Dennis Lehane
Nattens dåd Översättning Hans Berggren
albert bonniers förlag
Av Dennis Lehane har tidigare utgivits: Svart nåd 2000 Rött regn 2001 Patient 67 2003 Gone, baby, gone 2004 En drink före kriget 2005 Mörker ta min hand 2006 Ingenting är heligt 2007 Ett land i gryningen 2008 En mörk välsignelse 2010
www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0013-305-4 Amerikanska originalets titel: Live by Night Copyright © 2012 by Dennis Lehane Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Tryck: Scandbook AB, Falun 2013
Till Angie Jag skulle köra hela natten …
Gudsmän och krigsmän har en underlig släktskap. Cormac McCarthy, Blodets meridian
Det är för sent att vara god.
Lucky Luciano
del i
boston
1926–1929
1. en midnattskille i en morgonstad Några år senare, på en bogserbåt i Mexikanska golfen, placerades Joe Coughlins fötter i en balja färsk betong. Tolv beväpnade män väntade tills de var tillräckligt långt ute till havs för att slänga honom överbord, medan Joe lyssnade på motorns tuffande och såg vattnet skumma vitt akteröver. Och det slog honom att allt av bety delse som någonsin hänt i hans liv – gott eller ont – hade satts i rörelse den morgon då hans och Emma Goulds vägar korsades för första gången. De möttes strax efter gryningen en morgon 1926, när Joe och bröderna Bartolo rånade spelhålan bakom en av Albert Whites lönnkrogar i södra Boston. Innan de gick in hade Joe och bröderna ingen aning om att haket tillhörde Albert White. Hade de vetat det så hade de slagit till reträtt åt tre olika håll för att göra det svårare att följa efter dem. De tog sig in smidigt nog via baktrappan. De gick genom den tomma baren utan incidenter. Baren och casinot upptog bakre delen av ett möbelmagasin i hamnen som Joes boss Tim Hickey hade försäkrat ägdes av några harmlösa greker som nyligen anlänt från Maryland. Men när de steg in i rummet bakom hittade de ett pokerparti i full gång, fem spelare som drack bärnstensfärgad kanadensisk whisky ur tunga kristallglas med en grå dimma av cigarettrök hängande över sig. Mitt på bordet låg en stor hög med pengar. 10
Ingen av männen såg grekisk ut. Eller harmlös. De hade hängt kavajerna över stolsryggarna, så man såg att de alla var beväpnade. När Joe, Dion och Paolo klev in med dragna pistoler var det ingen av männen som drog sitt vapen, men Joe märkte att ett par funderade på att göra det. En kvinna hade just serverat drinkar vid bordet. Hon ställde ifrån sig brickan, tog sin cigarett från askfatet, drog ett bloss och såg ut som om hon skulle till att gäspa med tre pistoler riktade mot sig. Som om hon tänkte be om något mer imponerande som extra nummer. Joe och bröderna Bartolo hade hattarna djupt nerdragna över ögonen och svarta snusnäsdukar som täckte nedre delen av ansiktet, vilket var tur, för om någon i det här gänget kände igen dem skulle de ha kanske en halv dag kvar att leva. Lätt som en plätt, hade Tim Hickey sagt. Plocka dem i gryningen när de enda som fanns kvar var ett par räknenissar i kassarummet. Till skillnad mot fem revolvermän som spelade poker. »Vet du vems det här stället är?« Joe kände inte igen killen som frågade, men däremot visste han vem killen bredvid honom var – Brenny Loomis, före detta boxare och underhuggare till Albert White, Tim Hickeys störste rival inom spritlangningsbranschen. På sistone ryktades det att Albert bunkrade upp kpistar för ett annalkande krig. Varningen löd: välj sida eller välj gravsten. »Alla gör som de blir tillsagda så får ingen så mycket som en skråma«, sa Joe. Killen bredvid Loomis kunde inte hålla käften. »Jag frågade om du visste vem som äger det här stället, ditt jävla fån.« Dion Bartolo slog till honom över munnen med pistolen. Hårt nog för att han skulle ramla av stolen och börja blöda. Det fick alla andra att tänka på hur mycket bättre det var att vara den som inte fick ett slag på käften med pistol än att vara den som fick det. Joe sa: »Ner på knä allihop utom tjejen. Knäpp händerna bakom nacken.« 11
