9789177016243

Louise Penny

Nådastöt Översättning av Charlotte Hjukström

6

Ett O m CC de Poitiers hade vetat att hon skulle bli mördad, skulle hon kanske ha köpt en julklapp till sin man Richard. Hon skulle kanske till och med ha gått på sin dotters julavslutning i Miss Edwards Flickskola, eller »fläskskola« som CC brukade säga för att reta sin omfångsrika dotter. Om CC de Poitiers hade vetat att hennes ändalykt var nära, skulle hon kanske ha varit på jobbet i stället för på det billigaste rummet som hotell Ritz i Montréal hade att erbjuda. Men den enda ändalykt hon var medveten om tillhörde en man vid namn Saul. »Nå, vad tycker du? Är den inte fin?« Hon lade boken på sin bleka mage.

Saul såg på den än en gång. Under de senaste dagarna hade hon fiskat upp den ur sin enorma handväska var femte minut. Under affärsmöten, middagar, taxifärder längs Montréals snötäckta gator hade CC plötsligt böjt sig ner och sedan, med triumferande min, hållit upp sin skapelse som om den var resultatet av en andra jungfrufödsel. »Omslaget är fint«, sa han, väl medveten om att det var en förolämpning. Det var han som hade tagit omslagsbilden. Han visste att hon bad, tiggde, om mer och han visste att han inte längre orkade bjuda till. Och han undrade hur länge till han kunde umgås med C C de Poitiers innan han förvandlades till henne. Inte fysiskt, naturligtvis. Hon var fyrtioåtta, några år yngre än han. Hon var smal och muskulös och vältränad, tänderna var osannolikt vita och håret osannolikt blont. Att smeka henne var som att röra vid ett istäcke. Det fanns en viss skönhet i detta, och en bräcklighet som tilltalade honom. Men där fanns också en fara. Om hon en dag gick sönder, om hon sprack, skulle hon slita honom i stycken.

7

Men det var inte hennes yttre som var problemet. När han såg henne stryka över boken med större ömhet än hon någonsin hade visat mot honom, undrade han om isvattnet i hennes ådror på något sätt hade sipprat in i hans kropp, kanske när de hade sex, och nu höll på att frysa honom till is. Han hade redan tappat kontakten med sitt innersta.

Femtiotvåårige Saul Petrov hade just börjat lägga märke till att hans vänner inte var riktigt lika genialiska, inte riktigt lika begåvade, inte riktigt lika smala som de en gång varit. De flesta hade rent av börjat tråka ut honom. Och han hade noterat en och annan avslöjande gäspning även från deras håll. De började bli feta och tunnhåriga och ointressanta, och han misstänkte att detsamma gällde honom själv. Det gjorde inte så mycket att kvinnorna knappt tittade åt honom längre eller att han hade börjat fundera på att byta ut slalomskidorna mot längdskidor, eller att hans läkare hade gett honom en tid för en första prostatakontroll. Allt detta kunde han acceptera. Det som väckte Saul Petrov klockan två på natten, och som viskade i hans öra med samma röst som hade varnat honom för lejonen under sängen när han var liten, var förvissningen om att folk numera betraktade honom som tråkig. Han brukade dra in nattluften i djupa, mörka andetag och intala sig att bordsgrannens kvävda gäspning berodde på vinet eller ankbröstet eller på att det varit så varmt på restaurangen i Montréal där de hade suttit i sina rejäla stickade tröjor.

Men den nattliga rösten fortsatte att morra och varna för kommande faror. För en annalkande katastrof. För att berätta för långa historier, för att tråka ut lyssnarna, för att se alltför många ögonvitor. För blickar, snabba och diskreta, på klockor.

När skulle de våga gå därifrån? För ögon som spanade av rummet i en förtvivlad jakt på mer stimulerande sällskap.

Och därför hade han låtit sig förföras av CC . Förföras och förtäras, så att lejonet under sängen hade förvandlats till lejonet i sängen. Han hade börjat misstänka att denna kvinna, som var så uppslukad av sig själv, äntligen var klar med att uppsluka 8

sig själv, sin man och till och med sin katastrof till dotter och nu var i färd med att uppsluka honom.

Han hade redan blivit elak i hennes sällskap. Och han hade börjat förakta sig själv. Men inte riktigt lika mycket som han föraktade henne. »Det är en fantastisk bok«, sa hon utan att ta notis om honom. »Jag menar allvar. Vem skulle inte vilja ha den här?« Hon viftade med boken framför näsan på honom. »Folk kommer att älska den. Det finns så mycket folk med problem där ute.« Nu vände hon sig om och tittade ut genom hotellfönstret, som om hon studerade sitt »folk« i huset mitt emot. »Jag har gjort det här för deras skull.« Hon vände sig om på nytt och såg på honom med stora, allvarsamma ögon.

Tror hon på det där? undrade han.

Han hade läst boken, så klart. Var lugn hade hon kallat den, efter företaget hon hade grundat för några år sedan, vilket var skrattretande med tanke på vilket nervknippe hon i själva verket var. Dessa oroliga, nervösa händer, ständigt sysselsatta med att släta över och rätta till. De giftiga svaren, otåligheten som övergick i ilska.

