Tidigare utgivning av Elisabeth Andersson (Tillgänglig som e-bok och ljudbok) På andra sidan Venus (2006) Här och nu (2007) Under det underbara (2016)
Lyckostarnas klubb Copyright © 2016 Elisabeth Andersson Utgiven av bokfabriken, Malmö 2016 Omslagsformgivning: Helena Hammarström Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-76292-39-6 www.bokfabriken.se
4
Lyckrn-as osta klubb
Elisabeth Andersson
BOKFABRIKEN 3
Till alla ständigt bantande kvinnor där ute. Jag är en av er.
5
6
Lotta sneglade på vågen. Hon tvekade och funderade på om hon skulle väga sig i morgon i stället. Måndagar brukade vara bättre dagar att väga sig på. Den elektriska tandborsten stannade. Lotta sköljde av den och placerade den i hållaren som satt på sidan av badrumsskåpet. Hon tittade på sig själv i skåpets spegel och smorde in ansiktet med fuktighetskräm. Dagkrämen hade tagit slut, så hon fick använda nattkrämen. Det var väl ändå ingen större skillnad. Ingen hon hade märkt än i alla fall. Hon borstade igenom sitt cendréfärgade hår. Det var dags att boka ny tid hos frissan igen för att få bort den grå utväxten som började synas runt benan. Äh, det var nog lika bra att få det gjort direkt, tänkte Lotta och lade ner borsten. Ta tjuren vid hornen, se sanningen i vitögat. Det var trots allt den första januari. Nytt år, nya löften, nytt liv. En bra dag att ta tag i det en gång för alla. Gå ner i vikt, leva sunt, bli smal, bli lycklig. Lotta tittade på vågen igen, tog ett djupt andetag och klev upp. Hon stirrade rakt fram i det vita kaklet medan de digitala siffrorna räknades fram. Hon väntade i några sekunder och böjde sedan sakta ner huvudet för att titta på vågens display. 99,8.
7
Lotta hoppade av vågen. Det kunde inte stämma. Hon krängde av sig nattlinnet och lade det över toalettstolen. Det var ju av ganska tjock flanell och vägde säkert en hel del. Nu stod hon i bara trosorna och klev upp på vågen igen. Den här gången följde hon med när siffrorna räknades upp – 51, 68, 72. Lotta hoppades att de snart skulle stanna, men de bara fortsatte: 78, 85, och så till slut 99,8. Lotta klev av vågen och lyfte upp den från golvet. Kanske var det något i inställningarna som hade blivit fel. Den digitala vågen var alldeles ny. Johan hade gett den till henne i julklapp. Deras förra våg hade gått sönder för två år sedan. ”Du bantar ju alltid”, förklarade han när Lotta på julaftonskvällen slet bort det röda omslagspappret från den stora kartongen och inte helt överlycklig konstaterade att den innehöll något helt annat än det hon önskat sig. Hon hade hoppats på en ny morgonrock i tjock frotté i stället för den noppiga gula hon väl haft i sju-åtta år. Eller på ett fotbad som hon skulle kunna använda framför tv:n och värma sina alltid så frusna fötter. För att vara säker på att det skulle bli rätt julklapp hade hon dessutom visat bilder för Johan på morgonrocken och fotbadet från butikernas sajter. Men det stora paketet visade sig i stället innehålla en silverfärgad digital personvåg från Clas Ohlson. ”Klarar max 150 kg”, läste hon på kartongens baksida. Det kändes ju betryggande. Hon hade sagt tack till Johan och sedan försvunnit ut i köket för att ta en ny vörtbrödsmacka med julskinka och senap. Lotta satte sig på toalettstolen med vågen i knäet. Hon vände på den men hittade inga knappar eller rattar som
8
verkade reglera inställningarna. Hon reste sig upp, placerade vågen på badrumsgolvet, tog av sig trosorna och ställde sig på vågen igen. Tredje gången gillt, tänkte Lotta och tittade på displayen: 99,8 igen. Hon tog på sig morgonrocken och småsprang nerför trappan. I hallen klev hon som vanligt över kassen med tapet rullarna till Sannas rum som de hade köpt på rea i höstas. ”God morgon”, sade Johan som stod vid diskbänken och tryckte igång kaffebryggaren. Lotta gav honom en snabb kram och satte sig vid köksbordet där hon föste undan högen med reklam som hade kommit i veckan. ”Det kom inga morgontidningar i dag”, sade Johan och fortsatte duka fram frukost. ”Nej, det är ju nyårsdagen”, svarade Lotta. Plötsligt kom hon på att hon inte hade varit på toaletten. Hon sprang uppför trappan och tillbaka in i badrummet, kissade och ställde sig sedan på vågen. 99,8. Lotta suckade. Det var bara att acceptera – hon vägde nästan hundra kilo. Så mycket hade hon inte ens vägt när hon var gravid med Sanna. Då hade hon toppat med 91,5. Hon var kraftigt överviktig, en riktig tjockis, faktiskt fet. ”Jävla fetknopp”, sade hon till sin spegelbild, knöt skärpet till morgonrocken hårt runt midjan och återvände till köket. Johan hällde upp kaffe i Lottas mugg. Hon tog några klunkar och tittade ut genom fönstret. ”Det verkar ha kommit mer snö i natt”, sade hon. ”Ja, nästan en halv meter”, svarade Johan. Han ställde fram brödkorgen med de sista av de frallor han hade köpt i går morse.
