Sven-Göran Erikssons tränarkarriär: Degerfors IF.............. 1977–1978 IFK Göteborg............ 1979–1982 Benfica....................... 1982–1984
»I den här boken berättar jag allt om mitt fotbollsliv, segrarna och nederlagen. Jag kommer att berätta om miljonerna som jag har tjänat och de människor som har lurat av mig dem. Nu får ni hela min sanning. Jag har gett allt för fotbollen och fotbollen har gett allt tillbaka. Men jag har sårat människor längs vägen, särskilt min familj. Jag har betalat ett mycket högt pris för min framgång. Trots det har jag aldrig ställt mig frågan: Har det varit värt det?« Sven-Göran »Svennis« Eriksson
Stefan Lövgren är en prisbelönt journalist, filmare och författare med världen som sitt arbetsfält. 2012 skrev han boken En bluffpilots bekännelse, den otroliga historien om en svensk pilot som flög för olika europeiska flygbolag i 13 år utan licens.
Få inom världsfotbollen har under de senaste tre decennierna analyseratsså grundligt som Svennis. Nu berättar han allt om sitt hemlighetsfulla liv och om spelet såväl på som utanför fotbollsplanen. Svennis historia är världsfotbollens historia, från folksport till miljardindustri. Hans 35-åriga tränarkarriär har tagit honom runt hela världen och 2001 blev han Englands förste utländske förbundskapten. IFK Göteborg, Benfica, Roma, Lazio och Manchester City är några av klubbadresserna i en makalös resa fylld av dramatik och med- och motgångar. Även på det privata planet.
www.norstedts.se isbn: 978-91-1-305257-1
Sve n -G ö r a n E r i k ss o n berättar för Stefan Lövgren
Foto: Rickard L. Eriksson
Sven-Göran Eriksson, född 1948 i Sunne och uppvuxen i Torsby, är värmlänningen som erövrat världen genom sin enastående tränarkarriär från Degerfors 1977–78 till Guangzhou i Kina i dag. Däremellan har han varit tränare för några av världens mest framstående klubbar i de tuffaste europeiska ligorna i Portugal, Italien och England. Han har också varit förbundskapten för England, Mexiko och Elfenbenskusten.
Roma .......................... 1984–1987 Fiorentina ................. 1987–1989 Benfica....................... 1989–1992 Sampdoria ................ 1992–1997 Lazio ........................... 1997–2001 Förbundskapten England...................... 2001–2006 Manchester City....... 2007–2008 Förbundskapten Mexiko........................ 2008–2009 Notts County............. 2009–2010 Förbundskapten Elfenbenskusten...... 2010 Leicester City............ 2010–2011 BEC Tero Sasana..... 2012
min historia
Al Nasr........................ 2013 Guangzhou R&F....... 2013–
Sven-Göran Eriksson berättar för Stefan Lövgren
Omslagsform: Miroslav Sokcic Omslagsfoto, framsida: JH Engström Omslagsfoto, baksida: Jens Assur
O_Svennis_Min historia_pref.indd 1
2013-09-24 16:39
SvenniS min historia
Sven-Göran Eriksson berättar för Stefan Lövgren
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Sven-Göran Eriksson, Stefan Lövgren och Norstedts, Stockholm Första upplagan, andra tryckningen Faktagranskning: Gunnar Persson Omslagsform: Miroslav Sokcic Omslagsfoto: JH Engström (framsida) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-1-305257-1