Lugn var inte ett ord som passade in på CC de Poitiers, trots hennes stelfrusna yttre.

Hon hade försökt sälja in boken hos alla förlagen, från de stora förlagshusen i New York till aktiebolaget Réjean et Maison des cartes i Saint-Polycarpe, en bondhåla längs motorvägen mellan Montréal och Toronto.

Alla hade tackat nej när de fick se hennes slafsigt skrivna mischmasch av självhjälpsteorier, inlindade i halvsmälta buddhistiska och hinduistiska tankar och utspydda av en kvinna vars omslagsfoto gav intrycket att hon åt barn. »Inte en enda jävla upplyst själ någonstans«, hade hon sagt till Saul på sitt Montréalkontor efter att ha fått en bunt refuseringsbrev med posten, rivit dem i småbitar och slängt dem på golvet för att låta dem sopas upp av städerskan. »Den här världen är sjuk, kan jag tala om för dig. Folk är elaka och känslo­kalla, de 9

är bara ute efter att skinna varandra. Det finns ingen kärlek eller empati. Den här«, hon svingade sin bok genom luften som en mytologisk hammare på väg mot ett orubbligt städ, »kommer att visa människorna vägen till lyckan.« Hennes röst var låg och orden tunga och mättade av gift.

Hon hade låtit trycka boken på egen bekostnad och sett till att den kom ut före jul. Och fastän boken handlade väldigt mycket om ljus, tyckte Saul att det var intressant och ironiskt att den hade kommit ut på vintersolståndet. Årets mörkaste dag. »Vilket förlag blev det nu igen?« Det var som om han inte kunde låta bli. Hon var tyst. »Javisst, nu minns jag«, fortsatte han. »Det var inget förlag som ville ha den. Det måste ha varit fruktansvärt.« Han gjorde en paus och funderade på om han skulle vrida om kniven i såret. Äsch, varför inte. »Hur kändes det?« Var det där en grimas av smärta, eller inbillade han sig bara?

Men den talande tystnaden fortsatte och hennes ansikte förblev uttryckslöst. Om CC inte gillade någonting fanns det inte. Detta gällde även hennes man och dotter. Det gällde allt som var obehagligt, all kritik, alla hårda ord som inte kom från henne själv, alla känslor. Saul visste att CC levde i en egen värld där hon var perfekt, där hon kunde dölja sina känslor och sina svagheter.

Han undrade hur länge det skulle dröja innan den världen exploderade. Han hoppades att han skulle få se det hända. Men inte på alltför nära håll.

Folk är elaka och känslokalla, hade hon sagt. Elaka och känslokalla. För inte särskilt länge sedan, innan han hade åtagit sig uppdraget som CC :s fotograf och älskare, hade han faktiskt tyckt att världen var underbar. Varje morgon hade han vaknat tidigt och gått den unga dagen till mötes, medan världen var ny och allt var möjligt, och då hade han sett hur vackert Montréal var. Han hade sett människor le mot varandra när de fick sin cappuccino på kaféet, eller sina snittblommor eller sina baguet­ ter. Han hade sett hur barnen på hösten samlade nedfallna 10

kastanjer för att spela spel med dem. Han hade sett de gamla kvinnorna promenera arm i arm längs The Main.

Han var inte så blind eller enfaldig att han inte hade sett de hemlösa männen och kvinnorna, eller de misshandlade ansikten som vittnade om en lång och svår natt och en ännu längre kommande dag.

Men i sitt innersta trodde han på att världen var underbar.

Och det återspeglades i hans fotografier, som fångade ljuset, lystern, hoppfullheten. Och skuggorna som hotade ljuset, därför att det var deras natur.

Ironiskt nog var det just detta som hade fångat CC :s uppmärksamhet och fått henne att erbjuda honom uppdraget. En artikel i en kanadensisk modetidning hade beskrivit honom som en »het« fotograf, och CC ville alltid ha det bästa. Det var därför de alltid bokade rum på Ritz. Ett litet och dystert rum på en av de lägsta våningarna, utan vare sig utsikt eller charm, men det var ändå på Ritz. CC brukade behålla hotellets schampo och brevpapper för att bevisa sitt värde, på samma sätt som hon hade behållit honom. Och hon brukade använda dem för att framföra någon typ av dunkelt budskap till människor som inte brydde sig, på samma sätt som hon använde honom. Och sedan, så småningom, slängde hon bort alltihop. På samma sätt som hon hade förkastat sin man, på samma sätt som hon nonchalerade och hånade sin dotter.

Världen var elak och känslokall.

Det var numera vad han tyckte.

Han hatade CC de Poitiers.

Han klev upp ur sängen och lät C C ligga kvar och stirra på sin älskade bok. När han såg på henne verkade hon bli ömsom skarp, ömsom suddig i konturerna. Han lade huvudet på sned och undrade om han hade druckit för mycket igen.

