Bo R HolmBeRg
Bo R HolmBeRg
I_Bortom_11.5.indd 1
2011-06-15 15.28
Läs mer om Bo R Holmberg på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Bo R Holmberg 2011 © Omslag: Jonas Lindén Tryckt hos Livonia ISBN 978-91-29-67827-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Bortom_11.5.indd 2
2011-06-15 15.28
1 Kistan upptog större delen av rummet. Det fanns en utdragbar kökssoffa, med plats för de tre minsta och två väggfasta sängar längs med ena v äggen. Ett draperi skilde köket från en liten kammare. Muren var nykritad, köksbordet rent och slaskhinken tömd och ställd lite i skymundan. På fyra stolar mitt i rummet vilade kistan. Han som varit gift med henne, han som var Anselm, stod vid huvudändan, och de fyra barn som var hans stod två och två längs de båda långsidorna, med böjda huvuden. P å ena sidan Konrad och Edit, på den andra de minsta, Hedvig och Tora. Kistan v ar av ohyvlat spillvir ke. S ixten stod vid andra kortändan och fäste ögonen i ett kvisthål. F ör sig själv stod han, som om han inte riktigt hör de samman med de andra. Bara med henne, hon som nu v ar död. I nnanför kvisthålet låg hon. Han skulle kunna stoppa in ett finger och röra vid henne en sista gång. Han hade sett henne, han hade sett det bleka ansiktet, som porslin hade det ty ckts honom. Tunn och avmagrad låg hon där. Det hade gått fort. Det var på nyåret han sett att hon rört sig med möda, att ansiktet förlorat mycket av färg, att allt gick långsamt, och till slut hade hon legat bakom draperiet i 3
I_Bortom_11.5.indd 3
2011-06-15 15.28
smärta och en av grannarna, en kvinna som inte begåvats med ett enda barn, hade kommit och hjälpt till att sköta henne och barnen. H ans barn, han som nu stod alldeles stilla vid ena kortändan. Sixten hade sett henne, men nu var locket på och de stod där bara i väntan på att hon skulle föras ut ur rummet. Tora, den minsta, hon v ar bara fyra, v ar den enda som inte hade blicken riktad mot kistan. Ett ljud fick Anselm att vända sig om och barnen r örde också sina huvuden i riktning mot dörr en. S ixten lyfte på huvudet och såg dem. De var fyra, de bodde alla i närheten, i kasernen, de v ar sågverksarbetare som Anselm, som Sixten, som Konrad, som alla som v ar ö ver tio . Anselm och barnen dr og sig undan kistan. Hedvig tog handen på Tora, den lilla. De fyra som kommit sa ingenting, men de ställde sig som bärare och lyfte kistan. Sixten rörde tafatt vid virket innan de bar ut kistan ur köket. Det var som om en utandning svepte genom rummet och alla sex gick ut på gården. Hästen stod där , stampade lite ner vöst, och en av såg verksarbetarna fick lov att hålla den medan de andra tr e ställde kistan på flaket. Han som hade hand om hästen drog i tömmarna, höll den stramt och fick den att lunka fram på grusvägen, ner för backen och mot den något störr e vägen. De andra tre sågverksarbetarna gick stilla vid sidan om. Sedan följde familjen. Anselm gick först, med tunga steg, barnen rörde sig stillsamt, även Tora, den minsta. Sist gick S ixten, han har klade sig för att försöka få bor t det som fastnat i halsen. På avstånd hördes sågverket skria. 4
I_Bortom_11.5.indd 4
2011-06-15 15.28
Bärarna lyfte ner kistan från flaket. På den lilla väg som ledde till gravkapellet stod två män i arbetskläder. En av dem lutade sig mot en spade. Vägen var lerig och en av bärarna halkade till. Kistan kom att luta lite och en dov duns hördes. Dörren till kapellet var öppen och prästen fanns där redan. Han var gammal med rynkigt ansikte. Han handhälsade på familjemedlemmarna och sa några ord, medan en stark doft av tobak ångade ut ur hans mun. Han försökte hålla kvar handen på småbarnens kinder en stund men de dr og sig undan. B akom en liten tramporgel satt en kvinna i svart blus. Prästen visade bärarna v ar de skulle