__MAIN_TEXT__

Page 1

Godmorgon, midnatt!


Jean Rhys

Godmorgon, midnatt!

Översättning av Annika Preis


12


Godmorgon, Midnatt! Nu kommer jag hem. Dagen blev trött på mig men inte jag på den. Solen var så ljuvlig, jag ville stanna kvar. Men Morgonen sa nej – nu Så, godnatt, Dag ! Emily Dick i nson

13


14


FÖR STA DELEN

15


16


» P r e c i s som i gamla tider«, säger rummet. »Nå?« »Eller?« Det står två sängar här inne, en stor för madame och en mindre mitt emot för monsieur. Tvättstället är avskilt med ett draperi. Det är ett stort rum med en knappt märkbar odör av billigt hotell. Gatan utanför är trång och kullerstensbelagd, reser sig brant uppåt och slutar i en trappa. Någonting som man brukar kalla en återvändsgränd. Jag har varit här i fem dagar. Jag har bestämt mig för ett ställe att luncha på, ett ställe att äta middag på kvällen och ett ställe att ta en drink på efter middagen. Jag har planerat mitt lilla liv. Stället jag ska ta en drink på efter middagen… Stopp, ett tag, det måste jag se upp med. Det där är viktiga saker. I går kväll, till exempel. Det var rena katastrofen… Kvinnan vid bordet intill började prata med mig – en mörk, mager kvinna i fyrtioårsåldern, med mycket vällagd makeup. Hon hade refrängen till en sång inom sig och hon satt där och nynnade på den, medan hon slog takten med fingertopparna. »Jag tycker om den där sången.« »Ja, men det är en sorglig visa. Gloomy Sunday. Grå söndag.« Hon fnissade. »Lite sorglig!« Hon väntade på en vän, berättade hon för mig. Vännen kom – en amerikan. Han beställde ännu en whisky och soda till mig och medan jag drack den började jag gråta. Jag sade: »Jag mindes plötsligt nånting.« Den mörka kvinnan satte sig upp med mycket rak rygg och spände ut bröstet. »Jag förstår«, sade hon. »Jag förstår. Men ändå… Ibland är 17


jag lika olycklig som ni. Men det betyder inte att jag visar det för alla andra.« Eftersom jag inte kunde sluta gråta gick jag in i damrummet. Ett välbekant damrum och lyckligtvis tomt. Tanten stod utanför vid telefonen och talade med en flicka. Jag stannade där inne och såg på mig själv i spegeln. Vad är det egentligen jag gråter för?… Det är ju tvärtom så att det är just när jag känner mig så här glasklar i huvudet, när jag har fått ett par extra drinkar, som jag inser vilken tur jag har haft. Hjälpt, räddad, uppfiskad halvdränkt ur den djupa, mörka floden, torra kläder, nytvättat och nylagt hår. Ingen skulle kunna se att jag någonsin legat där. Utom att det förstås alltid finns spår kvar… Nå, det spelar ingen roll, här är jag nu, sansad och torr med ett ställe att gömma mig på. Vad kan jag mer önska?… Jag är lite av en automat, men alldeles samlad, utan minsta tvekan – torr, kall och sansad. Nu har jag glömt allt om mörka gator, mörka floder, smärtan, kampen och drunknandet… Kom ihåg att jag inte talar om den kamp man för när man är stark och kan simma bra och det står ivriga och villiga vänner på stranden, beredda att dra upp en vid första tecken på utmattning. Det jag talar om är på riktigt. Man slänger sig i utan villiga och ivriga vänner på stranden, och när man sjunker sker det till ackompanjemang av höga skratt. Damrum… den där monografin om damrum – toaletter – damer?… Ett tvättrum i London i svart och vitt kakel, femton kvinnor i kö med pennyslanten hårt fastklamrad mellan fingrarna, utan att en enda modig själ vågar vräka sig ut och storma förbi vakten med stenansiktet. Det kallar jag disciplin… Tvättrummet i Florens och den där vackra flickan i sådana fantastiska kläder, som rusade in och ömt kysste och kramade vakttanten och matade henne med kakor ur en papperspåse. Dottern dansösen?… Det där mysiga lilla tvättrummet i Paris där vakten sålde knark – någonting att läka ett sårat hjärta med. När jag kom upp hade amerikanen och hans vän gått. »Jag kom bara att tänka på nånting«, sade jag till servitören, och han 18