Men hon fortsatte att skifta mellan tydlig och diffus, som om han såg genom ett prisma på två olika kvinnor, den ena vacker, glamourös och full av liv, och den andra en patetisk, blonderad 11

repstump, hårt knuten och hopsnodd och tilltrasslad och sträv.

Och livsfarlig. »Vad är det här för något?« Han böjde sig över papperskorgen och drog upp en kartongmapp. Han såg genast att det var en konstnärs portfolio. Den var vackert och omsorgsfullt bunden och tryckt på akvarellpapper. Han öppnade den och drog efter andan.

En serie bilder, lysande och lätta, tycktes stråla emot honom från det högklassiga papperet. Han kände hur hjärtat slog några extraslag. De visade en värld som var både ljuvlig och lidande.

Men framför allt var det en värld där det fortfarande fanns tröst och hopp. Det var uppenbarligen den värld som konstnären såg varje dag, den värld som konstnären levde i. Han hade själv en gång levt i en värld med ljus och hopp.

Bilderna föreföll enkla men var i själva verket mycket komplexa. Former och färger hade lagts ovanpå varandra i lager på lager. Någon måste ha lagt ner timmar, dagar på varje bild för att uppnå den önskade effekten.

Han stirrade på bilden han hade bläddrat sig fram till. Ett majestätiskt träd sköt upp i himlen, som om det trånade efter solen. Konstnären hade fotograferat det och på något sätt lyckats fånga en känsla av rörelse utan att man blev yr i huvudet. I stället var bilden tilltalande och rogivande och, framför allt, kraftfull. Grenarnas yttersta spetsar såg ut att smälta eller suddas ut, som om det mitt i all tillförsikt och längtan fanns ett frö av tvivel. Det var ett mästerverk.

Alla tankar på C C var som bortblåsta. Han hade klättrat upp i trädet och nästan känt hur den skrovliga barken stacks, som om han hade suttit i sin farfars knä och vilat huvudet mot det orakade ansiktet. Hur hade konstnären lyckats med det?

Han kunde inte urskilja signaturen. I stället bläddrade han igenom de återstående sidorna och kände hur ett leende långsamt trängde fram i hans frusna ansikte och spred sig till hans förstenade hjärta.

12

En dag, om han någonsin blev av med C C , kanske han kunde gå tillbaka till sitt arbete och göra saker som liknade det här.

Han andades ut allt mörkret han hade samlat inom sig. »Nå, vad tycker du?« sa C C och höll upp boken framför honom.

13

Två C r i e drog försiktigt på sig dräkten och försökte undvika att riva sönder det vita chiffongtyget. Julspelet hade redan börjat.

Hon hörde hur de yngsta klasserna sjöng julsången »Away in a Manger«, även om det lät misstänkt likt »a whale in a manger«.

Hon snuddade vid misstanken att de menade henne. Tyckte de att hon liknade en val i en krubba? Hon sköt undan tanken och fortsatte klä på sig medan hon gnolade med i sången. »Vem är det som låter?« Madame Latour, deras musiklärare, höjde rösten i den stimmiga lokalen. »Vem är det som gnolar?« Musiklärarens ansikte, blekt och fågelliknande, kikade in i hörnet där Crie hade smugit in för att byta om. Crie högg instinktivt tag i klänningen och försökte dölja sin halvnakna, fjortonåriga kropp. Det var självfallet lönlöst. För mycket kropp och för lite chiffong. »Var det du?« Crie stirrade tillbaka utan att våga säga något. Hennes mamma hade varnat henne för det här. Varnat henne för att någonsin sjunga offentligt.

Men nu hade hon låtit sig ryckas med av stämningen och faktiskt råkat nynna några toner.

Madame Latour stirrade på den enorma flickan och kände hur lunchen började vända sig i magen. Dessa fettvalkar, dessa hiskliga gropar, underkläderna som försvann in i hudvecken.

Ansiktet som var stelt av fasa. Läraren i naturkunskap, monsieur Drapeau, hade sagt att Crie var bäst i hans klass, varvid en annan lärare hade påpekat att ett av ämnena den terminen hade varit vitaminer och mineraler och att Crie förmodligen hade ätit upp läroboken.

Men nu skulle hon i alla fall vara med i julspelet och det 14

betydde kanske att hon var redo att ta plats i världen, om det nu fanns så mycket plats i den. »Skynda på. Du ska snart in.« Hon gick därifrån utan att vänta på svar.

Det var första gången under sina fem år på Miss Edwards Flickskola som Crie var med i julspelet. Alla andra år hade hon mumlat fram ursäkter medan de övriga eleverna arbetade med sina dräkter. Ingen hade någonsin försökt övertala henne.

I stället hade hon fått uppgiften att sköta ljuset på scenen, eftersom hon enligt madame Latour hade fallenhet för sådant som var tekniskt. Sådant som inte var levande, menade hon. Varje år hade Crie därför sett julspelet ensam längst bak i mörkret, medan de vackra, talangfulla flickorna hade dansat och sjungit berättelsen om julens mirakel i rampljuset som Crie hade stått för.

Men inte i år.

