9789172058323

Genom att sammanfatta och redigera Vanvårdsutredningens arbete på ett personligt och överskådligt sätt bidrar denna bok till att föra fram de drabbades erfarenheter i ljuset.

Boken innehåller många berättelser om barn som far illa. Genom att låta alla dessa nu vuxna personer få berätta och själva komma med förslag på hur samhället hade kunnat stötta kan vi lära av vanvård.

Anders Nyman är leg. psykolog och leg. psykoterapeut.

Han arbetade som utredningssekreterare i Vanvårdsutredningen 2006–2011.

”Den här boken bör finnas på varje socialkontor och på alla socialhögskolor.” Ann Tollbäck, f.d. utbildnings­ chef Linköpings kommun.

Att lära av vanvård i den sociala barnavården

Vanvårdsutredningen har avtäckt ett mörkt kapitel i svensk nutidshistoria. Vi som arbetat i utredningen är de enda vittnena till över niohundra individers berät­ telser. Därför har vi ett särskilt ansvar för att de inte faller i glömska. Så skriver Göran Johansson, särskild ut­redare, i bokens förord.

ANDERS NYMAN

”Jag gjorde skuggfigurer av mina händer på väggen för att känna mig mindre ensam.”

ANDERS NYMAN

Att lära av vanvård i den sociala barnavården

Anders Nyman

Att l채ra av vanv책rd i den sociala barnav책rden

Allt var mycket nyss, och ganska länge sedan.

Minnen bleks som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Birger Norman: Ådalen 31.

Rabén och Sjögren, 1981.

© 2012 författaren och Gothia Förlag AB ISBN 987-91-7205-832-3 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Förlag AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

redaktör Åsa Sundström Omslag Anna Hild Grafisk form RPform, Richard Persson Omslagsfoto Juliana Wiklund/Johnér Första upplagan, första tryckningen Tryck Ednas Print, Slovenien, 2012.

Tryckt på miljövänligt framställt papper.

Gothia Förlag Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, fax 08-644 46 67 www.gothiaforlag.se

Innehållsförteckning Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Vanvårdsutredningen – bakgrund, direktiv och upprättelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Vanvårdsutredningen: uppdraget Arkivmaterial Delrapport Upprättelseutredningen Att lära för framtiden

Lagstiftning och barnuppfostran – historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 Det tidiga 1900-talet 1945–1960 1960 års barnavårdslag Socialtjänstlagen Tillsynsansvaret Tillbakablickar på barnsynen Om våld Aga och tillrättavisningar Restriktiv hållning från myndigheterna Sexuella övergrepp Sammanfattning

Mot en definition av vanvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Det beror på The Battered Child Syndrome Konsensus saknas fortfarande Svensk definition ifrågasattes Modernt och barnrättsorienterat Vanvårdskategorierna ”Vanvårdsträdet” Tvång, regler och straff Hot Utnyttjad i arbete Integritetskränkning Sexuella övergrepp Försummelse Tillsynssvikt Otillräcklig skolgång

Intervjuerna och arkivmaterialet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Uppdraget Intervjuerna Intervjuguiden Intervjureferatet Intervjutekniken Att vara intervjuare Efter intervjun Avbrutna intervjuer Handledning Arkivmaterialet S:t Lukas

Vad berättade intervjupersonerna?

Tre vinjetter med kommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 Lars Peter Per Salime

Vad berättade intervjupersonerna?

Siffror, tabeller, citat och kommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Åldersfördelningen Placeringar och omplaceringar Åtta vanvårdsområden Våld och sexuella övergrepp Förtjänar att synliggöras Kategorisering begränsar Hot Fysiskt våld med tillhyggen Övrigt fysiskt våld Våldet kan delas in i tre grupper Sexuella övergrepp Skadligt utnyttjad i arbete Tvång, regler och straff Kränkning av integriteten Försummelse

Arkiven berättar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 140 personers arkivhandlingar Stora brister i materialet Stämde ganska bra Underrapportering förekom Vad dokumentationen bör innehålla Få uppgifter om vanvård Avsevärda avvikelser Svårt att styrka vanvård

Överleva vanvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157 Överlevnadsstrategier Relationer till andra Tro på framtiden Älskad innerst inne Ren tur Livet som vuxen Psykisk ohälsa och missbruk

Orsak och verkan Psykiska lidandet värst

Upprättelseperspektivet och intervjuns betydelse . . . . . . . . . . . 175 Intervjuns betydelse Intervjutillfället Trauman väcks åter Kontakt med platser och anhöriga Att ta del av arkivmaterial Avbrutna intervjuer Att sätta ord på sina minnen

Hur kunde det hända? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 Är faran över?

