9789198059991 by Smakprov Media AB

person som man inte ville göra arg. Han hade förmågan att bara titta på mig, så visste jag att man skulle skärpa sig eller så skulle hans bestämda ögonbryn dra ihop sig på det otäcka sättet som man absolut inte ville vara med om. När jag var hemma hos min mormor och morfar i deras hem, hade jag ett par prydnadstofflor som min mormor hade hängt upp på väggen innanför ytterdörren. Dom tofflorna har jag ett ganska tydligt minne av. Jag hade alltid dom tofflorna när jag sprang runt på mormors gräsmatta och spela fotboll. Har ett starkt minne av att jag alltid ramla när jag hade dom på mig. Lika tydligt minns jag hur min mormor kom springande varje gång jag ramla och som hjälpte mig upp igen. Att jag sprang och ramla omkull hela tiden, berodde nog mest på att jag var en rund liten kille med några extra kilon för mycket! Och med en blå sjömanskostym och lika gles som Thore Skogman samt en sidobena som inte var att leka med. Dom gånger jag slog mig och blev ledsen, tröstade alltid min mormor mig och hon avslutade alltid med, att det går över när du gifter dig. Jag var hos min mormor och morfar från det att jag var 6-7 år till runt 12 års ålder. Jag vet inte vilket som känns mest jobbigt. Att mina föräldrar inte tog hem mig eller att jag inte har några som helst minnen av att min mor gjorde några aktiviteter med mig. Ärligt talat kan jag inte komma på något min mor gjort, som exempelvis, en utflykt eller spelat spel. Det spelar ingen större roll nu. Men frågan är om mina föräldrars passiva närvaro, har skapat ett större behov hos mig som person att göra saker för att synas. Onekligen är det en fråga som gnager än i dag.

Jo! En aktivitet som min mor alltid ordnade till, var att åka till akutmottagningen mitt i natten. Så fort hon fick en åkomma var det absolut den värsta sjukdomen man kunde få. Jag vet inte hur många nätter, jag suttit på en akutmottagning, pågrund av hennes påhittade sjukdomstillstånd.

Men jag måste ju faktiskt ge min far lite beröm då han ett antal gånger tog med mig på tivoli, cirkus samt ett antal resor till Danmark. Nu är jag inte övertygad om att dom Danmarks resor var för min skull! Kanske det var för att ölen var slut hemma? Inte för att min far drack mycket sprit, men med facit i handen kan jag inte påstå att min far gjorde mycket aktiviteter under min barndom. Det blir inte många timmar som vi umgicks, om man slår ut dom timmarna, som min far och jag gjorde roliga saker tillsammans. Men min far hade säkert inte det så lätt när han var liten. Det är inget jag har forskat i. Det är mer en känsla. Men han är ju född under krigsåren och det var kanske inte så lätt då. När man skriver sin egen bok är det mycket som man själv har funderingar på. Man får ju många funderingar på, om ens liv redan var förutbestämt. Kanske är det så! Om jag ska berömma någon av mina föräldrar blir det svårt. Dom gjorde säkert efter bästa förmåga att uppfostra mig, även om jag känner mig besviken på många saker! Så såg dom till att jag hade det bra hos min mormor och morfar. Det finns många som har haft det mycket svårare, under sin uppväxt! Så jag kan inte påstå att det förekom någon form av missförhållande.

Det var avsaknaden av mina föräldrars närvaro som känns som ett stort tomrum. Även om min mormors omsorg var av den bästa sorten, så är det föräldrarna som är rötterna i ett barns grundliga trygghet. Min mormor har väl troligen magsår vid detta lag, när hon nu mera vet, hur mitt liv sett ut. Inte ett liv efter hennes uppfostran direkt. Mina föräldrar arbetade väldigt hårt, för att kunna försörja oss barn. Min mor var även hon arbetande i morfars företag under en tid. Sedan blev hon som många andra mammor hemmafru som på den tiden gick att vara. Fast att min mamma blev hemmafru blev jag kvar hos min mormor och morfar, och det är än i dag en fråga som jag aldrig fått något svar på. Varför tog dom inte hem mig? Enligt min mormor, så var anledningen att min mamma var ofta sjuk. Nu i efterhand vet jag att hon är en hypokondriker som har en journal tjockare än borta med vinden boken. Kanske låter hårt sagt, men så är tyvärr sanningen om min mors framfarande inom sjukvården. Min far var en arbetsnarkoman som jag knappt visste hur han såg ut, då han nästan aldrig var hemma hos sin familj. Han var än mindre hos min mormor, vill säga hos sina svärföräldrar. Vilket gjorde att jag såg honom väldigt lite. Har nog maximalt suttit i hans knä 10 ggr under hela min uppväxt. Min far har alltid varit en person som har haft svårt med känslor. Han gav inte direkt känslorna ett ansikte för mig under min uppväxt på något sätt.

Dom stod min mormor för i tusenfall. Jag var i skolans verksamhet ett så kallat problembarn. Ville inte direkt gå i skolan, då jag inte hade några direkta vänskapskretsar under skolgången. Kan inte heller säga att jag var utsatt eller mobbad. Troligen var jag inte en person som brann för skolan. Redan på den tiden var jag en rebell, som bestämde mig tidigt för att gå min egen väg, och skita i andra.