Wow, en tjej från Nätet! Det är min berättelse, men du får läsa den
1
ISBN e-bok: 978-91-979843-1-7 ISBN tryckt utgåva: 978-91-979843-0-0 © J.E. Möller 2011 Utgiven av NEJ Förlag www.nejforlag.se Omslagsfotografi NEJ Förlag
Till min lille papps, som lämnade oss alldeles för tidigt. Du finns dock kvar för evigt i våra hjärtan och tankar. Tack för allt du gav oss. Så länge!
Prolog Det går mot kväll i Birkastan en dag framåt mitten av maj. I lägenheten börjar det bli mörkt. De sitter i soffan, vända mot varandra och med fötterna uppdragna. Hennes kropp rör sig sakta uppåt och nedåt. Rörelsen upphör tillfälligt när hon sträcker fram sin hand och erbjuder honom att smaka. Han har förvisso fortfarande kvar smaken av Röda Havets thai-inspirerade rätt med nummer 20 i menyn, men han uppskattar hennes omtanke och låter henne därför tillfälligt stoppa fingrarna i hans mun. Sedan fortsätter hennes rörelse – rytmiskt och allt fortare. Hon säger inte så mycket, ger inte ifrån sig mycket ljud över huvud taget. Till slut avtar hennes rörelse i intensitet, för att slutligen upphöra helt, samtidigt som hon ger ifrån sig något som är en kombination av suckar, stön och kvidande. Hon blir sittande ett tag; tar igen andningen, slickar sig om fingrarna, och tittar litet skamset på honom. Av alla tjejer som Erik har träffat under sina åtta månader som medlem på matchmakingsajten är hon den första som sitter i hans fina manchestersoffa från DUX och fingrar sig, och det dessutom helt på eget initiativ och utan några som helst påtryckningar från hans sida. Det är tredje gången de träffas, vilket gör att hon får betecknas som en ganska spontan tjej – även om många tjejer i dagens frigjorda samhälle är väldigt liberala i sitt uppträdande. Erik kan i sammanhanget inte låta bli att undra vad hennes femårige son gör under tiden som mamma sitter här och fingrar sig inför en främling i Birkastan.
1 Det är i september föregående år som Erik bestämmer sig för att göra slag i saken. Beslutet har föregåtts av avsevärd vånda och mycket vägande fram och tillbaka, för och emot, hit och dit – i synnerhet hit och dit. Han betraktar länge beslutet som ett erkännande för omvärlden att han har misslyckats där alla andra verkar lyckas förr eller senare, till synes ofta utan större ansträngning och ibland på de mest märkliga sätt. Han har visserligen sedan en längre tid varit ivrigt påhejad av en god vän och före detta kollega som själv har provat det och dessutom kan återge flera framgångshistorier med goda vänner i huvudrollerna. Och de är inte de enda – långt ifrån. Det är numera ett fullt accepterat och till och med populärt alternativ till de mer traditionella sätten att träffa nya människor. Erik måste också erkänna att det tilltalar honom betydligt mer än vad övriga förslag som sagda vän och före detta kollega brukar presentera och som alla involverar en resa till något av de östeuropeiska länderna. Ändå är det ett svårt beslut att fatta. En starkt bidragande orsak – jämte hans gode väns ivriga påhejande, naturligtvis – till att Erik till sist ändå tar steget är att den andra sommaren sedan han bröt med sitt livs kärlek, lilla Emma, just har passerat. Första sommaren efter sagda brytande intalade han sig att det var skönt att återigen få rå om sig själv och göra precis vad han ville på semestern, och att han dessutom inte var redo att kasta sig in i ett nytt förhållande. Han saknade henne dock, och en av den sommarens sista dagar träffades de igen och tillbringade en fin och för Erik hoppingivande dag tillsammans. När han antydde att han var intresserad av att ge deras förhållande en andra chans, tillkännagav hon att hon hade gått vidare. Så mycket för att följa sina känslor och säga vad man tycker och tänker. Erik kände sig dum och mådde dåligt resten av det året och en bra bit in på nästa år. Så kom den andra sommaren. Erik tyckte nu att han hade kommit över Emma, och han såg sommarens möjligheter an med största tillförsikt. Men tillförsikt eller ej, det har inte velat sig denna sommar heller. Han har lyckats ta sig igenom de varma månadernas överflöd av frestelser på huvudstadens gator utan att göra något dumt eller alltför olagligt. Men han har inte heller fått uppleva någon kvinnlig när- eller ömhet på lagligt vis, och det är en omständighet som gör honom mer än bara något beklämd. Faktum är att det närmaste Erik har kommit närkontakt av kvinnliga graden är cirka tjugo meter från en trebarnsmor på stranden, dock med en vassbevuxen sanddyn i vägen och sedan även fadern till barnen när denne anlände. Hur man än vrider och vänder på det, så är detta inget mindre än ett tragiskt utfall på den potential som så ofta skapar förhoppning vid sommarens början. Så åter i storstaden efter semestern, avsevärt desillusionerad om än nöjd med den fina vistelsen i sommarstugan nere i Skåne, bestämmer han sig för att lägga det lilla som återstår av hans stolthet åt sidan och skrida till verket. Han tänker ge det en månad. Funkar det inte, vilket han redan från början är helt inställd på att det inte kommer att göra, då har han i alla fall provat och kan med gott samvete avfärda det alternativet. Även om han därmed skulle fortsätta att vara singel, skulle det ligga ett visst mått av tillfredsställelse i att ha fått sina förutfattade meningar bekräftade. En klen tröst, kanske, men ändå.