Hon fick på sig dräkten och såg sig i spegeln. En jättelik snöflinga i vit chiffong mötte hennes blick. Egentligen liknade den mer en snödriva än en ensam snöflinga, det fick hon erkänna, men det var i alla fall en dräkt och den var riktigt fin.

De andra flickorna hade fått hjälp av sina mammor, men Crie hade sytt sin själv. För att överraska mamma, hade hon intalat sig och tystat ner den andra rösten.

Om hon tittade noga kunde hon se de pyttesmå blodfläckarna där hennes tjocka, knubbiga fingrar hade fumlat med nålen så att hon hade stuckit sig. Men hon hade kämpat på tills dräkten äntligen var klar. Och sedan hade hon fått en snilleblixt. Faktiskt den mest lysande idé hon hade fått under sina fjorton år.

Hon visste ju att hennes mamma dyrkade ljuset. Ljuset är det som vi alla strävar efter, det hade hon fått höra i hela sitt liv. Det är därför man talar om upplysning. Det är därför intelligenta personer kallas för ljushuvuden och får lysande karriärer.

Det var ju uppenbart.

Och nu skulle Crie själv föreställa en snöflinga. Det vitaste, 15

ljusaste av alla element. Och hennes egen ljusa idé? Hon hade gått till lågprismarknaden med sin veckopeng och köpt en sprejflaska med glitter. Hon hade till och med klarat av att gå rakt förbi de gamla unkna chokladkakorna som låg och stirrade på henne. Crie hade bantat i en månad nu, och snart skulle hennes mamma säkert lägga märke till det.

Hon hade lagt på klister och glitter och betraktat resultatet.

För första gången i sitt liv visste Crie att hon var vacker. Och hon visste att om bara några minuter skulle hennes mamma tycka likadant.

Clara Morrow såg ut genom isrosorna på sitt spröjsade vardagsrumsfönster och betraktade den lilla byn Three Pines. Hon böjde sig fram och skrapade bort lite frost från rutan. Nu när vi har pengar, tänkte hon, borde vi sätta in nya fönster. Men även om Clara visste att det vore förnuftigt, var hennes beslut sällan särskilt förnuftiga. Men de passade ihop med hennes liv. Och när hon nu betraktade snökulan som var Three Pines, insåg hon att hon föredrog att se på den genom de vackra frostmönstren på den gamla glasrutan.

Med en mugg varm choklad i handen såg hon på medan byborna i sina färggranna vinterkläder promenerade omkring i den mjukt fallande snön, vinkade till varandra med stora vantar och ibland stannade för att byta några ord, som kom ut i vita puffar, som pratbubblor. Några gick in på Oliviers bistro för att ta en café au lait, andra behövde färskt bröd eller en pâtisserie från Sarahs boulangerie. Myrnas affär med nya och begagnade böcker, bredvid bistron, hade stängt för dagen.

Monsieur Béliveau skottade undan snön utanför sin närbutik och vinkade till Gabri, som storvuxen och yvig kom jäktande över allmänningen från sitt pensionat på hörnet. I en främlings ögon skulle byborna vara anonyma, till och med könlösa. Alla såg likadana ut på vintern i Québec. Stora, påpälsade bylten av gåsdun och syntetvadd vaggade gatan fram; magra människor blev fylliga och fylliga människor blev klotrunda. Alla var lika.

16

Bortsett från sina stickade mössor. Clara såg Ruths klargröna toppluva nicka åt Waynes brokiga mössa, som Pat hade stickat under långa höstkvällar. Alla barnen Lévesque hade olika blå nyanser på huvudet där de åkte fram och tillbaka över den frusna dammen på jakt efter hockeypucken, och lilla Rose huttrade så våldsamt i målburen att till och med Clara såg hur hennes turkosa hätta darrade. Men hennes bröder älskade henne och varje gång de kom farande mot mål låtsades de ramla och i stället för att skicka i väg ett förödande slagskott gled de lugnt emot henne tills de alla hamnade i en lyckligt vimmelkantig hög på mållinjen. Scenen påminde om ett gammalt oljetryck av det slag som Clara hade betraktat i timtal och velat kliva in i när hon var liten.

Three Pines hade klätt sig i vitt. Tre decimeter snö hade fallit under de senaste veckorna och alla de gamla husen runt allmänningen hade var sin snövit mössa. Röken strömmade ut ur skorstenarna som om husen hade egna röster och andedräkter, och det hängde julkransar på dörrar och grindar. På natten lyste den fridfulla lilla byn i Eastern Townships av all julbelysning.

