»Journalistiken har en framtid och den ser ut så här.« A N DER S MILDN ER, EX PR ESSEN
NIKLAS ORRENIUS
H Ä R Ä R AL LT SÅ PERFEKT 2 3 P O LITI S K A SA M TI D S R E P O R TAG E
H Ä R Ä R AL LT SÅ PERFEKT
NIKLAS ORRENIUS 2 3 P O LI T I S K A SA M T I D S R E P O R TAG E
Modernista stockholm
INNEHÅLL Förord vii Mr Vellinge I 11 Den heliga Andan 16 Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. 21 Barnen hade gjort kaffe åt handläggarna 27 Chicken race 31 Den fjärde juli 39 Jakten på ett mirakel 46 Åke & Reine 55 Sparkad för sina åsikter 61 All forskning är politisk 7 1 Haram 75 Jimmie slår igenom 85 Politik Juridik 90 Bara vara baaaaaaarn ? 97 Hur ska vi göra, Bengt Germundsson ? 104 Slakta lamm i Guds namn 110 Queer enligt Erik 117 Bofors bebis dödar i Irak 123 Pär Ström, könskrigare 131 Den Lyssnande Ledaren 142 Fem kroppar i varje grop 147 Mr Vellinge II 158 Lymlar & olympier 163
MR VELLINGE I 20 juli 2002
V i åker en tur på Söderslätt, i Göran Holms tjänste-Audi. Kommunalrådet vid ratten snackar nonstop, om gårdar vi passerar och om de människor som bor där, tycks veta allt om alla. »Där åker veterinären, oj han kör sin gamla Saab fast han köpt ny bil, Saaben har 78.000 mil på mätarställningen« är en typisk kommentar. Plötsligt tystnar han, kör tigande vidare. När jag frågar om någon ståtlig byggnad svarar Göran Holm kort: – Jag vet inte. Vi är i Trelleborgs kommun nu. Göran Holm har styrt Vellinge i tjugo år nu. Han är Mr Vellinge. En utpräglad lokalpolitiker som beskriver sig som »superpopulist«. En moderat som i senaste valet fick tvåtusen av Vellinges s-väljare i riksdagsvalet att rösta blått i kommunvalet. Ett kommunalråd vars namn framkallar djupa suckar hos de handläggare på Integrationsverket som i många år försökt förmå kommunen att ta emot flyktingar. Sjöbo har ju ändrat sig men Vellinge sticker fortfarande ut med sin hårdnackade stil, enligt verket. Kommunen svarar knappt ens på brev. För Göran Holm kommer Vellinge alltid i första hand. Han tänker aldrig ge sig in i rikspolitiken. Säger sig tycka illa om människor som luftar åsikter om globalisering och sälklubbning i stället för att ta tag i någon liten, hanterbar, lokal fråga. Kan Vellinge, med sin ärkeskånska profil och sin mångåriga vägran att ta emot flyktingar, verkligen fungera som ett skyltfönster för moderaterna på riksplanet ? Absolut, menar partiledningen. – Vellinge är Sveriges blåaste och mest framgångsrika kommun, säger Gunilla Carlsson, moderaternas 2:e vice ordförande. 11
Hon sitter tillsammans med Göran Holm och några journalister på Sillarökeriet i Skanörs hamn. Carlsson har flugit ner till Skåne särskilt för att presentera rapporten »Vellinge och Oxelösund – två olika ›skyltfönster‹«. Rapporten ska ge moderaterna på riksplanet draghjälp genom att lyfta fram moderatkommuner som anses lyckade. – Kaxigt, får jag säga att Vellinge är kaxigt ? frågar Gunilla Carlsson Göran Holm, som nickar gillande. Även den egna partiledningen häpnar över moderaternas sanslösa dominans i Vellinge. – Hur många procent är det ni har här Göran, sextio ? frågar Gunilla Carlsson. – Sextioåtta. – Oj ! I rapporten jämförs moderatstyrda kommuner med s-kommuner. Barnen i moderatkommuner har bättre betyg, det finns fler friskolor, medborgarna har lägre skatter, nyföretagandet är högre. Särskilt jämförs Vellinge med Oxelösund, landets mesta s-kommun. Krisdrabbade Oxelösund, med få företag och dåliga skolbetyg, är inget att skryta med bredvid Vellinge, menar moderaterna. Vellinge har lägst kommunalskatt i Sverige, 27,50 kronor, medan landets s-kommuner i snitt ligger fyra kronor högre. Gunilla Carlsson påpekar att skatten skulle vara ännu lägre om bara Vellinge slapp betala så mycket pengar till det kommunala skatteutjämningssystemet. Göran Holm myser över sin sillatallrik och säger att det är på tiden att han uppmärksammas av partiledningen. Frågor om Vellinges ställningstagande i flyktingfrågan viftar Gunilla Carlsson bort, hon säger att hon inte är kommunpolitiker och därför inte hanterar sådana frågor. Göran Holm upprepar sitt mantra om att flyktingar är välkomna till Vellinge bara de jobbar, men att han inte vill ta emot flyktingar på Integrationsverkets villkor. Pressträffen förlöper helt enligt planerna. Då händer något. Hussein El-Alawi, frilansfotograf från Malmö som denna 12