såg tomt på mig utan att ens orka skratta ut mig. Hans ansikte var utslätat och utan minsta skymt av förvåning. Det där var i går kväll. Jag ligger vaken och tänker på det och på pengarna som Sidonie lånat mig och hur hon lät när han sade: »Jag står inte ut med att se dig sån här!« Hon hade lett så där med halvslutna ögon som betyder: »Hon håller på att bli gammal! Hon dricker.« »Vi har känt varandra för länge för att spela teater för varandra, Sasha«, sade hon. Jag hade just kommit in från min lilla motionsrunda runt Mecklenburgh Square och Gray’s Inn Road. Jag hade tittat på än det ena och än det andra, på människor som gick förbi på gatan och ett skyltfönster fullt med konstgjorda armar och ben. Sedan kom jag in till någon som sade: »Jag står inte ut med att se dig så här!« »Hur då?« frågade jag. »Jag tror du skulle behöva lite omväxling. Varför reser du inte tillbaka till Paris ett tag… Du skulle kunna skaffa dig lite nya kläder – det skulle du sannerligen behöva… jag lånar dig pengar«, sade hon. »Jag ska dit ner nästa vecka, så jag kan skaffa dig ett rum, om du vill.« Och så vidare, och så vidare. Jag hade inte sett den här kvinnan på månader, och så vräkte hon sig plötsligt på mig… Så här är jag nu! När man tvingats bli mycket kall och mycket seende har man också blivit mycket passiv (Varför ska man bry sig, varför ska man bry sig?) Jag kan inte sova. Ligger bara och vrider mig i sängen… Var det 1923 eller 1924 som vi bodde om hörnet på Rue Victor-Cousin och Enno köpte den där kosackmössan och den där imiterade pälsen av astrakanlamm till mig? Det var då jag började kalla mig Sasha. Jag trodde turen skulle vända sig om jag bytte namn. Förde det nån tur med sig, egentligen… att jag började kalla mig Sasha? Var det 1926 eller 1927? Jag tände ljuset. Flaskan med vichyvatten på nattduksbordet, 19


tuben med Veronal, de två böckerna, de röda gardinerna… Jag kan se hur Sidonie springer trappa upp och trappa ned för att hitta ett hotell som ser ut precis så här. Hon har för sig att det här är min stil. Herregud, det är ju en förolämpning när man tänker på saken! Fler mörka rum, fler röda gardiner… Men man får inte dra allting över samma kam. Det är hennes favorituttryck. Och man får inte dra alla över samma kam heller. Naturligtvis inte. Och det här skulle vara min kam… Quatrième à gauche, och se upp så att ni inte snubblar på hålet i mattan. Det är jag det. Det är några svarta fläckar på väggen. Jag stirrar på dem. Nog rör de sig väl? Nåja, jag borde kunna stå ut med en eller annan vägglus vid det här laget. »Il ne faut pas mettre tout sur le même plan…« Jag stiger upp och ser närmare efter. Bara fettfläckar. Det är inte rätt årstid för vägglöss, för den delen. Jag tar ett par Veronal till, släcker ljuset och somnar genast. Jag står i en tunnel i Londons tunnelbanenät. Det är massor med människor framför mig och massor med människor bakom mig. Överallt ser jag skyltar med röda tryckbokstäver: Den här vägen till Utställningen, Den här vägen till Utställningen! Men jag vill inte veta vägen till utställningen, jag vill veta hur man kommer ut. Det går tunnlar till höger och tunnlar till vänster, men det står inte Utgång någonstans. Överallt pekar fingret och överallt står det på skyltarna: »Den här vägen till Utställningen…« Jag rör vid axeln på en man som går framför mig. Jag säger »Jag vill ut!« Men han pekar på skyltarna och hans hand är av stål. Jag går vidare med böjt huvud och skäms fruktansvärt, medan jag tänker: »Typiskt mig, jag försöker alltid vara annorlunda än alla andra!« Stålfingret pekar mot en lång stentunnel. Den här vägen – Den här vägen – Den här vägen till Utställningen… Nu kommer en liten skäggig man med trubbnäsa och lång vit nattskjorta fram till mig och talar allvarsamt med mig. »Jag är din far«, säger han. »Glöm inte att jag är din far!« Men det forsar blod ur ett sår i pannan på honom. »Mord«, tjuter 20