5
Erik kan inte låta bli att i sammanhanget än en gång reflektera över att det till och med i Stockholm, som med sina sextio procent singelhushåll stoltserar i toppen av den sortens statistik, kan vara så svårt att springa på någon som kan tycka om honom för den han inte kan hjälpa att vara. Det är för honom ett fullständigt mysterium. När han häromdagen, faktiskt, bläddrade litet förstrött i senaste utgåvan av Faktakalendern, kunde han med viss oro konstatera att antalet kvinnor per tusen män i vårt rike håller på att sjunka. Från att efter en baisse 1970 om 1002 stycken ha stigit stadigt, för att 1986 kulminera i 1026 och fram till 1998 inte falla under 1024, har antalet sedan 1999 stadigt fallit och uppgick 2006 till endast 1015. Detta lavinartade tapp har dessutom inträffat under just de år som Erik har levt i vår sköna huvudstad, vilket föranleder honom att misstänka – för att inte säga uppriktigt frukta – att den lilla gumma som han skulle ha träffat har råkat befinna sig bland de nio på varje tusen som enligt statistiken har försvunnit sedan 1998. Fast den sannolikheten är nog rätt liten, tröstar han sig. Hur det än må förhålla sig med den saken, irriterar det honom mer än något när han tänker på hur mycket tid och energi han ägnar åt tankar kring detta att inte kunna träffa någon och hur dåligt det emellanåt kan få honom att må, bara denna lilla felande pusselbit i hans liv. Han kan förbanna sig själv för att han går runt och ältar frågan i stället för att fokusera på allt i hans liv som är bra, vilket faktiskt är i princip allt annat. Han har utomordentligt god hälsa, något som han länge har tagit för givet men som han på senare år – i takt med att flera släktingar och nära bekanta har checkat ut, en del alldeles för tidigt – har kommit att värdesätta allt mer. I synnerhet sedan han började träna regelbundet för några år sedan och fick kroppen i riktigt fin form, sätter han en prestige i att inte falla tillbaka i gamla vanor. Han har en bra inkomst, lever ganska billigt utan att vara asketisk mot sig själv och kan unna sig det mesta han vill och har ändå två årslöner i kontanter på banken (så kallade dra-åt-helvete-pengar, som en kollega till honom en gång uttryckte saken, om relationen med arbetsgivaren någon gång skulle bli outhärdlig). Hans bostad ligger mitt i attraktiva Birkastan och är mycket måttligt belånad, och han sitter därmed på gott och väl två egna miljoner och kan med en axelryckning konstatera hur den senaste räntehöjningen har spräckt ytterligare ett antal familjeidyller runtom i landet. Han reser så mycket han hinner med. Han kör en hyfsad bil i form av en ny Golf GTI – visserligen en tjänsteholk, men ändå – och har en kanonfin BMW K1200RS som bara rullar några mil om sommaren. Och, slutligen, han tillbringar flera veckor på sommaren och någon vecka på hösten och våren i en fin liten stuga som han hyr nere på Falsterbonäset. Kort sagt: han har det egentligen jäkligt bra, och han borde kanske oftare tänka på att verkligen känna tacksamhet över det i stället för att grubbla så mycket på den där sista pusselbiten. Men å andra sidan är den ju så viktig. Även om det bara är den sista av många pusselbitar, så är den ack så betydelsefull för helheten och balansen i tillvaron. Hur mycket han än skaffar sig av allt annat, så vill känslan av att något saknas aldrig helt försvinna. Den kan försvinna tillfälligt, men lika säkert som amen i kyrkan eller hastighetskontroll på E4:an vid Nyköping kommer den förr eller senare tillbaka – och oftast förr. Det att inte ha en liten gumma att kalla sin egen är en brist på så många sätt, inte bara sexuellt – även om just den aspekten gör sig särskilt smärtsamt påmind framåt vårkanten och under hela sommaren, när helt plötsligt alla tjejer är hur snygga som helst. Även om få av dem utgör potentiella hustruämnen, skulle nästan vilken av dem som helst åtminstone vara skön att avreagera sig på. Denna minst sagt märkliga omständighet har 6
för övrigt sysselsatt både Eriks och flera polares hjärnor mer än en gång: vart tar alla fula tjejer vägen på sommaren, och vart tar en del av de snygga sommartjejerna vägen på vintern, då de ju på något vis måste ersättas av några fula? Är de fula portförbjudna i staden på sommaren, och skeppas de snygga iväg någonstans på vintern? Det där är något som man kan fundera både länge och väl på, om man nu inte har något annat att ägna sig åt, och i synnerhet om man inte har en egen liten gumma att fokusera på. Erik vet att många andra tänker och resonerar precis likadant som han när det gäller svårigheten att träffa den rätta – såväl killar som tjejer. Men de flesta ur den senare kategorin verkar ändå inte vilja göra något åt saken, i varje fall inte med honom. Däremot med en massa konstiga