dag jobbar åt Kvällsposten, ger sig in i diskussionen. Han undrar när han ska betraktas som svensk på riktigt. Trots att han tjänar bra och har bott i Sverige i tio år har han svårt att få en lägenhet och att köpa något på avbetalning. Är jag integrerad ? frågar Hussein. – Du ser jävligt integrerad ut ! säger Göran Holm med ett skratt. Men Hussein ger sig inte. Han undrar över Vellinge, om han själv skulle trivas i kommunen. Berättar en episod från en ica-butik i Vellinge, där han knappt hann komma in förrän en anställd frågade vad han gjorde där. – En oförskämdhet ! utbrister Göran Holm. Att främlingsskepsis är typiskt för Vellinge vill varken han eller Gunilla Carlsson gå med på. Fördomar finns överallt, menar de. När jag nästa dag träffar Göran Holm utanför kommunhuset är han irriterad på sig själv. – Så flat man kan vara ! utbrister han. Flat ? Ja, Göran Holm tycker att han var för undfallande mot Hussein El-Alawi på gårdagens pressträff. Han tänker särskilt på det Hussein sade om att han inte får köpa något på avbetalning. – Det är ju precis samma sak för svenskar som inte har fast jobb ! På promenad genom Vellinge hälsar Göran Holm på alla, och alla hälsar på Göran Holm. Han verkar enbart ha fans. På kommunala äldreboendet Almgården väntar ett 20-tal pensionärer i lobbyn på att åka på utflykt. När Göran Holm kommer in skiner de upp. – Här i Vellinge är allt så perfekt ! säger Anne-May Larsson och hennes väninnor nickar instämmande. Vellinge framställs ofta som en brackig kommun, en golfkommun fullt av märkeskläder och Jaguarer och beachparties. Det är lätt att förstå varför. Det bor många miljonärer här och de spelar ofta golf i märkesskjortor på någon av kommunens fyra banor, banor vars parkeringar ofta är fulla av dyra bilar. Göran Holm retar sig oerhört på klichébilden av hans kommun: 13
– »Rika Vellinge«, säger de, fräser han. I Kiruna är medelinkomsten nästan lika hög som i Vellinge men har du hört talas om »Rika Kiruna« någon gång ? Nej. Och det kommer man nog inte få göra heller, så länge den disponibla medianinkomsten för ett hushåll i Kiruna ligger på 180.000 kronor (67:e plats i riket). Vellinge då ? Ligger tvåa i den nationella inkomstligan, med en disponibel medianinkomst på 27 7.000 kronor per hushåll. I hela Sverige ligger bara Danderyd före. En förnöjdhet strålar ut från Göran Holm när han visar sin kommun. Han är medveten om det. Dagen efter intervjun kommer ett mail där Holm tackar för att jag »stod ut med honom« under rundturen i kommunen. »Min glädje och stolthet över ›min‹ kommun kan vara påfrestande«, skriver Holm. Hans Schoug (s), ordförande för Vellinges socialdemokrater, tycker definitivt att Göran Holm är påfrestande. Schoug beskriver Holm som en diktator, som blir sur om fullmäktigemötena tar längre tid än en kvart. – I andra moderata kommuner är det helt annorlunda. I Staffanstorp, exempelvis, eller Lomma. Där är moderaterna öppna för dialog. Vellinge är en kommun med 30.000 invånare, men vi kan inte ens få ett oppositionsråd eftersom moderaterna motsätter sig det. – Vad är motiveringen till det ? – De motiverar inte. De säger bara nej, säger Hans Schoug. Göran Holm fnyser. – Vellinge har ingen kommundirektör. Det jobbet sköter jag. Mitt arbete handlar till bara 10 procent om politik. 90 procent är tungt, hårt, praktiskt kommunalt arbete. Skulle vi då ha en socialdemokratisk människa som på heltid ägnar sig åt att kritisera det jag gör ? Vårt problem är att Vellinge inte har så mycket problem, brukar de lokala socialdemokraterna hävda. Vellingeborna trivs med livet och med Göran Holm. Men Hans Schoug tror ändå på ett s-styrt Vellinge, någon gång i framtiden. 14
– Folk måste inse att låg skatt inte är allena saliggörande. Till hösten är vårt mål att ta tio mandat. Åter till bilturen i kommunalrådets Audi, ute på Söderslätt. Vi är fortfarande i Trelleborgs kommun och det är fortfarande tyst i den luftkonditionerade kupén. Men så dyker en stor vit skylt upp vid vägkanten. Göran Holms ansikte klyvs av ett brett leende: – Ja, här står den ju ! Vi stannar för att gå ut och fotografera Holm, som gärna poserar vid skylten med texten: »Välkommen till Vellinge – här är Friheten större«. Idén till skyltarna kom inte från Holm, utan från m-kollegan Lars-Ingvar Ljungman som inspirerats av Bayern. – Så är det, säger Göran Holm. – Här är pilsnern större. Här är luften lättare att andas. Kommentar: Skyltarna vid Vellinges kommungräns finns kvar, men lyder numera »Välkommen till Vellinge – här är Friheten större och skatten lägre«. Göran Holm fick 2005 medalj av konung Carl xvi Gustaf för långvarig kommunalmannagärning (H.M. Konungens me dalj av 8:e storleken i Serafimerorden band). Vellinge vägrar fortfarande att ta emot flyktingar. Gunilla Carlsson blev 2006 Sveriges biståndsminister.