han, »mord, mord!« Jag står där hjälplöst och ser blodet rinna. Till slut sliter sig min röst loss från bröstet. Jag skriker också: »Mord, mord, hjälp, hjälp!« och ljudet fyller hela rummet. Jag vaknar och en man utanför på gatan sjunger valsen ur Les Saltimbanques. »C’est l’amour qui flotte dans l’air à la ronde«, sjunger han. Jag tror att det är vackert väder, men rummet är så mörkt att man inte kan vara säker. I trapphallen utanför kan man inte se någonting alls om inte den elektriska belysningen är på för fullt. Det är en stor trapphall som från morgon till kväll är belamrad med kvastar, hinkar, högar med smutsiga lakan och allt möjligt annat – skräpet från de eleganta våningarna längre ned. Mannen som har rummet bredvid mitt paraderar som vanligt i sin vita morgonrock. Står där och hänger. Han är en sorts trapphallens vålnad. Jag stöter alltid ihop med honom. Han är mager som ett benrangel. Han har ett ansikte som en fågel med mörka insjunkna ögon och en underlig blick, krypande, inställsam, slug. Varför skall han nu se så där på mig för?… Han har alltid morgonrocken på sig, antingen en blå med svarta prickar eller också den berömda vita. Jag kan bara inte föreställa mig honom i vanliga kläder. »Bonjour.« »Bonjour«, muttrar jag. Jag gillar inte den här förbaskade mannen… När jag kommer ned säger värden att han vill se mitt pass. Jag har inte skrivit in numret i registret, säger han. Den här hotellvärden är precis som en av gubbarna på pantbanken på Rue de Rennes – den där som alltid röt åt en och gick i väg för att få ens saker värderade. En fisk som presiderade i sitt alldeles egna lilla akvarium och stirrade på världen utanför med glasiga och oförstående ögon. Vad är det för fel på registret? Jag har väl fyllt i allting som jag skall, eller har jag inte? Namn det och det, nationalitet så och så… nationalitet – det är det som förbryllat honom. Jag 21


borde ha skrivit nationalitet genom äktenskap. Jag säger att jag skall lämna in passet under eftermiddagen, och han ger mig en av sina dystra, ogillande blickar. Jag klandrar honom inte. Den här hatten jag har bara skriker »Engelska«. Och klänningen pekar ut mig. Och så den här förbannade, löjliga gamla pälsen över alltihop – den sista dårskapen, den sista felande länken. Det spelar ingen roll. Nu har jag lite pengar. Nu kan jag kanske göra någonting åt det. Klockan är tolv en vacker höstdag och det finns ingenting att bekymra sig för. Jag har pengar att spendera och ingenting att oroa mig för. Men ta det varligt, ta det varligt! Hetsa inte upp dig! Du vet vad som händer när du blir upphetsad och exalterad, eller hur?… Jag… Och sedan vet du ju hur du faller ihop som en urblåst ballong, eller hur? Du håller inte ut… Ja, det stämmer precis… Så, inga våldsamheter nu. Det här skall bli ett par lugna, sansade veckor. Inte dricka för mycket, undvika vissa kaféer, vissa gator, vissa ställen så kommer allting att gå så fint, så fint. Det gäller att ha ett program, att inte lämna någonting åt slumpen – inga hål i schemat. Inte driva omkring helt planlöst med billiga grammofonskivor ringande i huvudet, inga »Här hände det och här hände det!« Framför allt gäller det att inte gråta offentligt, inte gråta alls om jag kan låta bli. Medan jag tänker allt det här går jag förbi det perfekta stället för min kvällsdrink. Det är ett kafé på Avenue de l’Observatoire, som alltid verkar vara tomt. Det minns jag sedan tidigare. Jag skall gå in och dricka en Pernod. Bara en, bara för den här gången, för att få tur… Skål för Miraklet, skall jag säga, Skål för Miraklet… En man som ser ut som en arab kommer in tillsammans med en sorgmodig flicka i glasögon. »Livet är tungt«, säger araben. »Ja, livet är inte lätt«, säger flickan. Lång tystnad. 22