Innehåll Prolog 7 1. Jag kommer att bli berömd 9 2. Tord 20 3. Fyra-fyra-två 31 4. Änglarna 40 5. Mästare i Hamburg 54 6. Benfica 65 7. Bland Roms kejsare 82 8. La Viola 100 9. Krig är krig 113 10. Olivträden 127 11. Att skapa ett vinnarlag 145 12. Il Mitico 165 13. Sven-sation! 176 14. VM 194 15. Ryska rubel 208 16. Villebråd 228 17. Tredje gången gillt 244 18. Should I Stay or Should I Go? 262 19. Konsten att vinna borta 284 20. Sagan Notts County 300 21. Afrika 319 22. Min största supporter 334 23. Asiatiska tigrar 346 Epilog
362
Prolog
någon gång på våren 1993 körde jag och min dåvarande fru Anki till norra Italien för att besöka en av de stora legenderna i italiensk och svensk fotbollshistoria, Nils ”Nisse” Liedholm. Efter en lång och ärorik karriär både som spelare och tränare hade Liedholm motvilligt dragit sig tillbaka till vingården han ägde med sin fru utanför den lilla byn Cuccaro Monferrato. Vägen dit ledde oss genom en skog. Det såg inte ut som vinodlarland. Kanske var det passande att Liedholms vingård skulle kännas lite malplacerad. Han var ju egentligen ingen vinodlare. Liedholm var en fotbollsman, som jag. Jag hade tagit över efter Liedholm som tränare för Roma nästan ett decennium tidigare, när han gick tillbaka till Milan. Som spelare kunde jag inte jämföra mig med Liedholm. Han hade vunnit fyra scudettos, ligasegrar, under sina tolv år med Milan. Jag hade som bäst varit en division två-spelare med Karlskoga. Jag sprang mycket och hade en hyfsad högerfot, men det var allt. Som tränare hade jag inte vunnit någon scudetto än: Liedholm hade vunnit två. Men jag representerade den nya generationen. Jag var 26 år yngre än Liedholm och tränade ett ungt och spännande lag, Sampdoria, med stjärnor som Roberto Mancini. 7
När vi anlände till Villa Boemia, som Liedholms vingård hette, tog Nisse och hans fru Nina, som var en grevinna, emot oss på uppfarten. De hade köpt Villa Boemia tjugo år tidigare. Liedholm hade lagt alla sina pengar på att rusta upp vingården och den var fantastiskt vacker. Tillsammans med deras son Carlo och hans fru provsmakade vi deras olika viner. Efter lunch satte vi oss i trädgården och pratade fotboll. Liedholm berättade sina gamla historier. Visste jag att han under sina två första år i Milan inte slog en passning fel? När det till sist hände hade publiken på San Siro ställt sig upp och gett honom en stående ovation, hävdade han. Jag och Carlo hade båda hört historierna förut. Men det hindrade inte Liedholm från att berätta dem igen. Jag hade ingenting emot det. Men Liedholm pratade och pratade och ibland fick han det inte riktigt att gå ihop. Det var som när jag och Anki hade sett honom i intervjuer på tv. Då glömde han namnen på spelare och blandade ihop italienskan med svenskan. Ju längre vi satt och pratade i trädgården, desto mer känslosam blev Liedholm. Han ville tillbaka till fotbollen. ”Tror du inte att det är någon som vill ha mig?” frågade han mig. ”Jag kan ta ett juniorlag.” Jag visste inte vad jag skulle svara. Skulle Nisse Liedholm, legenden, träna ett juniorlag? Jag hade inte hjärta nog att säga till honom att det var över. Till slut var det Carlo som sa: ”Basta, papà.” Carlo sa det inte med någon illvilja. Men orden högg i hjärtat på mig. Det skulle ta många år innan jag riktigt förstod varför.
