9789185849888

DEL 1: MILLA (En konspiration) Juli till september 2009

… vissa dagar lämnar inga spår efter sig.

De passerar bara som om de aldrig hade existerat och försvinner in i en dimma, där de glöms bort lika fort igen. Andra dagar lämnar tydliga spår efter sig, som dröjer sig kvar i en vecka eller två, ända tills minnets vindar sveper förbi och döljer dem med sitt ljusa sandtäcke av nya upplevelser.

Fotostatkopia av Milla Strachans dagbok, den 27 september 2009

USA:s finansdepartement har i dag, i enlighet med Exekutiv order 13224, fattat beslut om att förklara två sydafrikanska medborgare, Farhad Ahmed Dockrat och Junaid Ismail Dockrat, samt en rörelse sammankopplad med ovan nämnda personer, skyldiga till terrorbrott efter att ha bidragit med ekonomiskt och aktivt stöd till alQaida. Därmed fryses de skyldigas samtliga ekonomiska tillgångar som lyder under amerikansk lag, och ekonomiska transaktioner mellan amerikanska medborgare och dessa personer är hädanefter ej tillåtna.

Pressmeddelande från USA:s finansdepartement, den 26 januari 2007

1.

Den 31 juli 2009. Fredag.

Ismail Mohammed springer nedför Heiligerlaans branta backe.

Skörten på hans vita jallaba-kaftan med moderiktig låg mandarinkrage fladdrar till för varje steg han tar. Han viftar vilt med armarna, delvis för att han är livrädd, men också i ett försök att hålla balansen.

Den virkade kufin ramlar av hans huvud och trillar ner på korsningens kullersten, samtidigt som han fäster blicken på den jämförelsevis trygga stadskärnan som breder ut sig nedanför backen.

För andra gången vräks dörren till enplanshuset bredvid Schot­ sche­­kloof-moskén i Bo-Kaap upp. Sex män, även de i traditionell muslimsk klädsel, rusar ut på gatan och tittar allesammans instinktivt nedför backen. En av dem har en pistol i handen. Utan att hinna sikta ordentligt får han iväg två skott innan den äldre mannen slår undan hans hand och ryter: »Nej! Spring. Ta fast honom.« De tre yngre männen sätter av efter Ismail. De lite mer gråsprängda herrarna stannar kvar och följer utvecklingen med oro i blicken. Han får inte komma undan. »Du borde ha låtit honom skjuta, Shejk«, säger en av dem. »Nej, Shaheed. Han tjuvlyssnade.« »Just precis. Och sen stack han. Det säger en hel del.« »Det säger inget om vem han jobbar för.« »Han? Ismail? Du kan väl ändå inte tro …« »Man vet aldrig.« »Nej. Han är alldeles för … klumpig. Nåt lokalt i så fall. NIA.« »Jag hoppas att du har rätt.« Den äldre mannen betraktar förföl9

jarna som kastar sig ut i korsningen till Chiappini Street och överväger deras chanser. Ljudet av en siren hörs nerifrån Buitengracht. »Kom«, säger han med lugn röst. »Vi måste tänka om.« Han går snabbt i förväg bort till sin Volvo.

Ytterligare en siren börjar yla djupt nerifrån stadens hjärta.

Hon visste precis vad ljudet av de jäktade och målmedvetna fotstegen innebar så här klockan fem en fredag eftermiddag. En närvaro som tyngde ner och förlamade henne. Hon fick verkligen anstränga sig för att orka koppla på alla sina inövade försvarsstrategier.

Barend kom in i rummet, likt en parfymerad virvelvind av schampo och överdoserad deodorant. Utan att behöva lyfta blicken visste hon att han var nyfixad för kvällen, antagligen med ännu en spännande frisyr. Han slog sig ner vid bardisken i köket. »Läget, morsan? Vad har du på G?« Så himla käck. »Middag«, svarade Milla uppgivet. »Jaha, men jag tänker i alla fall inte käka hemma.« Självklart inte. Antagligen inte Christo heller. »Du behöver väl inte bilen i kväll, morsan?« Med ett tonfall som han hade gjort till en konst att bemästra, en underliggande förvarning om kommande elakheter kombinerat med en ivrig lust att tynga henne med skuldkänslor. »Vart ska du?« »Till stan. Jacques kommer hit. Han har precis tagit körkort.« »Var då i stan?« »Det har vi inte bestämt än.« »Jag vill bara veta vart du tänker ta vägen, Barend.« Så snällt hon kunde. »Ja, mamma. Jag ringer och säger det sen.« Det första tecknet på ilska började tränga igenom den nyputsade fasaden. »Hur dags kommer du hem?« »Jag är faktiskt arton, morsan. Farsan låg i lumpen när han var i min ålder.« 10