killar som efter en tids mjuk-, gosig- och ömhet övergår till att lura, bedra och – om de är riktigt kära i sina tjejer och har svårt att uttrycka sina känslor – klå upp dem. Vore det kanske lösningen, att anta en mera våldsam läggning? Rätt eller fel, så har Erik svårt att identifiera sig med det alternativet, eftersom han inte tror på våld – inte ens mot oresonliga kvinnor. Han är för övrigt inte säker på att det ens är helt lagligt, hur oresonliga de än är. Ja, det är en märklig värld, till och med i Stockholm. Hur som haver. Kvällen kommer då Erik sitter vid sin HP och tar sig igenom de olika stegen i medlemsregistreringen. Han väljer en matchmakingsajt som propagerar för kärlek åt alla och dessutom framhåller hur bra det går för dess medlemmar. Yeah right, tänker han med avsevärd skepsis. Det är alltså på intet sätt av tilltro till de vackra fraserna som avgörandet fälls till sajtens fördel, utan enbart beroende på faktumet att den hör till de billigaste bland de seriösa alternativen – hur seriöst det nu kan anses vara att göra pengar på folks uppgivenhet, desperation och liknande tillkortakommanden. Men, marknaden är fri. Först gäller det att hitta på ett användarnamn. När han till slut bestämde sig för att testa den här idén, gjorde han det efter mottot ”I’ll try anything once”. Detta kommer nu tillbaka i hans tankar, och han väljer ”Anythingonce” som sitt användarnamn. Det visar sig emellertid redan vara taget. Scheisse. Och så infinner sig en smärre snilleblixt, och han försöker med ”Anythingtwice” i stället, och det slinker igenom och blir godkänt. Som lösenord väljer han en Wodehouse-figur och några siffror ur sitt födelsenummer. Han fortsätter med att fylla i tekniska data om sig själv, såsom längd, vikt, färger, kroppsbyggnad, med mera. Här är ålder en parameter som det enligt uppgift lär moduleras friskt med. Det påstås att många kapar allt ifrån några och upp till tio år från sin ålder. Erik funderar på att sätta 35 i stället för 40, eftersom han ofta får höra att han tack vare sin regelbundna träning och medvetna klädstil ser många år yngre ut än sin faktiska ålder, men så ändrar han sig och tänker att han är här för att ge det en ärlig chans och därför inte skall påbörja det hela med en lögn. Tids nog för sådana. Då finns det andra, mindre viktiga attribut som han kan frisera i stället. Nästa steg är att lista sina intressen, favoritställen och saker som man gillar, vad man jobbar med (också här tänjs det friskt på sanningen), och så vidare. Därpå följer en beskrivning i ord av vem man är och vem eller vad man söker. Erik är ovan vid att sälja in sig själv och har ofta fått höra att han inte borde vara så blygsam utan framhålla sina goda egenskaper och det som han är bra på. Därför gör han det nu, men han aktar sig för att breda på för mycket. Det finns det tillräckligt många andra som gör. Men han vet att han är i bra form och behöver därför inte skämmas när han kryssar i rutorna ”Vältränad/atletisk” och ”Motionerar regelbundet”. Om han har svårt att beskriva sig själv, finner han det lättare att beskriva vilken 7
sorts tjej han söker. Allra viktigast är naturligtvis hur hon är som person. Det sista han behöver är en misstänksam och bitter tjej som inte är färdig med sig själv och överför sina fel och brister på sin partner. Men han är också den förste att erkänna att utseendet är viktigt och ofrånkomligen utgör det första urvalskriteriet. Sedan måste naturligtvis allt bakom utseendet också stämma. Men varför frivilligt välja någon med ofördelaktigt yttre om det finns ett likvärdigt alternativ fast med fördelaktigt yttre? Det skulle vara om man av någon anledning vill straffa eller plåga sig själv. Detta resonemang tar naturligtvis sin ståndpunkt i ett betraktarens perspektiv, det skall framhållas. Och som tur är, innebär ”ofördelaktigt yttre” inte samma sak för alla människor. Anywho, Erik vill ha en söt, snygg eller vacker tjej, och den önskan skäms han inte för att uttrycka. Exakt hur hon skall se ut är omöjligt att beskriva i ord; det ger sig när han väl får se henne. Men han kommer naturligtvis osökt att tänka på några av de tjejer som han har haft – i synnerhet lilla Emma, som verkligen var hans lilla gumma. Hon var på intet sätt någon fotomodell, men hon såg bra ut och – framför allt – hennes mjuka sätt och underbara kroppsspråk fick henne att utstråla en skönhet som inte återfinns i några fysiska ansiktsdrag. I hennes ögon fanns en otrolig glöd, och när hon log, gjorde hon det med hela ansiktet och brukade kisa med ögonen och luta huvudet lätt åt ena sidan. Hon log inte bara mot hans ansikte, utan in i hans ögon. Erik tyckte att det kändes som om något varmt sköljde över honom och drog honom till henne. Hon var skärpt, djupsinnig och hade