Professorn
Charlotte Brontë
Professorn
Översättning av Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling
16
I Inledning N ä r jag häromdagen gick igenom mina papper hittade jag i mitt skrivbord följande kopia av ett brev, som jag ett år tidigare hade skickat till en gammal skolkamrat: Käre Charles, Jag tänker på att när du och jag gick på Eton var ingen av oss vad man kallar en populär person. Du var en sarkastisk, iakttagande, slug, kallblodig typ. Jag tänker inte försöka teckna mitt eget porträtt, men jag kan inte tänka mig att det skulle bli särskilt sympatiskt – kan du? Vilken sinnenas magnetism som drog oss till varandra vet jag inte. Jag har sannerligen aldrig upplevt något liknande Pylades och Orestes* känslor för dig, och jag har anledning att tro att du var lika befriad från alla romantiska känslor för mig. Ändå promenerade och pratade vi ständigt, när det inte var lektioner. När vi talade om våra kamrater eller våra lärare, förstod vi varandra. När jag tog upp ett känsloladdat ämne, någon obestämd kärlek till ett förträffligt eller vackert föremål, vare sig av levande eller icke levande natur, berördes jag inte av din sardoniska kyla. Jag kände att jag stod över den, då precis som jag gör nu. Det var länge sedan jag skrev till dig och ännu längre sedan jag träffade dig. När jag häromdagen råkade läsa en tidning från ditt grevskap, föll min blick på ditt namn. Jag började tänka på gamla tider, funderade på vad som hänt sedan vi skildes åt och började skriva det här brevet. Jag vet inte vad du har gjort, * Pylades och Orestes var i den grekiska mytologin kungasöner och kusiner. De hyste stark vänskap eller kärlek till varandra.
17
men om du väljer att lyssna, kommer du att få veta vad som tilldragit sig i mitt liv. Direkt efter att jag hade lämnat Eton, träffade jag mina morbröder, lord Tynedale och den välborne John Seacombe. De frågade om jag tänkte gå den kyrkliga banan. Min adliga morbror erbjöd mig pastoratet i Seacombe, som ligger inom hans gåvorätt. Sedan antydde min andre morbror, mr Seacombe, att om jag blev kyrkoherde i Seacombe-cum-Scaife, kunde jag kanske få lov att till hustru och som församlingens främsta fru ta en av mina sex kusiner – hans döttrar – som jag alla i hög grad avskyr. Jag tackade nej till både Kyrkan och äktenskapet. En duglig präst är något bra, men jag skulle ha blivit en mycket dålig. När det gäller hustrun – åh vilken mardröm att under hela livet vara bunden till en av mina kusiner! De är utan tvivel högt bildade och söta, men ingen av deras talanger, inget av deras behag slår an en sträng i mitt bröst. Att tänka sig att ensam tillbringa vinterkvällarna vid brasan i salongen i Seacombes prästgård tillsammans med en av dem – till exempel den stora och välformade statyn Sarah – nej, under sådana förhållanden skulle jag bli en dålig make och en dålig präst. När jag hade avböjt mina morbröders erbjudanden, frågade de mig vad jag tänkte göra. Jag sa att jag skulle fundera på saken. De påminde mig om att jag inte hade någon förmögenhet och inte heller kunde förvänta mig någon. Efter en lång paus frågade lord Tynedale om jag hade några tankar på att gå i min fars fotspår och ägna mig åt affärer. Jag hade nu inte haft några sådana tankar. Jag tror inte jag har den rätta läggningen för att bli en duglig affärsman. Min håg och mina ambitioner ligger inte åt det hållet. Men så föraktfull var hans min, när han uttalade ordet affärer – så hånfullt sarkastiskt var hans tonfall – att jag genast bestämde mig. Min far var bara ett namn för mig, men ändå ville jag inte höra det nämnas av någon som hånlog mig rakt i ansiktet, så jag svarade snabbt och upprört: »Det bästa jag kan göra är att gå i min fars fotspår. Ja, jag ska 18
bli affärsman.« Mina morbröder gjorde inga invändningar och vi skildes åt i ömsesidig avsky. När jag ser tillbaka på den här händelsen, tycker jag att jag gjorde rätt i att vägra ta på mig bördan att vara kyrkoherde i Tynedale, men att jag var en dåre som genast erbjöd mig att lägga en annan börda på mina axlar – en som kanske var än mer outhärdlig och som förvisso ännu var helt okänd. Jag skrev genast till Edward – Edward du vet – min ende bror, tio år äldre än jag och gift med en rik fabriksägares dotter. Han äger nu fabriken och verksamheten som var min fars, innan han gick i konkurs. Du känner till att min far – som en gång ansågs vara en riktig Krösus – gick i konkurs kort före sin död. Min mor överlevde honom med sex månader, utblottad och utan att få hjälp av sina aristokratiska bröder, som hon dödligt sårat genom sitt äktenskap med Crimsworth, den där fabrikören från —shire. Efter