Som om jag vore fantastisk
I_Som om jag vore fantastisk.indd 3
2014-10-30 10:25
Läs mer om Sofia Nordin på rabensjogren.se sofianordin.se Vill du mejla till Sofia? sofianordin@gmail.com
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Sofia Nordin 2015 © Omslag: Jonas Lindén © Omslagsbild: dreamstime.com Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2015 isbn 978-91-29-69332-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Som om jag vore fantastisk.indd 4
2014-10-30 10:25
När vi står på gårdsplanen och säger hej då är hela världen full av solsken. Det är så mycket vår att det nästan gör ont av allt fågelkvitter och av alla blommor som ploppar upp ur marken. Det drar och sliter i kroppen. Allt är ett enda stort kom. Det är som att äntligen vakna när man har sovit för länge. Jag är beredd på allt fantastiskt som ska hända. Så sjukt beredd. Nora och jag kramar Hedvig och Ante och Malte. Det är klart att det är sorgligt också. Helt stört sorgligt, faktiskt. Vi ger oss av och de blir kvar. Hedvig som jag trodde var den enda människan som hade överlevt febern förutom jag. Hon kan visserligen vara tråkig och sur och alldeles för ordentlig ibland, men jag trodde ändå att vi skulle bo med varandra tills vi blev gamla tanter och dog. Och Malte som bara är sju år och försöker se ut som om det är helt okej att Nora lämnar honom. Hans storasyster, som är det enda han har kvar. Stackars lilla modiga, dumma Malte. Och så Ante förstås. Ante och hans långa, mörka ögonfransar och hans vackra kyssmun. Jag har fortfarande lust att göra något snuskigt med honom. Bara så där, det sista jag gör innan jag går – 5
I_Som om jag vore fantastisk.indd 5
2014-10-30 10:25
mitt på gårdsplanen framför allihop. Det vore ett snyggt minne att lämna dem med. Jag snor ihop en hästsvans med en av de röda hårsnoddarna han gav mig. Långsamt, drar igenom håret i slow motion som i en schamporeklam. Jag vet att han gillar mitt hår. Men sen blir det bara en ganska stel kram. Händerna och armarna vill så mycket, och ändå går det inte. Ibland är det omöjligt att göra det man helst av allt vill. Till och med för mig, fast jag är en sån som ofta gör saker utan att tänka efter. Andra tror nog att jag vågar allt. Ante luktar rent – som vatten och sand. Annars luktar vi nästan alltid svett, alla utom Malte som bara luktar barn på något sätt. Det är svårt att duscha när det inte finns någon dusch, men Ante måste ha tvättat sig i dag. Han har tänkt på den här kramen och förberett sig. Det är fint, men samtidigt så meningslöst. ”Vi ses”, viskar jag i hans öra. Jag försöker få det att låta som en sorts romantiskt löfte, men det låter mest sorgligt. Tror jag ens på det själv? Jag står kvar några sekunder i hans famn och väntar på att han ska säga något, men det enda jag hör är hans andetag. De är fulla av ord som inte kommer ut. Mot min bröstkorg kan jag känna hans hjärtslag. Så hårda. När jag släppt honom lyfter jag upp Kringlan. Min katt. Jag trycker henne emot mig och borrar ner huvudet i hennes randiga päls. Hon både spjärnar emot och spinner samtidigt. På det sättet är hon lite som jag. Det bränner till i ögonen. Idiotiska katt. Hon har ingen aning om någonting. Inte om febern. Inte att hon är den 6
I_Som om jag vore fantastisk.indd 6
2014-10-30 10:25
enda som har överlevt från min familj förutom jag. Inte att jag ska ge mig av nu. Och om hon visste skulle hon väl inte bry sig. Jag skyndar mig att släppa ner henne innan jag börjar grina. Så tar Nora och jag på oss ryggsäckarna och går. Jag vänder mig inte om en enda gång, vill att de ska märka att jag inte vänder mig om. Jag är den som går, och de står kvar och tittar. Tre kvarglömda losers. Jag svänger lite extra med hästsvansen och föreställer mig att Ante tittar. Han får faktiskt skylla sig själv. Han kunde ju ha bett mig att stanna, till exempel. Det gjorde han aldrig. När jag sa att jag tänkte ge mig i väg trodde jag att han äntligen skulle reagera. Gråta, säga att han måste få följa med. Vad som helst, förutom det han gjorde – nämligen ingenting. Så han kan ju bo här och ruttna bort medan jag sticker och hittar någon bättre. Eller bara fixar ett fantastiskt liv åt mig själv och skiter i alla andra. Jag sneglar på Nora där hon går bredvid