8
1
Jag kommer att bli berömd
Jag föddes i hemlighet. Det var nämligen så att min pappa Sven inte vågade berätta för sin pappa Erik eller mamma Ester att jag kommit till världen. Att en artonåring gjort en tre år äldre tös gravid var väl inte något som sågs med blida ögon bland bonnfolket i norra Värmland på den tiden. Så pappa höll tyst om mig. När de ringde till honom och sa att nu var jag på väg, slank han ut i vintermörkret utan ett ord till föräldrar eller bröder. Resan i grannen Anderssons taxi kostade fem kronor och en halvtimme senare anlände han till min mormors hus i Sunne. Det var där jag föddes någon gång sent på natten eller tidigt på morgonen den 5 februari 1948. Förlossningen blev komplicerad. Navelsträngen hade lindats runt min hals. De var tvungna att tillkalla läkare och ett tag trodde de att jag skulle dö. Men det gick vägen till slut och när solen gick upp igen var jag redan flera timmar gammal. Pappa kunde åka till jobbet som vanligt. Pappas familj ägde en fin gård med stor mark i Stöpafors, eller Stöpa som vi kallade byn. Pappa var konduktör på ett bussbolag som ägdes av Robert Jönsson, min farmors bror. Pappa och hans brorsa Karl-Erik skötte de lokala turerna. Det var på en av turerna som pappa hade träffat min mamma, Ulla. Hon jobbade i textil9
affären i Torsby och tog bussen dit och hem varje dag. Hur pappa fick henne att fatta tycke för honom vet jag inte, men något måste han ha gjort rätt för snart var mamma gravid. Om pappas familj hade det relativt gott ställt var det säkert inte lika lätt för min mormor att uppfostra fyra barn. Morfar hade nämligen en dag lämnat henne för att aldrig komma tillbaka. Sen den dagen han försvann från hemmet nämndes aldrig hans namn. Det var många år senare som jag fick veta att han också hette Sven. Min mamma och hennes syskon hette först Svensson, efter morfar. När morfar Sven försvann bytte syskonen efternamn till Thudén, min mormors namn som ogift. Alla utom min mamma. Hon behöll namnet Svensson tills hon gifte sig. Men mamma var ingen Svensson. Hon hade lätt för sig i skolan och hennes lärare ville att hon skulle fortsätta att plugga. Men det fick hon inte för sin mamma; efter sexan skulle hon minsann som näst äldsta syskonet ut och jobba och göra rätt för sig. Mamma var resten av livet bitter över att hon aldrig fick chansen att utbilda sig, som hennes yngre syskon senare fick. Inte blev det bättre av att hon blev med barn. Två veckor efter att jag föddes flyttade vi in i ett litet rum i Torsby. Där bodde vi, mamma och jag, utan el och vatten och med toalett ute i hallen. Jag fick sova i kökssoffan, men det var inte så illa som det låter för soffan stod bredvid den stora järnspisen där det eldades och alltid var varmt. På våningen ovanför bodde mina tremänningar Leif och Kenneth Pettersson och under oss bodde Maja, en sömmerska som jag hjälpte att sy genom att trampa med händerna på fotpedalerna till hennes Singer. Pappa säger att han berättade för sina föräldrar om mig efter att jag föddes. Men han skulle komma att bo kvar i Stöpafors i två år innan han flyttade in med oss i rummet i Torsby. Pappa och mamma gifte sig också. Sen fick mamma följa med hem till Stöpa. Jag tror att det tog ett tag innan hon blev accepterad av farmor och farfar. I början höll hon sig mest i köket när hon var där. Strax efter det åkte pappa in i lumpen i Villingsberg. Jag minns 10
mycket väl när han satte mig på mammas säng och sa adjö. Pappa tror inte att jag kan ha kommit ihåg det utan att jag kanske sett ett foto i efterhand, men jag minns det faktiskt. Hans uniform var grå och sträv, lite filtaktig så där. Återigen var det bara mamma och jag, och det kan inte ha varit lätt för henne. Men mamma var hårdhudad. Hon offrade allt för mig och ingenting skulle komma mellan oss. En dag skulle hennes son bannemej visa världen vad hon aldrig fick chansen att visa själv. Jag skulle bli hennes revansch här i livet. När pappa muckade och återvände hem flyttade vi in i en lägenhet med ett rum och kök på Östmarksvägen i Torsby. Pappa gick från busskonduktör till chaufför. Pappas morbror Gottfrid Jönsson körde också buss. Ibland lät Gottfrid mig sitta i knäet när han körde den tre-och-en-halv-mil långa turen från Torsby till