Det låg ett stilla sorl över byn när vuxna som barn förberedde sig inför storhelgen. »Hon kanske inte får i gång bilen.« Claras man Peter kom in i rummet. Han var lång och smärt och såg ut som en finansman, som sin far. Men i själva verket tillbringade han dagarna med att stå böjd över staffliet och få oljefärg i det grå, lockiga håret, medan han långsamt skapade sina olidligt detaljerade abstrakta konstverk. De såldes för tusentals dollar till samlare över hela världen, men eftersom han målade så långsamt och bara producerade ett eller två om året levde de i konstant fattigdom. Eller hade gjort det tills helt nyligen. Claras målningar av krigares livmödrar och smältande träd hade ännu inte funnit sin marknad. »Hon kommer«, sa Clara. Peter såg på sin hustru, på hennes varma blå ögon och det en gång mörka håret som nu var gråsprängt, trots att hon ännu inte hade fyllt femtio. Hon började 17

bli tjockare om magen och låren och hade nyligen börjat prata om att gå med i Madeleines motionsgrupp igen. Han var klok nog att inte svara när hon frågade om det lät som en bra idé. »Är det säkert att jag inte ska följa med?« frågade han, mer av artighet än av en genuin önskan att pressa in sig i Myrnas dödsfälla till bil och skumpa hela vägen in till staden. »Det går inte. Jag ska ju köpa en julklapp till dig. Dessutom får du inte plats i bilen tillsammans med Myrna och mig och paketen. Vi skulle bli tvungna att dumpa dig i Montréal.« En mycket liten bil körde fram till deras öppna grind och en jättelik svart kvinna klev ur. Detta var nog det bästa Clara visste med att åka bil med Myrna: att se henne stiga i och ur det minimala fordonet. Clara var nästan säker på att Myrna i själva verket var större än bilen. På sommaren var det underhållning i toppklass att se henne pressa sig in medan klänningen åkte upp till midjan. Men Myrna bara skrattade. På vintern var det ännu roligare, för då bar Myrna en pösig rosa dunjacka som nästan fördubblade hennes storlek. »Jag kommer från öarna, lilla vän. Jag tål inte kylan.« »En ö som heter Montréal«, hade Clara påpekat. »Sant«, erkände Myrna med ett skratt. »Fast södra Montréal.

Jag älskar vintern. Det är den enda tiden då jag får skär hy. Vad tror du? Kan jag lura någon?« »Vad ska du lura i dem?« »Att jag är vit.« »Skulle du vilja det?« Då hade Myrna sett på sin bästa vän med ett plötsligt allvar bakom leendet. »Nej. Nej, inte nu längre. Hmm.« Hon verkade glad och till och med en aning överraskad över sitt eget svar.

Och nu kom den låtsasvita kvinnan med sin svällande rosa hud, lager på lager av färggranna halsdukar och en lila mössa med orange tofs klampande uppför deras nyskottade gångväg.

Snart skulle de vara i Montréal. Det var inte långt att köra, knappt en och en halv timme trots vinterväglaget. Clara såg 18

fram emot en eftermiddag av julhandel men resans höjdpunkt, det som alltid var höjdpunkten på en tur till Montréal vid jul, var en hemlighet. Hennes privata nöje.

Clara Morrow längtade efter att få se julskyltningen på Ogilvys. Det ärevördiga varuhuset i centrala Montréal hade världens mest förtrollande julskyltning. I mitten av november brukade de enorma fönsterrutorna täckas av papper. Sedan blev spänningen olidlig. När skulle underverket avtäckas? När Clara var liten hade hon varit mer fascinerad av skyltfönstret än av julparaden. När ryktet spred sig att Ogilvys hade tagit bort papperet brukade Clara rusa ner på stan och raka vägen till det magiska skyltfönstret.

Clara brukade rusa fram till fönstret men hejda sig strax innan det kom inom synhåll. Hon brukade blunda och samla sig, för att sedan ta ett steg framåt och slå upp ögonen. Och där var den. Claras egen by. Platsen som hon brukade uppsöka när besvikelserna och tillvarons begynnande grymhet blev för mycket för den känsliga lilla flickan. Oavsett om det var sommar eller vinter behövde hon bara blunda, och så var hon där.

Hos de dansande björnarna, de skridskoåkande ankorna och grodorna som fiskade från bron i sina viktorianska kostymer.

På kvällarna, när monstret flåsade och frustade och krafsade under sovrumsgolvet, brukade hon knipa ihop sina små blå ögon och med viljekraft förflytta sig till det magiska fönstret och byn som monstret aldrig kunde hitta eftersom godheten vaktade ingången.

Senare i livet hände något underbart. Hon blev kär i Peter Morrow och beslöt att vänta med att ta New York med storm.

I stället gick hon med på att flytta till den lilla by söder om Montréal som han var så förtjust i. Det var en trakt som var ny för storstadsflickan Clara, men så stark var hennes kärlek till Peter att hon aldrig tvekade.

Och så föll det sig att Clara för tjugosex år sedan, som begåvad och cynisk konststudent, steg ur deras rishög till Volkswagen och brast i gråt.

19

Peter hade fört henne till den förtrollade byn från hennes barndom. Byn som hon hade glömt bort bland vuxenlivets alla attityder och angelägenheter. Ogilvys julskyltning fanns i verkligheten, och dess namn var Three Pines. De hade köpt ett litet hus vid byns allmänning och skapat sig ett liv som var mer magiskt än Clara någonsin hade vågat drömma om.

Några minuter senare knäppte Clara upp jackan i den varma bilen och betraktade det snöklädda landskapet som rusade förbi. Den här julen var speciell av både förfärliga och underbara skäl. Hennes kära väninna och granne Jane Neal hade blivit mördad drygt ett år tidigare och testamenterat alla sina pengar till Clara. Förra julen hade hon inte vågat spendera några av pengarna. Det hade känts som om hon skodde sig på Janes död.