ett härligt sinne för humor, eller ”harrlätt”, som hon uttalade det, med skorrande skånskt ’r’. Och så hade hon en mjuk och go kropp, med fylliga, äkta bröst och mycket fina ben, som på sommaren antog en härlig gyllenbrun färg. Dessutom hade hon inte burit en bikini sedan hon var 14 år gammal, något som torde vara en boost för vilket CV som helst, men kanske mest en kvinnas. Så något i den stilen kan Erik absolut tänka sig igen. Vad ålder beträffar, tänker han att det vore trevligt att ha litet tid att lära känna och ha kul med den man träffar innan det brådskar med barn. För det vill han gärna ha – barn, alltså – men han vill inte träffa någon vars biologiska klocka tickar så högt att det är omöjligt att föra en konversation i samma rum. Så någonstans runt trettio plus ett eller annat år känns lagom. Men så kommer en annan del inom honom till tals, den del som mest suktar efter en härlig sexuell relation. I brist på annat vore det verkligen gott. Och handlar det om att hitta en snygg tjej i det syftet, kan hon vara både fyrtio och mer och fortfarande vara hur fin som helst – bara hon har haft sinnesnärvaron att sköta sin kropp. De bästa benen som Erik har legat mellan satt faktiskt på en då fyrtiofyra år gammal kvinna och var helt sanslöst sköna. De både såg ut som och kändes som ett par tonårsben. Hur de ser ut idag vet han inte, men det vore intressant att se. Och känna, förstås. Så, efter detta noggranna övervägande väljer han att i sin profil välkomna spekulanter i åldersspannet 29 – 40 år. Och så kommer han avslutningsvis till foto. Vore det inte för det, skulle Erik förmodligen ha provat denna kontaktform mycket tidigare. Men med en bild på sig själv i profilen blir det betydligt svårare att hävda att det inte är han, om någon skulle påstå sig ha sett honom på en dejtingsajt. De välmenta instruktionerna på sajten upplyser om att chansen att bli kontaktad av andra medlemmar är femton gånger så stor om man har ett kort i sin profil. Tanken slår honom att om någon som han känner skulle upptäcka profilen och konfrontera honom, skulle han kunna hävda att det är några kompisar som har skojat med 8
honom och registrerat honom helt utan hans vetskap. Lamt, men det skulle kunna hålla. Eller att han gör det som ett kul projekt. Ja, det låter kanske mer trovärdigt. Han väljer i alla fall ett foto som inte alltför tydligt visar hans ansiktsdrag. Det är taget på stranden i Falsterbo och visar en solbränd kille med kisande ögon och ett stort leende på slutna läppar. Han är rätt nöjd med det, faktiskt: ser ut som en vältränad kille med lagom mycket attityd utan att för den skull kunna uppfattas som kaxig. Snyggt men inte pråligt, som hans lille papps brukade säga. Det får räcka med det enda kortet. En del tjejer lägger upp ett helt fotoarkiv med både 30 och 40 bilder, och då lustigt nog inte bara på sig själva. Det förekommer bilder på hundar, hästar, stugor, hav, skog, semesterorter, och Erik vet inte allt. Hur tänker man då? ”Om han inte gillar mitt utseende, kanske jag kan få honom att falla för min söta jycke eller för att jag var i New York en gång och plåtade The Empire State Building.” Tjena. Så gäller det att välja betalningssätt, och här funkar bara kortbetalning över Internet för Eriks del, vilket han egentligen inte gillar med anledning av risken för kortbedrägeri. Men nöden har som sagt ingen lag, så han knappar in sina kortuppgifter och klickar på Godkänn-knappen. Han får en bekräftelse och välkomnas varmt som ny medlem. Det meddelas att det dock kan dröja några timmar innan hans profil är godkänd och synlig för andra medlemmar. Han kan däremot själv omgående utforska utbudet på sajten och börjar med en liten sökning på 34- och 35-åringar i Stockholm. Hans enda begränsning är att de skall vara slanka eller vältränade/atletiska samt att deras profil skall innehålla foto. Hur han än försöker, har han nämligen svårt att vänja sig vid tanken på att synas offentligt med en kraftigt överviktig tjej, och ännu större problem bereder honom tanken på att ha en sådan person gränsle över ansiktet. Och så vill han redan när han läser profilen kunna se hur personen i fråga ser ut, detta för att undvika obehagliga överraskningar. Även utan de överviktiga kandidaterna och dem som inte vill vara med på bild blir det emellertid fler träffar än han hade räknat med – faktiskt betydligt fler. Att det skulle vara så här enkelt, tänker han positivt. Här måste ju finnas någon som passar. Han klickar på den översta profilen i träfflistan för att läsa mer. Det är en riktigt söt tjej på 34 vårar som kallar sig Dalaflickan. Eftersom Eriks profil ännu inte är godkänd, kan han inte skicka några meddelanden. Men det går att blinka. Blinkning är en finurlig funktion som man kan använda för att