DEN HELIGA A N DA N 5 augusti 2002
K o m m u n a l r å d e t Göran Aronsson har ett Gnosjöfinger. Ett avklippt finger. – Körde fingret i en fräs för åtta år sedan, förklarar kommunalrådet. Han står i sitt garage, en skäggig missionsförbundare och egenföretagare, en kristdemokrat i träskor, skitig T-shirt och gul Mekonomen-keps. På ett par bockar ligger nymålade fönster på tork. Intervjun måste gå fort, för kommunalrådet har mycket att fixa med. Fönster ska kittas och målas, ett köksbord ska lackas om. – Semestern är ju snart slut, säger kommunalrådet. I Gnosjö ska man Arbeta. Man ska Arbeta hela dagen och gärna på semestern också och helst ha något att pilla med i garaget på kvällarna, ett hobbyprojekt som kan växa till ett nytt företag där nya Arbeten kan skapas. Den gnosjöbo som inte Arbetar är inte mycket värd. Det vet Stefan »Molle« Johansson, liksom kommunalrådet Aronsson född och uppväxt i byn Kulltorp i Gnosjö kommun. Fast Molle är inte, som kommunalrådet, nykterist och frikyrklig. Han är alkoholist och sjukpensionär (»fylleben«, förklarar han), en 41-åring som ser äldre ut. – »Vad jobbar du med då ?«. Det är allt Gnosjöborna frågar. Fast nu frågar de mig inte längre. Molle och hans schäfertik Monisken brukar sitta på bänk arna nere vid stationen, tillsammans med resten av Gnosjös lilla a-lag. – Gnosjöborna skryter om att de jobbar så hårt. Men ett samhälle behöver ha alla sorters människor, säger Molle, som själv jobbade i tolv år på en industri i bygden »innan det gick snett«. 16
Pingstpastor Stefan Lundell har tänkt mycket på arbetets roll i Gnosjö. För tre år sedan fick han pastorstjänsten här. Flyttade från krisorten Hallstahammar, Gnosjös raka motsats. I Hallstahammar gav Lundell stöd och tröst åt arbetslösa församlingsmedlemmar. I Gnosjö finns gott om pengar och nya Mercedesbilar – Gnosjömopeder säger man i kommunerna runt om, det är vanligt att fjuniga företagare skaffar statusbil – och när pastorn vill ha bidrag till underhållet av kyrkan är det aldrig några problem. – Folk jobbar mycket och hårt och har det bra rent ekonomiskt. Samtidigt känner många en inre press. De klarar inte av kraven, säger pastorn. I sitt garage ombeds kommunalrådet, som blev egenföretagare i 20-årsåldern när han köpte en bilverkstad och en mack, att fundera kring detta. Han tvekar. Kanske finns Gnosjöbor som jobbar lite väl mycket, säger han och mumlar något om »medaljens baksida«. Strax vänder kommunalrådet på steken: – Hur hade det sett ut i Gnosjö om man inte jobbat hårt ? Jag har inte mått dåligt av att arbeta. Filadelfia. Betania. Betel. Saron. Bönehusen ligger tätt. Det är ingen slump att det är just i Gnosjö, med 22 frikyrkoförsamlingar på 10.000 invånare, som kristdemokraterna har sitt starkaste fäste i landet. Arton procent av Gnosjöborna är aktiva inom frikyrkan – i hela landet är andelen frikyrkliga tre procent. Men egentligen märks det knappt att Gnosjö har kd-styre, tycker oppositionsrådet Inga-Lill Andersson-Hjelm (s). Fullmäktigemötena tar ofta bara tio minuter. Det är samförstånd som gäller i Gnosjö. – För mig är det svårt att se någon skillnad mellan kd och m, säger hon. Men inte heller s sticker ut i Gnosjö. Inga-Lill AnderssonHjelm får tänka en stund för att komma på en viktig fråga där Gnosjös socialdemokrater är oense med de borgerliga. Till slut nämner hon en stadsplanefråga: s vill tydligare separera industri- och bostadsområden. 17
Inte ens lokalpartiet Nils Dacke-partiet – med profilen Arne Elmqvist som tagit sig namnet Nils Dacke – har rubbat samförståndet särskilt mycket. Efter att Nils Dacke-partiet för tre år sedan lyckades få ett systembolag till Gnosjö, mot kommunalrådets vilja, har partiet somnat in. Vänsterpartiet saknas i fullmäktige. Trots att Gnosjö har mycket tillverkningsindustri och att kommunismen var stark i bygden för femtio–sextio år sedan. Nöjt leende berättar kommunalrådet Aronsson att kommunisterna blev borgerliga när de startade företag. Vänsterpartiets ordförande i grannkommunen Gislaved, Kjell Davidsson, har förgäves kämpat för att blåsa liv i Gnosjövänstern. Davidsson skrockar lite uppgivet: – Politik är inte så intressant