»Man har regler i det militära också.« Han suckade irriterat. »Okej då, okej. Säg att … vi åker därifrån vid tolv.« »Det sa du förra veckan också. Då var du inte hemma förrän efter två. Du går sista året i skolan, det är snart dags för slutproven.« »Jissis, morsan! Varför måste du alltid tjata om den skiten? Du vill inte att jag ska ha kul.« »Jag tycker visst att du ska få ha kul. Men inom rimliga gränser.« Han gav ifrån sig sitt mest hånfulla skratt, det där som betydde att det var helt vansinnigt att han skulle behöva stå ut med det här.

Hon tvingade sig själv att inte reagera. »Jag har ju redan sagt att vi drar vid tolv.« »Snälla, drick ingenting.« »Varför har du börjat oroa dig för det?« Egentligen ville hon säga: För att jag hittade en halv flaska konjak som du hade försökt gömma bland kalsongerna i din garderob, tillsammans med ett paket Marlboro. I stället sa hon: »Det är mitt jobb att oroa mig. Du är mitt barn.« Han tystnade, som om han godtog hennes svar. Lättnaden sköljde över henne. Det var allt han var ute efter. Hittills hade de klarat sig utan att ryka ihop. Sedan hörde hon det rytmiska ljudet av ett ryckande ben under bardisken och såg hur han lyfte locket på sockerskålen och började rulla det mellan fingrarna. Då insåg hon att han var långt ifrån färdig. Han ville ha pengar också. »Alltså, jag kan faktiskt inte låta Jacques och dem betala allt för mig jämt, morsan.« Han valde sina ord med omsorg, lade upp sin taktik så skickligt – från i vilken ordning han skulle tigga om saker, till de våldsamma utbrotten som var pepprade med anklagelser och skuld. Han spann sitt nät med en vuxen mans erfarenhet, tänkte hon. Han gillrade sina fällor, och eftersom hon gjorde allt för att undvika konflikter gick hon raka vägen in i dem. Det hördes på rösten hur förnedrad hon kände sig. »Är din månadspeng redan slut?« 11

»Vill du att jag ska vara nån sorts parasit, eller?« Det var själva ordet du som fick henne att tända till. Hon såg striden framför sig, hon kunde redan räkna ut hur det skulle sluta. Ge honom pengarna, ge honom bara plånboken och säg åt honom att ta vad han vill ha. Alltihop. Ge honom vad han vill ha.

Hon tog ett djupt andetag. »Du måste försöka klara dig på din månadspeng. Åttahundra rand i månaden är faktiskt …« »Har du nån aning om hur mycket Jacques får?« »Det spelar ingen roll, Barend. Om du behöver mer, så borde du …« »Vill du att jag ska bli av med alla mina kompisar, kanske? Du vill ju för i helvetes jävlar inte att jag ska vara glad.« Svordomarna och skrällen när locket till sockerskålen träffade skåpluckan fick henne att studsa till. »Barend!« sa hon förskräckt. Visst hade det hänt förut att han hade exploderat, satt armarna i vädret och stormat ut ur köket. Han hade använt uttryck som Herrejesus och Satan och antagligen mumlat värre saker än så, men varit feg nog att göra det precis utom hörhåll. Nu stod han lutad med hela överkroppen mot bardisken och ansiktet fyllt av förakt. »Du gör mig spyfärdig«, fräste han.

Hon hukade sig, som om han hade slagit till henne, och var tvungen att ta stöd med handen mot ett köksskåp. Hon ville verkligen inte gråta, men tårarna trängde fram ändå medan hon stod där vid spisen – med en träslev i handen och doften av het olivolja i näsborrarna.