Dagens placerade barn Riskabel riskbedömning ”Ondskans” psykologi Barnet som måltavla Person, relation och situation Där det är möjligt ”Riskmiljöer” är sammansatta

Vad kan vi lära oss? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 Barnombudsmannen Intervjupersonernas förslag Väldokumenterat och välutrett Kvalificerad närvaro Dagens situation Slutord

Litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223

Förord Jag sitter med manuset till Anders Nymans bok om vår utredning. Med manus i hand läser jag på regeringens hemsida vad man planerar att göra för att förbättra säkerheten i den sociala barnavården. Bland annat ska varje placerat barn erbjudas en egen ansvarig socialsekreterare som ska följa vården och ha kontakt med barnet.

Socialstyrelsen ska utveckla instrument för utredning och bedömning av familjehem. En vägledning för vård av barn i familje­hem ska arbetas fram som ska bygga på vetenskapligt beprövade metoder. Det ska finnas tydliga krav på hur barnets egen berättelse och uppfattning ska dokumenteras. Tillsynen ska skärpas. För detta och en del andra åtgärder avsätter regeringen 140 miljoner för 2012 och 200 miljoner kronor från och med 2013.

Vi har gjort skillnad, tänker jag. Tankarna går också till alla som kontaktade Vanvårdsutredningen för att berätta sin historia, alla som hoppades att deras berättelse skulle bidra till att historien inte skulle upprepas. Staten tar sitt ansvar. Nu är det upp till alla med lokalt ansvar att göra detsamma, tänker jag, men efter ett långt yrkesliv i kommun och stat är jag luttrad på den punkten. Jag vill tro att kommunerna nu vill prioritera säkerheten för utsatta barn. Framtiden får visa om förhoppningen blir verklighet den här gången.

Under fem år ledde jag ”Utredningen om vanvård i den sociala barnavården”, som var det officiella namnet. Vi skulle kartlägga och

dokumentera de berättelser om vanvård som utredningen fick lyssna till. Vi skulle också föreslå hur liknande missförhållanden skulle kunna undvikas i framtiden. Om det senare handlar regeringens förslag.

Vägen hit, från utredningens start, har varit kantad av vånda men också av beslutsamhet hos intervjupersoner och utredare. Intervjupersonernas vånda gällde främst att våga berätta. Skulle man bli trodd? Gamla sår skulle rivas upp. Hur skulle man reagera på det?

Skulle det som hänt beskrivas på ett rättvist sätt? Vem skulle lyssna?

Vem skulle ta dem på allvar? Som utredare handlade det om hur allt detta elände staplat ovanpå vartannat av hundratals personer skulle hanteras och beskrivas av oss på ett sätt som gav berättelserna rättvisa. Hur skulle vi kunna förstå och förmedla att barn kunde behandlas så illa? Hur skulle det kunna förebyggas i framtiden?

Vanvårdsutredningen har avtäckt ett mörkt kapitel i svensk nutidshistoria. Vi som arbetat i utredningen är de enda vittnena till över niohundra individers berättelser. Därför har vi ett särskilt ansvar för att de inte faller i glömska. Ansvaret gäller också det offentliga samtalet om hur säkerheten i samhällsvården av barn kan stärkas, men också om hur det var möjligt att behandla barn på ett så avskyvärt sätt. Med vår erfarenhet har vi goda förutsättningar att genom kunskapsspridning bidra till att förhindra en upprepning av de övergrepp utredningen beskrivit.

Anders tar genom den här boken ett ansvar för att utredningens resultat och berättelser inte faller i glömska. Genom att sammanfatta och redigera över 700 sidor utredningstext på ett läsbart och överskådligt sätt har han gjort Vanvårdsutredningens arbete tillgängligt.

Jag hoppas att de som utbildar sig i socialt arbete ska ta del av våra erfarenheter. Jag hoppas också att yrkesverksamma socialarbetare genom boken ska få nya perspektiv och infallsvinklar på sitt arbete.

Med stöd av kunskap och lång erfarenhet har Anders också fördjupat och utvecklat de resonemang som inte riktigt hanns med under utredningstiden. Jag fastnar särskilt för hans personliga reflektioner över att förhålla sig professionellt i rollen som intervjuare.

Avsnittet om varför den mer traditionella synen på ondska behöver 10 att lära av vanvård i den sociala barnavården

utmanas och ifrågasättas tycker jag också hör till det som flera borde kunna använda sig av.

Som huvudansvarig för utredningsarbetet var jag också upptagen med att se till att budgeten hölls, att regler, rutiner och organisation var ändamålsenliga för uppgiften, att tidsplaner höll, att dispositioner och skrivbeting följdes och att inga kommatecken saknades. Under tidspress och med ambitioner om läsbarhet och textförståelse är det lätt att drunkna i detaljer eller förlora överblicken. När uppdraget är slutfört vill man kanske dra en suck av lättnad och vända blicken åt ett annat håll.

När jag nu läser utkastet till Anders bok har det gått ett halvt år sedan slutrapporten lämnades. Jag har på plats fått uppleva hur det svenska samhället bett offren för vanvård om ursäkt vid en ceremoni i Stockholms stadshus som också sändes direkt i SVT. En myndighet för utbetalning av ersättning till de drabbade håller på att inrättas.