mig. Det är vi två nu, på väg ut i världen. Hon sneglar tillbaka, och så börjar vi fnissa åt ingenting särskilt. Ante och Hedvig tror att jag inte fattar att Nora är kär i mig. Det är klart att jag fattar. Hon rodnar och blir fumlig och förvirrad när jag är i närheten, och samtidigt lyser det om henne, som om hon spelade kär på film. Jag gillar det. Hon tittar på mig som om jag vore fantastisk. När hon rör vid mig känner jag mig som en skatt. Eller en kattunge. Något dyrbart och ömtåligt. På kvällarna händer det att jag har mitt huvud i hennes knä, och att hon kammar med fingrarna genom mitt hår. När fingertopparna och naglarna drar längs hår7
I_Som om jag vore fantastisk.indd 7
2014-10-30 10:25
botten ryser jag. Då vill jag bara att hon ska fortsätta. Jag tror knappast det betyder att jag tänker bli lesbisk. Men vi får väl se. Finns det inga bra killar kanske jag ändrar mig. Jag är en sån som kan ändra mig om det behövs. Och det är inte som att jag lurar henne. Jag har aldrig påstått att jag är kär i henne. Jag bara bad henne följa med, och hon sa ja. Hon är inte heller en sån som stannar. Jag gillar att tänka på det: att vi är äventyrare, såna som går när andra växer fast. Samtidigt längtar jag efter att komma fram. Komma hem. Hitta ett ställe där jag vill vara kvar. Människor som jag vill stanna hos. Jag hoppas att det är i Umeå. Det är dit vi är på väg. Vi hörde alltså en radiosändning. Mitt i allt det tomma knastret på husets gamla radioapparat fanns det en röst. Någon i Umeå skickade meddelanden. Efter att ha hört det känns det absolut omöjligt att stanna här. Om det finns människor någon annanstans som har fått i gång tekniken, så är det dit jag vill. Jag fattar inte hur de andra kan välja att vara kvar. Alltså: Fattar. Verkligen. Inte. Är de nöjda med att gå runt i leran och mjölka kor? Hur låga krav kan man ha på livet? Klart jag fattar att det inte är som före febern bara för att det finns någon som kan sända radio. Det kanske bara råkar bo någon i Umeå som har en radiosändare och ett vindkraftverk, eller vad man nu behöver. Men det är ju mer än vad vi har. Framför allt är det något annat. Gud, vad jag längtar efter annat. Vad som helst egentligen, bara det inte är samma, samma, samma. Vi planerar att ta oss norrut på motorvägen längs kusten. Då kan vi liksom inte missa Umeå. Nora säger att hon kan köra bil, så 8
I_Som om jag vore fantastisk.indd 8
2014-10-30 10:25
det kommer att gå fort, fast det är sextio mil. Jag kan knappt min nas hur det är att åka bil. I flera månader har jag bara gått till fots eller ridit på Kakan eller Mandel. Vi vet den perfekta bilen som vi kan ta. Flera gånger har vi sett den när vi har ridit till mataffären. Det är en kvinna som har par kerat sin bil prydligt vid vägkanten, lämnat dörren öppen och gått. Jag vet inte vad hon tänkte, men hon kom inte särskilt långt. Hon ligger på asfalten bredvid bilen. I alla andra bilar sitter det lik, och i många av dem har krockkuddarna löst ut sig. Det bästa med vår plan är att om två veckor, när jag fyller fjor ton, så kommer Nora och jag att vara framme i Umeå. Så vi kom mer att fira min födelsedag tillsammans med en massa nya vänner. Det susar av glädje i huvudet när jag tänker på det. Att vi börjar om nu. Det går kanske aldrig att sudda ut minnen, men man kan lämna dem långt bakom sig, och skaffa nya och bättre minnen. Från och med nu ska jag aldrig mer tänka på den sista kväl len. Inte på mamma eller pappa eller min bästis Feray när de var döda. Inte på den krypande tomheten när man tittar på någon man älskar, och plötsligt fattar att livet har försvunnit och det bara är kroppen kvar. Inte på veckorna efteråt när jag irrade runt och inte fattade vad jag skulle ta mig till. När jag inte ens visste om jag var helt ensam kvar. Jag ska bara ha kvar de bra minnena. Från när alla levde. Som ett fotoalbum. Vem skulle lägga upp bilder på hemska och sjuka saker? Det är de fina minnena man sparar. Nora börjar sjunga en töntig gammal låt från mellanstadiet. Vi kan alla orden, och det blir lätt att gå. Vägen försvinner under 9
I_Som om jag vore fantastisk.indd 9
2014-10-30 12:58