Med avsky, förakt och en uppenbar vilja att såra henne så illa som möjligt, gungade han bakåt på pallen och sa sedan med sin pappas mest tyranniska översittarröst: »Du är så satans patetisk. Inte konstigt att din man knullar med andra.« Mannen, som var medlem i tillsynskommittén, stod med ett glas i handen och vinkade till Janina Mentz. Hon stod kvar och väntade på att han skulle mingla sig fram till henne. »Mevrou direktör«, 12

hälsade han. Sedan satte han förtroligt munnen mot hennes öra. »Har du hört?« De stod mitt i en bankettsal, omgivna av fyrahundra personer.

Hon skakade på huvudet och förväntade sig att få höra det gamla vanliga – veckans senaste skvallersensation. »Ministern överväger en sammanslagning.« »Vilken minister?« »Din minister.« »En sammanslagning?« »En enda stor superorganisation. Ni, säkerhetspolisen, underrättelsetjänsten, hela klabbet. En fusion, en union. En för alla, alla för en.« Hon såg på honom, på hans alkoholblanka klotrunda ansikte, och letade efter tecken på att han skämtade. Det syntes inga. »Du skojar«, sa hon. Hur berusad var han egentligen? »Det är senaste nytt. Så går snacket i alla fall.« »Hur många glas har du druckit?« Hon försökte låta skämtsam. »Jag menar allvar, Janina.« Hon visste att han brukade ha god insyn i saker och ting, dessutom hade han alltid varit pålitlig. Av gammal vana lät hon bli att visa hur orolig hon blev. »Och säger ryktet nåt om när det här ska ske?« »De kommer att gå ut med det. Om tre, fyra veckor kanske. Men det är inte det som är den stora skrällen.« »Jaså?« »Presidenten vill ha Mo. Som högsta hönset.« Hon rynkade pannan. »Mo Shaik«, sa han.

Hon skrattade till, kort och klentroget. »Så går snacket«, sa han allvarligt.

Hon log och ville fråga om hans källa, men just då ringde hennes mobiltelefon i den svarta lilla handväskan. »Ursäkta mig«, sa hon och öppnade väskan och tog fram telefonen. Det var Advokaten, det såg hon på displayen.

13

»Tau?« svarade hon. »Ismail Mohammed har kommit in från kylan.« Milla låg i fosterställning i mörkret. Mellan snyftningarna kom hon till motvilliga och smärtsamma små insikter. Det verkade som om det grå glaset, det tonade fönstret mellan henne och verkligheten, hade gått i kras, så att hon kunde se sig själv alldeles kristallklart – utan att lyckas vända bort blicken.

För att försöka stå ut började hon ställa sig frågor och se tillbaka.

Hur hade hon egentligen hamnat här? Varför hade hon inte märkt vad som höll på att hända, hur kunde hon tillåta sig att sjunka så lågt? Och när? Hur kom det sig att den här stora lögnen, ett låtsasliv, hade tagit över hela hennes tillvaro? Svaren eldade bara på rädslan inför det oundvikliga, den knivskarpa insikten om vad hon måste göra. Och det vågade hon inte. Hon vågade inte ens formulera orden i sina tankar. Hon, som alltid hade haft orden på sin sida, i sitt huvud, i sin dagbok, hon som brukade ha ord för allt.

På det viset blev hon liggande ända tills Christo kom hem, klockan halv ett på natten. Han försökte inte ens vara tyst. De dämpade ostadiga stegen mot heltäckningsmattan, ljuset som tändes i badrummet, sedan kom han tillbaka och satte sig tungt på sängen.

Hon låg alldeles stilla med ryggen emot, blundade och lyssnade när han drog av sig skorna, kastade dem åt sidan och reste sig för att gå in i badrummet, pinka, fisa.

Duscha, snälla. Tvätta bort dina synder.

Vattnet rann i handfatet. Sedan släcktes lampan, och han kom tillbaka och slängde sig på sängen. Grymtade, trött och belåten.

Precis innan han drog täcket över sig kände hon hur han luktade.

Sprit. Cigarrettrök, svett. Och så den där andra mer primitiva lukten.

Det var då hon bestämde sig för att våga.

14

2.

Den 1 augusti 2009. Lördag.

Utskrift: Avrapportering, Ismail Mohammed, med AJM Williams. Skyddat boende, Gardens, Kapstaden Datum och klockslag: Den 1 augusti 2009, kl. 17.52 M: Jag vill ha skyddad identitet, Williams. Nu. W: Jag fattar det, Ismail, men …

M: Inga »men«. De där asen ville skjuta mig. De lär knappast nöja sig med att försöka.