Miljoner kronor anslås av regeringen till att förbättra den sociala barnavården. Jag inser att det är början på en viktig förändring.

I det fortsatta arbetet med att förbättra den sociala barnavården kan den här boken både ge kunskap och inspiration.

Göran Johansson Särskild utredare Vanvårdsutredningen

F örord 11

Inledning Det har funnits framför allt två skäl för mig att skriva denna bok. För det första handlar det om alla de människor som bestämde sig för att delta i Vanvårdsutredningens intervjuer, att inte låta deras berättelser och vittnesmål falla i glömska. De mörka kapitel i svensk nutidshistoria som jag varit med om att avtäcka förtjänar att kontinuerligt diskuteras och hållas aktuella för att inte historien ska upprepa sig. Till denna diskussion vill jag lämna ett bidrag.

För det andra handlar det om mina egna behov. Att lyssna på berättelser om barn, av barn, som råkat illa ut och blivit illa behandlade har varit en del av min professionella vardag i över 40 år. Precis som de traumatiserade barn, ungdomar och vuxna jag träffat som psykolog och psykoterapeut i mitt yrkesliv har även jag behövt lära mig att överleva och stå ut, för att inte bli invaderad, förlora mig i mina egna eller den andres känslor, behov och perspektiv. Jag har använt mig av samma möjlighet som jag erbjuder mina patienter, att sätta ord på det jag är med om, att dela med mig om vad jag tänker och känner inför det som jag professionellt har haft att hands­ kas med. För mig har det varit välgörande att använda mig av såväl det talade som det skrivna ordet. Jag har behövt den avskildhet och det alldeles egna rum för eftertanke och reflektion som skrivandet innebär. Jag har behövt själv säga, höra mig själv säga, höra min egen berättelse, få syn på min egen berättelse i den andres ögon. På

så vis har jag fått uppleva att jag verkliggör en splittrad, obegriplig och skrämmande verklighet, så att den blir möjlig att omfatta, förstå och hantera. Det är också i den avsikten jag skriver denna bok.

Ett levande kontaktfyllt möte med den jag lyssnar till, som intervjuare, handledare eller psykoterapeut, oavsett hur svåra frågor som behandlas, oavsett hur mycket elände och smärta som kommuniceras har för mig utgjort den främsta källan till inspiration och arbetsglädje. Arbetet i Vanvårdsutredningen kom för min del att rymma ett mycket stort antal möten. De var inte bara fyllda av plågsamma minnen, tårar och ångest, utan också med en hel del hopp och förtröstan och inte minst min beundran inför den styrka och den överlevnadsförmåga som intervjupersonerna visade prov på.

Långt ifrån alla möten blev av olika anledningar precis så där bra som de behöver vara för att jag ska kunna stå ut i längden, utvecklas och till och med trivas. Men tillräckligt många och ofta för att jag fortfarande, ett år sedan intervjuerna avslutats, känner mig så pass inspirerad att jag med dessa rader också inbillar mig att jag har något att förmedla som även andra skulle kunna ha nytta av. ”Majoriteten av barn i Sverige som blir omhändertagna för vård i samhällets regi och placeras utanför det egna hemmet får ett gott omhändertagande. De flesta av dessa barn är dessutom nöjda med sin placering.” Detta konstaterar professor Carl Göran Svedin i den genomgång av aktuell barn- och ungdomsforskning som han presenterade för den så kallade Upprättelseutredningen 2011. ”Det finns dock betydande undantag”, konstaterar han några rader längre ner. Det är kring dessa undantag jag uppehåller mig i den här boken.

Under fem år var Vanvårdsutredningen min professionella hemvist. Vi hade uppdraget att kartlägga allvarlig vanvård av barn i den sociala barn- och ungdomsvården. Jag deltog i det inledande arbetet med att informera om möjligheten att bli intervjuad, invitera intervjupersoner, definiera vanvårdskategorier, utforma intervjumanual, konstruera ett användbart ärendehanteringssystem, upprätta en databas för kategorisering av vanvården, genomföra och dokumentera cirka 450 av de sammanlagt 902 intervjuer som utredningen ge14 att lära av vanvård i den sociala barnavården

nomförde. Detta resulterade i sammanlagt cirka tvåtusen timmars inspelade intervjuer, mer än femtusen sidor intervjusammanfattningar samt cirka 700 sidor utredningstext fördelade på tre delrapporter.

Utredningsarbetet och intervjuandet var en process där olika teman, fokus, diskussioner och slutsatser aktualiserades och dokumenterades vartefter arbetet fortskred. Texterna i Vanvårdsutredningens rapporter är synbara uttryck för denna process. Efter de första 404 intervjuerna publicerades Delrapport 2. Den präglades av de minst sagt uppseendeväckande vittnesmål av svår vanvård och misshandel som hade kommit till vår kännedom, uppgifter som berörde, bedrövade och upprörde oss. I den rapporten beskrev vi nogsamt, så i detalj som möjligt, i siffror och tabeller vad intervjupersonerna hade berättat.