Sunne. Att ha en fyraårig pöjk ratta bussen verkade inte vara något som bekymrade passagerarna. Mamma ”sve” sig – oroade sig – däremot för allt. I Värmland säger vi att ”det ordnar sig ... och ordnar det sig inte så kvittar det”. Mamma var värmlänning in i själen, men knappast någon har nog beskrivit henne som lättsinnig. Mamma trodde på Gud. Hemma bad vi bordsbön och hon läste Fader Vår för mig varje kväll. Främst handlade vår religion om hur man uppförde sig. Man skulle respektera alla människor, vara artig och hälsa. Var man först vid kakfatet och tog en kaka innan de äldre hade fått kaffe och kaka, ja då jäklar! Mormor Edla var snäll, men sträng hon också. Det hade hon nog varit tvungen att vara som ensamstående med fyra barn. Mamma tog efter sin mor på det viset. Det var hon som bestämde i huset. Pappa var definitivt inte den religiösa typen. När han var liten brukade prästen i byn komma hem till familjen i Stöpa för husförhör. Då skulle pappa läsa utantill ur Bibeln. Det gick inte så bra, för min pappa kunde aldrig lära sig att läsa någonting utantill. Skolarbete hade han inte mycket till övers för. Till skillnad från min 11
mamma var pappa bara tacksam när han till slut gick ut sjätte klass och aldrig behövde sätta sin fot i skolan igen. Där lärde man sig ju inte ett dugg, tyckte han. När jag själv började skolan var jag förstås tvungen att sköta den exemplariskt. Mamma hade inte tolererat något annat. Jag var en lugn och seriös elev som gjorde vad jag skulle och fick godkända betyg. Så mycket mer finns inte att tillägga om mina första skolår. Skolarbetet intresserade varken mig eller de flesta andra pojkarna på bygden. För de flesta av oss gällde bara sport, sport och åter sport. ”Näste hoppare: Sven-Göran ’Två pannkakor hög’ Eriksson!” ropade speakern. Jag var åtta, kanske nio år gammal och i Grums på min första backhoppstävling. Hela vintern hade jag tränat med skidklubben SK Bore hemma i tjugofemmetersbacken i Torsby. Jag fick låna skidor, stora träplankor som var så tunga att jag bara orkade bära en i taget upp för den branta trappan till hopptornet. Första gången jag hoppade var jag skraj, det måste jag erkänna. Jag minns hur Agne Tjust höll i mig när jag satt där uppe med skidorna på. Ska jag släppa dig? frågade han. Nej, svarade jag. Men han släppte mig förstås ändå. Det var bara att åka. Premiärhoppet gick bra, och jag måste ha överlevt det där hoppet i Grums också för efter det var det backhoppning för hela slanten under vinterhalvåret. Anders ”Pewe” Persson, som var två år äldre än jag, organiserade med taxiresor till tävlingar och vi åkte på träningar i Sysslebäck där de hade en stor sjuttiometersbacke. Pewe var en av de bästa juniorbackhopparna i Sverige. Men första gången min pappa kom och tittade på mig när jag hoppade ramlade Pewe och fick en hjärnskakning. Det var inte en helt ofarlig aktivitet, backhoppning. Det krävdes inte bara mod, men också styrka och teknik. Man måste kunna komma fram med kroppen i hoppet. En gång ramlade jag och slog i svanskotan så illa att jag inte kunde sitta ner på en vecka. Men det var ingenting mot killen som föll på träningen i Sysslebäck. Han hette Ingemar, men alla kallade honom Kullbleck. Fråga mig inte 12
varför. Föret var bra den dagen så det gick snabbt när killen flög ut. Han hann aldrig resa sig ordentligt. När han landade slog han hakan i knäet och bet sig i tungan. Pewe sprang ner för att se hur det hade gått. Pojkstackarn hade ont och det var inte så konstigt för han hade bitit av halva tungan. Men Pewe var lugn. Stäng igen munnen, sa han, och så tog han killen till lasarettet. När vi inte hoppade backe lirade vi ishockey eller åkte skidor. När vintern till slut gav vika och våren tog över kom bollarna fram. I skolan spelade vi fotboll varenda rast. Det var Torsten Kjellgren och jag mot alla andra. Vi vann ändå. Den naturliga mötesplatsen efter skolan var Björnevi IP, byns fotbollsplan, och den ligger där än idag. Så fort snön smälte, och ibland innan dess, invaderades den av pojklag i alla årskullar. Flickor spelade inte mycket fotboll på den tiden. På sommaren blev det en hel del friidrott där också. Vi tävlade i mångkamp: löpning, stav, höjd och längdhopp. Jag var ganska duktig i alla grenar. Det