över huvud taget i Gnosjö. Det är politiskt andefattigt. De har ju någon annan anda där. I Gnosjö säger man bara Andan. Men vad är den egentligen, Gnosjöandan ? Bilden som sprids av den lokala företagarföreningen – med nätadressen gnosjoandan.com – talar om småländsk klurighet och hjälpsamhet, om lokalpolitiker som förstår småföretagares villkor eftersom de själva är företagare. Ringer en företagare kommunen och vill ha industrimark eller bygglov fixas det snabbt, utan byråkrati, enligt Göran Aronsson. Kommunala näringslivskontor över hela landet försöker åka snålskjuts på Andan genom att i broschyrer hävda att det finns lite Gnosjö även i deras kommuner: »Trosa har ett dynamiskt näringsliv med en Trosa-anda som kan liknas med den kända Gnosjöandan«. Och nog är Gnosjö speciellt. Detta välstånd som uppstått ur så karga villkor, ur en torparbygd med steniga tegar och mager jord. På Värnamo Nyheters redaktion ler nyhetschefen Thomas Lundh åt sin ambition som nybliven lokalredaktör i Gnosjö – att krossa myten om Andan, att dra ner brallorna på den och avslöja den som en överdrift. Tji fick han. – Det är verkligen precis som klichébilden säger. Ett företag i varje buske. 18
Det räcker med att prata med några tonåringar som hänger nere vid centrumkiosken för att förstå att Gnosjö inte är som andra orter. Ungdomarna vill bli egna företagare, hela bunten. Ta över pappas firma eller starta eget. För två år sedan inregistrerade Gnosjö kommun ordet »Gnosjöandan« som ett varumärke. Så ingen ska missbruka det varumärke som är »värt miljoner«, enligt kommunalrådet Göran Aronsson. Gnosjö har ett Chinatown. Man tar Ho Chi Minh-leden upp från centrum. Folk säger Chinatown men egentligen heter det Furuhall. Gnosjös hyreshusområde. Här bor vietnameserna och kine serna. En tredjedel av Gnosjöborna har minst en förälder född i utlandet. De flesta är vietnameser, ofta med kinesiskt ursprung. Vi vill ha en homogen grupp, sade Gnosjös kommunledning i början av åttiotalet, när den förhandlade med Invandrarverket om flyktingmottagande. Och så blev det. Vietnameserna som placerades här fick jobb direkt. Ryktet om Gnosjö, orten där arbetsvilja var viktigare än språkkunskaper, spred sig på Sveriges flyktingslussar. Fler och fler vietnameser kom. De flesta bor i Chinatown. När man frågar om vietnameserna blir det åter tydligt vad människor i Gnosjö bedöms efter. Vietnameserna är bra folk, tycker de flesta. Varför ? För de är duktiga på att arbeta. Jobbar hårt. Klagar inte utan knogar på. När två unga killar uttrycker motvilja mot vietnameserna är motiveringen densamma, fast omvänd: – Dom arbetar inte. Men arbetar gör vietnameserna. Annars skulle de inte vara här, försäkrar Le Ly, en 2 4-åring som flyttade hit för två år sedan när han fick jobb på Gnosjö Plast. – Gnosjö är tråkigt, säger Le Ly. Han längtar till Malmö, där han bott i tretton år. Gnosjö är enligt Le Ly så trist att många unga skaffar familj i ren desperation, för att ha något att göra. Men det är inte så lätt att bara bestämma sig och sedan skaf 19
fa familj i Gnosjö. Kommunen har ett stort kvinnounderskott, inte i Pajala-klass men nästan. Varför flyttar kvinnorna ? Kommunalrådet Aronssons analys är enkel: – Vi har ju inget sjukhus här. För få kvinnliga yrken. Le Ly tror att tjejerna sticker för att Gnosjö är trist och torft igt. De vill bort, precis som Gnosjös 15-åringar som längtar efter att få börja gymnasiet i Jönköping eller Värnamo. Bort från en ort där pizzerian – som med sin fredagspub och Jack Vegas-maskin utgör stadens nöjesliv – är full av konversationer som denna: – Stefan är inne på att köpa en Volvo. – Jaha du. – Själv är jag nog mer inne på en Audi. Vi får se vad det blir. Kommentar: Vellinge- och Gnosjöreportagen ingick i en serie Sydsvenskanreportage inför valet 2002: »Partiernas skyltföns ter«. Idén var inte originell – vi åkte till den kommun som hade störst andel sosseväljare, mp-väljare och så vidare – men det blev rätt bra. Svenska storstadstidningar är ofta dåliga på att beskriva småstadssverige. Förutom Vellinge och Gnosjö skrev vi om Oxelösund (s), Norberg (v), Mönsterås (c), Hjo ( fp) och Kalix (mp).