fötterna. Helst skulle jag springa, flyga fram över marken, men ryggsäcken är för tung och vinterkängorna för klumpiga. ”Påminn mig om att skaffa andra skor sen”, säger jag. ”Jag vill ha springskor.” Jag tänker på skor som passar med vår och ljus. Hoppfulla skor. Nora skrattar och fortsätter sjunga. Hela dagen blir sån. Vi går förbi leriga åkrar och träd som just har fått nya blad. Fåglarna sjunger som tokiga. Inga lik. Än så länge behöver vi inte se hur de döda kropparna ser ut nu, när de har le gat under snön och sen smält fram. Tusen gånger värre än förut, tänker jag. Människokött som går sönder. Men nu är det sång och sol. Det andra blir i morgon. Utan hästarna är det långt fram till de stora vägarna och husen där alla bodde. Kanske vi sölar lite med flit också, men bara lite. När vi blir hungriga stannar vi och äter matsäck, och jag und rar hur länge det kommer att dröja innan jag äter pannkakor med plommonsylt igen. Jag som är så trött på pannkakor, ändå saknar jag dem nästan i samma ögonblick som jag har svalt sista tug gan. På gården har jag vant mig vid mjölk från korna och ägg från hönsen, men jag antar att de flesta djuren på andra ställen har dött, eftersom ingen har tagit hand om dem. När solen börjar gå ner letar vi rätt på en bra tältplats. Då har vi hunnit till utkanten av skogen. På andra sidan ett stort fält skymtar vi hus. Där borta är bilvägarna. Där borta börjar allt. I morgon. Skymningshimlen är en kylig sorts rosa, med tunna moln. Det blir fort kallt när solen går ner, och jag är glad att Hedvig över tygade mig om att ta tältet. Fast det bara är några månader sen 10
I_Som om jag vore fantastisk.indd 10
2014-10-30 12:58
jag kom till gården, så har jag nästan glömt hur det är att inte ha väggar omkring sig. Jag har inte velat tänka på det. Hur mycket man fryser. Inte bara utanpå, utan inuti också. Allting kommer nära och det finns ingen gräns mellan en själv och allt annat. Man kan föreställa sig otroligt vidriga saker när man vandrar runt i en värld full av lik. Det är förstås bättre nu när Nora är med, men jag ser att hon också tittar mot husen och huttrar. Hon har slutat sjunga. Vi ställer stormköket i förtältet och sticker ner benen i våra sovsäckar. Det blir faktiskt ganska varmt och skönt medan vi lagar middag. Efter en stund kan vi ta av oss jackorna och öppna en bit av blixtlåset i tältöppningen för att släppa ut fukten från pastavattnet. ”Så i morgon tar vi en bil”, säger jag. Nora gör tummen upp. Hon har munnen full av pastaskruvar. ”Och du är säker på att du kan köra?” tillägger jag. ”Japp”, säger hon, och lyckas låta otroligt självsäker fast hon fortfarande inte svalt pastan. Jag tror det när jag ser det, tänker jag. Men det finns åtminstone ingen att krocka med. Tältet är så litet, och liggunderlagen är smala. Vi hamnar tätt intill varandra. Jag tittar på Nora och vet att hon tänker på det: att vi är nära varandra nu. Det blänker i hennes ögon, hon försöker se på mig fast det är mörkt. Jag gillar det, att hon så gärna vill titta på mig. Jag sträcker ut handen och stryker henne över håret. ”Godnatt äventyrsprinsessa”, säger jag. 11
I_Som om jag vore fantastisk.indd 11
2014-10-30 10:25
”Godnatt galning”, säger hon. Rörelsen och orden är liksom tvärtom. Det är ju Nora som vill stryka mig över håret, och det är jag som är en prinsessa för henne. Men om något är viktigt på riktigt, får man liksom inte säga det högt. Man får inte visa hur mycket man bryr sig. Hon kan bara kalla mig galning, eftersom hon egentligen vill kalla mig för sin finaste äventyrsprinsessa. Hon måste hålla händerna stilla, eftersom de så gärna vill ta på mig. Jag kan kalla henne vad jag vill, röra henne hur jag vill, eftersom jag inte menar det på liv och död. Jag borde kanske inte göra så. Inte säga gulliga ord och stryka henne över håret. Det har man ju alltid hört: att man inte ska uppmuntra någon som är kär i en om man inte menar det. Fast egentligen fattar jag inte varför. Vad är det för fel på att vi båda blir glada? Jag känner mig som en fantastisk person när Nora tycker att jag är fantastisk, och hon känner sig fantastisk om jag visar henne lite kärlek. Det är ju win-win. Och det är ju inte på låtsas som jag är tacksam att Nora är här, inte på låtsas som jag vill ligga nära henne och känna att jag inte är ensam. Att jag aldrig tänker vara ensam mer.