Brenny Loomis stirrade Joe i ögonen och höll kvar hans blick. »Jag ska ringa din mamma när det här är över. Föreslå en snygg mörk kostym att begrava dig i.« Loomis, som tidigare boxats för klubben i Mechanics Hall och varit sparringpartner till Mean Mo Mullins, påstods ha samma kraft i slaget som en påse biljardbollar. Han mördade människor åt Albert White. Inte så att han uteslutande försörjde sig på det, men enligt ryktet ville han att Albert skulle veta att han hade förtur om det skulle bli ett heltidsjobb. Joe hade aldrig varit så rädd som när han stirrade stint in i Loomis små bruna ögon, men han viftade mot golvet med pistolen ändå, ganska förvånad över att han inte darrade på handen. Brendan Loomis knäppte händerna bakom nacken och gick ner på knä. »Kom hit, miss«, sa Joe. »Vi ska inte göra dig illa.« Hon fimpade sin cigarett och såg på honom som om hon tänkte tända en ny eller fylla på sin drink. Hon kom fram till honom, en flicka i hans egen ålder, runt tjugo, med blekgrå ögon och en hy så blek att han nästan kunde se genom den till blodet och vävnaderna inunder. Han såg henne närma sig medan bröderna Bartolo befriade kortspelarna från deras vapen. Pistolerna föll med tunga dunsar när de slängde dem på ett blackjackbord i närheten, men flickan rörde inte en min. Eldar dansade bakom det grå i hennes ögon. Hon steg ända fram till hans pistol och sa: »Och vad behagar herrn till sitt rån denna morgon?« Joe räckte henne den ena av de två segeldukspåsarna han tagit med in. »Pengarna på bordet, tack.« »På momangen, sir.« Medan hon återvände till bordet drog han upp ett par handbojor ur den andra påsen och slängde dem till Paolo. Paolo böjde sig över den förste pokerspelaren, låste fast hans händer bakom ryggen och gick vidare till nästa. Flickan föste potten från mitten av bordet ner i påsen – Joe såg inte bara sedlar utan också klockor och smycken – och lät allas 12
insatser följa efter. Paolo hade fått handbojor på männen på golvet och tog itu med att sätta munkavlar på dem. Joe svepte med blicken över rummet – rouletten fanns bakom honom, tärningsbordet mot väggen under trappan. Han räknade till tre blackjackbord och ett baccaratbord. Sex enarmade banditer upptog bortre väggen. Ett lågt bord med ett dussin telefoner utgjorde budavdelningen. Över bordet hängde en svart tavla med hästarna från gårdagskvällens tolfte lopp på Readville. Enda dörren förutom den de kommit in genom var märkt med ett kritat T för toalett, vilket var begripligt eftersom folk måste pissa när de drack. Det var bara det att Joe hade sett två toalettdörrar när de gick genom baren, vilket säkert borde räcka. Och den här toadörren var låst med hänglås. Han kastade en blick på Brenny Loomis som låg på golvet med en trasa i munnen men såg hjulen snurra i Joes huvud. Joe såg hjulen snurra i Loomis huvud i sin tur. Och han visste vad han vetat i samma ögonblick han såg hänglåset – toaletten var ingen toalett. Det var kassarummet. Albert Whites kassarum. Att döma av omsättningen på Hickeys kasinon de senaste två dagarna – den första kyliga helgen i oktober – kunde det finnas en mindre förmögenhet bakom den där dörren. Albert Whites mindre förmögenhet. Flickan kom tillbaka med påsen med pokerbytet. »Er dessert, sir«, sa hon och räckte honom påsen. Han kunde inte komma över hennes stadiga blick. Hon inte bara stirrade på honom, hon såg rakt genom honom. Han var säker på att hon kunde se hans ansikte trots snusnäsduken och den nerdragna hatten. En morgon skulle han gå förbi henne när han skulle köpa cigaretter och höra henne ropa: »Där är han!«. Han skulle inte ens hinna blunda innan kulorna träffade honom. Han tog påsen och dinglade med handbojorna på ett finger. »Vänd dig om.« »Ja, sir. På momangen, sir.« 13