W: Ta det lugnt, Ismail. Så fort vi blir klara med din avrapportering.

M: Och hur lång tid tar det?

W: Ju fortare du kan lugna ner dig och börja prata med mig, desto fortare blir vi klara.

M: Och sen får jag skyddad identitet?

W: Du vet att vi tar hand om våra egna. Men nu tar vi det från början, Ismail. Vad var det som hände?

M: Jag hörde vad de sa …

W: Nej, jag menar hur de fick reda på att du jobbade åt oss?

M: Det vet jag inte.

W: Du måste väl i alla fall ha en aning?

M: Jag … De kan ha följt efter mig …

W: Till mötesplatsen?

M: Kanske. Men jag var försiktig. Med allting. På vägen dit åkte jag upp och ner för berget tre gånger och bytte tåg två gånger, men …

W: Men vadå?

15

M: Nä, jag … du vet … När jag hade droppat grejerna … tyckte jag … jag vet inte … kanske att jag såg nån. Men sen …

W: En av dem?

M: Det är möjligt. Kanske.

W: Vad fick dem att fatta misstankar mot dig?

M: Vad menar du?

W: Anta att de följde efter dig. Då måste de ju ha haft en anledning. Du måste ha gjort nåt. Frågat för mycket? Varit på fel plats vid fel tillfälle?

M: Det är ert fel. Om jag hade kunnat rapportera på mobilen så skulle jag ha varit kvar där fortfarande.

W: Mobiltelefoner är farliga, Ismail. Det vet du.

M: De kan väl knappast lyssna av varenda mobil i hela Kapstaden?

W: Nej, Ismail. Bara de viktiga. Vad har mobiltelefoner med det här att göra?

M: Varje gång jag skulle lämna en rapport, så var jag tvungen att åka därifrån. Till mötesplatsen.

W: Vad hände när du hade gjort din leverans?

M: Sista gången var i måndags, sen började den här skiten.

De blev liksom alldeles tysta och spända och slutade prata med varandra. Först trodde jag att det var nåt annat som var problemet. Kanske nåt med lasten. Men i går märkte jag att det bara var när jag var med som de blev så där konstiga.

Tysta liksom, de försökte låtsas som ingenting. Men det märktes. Och då började jag bli riktigt orolig och tänkte att det var bäst att hålla ögon och öron öppna. Nånting var fel.

Och sen i morse satt Suleiman med Rådet och sa åt mig att vänta i köket med Rayan …

W: Suleiman Dolly. »Shejken«.

M: Just det.

W: Och Rayan …?

16

M: Baboo Rayan. En springpojke, chaufför, precis som jag.

Vi jobbade ihop. Hur som helst, Rayan har aldrig sagt ett ord till mig, vilket är väldigt märkligt. Och sen kallade de in Rayan också, det har aldrig hänt förut. Jag menar, han är ju bara en betjänt, precis som jag, såna som vi blir inte inkallade. Så jag tänkte att jag skulle tjuvlyssna vid dörren, alla varningsklockor ringde. Så jag gick ut i hallen och stod där och tryckte när jag hörde Shejken … Suleiman … säga: »Vi kan inte ta några risker, det är alldeles för mycket som står på spel.« W: För mycket som står på spel.

M: Precis. Sen sa Shejken till Rayan: »Förklara för Rådet hur Ismail försvinner.« W: Fortsätt.

M: Det finns ingen fortsättning. Det var då de kom på mig.

W: Hur då?

M: Imamen upptäckte att jag stod vid dörren. Han brukar vara därinne, med alla de andra.

W: Så du sprang.

M: Ja, jag sprang – för livet. Och de asen sköt mot mig. Och en sak ska du veta, de här människorna är helt jävla skoningslösa. Livsfarliga.

W: Okej. Vi backar bandet till i måndags. I din senaste rapport beskrev du det som att det »plötsligt rådde ovanligt stor aktivitet«.

M: De senaste två veckorna, ja. Nåt är på gång.

W: Vad får dig att tro det?

M: Rådet brukar träffas en gång i veckan, så har det varit i flera månader. Nu är det plötsligt tre, fyra gånger varje vecka.

Det måste väl betyda nåt?

W: Men du vet inte vad?

M: Det måste handla om lasten.

W: Dra det där om telefonsamtalet en gång till. Suleiman och Macki.