12
I_Som om jag vore fantastisk.indd 12
2014-10-30 10:25
När v i vaknar är det på allvar. Hela kroppen säger det. Kölden när vi kryper ur sovsäckarna säger det. Noras sammanbitna ansikte säger det. Vi sjunger inte, fnissar inte, bara äter frukost och packar ihop. På tältduken glittrar frosten. Det är vackert, men ändå fel. Tält hör ihop med varma sommarnätter. Det värsta som borde kunna hända på en tältsemester är att man får myggbett – inte att man fryser ihjäl. När vi packat ryggsäckarna tar jag upp mobilen och slösar lite av det sista batteriet på att ta en bild. Solcellsladdaren är kvar på gården, men det borde gå att få tag på en ny. Och jag vill komma ihåg det här: platsen mellan förut och framtiden. Förr i världen skulle jag genast ha lagt upp bilden. Räknat hur många som såg den och gillade den. Och nu. Det stora tomrummet där ute. Det som var människor förut. Jag vågar knappt ens skicka tanken dit ut i det tomma. Det känns alldeles för konstigt att det inte finns någon där. Ingen som tar emot. Som om någon har dragit undan skyddsnätet från hela världen.
13
I_Som om jag vore fantastisk.indd 13
2014-10-30 10:25
Så går vi. Frosten knastrar i gräset. De lätta springskorna får nog vänta. På andra sidan fältet står höghusen, lika grå som i går. Stora klumpar av betong. Allvarligt talat, vem kom på idén att bygga såna hus? Det är ju nästan som om vi bad om alltihop – febern, döden, ensamheten. Det finns ingen glädje här, så kom och ta mig, liksom. Det var förstås praktiskt att det fick plats många människor i dem, men ändå. De såg ut som dödsläger redan innan febern kom. Bredvid husen ligger motorvägspåfarten, en bit svängd asfalt som klättrar på betongpelare från fälten och de mindre gatorna upp mot motorvägen. Här och där står det bilar kvar mitt på vägen. Folk försökte köra bil fast de hade hög feber. Som vanligt med andra ord: Människor var idioter. Ändå finns nog ”köra bil med feber” inte ens på topp 100-listan över det mest idiotiska. Folk var bra på det mesta som är dåligt. Våld, krig, miljöförstöring. Att sitta och hata på varandra på internet i stället för att göra något vettigt. Ska jag läsa en modeblogg eller försöka fixa lite fred, liksom? Modeblogg såklart. Jag har tänkt det ibland – att det var rätt åt oss. Febern, alltihop. Klart att jag inte ville att det skulle hända. Men för världens skull, tänker jag. Att bli av med de flesta människorna var knappast det värsta som kunde hända för jordklotet. Och ändå. När jag går förbi bilarna får jag en tjock klump i halsen. De måste ha varit så rädda. Så desperata när det inte gick att få tag på en ambulans. Jag ser flera bilar med barnstolar i. Om ens barn håller på att dö sätter man sig i bilen fast det är en skitdålig 14
I_Som om jag vore fantastisk.indd 14
2014-10-30 10:25
idé. Om man älskar någon måste man göra idiotiska saker ibland. Om det bara är det man kan välja på. När vi till sist skymtar bilen med den öppna framdörren och den hopkrupna kroppen bredvid blir vi ivriga, börjar nästan springa. Nora hinner fram före mig, och när jag kommer i kapp står hon och stirrar på stället där nyckeln borde sitta. Bredvid ratten. ”Hon … tog den väl”, säger jag. ”På reflex liksom.” Nora nickar stelt. ”Skit också”, säger hon. Vi sneglar båda på kroppen. ”Du eller jag?” säger jag. Noras ögon är stora och blanka. Hon har inte lust. Ändå säger hon: ”Jag kan göra det.” Bra, tänker jag, fast jag ser hur livrädd hon är. Jag borde inte göra så, låta henne göra jobbiga saker bara för att jag kan. För att hon vill att jag ska gilla henne. Det är kanske okej med småsaker, men kan jag verkligen tvinga henne att gräva i fickan på en död människa? Det är sjukt äckligt, och dessutom kanske det finns smitta kvar. Vi klarade oss från febern när den först kom, så förmodligen kan vi inte få den, men det går inte att veta. ”Men Nora”, säger jag. ”Du vill ju inte heller. Vi kör sten, sax, påse. Bäst av tre slipper.” Först vinner Nora med påse över sten. Sen vinner jag med sax över påse. Vi står där och stirrar på varandra med händerna lyfta som vapen. Jag gör sax igen och Nora gör sten. Två–ett till Nora. 15