Hon vände honom ryggen och la armarna i kors bakom sig, med knogarna mot korsryggen och fingertopparna över häcken. Joe insåg att det sista han borde koncentrera sig på var någons häck. Han knäppte igen den ena bojan om hennes handled. »Jag ska vara försiktig.« »Inget besvär för min skull.« Hon kastade en blick på honom över axeln. »Försök undvika att det blir märken bara.« Herregud. »Vad heter du?« »Emma Gould«, sa hon. »Och du?« »Efterlyst.« »Av alla tjejer eller bara av snuten?« Han kunde inte slänga käft med henne och hålla koll på rummet på samma gång, så han vände henne mot sig och tog upp mun kaveln ur fickan. Munkavlarna var sockor som Paolo Bartolo stulit på Woolworth’s där han jobbade. »Du tänker stoppa en socka i min mun.« »Ja.« »En socka. I min mun.« »Den är helt ny«, sa Joe. »Jag lovar.« Hon höjde ett ögonbryn. Det hade samma ljusa kopparfärg som hennes hår och var lika mjukt glänsande som hermelinpäls. »Jag skulle inte ljuga för dig«, sa Joe och i det ögonblicket kändes det som om han talade sanning. »Det är vad lögnare brukar säga.« Hon gapade som ett barn resignerar inför en sked medicin och han ville säga något mer till henne men kunde inte komma på vad. Han ville fråga henne något, bara för att få höra hennes röst igen. Hon rullade lite med ögonen när han tryckte in sockan i hennes mun, sedan försökte hon spotta ut den – det brukade de göra – och skakade på huvudet när hon såg snöret i hans hand, men han var beredd. Han spände det tvärsöver hennes mun och runt huvudet och drog åt. Medan han knöt snöret i hennes nacke såg hon på 14
honom som om transaktionen hittills varit helt hedersam – roande rent av – men nu hade han fördärvat den. »Den är hälften silke«, sa han. Ännu ett höjt ögonbryn. »Sockan«, sa han. »Gå till dina vänner.« Hon knäböjde bredvid Brenny Loomis som inte släppt Joe med blicken, inte en enda gång på hela tiden. Joe såg på dörren till kassarummet, tittade på hänglåset. Han lät Loomis följa blicken och såg honom sedan i ögonen. Loomis blick blev matt medan han väntade på vad nästa drag skulle bli. Joe såg stint på honom och sa: »Nu drar vi, grabbar. Vi är klara.« Loomis blinkade en gång, långsamt, och Joe beslöt att uppfatta det som ett fredsanbud – eller möjligheten därav – och drog illa kvickt från platsen. De körde därifrån längs kajerna. Himlen var hårt blå och randad av hårt gult. De skriande måsarna steg och föll. Skopan på en lyftkran svängde tung in över kajen och svängde sedan tillbaka med ett gnissel samtidigt som Paolo körde över dess skugga. Sjåare, hamnarbetare och lastbilschaufförer stod och rökte i solen. Det var kallt. Ett gäng kastade sten på måsarna. Joe vevade ner sitt fönster och kände den kalla luften i ansiktet, i ögonen. Den luktade salt, fiskblod och bensin. Dion Bartolo tittade på honom från framsätet. »Du frågade bruden vad hon hette?« »Hövligt småprat bara.« »Du sätter handbojor på henne som om du satte på henne en brosch och bjöd henne att följa med på bal.« Joe stack ut huvudet genom fönstret en minut och drog in den smutsiga luften så djupt han kunde. Paolo körde ut ur hamnen och upp mot Broadway. Deras Nash Roadster gjorde gott och väl femtio kilometer i timmen. »Jag har sett henne förut«, sa Paolo. Joe drog in huvudet i bilen igen. »Var då?« 15