I slutrapporten, efter att ha avverkat 902 intervjuer, lade vi mer betoningen på att presentera livsöden och levnadsberättelser, undersöka skillnader och likheter i arkivmaterialens och intervjupersonernas berättelser, återge olika personers vittnesmål från samma fosterhem eller barnhem och något diskutera vad som möjligtvis hade kunnat bidra till att barn blev så illa behandlade av dem som hade ansvaret för deras säkerhet, fostran och utveckling.

I denna bok har jag sammanfört berättelser, vittnesmål och resonemang från hela utredningsprocessen. Detta har konkret inneburit att jag för att sammanfatta, lyfta fram och tydliggöra det jag menar förtjänar särskild uppmärksamhet, varsamt har redigerat texterna i delrapporten och slutrapporten. För att i möjligaste mån ge en bild av hela processen, en något så när översiktlig och tydlig bild av data, berättelser, resonemang och slutsatser, har jag valt och valt bort, flyttat om och lagt till. Risken är förstås att jag i och med detta oavsiktligt flyttat fokus, skapat förskjutningar och oklarheter som kanske både skymmer sikten och krymper perspektiven. I sådana fall är ansvaret för detta enbart mitt eget.

För att inte enbart åstadkomma en urvattnad lättversion av hela Vanvårdsutredningen har jag för denna framställning också tillfört en del nya referenser. Jag kompletterar också, här och var, med egna nytillkomna resonemang och slutsatser. I nledning 15

Jag tror också att det finns mycket att lära av dessa berättelser, för den drabbade som kan känna igen sig och få hjälp med perspektiv på sin egen historia, för den som i sin profession har att förvalta samhällets ansvar för dessa barn och ungdomar och för den som är intresserad av att ta del av, försöka förstå och förhindra att dessa mörka kapitel av vår samtid fortfarande skrivs.

Upprättelseutredningen1 gjorde 2010 en kartläggning som visade att socialtjänsten hade kännedom om 246 barn som under 2008– 2009 misstänktes ha varit utsatta för övergrepp och eller allvarlig försummelse. Omräknat skulle detta röra sig om cirka en procent av alla barn som varit placerade under ett år. Missförhållanden i den sociala barn- och ungdomsvården är något som har existerat under lång tid och fortfarande existerar.

Så sent som i maj 2010 dömde Svea hovrätt en familjehemsförälder för olaga tvång till villkorlig dom och skadestånd. Enligt domen hade två bröder, sedan de omplacerats, berättat att de som straff för att ha släppt ut får ur en hage hade hängts ut upp och ner från ett fönster på andra våningen. Familjehemspappan hade hållit dem i ank­larna och hängt ut dem genom fönstret med huvudet neråt. I förhör pekade bägge pojkarna, oberoende av varandra, ut vilket fönster det handlade om. Detta skulle enligt pojkarna ha hänt flera gånger som bestraffning för något ofog de gjort. Vid tillfället var de fem respektive sju år gamla.

När Sveriges regering 2006 tillsatte den så kallade Vanvårdsutredningen med uppgift att kartlägga eventuell vanvård i den sociala barnavården innebar detta att Sverige inkluderades i ett internationellt fokus på dessa frågor. När detta skrivs har en ursäktsceremoni genomförts och beslut är fattat på regeringsnivå om utbetalning av ekonomisk ersättning till de som drabbats av övergrepp och allvarlig försummelse om 250 000 kronor vardera. I Sverige står vi alltså nu, 2012, inför att tillämpa och genomföra en ordning som redan har genomförts eller är på väg att genomföras i flera länder.

1 SOU 2011:61: Vanvård i social barnavård. Slutbetänkande av utredningen om vanvård i den sociala barnavården, SOU 2011:9.

16 att lära av vanvård i den sociala barnavården

Min förhoppning är att den som efter att ha läst denna bok är intresserad av ytterligare fördjupning tar sig an Vanvårdsutredningens texter i original. Att ta del av dessa är en i allra högs­ta grad lärande läsning.

I nledning 17

”Jag bodde fem år i ett fosterhem. Det var de värsta åren under min barndom. Vid ett tillfälle mordhotades jag och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp oss på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta oss. Han lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott.” Man född på 1950-talet.

Några intervjupersoner vittnade om att deras fosterföräldrar hotat med att ta sitt liv. ”Min fosterfar ofta reste i tjänsten. Han var hemma på helgerna och då var det bäst när han var onykter. Då var han rolig. Om han där­ emot var nykter kunde han få fruktansvärda raserianfall och hotade ibland med att hänga sig. Han blev rasande för minsta småsak medan han kunde ignorera större saker.” Kvinna född på 1950-talet.

Religiösa hot och ritualer I några fall berättade intervjupersoner att de blivit utsatta för religiöst färgade hot i de fosterhem de vistats i.