»Man måste vara väldigt modig för att leva«, säger araben. »Ja, det har du verkligen rätt i«, säger flickan. Skakar på huvudet och smackar med tungan. De dricker ur sin vermouth och går, och jag sitter ensam i ett stort, rent, tomt rum och ser mig själv i den stora spegeln mitt emot där jag sitter och vänder blad i ett gammalt nummer av L’Illustration och inbillar mig att jag inte har ett enda bekymmer i hela världen, utom att det är söndag i morgon, en svår dag var man än är. Sombre dimanche… Jag planerar hela dagen. Äta. Bio. Äta igen. En drink. En lång promenad tillbaka till hotellet. Sängen. Veronal. Sova. Bara sova – inga drömmar. Klockan fyra på eftermiddagen nästa dag sitter jag på en biograf på Champs Élysées, helt enligt programmet. Skrattar hjärtligt på rätt ställe. Det är en alldeles utmärkt föreställning och jag ser den två gånger. När jag kommer ut från biografen är det mörkt och gatlyktorna är tända. Det är jag glad för. Om man måste gå omkring ensam känns det bättre om gatlyktorna är tända. Paris är vackert i kväll… du är vacker i kväll, min vackra, min älskade, och åh, en sådan djävul du kan vara! Men du har inte dödat mig i alla fall, eller hur? Och de kunde inte döda mig heller… Det var någonstans precis här som vi stod och väntade ett par timmar för att få se Anatole Frances begravningståg, eftersom Enno sade att vi bara inte kunde låta en sådan stor litterär personlighet försvinna utan att hylla honom med en sista hälsning. Där satt vi och småpratade och hyllade Anatole France med en sista hälsning, och de flesta som gick förbi i tåget gick och småpratade glatt med varandra de också, som om de gjort upp om att träffas till lunch eller middag, och vi hyllade allihop Anatole France med en sista hälsning. Jag går vidare och minns allt det här, och minns allt det där, 23


försöker hitta ett billigt matställe – det är inte så lätt just här. Grammofonskivan börjar snurra i huvudet på mig: »Här hände det och här hände det…« Jag arbetade på en affär alldeles här i närheten. Jag kan se mig själv komma upp från Metron vid RondPoint varje morgon klockan halv nio, gå längs Avenue Marigny, svänga först åt vänster och sedan åt höger, hänga in hatt och kappa i kapprummet, gå genom en korridor och sätta i gång med: »Godmorgon madame. Är det någon som hjälper madame?«

24


… D e t var ett stort rum i vitt och guld med mörkbonat golv. Imiterade Louis Quinze-stolar, målade skärmar, tre, fyra långa smala dockor med vackra och elaka långsmala ansikten. Varje gång en kund kom in ringde dörrvakten på en klocka strax ovanför mitt huvud. Jag gick fram till de tre trappstegen som ledde ned till ytterdörren och log ett litet diskret leende. Jag sade: »Godafton, madame… Ja, naturligtvis madame«, eller »Godafton, madame. Mademoiselle Mercédès har fått ert telefonmeddelande och allt är klart.« eller »Naturligtvis, madame… Önskar madame tala med någon särskild?« Sedan följde jag kunden en trappa upp där de verkliga affärs­ aktiviteterna pågick och kallade på mademoiselle Mércèdes eller mademoiselle Henriette eller Madame Perron, eller vem det nu var som skulle tillkallas. Om jag glömde ett ansikte eller hänvisade en ny kund till en expedit som inte stod i tur blev det bråk. Det fanns ingen hiss i den här affären. Det var därför jag var där. Det var ett av de där klänningshusen som fortfarande hade en viss status – åtminstone i Frankrike – men kunderna blev färre och färre. Jag hade haft jobbet i tre veckor. Det var urtråkigt. Man fick inte läsa, för det tyckte de inte om. Jag kände det som om jag var drogad där jag satt och stirrade på de där förbannade dockorna och tänkte på vilken succé de skulle ha haft i livet om de varit levande kvinnor. Sidenhy, silkeshår, sammetsögon, sågspånshjärtan – det var ingenting som saknades. Jag brukade avundas dörrvakten eftersom han åtminstone kunde titta på människorna som gick förbi ute på gatan. Å andra sidan var 25