»Jag vet inte. Men det har jag. Det vet jag.« Bilen praktiskt taget studsade ut på Broadway och de studsade med alla tre. »Du skulle kanske skriva en dikt till henne.« »Skriva en jävla dikt«, sa Joe. »Varför kan du inte sakta ner och sluta köra som om vi hade gjort nånting?« Dion vände sig om mot Joe och la armen på ryggstödet. »Han skrev faktiskt en dikt till en tjej en gång, min brorsa.« »Skojar du?« Paolo mötte hans blick i backspegeln och nickade allvarsamt. »Vad hände?« »Ingenting«, sa Dion. »Hon kunde inte läsa.« De satte kurs söderut mot Dorchester och fastnade i trafiken på grund av en häst som stupat precis vid Andrew Square. Trafiken måste ledas runt den och iskärran som hade vält. Skärvor av is glittrade mellan kullerstenarna som metallspån och iskarlen stod bredvid kadavret och sparkade hästen i revbenen. Joe tänkte på henne hela vägen. Hennes händer var torra och mjuka. De var små och skära vid handlovarna. Venerna i handleden var violetta. Hon hade en svart fläck bakom högra örat men inte bakom det vänstra. Bröderna Bartolo bodde vid Dorchester Avenue ovanför en slakteributik och en skomakare. Slaktaren och skomakaren var svågrar och hatade varandra bara aningen mindre än de hatade sina fruar. Detta hindrade dem emellertid inte från att driva en lönnkrog i sin gemensamma källare. Om nätterna kom folk från de andra sexton stadsdelarna i Dorchester och från ställen så långt bort som North Shore för att dricka den bästa spriten söder om Montreal och höra en negress som hette Delilah Deluth sjunga om hjärtesorg på ett hak med det inofficiella namnet Skosnöret, vilket retade slaktaren så till den milda grad att han blivit skallig av det. Bröderna Bartolo frekventerade Skosnöret nästan varenda kväll och inget fel i det, men att gå så långt som till att bosätta sig ovanför haket tyckte Joe var idiotiskt. Det behövdes bara en legitim razzia av hederliga snutar eller folk från skatteverket, hur otroligt det än var, så skulle de sparka in Dions och Paolos dörr som ingenting och hitta pengar, vapen 16
och smycken som två degos som jobbade på ett varuhus respektive hos en specerihandlare aldrig kunde redovisa för. Smyckena brukade visserligen åka raka vägen ut genom dörren igen till Hymie Drago, hälaren de hade anlitat sedan de var femton, men pengarna kom oftast inte längre än till ett spelbord bakom Skosnöret eller in i deras madrasser. Joe stod lutad mot isskåpet och såg Paolo stoppa in sin och broderns andelar där den morgonen, han bara drog undan det svettgulnade lakanet och blottade en av springorna de skurit i sidan. Dion räckte sedelbuntarna till Paolo som proppade in dem som om han fyllde en kalkon till helgen. Paolo var tjugotre och äldst av dem. Dion, som var två år yngre, verkade emellertid äldre, kanske för att han var smartare, kanske för att han var elakare. Joe, som skulle fylla tjugo nästa månad, var yngst men hade erkänts som hjärnan bakom verksamheten sedan de slagit sig ihop och börjat råna tidningskiosker när Joe var tretton. Paolo reste sig från golvet. »Jag vet var jag har sett henne.« Han daskade dammet av byxknäna. Joe lämnade isskåpet. »Var?« »Men han är inte ett dugg förtjust i henne«, sa Dion. »Var?« upprepade Joe. Paolo pekade på golvet. »Därnere.« »På Skosnöret?« Paolo nickade. »Hon kom in med Albert.« »Albert vem då?« »Kung Albert av Montenegro«, sa Dion. »Albert vem tror du?« Tyvärr fanns det bara en Albert i Boston man kunde referera till utan efternamn. Albert White, mannen de nyss hade rånat. Albert var en före detta hjälte från filippinsk-amerikanska kriget och en före detta polis som blivit av med jobbet, liksom Joes egen bror, efter polisstrejken 1919. Nu var han ägare till White Garage and Automotive Glass Repair (tidigare Halloran’s Tire and Automotive), White’s Downtown Café (tidigare Halloran’s Lunch 17
Counter) och White’s Freight and Transcontinental Shipping (tidigare Halloran’s Trucking). Det ryktades att han personligen hade utplånat Bitsy Halloran. Bitsy träffades av elva skott i en telefonhytt av ek inne i Rexalls drugstore vid Eggleston Square. Så många skott avlossades på så nära håll att telefonhytten fattade eld. Det ryktades att Albert hade köpt de sotiga kvarlevorna av telefonhytten, restaurerat den och installerat den i arbetsrummet i sitt hem på Ashmont Hill, och att han ringde alla sina samtal från den. »Så hon är Alberts tjej.