dessa sex månader satte hon mig till världen och lämnade den sedan, utan någon större sorg skulle jag tro, då den erbjöd henne föga hopp och tröst. Min fars släktingar tog hand om Edward, på samma sätt som de tog hand om mig tills jag var nio. Vid den tiden hände det sig att parlamentsplatsen för en viktig valkrets i vårt grevskap blev ledig. Mr Seacombe ställde upp som kandidat. Min morbror Crimsworth, en listig affärsman, tog tillfället i akt och skrev ett skarpt brev till kandidaten, där han förklarade att om han och lord Tynedale inte gick med på att göra något för deras systers föräldralösa barn, skulle han avslöja deras oförsonliga och skändliga behandling av systern och göra sitt bästa för att förhindra att mr Seacombe blev vald. Mr Seacombe och lord T visste mycket väl att Crimsworths var ett skrupelfritt och beslutsamt släkte. De visste också att Crimsworths hade stort inflytande i valkretsen X—, så de gjorde en dygd av nödvändigheten och gick med på att stå för kostnaderna för min utbildning. Jag skickades till Eton, där jag blev kvar i tio år. Edward och jag träffades aldrig under den tiden. När han hade vuxit upp, slog han sig på affärer och ägnade sig åt sitt 19
yrke med sådan flit, skicklighet och framgång att han nu, trettio år fyllda, snabbt höll på att göra sig en förmögenhet. Detta framkom i de korta brev som jag då och då – tre, fyra gånger per år – fick från honom. Breven avslutades aldrig utan några fraser som uttryckte fientlighet gentemot familjen Seacombe och förebråelser mot mig för att jag, som han sa, levde på familjens välgörenhet. Till en början, när jag bara var en pojke, kunde jag inte förstå varför jag, som föräldralös, inte skulle vara mina morbröder Tynedale och Seacombe tack skyldig för min utbildning. Men när jag växte upp och efter hand fick höra om deras ständiga fientlighet och hur de ända in i döden hatade min far, om min mors lidanden, kort sagt om allt ont de hade gjort vår släkt, då skämdes jag verkligen över den beroendeställning som jag levde i. Jag beslöt att inte längre ta emot bröd från de händer som vägrat hjälpa min döende mor med det mest nödvändiga. Det var de känslorna som fick mig att tacka nej till att bli kyrkoherde i Seacombe och till att gifta mig med någon av mina adliga kusiner. Då jag således ohjälpligt brutit med mina morbröder, skrev jag till Edward, berättade för honom vad som hade hänt och informerade honom om min avsikt att gå i hans fotspår och bli affärsman. Dessutom frågade jag honom om han kunde anställa mig. Hans svar uttryckte inget gillande av mitt handlingssätt men han sa att jag kunde åka till —shire om jag ville, så skulle han »se vad han kunde göra för att ge mig ett arbete«. Jag höll tillbaka allt – till och med mina innersta tankar om hans brev – packade kofferten och kappsäcken och begav mig genast norrut. Efter att ha rest i två dagar – det fanns inga järnvägar på den tiden – kom jag en regnig eftermiddag i oktober fram till staden X—. Jag trodde att Edward bodde i själva staden men när jag frågade visade det sig att det bara var mr Crimsworths fabrik och lager som låg på den rökiga Bigben Close. Hans residens låg sju kilometer bort, på landet. Det var sent på kvällen när jag steg av vid grindarna till den herrgård som man sagt tillhörde min bror. När jag gick 20
längs uppfartsvägen kunde jag genom skymningens skuggor och de mörka, dystra dimmor, som gjorde skuggorna djupare, se att huset var stort och den omgivande parken väl tilltagen. Jag stannade ett ögonblick på gräsmattan framför huset och medan jag lutade ryggen mot ett träd, studerade jag nyfiket Crimsworth Halls fasad. »Edward är rik«, sa jag till mig själv. Jag hade trott att det gick bra för honom men jag visste inte att han var husbonde i en så ståtlig byggnad. Jag slutade förundras, spekulera och gissa, gick fram till porten och ringde på. En betjänt öppnade och jag berättade vem jag var. Han hjälpte mig av med den våta ytterrocken, tog hand om kappsäcken och förde mig till ett rum, som var inrett till bibliotek. Där brann en livlig brasa och på bordet stod tända ljus. Han upplyste mig om att husbonden ännu inte återvänt från X—, men att han säkert skulle vara hemma om en halvtimme. När jag hade lämnats ensam, satte jag mig i den röda, maro kängklädda fåtöljen, som stod vid brasan. Medan jag såg hur elden flammade upp ur de glödande kolen och hur glöd då och då föll ned på härden, fylldes mitt sinne av tankar och gissningar om det möte som snart skulle äga rum. Bland mycket som var ovisst var det en sak som jag var tämligen säker på: Jag riskerade inte att bli allvarligt besviken. Det borgade mina