Exorcisten ”Fostermodern hade fått för sig att jag och min syster hade demoner i oss och de skulle drivas ut. Vid ett tillfälle kom det hem en frikyrklig bekant till fostermodern. Han förhörde mig och min syster på Bibeln och sedan slog han och fostermodern oss. De slog mig och min syster med något som såg ut som en linjal, hårt på rygg och ben. Dagen efter hade vi oerhörda smärtor. Jag fick feber.” Kvinna född på 1960-talet.

Satans barn Ann-Charlotte berättade hur fostermodern lägger all skuld för det onda på henne. ”När jag var liten förde min fostermor fram mig till kaminen. Hon öppnade kaminluckan och visade elden och sa jag var satans barn som hade förstört hennes liv. Fostermodern sade också att innan jag kom

104 att lära av vanvård i den sociala barnavården

till familjen var hon en god människa. Nu hade hon fått satans avkomma i sitt hus och hon var förpassad från himmelriket. Vad de än gjorde med mig kom det inte att spela någon roll. Satans gener skulle slå igenom.” Kvinna född på 1950-talet.

Hotad att tiga eller ljuga En kvinna, född på trettiotalet, berättade om hur fostermodern inför tillsynsbesöken visade att hon satte en knappnål i sin kjortelfåll. Den använde hon sedan för att under bordet sticka fosterbarnet i benet så att hon skulle akta sig för att säga något olämpligt.

En annan kvinna, född på femtiotalet, berättade att hon brutit armen som resultat av fosterföräldrarnas misshandel. På sjukhuset blev hon tvingad att säga att hon ramlat när hon spelade brännboll.

Fysiskt våld med tillhyggen Anledningen att dela upp fysiskt våld på detta sätt, att skilja på med eller utan tillhygge, har främst att göra med att det i intervjupersonernas berättelser ofta lades betoning på just detta med tillhyggen.

När man berättade att man hade blivit slagen beskrev man också ofta samtidigt vad man hade blivit slagen med på ett sådant sätt och med en sådan emfas att vi på ett tidigt stadium bestämde oss för att notera detta. Vilka tillhyggen som hade använts beskrevs ofta utan att vi efterfrågade detta, konkretiserade berättelserna och gav minnena tydligare konturer. Detta gällde förstås speciellt för dem som fortfarande bar på synliga ärr efter den misshandel de hade varit utsatta för. Dessutom menade utredaren att en noggrann beskrivning av tillhyggena ”inte sällan ger en hygglig antydan om i vilken tid och i vilken miljö våldet ägde rum och blir ett uttryck för vår strävan att sätta in vanvården i sitt sammanhang i tid och rum, göra den möjlig att analysera och lära av”.

Intervjupersonerna berättade om fysiskt våld med tillhygge både i fosterhem och i institutioner, oftare dock i fosterhem. Nästan hälften av intervjupersonerna berättade att de hade blivit slagna med någon form av tillhygge. Över hundratalet olika tillhyggen förekom i Vad berättade intervjupersonerna?

105

intervjupersonernas berättelser. Vanligast förekom­mande var ris, livrem och mattpiskare. Vedträ, käppar, rep, hundkoppel, galgar, spiskrok och skor förekom i flera berättelser. Olika jordbruksredskap som högaffel och räfsa, spadar, sopkvastar, gummislang till mjölkmaskin och djurpiskor nämndes av de som vistats i jordbruksmiljöer. Enstaka berättelser om att till och med elstängsel använts, liksom kokt bogserlina med knutar, ris doppat i saltlake, planka med spik, rakblad, nålar, knivar, skjutvapen, vittnar om att det egentligen inte finns någon bortre gräns för vad barn tvingades stå ut med.

Fysiskt våld med tillhygge rapporterades i högre utsträckning före 1960 än efter. De kvinnor som berättade att de utsattes för våld med tillhyggen som barn uppgav i huvudsak fostermödrar som för­övare.

De män som har berättat om våld med tillhygge uppgav främst fosterfäder som förövare. ”Fosterfadern band mig för att jag inte skulle kunna springa iväg när det var dags för stryk. Jag blev fastbunden i en bjälke och piskad med hästpiska. Fosterfadern skulle slå mig svensk och kallade mig för tattarjävel. Han drog igång jordbruksmaskiner som skulle dränka ljuden från misshandeln. Fostermodern vädjade till sin man att sluta slå mig, men då fick hon själv stryk.” Man född på 1940-talet. ”Hon hade en bok där hon skrev upp allt jag gjorde och gav mig straff.

Fostermodern slog mig med vått björkris, livrem, strigel [en läderrem som användes till att slipa rakknivar, min anm.], mattpiska och käppar, oftast på rygg och ben men ibland även i huvudet. Fostermodern slog mig också med knytnävarna. Detta skedde regelbundet.” Kvinna född på 1930-talet.

Gunnar berättade att hans fosterfar brukade slå honom med en kvast ungefär en gång i månaden. När den gick sönder använde han en gren som var tjockare och kvistigare: ”Det gjorde ännu mer ont att få slag med grenen. Jag brukade skyla ansiktet med armen och har fått hela armen förstörd av slagen. Jag har

106 att lära av vanvård i den sociala barnavården

fått en knoge sönderslagen, handleden förstörd och armbågen krossad.