blev mycket fotboll hemma på Östmarksvägen också, även om trädgården där lutade något fruktansvärt och bollen titt som tätt rullade ut på gatan. Det bodde flera familjer i huset och i en lägenhet bodde en gammal dam, Klara Norlén. Hennes son Göte var i min pappas ålder och jobbade på Vägverket. Han var gammal fotbollsspelare i Torsbys A-lag och spelade alltid med oss barn. Men han spelade i orkester också, och när han kom hem från jobbet var han först tvungen att träna på klarinetten. Det var en pina för oss grabbar att sitta där på trappan en halvtimme och vänta på att Göte skulle öva klart så vi kunde börja spela boll. Till slut kunde vi sätta igång. En av oss var målvakt och en annan försvarare. Jag var oftast center och Göte slog inläggen som jag skulle nicka i mål. Det var bara det att målet stod bredvid ett litet skjul där Götes mamma förvarade mjölk och ost. Det fanns ju inga kylskåp på den tiden. Ibland small bollen in i väggen så hårt att en mjölkkruka föll i golvet och sprack. Då försvann Göte in i vedboa innan hans mamma kom utspringande och ropade hur hon sagt till oss tusen gånger att vi skulle spela någon annanstans. 13
Klara var liten och rapp i allt hon gjorde. Hon drack kaffe stup i kvarten och ibland fick sig kanske koppen också en skvätt whisky ur flaskan som hon hade stående bredvid järnspisen. Hon brukade skicka mig till kiosken för att köpa cigaretter av märket Florida. Två skulle hon ha, inte askar utan två cigaretter. Jag fick köpa mig någon kola för örena som blev över. Men Klara var rädd för läkaren, något som hennes son gillade att pika henne för. Göte var bra på att härma folk och en gång ringde han till sin mamma och låtsades vara doktor Gillgren. Han hade hört att fru Norlén handlat ärtsoppa och ville meddela att den visat sig vara skämd så nu var hon tvungen att ta en spruta mot matförgiftningen. Clara blev kritvit i ansiktet. Det var Göte som gav mig boken Guld och gröna planer, Gunnar Nordahls självbiografi. Nordahl blev Sveriges första fotbollsproffs när han värvades till AC Milan 1949. Han kom att bli en av de främsta målskyttarna i italienska Serie A genom tiderna. Jag låg uppe på nätterna och läste om hans bravader på San Siro. Italien kändes längre bort än månen. Nordahl var dock inte med i det svenska landslaget som tog silver i fotbolls-VM 1958. VM-slutspelet hölls ju i Sverige och alla följde det på radio eller tv. Vi hade ingen tv-apparat då, men jag måste ha varit hemma hos någon som hade det för jag minns att jag såg någon match på en suddig tv-skärm. De visade också matchreportage före bioföreställningarna. I det svenska laget var Kurt ”Kurre” Hamrin vår favorit. Han var stockholmare, men hade släkt i Värmland och kom dit på somrarna och hälsade på. Av alla VMspelarna blev Pelé vår favoritspelare. Att som sjuttonåring göra vad han gjorde i VM var helt sagolikt. Efter VM-turneringen ville vi alla bli Pelé. En kväll låg jag i kökssoffan när en råtta plötsligt sprang över täcket. Då bestämde mamma att vi skulle flytta. Pappa ville köpa bil, men mamma insisterade på att vi skulle bygga hus och då blev det så. De köpte tomt på Åsgatan i Torsby och efter att mamma ordnat med 14
bygglovet började det byggas ett hus med fyra rum och kök. Jag var elva år gammal när vi flyttade in, påsken 1959. Bygget gick på 68 000 kronor tror jag. Mina föräldrar fick inte ett vanligt huslån som täckte allt utan var tvungna ta ett dyrt topplån på resten. Vi hade flyttat från ett rum och kök till fyra och det behövdes förstås möbler i det nya huset, men det fanns det inga pengar till heller. Mamma fick laga mycket gröt och pannkakor, för det var billigt. Det var ju inte bara jag som behövde försörjas. Tre år tidigare hade jag fått en lillebror, Lars-Erik. Lasse, som han kom att kallas, var ofta sjuk som barn. Han hade astma. Om jag ska vara ärlig figurerade han inte så mycket i mitt liv, han var ju så många år yngre än jag. Vi idrottade aldrig tillsammans. När jag själv var mindre hade jag en barnflicka som såg efter mig när mina föräldrar jobbade, men för att spara pengar anlitade de mig som barnvakt till Lasse på sommaren. Inte något höjdarjobb, tyckte jag. Men det var Lasses förtjänst att jag kom att bli kallad ”Svennis”. När han var