visa att man är intresserad och snabbt få en återkoppling på om motparten också är det. Man slipper på så vis att eventuellt i onödan lägga tid och energi på ett helt meddelande, vilket är bra för den som har bråttom eller är lat. Ibland kommer en blinkning tillbaka, och då kan man följa upp med ett utförligare svar. Ibland kommer ett ”Tack, men...” och någon standardavspisning tillbaka. Trist om man har hunnit bygga upp förväntningar, men det innebär åtminstone att man snabbt vet var man står och i stället kan fokusera på nästa kandidat. Ibland kommer inget tillbaka, och det är inget annat än dålig stil och gör att även den mest vänligt sinnade medlemmen kan härskna och få lust att lägga litet tid och energi på ett syrligt meddelande till vederbörande. Men det vinner man litet eller inget på, så man låter det oftast passera. Erik väljer att sända en blinkning till Dalaflickan, 34 år, eftersom hon har ett mycket tilltalande utseende och hennes beskrivning inte är helt tokig heller. Hon låter i alla fall inte som om hon har tröttnat helt på livet än. Hon har visserligen ett barn i sexårsåldern, och Erik har blandade erfarenheter av sådant från 9
tidigare förhållanden. Men det behöver ju inte bli likadant den här gången. Och hon blir bara snyggare ju längre han tittar på henne. Blond, förvisso, men med klarblåa ögon i ett nätt litet solbränt ansikte med en del små fräknar. Hon uppger sig vara 170 centimeter, vilket torde innebära ganska långa ben – något som Erik värdesätter mer än stora bröst. Man kan nämligen lugnt påstå att han är en utpräglad benmänniska. Om Dalaflickans spiror dessutom är lika brunbrända som hennes ansikte, kan han tänka sig att stå ut med rätt mycket, till och med en småstökig sexåring – i varje fall i några veckor. Så lämnar han Dalaflickan och tittar vidare. Det är som sagt många träffar (uppemot två hundra), och även om många kandidater går bort direkt – antingen för att deras beskrivningar är överdrivet glättiga eller på annat sätt inte tilltalar honom, eller för att deras foton får honom att utbrista ”Jesus” och rygga tillbaka någon decimeter från datorskärmen – så återstår fler intressanta alternativ än han faktiskt orkar sätta sig in i denna första kväll på Nätet. Innan han stänger ner, hinner det gå iväg ytterligare några blinkningar. När Erik borstar tanden och gör sig redo att kasta sig i halmen, känner han en viss stolthet över att äntligen ha tagit steget. Det är kanske inte så farligt heller; det är ju så många andra som ligger ute också – till och med riktigt snygga tjejer, det har han redan kunnat konstatera. Även om det inte skulle fungera, så kommer han i alla fall att kunna vara nöjd med att han vågade prova en gång och som sagt ha fått sina misstankar om hela konceptet bekräftade. ”Anything once”, eller ”twice”, som det hade fått bli i hans fall. Det skall bli hans nya devis även i andra sammanhang.
2 Nästa dag är en söndag, och Erik vaknar utvilad efter en god natts sömn. Han ligger kvar några minuter och drar sig och funderar litet. Även om det hade varit mysigare att vakna med en sängvarm, sömndrucken gumma bredvid sig, är han glad att vakna. Söndagar brukar för hans del följa en ganska inarbetad rutin, och denna dag blir inget undantag. Han drar på sig shorts, en T-tröja och sin Five-vindjacka. På fötterna sätter han ett par nyinförskaffade Brooksträningsskor och ger sig ut på den sedvanliga morgonpromenaden. På vardagarna har han en runda på cirka fyrtio minuter som går Karlbergsvägen fram till Odenplan, in på Norrtullsgatan ut till just Norrtull, över E4:an och upp i Karolinska Sjukhusets område, genom detta i riktning mot Tomteboda, sedan Tomtebodavägen fram till Karlbergsvägen och denna tillbaka till bostaden. Helger skall kännas litet speciella, och även om han också då vaknar själv, behöver han i alla fall inte gå samma runda som i veckorna. I stället går han därför S:t Eriksgatan ner till Fleminggatan, denna i riktning mot S:t Görans Sjukhus, nedför Igeldammsgatan till Hornsbergs Strand, över bron till Karlbergs Slottsväg och förbi slottet, över Pampaslänken och under järnvägen in på Rörstrandsgatan, och tillbaka till bostaden. Denna runda tar i princip lika lång tid som Karolinska rundan men erbjuder litet lugnare miljö. E4:ans brus och avgaser i all ära, men det är något visst med fågelkvitter. Dessutom möter han på helgrundan alltid ett antal morgonpigga tjejer, ofta i utstyrslar som bara de gör rundan värd besväret. Huvudändamålet med morgonpromenaderna är dock att få frisk luft och sätta fart på ämnesomsättning
10