17

M: Det var i fredags. Macki ringde till Shejken. Shejken gick ut och ställde sig i hallen, så att jag inte skulle höra.

W: Hur vet du att det var Macki som ringde?

M: För att Shejken sa: »Hallå Sayyid.« W: Sayyid Khalid bin Alawi Macki?

M: Just precis. På vägen ut frågade Shejken Macki: »Hört nåt nytt om lasten?« Och han svarade: »September«, som om han bekräftade nånting.

W: Var det allt?

M: Det var i alla fall det enda jag hörde. Sen kom Shejken tillbaka och sa till de andra: »Tråkiga nyheter.« W: Tråkiga nyheter. Vet du vad det betyder?

M: Hur skulle jag kunna veta det? Det kanske betyder att lasten är mindre än vad de hade räknat med. Eller att de måste skjuta på det. Ja, det kan betyda vad som helst.

W: Och sen?

M: Sen gick de därifrån, Shejken och de andra två medlemmarna i Högsta Rådet. De gick ner i källaren. Och då är det stora hemligheter på gång.

W: Tror du att lasten ska levereras i september? Är det din slutsats?

M: Antar det.

W: Var det ett »ja«?

M: Det är i alla fall min gissning.

W: Och själva lasten, har du nån aning om vad den kan bestå av?

M: Om Macki är inblandad så är det antagligen diamanter.

W: Vad ska Högsta Rådet med diamanter till, Ismail?

M: Det vet de bara själva.

W: Och du har inte hört nåt om det här på andra håll?

M: Visst har det snackats, fast på lägre nivå. Men det är inga säkra källor, det vet du.

W: Ingen rök utan … Hur har snacket gått, då?

18

M: Det har pratats om vapen. Till lokala aktiviteter.

W: Vad menar du med det?

M: Det ryktades om det. Att de ville ta in vapen. För ett attentat – här. För första gången. Men jag tror inte på ett ord av det där.

W: Ett islamistiskt terrordåd? I Sydafrika?

M: Ja. Här. I Kapstaden. I det idylliska Kapstaden.

3.

Den 2 augusti 2009. Söndag.

På sjätte våningen i Wale Street Chambers satt Janina Mentz, chef för underrättelseorganisationen PIA – Presidential Intelligence Agency – och studerade en utskrift under djup koncentration. När hon var klar tog hon av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet. Hon lyfte händerna och gnuggade sig i ögonen.

Hon hade sovit dåligt och ältat fredagens skvaller om och om igen, ryktet om en sammanslagning. Tillräckligt knasigt för att vara sant. Eller åtminstone delvis sant.

Och var skulle hon i så fall hamna?

Hon ansågs vara utvald av Mbeki, expresidenten som hade skapat PIA. Det var en stämpel som hon inte kunde tvätta bort, trots att Mentz medvetet undvikit att välja sida i ledarnas maktkamp, och trots att hennes anställda gjorde ett lysande jobb. Dessutom var hon ny, hon hade bara varit chef i tre månader, inte mycket till meritförteckning att luta sig mot om man behövde förhandla sig till ett nytt toppjobb. Plus att hon var vit.

Hur mycket sanning låg det egentligen bakom ryktet? Mo Shaik, 19

som chef över en »superorganisation«? Mo, Shabirs bror, samme Shabir som hade åkt dit för korruption och var nära vän med den nye presidenten.

Allt var möjligt.

Så många år i yrket. Som hon hade slitit och kämpat, som hon hade jobbat för att ta sig ända hit. Bara för att bli av med alltihop?

Nej. Janina Mentz sänkte händerna och satte på sig glasögonen.

Hon sträckte sig efter förhöret med Ismail Mohammed och bestämde sig för att ge det ett nytt försök. För att hon och PIA skulle överleva krävdes det en Akut Krissituation. Ett Allvarligt Hot, ett Känsligt Läge. Och här låg tillfället rakt framför henne, som en skänk från ovan. Det var hennes skyldighet att dra nytta av det.

Hon vände sig mot sin dator och började söka efter tidigare rapporter i databasen.