liten kunde han inte säga Sven-Göran, så han sa ”Tennhönan”. Det gillade inte jag. ”Du kallar mig inte Tennhönan”, sa jag. ”Okej, Tennis”, sa han då. ”Kalla mig inte Tennis heller”, sa jag. ”Säg åtminstone Svennis.” Det var så jag fick namnet ”Svennis”. Mamma jobbade sedan flera år i kiosken på byn. Hon blev känd som ”Ulla i kiosken” och hade ett tufft rykte. Hos Ulla kom man inte och flummade omkring. Pappa hade gått över till att köra lastbil, men han tjänade knappast några stora pengar. Mina föräldrar var dock duktiga på att klara sig med små medel. Någon gång i månaden åkte de över gränsen till Norge för att handla smör och mjöl billigt. Själv funderade jag aldrig på hur vi hade det ekonomiskt. Jag minns att jag ville ha ett par svarta ”slamkrypare” – tygskor med dragkedja på ovansidan som alla skulle ha på den tiden – men att mina föräldrar först inte hade råd att köpa dem. Till slut fick jag ett par ändå, på min födelsedag, och då var jag lycklig. Till OS i Rom 15
1960 hyrde pappa vår första tv. När han efter två månader köpte loss den erbjöd butiksägaren att dra av hyran som pappa redan hade betalt. I Torsby hjälpte man varandra. Jag kände mig aldrig fattig. Jag visste inte heller hur andra hade det ekonomiskt. När jag nådde tonåren började jag sommarjobba som bagarlärling på ”Nya Konditoriet”. Konditorn hette Sven-Åke Olsson, men alla kallade honom ”Åsen” eftersom han bodde på en ås. Han var också tränare för Torsbys A-lag i både fotboll och ishockey. Arbetsdagen på konditoriet startade klockan fyra på morgonen och de följande timmarna stekte vi skorpor och pepparkakor och snackade fotboll. Ibland ritade Åsen fotbollstaktik i mjölet på bagarbordet. Till en början var det inga avancerade saker men med tiden tror jag de där samtalen intensifierades alltmer. Efter lunch var det färdigjobbat och jag åkte till Björnevi för att spela fotboll. Jag märktes kanske mest på plan för att jag var liten, smal och aggressiv. Jag sprang mycket på mittfältet. Det jag saknade i styrka och teknik vägde jag upp med en enorm energi. När vi spelade match kom alltid pappa och tittade på matcherna. Jag var envis och hatade att förlora. Mitt värsta minne från pojklagsåren är när jag blev utvald att slå straffarna i finalen i Lilla-VM, den stora värmländska turneringen med lag från hela Sverige. Vi hade tagit oss till regionfinal efter flera bra matcher och finalen blev en hård och jämn match. Efter ordinarie tid och förlängning var det fortfarande oavgjort och det hela skulle avgöras med en straffsparksläggning. På den tiden valde man en spelare som skulle slå alla fem straffarna. Det blev jag. Jag satte mina fyra första – alla i samma hörn. Killen från motståndarlaget satte sina fyra första straffar han också. Det var då jag, av någon outgrundlig anledning, beslöt mig för att byta hörn på sista straffen. Jag tog sats och slog till. Den var rätt hyfsat placerad, men målvakten hade chansat och slängt sig åt rätt håll. Han tippade bollen i stolpen och ut. Vi förlorade och det var mitt fel. Jag grät och var säker på att jag aldrig skulle genomlida en mer hjärtskärande förlust. I alla fall inte på straffar. 16
Torsbys A-lag låg i division fyra på den tiden. Fotbollsintresset var stort och hemmamatcherna lockade tusentals åskådare till Björnevi. Dagen före match satte Åsen upp laguppställningen på en anslagstavla som satt på en vägg mitt emot kiosken där min mamma jobbade. Jag undrade ofta varför Åsen valde att meddela spelarna om uttagningen på det sättet, men kanske var det för att uppmuntra fotbollssnacket på byn. I så fall lyckades han. Torsbyborna flockades vid anslagstavlan dagen före match och om det gjorts en oväntad uttagning drog diskussionerna igång. Jag cyklade ofta dit och kollade laguppställningen. En dag skulle mitt namn vara med. Den dagen kom tidigare än jag trott. Jag var sexton år när det ringde på dörren på Åsgatan en kväll. Det var Åsen. Han ville berätta för mig och mina föräldrar att jag blivit uttagen till A-laget för match dagen därpå. Jaha, sa jag, som om det vore den naturligaste saken i världen. Men jag var nervös och hade svårt att sova den natten, och på morgonen var jag tvungen att cykla ner till anslagstavlan för att försäkra mig om att mitt namn