måttliga förhoppningar för. Jag förväntade mig ingen översvallande broderlig ömhet. Edwards brev hade alltid varit sådana att de förhindrade att man drabbades av eller hyste den sortens villfarelser. Ändå kände jag mig ivrig, mycket ivrig, när jag satt där och väntade på att han skulle komma. Jag kan inte säga varför. Jag knöt min hand, som så sällan tryckt en besläktad hand, för att hejda den darrning som min iver hade framkallat. Jag tänkte på mina morbröder. Mitt i mina funderingar över om Edwards likgiltighet skulle kunna mäta sig med det kyliga förakt som jag alltid hade mött från dem, hörde jag hur grindarna till uppfartsvägen öppnades och vagnshjul närmade sig huset. Mr Crimsworth hade anlänt. Några minuter senare 21
och efter ett kort samtal med betjänten i hallen, hörde jag hans steg närma sig dörren till biblioteket – enbart av stegen kunde man förstå att detta var husets herre. Jag hade fortfarande ett dunkelt minne av Edward som han var för tio år sedan – en lång, gänglig, omogen yngling. Nu, när jag reste mig ur fåtöljen och vände mig mot biblioteksdörren, såg jag en kraftfull man med fint utseende, ljushyllt, välbyggd och atletisk. Vid första anblicken fick jag ett intryck av snabbhet och skärpa, som visade sig både i hans rörelser och hållning, både i hans blick och ansiktsuttryck. Han hälsade kort på mig, och medan vi skakade hand granskade han mig från topp till tå. Han satte sig i marokängfåtöljen och gjorde ett tecken att jag skulle slå mig ner i en annan fåtölj. »Jag hade väntat mig att du skulle gå till kontoret på Bigben Close«, sa han. Jag lade märke till att han talade korthugget, på ett sätt som troligen var hans vana. Han talade också med en sträv, nordlig accent, som lät kärv i mina öron, vana som de var vid södra Englands silverklara tonfall. »Värden på värdshuset där diligensen stannade sa att jag skulle gå hit«, sa jag. »Jag tvivlade först på att han hade rätt, eftersom jag inte kände till att du bodde så här.« »Åh, det gör ingenting«, svarade han. »Jag stannade bara kvar en halvtimme längre och väntade på dig. Det var allt. Jag trodde du skulle komma med diligensen klockan åtta.« Jag beklagade att han varit tvungen att vänta. Han gav inget svar utan rörde om i brasan, som för att dölja ett ögonblicks otålighet. Sedan granskade han mig igen. Jag kände en inre tillfredsställelse över att jag under de första ögonblicken av vårt möte inte hade visat någon värme eller entusiasm, och att jag hade bemött den här mannen med lugn och stadig självbehärskning. »Har du brutit med Tynedale och Seacombe helt och hållet?« frågade han brådstörtat. »Jag tror inte jag kommer att ha något mer att göra med
22
dem. Att jag tackade nej till deras förslag kommer nog att vara ett hinder för fortsatta kontakter.« »Alltså«, sa han, »kan jag lika gärna påminna dig redan i början av vårt umgänge att ingen människa kan tjäna två herrar. Kontakter med Lord Tynedale utesluter hjälp från mig.« Det fanns ett slags oberättigat hot i den blick han gav mig, när han avslutade sitt påstående. Då jag inte hade någon lust att svara honom, nöjde jag mig med att fundera över de skillnader som finns i människors temperament och sinnelag. Jag vet inte vilka slutsatser mr Crimsworth drog av min tystnad – om han betraktade den som ett tecken på sturskhet eller som ett bevis på att jag skrämts av hans myndiga sätt. Efter att länge och stint stirrat på mig reste han sig tvärt från fåtöljen. »I morgon«, sa han, »ska jag fästa din uppmärksamhet på några andra saker. Men nu är det middagsdags och mrs Crimsworth väntar antagligen. Kommer du med?« Han gick ut ur rummet och jag följde efter. När jag gick genom hallen, undrade jag hur mrs Crimsworth skulle vara. »Är hon lika långt bort från det jag tycker om, som Tynedale, Seacombe och fröknarna Seacombe? Som den tillgivne släkting som nu går framför mig? Eller är hon bättre än dem? Kommer jag att känna mig fri att visa något av min verkliga natur, när jag samtalar med henne, eller…« Ytterligare funderingar hejdades av att jag kom in i matsalen. En lampa, som brann bakom en skärm av slipat glas, avslöjade ett vackert rum med ekpaneler. Middagen var framdukad på bordet. Vid brasan stod, som om hon väntade på vår ankomst, en dam. Hon var ung, lång och hade fin figur. Klänningen var vacker och modern. Så mycket kunde jag konstatera i en första blick. Hon och mr Crimsworth hälsade glatt på varandra. Hon grälade på honom, halvt lekfullt, halvt trumpet, för att han var sen. Hennes röst – jag tar alltid rösten i beaktande när jag bedömer en person – var livlig, vilket enligt min mening tyder på stor livsglädje. Mr Crimsworth hejdade snart hennes 23