ställa kistan. S edan pekade han ut var de sörjande skulle stå. Sixten hamnade på kortsidan igen. P å den andra stod prästen med knäppta händer. Vid dörren ställde sig de fyra bärarna. Prästen visade med ett tecken att dörr en skulle stängas och nickade sedan åt organisten. Sixten hör de musiken, medan ögonen brände. D e små stod alldeles stilla, äv en Tora. De stirrade på kistan. Anselm hade bitit ihop tänderna så hårt att hakan pekade rakt ut. Sixten hörde bönen, han hörde orden men som om de inte hörde samman med honom eller de andra. D et var ord om döden och om hoppet, om uppståndelsen och ett liv i him len. Inget om hon som låg där . Henne hade prästen aldrig sett, henne kände han inte. Inget om hennes korta liv sa han. Det tog inte lång stund. Prästen gjorde en rörelse till organisten som trampade igång. B ärarna stod ber edda när präs ten nickade åt dem. Det var grannen som hette Danielsson som bestämde när 5
I_Bortom_11.5.indd 5
2011-06-15 15.28
de skulle lyfta genom att hosta till. S edan gick de ut i den leriga v åren igen. D e gick förbi de tv å med spadarna och följde en smal gång till en öppen grav. Vid sidan om låg en stor jor dhög. Prästen gav tecken till bärarna att fira ner kistan med hjälp av två långa, br eda, svarta band. H an knäppte sina händer och bad och sedan öste han de tre skovlarna mull. Prästen såg deltagande ut och handhälsade en gång till. Han försökte lägga handen på pannan på de små men de drog sig åt sidan. Sedan gick han. Anselm såg ut som om han inte visste v ad han skulle göra. Danielsson viskade till honom. Sixten hörde att han sa att det var klart nu. B ärarna började gå, Anselm följde dem. S ixten gick sist. Vid sidan om gången stod de två arbetsklädda med spadar i händerna i väntan.
6
I_Bortom_11.5.indd 6
2011-06-15 15.28
2 Hon var fäst i jorden nu. Kistan var i jorden nu, hon var i jorden, Elsa hette hon. Hon hade inte blivit gammal. Köket såg nästan ut som vanligt i kvällningen, förutom att hon inte fanns där. Kökssoffan var bäddad, de tre minsta låg där r edan, E dit åt ett håll, H edvig och Tora åt det andra. Kropparna nära varandra, tre små ansikten, utslätade, trygga i sömnen. Det var bara Sixten och Anselm och hans äldsta pojke, han som hette Konrad och snart var elva och redan märkpojke på sågen, som satt runt köksbordet. Lampan v ar ner dragen och skapade en ring av ett sv agt ljus. Draperiet till kammaren var undandraget och den smala tvåmanssängen där innanför bar ännu ett sträckt, ljusgrått överkast. – Det gick fort, sa Anselm. Sixten ryckte till. Tystnaden hade varit så stark. Vad hade gått for t? F örloppet eller själv a akten, de hoppingiv ande orden, mullen, dunsarna när jorden föll mot kistan? – Hon vart skryp, sa Anselm. Det var förloppet, det hastiga, han menade. D öden som bara svepte in i köket och fällde henne. S ixten harklade sig, han försökte få bort det som fastnat i halsen. 7
I_Bortom_11.5.indd 7
2011-06-15 15.28
Han slöt ögonen. N u såg han henne, inte med gapande mun, inte med likbleka kinder, han hörde inte hennes smärtsamma skrin. Nej, han ser henne när hon raskt går längs bygatan, när hon knäskurar, när hon lyfter den våta handen och med baksidan stryker bort håret från ögonen. H on skrär bär, lingon och blåbär rullar på handduken som hon brett ut på bordet. Och handen lyfts mot honom och hon rör tafatt vid hans axlar. Han hör hennes röst, när hon försiktigt väcker honom, när hon småsjunger, när hon nynnar de små till sömns. Han nickade bara, Konrad snöt sig mot handryggen. – Men man får bita ihop, sa Anselm. Han hade bytt ut svartkostymen – den hängde på en galge vid draperiet – mot arbetsskjortan. Den passade honom, han hade sett bor tkommen ut i de o vanliga kläderna, som han lånat av en hjälpsågar e som nyss förlorat sin hustr