En gång träffade kvasten mig i pannan. Jag har fortfarande ärr efter detta. Jag fick söka läkarvård för misshandeln vid 18 års ålder, men sa aldrig att skadorna berodde på att fosterfadern hade slagit mig.”

Man född på 1940-talet.

I flera berättelser beskrevs hur intervjupersonerna som barn kunde få olika föremål kastade emot sig, exempelvis bajsblöja, nyckelknippa, tallrikar, stolar, skor, vedträn eller stolar.

Bruket av tillhyggen vid misshandel av barn var så pass frekvent att det förtjänar någon form av diskussion eller analys. Ungefär detta resonemang förs i Vanvårdsutredningens andra delbetänkande:

Olika funktioner Tillhygget kan ges en rent instrumentell funktion. För­övarens räckvidd ökar, liksom kraften och effektiviteten i det våld som utövas.

Vi tänker oss att i motsvarande grad ökas också smärtan, hotet och rädslan hos den drabbade.

Tillhygget kan ges en symbolisk funktion. Låter man pinoredskapet; riset, spiskroken eller käppen hänga framme och ha en bestämd och synlig plats, vilket man ibland kan se exempel på i gamla bilder av dåtida klassrum där riset alltid stod prydligt uppställt i hörnet, utgör det en ständig påminnelse om vad som väntar den som är olydig.

Tillhygget kan ges en rituell funktion. Berättelser om olika bestraffningsritualer var tämligen vanligt förekommande i intervjuerna. Bestraffningen skulle utföras på en bestämd plats, efter ett i förväg bestämt vis när det gällde vem som skulle utföra bestraffningen, hur många slag, etcetera. Här spelar tillhyggena också en roll. Att till exempel själv få gå och binda sitt ris eller att tvingas niga och tacka för bestraffningen hör till sådana förnedrande ritualer som beskrivits av flera. Oavsett hur våld med tillhygge utövats, av vilken orsak och i vilken tid har den i det allra flesta fall stått i strid mot såväl lagstiftning som råd och anvisningar från tillsynsmyndigheten.

Ofta också i strid med den allmänna rättsuppfattningen och rådande värderingar när det gäller barns fostran.

Vad berättade intervjupersonerna?

107

Att sätta ord på sina minnen Intervjusituationen innebar för många att de för första gången fick möjlighet, vågade och bestämde sig för att i ord beskriva sina upplevelser av vanvård, misshandel och övergrepp. Just det talade ordet får i dessa sammanhang en alldeles speciell betydelse. Både som intervjuare i Vanvårdsutredningen och i min kliniska verksamhet är jag ofta med om att människor, när de benämner och beskriver sådant som tidigare varit outtalat också i den stunden, på ett vis är med om att omskapa sin egen verklighet. Genom att i ord beskriva och benämna görs det verkliga verkligt. Detta upplevde jag ofta under åren med Vanvårdsutredningen. Jag tror att detta med att även som vuxen vakta svåra upplevelser med sin tystnad är ett arv från barndomens överlevnadsstrategier där föreställningen om att det som inte sägs med ord finns inte, syns inte, känns inte och har aldrig hänt.

Konkret har detta i intervjusituationen kunnat innebära att intervjupersoner vid några tillfällen endast i skrift, genom att hålla upp en lapp eller genom att viska har kunnat förmedla vad de har varit utsatta för.

I enlighet med resonemanget ovan bidrog sannolikt intervjuerna i Vanvårdsutredningen för flera till att göra det verkliga mer verkligt. Dessa människor lämnade då förmodligen intervjun med en delvis förändrad bild av sin verklighet, vilket flera har bekräftat. Detta kan vara nog så omtumlande och för flera innebära behov av bearbetning och stöd, ett incitament för att komma vidare och ”vända blad”, som så många uttryckte det.

182 att lära av vanvård i den sociala barnavården

Hur kunde det hända? Övervägande delen av de personer som intervjuades i Vanvårdsutredningen var födda på 1940-, 1950- och 1960-talen. Majoriteten av de miljöer och övergrepp som beskrevs hörde delvis hemma i en svunnen tid med avseende på värderingar, kunskap och lagligt stöd när det gällde exempelvis sådant som synen på barn, barnuppfost­ ran, vård av barn, barns behov och rättigheter. Så vad kan vi egentligen dra för slutsatser som kan vara användbara för den vård av barn och unga som bedrivs idag? Är erfarenheterna från de intervjuer som gjordes i Vanvårdsutredningen intressanta mer än ur ett historiskt perspektiv?

Är faran över?

En utgångspunkt för fortsatta resonemang kring möjliga lärdomar för dagens professionella inom den sociala barn- och ungdomsvården borde rimligtvis hänga ihop med våra föreställningar och vår kunskap om säkerheten för de barn som idag är placerade genom socialtjänstens försorg. Är det så att faran mer eller mindre är över för dessa barn, när det gäller risken för att utsättas för vanvård, övergrepp och försummelse? Är barn och vårdnadshavare idag så medvetna om barns rättigheter, om vad som är rätt och fel, att vård och tillsyn har professionaliserats, effektiviserats och gjorts så pass

transparent och väldokumenterad att vi numera kan garantera barns säkerhet i dessa avseenden?