han tvungen att stå hela tiden. Så kanske jag i alla fall hellre var mig själv än dörrvakten. Det hängde alltid en stark parfymdoft där inne. Jag brukade låtsas att jag kunde skilja på de olika dofterna. I dag är det L’Heure Blue, i går var det Nuits de Chine… Det luktade också starkt av bonvax från golvet och av gamla möbler och dockornas kläder. Affären hade en filial i London, och nu hade chefen i London köpt upp alltihop. Så där var tredje månad kom han ned till den franska butiken och det gick rykten om att han skulle komma en viss dag. Hurdan är han? Åh, han är en riktig engelsman. Mycket trevlig, har verkligen stil, en riktig engelsman… Jag tänkte: »Åh, herregud, jag vet vad de här människorna menar när de säger en riktig engelsman.« …Han anländer. Plommonstop, bonjour, oh-my-God-min och ha-ha-ögon. Jag vet genast vem han är. Han kommer uppför trappan tillsammans med Salvatini, som går ett par ängsliga steg bakom. (Salvatini är chef för vår butik.) Låt honom inte upptäcka mig, låt honom inte se på mig! Finns det ingenting man kan göra så att ingen upptäcker en eller tittar på en? Man måste förstås tömma huvudet på alla tankar, bli alldeles blank inuti, då blir ansiktet också tomt och intetsägande – då blir man osynlig. Ingen idé. Han kommer fram till mitt bord. »Godmorgon, godmorgon, miss…« »Mrs Jansen«, säger Salvatini. Skall jag resa mig eller skall jag inte resa mig? Resa mig förstås. Jag reser mig. »Godmorgon.« Jag ler mot honom. »Och hur många språk talar ni?« Han verkar riktigt nöjd. Han ler tillbaka. Välvilligt skulle jag vilja säga. Det är nog därför jag tror att han skämtar. »Ett«, säger jag och fortsätter le. 26


Vad hände nu då?… Åh, ja, naturligtvis… »Jag förstår ganska mycket franska.« Han fingrar på knapparna i kavajen. »Man har sagt mig att receptionisten talar franska och tyska flytande«, säger han till Salvatini. »Hon talar franska«, säger Salvatini. »Assez bien, assez bien.« Mr Blank betraktar mig med höjda ögonbryn. »Ibland«, säger jag idiotiskt fåraktigt. Det förstås, när jag är lite full och talar med någon som jag känner och tycker om kan jag verkligen tala franska helt flytande. Andra gånger talar jag det bara. Och för övrigt så har ni fått det hela om bakfoten, min herre. Jag är här därför att jag har en vän som känner mr Salvatinis älskarinna, och när vi träffades första gången såg jag inte alltför illa ut och han var på gott humör. Det har ingenting med flytande tyska och franska att göra, min bäste herre, inte det minsta. Jag är här därför att jag är här därför att jag är här. Och bara för att visa er att jag kan tala franska så skall jag sjunga en liten sång för er som handlar om just det här: Si vous saviez, si vous saviez, si vous saviez comment ça se fait. För Guds skull, tänker jag, ta dig samman nu! Jag säger: »Jag talar franska utan större svårighet. Jag har bott i Paris i åtta år.« Nej, nu är han misstänksam. Hans frågor är snabba och vassa. »Hur länge har ni varit anställd här?« »Lite mer än tre veckor.« »Var arbetade ni innan ni kom hit?« »På Maison Chose på Place Vendôme.« »Åh, jaså, så ni har arbetet på Chose?« Ni har arbetet på Chose? Hans röst är mer respektfull nu. »Var ni receptionist där?« »Nej«, säger jag. »Jag var mannekäng.« »Ni har arbetat som mannekäng?« Hans ögon går upp och ned, upp och ned. »Hur länge sedan var det?« frågar han. »Hur länge sedan var det?« Nu står allting stilla – år, dagar, 27