bannor med en kyss – en kyss som fortfarande skvallrade om brudgummen. De hade ännu inte varit gifta i ett år. Hon satte sig vid middagsbordet på bästa tänkbara humör. När hon fick syn på mig, bad hon om ursäkt för att hon inte hade lagt märke till mig förut och skakade hand med mig som damer gör, när ett översvallande gott humör gör dem välvilliga mot alla, även de mest betydelselösa i bekantskapskretsen. Det blev nu ännu mer uppenbart för mig att hon hade fin hy och markerade men ändå tilltalande anletsdrag. Håret var rött, eldrött. Hon och Edward pratade mycket, alltid med inslag av lekfullt gnabbande. Hon var förargad, eller låtsades vara förargad, över att han den där dagen hade låtit giggen dras av en bångstyrig häst. Han tog lätt på hennes farhågor. Ibland vädjade hon till mig. »Hör nu, mr William, är det inte dumt av Edward att säga så? Han säger att han ska köra Jack och ingen annan häst, men det kräket har redan kastat av honom två gånger.« Hon talade med ett slags läspning, inte oangenäm men barnslig. Jag såg snart att det fanns mer än flickaktighet – något infantilt – över hennes ingalunda nätta anletsdrag. Den här läspningen och det här ansiktsuttrycket bidrog säkert till hennes charm i Edwards och de flesta mäns ögon. Men det gjorde de inte på mig. Jag betraktade hennes ögon och önskade att jag där kunde avläsa den intelligens jag inte kunde skönja i hennes ansikte eller höra i hennes konversation. De var glada och ganska små. Jag såg livlighet, fåfänga och koketteri i hennes blick. Men jag letade förgäves efter glimten av en själ. Jag är ingen österlänning. Vita halsar, karminröda läppar och kinder, glänsande lockigt hårsvall är inte tillräckligt för mig om det inte finns någon prometheusgnista* som lever kvar efter att rosorna och liljorna vissnat och det glänsande håret blivit grått. I solsken, i goda tider är blommor vackra. Men hur många regniga dagar är det inte i livet – novembervädrets elände, när en mans hus * Prometheus i den grekiska mytologin ansåg att människan var överlägsen alla andra djur. Därför stal han elden från gudarna och gav till människorna.
24
och härd sannerligen skulle vara mycket kyligt utan det klara, värmande ljuset från ett intellekt. Efter att noga ha läst den vackra sida som var mrs Crimsworths ansikte, avslöjade en djup, ofrivillig suck min besvikelse. Hon tog den som en hyllning till sin skönhet. Edward, som tydligen var stolt över sin stiliga och rika hustru, kastade en blick på mig – till hälften spefull, till hälften rasande. Jag vände mig bort från dem och när jag missmodigt tittade mig omkring i rummet, såg jag två tavlor infattade i ekpanelen – på vardera sidan av den öppna spisen. Jag deltog inte längre i den retsamma konversationen mellan mr och mrs Crimsworth utan ägnade mig i stället åt att granska de två målningarna. Det var porträtt av en dam och en herre, båda klädda enligt modet för tjugo år sedan. Porträttet av mannen låg i skugga. Jag kunde inte se honom så bra. Porträttet av damen drog nytta av en ljusstråle från den bara lätt avskärmade lampan. Nu kände jag igen henne. Jag hade sett den här tavlan tidigare, i min barndom. Den föreställde min mor. Den och pendangen var de enda släktklenoder som räddades vid försäljningen av min fars egendom. Jag minns att ansiktet hade behagat mig, när jag var liten pojke. Då förstod jag det inte, men nu visste jag hur sällsynt den sortens ansikte är här i världen. Jag var mycket förtjust i dess tankfulla men mjuka uttrycksfullhet. De allvarliga, grå ögonen hade en stark dragningskraft på mig. Vissa linjer i anletsdragen vittnade om mycket uppriktiga och ömma känslor. Jag beklagade att det bara var en tavla. Snart lämnade jag mr och mrs Crimsworth åt sig själva. En betjänt ledsagade mig till mitt rum. När jag stängde dörren om mig, stängde jag ute alla inkräktare – dig, Charles, lika väl som de andra. Farväl för tillfället, William Crimsworth
25
Jag fick aldrig något svar på det här brevet. Innan min gamle vän fick det, hade han tackat ja till ett regeringsförordnande i en av kolonierna och var redan på väg till platsen för sitt officiella uppdrag. Vad som blivit av honom sedan dess vet jag inte. Den lediga tid som jag kan förfoga över och som jag tänkte ägna åt honom skall jag nu ägna åt den stora allmänheten. Min berättelse är inte spännande och framför allt inte fantastisk. Men den kan vara av intresse för en del personer som, efter att ha arbetat hårt inom samma yrke som jag, i mina erfarenheter kommer att finna talrika återspeglingar av sina egna. Ovanstående brev skall tjäna som en inledning. Nu går jag vidare.