« Det var en besvikelse för Joe att tänka sig henne som bara ännu en gangsterbrud. Han hade redan sett för sig hur de susade fram över landet i en stulen bil, utan att hindras av sitt förflutna eller framtiden, jagande den röda himlen och solnedgången hela vägen till Mexiko. »Jag har sett dem tillsammans tre gånger«, sa Paolo. »Så nu är det tre gånger.« Paolo tittade ner på sina fingrar för att få bekräftelse. »Jaa.« »Varför serverar hon drinkar vid hans pokerbord i så fall?« »Vad ska hon annars göra?« sa Dion. »Pensionera sig?« »Nej men …« »Albert är gift«, sa Dion. »Vem vet hur länge en partypingla blir kvar på hans arm?« »Tyckte du hon såg ut som en partypingla?« Dion vred långsamt av kapsylen på en flaska kanadensisk gin med sin kalla blick på Joe. »Jag tyckte inte hon såg ut som nånting annat än en tjej som fyllde påsen med våra pengar. Jag skulle inte ens kunna säga vad hon hade för färg på håret. Jag skulle inte …« »Mörkblont. Nästan ljusbrunt, men inte riktigt.« »Hon är Alberts tjej.« Dion hällde upp var sin drink åt dem. »Det är hon«, sa Joe. »Illa nog att vi nyss har länsat haket för killen. Få inte för dig att du ska ta nåt mer från honom. Okej?« Joe teg. »Okej?« upprepade Dion. »Okej.« Joe sträckte sig efter sitt glas. »För all del.« 18
Hon kom inte till Skosnöret de närmaste tre kvällarna. Joe var säker på det – han hade varit där från att de öppnade tills de stängde, varje kväll. Albert kom in, klädd i en av sina typiska krämfärgade kritstrecksrandiga svidar. Som om han var i Lissabon eller nåt. Till dem bar han brun fedorahatt som matchade de bruna skorna och de bruna kritstrecken. När snön kom bar han en brun kostym med krämfärgade kritstreck, krämfärgad hatt, och vita och bruna damasker. Framåt februari gick han in för mörkbruna svidar, mörkbruna skor och svart hatt, men för det mesta, föreställde sig Joe, skulle han vara lätt att skjuta ner om natten. Skjut honom i en gränd på tjugo meters håll med en billig pistol. Man skulle inte ens behöva en gatlykta för att se det där vita färgas rött. Albert, Albert, tänkte Joe medan Albert gled förbi hans barstol på Skosnöret den tredje kvällen, jag skulle kunna döda dig om jag bara hade en aning om hur man gör. Problemet var att Albert inte var mycket för att gå in i gränder, och när han gjorde det hade han fyra livvakter med sig. Och även om man tog sig förbi dem och verkligen dödade honom – Joe som inte var någon mördare undrade varför i helvete han kom på sig själv med att ens tänka på att mörda Albert White – var det enda man skulle uppnå att ett affärsimperium spårade ur för Albert Whites kompanjoner som inbegrep polisen, italienarna, de judiska gängen i Mattapan och åtskilliga seriösa affärsmän, inklusive bankirer och investerare med intressen i sockerrör från Kuba och Florida. Att orsaka en sådan affärskollaps i en så här liten stad vore detsamma som att mata rovdjur på zoo med rått kött i handen. Albert kastade en blick på honom en gång. Såg på honom på ett sånt sätt att Joe tänkte han vet, han vet. Han vet att jag rånade honom. Att jag vill ha hans brud. Han vet. Men Albert sa: »Har du eld?« Joe drog eld på en tändsticka mot baren och tände Albert Whites cigarett. 19
När Albert blåste ut tändstickan blåste han rök i Joes ansikte. Han sa »Tack, grabben« och gick, och mannens hy var lika blek som kostymen och hans läppar lika röda som blodet som rann in och ut genom hans hjärta. Fjärde dagen efter rånet fick Joe en ingivelse och återvände till möbelmagasinet. Han var nära att missa henne; tydligen slutade kontoristerna jobba vid samma tid som arbetarna, och kontoristerna var små och försvann bland gaffeltruckförare och stuvare som kastade bredare skuggor. Männen kom ut med hakar slängda över axeln på sina smutsiga jackor, hojtade och svärmade kring de unga kvinnorna, visslade och drog vitsar som bara de själva skrattade åt. Kvinnorna måste dock ha varit vana, för de lyckades