verkligen stod med. Det gjorde det. Hur min debutmatch som seniorspelare gick eller ens vilka vi spelade emot kommer jag faktiskt inte ihåg. Det fanns nog de som undrade om Åsen hade tappat förståndet som tagit ut en kille som inte ens gått ut realskolan i startelvan. Men det måste ha gått hyfsat för efter det fick jag spela mer eller mindre regelbundet. Jag var yngst i laget. En av profilerna var Kent ”Kisen” Olsson, vår mittback som också var en mycket bra hockeyspelare och kom att spela för Färjestad. Lagledaren hette Sune Larsen. Han bytte aldrig om till träningskläder utan gick i galoscher året runt. Sune tyckte inte att man skulle gå på toaletten före match för man sprang bättre om man var kissnödig. Vi hade såklart ingen läkare eller massör, men Åsen trodde ändå inte på strunt som feber eller andra krämpor. ”Däremot, om du vaknar på morgonen och inte har stånd, då är det något fel på dig”, brukade han säga. Vi hade ett bra lag, men problemet var att hälften av spelarna försvann under arbetsveckan och missade träningarna. Efter real17
skolan började jag en ettårig kontorskurs i Torsby och fick sedan jobb på Försäkringskassan där, så jag blev kvar. Men många av de äldre killarna hade skaffat jobb någon annanstans i Värmland. Lars Hjerpe pluggade i Uppsala och kom vanligtvis bara hem till match. För Arne West var det tvärtom. Han kunde ha blivit en allsvensk spelare, så bra var han, men han kunde inte lämna Torsby. Vi var inte alltid så välorganiserade i stundens hetta. Jag minns ett derby mot Sunne där det stod oavgjort med bara ett par minuter kvar. Plötsligt uppstod kalabalik i vårt eget straffområde och vi kunde inte få bort bollen. Kisen skulle rensa och klappade till lädret så hårt han kunde, men fick snedträff. Skottet gick som en projektil och tog i ribban. ”Vad i helvete gör du?” skrek målvakten Kjell Andersson. ”Håll käften!” skrek Kisen tillbaka. ”Det är väl bättre än att göra hörna i alla fall.” Matchen slutade oavgjort. När jag var arton år köpte min mamma en mörkblå kostym och vit skjorta till mig. Jag skulle snart få anledning att bära den. Efter ett par år i division fyra gjorde vi nämligen en kanonsäsong och fick kvala till division tre borta mot Kristinehamn. Vi vann matchen. På bussen hem började det drickas. När vi närmade oss Karlstad bestämde Sune och Åsen att vi skulle stanna och äta segermiddag på stadshotellet. Jag hade aldrig varit på något stadshotell. Det blev mat, öl och nubbar, innan resan gick vidare norrut. Spriten fortsatte flöda på bussen upp till Torsby och när vi anlände vet jag inte hur många spelare som var kapabla att kliva av själva. Jag tror att jag klarade det. Men kvällen var långt ifrån över. Från Torsby bar det iväg på dans i Ekshärad. Där blev det mer dricka och när det bar hemåt igen var jag helt borta. Lagkamraterna måste ha lagt mig i någon bil och inte bara sett till att jag körts hem utan att jag också hjälpts in på mitt rum på Åsgatan. Det första min mamma såg när hon kom in på rummet morgonen efter var min nya kostym som låg 18
nerspydd i en hög på golvet. Mamma pratade inte med mig på en hel vecka. Sådant var livet i Torsby. Men vid det här laget hade jag på allvar börjat drömma mig bort därifrån. Innan jag började på Försäkringskassan hade jag sommarjobbat för Börje Jubell och Åke Olsson som hade en firma som isolerade rör. Ibland åkte vi på jobb till Dalarna och var borta flera dagar. Då kunde Börje och jag sitta och fantisera om världen och varmare breddgrader. Börje sa att han skulle sälja firman och starta en taxibåt-business i Karibien. Om jag ville fick jag följa med. Under julen kom alla kompisar hem som flyttat från Torsby efter skolan. På juldagseftermiddagen träffades vi killar och tjejer hemma i någon lägenhet och drack glögg. Åtminstone tror jag det var lite glögg i vodkan. Vi spelade kort och in på småtimmarna började vi prata om vad vi ville bli. Jag var säkert lite onykter när turen kom till mig. ”Jag kommer att bli berömd”, sa jag. De andra skrattade och frågade vad i helvete jag skulle bli berömd för. ”Det har jag inte bestämt än”, svarade jag. Det var egentligen inte alls min stil att sticka ut hakan så där, att vara kaxig. Det här var Värmland. Där ska man inte tro att man är något.