I_Som om jag vore fantastisk.indd 15
2014-10-30 10:25
Jag sväljer och vänder mig mot den döda kroppen. Hon ligger på sidan, som om hon har lagt sig där för att sova. Vart försökte hon gå? Hon har en blå jacka som redan börjat blekas av solen och snön och regnet. Och där ovanför hennes ansikte. Blicken dras dit fast jag inte vill. Varför är man så sjuk i huvudet att man tittar fast man inte måste? Jag behöver bara leta efter nyckeln, ändå tittar jag på ansiktet. Det är snett. Alltihop liksom hänger, som om det har blivit tungt när hon dog. Kinden och munnen och näsan, alltihop ser ut som om det är på väg att ramla ner på asfalten. En del av kinden och ena ögat fattas. Något djur måste ha hunnit äta på henne innan snön kom. Kanske fåglar. Eller likmaskar. Är det inte något som rör sig där i köttet? Krälar? Eller inbillar jag mig bara? Sluta titta, för fan. Sluta, sluta, sluta. Jag tittar på händerna i stället. Om hon har bilnyckeln i handen borde den vara lätt att se. Händerna ser också konstiga ut, som om de är både stela och mjuka samtidigt. Spretiga och ändå utan styrsel. Men ingen nyckel. Jag tittar runt omkring på asfalten, men den är inte där heller. Hon har ingen väska. Om nyckeln finns här måste den ligga i någon av hennes fickor. Vänster jackficka är lättast att komma åt, för hon ligger på höger sida. Jag tar bara i tyget, sticker ner handen, blundar och tar tag i allt som finns där. Drar ut handen igen. Ett gammalt Daimpapper, en röd plånbok. Det slår mig plötsligt hur mycket meningslösa pengar det måste finnas kvar i världen. Jag tittar och tittar på grejerna i min hand och hoppas att det 16
I_Som om jag vore fantastisk.indd 16
2014-10-30 10:25
magiskt ska dyka upp en bilnyckel också. Det gör det inte. Jag hör Nora andas bakom mig. Om hon erbjuder sig att ta över kommer jag att tacka ja. No shame. Om hon säger att det är okej att vi fortsätter utan den här bilen kommer jag också att säga ja. Men Nora är tyst. Vänster jeansficka är också vänd uppåt. Jag sticker ner handen i fickan fast jag måste lirka, känna kroppen under tyget. Jag tänker att det är något som fattas, men det tar några sekunder innan jag fattar vad det är: värme. Det fattas värme. När man sticker handen i någons ficka ska man känna deras kroppsvärme genom tyget, men hon har ingen. Inte ge upp. Längre ner med handen fast det känns helt sjukt. Jag råkar putta till kroppen så att hennes ena ben flyttas. Det kommer en pust av konstig lukt. Andas genom munnen, bara genom munnen. Är det så här rutten människa luktar? Alla andetag blir små och korta. Folk säger att man ska ta ett djupt andetag för att lugna ner sig. Glöm det – hela världen är full av liklukt, och jag vill inte ta ett enda djupt andetag mer i hela mitt jävla liv. Och där! Någonting hårt och plastigt mot fingrarna. Jag tar tag i det och drar åt mig handen. Det är den, bilnyckeln! Jag vänder mig mot Nora och sträcker fram handen. Hon har världens konstigaste min. Som om hon är både lycklig och spyfärdig samtidigt. Både stolt och lite rädd för sin störda kompis som gräver i fickorna på lik. ”Jaha, men då drar vi då”, säger hon. Vi slänger in ryggsäckarna i baksätet. Så öppnar jag dörren på passagerarsidan och torkar bort fukten efter den smälta frosten 17
