••• • •• HAN SITTER DÄR NERE MELLAN CLAPTON OCH HENDRIX
www.norstedts.se
Jan Olofssons galna tripp genom popHISTORIEN Sven lindström
Om du en lördagskväll i mars 1967 hade kommit in på klubben Speakeasy i London och frågat efter Jan Olofsson, hade du fått svaret ”han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix”. Han växte upp i en liten etta i Malmö, men från radion i köket kom ljud från en värld utan begränsningar. Radio Luxemburg och rock’n’roll lockade mer än pappas rörmokarjobb. Som 13-åring slog han igenom som Sveriges yngsta rockkung. Men det var inte där hans talanger låg. Som manager, spinndoktor, skivbolagsboss, fotograf och partyproffs blev han Sveriges mest kända popdoldis i London under hela 60-talet. Han delade rum med The Beatles i Hamburg, fixade det enda svenska skivkontraktet med demonproducenten Joe Meek, var husfotograf på tv-programmet Ready Steady Go!, sågs längst fram i VIP-kön på alla Londons inneklubbar, vaknade bakis i Brian Epsteins gästrum dagen efter releasepartyt för Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, startade skivbolag och nattklubb, bjöds på köttbullar av Cat Stevens mamma och hjälpte Stikkan att lansera Abba i USA flera år innan genombrottet. Han kände alla, gjorde allt och fotograferade det mesta. Sven Lindström, författare till den kritikerrosade biografin Att vara Per Gessle, har skrivit ett nytt och osannolikt roligt kapitel i svensk pophistoria.
• • • • • • • • • •• •
• • • • • • • • • •• •
Jan Olofssons galna tripp genom popHISTORIEN
sven lindström
Omslagsfoto: Eric Clapton, Jan Olofsson och Jimi Hendrix, Speakeasy våren 1967. Foto: privat. Övriga fotografier Jan Olofsson eller privat, förutom: sid 9 John Pratt/Getty Images; s 18 Ingvar Andersson/IBL Bildbyrå; s 26 Roger Viollet Collection/Getty Images; s 37 Rex Features/IBL Bildbyrå; s 40–41 Conti Press/Scanpix; s 48 Everett Collection/IBL Bildbyrå; s 102 Ron Gerelli/Getty Images; s 228 Sjöberg Bildbyrå; s 229 Terry Disney/Getty Images; s 246 Michael Ochs Archives/Getty Images.
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Sven Lindström och Norstedts, Stockholm Formgivning: Pär Wickholm Tryckt inom EU 2013 ISBN 978-91-1-304654-9
••••••••••••
••••••••••••
Jan Olofssons galna tripp genom popHISTORIEN
•••• 4 ••••
•••• 5 ••••
Intro 7 kapitel 1
I’ve got to follow that dream, wherever that dream may lead 10 kapitel 2
The best things in life are free, but you can keep ’em for the birds and bees 42 kapitel 3
We’re the young ones, and young ones shouldn’t be afraid 59 kapitel 4
We’ll do the twist, the stomp, the mashed potato too 73 kapitel 5
See, don’t ever set me free, I always wanna be by your side 94 kapitel 6
’Scuse me, while I kiss the sky 151 kapitel 7
If I don’t get some shelter, oh yeah, I’m gonna fade away 188 kapitel 8
My friends all drive Porsches, I must make amends 207 kapitel 9
In my mind and in my car, we can’t rewind we’ve gone too far 250
•••• 7 ••••
Intro Torsdag kväll den 21 mars 1963. Det sista ackordet under första kvällen av en av det tidiga 60-talets många paketturnéer har precis klingat ut och folk ringlar ut från biografen och konsertlokalen ABC i Londonförorten Croydon. De har sett inte mindre än sex akter under samma kväll. Överst på affischerna står två amerikanska 20-åringar som båda har haft stora hits under 1962: ”America’s Exciting Chris Montez” med ”Let’s Dance”, och ”America’s Fabulous Tommy Roe” med ”Sheila”. Andra artister är mer okända: The Viscounts, Terry Young Six och ”Glamourous Debbie Lee”. Längst ner på affischen står lite diskret ”Britains Dynamic” The Beatles. Backstage vimlar det av folk. Två 18-åringar från Malmö – den ene något mer världsvan än den andre – har precis snackat sig in och försöker undvika att titta alltför storögt på alla ” Oh look – our kändisar när de plötsligt hör en röst med omisslittle Swedish kännlig Liverpoolaccent bakom sig. friend is here …” – Oh look – our little Swedish friend is here … John Lennon kallar till sig resten av Beatlarna och går fram till Jan Olofsson, den svenske tonåringen som redan har gjort det till en vana att vara där det händer, när det händer. The Beatles med Jan Olofsson och kompisen Tommy Green i logen på ABC i Croydon i mars 1963.