19
Sven-Göran Erikssons tränarkarriär: Degerfors IF.............. 1977–1978 IFK Göteborg............ 1979–1982 Benfica....................... 1982–1984
»I den här boken berättar jag allt om mitt fotbollsliv, segrarna och nederlagen. Jag kommer att berätta om miljonerna som jag har tjänat och de människor som har lurat av mig dem. Nu får ni hela min sanning. Jag har gett allt för fotbollen och fotbollen har gett allt tillbaka. Men jag har sårat människor längs vägen, särskilt min familj. Jag har betalat ett mycket högt pris för min framgång. Trots det har jag aldrig ställt mig frågan: Har det varit värt det?« Sven-Göran »Svennis« Eriksson
Stefan Lövgren är en prisbelönt journalist, filmare och författare med världen som sitt arbetsfält. 2012 skrev han boken En bluffpilots bekännelse, den otroliga historien om en svensk pilot som flög för olika europeiska flygbolag i 13 år utan licens.
Få inom världsfotbollen har under de senaste tre decennierna analyseratsså grundligt som Svennis. Nu berättar han allt om sitt hemlighetsfulla liv och om spelet såväl på som utanför fotbollsplanen. Svennis historia är världsfotbollens historia, från folksport till miljardindustri. Hans 35-åriga tränarkarriär har tagit honom runt hela världen och 2001 blev han Englands förste utländske förbundskapten. IFK Göteborg, Benfica, Roma, Lazio och Manchester City är några av klubbadresserna i en makalös resa fylld av dramatik och med- och motgångar. Även på det privata planet.
www.norstedts.se isbn: 978-91-1-305257-1
Sve n -G ö r a n E r i k ss o n berättar för Stefan Lövgren
Foto: Rickard L. Eriksson
Sven-Göran Eriksson, född 1948 i Sunne och uppvuxen i Torsby, är värmlänningen som erövrat världen genom sin enastående tränarkarriär från Degerfors 1977–78 till Guangzhou i Kina i dag. Däremellan har han varit tränare för några av världens mest framstående klubbar i de tuffaste europeiska ligorna i Portugal, Italien och England. Han har också varit förbundskapten för England, Mexiko och Elfenbenskusten.
Roma .......................... 1984–1987 Fiorentina ................. 1987–1989 Benfica....................... 1989–1992 Sampdoria ................ 1992–1997 Lazio ........................... 1997–2001 Förbundskapten England...................... 2001–2006 Manchester City....... 2007–2008 Förbundskapten Mexiko........................ 2008–2009 Notts County............. 2009–2010 Förbundskapten Elfenbenskusten...... 2010 Leicester City............ 2010–2011 BEC Tero Sasana..... 2012
min historia
Al Nasr........................ 2013 Guangzhou R&F....... 2013–
Sven-Göran Eriksson berättar för Stefan Lövgren
Omslagsform: Miroslav Sokcic Omslagsfoto, framsida: JH Engström Omslagsfoto, baksida: Jens Assur
O_Svennis_Min historia_pref.indd 1
2013-09-24 16:39