inför frukosten, som då smakar bättre och tas om hand av kroppen på ett effektivare och skönare sätt. Men visst är joggerskorna ett plus, i synnerhet i rätt utstyrsel. Åter från rundan tar han en lång frukost bestående av ett glas juice, en välfylld tallrik med flingor, müsli, pumpafrön och russin, och en stor kopp starkt kaffe, som han på helgerna tar sig tid att göra på Zoegabönor som han maler i en elektrisk Bosch-kvarn. Helt färskt, alltså, och oslagbart gott. Första hälften av koppen dricker han till tallriken med flingor, müsli, pumpafrön och russin, och den andra hälften smuttar han på medan han löser ett sudokupussel av högsta eller näst högsta svårighetsgraden. Om han grejar pusslet, är det en bra start på dagen. Om inte, känns det inte riktigt lika bra och det förvånar inte om ytterligare något under dagen inte går hans väg. Idag får han ihop det på en normaltid om ungefär tjugofem minuter. Han har upptäckt att de flesta pussel skall gå att lösa på den tiden. Går ett pussel över trettio minuter, brukar det sällan gå att lösa. Efter toalettbestyren, där en annan positiv egenskap hos det starka kaffet kommer tydligt till uttryck, packar han ryggsäcken med träningskläder, banan och gainer och tar GTI:n till gymmet på Söder. Han kör via Vasagatan förbi Centralstation och är där nära att klippa ett par fotgängare som inte respekterar röd gubbe. Det hade varit synd på den nytvättade bilen. Och repor och andra stökigheter kunde det också ha blivit. Fotgängare är nämligen inte alls så mjuka om man träffar dem med litet fart. På söndagar vilar ett skönt lugn över gymmet. Erik tränar två gånger i veckan. Kvällstid mitt i veckan brukar det vara en hel del folk i lokalen. Man kan då tvingas vänta vid någon maskin eller hoppa över den och komma tillbaka. Det senare alternativet kan vara en fördel om den är upptagen av en stinker som man ogärna vill sätta sig direkt efter. Är det en snygg tjej, däremot, hittar man gärna en anledning att stå och vänta, för att sedan snabbt sätta sig så snart hon har lättat och innan sitsen svalnar. Men idag är det som sagt lugnt, även på tjejfronten, och Erik kan därför utan distraktion fokusera på sitt träningspass. Efter uppvärmning med tio minuter på cykel och tio på roddmaskinen kör han metodiskt igenom alla övningarna i sitt styrketräningsprogram och är noga med att utföra rörelserna korrekt och inte för snabbt. Det senare var hans instruktör, Filip M., mycket noga med att betona när Erik började med sin träning för fem år sedan. Filip M., som Erik har förblivit i kontakt med sedan dess, hade på den tiden instruktörsjobbet som extraknäck medan han pluggade på Handels. Han kommer från Skövde, vilket förklarar hur han efter flerårig Handelsvistelse med tillhörande umgänge ändå kan vara den jordnära och sympatiska person som han är – och det trots att han dessutom har ett utseende och sätt som går hem hos de flesta tjejer i alla åldrar, till och med hos de mest medvetna och blondaste av medvetna och blonda direktörsdöttrar kring Stureplan. Det hänger en form av Michael J. Fox-aura kring honom: han är strax under medellängd, har mellanljust hår med en kraftig snedlugg som oftast hänger ner över vänstra halvan av hans pojkaktiga ansikte och med jämna mellanrum måste föras undan, och han har ett aktivt kroppsspråk. Dessutom är han vältränad – inte biffig, men fit och definierad på de rätta ställena och i rätt proportioner. Om Filip M. hade velat, hade han lätt kunnat gå i land med samma dryga och nonchiga stil som många andra i hans umgängeskrets kör med. Men hans omdöme och – framför allt – självkänsla är bättre än så. Han är rentav litet väl blygsam och omtänksam för sitt eget bästa. Sådant värderas nämligen
11
föga i Stureplanskretsar utan utnyttjas i stället hänsynslöst – speciellt av sagda direktörsdöttrar, som verkar förväxla det med något som de borde ha fått under uppväxtåren hemma. Erik känner sig stark idag, och det blir en bra genomkörare av hela kroppen. När han är klar och i färd med att stoppa tillbaka sitt träningskort i kortstället, får han syn på en intressant sak som har slunkit in i lokalen medan han var upptagen med sina övningar. Det är en liten söt tjej med kortklippt hår i page, smala ben och en välformad, fast bak. Och smått otroligt stora bröst. Hur hon utan att hålla sig i något kan undvika att tippa över framåt verkar vara ett lika stort mysterium för alla närvarande. Vidare verkar det råda en allmän enighet om att någon som redan är så framtung gör ganska dumt i att utmana ödet genom att stå och bolla med ett par hantlar. Ett gäng killar av utländsk härkomst hamnar i diskussion, hela tiden med ögonen på tjejen, och pengar växlar händer. Det verkar som om de slår vad om huruvida hon skall lyckas förbli i upprätt läge eller ej. Hon tippar emellertid aldrig, och Erik hör ljudligt svärande från ett par av sagda killar, som tydligen förlorar vadet. De kan dock trösta sig med att även en expert skulle ha bedömt den