•••• 8 ••••
Beatles har Jan träffat redan som 16-åring vid bandets första besök i Hamburg hösten 1960. Då är de ett av många förhoppningsfulla band i mängden, men nu är bollen i rullning på allvar. Deras andra singel ”Please Please Me” ligger etta på Englandslistan för fjärde veckan i rad. Om två dagar kommer deras första LP och förhandsintresset har växt lavinartat för varje dag – så mycket att det faktiskt bara är vid turnépremiären på Granada i East Ham som Chris Montez och Tommy Roe är turnéns största stjärnor. Redan vid konserten på Hippodrome i Birmingham dagen efter har The Beatles flyttats upp som huvudattraktion. Beatlemania väntar runt knuten och med den en karusell av musik, mode och trender som snabbt ska vända upp och ner på världen. Medan Jan Olofsson, John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr torsdagen den 21 mars 1963 står och snackar gamla Hamburgminnen är det som om det envist kvardröjande 50-talet äntligen bleknar bort och försvinner. ”The swingin’ 60’s” kan börja på riktigt. Och Jan Olofsson är där.
•••• 9 ••••
The Beatles på Majestic Ballroom i Birkenhead tidigt 1963, medan de fortfarande kunde stå och småprata med publiken.
• • • • 10 • • • •
kapitel 1
I’ve got to follow that dream, wherever that dream may lead
•••••••••••••••••••••• •••••••••••••••••••••••• Allt var Elvis och Tommy Steeles fel. Om det inte hade varit för dem så hade han inte blivit så fixerad vid rock’n’roll. Då hade han inte stått hemma framför spegeln och lyssnat på sina favoritlåtar och sjungit med på låtsasengelska … ahwellahblässmahsol … awassarongwimi … ahmitjinglajkamänonnafassitri … mahfrännsejahmäcktingwajlassabugg … ahminlööv … uhh … ahmålshuckupp … och ryckt med benen som Elvis. Han tyckte själv att han såg otroligt cool ut. 13 år och otroligt cool. Hur skulle man kunna hålla något sådant för sig själv? Kompisen i lägenheten bredvid hade sett honom göra sin Elvisgrej framför spegeln och han visste att det anordnades rocktävlingar på Ungdomens Hus. Klart att Janne skulle vara med där. Det var ju fullt av tjejer i publiken. Och man kunde vinna ett pris. Så nu står han där bakom scenen och väntar på sin tur. Skitnervös. 300 förväntansfulla ungdomar är på plats för att se en lång rad förhoppningsfulla rockkungar, alla äldre och större än han själv. Vafan skulle han här att göra? Kunde han inte ha hållit den där Rock-Ola – Sveriges yngsta rockkung, med två låtar på repertoaren.