26
II E n vacker oktobermorgon följde på den dimmiga kväll som bevittnat mitt första besök på Crimsworth Hall. Jag var uppe tidigt och tog en promenad i den stora, parkliknande trädgård som omgav huset. Höstsolen steg upp över —shires berg och avslöjade ett tilltalande landskap. Mörk skog bröt av mot fält där skörden nyligen bärgats. En flod, som sakta flöt fram mellan skogsdungarna, fångade på sin yta det kyliga skimret från oktobers sol och himmel. Längs flodens stränder vittnade med jämna mellanrum höga, cylinderformade skorstenar, nästan som smala torn, om fabriker till hälften dolda av träd. Här och där på sluttningarna sågs vackert belägna herrgårdar liknande Crimsworth Hall. Landskapet verkade trevligt, flitigt och bördigt. Ånga, handel, maskiner hade sedan länge förjagat all romantik och avskildhet. Fem kilometer bort öppnade sig en dal mellan de låga kullarna och i dess skål låg den stora staden X—. Tät rök hängde ständigt över trakten. Där låg Edwards fabrik. Jag tvingade min blick att granska det här framtidsperspektivet. Jag tvingade mitt sinne att begrunda det ett tag. När jag fann att det i själ och hjärta inte gav mig några angenäma känslor – att det inte väckte något av det hopp en man bör känna när han framför sig ser platsen där han skall utföra sitt livsverk – sa jag till mig själv: »William, du gör uppror mot omständigheterna. Du är en dåre och vet inte vad du vill. Du har valt affärer och affärsman ska du bli. Titta!« fortsatte jag inom mig. »Titta på den där sotiga röken i den där dalen och inse att där är din plats! Där kan du inte drömma, där kan du inte fundera och spekulera – där ska du arbeta!« Sålunda fylld med insikter återvände jag till huset. Min bror 27
var i frukostrummet. Jag hälsade lugnt på honom. Jag kunde inte hälsa glatt på honom. Han stod på mattan med ryggen mot brasan. Hur mycket kunde jag inte läsa in i hans blick, när min blick mötte hans! Hur mycket var det inte som stred mot min natur! Han sa korthugget: »God morgon!« och nickade. Sedan ryckte han till sig, snarare än tog, en tidning från bordet och började läsa den med minen hos en man som söker en förevändning för att slippa prata med en underhuggare. Det var bra att jag hade bestämt mig för att härda ut ett tag, ty annars hade hans sätt gått så långt att den avsky som jag just hade försökt undertrycka blivit outhärdlig. Jag betraktade honom. Jag mönstrade hans grova och kraftfulla kropp. Jag såg bilden av mig själv i spegeln över spiselkransen. Jag roade mig med att jämföra de två bilderna. Mitt ansikte liknade hans, även om jag inte var lika stilig. Mina anletsdrag var mindre regelbundna. Jag hade mörkare ögon och bredare panna. Till kroppsformen var jag mycket underlägsen – tunnare, spensligare, inte lika lång. Som djur var Edward mig långt överlägsen. Skulle hans förstånd visa sig vara lika överlägset som hans fysik måste jag bli en slav, ty från honom kunde jag inte vänta mig någon lejonliknande storsinthet mot någon som var svagare. Hans kalla, giriga blick och avvisande sätt sa mig att han inte skulle vara skonsam. Var jag tillräcklig stark i sinnet för att klara av honom? Det visste jag inte. Jag hade aldrig prövats. Mina tankar avleddes ett tag av att mrs Crimsworth kom in i rummet. Hon såg bra ut, klädd i vitt. Ansikte och klädsel strålade av morgonens och den nygifta brudens friskhet. Jag hälsade med den grad av otvungenhet som föregående kvälls sorglösa munterhet verkade rättfärdiga, men hon svarade kyligt och återhållsamt. Hennes make hade låtit henne förstå att hon inte skulle vara alltför familjär mot hans kontorist. Så snart frukosten var klar meddelade mr Crimsworth mig att man körde fram giggen till porten och att han förväntade sig att jag om fem minuter skulle vara klar att åka med honom till X—. Jag lät honom inte vänta. Snart for vi i full fart längs vägen. 28