u. D et ovanliga, slog det Sixten, var mustaschen som var ansad och de buskiga ögonbrynen som klippts. Anselm v ände sig in mot r ummet och såg på barnen i kökssoffan och sedan på Konrad. – Gå och lägg dig, du också, sa han. Konrad reste sig, han v ar av det späda slaget, skjor ta och byxor hängde på honom. Men han gick till kommoden och sköljde av ansiktet och kröp ner i ena sängen längs väggen. De var bara två nu under lampan. – Hon var som bra att ha att göra med, sa Anselm. Han kisade ut mot mörkret. – Mor din. Och barnens mor. Han nickade in mot r ummet, stannade med blicken på kökssoffan som om han räknade barnen. 8
I_Bortom_11.5.indd 8
2011-06-15 15.28
– Och min … Han tystnade, dr og i ögonbr ynen, blängde för vånat när han inte fick riktigt tag och la en bred hand på bordet. – Det blir ju som annorlunda nu, sa han. Han drog åt sig andan och sänkte rösten. – Jag tog ju hand om dig, då du hörde till henne. Men nu, ja, munnar och sånt. Många att mätta. Och hon ligger ju där hon ligger nu, och ja, jag har ju mina fyra och ensammen är jag. Och mor din. Det var aldrig så att jag sa att jag skulle … ta hand om dig eller så. O ch du är ju vuxen nu, eller bra på väg. Och trångt har vi ju det. O ch en mun mindre. Och en hushållerska kanske jag måste … Ja, du får nog se till att du klarar dig själv hädanefter , så får det bli. O ch det finns ju många sågverk, så nog kan du få tag i ett arbete, det tr or jag ju. Bättre än du har det här ändå. För här har du ju inte haft något sista månaden. Ja, så får det bli. Han tystnade, r este sig häftigt, gick in i kammar en och drog för draperiet.
9
I_Bortom_11.5.indd 9
2011-06-15 15.28
3 Sixten gick redan nästa dag. Han hade legat vaken länge. Han hade hört småsyskonens andetag och Konrads kraftigare. Inifrån kammaren hade inte kommit ett ljud. Han undrade om Anselm också låg vaken. Någon enstaka gång hade han hört dem, när mor levde, när de r örde sig häftigt i sängen, och han hade legat v aken och lyssnat med bultande hjärta och känt hur hans eget kön rest sig. M en det v ar slut med det nu. D et skulle kanske komma en ny kvinna till rummet, en hushållerska. Försågaren Edvin Alexandersson, närmsta grannen, han som var en av dem som burit, hade haft en hushållerska länge men på sågen sa de att han också hade henne på natten. Hur skulle det annars gå till, i detta trångbodda? D är kunde ingen sova i avskildhet. Nära andras kroppar hela tiden. Nog trodde han också att E dvin Alexandersson hade henne som nattsällskap. Anselm, tänkte han. D et v ar tyst i kammar en. Kanske han inte heller sov … Nog hade Sixten känt att han levde här på nåder. Sin egen far hade han aldrig sett, de hade aldrig varit gifta, Elsa och Torsten. Ja, Torsten hette han, men han hade dr unknat i tim mersorteringen. H an gick i pr ejningen och skulle dra ut 10
I_Bortom_11.5.indd 10
2011-06-15 15.28
måttet till buntverket och han hade fallit i älven. Han kunde inte simma och ingen hade sett v ad som hände. D å v ar Sixten bara tr e veckor gammal. När han v ar fyra år, när de hjälpligt hade dragit sig fram i flera år, Elsa som piga på gårdar, då hade hon träffat Anselm. Sedan hade barnen kommit i rask takt, de barn som hon egentligen skulle ha haft med han som drunknade, med Torsten. Ja, på nåder , tänkte han. I nte så att Anselm slagit eller hånat honom, men nog hade han känt att det var skillnad på honom och de andra barnen. Och nu skulle han få ge sig av. Det var inte mer med det. Han somnade till slut och i dr ömmen kom hon gående längs de ångermanländska v ägarna med honom i handen. Hårt höll hon den och går darna radade upp sig för honom, små torpställen, stora bondgår dar och stadsv åningar med högt i tak. H on släppte aldrig handen, hon höll den hela tiden. I drömmen kunde han också gråta.