• • • • 11 • • • •
• • • • 12 • • • •
Elvisgrejen för sig själv? Men nu är det för sent. Konferencieren står redan på scen och introducerar honom. ”Plats på scen för dagens yngsta deltagare – Rock-Ola!” Det är bara att köra. Han går in på scen och fram till mikrofonen. Då kommer konferencieren med en stol och lyfter upp honom så att han ska nå fram till mikrofonen. Han är 1,52 lång och har inte kommit i målbrottet än. Sedan räknar bandet in: ”tre-fyr”! Han minns inte så mycket mer än att både han och tjejerna skriker, men att tjejerna hörs mest. Han har två låtar på repertoaren: ”Wear My Ring Around Your Neck” med Elvis och ”Elevator Rock” med Tommy Steele. Elvis är den stora hjälten, men med sitt blonda hår är han mer lik Tommy Steele. Dessutom är han bara måttligt tonsäker och Tommys låtar är lättare. Han hoppar runt lite på stolen och rycker med benen. Tjejerna skriker. Han vrålar i mikrofonen. Tjejerna skriker ännu mer. Plötsligt är nervositeten borta. Det här med att stå på en scen – eller rättare sagt på en stol – känns rätt okej. När omröstningen är klar har han vunnit titeln som ”Malmös rockkung”. Det är den 18 april 1958. Han hade vaknat som Jan Olofsson i den lilla enrummaren med kokvrå vid Rönneholmspassagen som hans föräldrar har trängt in sig i när de flyttade ner från Örkel”Han är 13 år och Sveriges ljunga. Men han går och lägger sig som Rock-Ola. Han är 13 år yngsta rockkung. Inget och Sveriges yngsta rockkung. skulle mer bli sig likt.” Inget skulle mer bli sig likt. Han föddes i slutet av andra världskriget, den 16 juni 1944, som en i mängden av 40-talets stora barnkullar. Men han ville inte vara en i mängden. Redan tidigt trodde han ”att han var något”. Och han var åtminstone enda barnet, så hemma var det ingen som konkurrerade om uppmärksamheten. Mamma hette Majken Ericsson och
• • • • 13 • • • •
var servitris på Spångens gästgivaregård i Ljungbyhed. Pappa hette Sten-Sture Olofsson och jobbade som rörläggare i Ljungbyhed. Majken och Sten-Sture träffades på Spången en danskväll. Nio månader senare föds Jan, lite för tidigt, nästan i taxin på väg ner till BB i Ängelholm. Han växer upp i Örkelljunga, men när han ska börja skolan gifter sig Majken och Sten-Sture och flyttar ner till Malmö. Han känner tidigt att han vill bli något, ska bli något, men vad vet han inte. Gangster, kanske. På Johannesskolan får han snart ett rykte om sig att vara en ganska stökig typ. Alla hans filmhjältar är gangsters. Första filmen han ser är ”Rififi”, den franska bankrånsklassikern från 1955. Resten är amerikanska gangsterfilmer. Den absoluta hjälten är John Dillinger, samhällets fiende nr 1 på 30talet. Han vill vara Malmös John Dillinger. Men att vara stöddig och samtidigt lite klent byggd är en utmaning. I 12-årsåldern börjar han på boxningsklubben Enighet och lär sig boxas. Självförtroendet växer och det blir inte mindre av att han lyckas slå ner en betydligt större kille i klassen som han har hamnat i bråk med. Efter ett tag är det ingen som vågar bråka med honom. En blick för mycket och han går på med en gång. Till slut blir kaxigheten för mycket för omgivningen. En dag när han är på väg hem hoppar ett helt gäng från skolan fram, drar ner honom i en källare och bankar skiten ur den lille kaxpellen. Det blir en läxa. Efter det söker han aldrig mer några konfrontationer genom att slåss eller mucka gräl. I skolan går det uselt. Han läser inget, tycker att det mesta är tråkigt och är närmast instinktivt emot allt. Teckning, geografi och engelska är okej, det sistnämnda mest för att det är kul att försöka härma Marlon Brando och James Dean. Förutom gangsters och boxning verkar vuxenvärlden inte ha särskilt mycket att erbjuda. Men i början av 1956 öppnas en magisk port upp till en ny och
• • • • 14 • • • •