timmar allting är bortsuddat. Hur länge sedan var det? Det minns jag inte. »Fyra, nästan fem år sedan.« »Hur länge var ni där?« »Tre månader ungefär«, säger jag. Han verkar vänta på fler upplysningar. »Och sedan slutade jag«, säger jag gällt… (Det här är utan tvekan en av mina bättre dagar. Det här är en sådan där dag när jag säger allting rätt.) »Åh, så ni slutade?« »Ja, jag slutade.« Just det, min bäste herre. Jag slutade. Jag blev uttråkad och så gick jag min väg. Men det var fyra, nästan fem år sedan och det kan hända mycket på fem år. Jag har inte en tanke på att gå min väg härifrån. Det kan jag försäkra. Och jag hoppas att ni inte har en tanke på att… bara tanken på att ni skulle ha en tanke på att… gör att jag blir iskall om händerna och att hjärtat börjar dunka. »Har ni arbetat någon annanstans sedan dess?« »Neej, nej. Nej, det har jag inte.« »Jag förstår«, säger han. Han står och gungar fram och tillbaka på hälarna som ett högt träd som är på väg att falla rakt över mig. Sedan utstöter han ett ljud som låter som »Hah« och marscherar i väg till ett rum på baksidan, följd av Salvatini. Nå, det här gick inte bra. Det är ingen idé att försöka låtsas. Det har gått så illa det kan. Det kunde inte ha varit värre. Men nu är det över. Nu kommer han aldrig att se åt mig igen. Nu glömmer han bort mig. En gammal engelsk dam och hennes dotter kommer in i butiken. Jag visar dem uppför trappan och springer sedan omkring och ordnar sakerna i utställningsmontrarna längst in i rummet. Efter någon timme eller så kommer de ned igen. De går fram till montrarna. Den gamla damen är mycket ivrig, men dottern ser ytterst motvillig ut. 28


»Vill ni visa mig dom här vackra sakerna?« säger den gamla damen. »Jag vill ha nånting som jag kan ha i håret på kvällen.« Hon tar av sig hatten och visar upp en fullkomligt kal hjässa, en vit, glänsande skalle innanför en frans av grått hår. Dottern håller sig i bakgrunden. Hon är tyst och sammanbiten, orkar inte skämmas längre. »Kom nu, mamma, låt oss nu äntligen gå. Var inte dum, mamma, du hittar ingenting här!« Det hänger en lång spegel mellan fönstren. Den gamla damen provar belåtet det ena efter det andra på sitt kala huvud. Dotterns ögon möter mina i spegeln. »Jävla gamla kärring, är hon inte löjlig?…« Jag stirrar kallt tillbaka. Det skall sägas till den gamla damens rättvisa att hon inte bryr sig det minsta om allt det här. Hon pekar på sak efter sak och säger: »Visa mig det där, visa mig det där!« En envis gammal dam med glada, modiga ögon. Hon provar ett hårband, en spansk kam och en blomma. En grön fjäder svajar över hennes kala flint. Hon är lugn och fullkomligt oberörd. Hon ser ut som en romersk kejsare i det sista hon tar på sig. »Mamma, snälla du, kom nu! Får vi gå nu!« Den gamla damen tar ingen som helst notis om henne och ger sig inte förrän hon tittat på allting i båda montrarna. Sedan: »Tack så mycket, förlåt att jag ställt till med så mycket besvär. Förlåt så väldigt mycket.« »Det är verkligen inget besvär, madame.« När de går mot dörren bryter dottern ut i ett hätskt, hörbart väsande: »Du måste förstås göra dig till allmänt åtlöje som vanligt! Varenda människa i butiken stod ju och fnissade. Om du nödvändigt ska göra sånt här, så får du faktiskt göra det ensam i fortsättningen. Jag vägrar, jag bara vägrar!« Den gamla damen svarar inte. Jag kan se hennes ansikte i spegeln. Ögonen är fortfarande klara, men någonting kring munnen och hakan faller sönder… Åh, men varför köper de henne inte en peruk och flera vackra klänningar och ger 29