Hästen var samma bångstyriga djur som mrs Crimsworth uttryckt sina farhågor över kvällen innan. Ett par gånger verkade Jack benägen att bli istadig, men ett energiskt och beslutsamt användande av piskan i hans skoningslösa herres hand fick honom snart att underkasta sig. Edwards uppspärrade näsborrar uttryckte glädje över stridens utgång. Han sa knappt något till mig under hela den korta åkturen utan öppnade bara munnen då och då för att förbanna hästen. X— var fyllt av liv och rörelse, när vi kom dit. Vi lämnade de rena gatorna med bostadshus, affärer, kyrkor och offentliga byggnader. Vi lämnade allt detta och svängde ner mot ett område fullt av fabriker och lagerlokaler. Därefter passerade vi genom två väldiga grindar och kom in på en stor, stenbelagd gård. Så var vi på Bigben Close och fabriken låg framför oss och spydde ut rök från sin höga skorsten. De tjocka tegelväggarna skälvde av rörelserna i innanmätet av stål. Arbetare gick fram och tillbaka. En vagn lastades med tygbalar. Mr Crimsworth såg sig omkring och tycktes med ett enda ögonkast förstå vad som pågick. Han steg av och lämnade hästen och giggen åt en man som skyndade sig att ta tömmarna ur hans hand. Han bad mig följa med till kontoret. Vi gick in. Det var ett ställe som skilde sig mycket från salongerna på Crimsworth – ett ställe för affärer, med kalt plankgolv, ett kassaskåp, två höga skrivbord samt pallar och några stolar. En person satt vid ett av skrivborden. Han lyfte på mössan, när mr Crimsworth kom in, men var efter ett ögonblick ånyo försjunken i sitt skrivande eller räknande – jag vet inte vilket. Efter att ha tagit av sig rocken slog sig mr Crimsworth ned vid brasan. Jag stod kvar intill eldstaden. Sedan sa han: »Steighton kan lämna rummet. Jag har en del affärer att diskutera med den här herrn. Kom tillbaka, när ni hör klockan!« Personen vid skrivbordet reste sig, lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Mr Crimsworth rörde om i brasan, lade armarna i kors, satt och tänkte ett tag med sammanpressade läppar och rynkad panna. Jag hade inget annat att göra än 29
att betrakta honom. Vilka välformade anletsdrag! En så stilig man! Varifrån kom då den avvisande minen – pannans och anletsdragens trångsinta och hårda utseende? Han vände sig mot mig och började tvärt: »Du har kommit till —shire för att bli affärsman?« »Ja, det har jag.« »Har du bestämt dig för det? Säg nu som det är!« »Ja.« »Tja, jag är inte skyldig att hjälpa dig, men jag har en ledig plats här, om du duger till den. Jag anställer dig på prov. Vad kan du? Kan du något bortsett från den där meningslösa smörjan du lärt dig på universitetet – grekiska, latin och så vidare?« »Jag har läst matematik.« »Strunt! Jaså minsann, det har du gjort.« »Jag kan läsa och skriva franska och tyska.« »Hm!« Han funderade ett ögonblick, drog sedan ut en låda i ett skrivbord som stod intill honom, tog fram ett brev och gav det till mig. »Kan du läsa det här?« frågade han. Det var ett affärsbrev på tyska. Jag översatte det. Jag kunde inte avgöra om han var nöjd eller ej – han rörde inte en min. Efter en paus sa han: »Det är bra att du kan något användbart, något som gör att du kan tjäna ihop till kost och logi. Jag anställer dig som andrekontorist för att sköta vår utlandskorre spondens. Jag ger dig en bra lön – 90 pund per år. Men nu«, fortsatte han och höjde rösten, »ska du en gång för alla lyssna på vad jag har att säga dig om vårt släktskapsförhållande och allt sådant tjafs. Jag vill inte ha några dumheter på den punkten, det passar mig inte. Jag kommer inte att ha överseende med något bara för att du är min bror. Om jag upptäcker att du är trögtänkt, försumlig, lättsinnig, slö eller har några fel som är till förfång för firman kan jag avskeda dig som jag skulle avskeda vilken annan kontorist som helst. Nittio pund per år är en bra lön och jag väntar mig att få full valuta för mina pengar. Kom också ihåg att min firma sköts på saklig grund. Affärsmässiga 30