9
”Har vi kvar något knäckebröd från i julas?” frågade Lotta och reste sig upp för att öppna luckan över kylskåpet. Längst bak hittade hon ett hopknycklat paket Wasa Husman med två skivor kvar. Hon lade dem på sin tallrik och sträckte sig efter osten. ”Jag tror att jag ska skippa ljust bröd helt i en månad”, sade hon och hyvlade tre ostskivor som hon lade på den ena mackan. ”Bara äta mörkt eller hårt bröd. Bra för magen, nyttiga kolhydrater. Tänk på det när du går och handlar.” Johan satte sig vid bordet. Han bredde Bregott på en brödhalva, lade två skivor prickig korv på och tog sedan en stor tugga som han sköljde ner med kaffe. Lotta drack av sitt kaffe och tittade på brödkorgen en stund. Hon hade redan ätit upp den ena knäckemackan. Den var lite seg och smakade inte särskilt gott. Wasa paketet hade antagligen legat bortglömt i skåpet sedan förra julen. Hon sträckte sig efter en fralla och gjorde en korvmacka hon också, fast med mindre Bregott än på Johans och med bara en korvskiva. Det var ju ändå helg och en macka kunde väl inte skada, tänkte hon och bet av en stor tugga. ”Har du använt den nya vågen?” frågade hon Johan. ”Ja, har inte du?” svarade han och lät besviken. ”Verkar det som om den stämmer?” ”Stämmer? Klart att den gör. Den är ju helt ny.” Han sträckte sig efter en ny fralla. ”Det var den dyraste vågen som fanns i affären, inte made in China som de andra”, fortsatte han. Den här gången blev pålägget på hans macka Kalles kaviar med ost ovanpå. Johan special, brukade han kalla kombinationen som han hade introducerat för Lotta redan under deras allra första frukost tillsammans för nio år sedan.
10
”Jag vägde exakt samma som jag vägt sedan lumpen. Sjuttioåtta kilo, varken mer eller mindre.” Lotta suckade. Hon vägde alltså över tjugo kilo mer än sin man. Tjugoen kilo och åtta hekto mer, för att vara exakt. Det fick bli hennes hemlighet. Hon skulle aldrig tala om det för Johan. Då skulle han säkert bli äcklad. Hon lade den halvätna korvmackan ifrån sig och reste sig för att hämta mer kaffe. ”Jag ska börja ett nytt liv”, förklarade hon och fyllde på sin egen och Johans mugg. Han bläddrade i reklambroschyren från Elgiganten och pekade på en bild. ”Jävligt billig platt-tv. De har sjunkit rejält i pris. Kanske dags att slå till så här efter jul. Kan inte du dra av kostnaderna i deklarationen, du som jobbar på tv?” ”Hörde du vad jag sade?” frågade Lotta. Johan tittade upp från broschyren. ”Jo, du ska börja ett nytt liv. Igen.” ”Men den här gången menar jag faktiskt allvar. Jag ska ha min fyrtioårsdag i sommar som mål. Nu ska jag fanimej bli smal.” Johan slog ihop reklambroschyren och reste sig upp. Han tittade på sitt armbandsur. ”Nej, nu måste jag åka och hämta ungarna hos mamma och pappa. Klockan är ju snart elva.” Han sprang uppför trappan och kom efter några minuter ner igen iklädd jeans och tröjan han fått av Lotta i julklapp. Hon hade minsann köpt presenter som de andra i familjen önskat sig. Men hon fick en våg. ”Vi ses om en stund”, ropade Johan och tog på sig jacka och kängor i hallen. Lotta tittade efter honom när han vigt hoppade över grin-
11
den som markerade gränsen till deras radhusträdgård. Han hade dragit en mössa över sitt mörka kortklippta hår. Nej, Johan hade aldrig haft problem med sin vikt, trots att han åt som en häst. Han lagade dessutom fantastiskt god mat som var svår att avstå ifrån. Lite var det nog Johans fel att hon vägde så mycket efter alla goda middagar han hade bjudit på under åren. Eller, nej – hon skulle inte skylla på Johan. Viktökningen var hennes fel, hennes ansvar, ingen annans. Hon tänkte på nyårsfesten hemma hos Emma och Jocke i går kväll. Den hade varit sådär. Där var samma par som brukade vara med på grannkvarterets fester. Den enda nykomlingen var Miranda som Tor på Trastvägen 13 precis hade träffat. Tor och hans förra fru Cecilia hade skilt sig i somras. Miranda såg ut att vara under trettio. Lotta kände sig både lastgammal och smällfet när hon stod bredvid Miranda och småpratade med henne under välkomstdrinken. Lotta började bläddra i en reklambroschyr från Media markt som också hade specialpriser på tv-apparater. Hon tänkte på sitt jobb på Rapport som hon skulle återvända till i morgon. Det såg hon inte fram emot. Hon gillade själva arbetet men hade svårt för den nya chefen Marianne Olsson som blivit chef för redaktionen i höstas. Inkompetent var Lottas sammanfattning av Marianne och hon visste att de flesta kollegor höll med henne. Lotta tittade på sin halva korvmacka som låg kvar på tallriken. Det var ju onödigt att slänga den, tänkte hon och slukade den i två tuggor som hon sköljde ner med det sista av kaffet i muggen. Det var faktiskt först i morgon som hennes nya liv skulle börja. Ingen startade väl ett nytt liv på en söndag?
12