henne all champagne hon vill dricka och allt gott hon vill äta och ser till att hon får en gigolo om hon vill ha en? En sista flammande uppblossning och hon är död inom ett halvår. Och det är ju det ni alla väntar på, eller hur? Men nej, ni måste se till att hon dör långsamt, det oblodiga mordet som inte lämnar minsta fläck på ert samvete… Jag lägger in nippret i montrarna igen, långsamt och försiktigt, precis som de låg. Sedan är det dags för déjeuner. Jag går upp. Ett långt bord med expediter och mannekänger om varandra. Vi har, naturligtvis, en engelsk mannekäng. »Kind, kind and gentle is she« – och det är ännu en förbannad lögn. Men hon är mycket vacker – »belle comme une fleur de verre«. Och så den andra, den lilla fransyskan, som jag tycker så mycket om, hon är »belle comme une fleur de terre…« Jag har fortfarande inte vant mig vid maten på det här stället. Jag har levt ett bra tag på bröd och kaffe, och det här får min mage att explodera varenda gång. Hors-d’œuvres, plat du jour, grönsaker, dessert. Kaffe och en kvarting vin kostar extra, men så lite extra att alla tar det. Ingen talar om den engelske direktören – en försiktig tystnad råder. Jag går ned och känner mig dimmig och lycklig. Lyckokänslan avtar gradvis, och sedan är jag bara dåsig. Salvatini sticker ut huvudet genom dörren bakom mig och säger: »Mr Blank vill tala med er!« Jag drar genast slutsatsen att han vill ta reda på om jag kan tala tyska. All den lilla tyska jag kan flyger genom huvudet på mig. Gode Gud, hjälp mig! Ja, ja, nein, nein, was kostet es, Wien ist eine sehr schöne Stadt, Budapest auch ist sehr schön, ist schön, mein Herr, ich habe meinen Blumen vergessen, aus meinen grossen Schmerzen, homo homini lupus (det är i alla fall nåt jag kan) aus meinen grossen Schmerzen homo homini do re mi fa so la ti do… Han sitter vid skrivbordet och skriver brev. Jag står där. Han 30


kan inte undvika att se hur nötta mina skor är. Salvatini ser upp, ler fladdrigt och ser bort igen. Kom in, stå rakt, upp med hakan, le… nej, le inte. Om du ler tror han att du försöker ställa dig in hos honom. Jag känner till den här typen. Han kommer inte att ge mig skuggan av en chans. Så le inte, utan se intresserad, pigg, uppmärksam ut… Spring ut genom den där dörren och försvinn härifrån… Din idiot, stå rakt, se aktiv ut, pigg, uppmärksam… Nej, vänta lite nu, det här gör han med avsikt. Jag vet det, jag känner det. Jag har stått här i fem minuter nu. Det här är omöjligt! »Ville ni tala med mig, mr Blank?« Han ser upp och säger vasst: »Ja, ja, vad vill ni? Vad är det fråga om? Ett ögonblick bara, ett ögonblick.« Plötsligt vet jag vad det gäller. Han vill inte höra mig tala tyska, han har tänkt ge mig sparken. Nå, då så, skynda på då, se till att få det ur… Ingenting. Jag bara står där. Nu är paniken ett faktum. Händerna darrar, hjärtat dunkar, händerna är iskalla. Fly, fly från de här giftiga rösterna, de här avskyvärda ögonen… Han avslutar sitt brev, skriver ett par rader på ett annat papper och stoppar in alltsamman i ett kuvert. »Vill ni vara snäll och ta det här till Lekess?« Ta det här till Lekess… jag ser på Salvatini. Han ler uppmuntrande mot mig. Mr Blank smattrar på: »Skynda er så fort ni kan, mrs… ähum… så är ni snäll. Tack, det var vänligt!« Jag vänder mig och öppnar blint en dörr. Den leder till en toalett. De ser sarkastiska ut när jag går ut genom den rätta dörren. Jag går några steg i korridoren och stannar sedan och lutar mig med ryggen mot väggen. Det här är ett mycket gammalt hus – två gamla hus. Första våningen, den egentliga butiken, är moderniserad. Visningsrummen, provrummen, mannekängernas rum… men på nedre botten ligger arbetsrummen och kontoren och dussintals 31