JAG Ä R I N T E R A B I AT. JAG ÄT E R PI Z Z A . 15 juni 2003
Tj u g o f e m å r i g e Mattias Karlsson i Malmö gillar inte de arabiska skyltarna i sina hemkvarter nära Möllevången. Eller när muslimska butiksägare inte vill sälja folköl på grund av sin tro. Det är osvenskt, säger han. I en del öron har ordet osvensk en positiv klang. Zlatans dribblingar är osvenska. Trottoarserveringar är osvenska. Inte för Mattias Karlsson. Tvärtom. Det osvenska ska bort. Det osvenska har ingen plats i hans Sverige. Mattias Karlsson har en vision, en politisk dröm. Den handlar om ett kulturellt enhetligt Sverige. I skolorna: temaveckor om svensk historia i stället för antirasistdagar. På torgen: fosterländska statyer som stärker den svenska identiteten. Sverige åt svenskarna. Enkultur i stället för mångkultur. – Det är ett ideal att sträva mot. Mattias Karlsson är politisk sekreterare i Malmö, ledamot i partistyrelsen och Sverigedemokraternas enda avlönade politiker. Från sd:s kontor i Malmö planerar han partiets kampanjer över hela landet. Vem betalar hans lön ? Hans eget parti ? Anonyma främlingsfientliga bidragsgivare ? Nej. Malmöborna betalar Mattias Karlssons lön. Malmöborna betalar Mattias Karlssons lön eftersom det var så pass många malmöbor som röstade på Sverigedemokraterna i valet i höstas. Partiet fick 5.578 röster – elva fler än kristdemokraterna. De två mandaten i fullmäktige ger partiet rätt till en kommunalt finansierad politisk sekreterartjänst på 75 procent. Mattias Karlsson får en månadslön på drygt sjuttontusen av 21
kommunen. Formellt är han underställd kommunfullmäktiges ordförande Kjell-Arne Landgren (s), men i praktiken bestämmer hans eget parti hur de vill använda honom. Han svarar i telefon och på e-post, skriver rapporter (den senaste heter »Socialdemokraternas sanna natur« och är ett svar på SSU:s kampanj mot sd), servar sd:s två kommunfullmäktigeledamöter i Malmö och drar upp riktlinjer för partiets skolkampanjer. – Jag är behjälplig där jag behövs, sammanfattar han. Jag träffar honom vid rådhuset, strax före ett kommunfullmäktigesammanträde. Efter valet 2002 stod det klart att Sverigedemokraterna kommit in i fullmäktige i hälften av Skånes kommuner. Politiker, statsvetare och ledarskribenter uttryckte sin bestörtning. De främlingsfientliga, hette det, hade kommit in i politikens finrum. Nu, nio månader senare, halar Mattias Karlsson vant fram sitt nyckelkort. Med ett snabbt drag i kortläsaren låser han upp porten till Malmös pampiga rådhus. Ett par grupper av demonstranter nedanför trappan på Stortorget tittar efter honom; en handfull röda Vi-tar-fajtenjackor från Kommunal och två personer från någon hjälporga nisation, Rädda Barnen kanske. Demonstranterna får inte komma in i de salar med träpaneler, mörka oljemålningar och gratis Ramlösa dit Mattias Karlsson är på väg. Om de ändå försökte ta sig in skulle de snabbt stoppas av Rådhusets vaksamma vaktmästare, samme vaktmästare som nu hälsar igenkännande på Mattias Karlsson. Folkpartisten Björn Lagerbäck, som Mattias Karlsson nyligen träffade på Kommunförbundets kongress i Linköping, hälsar också. – Vi blir bemötta på ett bra sätt. Korrekt. Folk hälsar, det är inga problem. På kongressen fick vi beröm, mellan skål och vägg, från flera andra ombud från andra partier, säger han. – Vad berömde de er för ? – För att vi agerade på ett korrekt och professionellt sätt. Sverigedemokraterna har ett kansli i Malmö. När Sydsvens 22
kan ville mötas där blev det nobben. Kontorets adress är hemlig – enligt Mattias Karlsson av rädsla för att vänstergrupper ska sabotera lokalerna. För att få kontraktet fick Sverigedemokraterna lova hyresvärden att inte ta dit personer de inte litar på. – Vi ringde på över hundra lediga lokaler innan vi fick napp, säger Mattias Karlsson. – Vissa värdar sade nej för att de inte gillade Sverigedemo kraterna. Men de flesta sade nej för att de var oroliga för ska degörelse från vänsterextrema grupper. Partiets enda riktiga affischnamn, ex-riksdagsmannen och ex-moderaten Sten Andersson, blossar i rökrummet intill. Han väntar på att vi ska bli klara med intervjun så att han och Mattias Karlsson kan gå igenom dagens fullmäktigeärenden. Karlsson nickar uppskattande i riktning mot rökrummet. – Sten ska ju bli vår riksdagsman 2006. Då ska vi nå 1 2 procent i Malmö valkrets. Mattias Karlssons blick blir ofta lite trotsig. Situationen är speciell och han vet om det. En intervju med en Sverigedemokrat är annorlunda än en vanlig politikerintervju. Som de flesta andra tidningar har min redaktion haft många och långa diskussioner om vilken »policy« tidningen ska ha gentemot Mattias Karlssons parti. Sverigedemokraterna skiljer sig på ett fundamentalt sätt från andra svenska partier i det att partiet är motståndare till mångkultur. Partiet bedriver en aggressiv propaganda mot muslimer i Sverige och vill riva de moskéer som finns. Grunden för Sydsvenskans journalistik är öppenhet och principen om alla människors lika värde. Därför granskas nyhetstexter om Sverigedemokraterna hårt, ofta hårdare än när det handlar om andra partier. Tidningen vill inte okritiskt sprida partiets åsikter. Omvänt är Sydsvenskan och övriga svenska massmedier en huvudfiende för Sverigedemokraterna. På partiets hemsida talas om »massmedias svek«, som enligt Sverigedemokraterna består i att svenska medier förtiger de problem som finns med invandringen, samt hindrar Sverige 23