En av intervjupersonernas vanligast förekommande motiveringar för att låta sig intervjuas var att de hoppades att kunna bidra och göra skillnad, att deras erfarenheter möjligtvis skulle kunna användas så att inte andra råkade illa ut. Och förmodligen förhåller det sig precis på det viset, både att risken fortfarande finns för dagens placerade barn att råka illa ut och att intervjupersonernas erfarenheter, även om de hör hemma i en annan tid, fortfarande är aktuella och användbara för vår tid. Inte minst Upprättelseutredningens kartläggning av ”övergrepp och annan vanvård” under 2008–2009 (SOU 2011:99) talar för detta.

Upprättelseutredningen genomförde en kartläggning som handlade om socialtjänstens kännedom om övergrepp eller annan vanvård som barn och unga inom den sociala barnavården misstänktes ha varit utsatt för under åren 2008–2009. Utredningen skickade ut en enkät som besvarades av 290 av totalt 330 kommuner och stadsdelar. Enkäten följdes upp med telefonsamtal till de kommuner eller stadsdelar som hade information att lämna. Sammantaget visade det sig att socialtjänsten runt om i landet hade kännedom om 246 barn som misstänktes ha varit utsatta för övergrepp eller annan vanvård under 2008–2009.

Dagens placerade barn 85 procent av dessa barn var placerade i familjehem, 15 procent på institution. Detta betyder enligt Upprättelseutredningen att nästan en procent av samtliga barn i dygnsvård i den sociala barn- och ungdomsvårdens regi i de aktuella kommunerna misstänktes ha varit utsatta för övergrepp eller annan vanvård under den här tidsperioden.

Det här är en siffra som är högst osäker. Sannolikt föreligger underrapportering. Uppgifterna bygger inte på registrerade och dokumenterade data. De är manuellt framtagna och baserar sig på uppgiftslämnarens kontakt med egna källor. I Upprättelseutredningen framhålls också att resultatet inte säger något om det totala antalet 184 att lära av vanvård i den sociala barnavården

barn som varit utsatta för övergrepp eller annan vanvård. Den an­ ger endast i vilken utsträckning uppgifter om vanvård kommit till socialtjänstens kännedom.

Exempel på det våld barnen misstänktes ha varit utsatta för var slag med eller utan tillhygge, sparkar och strypgrepp, nertryckt i golvet, knuffad, skakad, hårt hållen, fått händerna ihoptejpade. När det gäller de sexuella övergreppen handlade det om våldtäkter, tafsande, frottage, sex-sms, förevisats pornografiskt material och utsatt för blottning. Exempel på ”annan vanvård” kunde handla om sådant som negativ särbehandling, inte fått äta med resten av familjen, fått ta för stort ansvar med hänsyn till sin ålder, olämpliga bestraffningar som att ha blivit tvingad ner i isvak, smäll på fingrarna, blivit inlåst i hundgård eller källare utan tillgång till toalett. Rapporter om nedsättande tillmälen förekom också, exempelvis; dum, ful, lat, tjock eller värdelös. Hot har förekommit, liksom saboterat umgänge med biologiska föräldrar samt förbud att utöva fritidsaktiviteter.

I ungefär en fjärdedel av fallen gällde det psykisk försummelse, brist på kärlek, omvårdnad och känslomässigt stöd. Upprepade flyttningar och uppbrott samt att ha blivit lämnad utan tillsyn hörde också till exempel på misstankar om försummelser. Även kännedom om misstankar rörande fysisk försummelse förekom såsom brist på kläder och mat, bristfällig medicinering, langning av alkohol och smutsig hemmiljö.

I 14 procent av de fall där misstanke om annan vanvård förelåg handlade det om familjehemsföräldrar med allvarliga personliga problem som drabbade barnen, såsom missbruksproblem, allvarliga relationsproblem, kriminalitet eller sexualiserad kontakt med de placerade barnen.

I 72 procent av fallen hade misstankarna lett till polisanmälan. I 66 procent av fallen blev resultatet av de misstankar som fanns att barnet omplacerades eller att vården avbröts. Av de sammanlagt 112 fall som polisanmälts hade med säkerhet 12 resulterat i fällande dom.

I 62 fall hade man inte kännedom om hur rättsprocessen utfallit eller så var den inte avslutad.

Jag konstaterar alltså att resultatet av den kartläggning som Upp185

rättelseutredningen gjorde när det gäller misstankar om nutida vanvård av placerade barn till stora delar överensstämmer med vad som registrerades som vanvård i Vanvårdsutredningens databas. Det är samma typ av våld, övergrepp och försummelse som beskrivs från 1940- till 1970-talen som nu rapporteras från 2008.