Myrna sneglade på sin väninna och tänkte i samma banor.

Hon mindes den kära bortgångna Jane Neal och rådet hon själv hade gett Clara efter mordet på Jane. Myrna var van vid att ge råd. Hon hade varit psykolog i Montréal, men slutat när hon insåg att de flesta av hennes klienter i själva verket inte ville bli bättre. De ville ha ett piller och en försäkran om att vad problemet än var, så var det inte deras fel.

Så Myrna hade stuckit i väg från alltihop. Hon hade lastat sin röda lilla bil full med böcker och kläder och kört över bron, lämnat ön Montréal och åkt söderut mot gränsen till USA .

Hon tänkte sätta sig på en strand i Florida och tänka igenom situationen.

Men ödet, och hungerkänslorna, hade ingripit. Myrna hade inte haft bråttom utan valt de vackra småvägarna, och hon hade bara varit på väg i någon timme när hon plötsligt blev lite sugen. Efter att ha passerat ett backkrön på en ojämn grusväg hade hon kommit fram till en by som låg dold bland skogar och berg. Det kom som en fullständig överraskning för Myrna, som blev så tagen av utsikten att hon stannade och gick ur bilen.

Det var sent på våren och solen höll på att samla krafterna. Ett vattendrag forsade fram vid ett gammalt sågverk, fortsatte förbi en kyrka i vit fjällpanel och krökte sig runt ena sidan av byn.

20

Byn var cirkelformad och genomkorsades av grusvägar som strålade ut åt fyra håll. I mitten låg en allmänning som var omgiven av gamla bostadshus, några i Québecstil med branta plåttak och smala takkupor, några i fjällpanel med breda, öppna verandor. Och åtminstone ett var byggt av sten som brutits ur marken av en nybyggare som var fast besluten att övervinna den kommande mördande vinterkylan.

Hon såg att det fanns en damm på allmänningen, och tre majestätiska granar reste sig i ena änden av gräsmattan.

Myrna tog fram sin karta över Québec. Efter några minuter vek hon ordentligt ihop den och lutade sig förbluffat mot bilen.

Byn fanns inte på kartan. Den visade platser som inte hade funnits på årtionden. Den visade obetydliga fiskebyar och alla samhällen med två hus och en kyrka.

Men inte det här.

Hon tittade ner och såg bybor som jobbade i trädgården och rastade hunden och satt och läste på en bänk vid dammen. Det här kanske var som Brigadoon, den förtrollade byn som bara visade sig med ett visst antal års mellanrum och då bara för personer som behövde få se den. Men Myrna tvekade fortfarande. Den hade säkert inte vad hon behövde. Myrna var på väg att vända om och köra mot Williamsburg, som fanns på kartan, men sedan beslöt hon sig för att ta chansen.

Three Pines hade vad hon behövde.

Byn hade croissanter och café au lait. Den hade biff med pommes frites och New York Times. Den hade ett bageri, en bistro, ett pensionat, en närbutik. Den hade lugn och ro och skratt. Den hade stor glädje och stor sorg och förmågan att förlika sig med båda. Den hade gemenskap och hjälpsamhet.

Och den hade en tom affärslokal med en lägenhet ovanpå.

Som bara stod och väntade. På henne.

Myrna åkte aldrig därifrån.

På en dryg timme hade Myrna förflyttats från en värld av olust till en värld av välbehag. Detta hade hänt för sex år sedan.

21

Nu försörjde hon sina vänner med nya och begagnade böcker och slitna gamla råd. »Men för helvete, se till att få tummen ur«, var det råd hon hade gett Clara. »Det är flera månader sedan Jane dog. Du hjälpte till att klara upp mordet. Du vet att Jane skulle bli sur om hon visste att du inte ens använder alla pengarna hon gav dig. Hon skulle ha gett dem till mig i stället.« Myrna hade skakat på huvudet i låtsad bestörtning. »Jag skulle ha sett till att de kom till användning. Pang, ner till Jamaica, en snygg rastakille, en bra bok…« »Vänta nu. Varför ska du läsa en bok om du har en rastakille?« »Var och en har sina fördelar. En rastakille ska till exempel vara hård, men inte en bok.« Clara hade skrattat. De tyckte båda två illa om hårda böcker.

Inte innehållet, men pärmarna. Böcker med hårda pärmar var helt enkelt för jobbiga att hålla i, särskilt i sängen. »Till skillnad från en rastakille«, sa Myrna.

Till slut hade Myrna övertalat sin väninna att acceptera Janes död och sätta sprätt på pengarna. Och det var det Clara hade tänkt göra i dag. Äntligen skulle baksätet fyllas av tunga papperskassar i mättade färger, med flätade handtag och relief­ tryckta firmanamn som Holt Renfrew och Ogilvys. Inte en enda knallgul plastpåse från något lågprisvaruhus. Trots att Clara i hemlighet älskade lågprisaffärer.

