Issuu on Google+


Böcker utgivna på Bonnier Carlsen av Inger Frimansson: Kärlek trohet vänskap hat 1995 Elden 1999 Svept i rosa papper 2002 Inga livstecken 2004 De starkare 2009 Kona-klubben: Rida på Golden 2011

KONA-KLUBBEN: RÄDDA RABALDER © Inger Frimansson 2011 Svensk utgåva enligt avtal med Grand Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Omslag: Åsa Ekström Sättning: Ellen Adolfsson, Bonnier Carlsen Typsnitt: Bembo Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland 2011 ISBN 978-91-638-6901-3 www.bonniercarlsen.se


1 Det var inte alltid lika roligt att rida. Va? Vad var det för tanke som for runt i huvudet? Frossan som älskade att rida, som längtade till stallet varje sekund som hon inte var där. Men nu? Hon hade just suttit av efter dagens ridlektion. Smällt benen bakåt över sadeln och studsat ner på marken. Ingenting hade fungerat idag. Allting hade känts dumt och fel. Vissa dagar var otursdagar. Det här var en sådan. En Tyko Brahe-dag, som mormor brukade säga. Men varför det hette så viss­te hon inte. 5


Redan på morgonen hade det gått snett. Hon hade bråttom till skolan och i gruset borta vid växthusen slirade hon med cykeln och föll omkull. Hon slog sig inte så mycket och kom fort upp igen. Hon hade hoppats att ingen märkt något. Men många var på väg till skolan så här dags. Några tjejer från sexan skrattade hånfullt. Som om det var kul när någon ramlade. Konstig humor vissa hade. ”Idioter”, mumlade Frossan när hon trampade förbi dem. Men inte så högt så att de hörde. Sedan var det Jessica, deras lärare. Hon hade tydligen vaknat på fel sida den här morgonen. Ännu mera fel sida än vanligt. Jessica var egentligen bara vikarie. Deras riktiga lärare, Marianne, var sjukskriven. Ingen visste när hon skulle komma tillbaka. Alla längtade efter henne. Jessica var inte alls som Marianne. Jessica blev lätt arg. Den här morgonen blev hon arg för att Frossan hade glömt matteboken hemma. ”Jamen jag kan titta i Bojans bok”, försökte Frossan. Bojan var hennes allra bästa vän och de satt bredvid varandra. 6


”Det handlar inte om det”, fräste Jessica och kastade med sitt långa blanka hår. Hon gjorde ofta så. Slängde med huvudet så att håret flög runt kinderna. ”Det handlar om att ha ordning på sina saker. Och det är nånting som ni är dåliga på i den här klassen. Det märkte jag så fort jag kom hit.” Det var typiskt för Jessica att anmärka på Mariannes sätt att sköta klassen. Bojan knuffade på Frossan i smyg. Strunta i henne, betydde det. Hon såg att Frossan hade blivit ledsen. Sådant märker en bästa kompis direkt. Frossan svalde hårt. Tårarna trängde fram i ögonen. Jag får inte börja gråta, tänkte hon. Men jag hatar Jessica. Åh, vad jag hatar henne! Ändå var det Jessicas förtjänst att Bojan och Frossan blivit bästisar. Och även att Kona-klubben fanns. Kona stod för konstiga namn. Ko. Na. Konstiga namn-klubben. Frossan hade nämligen världens konstigaste namn. Eufrosyne. Hon var uppkallad efter en gudinna. Mamma hade valt det namnet åt sin lilla dotter och det betydde skratt och glädje. 7