demokraterna från att komma till tals. I partitidningen SD -kuriren – där Mattias Karlsson är en flitig skribent – publiceras ofta artiklar om brott där de misstänkta har utländsk bakgrund. Redan i rubrikerna slås gärningsmännens etniska bakgrund fast: »Iranier rånade postkontor i Uppsala« eller »Afrikan rånade guldsmedsaffär i Örkelljunga«. I texterna hängs de dömda ut med namn, även de som dömts till psykiatrisk vård. – Vi vill vara en motvikt till etablerade medier. Ni skriver bara ut ursprunget när det är svenskar som begått brotten, säger Mattias Karlsson. Sten Andersson har rökt färdigt och slår sig ner vid bordet. Tar fram fullmäktiges dagordning. – Jag ska säga några väl valda ord om avfallshanteringen, förkunnar han. För Sten Andersson är det viktigt att framstå som en seriös politiker. Steget från m till sd var logiskt – hans profilfråga var även som moderat riksdagsman motståndet mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men han vill visa att han inte är någon enfrågepolitiker. Han kan prata om soptaxan också (han förespråkar en höjning). Mattias Karlsson vill gärna att Sten Andersson under fullmäktigemötet gör en markering mot en motion från Spi, som vill ge pengar till invandrarföreningar för att de ska arbeta mot ungdomsrån. Spi skriver att rånen gör att svenskar riskerar att bli främlingsfientliga. – Problemet är väl inte att de riskerar att bli främlingsfientliga, utan att de blir rånade, säger Mattias Karlsson. Sedan 1994 , när han var sexton år, har han sympatiserat med Sverigedemokraterna. Då sökte han upp sd i Växjö, men blev aldrig medlem eftersom han tyckte att partiet var för extremt. Först 1998 gick han med i sd. Fram till i höstas, när han fick jobbet som politisk sekreterare i Malmö, pluggade Mattias Karlsson statsvetenskap i Lund. Tillsammans med partikamraten Jimmie Åkesson (som även han sitter i partistyrelsen) blev han utkastad av andra studenter från flera grupparbeten på grund av sina åsikter. 24
– Det kan vara svårt att palla trycket. Man är ju alltid »den där Sverigedemokraten«. I Malmö kommunfullmäktige sitter ett annat främlingsfientligt parti: Skånepartiet, vars ledare Carl P. Herslow är kommunalt avlönad politisk sekreterare, precis som Mattias Karlsson. Skånepartiet har bland annat proklamerat att »islam ska bort«. Men enligt Mattias Karlsson är det inte aktuellt med något samarbete mellan sd och skåp: – Skånepartisterna är politiska clowner. Vi vill göra en seriös insats och klarar oss bra själva. Att vara Sverigedemokrat innebär inte bara att man slåss mot alla andra partier. Sverigedemokrater slåss mot hela det offentliga Sverige, eftersom uppfattningen att etnisk mångfald är av godo genomsyrar alla offentliga verksamheter. Samma kommun som betalar Mattias Karlssons lön berättar stolt på sin hemsida att här bor invånare från över 150 länder. Mattias Karlsson önskar att många av dem flyttar tillbaka till sina ursprungsländer. – Visst är det ironiskt. Men jag ser det som att min lön betalas av dem som röstade på oss. Det är demokrati när den fungerar som bäst. När han fick jobbet flyttade han från Lund till Södra Inner staden, nära Möllevången. Där trivs han inte. – Hela miljön är osvensk. På bussen hör man ibland bara utländska språk. Jag känner mig inte hemma där, det känns otryggt, säger han. Man kan fråga sig varför en Sverigedemokrat väljer att bosätta sig i den stadsdel där stadens etniska mångfald märks allra mest. – Jag fick en lägenhet där. Det är ett ställe att bo på, svarar Mattias Karlsson kortfattat. Malmö måste bli mer svenskt, hävdar han. Partiet har i Malmö motionerat om att införa återvandringsprojekt samt att dra in bidragen till kulturföreningar för invandrare. Att en viktig del av Malmös identitet ligger i det faktum att staden är en invandrarstad bekymrar honom inte. – Den staden ligger ju i Sverige som är svenskt. 25
Mattias Karlsson lägger ut texten om allt det främmande som finns i Malmö, det som gör att han känner sig undantryckt: muslimska kvinnor med huvuddukar, närbutiker som inte säljer mjölk. Plötsligt tycks han gripas av ett behov att nyansera sig: – Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Kommentar: Det här reportaget blev omdiskuterat. 2003 var det fortfarande outtalat så att Sverigedemokraterna var en sorts fiende för svenska nyhetsredaktioner. Det präglade bevakningen, som ofta var dålig och obalanserad. Många argumenterade för att sd »inte skulle ges utrymme«. Vid valet 2006 skördade Sverigedemokraterna nya fram gångar. De fick 2,93 procent av rösterna i riksdagsvalet och kom in i kommunfullmäktige i 32 av Skånes 33 kommuner. Mattias Karlsson är i dag presstalesman för sd och partiets viktigaste ideolog i frågor om invandring och nationalism.