I_Som om jag vore fantastisk.indd 17
2014-10-30 10:25
från sätet med min vante. Det måste ha kommit in mycket fukt i bilen, för det luktar lite mögel. Så sätter jag mig. Det känns främmande. Man kliver in i en låda av plåt och glas och sitter där på en stol. Jaha. Medan jag har väntat och hoppats på att allt ska bli som förut, har jag hunnit glömma hur man gjorde. Hur åker man bil nu igen? Säkerhetsbältet. Sätet ett snäpp bakåt så att jag kan sträcka ut benen. Kolla i handskfacket. Där ligger det en gps och en Daim. ”Score”, säger jag. Jag öppnar Daimen och ger den ena till Nora och tar den andra själv. Plötsligt inser jag att mina händer darrar. Jag stirrar på dem. Det ser knäppt ut. Nora tuggar så att det knastrar och luktar choklad i hela bilen. Jag tänker på att min hand som håller i Daimen nyss petade på ett lik. Det har regnat och snöat och hon har legat där och ruttnat. Att det var kläder emellan gjorde nog ingen större skillnad. Äckliga vätskor sipprar lätt genom tyg. Nora tänker visst inte på det: ”Vi kan leva på bensinmacksgodis”, säger hon. ”Hm”, säger jag. ”Inte för att låta som ett tråkigt hälsofreak, men verkar inte det lite … enformigt?” ”Jo”, säger hon. ”Bästa sortens enformigt. Nu drar vi!” Hon skrattar och gör någon sorts cowboytjut. Så sticker hon nyckeln i tändningen och vrider om. Motorn gör några vinande ljud, men annars händer ingenting. ”Fuck.” ”Eh … ja”, säger jag. 18
I_Som om jag vore fantastisk.indd 18
2014-10-30 10:25
”Batteriet”, säger Nora. ”Hur vet du det?” ”För att det låter så. Eller, det kan såklart vara något annat, men jag hoppas på batteriet.” ”Du hoppas att batteriet är trasigt?” säger jag. ”Förlåt, men va?” ”Inte trasigt, bara urladdat. I så fall kan vi rulla i gång den.” ”Vilken då?” ”Hallå? Bilen såklart!” Jag tittar på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta? Vi är två fjortisbrudar, hur ska vi kunna rulla en bil?” Nora spanar framåt vägen. ”Det finns en avfart där framme.” ”Ska vi av igen?” ”Vi behöver en nerförsbacke fattar du väl. Om vi kan knuffa den dit så rullar den nerför backen av sig själv och då kommer motorn att starta. Förhoppningsvis.” Jag stoppar ner min Daim i pappret igen och lägger tillbaka den i handskfacket. ”Jaha, okej”, säger jag sen. ”Om du tror att vi kan flytta den här för hand så gör vi väl det då.” Vi ställer oss bakom bilen, sätter händerna mot bakluckan och skjuter på. Jag tar i allt vad jag orkar. Bilen måste ju väga hur mycket som helst, men konstigt nog går det ganska lätt när vi väl fått i gång den. Jag kan inte låta bli att skratta. ”Ursäkta, men jag är the queen of fucking everything! Varför har ingen berättat för mig att jag är helt stört stark?” Nora skrattar också. Det är något speciellt med att flytta en 19
I_Som om jag vore fantastisk.indd 19
2014-10-30 10:25
jättetung bil med bara händerna. Nästan så att man glömmer att samma händer nyss tog i ett lik, att de kände den obegripliga kylan. Vi skuffar och puttar och skjuter på. Ibland går Nora fram och vrider lite på ratten så att bilen inte åker av vägen eller in i något. När vi kommer fram till avfarten nickar hon framåt och säger: ”Nu skjuter vi på vid dörrarna i stället, så att vi kan hoppa in när den börjar rulla.” Vi öppnar båda framdörrarna och puttar på dem. Det knakar oroväckande i gångjärnen. Avfarten lutar bara svagt först, men jag känner hur det blir lättare och lättare. Så lutar det mer. ”Nu!” ropar Nora, och hoppar in på sin sida. Jag hinner inte