vanor och känslor och idéer passar mig bäst. Har du förstått?« »Delvis«, svarade jag. »Jag antar att du menar att jag ska göra rätt för min lön, inte vänta mig några fördelar från dig och inte vara beroende av någon hjälp från dig utöver det jag tjänar själv. Det passar mig precis och på de villkoren går jag med på att arbeta som din kontorist.« Jag vände på klacken och gick fram till fönstret. Den här gången betraktade jag inte hans ansikte för att få veta vad han tyckte. Jag vet inte vad han tyckte och då brydde jag mig inte heller om det. Efter några minuters tystnad fortsatte han: »Du förväntar dig kanske att bli inhyst på Crimsworth Hall och åka hit och tillbaka tillsammans med mig i giggen. Jag vill dock göra dig uppmärksam på att ett sådant arrangemang skulle vara mycket olämpligt för mig. Jag vill ha en plats i giggen ledig för de affärsmän som jag vill ta med mig hem till herrgården för en kväll eller så. Du får skaffa dig bostad i X—.« Jag lämnade fönstret och gick tillbaka till eldstaden. »Jag ska naturligtvis bosätta mig i X—«, svarade jag. »Det skulle inte heller passa mig att bo på Crimsworth Hall.« Jag talade med låg röst. Jag talar alltid med låg röst. Mr Crimsworths blå ögon gav mig ändå en ilsken blick. Han gav igen på ett ganska underligt sätt. Han vände sig mot mig och sa burdust: »Du är ganska fattig, antar jag. Hur ska du klara dig tills du får din kvartalslön?« »Jag klarar mig«, sa jag. »Hur ska du klara dig?« upprepade han med högre röst. »Så gott jag kan, mr Crimsworth.« »Skuldsätt dig på egen risk! Jag säger bara det!« svarade han. »Såvitt jag vet kan du ha slösaktiga och aristokratiska vanor. Om du har det, får du sluta med det. Jag tolererar inte sådant och jag kommer aldrig att ge dig en extra shilling, oavsett vilka skulder du drar på dig – kom ihåg det!« »Ja, mr Crimsworth, ni kommer att märka att jag har gott minne.« 31
Jag sa inget mer. Jag tyckte det var lämpligt att avsluta diskussionen. Jag kände instinktivt att det vore dåraktigt att brusa upp alltför ofta mot en man som Edward. Jag sa till mig själv: »Jag ställer min bägare under det här ihållande droppandet. Den ska stå där lugnt och stadigt. När den är full, kommer den att rinna över, under tiden – tålamod. Två saker är säkra. Jag klarar av att utföra det arbete som mr Crimsworth har satt mig på. Jag kan plikttroget förtjäna min lön och den lönen räcker till mitt uppehälle. Och att min bror beter sig som en högfärdig och sträng husbonde mot mig är hans fel, inte mitt. Ska hans orättfärdighet och förbittring få mig att avvika från den väg jag valt? Nej. Innan jag viker av, ska jag åtminstone gå så långt att jag kan se vart min bana kan föra mig. Än så länge står jag bara vid ingången – en nog så trång port. Den borde leda till något gott.« Medan jag resonerade så, ringde mr Crimsworth i en klocka. Hans förstekontorist, personen som skickats i väg före vårt samtal, kom in igen. »Mr Steighton«, sa han. »Visa mr William breven från Gebrüder Voss och ge honom kopior av svaren på engelska! Han ska översätta dem.« Mr Steighton, en man i trettiofemårsåldern med ett utseende som var både slugt och slött, skyndade sig att utföra ordern. Han lade breven på skrivbordet. Snart satt jag vid det och översatte de engelska svaren till tyska. En känsla av intensivt välbehag åtföljde denna min första ansträngning att förtjäna mitt uppehälle – en känsla som varken förgiftades eller försvagades av uppdragsgivaren, som stod och betraktade mig ett tag medan jag skrev. Jag tror att han försökte avläsa min karaktär, men jag kände mig lika trygg inför hans granskning som om jag haft på mig en riddarhjälm med nedfällt visir. Eller snarare lät jag honom granska mitt ansiktsuttryck med samma tillförsikt som om jag visat en okunnig man ett brev skrivet på grekiska. Han ser streck och kanske bokstäver men begriper ingenting av det. Min läggning var inte min brors läggning och när han försökte förstå den var den som ett främmande tungomål för 32
honom. Det dröjde inte länge förrän han brådstörtat vände sig om, som vore han förbryllad, och lämnade kontoret. Han återvände bara två gånger under dagens lopp. Båda gångerna drack han ett glas med en blandning av konjak och vatten som han hällde upp från flaskor förvarade i ett skåp vid eldstaden. Efter att ha kastat en blick på mina översättningar – han kunde läsa både franska och tyska – gick han tyst sin väg igen.