BARNEN HADE GJORT K A F F E ÅT H A N DL ÄG GA R NA 17 april 2004
B a r n e n hade gjort kaffe åt handläggarna. – Vi kommer alltså att hämta er på tisdag klockan noll sju noll noll, sade Bassem Farhat, handläggare för återvändande. Han rökte Dunhill och askade i ett glasfat som barnen satte fram. En tolk översatte till tyska, det språk som barnen kan bäst eftersom de är födda i Tyskland. Barnen teg och tittade på handläggarna. Det var sexåriga Zekiye, tioårige Lokman, elvaåriga Atiya och trettonårige Bayram. Äldsta dottern Guli var på psykakuten. Kvällen före hade hon hotat att ta livet av sig med en kökskniv. Handläggarna fortsatte. – Vi är framme i Frankfurt klockan 10.40. Ni får ha tjugo kilo var i bagage. Barnen teg. – Vi tre kommer inte att ha med något bagage så om ni vill får ni ta med sextio kilo extra. På tisdag ska alltså Migrationsverket avvisa fem barn till Tyskland – trots att deras föräldrar finns kvar i Sverige. Migrationsverket planerar att flyga barnen Gülec till Frankfurt där de ska omhändertas av tyska myndigheter och placeras på familjehem. Avvisningen är extremt ovanlig. Ingen på Migrationsverket tycks minnas något liknande fall. – Diskussionen har varit uppe, men jag är inte säker på om vi faktiskt har verkställt någon sådan avvisning, säger Rigmor Långström, barnansvarig på Migrationsverkets huvudkontor. För fem år sedan fick familjen Gülec avslag på sin asylansökan i Tyskland. Familjen ska utvisas till Turkiet, enligt det tyska beslutet. 27
Några garantier för att Tyskland inte skickar barnen till Turkiet på egen hand finns inte, enligt svenska Migrationsverket. Ändå anser enhetschef Uno Nilsson att han handlat med barnens bästa för ögonen. – Till hundra procent. Barnen, som är mellan sex och femton år, är rädda. De vill inte till Tyskland. – Ska jag bli pappa åt mina syskon nu ? undrade trettonårige Bayram när Migrationsverkets handläggare i går informerade honom om beslutet. Familjens juridiske ombud Johan Braw har begärt att Utlänningsnämnden omedelbart stoppar verkställandet av avvisningen. – Migrationsverket vill statuera exempel. Men att splittra redan hårt drabbade familjer genom att skicka barnen till ett annat land kan inte vara rätt sätt, säger Johan Braw. Barnen har bott hos sin morbror i Eslöv sedan i somras, tillsammans med sina föräldrar. Sedan en månad gömmer sig föräldrarna på hemlig ort i Sverige. Barnen har omhändertagits av socialtjänsten, men bor tills vidare kvar hos morbrodern. I onsdags fick barnen ett kort brev från Migrationsverket. Verkets tjänstemän skulle komma och informera barnen om den förestående avvisningen, stod det i brevet. Jag var med i går förmiddag när handläggarna Bassem Farhat, Birgitta Rosenlind och Kerstin Beyhammar kom till morbroderns villa i Eslöv. De tre ska åka med barnen till Frankfurt på tisdag. Morbror Hussein satt också med vid bordet en stund, men blev tvungen att åka i väg till en röntgenundersökning. Jag var sedan den ende vuxne i rummet förutom handläggarna och tolken. Ingen vuxen förde barnens talan. Migrationsverkets handläggare ville inte att socialsekreterarna på Eslövs kommun skulle vara med på mötet. Det juridiska ombudet Johan Braw hade inte blivit informerad. Barnhandläggaren Kerstin Beyhammar lutade sig fram. – Har ni förstått varför det har blivit så här ? 28
Barnen skakade på huvudet. Kerstin Beyhammar började berätta om Dublinkonventionen. – Sverige tittar inte på era skäl att få stanna. Det är Tyskland som ska göra det. Ni måste tillbaka till Tyskland. Ni har inte rätt att vara här. Efter ett tag började Bayram ställa frågor. – Vilken stad ska vi till ? – Frankfurt. – Vad gör de där ? – Någon möter er och tar er till ett familjehem. – En tysk familj ? – Ja. Familjehem kallas det. – Har de andra barn ? – Kanske. Vi vet inte. Ni får bo där tills er mamma och pappa kommer fram. – Men om vi inte vill åka ? – Det är lagen. Ni vet vad som händer om man inte följer lagen. Så förklarade handläggarna att Migrationsverket inte har rätt att bruka våld. Om Bayram och hans syskon vägrar följa med på tisdag kommer ärendet att lämnas över till polisen. – Polizei, sade tolken. Bayram fortsatte sina frågor. Handläggaren för återvändande började titta på klockan och mumla om ett annat möte. – Är det en kurdisk eller en tysk familj ? – Vi vet inte. – Jag vill inte bo med tyskar. Jag har aldrig bott med en tysk familj. Jag har bott med min mamma och pappa. Handläggarna tittade på varandra. De sade att de förstod att barnen var oroliga eftersom mycket i deras liv nu skulle komma att förändras. Handläggarna poängterade för Bayram att det inte är Migrationsverket som splittrar familjen. – Det är ju din mamma och pappa som gjort det valet. Sedan reste sig handläggarna. Vi ses på tisdag, sade de. Kommentar: Jag hade följt familjen Gülec en tid för att göra ett reportage om Dublinförordningen, som säger att man inte har 29
rätt att få sina asylskäl prövade om man redan fått avslag i ett annat EU-land. En dag fick jag se ett brev från Migrationsverket på bänken i morbror Husseins kök. Jag undrade vad som stod i det. »De vill informera barnen om något«, sade Hussein som inte fäste så stor vikt vid brevet. Jag bestämde mig för att vara där när handläggarna kom. De blev lite överrumplade av att mötas av en journalist, men efter lite diskussion insåg de att det skulle bli svårt att sparka ut mig. Deras morbror och tillfällige vårdnadshavare – i vars kök vi satt – önskade ju detta. Jag möter rätt ofta Bassem Farhat, den Dunhillrökande handläggaren, på gatan i Malmö. Jag antar att han bor i mina kvarter. Han brukar titta bort. »Chicken Race« – reportaget om familjen Gülec och Dublin förordningens effekter – är nästa text i denna bok.