Rapport: Sydafrikas islamistiska extremister – en uppföljning Datum: Den 14 februari 2007 Sammanställd av: Velma du Plessis och Donald MacFarland 1. Qibla – i ny skepnad Qibla startades 1980 av den fundamentalistiske imamen Achmed Cassiem i syfte att grunda en islamistisk stat inom den sydafrikanska republiken, med revolutionen i Iran som förebild. Under 80-talet skickades medlemmar i Qibla till Libyen för militär utbildning, under 90-talet utbildades rörelsens anhängare i Pakistan för att sedan delta i striderna i södra Libanon, då på Hizbollahs sida. Efter 11 september-dåden rekryterades även soldater för att skickas till Afghanistan.

På grund av kopplingarna till systerorganisationen People Against Gangsterism and Drugs (PAGAD), som drabbades hårt av myndigheternas skärpta granskning mellan 1998 och 20

2000 då över hundra Qibla-anhängare greps för våldsbrott, bland annat mord, upphörde Qibla mer eller mindre att existera.

I dess ställe bildades i stället en ny och betydligt hemligare organisation. Den går under namnet Högsta Rådet.

Den 3 augusti 2009. Måndag.

Milla Strachan drog ut nyckeln ur låset, öppnade ytterdörren, men dröjde lite innan hon gick in. Hon stod kvar en stund, orörlig, med en frånvarande blick i de mörka ögonen. På andra sidan dörren gapade alla rum tomma. Inga gardiner, inga möbler, bara en sliten heltäckningsmatta i en dassig beige nyans.

Hon tvekade, som om en högre makt hejdade henne, som om hon väntade på något.

Sedan böjde hon sig ner i en hastig rörelse och lyfte de stora resväskorna som stod bredvid henne och steg in genom dörröppningen.

Hon ställde väskorna i sovrummet, plågsamt medveten om hur deprimerande tomt det såg ut. När hon var här i lördags hade lägenheten varit fylld med den förra hyresgästens möbler och flyttkartonger, hon hade tydligen hastigt och lustigt fått jobb på en hjälp­ organisations huvudkontor i Tyskland. »Jag är så tacksam att nån såg annonsen, det här är verkligen ett krisläge. Du kommer inte att ångra dig, se bara på utsikten«, hade kvinnan sagt och pekat ut genom fönstret. Det vätte mot Davenport Street i förorten Vredehoek – en liten glimt av staden och havet skymtade mellan hyreshusen mittemot.

Milla hade sagt att hon ville ha lägenheten och att hon var beredd att skriva på hyreskontraktet. »Var kommer du ifrån?« frågade kvinnan. »En annan värld«, svarade Milla tyst.

21

De satt kring det runda bordet på Mentz kontor alla tre, sinsemellan väldigt olika. Den högsta chefen hade markanta drag med en omålad bred mun, även om läpparna var fylliga. Strikta stålbågade glasögon, stramt uppsatt frisyr och korrekt gråvit klädsel som inte satt åt någonstans, det var nästan som om hon försökte dölja sin kvinnlighet. Käklinjens koppärriga hy kunde anas under sminket, och de smala fingrarna med omålade naglar saknade ringar. Hennes ansiktsuttryck var omöjligt att tolka.

Advokat Tau Masilo, avdelningschef och ansvarig för den ope­ rativa och strategiska verksamheten. Fyrtiotre år, smärt, färgglada hängslen, matchande slips, en aning prålig i sin stil. Såg bra ut och gav ett prydligt intryck med sin pondus, intensiva blick och kortklippta frisyr.

Masilos anställda kallade honom »Mr Nobody« – en drift med uttrycket »Nobody’s perfect«. För i deras ögon var nämligen den lugne och fulländade Tau Masilo hundraprocentigt perfekt. Själv var han sydsotho, men pratade ytterligare fem sydafrikanska språk obehindrat. Han var handplockad av Mentz personligen.

Och så var det Rajkumar, IT-chefen. Indiern med långt svart hår som räckte honom ända ner till svanskotan. Honom hade Mentz fått på köpet.

Det som räddade Rajkumar var hans knivskarpa intellekt och enorma kunnighet inom allt som rörde elektronisk och digital kommunikation. Han var nämligen groteskt fet, sjåpig och socialt inkompetent. Han stödde armbågarna mot bordsskivan, satt med knäppta händer och stirrade intensivt på sina knubbiga fingrar som om han vore helt uppslukad av dem.