ofantligt mer spännande värld. I den lilla enrummarens kokvrå finns länken till de befriade områdena: en Blaupunktradio som med mycket knaster och finlir på ”kanalratten” kan ta in en avlägsen planet som heter Radio Luxemburg. Det är som att ha hittat skattkistan vid regnbågens slut. En ändlös ström av ny musik. Hits. Rock’n’roll. Så fort han kommer hem från skolan sitter han som klistrad vid radion och skriver ner namnet på låtarna. Höjdpunkten är den amerikanske discjockeyn Alan Freeds program ”Jamboree”, som sänds två ”Jan sitter vid radion timmar varje lördagskväll. Freed är och hör sångarna stöna, mannen som redan 1951 myntade vråla och sucka, gitar- begreppet ”rock’n’roll” med sitt rarerna vina och trummorna dioprogram ”The Moondog Rock & smattra. Resultatet Roll House Party”. Han spelar alla är hypnotiserande.” de första rock’n’roll-hitsen i sitt program: ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley, ”Tutti Frutti” med Little Richard, ”Be Bop A Lula” med Gene Vincent, ”Rock Around The Clock” med Bill Haley och ”Blueberry Hill” med Fats Domino. Jan sitter vid radion och hör sångarna stöna, vråla och sucka, gitarrerna vina och trummorna smattra. Resultatet är hypnotiserande. Majken och Sten-Sture har en 78-varvsskivspelare, men skivhyllan är mager. De enda plattorna som finns är ”Vildandens sång” med Thory Bernhards och ”Kalle på Spången” med Edvard Persson. Inte tillräckligt för att hetsa upp en nybliven tonåring. Han vill ha hyllan full av rock’n’roll-plattor, men hur ska man få in pengar till det? Han tittar drömmande ut mot Stadsteatern där det myllrar in folk till en föreställning – och får en snilleblixt. Nästa dag står han vid entrén och håller upp dörrarna medan han artigt hälsar folk välkomna till kvällens föreställning. Många blir charmade av
• • • • 15 • • • •
den artige unge mannen och sticker till honom en 25-öring eller till och med en krona som tack. Ett affärskoncept är fött. Dagen därpå går han spikrakt ner till skivaffären och köper Andy Williams oljiga rocker ”Butterfly” och snart har Elvis, Tommy Steele och Bill Haley tagit över på skivspelaren där hemma.
Looking for adventure, in whatever comes our way Att snacka rock’n’roll med Majken och Sten-Sture är inte mycket lönt. Men farmor Ebba förstår. Hon kör motorcykel, röker cigaretter och är en ogift tuffing som får två barn med olika fäder – och alltid skämmer bort honom. Farmor Ebba är en kvinnlig rock’n’rollrebell långt innan begreppet existerar, än mindre är accepterat av omvärlden. När hon begriper att musik betyder allt köper hon en gitarr till honom. Snart har han lärt sig de livsviktiga tre ackorden så att han kan hacka sig igenom de enklaste rocklåtarna. Skolan är som sagt ett sorgligt kapitel och inte blir han mer motiverad av att utses till Malmös rockkung. ”Rock-Ola” syns alltmer sällan till på Monbijouskolan och efter ett tag dyker han inte upp alls. Istället börjar han köra flakmoppe och leverera grönsaker och mat till folk. Även en rockkung måste ju leva. Men med jobbet som springschas på skivbolaget Oktav blir det i alla fall lite mer ståndsmässigt. Bolaget ger visserligen mest ut svensk schlager med artister som Östen Warnerbring och Åke Grönberg, men där finns även lite rock’n’roll på repertoaren. När han kommer hem från en av de första dagarna på det nya jobbet med Lille Johns version av Buddy Hollys ”Maybe Baby” känns det åtminstone som ett steg i rätt riktning. På kvällarna hänger han och kompisen Kent Kristoffersson på Nästa uppslag: Ljungbyheds svar på Bonnie and Clyde? Jans stentuffa farmor Ebba Olofsson var mer vild än tam, hade en lång rad pojkvänner och gifte sig aldrig. En flicka av den sorten mammor varnade sina pojkar för när farfar var ung – och en stor förebild för Jan.