Där hemma stod Peter vid fönstret och försökte samla ihop sig för att göra någonting konstruktivt. Gå in i ateljén, jobba med sin målning. Då upptäckte han att frosten på en av rutorna var bortskrapad. I form av ett hjärta. Han log och kikade ut genom hjärtat, där han såg hur den vänliga vardagen traskade på i Three Pines. Sedan tittade han upp och såg på det gamla kråkslottet uppe på berget. Familjen Hadleys gamla hus. Och medan han betraktade det började frosten växa fram igen och fylla hjärtat med is.

22

Tre »Ve m har gjort de här?« frågade Saul och visade upp konstnärsmappen för CC . »Vad då?« »De här bilderna.« Han stod naken i deras hotellrum. »Jag hittade den här mappen i soporna. Vems är den?« »Min.« »Har du gjort dem?« Han trodde inte sina öron. Sedan undrade han om han hade missbedömt henne. Bilderna i mappen var uppenbarligen gjorda av en begåvad konstnär. »Nej, så klart inte. Det var någon löjlig liten lantlolla som gav mig dem för att jag skulle visa upp dem för gallerister jag känner. Det var rent komiskt som hon försökte ställa sig in. ›Snälla C C , jag vet ju vilket kontaktnät du har.‹ ›Snälla C C , skulle du kunna tänka dig att visa mina saker för några av dina kontakter?‹ Otroligt irriterande. Komma här och be mig om en tjänst. Vågade till och med be mig särskilt om att visa dem för Denis Fortin.« »Vad svarade du?« Hjärtat sjönk i bröstet på honom. Han visste ju redan svaret. »Att det skulle jag gärna göra. Du kan lägga tillbaka dem där du hittade dem.« Saul tvekade men vek sedan ihop mappen och lade tillbaka den i papperskorgen. Han avskydde sig själv för att han hjälpte till att förstöra en sådan enastående samling konstverk, och han hatade sig själv ännu mer för att han ville förstöra den. »Har du ingenting inbokat i eftermiddag?« frågade han.

Hon rättade till glaset och lampan på nattduksbordet genom att flytta dem båda en millimeter tills de stod på rätt plats. »Ingenting viktigt«, sa hon och sopade bort en jätteböld 23

av damm. Att sådant fick förekomma på Ritz. Hon skulle bli tvungen att prata med direktören. Sedan såg hon på Saul, som stod vid fönstret. »Herregud, vad du har förfallit.« Han hade uppenbarligen haft en snygg kropp en gång i tiden, tänkte hon. Men nu hängde allting slappt. CC hade varit tillsammans med tjocka män. Hon hade varit tillsammans med muskulösa män. Och enligt hennes åsikt var båda extremerna okej. Det var övergången där emellan som var så motbjudande.

Saul äcklade henne och hon kom inte riktigt ihåg varför hon hade tyckt att det här verkade som en bra idé. Sedan tittade hon ner på det vita, glansiga bokomslaget, och då mindes hon.

Omslagsbilden. Saul var en gudabenådad fotograf. Där, ovanför titeln Var lugn, var hennes ansikte. Håret, så ljusblont att det nästan var vitt, läpparna, så röda och fylliga, ögonen, så kloka och så otroligt blå. Och ansiktet, så vitt att det nästan smälte ihop med bakgrunden och gav intrycket att ögon och mun och öron svävade över omslaget.

CC älskade det.

När julen var över skulle hon göra sig av med Saul. Så fort han var klar med sitt sista uppdrag. Hon noterade att han måste ha stött emot stolen vid skrivbordet när han tittade på mappen.

Nu stod stolen snett. Hon kände hur en spänning blommade upp i hennes bröst. Fan att han skulle göra henne detta med avsikt, och fan ta den där mappen. CC rusade upp ur sängen och ställde den skrikande stolen till rätta, samtidigt som hon passade på att flytta telefonen så att den stod parallellt med skrivbordskanten.

Sedan hoppade hon ner i sängen igen och slätade ut lakanet i knäet. Hon kanske skulle ta en taxi tillbaka till kontoret? Men sedan kom hon ihåg att hon faktiskt hade någonting att göra.

Någonting viktigt.

Det var rea på Ogilvys och det fanns ett par stövlar som hon ville köpa i den inuitiska konsthantverksbutiken på rue de la Montagne.

24

Inom kort skulle hon ha sitt eget klädmärke och sälja egna möbler över hela Québec. Över hela världen. Snart skulle alla högfärdiga snobbdesigners få ångra att de hade hånat henne.

Snart skulle alla känna till Li Bien, hennes egen filosofi för heminredning och livsstil. Feng shui var ute. Folk skrek efter någonting nytt, och det kunde hon leverera. Li Bien skulle finnas i var mans mun och i varje hem. »Har du hyrt en stuga till helgen än?« frågade hon. »Nej, jag åker ner i morgon. Varför skulle du köpa ett hus mitt i ödemarken?« »Jag hade mina skäl.« Ilskan flammade upp inom henne för att han ifrågasatte hennes omdöme.