utgången som högst osannolik. Så stora är hennes bröst nämligen. Erik går till omklädningsrummet och dricker sin gainer och äter en banan. Sedan följer fyrtio minuter på roddmaskinen. Utmattad och nöjd, duschar han och kör sedan över till Thai Wok House på Folkungagatan, där han suger i sig en rätt med kyckling och rikligt med vitlök och röd curry. Det smakar aldrig så bra som direkt efter träning, och njutningen är total. När han åter sätter sig i bilen, blir han sittande några minuter innan han startar motorn. Det här är den bästa stunden på hela veckan; nytränad och mätt. Han öppnar takluckan i bakkanten, tar några djupa andetag av den sköna höstluften som strömmar in, och njuter av det fullständiga lugn som han känner i kroppen. Om man ändå kunde lära sig att uppleva varje ögonblick i tillvaron med sådan här intensitet och närvaro, tänker han. Just när han är på väg att bli upplockad av John Blund, tutar en buss ilsket åt en bilist som flyter fram och tillbaka mellan två filer. Nåja, ett par minuter varade den lugna känslan i alla fall. Han startar motorn och kör Folkungagatan fram mot Götgatan, stannar halvvägs för en takeaway-latte och fortsätter sedan hem. Medan han hänger upp träningskläderna, kommer han på att han måste kolla sin e-post för att se om han har fått svar från någon av dem som han blinkade virtuellt åt igår. På med datorn och logga på, och se där, ett meddelande från Dalaflickan. Ingen av de andra som han blinkade åt har reagerat, men skit samma: Dalaflickan var den klart snyggaste av dem. Coolt. Han öppnar meddelandet och blir förvånad över hur mycket hon har skrivit med tanke på att han bara fick iväg en blinkning. Än mer förvånar det honom att hon lämnar ut sitt mobilnummer redan i första kontakten. Tanken slår honom direkt att det här kanske har gått för lätt: är hon så desperat? Men han väljer att inte tänka så mycket och att inte döma henne innan han ens har pratat med henne. Så kommer ångesten smygande. Hur snart skall han ringa henne? Hennes meddelande är bara ett par timmar gammalt. Han vill ju inte verka för desperat eller som om han inte har något att göra på hela eftermiddagen. Samtidigt gäller det att visa intresse, smida medan järnet är varmt, och allt sådant där. Han beslutar dock att avvakta till kvällen, också för att få litet tid att fundera på hur han skall lägga upp samtalet samt att läsa på om Dalaflickan, som för övrigt uppger sig heta Carina. Han passar också på att 12
kolla upp hennes nummer och får veta att det står på en Carina Gillberg på Tavastgatan. En söderböna, alltså. Han har aldrig varit mycket för Söder och inte heller haft mycket till övers för invånarna där. En salig blandning av udda typer och ofta ett stökigt krogliv. Men med rätt sällskap kanske Söder kan vara riktigt trevligt, i synnerhet om man kan tillbringa större delen av tiden där i en säng, exempelvis på Tavastgatan. Kvällen kommer, och Erik lägger Dalaflickans utskrivna profil med foto på sitt skrivbord tillsammans med en lapp med några stolpar för samtalet. Han slår hennes nummer och väntar spänt. Efter fyra signaler tillkännager en röst i andra änden följande: ”Ja”, säger den, ”det är Carina.” Det är en ganska kylig röst, men Erik försöker att inte låta sig bekommas utan informerar i sin tur om följande: ”Hej”, säger han, ”det här är Anythingtwice från Nätet. Erik heter jag egentligen”, fortsätter han. ”Jag skickade en blinkning till dig igår och fick ett meddelande från dig idag”, säger han och försöker att inte tänka på hennes kyliga röst. Hon fnissar till. ”Nej, men hej”, utbrister hon. ”Är det du? Det var snabbt jobbat”, säger hon och låter plötsligt vänlig. Kanske väntade hon just ett annat samtal, ett som hon inte såg fram emot, och lät därför kort när hon svarade. ”Ja”, svarar Erik, ”ett så här spännande samtal vill man inte skjuta upp.” Konversationen kommer i gång och löper på hyfsat smidigt, med bara ett par upphakningar vid övergångar mellan samtalsämnen. De redogör litet för varandras bakgrund och nuvarande livssituationer. Hon är uppvuxen i Mora (därav hennes alias) och flyttade till Stockholm för nio år sedan. Hon är utbildad sjuksköterska och har bland annat jobbat som det i Spanien. Talar språket ganska obehindrat. Skriver dock inte lika bra. Så är det ofta, tänker Erik. Det är få som lägger ner sådan möda på att även lära sig att skriva som han har gjort på både sin tyska och sin engelska. Carina tröttnade dock på yrket och utbildade sig i stället till dekoratör och jobbar nu på en liten firma som utför renoveringar av trapphus. Hennes uppgift är att ta hand om de gamla dekorationerna. Det trivs hon bra med, även om det ofta innebär obekväma arbetsställningar, vilket sätter sina spår i rygg och axlar. Efter några år som mer eller mindre