• • • • 16 • • • •
• • • • 17 • • • •
• • • • 18 • • • •
Frasses Bar vid hörnet av Norra Skolgatan och Spångatan i kvarteret Korpen, som Bo Widerberg några år senare ska göra smått världsberömd med sitt svartvita familjedrama. Hit kommer stans skinnklädda tuffingar, knuttar”Hit kommer stans na och spättorna, men också de skinnklädda tuffingar, från fina gatan som vill leva lite knuttarna och spättorna, men farligt. Utanför på gatan tävlar också de från fina gatan som larmet från motorcyklarna med vill leva lite farligt.” raggarbilarnas motormuller och inne i baren går jukeboxen varm med de senaste rocklåtarna. Jukeboxen är en USA-import av det legendariska märket Rock-Ola. Jan brukar ofta ses med en immig Coca-Cola i handen och när han får feeling gör han sin rock’n’rollgrej och sjunger med i låtarna till publikens jubel. Rock-Ola vid Rock-Ola. Han är i himlen. Segern i rocktävlingen har fått en manager och journalist som heter Hasse Persson att ta kontakt med honom. Rock’n’roll är glödFrasses Bar i Malmö, den givna rock’n’roll-träffpunkten i det sena 50-talets och tidiga 60-talets Malmö.
• • • • 19 • • • •
hett och snart börjar det dugga in spelningar på dansställen som Lorensborg, Törringelund och Nyvång i Malmö med omnejd. Han får 200 kronor för ett framträdande på 20 minuter, vilket är något mer än vad pappa Sten-Sture tjänar i veckan. I början finns det ett husband på plats, men snart är han tvungen att skaffa sig ett eget band. Rock-Ola & The Playboys består av gitarristen Gillis Karlsson, trummisen Lasse Håkansson och pianisten Lennart Nordahl. Basist är en lyx man inte anser sig behöva. Rockkungen själv har redan identifierat sin egen röst som bandets svagaste länk. Men hittills är det där inget större problem. Så fort bandet visar sig på scen skriker tjejerna så högt att det ändå inte är någon som hör vad han sjunger. Efter en spelning i mars 1959 ber en beundrarinna om en autograf. ”Jag vill ha den på magen”, säger hon och drar upp tröjan. En fotograf från Kvällsposten tar en bild, som snart valsar runt i svensk press. Plötsligt är Rock-Ola riksbekant och fler än en vän av ordning börjar undra om det inte är dags att kyla ner den där grasserande rock’n’roll-febern nu när till och med 14-åriga smågrabbar får skriva autografer på en bar tjejmage. Någon måtta får det väl ändå lov att vara.
Dear dad, don’t get mad, what I’m asking for Men just då är det andra saker som bekymrar rockkungen. En riktig rocker behöver tuffa kläder och borde inte en smart klädbutik ha nytta av ett riksbekant affischnamn som lockar in kunder? En dag går han in på den USA-influerade modebutiken Hollywood på Södra Förstadsgatan och presenterar ett förslag: innehavaren Bergman kan få sätta en bild och skriva att ”här handlar Rock-Ola sina
••• • •• HAN SITTER DÄR NERE MELLAN CLAPTON OCH HENDRIX
www.norstedts.se
Jan Olofssons galna tripp genom popHISTORIEN Sven lindström
Om du en lördagskväll i mars 1967 hade kommit in på klubben Speakeasy i London och frågat efter Jan Olofsson, hade du fått svaret ”han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix”. Han växte upp i en liten etta i Malmö, men från radion i köket kom ljud från en värld utan begränsningar. Radio Luxemburg och rock’n’roll lockade mer än pappas rörmokarjobb. Som 13-åring slog han igenom som Sveriges yngsta rockkung. Men det var inte där hans talanger låg. Som manager, spinndoktor, skivbolagsboss, fotograf och partyproffs blev han Sveriges mest kända popdoldis i London under hela 60-talet. Han delade rum med The Beatles i Hamburg, fixade det enda svenska skivkontraktet med demonproducenten Joe Meek, var husfotograf på tv-programmet Ready Steady Go!, sågs längst fram i VIP-kön på alla Londons inneklubbar, vaknade bakis i Brian Epsteins gästrum dagen efter releasepartyt för Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, startade skivbolag och nattklubb, bjöds på köttbullar av Cat Stevens mamma och hjälpte Stikkan att lansera Abba i USA flera år innan genombrottet. Han kände alla, gjorde allt och fotograferade det mesta. Sven Lindström, författare till den kritikerrosade biografin Att vara Per Gessle, har skrivit ett nytt och osannolikt roligt kapitel i svensk pophistoria.
• • • • • • • • • •• •
• • • • • • • • • •• •
Jan Olofssons galna tripp genom popHISTORIEN
sven lindström