C H IC K E N R AC E 17 april 2004
T i d e n släpar sig fram, så långsamt som den bara kan göra i ett klassrum på en grundskola i Eslöv. Tio över, visar vägg klockan. Det gjorde den nyss också. Guli Gülec tittar på Es lövskartan på väggen och suckar. – Häng med här nu Guli. Här är väl din bok ? – Det är Mehmets bok. Boken heter Mattegruvan. – Var är din bok ? – Ich weiss nicht. Guli, eller Gülbahar som hon egentligen heter, är femton år. Hon har inte varit i skolan på ett tag, men är ganska ofta hos en psykolog där hon pratar om gamla grejer, som hon säger. En gång ville hon bli advokat. Nu vill hon kunna sova på nätterna. Och träffa mamma och pappa. Fröken tar fram en ny bok: »Ärtan pärtan piff paff puff«, en bok i nybörjarsvenska. Gulis ena ben darrar hela tiden. Hon bläddrar sig förbi övningar i sj-ljudet, konsonantmöten och dubbelteckning. – Du kanske kan ta med boken hem sen. Så har du något att göra. Kanske roligare att göra övningar än att bara sitta och tänka. Va ? Guli ? Ta med den hem. Hem. Vad är hem ? Guli bor för tillfället på golvet i sin kusins rum i morbror Husseins villa på Östarpsvägen. I villan bor också fyra av hennes åtta syskon. Föräldrarna bodde där tidigare, men de stack för en månad sedan och tog minstingen, fyraåriga Maryama, med sig. Nu vet inte Guli var de finns. Morbror Hussein, som driver en pizzeria i Annelöv, säger att han inte vill ha sin systers barn kvar i huset. De är för 31
ledsna. Han själv blir ledsen av allt gråtande. Hans hustru och hans sex egna barn blir ledsna. Fröken ger inte upp. Hon försöker med en ny övning. Håller fram ett papper med bilder. – Något att skala, säger fröken. Guli pekar på en bild på en banan. – Något att flyga med. – Flugzeug, säger Guli och pekar på flygplanet. Tyska är Gulis bästa språk. Hon pratar tyska med sina syskon, läser tyska tidningar på nätet och chattar med tyska kompisar. Hon har lärt sig hyfsad svenska också, även om hon inte vill visa det för fröken. – Svenska är likt tyska. Och Eslöv är ungefär som Tyskland. Hon har bott i Tyskland i nästan hela sitt liv. Guli var två månader gammal när familjen flydde från en liten by i turkiska Kurdistan. Först bodde familjen i staden Altenkirchen. Deras ansökan om asyl prövades flera gånger. Efter tio år kom det slutgiltiga beskedet: familjen skulle utvisas till Turkiet. Då gick de under jorden. En kyrka i byn Bedburg tog hand om familjen, lät dem bo i ett rum bakom kyrkans loppisbutik. Myndigheterna ville hämta familjen för att skicka dem till Turkiet, men polisen vågade inte kränka kyrkorummet. Tyska tidningar skrev om familjens öde. Kyrkan ordnade namninsamlingar och protestmarscher mot utvisningen och samlade in kollekt till familjen. De fick 800 mark att leva på varje månad. Men efter nästan fem år under kyrkans beskydd hade inget hänt. Advokaten som jobbade med fallet gav upp. Kyrkoherden berättade att han inte kunde fortsätta att gömma familjen. Då, i juni förra sommaren, flydde de till Sverige. Till Eslöv och morbror Hussein. De fick skjuts i en minibuss som tillhörde en danstrupp som Guli var med i. Sverige ville inte ens pröva fallet. Familjen Gülec fick lära sig ett nytt ord: Dublinförordningen. Den innebär att Sverige inte behöver undersöka asylskälen om ett annat EU-land redan prövat ärendet. Svenska myndigheter litar på Tysklands 32