Det var verkligen ett hjortronställe. Men bären växte på förrädisk myrmark, så barnen kunde bara plocka i den yttersta kanten. Det gick väl an, men värre var det med flygfäna. Mygg och knott angrep dem i stora moln.
Goliat fick en idé och sprang fram till den halvt omkullfallna björken. Med sin yxa skalade han kvickt av ett stort stycke näver från den vita stammen. Därefter virade han till en rejäl strut som han låste med ett par tunna rottrådar från trädet. ”Vi plockar bären i struten, så kan vi äta dem när vi kommer till ett trevligare ställe”, sa han. ”Jaja, men låt det gå fort”, sa Ulrika. ”Jag håller på att bli uppäten.”
”Nu räcker det”, sa Ulrika. ”Magen blir mätt fortare än ögat.” De sprang utmed stigen. Efter en stund började det gå uppför och skogen glesnade alltmer. Uppe på höjden blåste en svalkande bris och myggplågan var borta. Barnen satte sig ner i det mjuka gräset och åt bröd och torkat kött som de haft med sig. De avslutade måltiden med de nyplockade hjortronen. ”Mmm, så gott”, sa Ulrika. ”Myggen var hemska, men det var det värt.” ”Absolut”, sa Goliat. ”Men aldrig att jag ger mig in i det mygghålet en gång till.” ”Inte jag heller”, skrattade Ulrika.
Mätta och belåtna fortsatte de sin vandring. Solen var på väg ner, men det hade ännu inte börjat skymma. ”Är du trött?” frågade Goliat. ”Nä, men fötterna börjar bli lite ömma”, svarade Ulrika. ”Tror du att det är långt kvar till hukesmygen?” ”Vi närmar oss”, sa Goliat. ”Den lär ligga alldeles vid sjön. Känner du inte sjölukten?”
Plötsligt kunde de skymta vattnet mellan träden och Ulrika började småspringa. ”Det är sandbotten, vad härligt!”
Ulrika vadade ut tills vattnet nådde upp till knäna. Men då drog sig vattnet undan, och plötsligt låg vattenbrynet flera meter längre ut.
”Det ser ut som om sjön sjunker”, sa hon. ”Så underligt.”