33
34
III J a g tjänade Edward troget, punktligt och flitigt som andrekontorist. Mina sysslor både ville och kunde jag utföra väl. Mr Crimsworth letade hela tiden efter misstag men fann inga. Han satte också sin favorit och förman Timothy Steighton på att granska mig. Tim blev ställd. Jag var lika noggrann som han, men snabbare. Mr Crimsworth gjorde också efterforskningar om hur jag bodde och om jag hade skuldsatt mig. Nej, jag betalade alltid punktligt hyran till värdinnan. Jag hade hyrt ett litet rum som jag kunde betala med min magra kassa – det jag sparat av mina fickpengar på Eton. Ty eftersom det alltid varit mot min natur att be om penninghjälp, hade jag tidigt skaffat mig självförsakande vanor och jag hushållade ängsligt och försiktigt med min månadspeng för att undanröja risken att i ett framtida nödläge tvingas be om ytterligare hjälp. Jag minns att många då kallade mig snåljåp, men jag brukade koppla ihop den förebråelsen med trösten att det är bättre att vara missförstådd nu än att bli avvisad i framtiden. Nu fick jag min belöning. Jag hade också tidigare fått den, när jag skildes från mina uppretade morbröder och en av dem slängde fram en fempundssedel på bordet framför mig. Jag kunde låta den ligga där och säga att jag redan hade betalat kostnaderna för min resa. Mr Crimsworth använde Tim för att ta reda på om min värdinna hade något att anföra mot min vandel. Hon svarade att jag var en mycket gudfruktig person och frågade i sin tur Tim om han trodde att jag hade några tankar på att en dag söka mig till Kyrkan. Hon hade haft unga pastorsadjunkter som inneboende och de kunde inte jämföras med mig när det kom an på stadga och lugn. Tim var själv en gudfruktig person. Han 35
var rent av metodist, vilket förvisso inte hindrade honom från att samtidigt vara en oförbätterlig lymmel. Han gick sin väg mycket brydd över denna redogörelse för min fromhet. Efter att ha vidarebefordrat den till mr Crimsworth använde den mannen, som aldrig besökte en gudstjänst och inte bekände sig till någon annan gud än Mammon, informationen som ett vapen för att attackera mitt lugna humör. Han började ge mig förtäckta pikar, som jag inte begrep orsaken till, förrän min värdinna råkade berätta för mig om samtalet hon hade haft med mr Steighton. Då förstod jag. Därefter kom jag väl förberedd till kontoret och skyddade mig med en ogenomtränglig sköld av oberördhet, när fabriksägarens hädiska sarkasmer nästa gång riktades mot mig. Det dröjde inte länge förrän han ledsnade på att slösa ammunition på en staty. Men han kastade inte bort pilarna – han höll dem bara diskret gömda i sitt koger. En gång under min tid som kontorist blev jag inbjuden till Crimsworth. Det var med anledning av en stor fest för att fira min arbetsgivares födelsedag. Han hade alltid haft för vana att bjuda sina kontorister till sådana bemärkelsedagar och kunde inte gärna förbigå mig. Jag fick dock noggrant hålla mig i bakgrunden. Mrs Crimsworth, elegant klädd i siden och spetsar, och blomstrande av ungdom och hälsa, bevärdigade mig inte med mer uppmärksamhet än vad som uttrycktes med en avmätt nickning. Crimsworth pratade naturligtvis aldrig med mig. Jag presenterades inte för någon i den skara unga damer som, höljda i silvriga moln av vitt flor och muslin, bildade front mot mig i andra änden av ett långt, stort rum. Jag var alldeles ensam och kunde bara beskåda de strålande damerna på avstånd och när jag ledsnat på den bländande scenen, kunde jag som omväxling övergå till att betrakta mattans mönster. Mr Crimsworth stod omgiven av en klunga mycket söta flickor och lutade sig med armbågen mot spiselkransen av marmor. Därifrån kastade han en blick på mig. Jag såg missmodig och ensam ut, nedtryckt som en bedrövad informator eller guvernant. Han var nöjd. 36
Dansen började. Jag skulle verkligen ha uppskattat att ha presenterats för någon behaglig och intelligent flicka och haft frihet och möjlighet att visa att jag både kunde känna och dela med mig av den glädje som hör till umgängeslivet – att jag, kort sagt, inte var en sten eller en möbel utan en fungerande, tänkande, kännande människa. Många leende ansikten och graciösa figurer gled förbi mig, men leendena slösades på andras blickar och kropparna hölls av andra händer än mina. Jag vände mig plågad bort, lämnade de dansande och gick in i den ekboaserade matsalen. Inte en tillstymmelse till sympati förenade mig med en enda levande varelse i det här huset. Jag letade efter målningen av min mor och fann den. Jag tog ett vaxljus från ett bord och höll upp det. Mitt hjärta tog till sig bilden. Jag lade märke till att min mor hade lämnat så mycket av sina anletsdrag och sitt ansiktsuttryck till mig – pannan, ögonen, hyn. Ingen skönhet tilltalar självupptagna personer så som en uppmjukad och förfinad likhet med dem själva. Av den orsaken betraktar fäder självbelåtet sina döttrars anletsdrag, i vilka de ofta finner att likheten med dem själva på ett smickrande sätt förknippas med len hy och fina konturer. Jag stod och undrade hur den där bilden som var så intressant för mig skulle uppfattas av en opartisk betraktare, när en röst tätt bakom mig uttalade orden: »Hrm! Man ser en del klokhet i det där ansiktet.« Jag vände mig om. Bredvid mig stod en lång man, ung men troligen fem eller sex år äldre än jag. I alla andra avseenden var hans yttre motsatsen till det vanliga. Då jag just nu inte har lust att måla hans porträtt i detalj, får läsaren nöja sig med den enkla skiss som jag just tecknat. Det var allt jag själv såg av honom för tillfället. Jag utforskade varken färgen på hans ögonbryn eller ögon. Jag såg hur lång han var och konturerna av hans kropp. Jag såg också hans malliga uppnäsa. Dessa få och – med undantag för den sista – allmänna iakttagelser räckte, ty de gjorde det möjligt för mig att känna igen honom. »God kväll, mr Hunsden«, muttrade jag med en bugning och 37