Det stämde inte alls på Frossan. Ibland fick hon skuldkänslor för det. Hon borde vara gladare. Inte så tyst och dyster, som hon ofta var. När Bojan kom ny till klassen bestämde Jessica att hon skulle sitta bredvid Frossan. ”Avdelningen för konstiga namn. Det passar väl bra?” Alla i klassen skrattade. Bojan hette Ingeborg Segerstjärna. Och det var ju faktiskt också ett mycket konstigt namn. Att det fanns barn i klassen som hette Aybüke och Abdullah tänkte visst inte Jessica på. Men det var väl för självklart, antagligen. Deras familjer kom ju från andra länder. Då var det mer naturligt med kons­ tiga namn. När Bojan och Frossan blivit vänner bildade de Kona-klubben. De stack sig i fingret med en nål och blandade blod. Sedan den dagen är de blodsbästisar och vänner för livet. Frossan hade börjat rida tre gånger i veckan. Först hade hon bara ridit på lördagarna. Nu red hon dess8


utom på måndagar och onsdagar. Det var visserligen väldigt dyrt att rida. Men farmor hade lovat att betala de extra lektionerna. Farmor hade vunnit pengar på en trisslott. Hur mycket pengar det var ville hon inte tala om. ”Man ska dela med sej om man kan”, sa hon bara. ”Och jag har så jag klarar mej.” Albert, som var Frossans bror, fick pengar han också. De sattes in på ett konto på banken. Idag var det måndag. Frossans ridlärare hette Susanna. Hon var en sjyst och rolig tjej med mjuka gropar i kinderna. Men när Frossan klev in på stallkontoret den här måndagen stod en annan lärare där. Frossan hade sett henne skymta förbi ibland men hade aldrig pratat med henne. Hon hette Nora. ”Ska du rida i femgruppen?” frågade Nora. Hon hade lysande blå ögon och turkosfärgat nagellack. ”Ja”, svarade Frossan. De andra satt redan vid borden som stod utplacerade längs väggarna. ”Var är Susanna?” ”Ja, det var det jag höll på att berätta. Susanna ska vara borta några veckor. Hon ska gå på kurs.” 9


”Va?” ”Det blev hastigt bestämt så hon hann nog inte säga det till alla. Under tiden ska jag leda hennes grupper.” ”Jaha”, sa Frossan dumt. ”Och nu ska vi dela ut hästarna.” Frossan sjönk ner vid ett av borden. Där satt också Hercules från hennes lördagsgrupp. Hon tyckte om Hercules. Han liknade Harry Potter men utan de runda glasögonen. Hans föräldrar kom från Frankrike. De pratade nästan bara franska i hans familj. Hercules siktade på att bli elitryttare. Om några år skulle han kanske få en egen häst. Det hade hans pappa lovat. Nora tog fram blocket med allas namn. Det var knäpptyst i rummet. När Susanna skulle dela ut hästar brukade de rusa fram till henne och tjata och be. ”Åh, jag kan väl få Rabalder idag.” Eller: ”Snälla, jag måste bara få rida Kanter!” Så var det inte alls den här gången. Nora tittade ut över borden där barnen satt. ”Hercules”, sa hon. Det uttalades egentligen 10


”Herr Kyll” och så hade Frossan en gång trott att det stavades. Nora uttalade det fel. ”Herkulés”, sa hon. ”Herr Kyll”, rättade Hercules. ”Det är ett franskt namn.” Det blixtrade till i Noras ögon. ”Jaså, det säger du. Okej, du får ta Cesar.” ”Jaha.” ”Vad står det här då? Frossan?” ”Det är jag.” Frossan räckte upp handen. ”Konstigt namn. Så kan du väl inte heta?” Frossan rodnade. Det gjorde hon alltid när folk började tjafsa om hennes namn. Ett lågt fnissande spred sig genom rummet. ”Jag kallas så i alla fall”, sa hon dovt. Nora tittade länge på henne. ”Frossan. Hm. Du får ta Diana idag.” Frossan hade hoppats på att få Rabalder. Rabalder var en stor svart häst, en nordsvensk. Trots storleken var han snäll och trygg. Första gången Frossan red hade hon fått Rabalder och sedan dess hade hon älskat honom. 11


Diana hade hon aldrig ridit. Diana var ett brunt sto med svart kortklippt man. Frossan gillade inte det. Hon ville gärna ha lite längre man att hålla fast i när hon kände sig osäker. Och osäker var hon för det mesta.

12


9789163869013