reagera. Plötsligt har bilen rullat i väg. Jag springer efter en bit, men det är ingen idé. Jag stirrar efter den, och hör hur Nora gör några försök att starta motorn. Sen brummar den plötsligt i gång. Ett sånt vanligt men konstigt ljud, som inte har hörts på flera månader. Så försvinner den ur sikte där avfarten svänger under motorvägen. Jag travar vidare och tänker att Nora ska vänta där nere. Men när jag kommer till slutet av nerförsbacken är hon inte där. Funkade inte bromsarna? Jag spanar bortåt vägen, men det är tyst och tomt. Jag huttrar till. Bilen är borta. Nora är borta. Min ryggsäck med maten och sovsäcken och tältet är borta. Såklart hon inte har dragit. Snart får jag förklaringen. Det är väl världens sämsta skämt bara. Det verkar visserligen inte likt Nora, men ändå. Jag spanar åt alla håll. Himlen är ljusgrå och kall, och det enda som hörs är vinden. Jag går framåt vägen. Mellan låghusen är det ännu tystare. Vin20
I_Som om jag vore fantastisk.indd 20
2014-10-30 10:25
den hejdas av husen. På en gångväg ligger något som ser ut som en hög med kläder. Jag tänker inte titta närmare. Efter låghusen kommer ett villaområde. Det ser ut som där jag kommer ifrån. Hemma. Det är förstås andra hus, som det har bott helt andra människor i. Ändå är det så likt att jag ryser till. Likadana häckar mellan trädgårdarna, samma gula eller röda färg på husen. Något enstaka grönt eller vitt. Samma sorts brevlådor i blank, grön plåt. Men ingen Nora. Här delar sig vägen i flera små, och hon kan ha tagit vilken som helst av dem. Jag måste gå tillbaka om hon ska kunna hitta mig. Om hon kommer tillbaka. Det är klart hon gör. Hon är ju helt tokig i mig. Jag går tillbaka mot stället under motorvägen där hon borde ha väntat på mig. Hoppas att hon ska vara där när jag kommer fram. Det är hon inte. Jag sätter mig på asfalten fast den är iskall och fuktig av smält frost. Musklerna i benen har liksom slutat funka. Det är som om hela jag har stängts av. Hjärnan har stängts av. Det som jag skulle kunna tänka nu går man sönder om man tänker på. Till slut hör jag bilmotorn. Bilen närmar sig fort, och tvärbromsar framför mig. Nora böjer sig tvärs över passagerarsätet och slänger upp dörren. ”Fort! Hoppa in!” skriker hon. Jag har ingen lust. Tror hon att hon bara kan försvinna och sen komma tillbaka och börja beordra mig att göra saker? Som en militär eller något. Jag sitter kvar. ”Skärp dig! Hoppa in innan motorn dör igen, skynda dig!” 21
I_Som om jag vore fantastisk.indd 21
2014-10-30 10:25
Jag reser mig, men onödigt långsamt, och kliver in. Nora trycker ner gaspedalen och kör uppför avfarten samma väg som vi kom innan jag ens hunnit stänga dörren. Det känns extremt förbjudet att köra åt fel håll på motorvägsavfarten. ”Vad håller du på med?” säger Nora surt. ”Vad håller jag på med?” ”Ja, du kan ju inte vägra gå in i bilen när vi har pyttelite batteri.” ”Ursäkta, men det var du som bara försvann. Det var … det var typ det elakaste någon har gjort mot mig. Någonsin.” Vi är uppe på motorvägen nu, och Nora verkar inte lyssna riktigt. Hon kämpar med växelspaken och trycker stressat ner de olika pedalerna med fötterna. Motorn gör arga ljud när hon får i fel växel, men den ger inte upp. Medan hon växlar glömmer hon att titta på vägen och blir tvungen att svänga hit och dit med ratten för att hamna på rak kurs igen. ”Vad då elakt? Du hann ju inte hoppa in och jag var tvungen att ladda.” ”Vad då ladda?” ”Jamen … åka runt ett tag. Så att batteriet blir laddat. Så jag kunde inte stanna.” Jag stirrar på henne. Hon övergav mig inte. Hon behövde bara ladda batteriet. ”Det kunde väl inte jag veta”, mumlar jag. ”Det vet väl alla!” ”Tydligen inte.” ”Allvarligt?” säger Nora. ”Trodde du att jag hade stuckit?” ”Du hade ju stuckit.” 22