Han gick innan de minsta barnen vaknat. Han hade hört när Anselm och Konrad gjort sig i ordning för dagens arbete. S må r örelser i tystnad. H an hade hör t Anselm viska till Edit, hon som var åtta, att hon nog fick se efter barnen och ge dem något att äta under dagen. Själv hade han inte gett sig tillkänna. M en när de gått hade han stigit upp. I en liten näverkont stuvade han ner det han ägde. D et var inte mycket. Edit låg vaken men Hedvig och Tora sov. Han la sin hand på Edits panna. Hon rörde sig inte, men hon tittade på honom med stora bruna ögon. 11
I_Bortom_11.5.indd 11
2011-06-15 15.28
– Jag ger mig av, sa han. Det såg ut som om hon skulle börja gråta, ögonen blev ännu större. – Vart då? viskade hon. – Jag vet inte, sa han. Jag ska söka arbete. – Kommer du tillbaka? – Det är klart jag gör. Sov nu. Hon satte sig upp , men han tog fatt i hennes axlar och förde henne försiktigt tillbaka. – Vila lite till, sa han. Han klämde ihop filten runt henne och bäddade in henne. Hon slöt ögonen. Han drog med handen längs hen nes kind. Sedan böjde han sig över de minsta. Hedvig var ljus, håret ljust, ögonen blå, men de var stängda nu. Hon var inte stillsam, det var alltid ett buller runt henne. Medan Edit kunde sitta i timmar på v edlåren och leka med vad som helst – några v edbitar, ett nystan, en bur k – rördes det alltid runt Hedvig. Hon var sex. Men nu sov hon, ansiktet i vila. Han tyckte om att titta på de små när de so v. Det fanns en frid över de ögonblicken. En känsla av något oförstörbart. Tystnaden, bara det sv aga snusandet från dem. D en lätta andningen. Tora och H edvig låg med ansiktena tätt mot v arandra som om de i sömnen ville smälta samman. Tora, den minsta, hon som bara v ar fyra, liknade E dit. S amma mör ka ögon, samma hårfärg. Det var henne de påminde om, henne som de begravt. Han tog mjukt i deras händer, höll dem länge och kände 12
I_Bortom_11.5.indd 12
2011-06-15 15.28
deras sömnvärme. Han gick till v edlåren, plockade upp tv å vedträn och la dem i spisen. Vid dörr en v ände han sig om. E dit hade satt sig upp i sängen, hon tittade på honom. – Inte gråta, viskade han. Han stängde försiktigt dörren och blev stående på v ägen utanför kasernerna. Tre var de, med en liten gräsplätt mellan var och en. S nön var borta men v ägen lerig. H an gick den tills han passerat den sista kasernen utan att möta någon. Sedan kom backen ner mot vattnet och sågen. Han blev stilla och tittade ut över älven. Han ställde ner konten och sökte efter ett mynt bland den lilla summa pengar som han ändå hade med sig. – Klave – norra sidan, krona – södra, sa han högt. Det blev krona. Då slipper jag ta mig över älven, tänkte han. Men det var den han tänkte följa. Nog finns det väl fler sågverk på den här sidan och nog ska det väl finnas arbete, tänkte han som gav sig av.
13
I_Bortom_11.5.indd 13
2011-06-15 15.28