Mentz reste sig långsamt. »Har vi fler bevis?« Rajkumar var alltid ivrig att vara till lags: »Mejltrafiken från Högsta Rådet, den har definitivt intensifierats. Jag tror att Ismail har rätt, nånting stort är på gång. Men jag är mer tveksam till måltavlan.« »Tau?« 22

»Det som stör mig är rapporterna från Zimbabwe. Macki är inte med i leken längre – han och Mugabe tål inte varandra.« »Du kan ha rätt. Kanske direkt från Oman, eller nån annanstans ifrån. Angola är ett tänkbart alternativ.« »Och ryktet om att de planerar nåt i Kapstaden?« sa Mentz. »Jag håller med Raj. För det första skulle deras samarbetspartners inte alls bli särskilt förtjusta i lokala terrordåd. Både Hamas och Hizbollah är mycket tacksamma för vår regerings stöd och sympati. För det andra – vad skulle de tjäna på det? Och av vilken anledning? Jag kan inte se nån som helst logik i det hela. Och vad skulle motivet vara? Just nu?« »Afghanistan«, sa Advokaten. »Där har det börjat hetta till på sistone. Mujaheddin behöver mer vapen och utrustning, men hur ska de få tag i det? Pakistan samarbetar med USA på nära håll och täpper till alla luckor. Nato har stenkoll på all trafik som utgår från Mellanöstern. Och piraterna har sett till att Somalia inte kan räknas som nåt alternativ längre.« »Dessutom har opiumpriset sjunkit«, sa Rajkumar. »Talibanerna får inte in lika mycket stålar som på den gamla goda tiden.« »Så varifrån ska man i så fall skicka vapnen?« frågade Masilo och svarade sedan på sin egen fråga. »Härifrån.« »Hur då?« »Inte vet jag. Med båt?« »Varför inte?« undrade Rajkumar. »Afghanistan har visserligen ingen kust, men det har Iran.« »Men varför inte skicka vapnen från Indonesien i så fall? Där finns det ju gott om arga muslimer.« »Du har faktiskt en poäng. För det är precis så USA resonerar.

Och de har en stor flotta …« De såg på Mentz. Hon nickade och staplade papperen i en prydlig trave framför sig. »Och ändå säger Ismail att de diskuterar ett lokalt terrordåd.« »På lägre nivå.« 23

»Du vet själv att information brukar läcka neråt från toppskiktet, Raj.« Hon såg på Masilo. »Hur svårt blir det för oss att ersätta Ismail Mohammed?« »Det blir inte lätt. Ismails utbrytning har gjort dem nervösa. De har inga möten i Schotschekloof längre, vi vet inte var de har sitt nya gömställe. Om de ens har nåt.« »Det är prio ett, Tau. Leta rätt på dem. Jag vill ha nån ny i Ismails ställe.« »Det kommer att ta tid.« »Du har mindre än en månad på dig.« Han skakade på huvudet. »Det var tre, fyra år sen vi hade riktig koll på dem. Det är en sluten krets, Ismail var redan inne.« »Det måste finnas nån på insidan som vi kan … komma åt.« »Jag ska göra en lista.« »Varför kan du inte läsa deras mejl, Raj?« »De använder en kryptering som vi aldrig har sett förut. Det kan vara en 128-bitarsvariant, men under alla omständigheter så lyckas vi inte knäcka den. Vi sniffar vid varenda lyktstolpe och ger inte upp. Förr eller senare kommer de att göra ett misstag och glömma att koda ett mejl. Det händer alla. Så småningom.« Hon tänkte efter en stund innan hon svarade. »Nånting är på gång. Alla tecken tyder på det. Mejltrafiken, avslöjandet av Ismail, ryktena, den omtalade lasten – efter två års tystnad. Jag vill veta vad det här handlar om. Behöver du mer folk eller resurser får du vända dig till mig. Tau, dubbla vår övervakning. Jag vill ha nån i Ismails ställe, jag vill ha rapporter varje vecka, jag vill ha fullt fokus och hundraprocentigt engagemang. Tack ska ni ha för att ni kom hit så pass tidigt.« Hon gick ut till sin vita Renault Clio, som hon hade parkerat på gatan, och hämtade de sista två resväskorna, sedan sovsäcken och luftmadrassen. Ute på gatan kände hon sig besvärad. Vad skulle grannarna tro? En fyrtioårig kvinna som flyttade in alldeles ensam.