I_Som om jag vore fantastisk.indd 22
2014-10-30 10:25
”Alltså … förlåt.” Hon tittar på mig helt förtvivlat och glömmer att gasa. När hon kommer på det gasar hon för mycket i stället, och bilen tar ett hopp framåt. Det där med att hon kan köra bil är tydligen lite överdrivet, men hon verkar i alla fall ledsen på riktigt. ”Shit … förlåt”, säger hon igen. ”Förlåt, förlåt, förlåt.” ”Jag fattar”, säger jag. ”Jag visste inte bara.” ”Men förlåt? Snälla, säg att det är okej.” ”Det är okej”, säger jag. Jag vet inte om det är riktigt sant, men det är mycket mer okej när jag märker att Nora i alla fall bryr sig. Fast det är lite pinsamt också. Tusen förlåt är några för många, och jag känner mig dum som inte visste om det där med batteriet. ”Hur kan du veta en massa om bilar?” säger jag. ”Hur kan du ens köra bil?” ”Min moster”, säger Nora, samtidigt som hon försöker köra förbi en annan bil som står nästan tvärs över vägen. ”Hon bodde på landet och hade en gammal skitbil. Batteriet blev jämt urladdat. Så det är därför jag vet hur man gör. Och så lärde hon mig att köra också. Hon påstod att lagar inte gäller lika mycket på landet.” ”Fast det verkar ju ha gått så där”, säger jag. ”Kör bättre själv då”, säger Nora och skrattar. ”Visst, jag kör bil som en gud, men vi kunde inte stanna sa du ju.” ”Ta över i farten då.” Hon släpper ratten och fortsätter gasa. ”Kom igen då, styr lite!” retas hon. Vägen är spikrak, så först gör det inget att hon har släppt ratten, 23
I_Som om jag vore fantastisk.indd 23
2014-10-30 10:25
men så börjar bilen närma sig vägkanten, sakta men säkert. Jag börjar fnissa. Jag vet inte varför. ”Skärp dig”, säger jag. Nora gör ingenting. ”Skärp dig, Nora! Skärp dig för fan!” skriker jag. Inte förrän däcken nuddar gruset utanför asfalten tar hon tag i ratten och styr tillbaka. ”Är du inte klok?” ”Det är lugnt, jag hade koll”, säger Nora, och skrattar ännu mer, och samtidigt som jag är rädd och lite arg på riktigt kan jag inte sluta skratta. ”Jävla idiot, du hade inte koll.” Vi fortsätter fnissa, fast vi är rädda och fast vi kör förbi allt möjligt som egentligen är hysteriskt sorgligt. Bilar med döda människor i. Hus med döda människor i. Skolor, affärer. Åkrar där det kanske aldrig mer ska växa något annat än ogräs. Små röda stugor på andra sidan åkrarna. En massa gulligt som bara är på låtsas nu. Ändå fortsätter fnisset att bubbla ur oss.
24
I_Som om jag vore fantastisk.indd 24
2014-10-30 10:25
När vi skymtar bilen med den öppna framdörren och den hopkrupna kroppen bredvid blir vi ivriga, börjar nästan springa. Nora hinner fram före mig, och när jag kommer i kapp står hon och stirrar på stället där nyckeln borde sitta. ”Hon … tog den väl”, säger jag. ”På reflex liksom.” Nora nickar stelt. Vi sneglar båda på kroppen. ”Du eller jag?” säger jag. Ella vill vidare. Tillsammans med Nora lämnar hon gården på jakt efter andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig från febern? Men i en trasig värld finns det trasiga människor, och resan blir inte alls som de har tänkt sig. Ella känner sig inte säker på någonting längre – inte ens på Nora. Som om jag vore fantastisk är en fristående fortsättning på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan.
”Det gör ont, men det går ändå inte att sluta läsa.(…) Det är en fantastisk bok Sofia Nordin har skrivit.” Upsala Nya Tidning om En sekund i taget ”Ohyggligt spännande.” Dagens Nyheter om Spring så fort du kan
I S B N 978-91-29-69332-4
9
789129 693324