flytta sin egen cirkel ut ur den större, och några av männen blev kvar, några gick planlöst omkring och andra vek av i riktning mot hamnens sämst bevarade hemlighet – en husbåt som hade serverat sprit sedan solen gick upp över Boston på spritförbudets första dag. Klungan av kvinnor höll ihop och rörde sig smidigt längs kajen och Joe fick syn på henne bara för att en annan tjej med samma hårfärg böjde sig ner och rättade till strumphälen och Emmas ansikte intog hennes plats i gruppen. Joe lämnade stället där han stått vid Gillettes lastkaj och föll in i strömmen av människor ungefär femtio meter bakom gruppen. Han påminde sig själv om att hon var Albert Whites tjej. Att han inte var riktigt klok och måste sluta med det här nu. Han borde inte bara undvika att följa efter Albert Whites brud utmed södra Bostons kajer, han borde inte ens befinna sig i delstaten förrän han kunde vara säker på att ingen kunde peka ut honom för pokerrånet. Tim Hickey var i södern för en romaffär och kunde inte fylla i luckorna i hur det kom sig att de rånat fel pokerparti, och bröderna Bartolo höll huvudet nere och tungan i styr tills de fick höra vad som var vad, men här gick Joe, som skulle föreställa den smarte, och sniffade runt Emma Gould som en svulten hund följer lukten av kött som grillas. Gå, gå, gå härifrån. 20
Joe visste att rösten hade rätt. Rösten var förnuftets röst. Och om inte förnuftets så var den hans skyddsängels. Problemet var att han inte var intresserad av skyddsänglar idag. Han var intresserad av henne. Kvinnorna lämnade hamnområdet och skingrades på Broadway Station. De flesta gick mot spårvagnssidan, men Emma gick ner i tunnelbanan. Joe gav henne försprång och följde henne sedan genom spärrarna, nerför fler trappor och ombord på ett norrgående tåg. Det var trängsel och hett på tåget men han släppte henne aldrig med blicken, vilket var tur eftersom hon steg av redan på nästa hållplats, South Station. South Station var en knutpunkt där tre tunnelbanelinjer, två högbanelinjer, en spårvagnslinje, två busslinjer och pendeltågen strålade samman. Att stiga ur vagnen och ut på perrongen var att förvandlas till en biljardboll vid sprängningen – han studsade, klämdes fast och studsade igen. Han förlorade henne ur sikte. Han var ingen reslig man som sina bröder, den ene lång, den andre abnormt lång, men lyckligtvis var han inte kort, han var av medellängd. Han sträckte sig upp på tå och försökte ta sig fram genom trängseln så. Det gick saktare, men han fick en skymt av hennes ljusbruna hår guppande vid gångtunneln till högbanan på Atlantic Avenue. Han nådde plattformen just som vagnarna anlände. Hon stod två dörrar längre fram i samma vagn när tåget rullade ut från stationen och staden bredde ut sig framför dem med sina blå och bruna och tegelröda färger djupnande i den begynnande skymningen. Fönstren i kontorsbyggnaderna hade blivit gula. Gatlyktorna tändes, kvarter för kvarter. Hamnen blödde ut från stadens konturer. Emma lutade huvudet mot ett fönster och Joe såg alltsammans bredas ut bakom henne. Hon stirrade tomt på trängseln i vagnen, utan att fästa blicken på något, men ändå vaksamt. De var så bleka, hennes ögon, blekare än hyn till och med. Blekheten hos mycket kall gin. Hakan och näsan var båda lite spetsiga och beströdda med fräknar. Inget hos henne inbjöd till ett närmande. Hon tycktes inlåst bakom sitt eget kalla och vackra ansikte. 21