Hon hade väntat i fem år på att köpa ett hus i Three Pines.

CC de Poitiers kunde ha tålamod om det behövdes, och om det fanns ett tillräckligt bra skäl.

Hon hade besökt den fallfärdiga lilla byn många gånger, nätverkat med lokala fastighetsmäklare och till och med pratat med affärsbiträden i de närbelägna orterna Saint Rémy och Williamsburg. Det hade tagit flera år. Det verkade inte som om det såldes särskilt många hus i Three Pines.

Så en dag för drygt ett år sedan hade hon blivit uppringd av en mäklare vid namn Yolande Fontaine. Ett hus var till salu.

Ett stort viktorianskt gammalt patricierhus på bergssluttningen med utsikt över byn. Det hade tillhört ägarna till sågverket.

Byns mäktigaste familj. »Vad kostar det?« hade CC frågat i förvissningen att det med all sannolikhet var för dyrt för henne. Hon skulle bli tvungen att belåna sitt företag och allt hon ägde, och dessutom få sin man att lösa in sin livförsäkring och sin pensionsförsäkring.

Men mäklarens svar hade överraskat henne. Priset låg långt under marknadsvärdet. »Det är bara en liten detalj«, hade Yolande förklarat med sirapslen röst. »Vad då?« 25

»Det har begåtts ett mord i huset. Och ett mordförsök.« »Ingenting annat?« »Ja, ett människorov också kanske, om man ska vara noga.

Det är i alla fall därför huset är så billigt. Men det är ett fantastiskt objekt. Jättefina ledningar, mestadels koppar. Taket är bara tjugo år. Och…« »Jag tar det.« »Vill ni inte se det först?« Yolande kunde ha bitit sig i tungan så fort hon hade ställt frågan. Om den här dumskallen ville köpa Hadleys gamla hus obesett, utan vare sig besiktning eller andeutdrivning, så fick hon väl göra det. »Skriv ut kontraktet bara. Jag kommer ner med en check i eftermiddag.« Och det hade hon gjort. Hon hade berättat det för sin man någon vecka senare, när hon behövde hans namnteckning för att lösa in pensionsförsäkringen. Han hade protesterat, men gjort det så svagt att en vanlig åskådare aldrig skulle kunna uppfatta det som en protest.

Hadleys gamla hus, åbäket uppe i backen, var hennes. Hon kunde inte ha varit lyckligare. Det var perfekt. Three Pines var perfekt. Åtminstone skulle det vara det när hon var färdig med byn.

Saul fnös och vände sig bort. Han kände vartåt vinden blåste.

CC tänkte dumpa honom så fort de hade tagit nästa omgång porträttbilder på henne i den där erbarmliga bondhålan. Bilderna skulle vara till hennes första katalog, och hon hade sagt åt honom att fotografera henne i glada julmiljöer tillsammans med lokalbefolkningen. Om möjligt skulle han ta bilder där invånarna såg på henne med högaktning och tillgivenhet. I så fall skulle han behöva ge dem pengar.

Allting som C C gjorde hade ett syfte. Och syftet kunde i princip vara två saker, hade han kommit fram till: det kunde göda hennes plånbok eller hennes fåfänga.

Varför hade hon i så fall köpt ett hus i en by som ingen 26

någonsin hade hört talas om? Det handlade inte om status.

Alltså måste det vara det andra skälet.

Pengar. »Crie! Flytta på dig, för Guds skull.« Noga räknat var det för Guds sons skull som hon ombads flytta på sig. Den finlemmade och inlindade arvingen till en förmögenhet och en skönhetstävling kämpade för att synas bakom snödrivan som hette Crie. Hon hade lyckats ta sig ut på scenen, dansande och virvlande bland de andra änglalika snöflingorna, och sedan hade hon plötsligt stannat upp. Ingen verkade bry sig om att det inte brukade snöa i Jerusalem. Läraren tyckte med all rätt att om folk trodde på jungfrufödsel kunde de lika gärna tro på att det snöade den natten. Vad som däremot verkade vara ett problem var att en av snöflingorna, som faktiskt var ett helt litet mikroklimat, hade stannat upp mitt på scenen. Alldeles framför Jesusbarnet. »Flytta på dig, fetto.« Förolämpningen gled av Crie, som alltid. Förolämpningar utgjorde bakgrundsbruset i hennes liv. Hon hörde dem knappt längre. Nu stod hon som förstenad på scenen och stirrade rakt ut i publiken. »Brie har scenskräck«, viskade dramaläraren, madame Bruneau, till musikläraren, madame Latour, som om hon skulle kunna göra någonting åt saken. Till och med lärarna kallade henne för Crie Brie bakom hennes rygg. Åtminstone trodde de att det var bakom hennes rygg. De hade för länge sedan slutat oroa sig för om den underliga, tysta flickan hörde någonting. »Jag ser det«, fräste madame Latour. Den enorma stress som var förenad med att sätta upp skolans julspel varje år började äntligen ta ut sin rätt.

Men det var inte scenen som hade förlamat Crie, och det var inte publiken. Det var det som saknades som hade fått henne att stanna mitt i steget.

27