singel i staden träffade hon en man som var några år äldre och redan hade två barn. ”Plötsligt var jag med barn, men det höll inte mellan oss”, berättar hon. ”Fast vi är fortfarande goda vänner och delar på vårdnaden”, skyndar hon att tillägga. Alltid lika överraskade, tänker Erik, dessa tjejer som ”plötsligt” är med barn. Är de inte medvetna om risken med att dra blankt? Erik minns en flickvän som på fullt allvar hävdade att barn inte är något som man kan planera att skaffa, utan att de bara kommer när de kommer. Han hade aldrig kunnat förmå sig att dela den uppfattningen. Enligt hans förmenande var barn ett projekt av sådan dignitet att det krävde både planering och de rätta omständigheterna. ”Är det en pojke eller flicka?” frågar han Carina, mest för att inte verka helt ointresserad av barn. ”En flicka”, svarar hon. ”Hon heter Lisa och fyllde sex i somras.” 13
”En fin ålder”, kommenterar han kunnigt, för det har han hört flera andra säga om barn i just den åldern – i synnerhet föräldrar om sina egna små juveler. Fast de flesta barn i den åldern som Erik har stött på har inte gjort det omdömet någon större rättvisa. Tvärtom har de i regel varit fullkomligt charmlösa – med något enstaka undantag, det skall tillstås. Hans kommentar har dock förväntad effekt, för Carina är inte sen med att haka på och beskriva hur fin just Lisa är, och hon gör det på ett sätt som bara en mor kan. Sedan säger hon så här: ”Och du då”, säger hon, ”har du aldrig velat ha barn?” frågar hon. Erik känner som hastigast en irritation över hennes formulering. Varför är det så många föräldrar, i synnerhet de som har lyckats skaffa barn med fel partner, som nästan automatiskt förutsätter att alla barnlösa personer över en viss ålder inte vill ha barn? De kan till och med ställa rent sårande frågor, utan att för en sekund reflektera över att orsaken till barnlösheten kan vara extremt känslig. Nej, de bara klafsar på. Där verkar inga regler om takt gälla. Men Erik behåller sitt lugn och svarar så här: ”Det har bara inte fallit sig så”, svarar han. ”Har väl inte träffat den rätta”, säger han. ”Nej, det kan väl vara så ibland”, svarar hon – plötsligt med något som han uppfattar som sympati i rösten. Han blir inte riktigt klok på henne. För hon driver väl inte med honom, spelar väl inte den kloka och mer livserfarna? Han tittar på fotona i hennes profil och släpper tanken. Hon är ju riktigt snygg. De pratar ett tag till om det ena och det andra, hit och dit, och om ditt och datt – i synnerhet om ditt och datt – innan hon ursäktar sig och förklarar att hon går upp klockan halv sex varje morgon för att hinna få iväg Lisa till dagis och sedan vara på jobbet strax före klockan sju, och att hon därför måste förbereda sig för sängen. Erik skulle ge rätt mycket bara för att få sitta på en stol i hennes lägenhet, eller i en lägenhet med insyn i hennes, och observera sagda förberedelse, men det är inget som han nämner för henne. Det skulle lätt kunna misstolkas. I stället säger han att han förstår, att han själv också snart måste lägga sig, tackar för ett mycket trevligt samtal och uttrycker sin förhoppning att de skall höras igen. Hon säger ”tack det samma” och ”ja, men det måste vi göra”, och samtalet avslutas. Erik lägger ifrån sig telefonen och blir sittande ett tag i reflektion över samtalet. På DVD-spelarens digitalur ser han att samtalet har varat i drygt en timme. Det var som tusan, tänker han. Han som oroade sig för att det skulle bli svårt att hålla i gång samtalet i mer än några minuter, tio på sin höjd. Men hon var lättpratad, och han måste ha gjort ganska bra ifrån sig också, för inte någon gång under samtalets gång kunde han urskilja ens en antydan till gäspning i andra änden eller en ansats från hennes sida att plötsligt avsluta. Så han är ganska nöjd och ser redan fram emot nästa samtal. När det lämpligen skall äga rum, det är nästa fråga. Han tar med sig den till sängen men hinner somna innan han kommer fram till någon lämplig tidpunkt. Den natten drömmer han att han sitter på sängkanten och pratar i telefon med Carina igen medan lilla Emma ligger bredvid och sover. När hon vänder sig om och sträcker ut handen för att känna honom men inte når honom, måste han snabbt avsluta samtalet och lägga sig inom hennes räckhåll innan hon vaknar och tittar efter honom. Hon lägger sin arm över hans mage och sover förnöjsamt vidare. Det är visserligen för mörkt i rummet för att han med säkerhet skall kunna se att det verkligen rör sig om ett förnöjsamt 14
sovande, men han tycker att det låter som om så är fallet. Han ringer inte tillbaka till Carina utan blir liggande med Emmas arm på magen och får dåligt samvete för att över huvud taget ha ringt Carina, när han har lilla Emma där bredvid sig i sängen.
15