Och vad behagar herrn till sitt rån denna morgon? Försök undvika att det blir märken bara. Det är vad lögnare brukar säga. När de passerade Batterymarch och skramlade fram över North End, tittade Joe ner på gettot som myllrade av italienare – italienska människor, italienska dialekter, italienska seder och maträtter – och kunde inte annat än tänka på sin äldste bror Danny, en irländsk snut som älskat det italienska gettot så mycket att han hade levt och arbetat där. Danny var en bjässe, längre än praktiskt taget alla Joe hade sett. Han hade varit en helvetes bra boxare, en helvetes bra snut, och visste knappt vad fruktan vill säga. Han var organisatör och vice ordförande i polisfacket och rönte samma öde som alla snutar som valt att gå i strejk i september 1919 – han miste sitt jobb utan hopp om återinsättande och hade svartlistats för alla polis befattningar på östkusten. Det knäckte honom. Så gick historien i alla fall. Han hade hamnat i Tulsa i Oklahoma, i en svart stadsdel som brunnit ner i ett upplopp för fem år sedan. Sedan dess hade Joes familj bara hört rykten om var han och hans fru Nora höll hus – Austin, Baltimore, Philadelphia. När Joe växte upp hade han avgudat sin bror. Sedan hade han kommit att hata honom. Nu tänkte han för det mesta inte på honom. När han gjorde det måste han erkänna att han saknade hans skratt. I andra änden av vagnen sa Emma Gould »ursäkta mig, ursäkta« medan hon banade sig fram mot dörren. Joe tittade ut genom fönstret och såg att de närmade sig City Square i Charlestown. Charlestown. Inte undra på att hon inte lät sig bekommas av att ha en pistol riktad mot sig. I Charlestown tog de med 38:orna till matbordet och använde piporna för att röra om i kaffet. Han följde efter henne till ett tvåvåningshus i slutet av Union Street. Precis innan hon kom fram tog hon till höger in på en gångväg och när Joe kom till gränden bakom huset var hon borta. Han tittade åt båda hållen i gränden – bara likadana tvåvåningskåkar, de 22
flesta ruckel med ruttnande fönsterkarmar och lappade tjärtak. Hon kunde ha gått in i vilket hus som helst men hade valt sista gång vägen i kvarteret. Han antog att hennes hus var det blågrå han hade framför sig, det med en källarlucka av stål. På andra sidan huset fanns en hög trägrind. Den var låst, så han grep tag om överkanten på den och hävde sig upp och tog en titt på en annan gränd, smalare än den han befann sig i. Frånsett några soptunnor var den tom. Han tog sig ner och grävde i fickan efter en av hårnålarna han sällan lämnade hemmet utan. En halv minut senare stod han på andra sidan grinden och väntade. Det tog inte lång stund. Så här dags – vid arbetsdagens slut – gjorde det aldrig det. Två par fotsteg hördes i gränden, två män som kom pratande om det senaste planet som störtat under ett försök att korsa Atlanten, inga spår efter piloten, en engelsman, eller vraket. Ena sekunden flög planet, nästa var det borta. En av männen knackade på stålluckan och efter några sekunder hörde Joe honom säga »Smeden«. Den ena luckhalvan lyftes med ett gnissel och efter några sekunder fälldes den igen och låstes. Joe väntade fem minuter, enligt klockan, sedan kom han ut från den andra gränden och knackade på stålluckan. En dämpad röst sa »Va?«. »Smeden.« Ett skrapande hördes när någon drog undan regeln och Joe lyfte på luckan. Han klev nerför den smala trappan och sänkte luckan över sig. Vid foten av trappan fanns ännu en dörr. Den öppnades när han sträckte sig efter den. En gamling med blomkålsnäsa och spräckta blodkärl på kinderna vinkade in honom med ett bistert flin. Det var en halvfärdig källare med en bar mitt på jordgolvet. Borden var trätunnor, stolarna av billigaste furu. Joe satte sig vid baren i änden närmast dörren. En kvinna med armar så feta att de såg ut som gravida magar serverade honom en sejdel varmt öl som smakade lite tvål och lite sågspån, men inte mycket 23