24

En vag oroskänsla som det inte gick att sätta fingret på kom krypande, likt en slumrande reptil som låg och lurade precis under vattenytan.

Hon packade upp sina kläder och hängde in dem i den inbyggda garderoben av billigt vitt melamin. Det vita badrumsskåpet ovanför handfatet var för litet för att rymma alla hennes saker. När hon tvingade igen skåpluckan fick hon syn på sin spegelbild – och kände knappt igen sig själv. Svart hår, varken långt eller kort, inte särskilt välfriserat. Det var inte färgat och de grå håren syntes tydligt. Den gulbleka hyn, rynkorna i ögonvrårna, en fåra vid varje mun­gipa.

Inget smink, livlös, trött. En plötslig insikt. Herregud Milla, som du har låtit dig förfalla, vilken man skulle stå ut med dig?

Hon vände sig tvärt om och gick för att blåsa upp luftmadrassen.

Hon satte sig på golvet i sovrummet, rullade ut den och tog ventilen i munnen. Orden började forsa fram inom henne, alldeles för många, precis som vanligt.

Vissa av dem skulle hon skriva ner i sin dagbok: Jag står här för att den där kvinnan i spegeln har misslyckats, dag efter dag, ett litet stycke i ta­ get. Som om jag höll ett rep i händerna med en osynlig tyngd på andra sidan klippkanten, en tyngd som sjönk längre och längre ner ända tills repändan slank ur mitt grepp. Nu vet jag att orsaken finns inom mig själv. I min kroppsvävnad, i spiralerna i mitt DNA. Jag är helt enkelt skapt på det här viset. Oduglig. Oduglig – trots alla ansträngningar och goda föresatser.

Oduglig just på grund av mina desperata försök och avsikter. En medfödd, ofrånkomlig, djupt rotad, genomgående, frustrerande och bedrövlig oför­ måga att anpassa mig. Jag klarar inte av att vara gift med den mannen. Jag klarar inte av att vara mor till det barnet. Och troligen klarar jag inte av att vara gift med någon man över huvud taget, antagligen är jag helt enkelt född oduglig – både som hustru och som mamma.

Hennes mobiltelefon började ringa i handväskan. Omsorgsfullt stoppade hon in proppen i luftventilen. Hon antog att det var Christo. Hennes exmake. Snart, åtminstone.

Kuvertet hade kommit fram.

25

Hon tog upp telefonen ur sin väska och såg på displayen. Det var numret till Christos jobb.

Antagligen satt han med brevet framför sig på sitt kontor. Och papperen som hon hade fått sin advokat att skriva ihop i all hast i lördags eftermiddag. Christo hade förmodligen stängt dörren om sig och satt och kokade med ett sammanbitet ansiktsuttryck, det där som betydde ditt-jävla-hopplösa-fruntimmer. Svordomarna som så småningom kämpade sig upp till ytan. Om hon svarade i telefonen skulle fördämningarna öppnas med ett osande: »Jissis, Milla!« Hon stirrade på numret, hjärtat hamrade och händerna skakade.

Hon lade tillbaka telefonen i väskan. Väskans inre lystes upp av den lilla skärmens olycksbådande sken.

Till slut gick signalerna över till telefonsvararen och ljuset slocknade. Hon visste att han skulle lämna ett meddelande. Ilsket svärande.

Hon vände ryggen åt handväskan och fattade ett beslut: Hon skulle skaffa nytt nummer. Innan hon hann sätta sig på golvet igen pep telefonen till för att berätta att hon hade fått ett meddelande.

Den 5 augusti 2009. Onsdag.

Sent på eftermiddagen kom de för att leverera Ardo-kylskåpet. När de hade åkt stod Milla och lyssnade på det trösterika brummandet.

Hon granskade den bastanta modellen och tänkte: »Här har jag i alla fall nånting att hålla fast vid …« Det var det första påtagliga beviset som skyddade henne från att återvända, från att bli upp­ slukad av skräcken inför en oviss framtid. Hon hade drabbats av en helt ny typ av ångest, en oro över pengar. En säng, en soffa, bord, stolar, skrivbord, gardiner – alltihop hade hon fått levererat, och det hade kostat en smärre förmögenhet.

Hennes besparingar, ett blygsamt arv, hade krympt avsevärt.

Hon måste hitta ett jobb. Så fort som möjligt. För pengarnas skull. Men lika mycket för känslan av frihet.

26