smårum, korridorer som inte leder någonstans, trappor som går uppåt och trappor som går nedåt. Lekess! Lekess… det säger mig ingenting. Han har gjort mig så upprörd att jag inte kan räkna ut vad eller vem det där skall vara. Ta det lugnt nu! Ingen panik! Vad står det på kuvertet… monsieur L . Grousset. Någonstans i det här huset finns det nån som heter monsieur L . Grousset. Jag måste ge honom det här brevet. Någon måste tala om för mig var han finns. Grousset, Grousset… Jag svänger av åt höger, går längs ännu en korridor, nedför en trappa. Arbetsrummen… Nej, där kan jag inte fråga. Alla flickorna kommer att stirra på mig. Jag skulle stå där som en idiot. Jag försöker med en annan korridor. Den slutar i en toalett. Antalet toaletter på det här stället, c’est inoui… jag svänger om ett hörn, upptäcker att jag är tillbaka i den första korridoren och springer rakt på en främmande ung man. Han blänger surt på mig. »Kan ni vara snäll och säga var jag kan hitta Monsieur Grousset?« »Connais pas«, säger den unge mannen. Sedan blir det hela en mardröm. Jag går uppför trappor, förbi dörrar, längs korridorer – alla olika, alla exakt likadana. Det är någonting mycket viktigt som jag måste göra. Men jag träffar inte en levande själ och alla dörrar är stängda. Så här kan det inte fortsätta. Skall jag kasta bort den här förbannade lappen och glömma alltihop? »Du vet vad du måste göra«, säger jag till mig själv. »Du måste gå tillbaka och säga – alldeles lugnt – Jag är förfärligt ledsen, men jag förstod inte vart det var meningen att jag skulle gå med det här brevet.« Jag knackar. Han ropar. »Kom in!« Jag går in. Han tar brevet ur handen på mig. Han ser på mig som om 32


jag var en hund som kommit hem med ett gammalt, gammalt ben (Säg någonting, säg någonting…) »Jag kunde inte hitta honom.« »Vad menar ni med att ni inte kunde hitta honom? Han måste ju vara där.« »Jag är förfärligt ledsen men jag visste inte var jag skulle söka honom.« »Så ni vet alltså inte var ni ska hitta kassören – var kassakontoret är?« »La Caisse«, säger Salvatini – hjälpsamt, men för sent. Men om jag talar om att det var hans sätt att uttala ordet som förvirrade mig, så kommer det att verka oartigt. Det är bäst att inte säga någonting alls… »Nå, vet ni inte det?« »Åh, jovisst. Naturligtvis gör jag det.« Det vill säga, i morse visste jag var kassakontoret låg. Det är inte så långt från vårt kapprum. Men nu vet jag inte ett förbannat något… Spring, bara spring, spring bort från deras ögon, spring bort från deras röster, spring… Vi stirrar på varandra. Jag andas in djupt och andas sedan ut igen. »Detta är fantastiskt«, säger han, mycket långsamt, »fullkomligt fantastiskt! Gudarna skall veta att jag är van vid idioter, men denna totala imbecillitet… Den här kvinnan är den största idiot jag mött i hela mitt liv. Hon verkar inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Hon är ju fullständigt hopplös… eller vad säger ni?« säger han till Salvatini. Salvatini gör en böljande rörelse med huvud, ögon och axlar som betyder: »Jag håller fullständigt med, det är bedrövligt, bedrövligt.« Eller: »Hon är inte så illa som ni tror« eller: »Åh, du min Skapare, vad är allt det här fråga om? En sån dag, en sån dag! När ska det ta slut?« Salvatinis axelryckning betyder allt man vill att den skall betyda. Inte gråta inför den här mannen. Tout, mais pas ça. Säg någonting… Nej, säg ingenting. Gå bara ut härifrån. »Nej, vänta ett ögonblick«, säger han. »Det är bäst att ni tar 33

Profile for Smakprov Media AB

9789177016076  

9789177016076  

Profile for smakprov