öl eller alkohol. Han letade i källardunklet efter Emma Gould men såg bara stuvare, ett par sjömän och några horor. Ett piano stod mot tegelväggen under trappan, oanvänt. Ett par tangenter fattades. På den här sortens sylta gick man inte in för mycket mer underhållning än barslagsmålet som skulle bryta ut mellan sjömännen och stuvarna när de märkte att det fanns två horor för lite. Hon kom ut genom dörren bakom baren och knöt en scarf om håret. Hon hade bytt från blus och kjol till en gråvit fiskartröja och bruna tweedbyxor. Hon gick längs baren, tömde askfat och torkade upp, och kvinnan som serverat Joe tog av sig förklädet och försvann genom samma dörr. När hon kom fram till Joe kastade hon en blick på hans nästan tomma sejdel. »En till?« »Visst.« Hon såg honom i ansiktet och verkade inte nöjd med resultatet. »Av vem fick du höra om det här stället?« »Dinny Cooper.« »Honom känner jag inte.« Då är vi två, tänkte Joe och undrade var i helvete han fått ett så fånigt namn ifrån. Dinny? Varför kallade han inte killen för »Danny«? »Han är från Everett.« Hon torkade baren framför honom och gjorde ingen ansats att hämta hans öl. »Jaså?« »Ja. Vi jobbade på Chelseasidan av Mystic River förra veckan. Mudderjobb.« Hon skakade på huvudet. »I alla fall, Dinny pekade tvärsöver floden och berättade om det här stället. Sa att ni hade gott öl.« »Nu vet jag att du ljuger.« »För att nån sa att ni hade gott öl?« Hon stirrade på honom på samma sätt som vid rånet, som om hon såg inälvorna ringla sig i honom, de skära lungorna, tankarna som pilade omkring i vindlingarna i hans hjärna. 24
»Ölet är inte så uselt«, sa han och lyfte sin sejdel. »Jag tog en på ett hak en gång, och jag svär, det …« »Smör smälter inte på din tunga, va?« sa hon. »Förlåt?« »Gör det det?« Han beslöt sig för att pröva trött indignation. »Jag ljuger inte, miss. Men jag kan gå. Visst kan jag gå.« Han reste sig. »Vad är jag skyldig för den första?« »Tjugo cent.« Hon sträckte fram handen och han gav henne mynten och hon stoppade dem i fickan på sina herrbyxor. »Du kommer inte att göra det.« »Vadå?« »Gå. Du vill att jag ska bli så imponerad av att du sa att du skulle gå att jag kommer fram till att du är en reko kille och ber dig stanna.« »Nej.« Han krängde på sig rocken. »Jag ska faktiskt gå.« Hon böjde sig fram mot baren. »Kom hit.« Han la huvudet på sned. Hon krökte på ett finger. »Kom hit.« Han flyttade ett par stolar ur vägen och lutade sig mot baren. »Ser du killarna i hörnet, vid bordet där?« Han behövde inte vrida på huvudet. Han hade sett dem i samma ögonblick som han steg in – tre stycken. Hamnarbetare vad det såg ut, axlar grova som skeppsmaster, händer av sten, blickar man inte ville möta. »Jag ser dem.« »Det är mina kusiner. Du ser vissa släktdrag, eller hur?« »Nej.« Hon ryckte på axlarna. »Vet du vad de jobbar med?« Deras läppar var så nära varandra att om de hade räckt ut tungan åt varandra skulle tungspetsarna ha mötts. »Inte en aning.« »De letar rätt på killar som du som ljuger om killar som heter Dinny och slår ihjäl dem.« Hon flyttade fram armbågarna och de25
ras ansikten kom ännu närmare varandra. »Sen slänger de dem i floden.« Det kliade i Joes hårbotten och bakom öronen. »Vilket jobb.« »Bättre än att råna pokerpartier i alla fall, inte sant?« För ett ögonblick glömde Joe att röra på ansiktet. »Säg nånting klyftigt«, sa Emma Gould. »Kanske om den där sockan du stoppade i min mun. Jag vill höra nåt smart och slagfärdigt.« Joe teg. »Och medan du ändå är igång«, sa Emma Gould, »tänk på det här – de iakttar oss just nu. Om jag drar i den här örsnibben hinner du inte nå trappan en gång.« Han tittade på örsnibben hon indikerat med ett blekt ögonkast. Den högra. Den såg ut som en kikärta fast mjukare. Han undrade hur den skulle smaka tidigt på morgonen. Joe tittade ner på baren. »Och om jag trycker av?« Hon följde hans blick och såg pistolen han lagt mellan dem. »Då hinner du inte till örsnibben«, sa han. Hennes blick lämnade pistolen och vandrade uppför hans arm på ett sätt så att han kände håren resa sig. Den löpte över hans bröst och uppför halsen och hakan. När hon mötte hans blick var hennes fullare och skarpare och lyste av något som kommit till världen århundraden före civilisationen. »Jag slutar klockan tolv«, sa hon.
26