Riskabel riskbedömning I det här avsnittet sammanfattar jag och utvecklar ett resonemang som fördes i Vanvårdsutredningens slutrapport kring vad vi och intervjupersonerna hade uppfattat som särskilt riskabla omständigheter när det gällde att råka illa ut. Det ingick inte i direktiven för Vanvårdsutredningen att beskriva och analysera resultatet på annat sätt än att ge förslag på hur säkerheten för barn i den sociala barnavården ska kunna garanteras och hur riskerna för barn att i framtiden utsättas för vanvård minimeras. Ändå är det precis de frågorna som vi ställde oss och som ställs av dem som på ett eller annat sätt tagit del av intervjuresultaten.

Hur kunde det hända? Varför ska barn behöva råka ut för detta?

Hur kommer det sig att vuxna människor som dessutom har samhällets uppdrag att ta hand om dessa barn och ungdomar behandlar dem på det här viset? Och här närmar vi oss den mer eller mind­re eviga frågan om människors ondska som vi efter bästa förmåga och efter eget huvud försöker förstå och bemästra i vår vardag. Som alltid har dessa frågor sysselsatt och sysselsätter fortfarande såväl forskare som filosofer och prästerskap, historiker, konstnärer, författare, behandlare och psykoterapeuter.

Det finns förstås inte något entydigt svar på dessa frågor. Med ett sådant omfattande och unikt material som det vi samlade in under så lång tid, och som ibland kändes som en slags mödosam vandring i ”ondskans” fotspår tillsammans med intervjupersonerna, konfronterades vi tämligen omilt och kontinuerligt med våra egna föreställningar kring ondska. Men att hemfalla åt förklaringsmodeller som bygger på föreställningar om vår (vissa människors) inneboende och eviga ondska tycker jag blir alltför lättvindigt.

186 att lära av vanvård i den sociala barnavården

”Ondskans” psykologi I sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet resonerar psykoanalytikern Ludvig Igra mycket förtjänstfullt och i mitt tycke klargörande när det gäller att förstå det som vi lite slarvigt och oreflekterat brukar kalla ondska. Igra menar att begreppet ondska utgör en tankemässig återvändsgränd. Om vi accepterar tanken på ”vår inneboende ondska” finns risken för att vi inte gör oss riktigt ansvariga när vi skadar andra människor. ”Det var ondskan som fick mig i sitt grepp.” Han menar att ett sådant självbedrägeri erbjuder en ”förförisk lättnad”. Igra föredrar att istället diskutera onda handlingar, grymhet och destruktivitet som djupt mänskliga, lika självklara som vår förmåga till medkänsla och omsorg. Såväl ondska och grymhet som medkänsla och omsorg kan stimuleras av både inre och yttre omständigheter, resonerar Igra.

Här tycker jag det blir möjligt att dra vissa paralleller till Vanvårdsutredningens erfarenheter. Det resonemang som förs nedan inleds med funderingar kring hur yttre och inre faktorer kan hjälpa oss att förstå grymhetens mekanismer.

Barnet som måltavla I det resonemang Igra för när det gäller främlingen och dennes förmåga att ställa etablerade gemenskaper inför det okända och där­ igenom provocera fram fientlighet, tycker jag mig kunna känna igen flera av de bilder av fosterbarns vardag som har förmedlats via Vanvårdsutredningens intervjuer. Igra tar sina exempel från framför allt den förföljelse av judar och romer som ägt rum såväl i historisk tid som i våra dagar. Jag tycker att resonemanget mycket väl kan tillämpas på den vanvård av barn som förekommit och förekommer inom ramen för den sociala barnavården. Igra menar att det kan vara så att främlingens (fosterbarnets) närvaro ordlöst påminner individen (vårdnadshavaren) om dennes egen känsla av värnlöshet och utanförskap. Som ett självförsvar, menar han, kan en sådan ångestfylld självbild projiceras på främlingen.

Hur kunde det hända?

187

Genom att sammanfatta och redigera Vanvårdsutredningens arbete på ett personligt och överskådligt sätt bidrar denna bok till att föra fram de drabbades erfarenheter i ljuset.

Boken innehåller många berättelser om barn som far illa. Genom att låta alla dessa nu vuxna personer få berätta och själva komma med förslag på hur samhället hade kunnat stötta kan vi lära av vanvård.

Anders Nyman är leg. psykolog och leg. psykoterapeut.

Han arbetade som utredningssekreterare i Vanvårdsutredningen 2006–2011.

”Den här boken bör finnas på varje socialkontor och på alla socialhögskolor.” Ann Tollbäck, f.d. utbildnings­ chef Linköpings kommun.

Att lära av vanvård i den sociala barnavården

Vanvårdsutredningen har avtäckt ett mörkt kapitel i svensk nutidshistoria. Vi som arbetat i utredningen är de enda vittnena till över niohundra individers berät­ telser. Därför har vi ett särskilt ansvar för att de inte faller i glömska. Så skriver Göran Johansson, särskild ut­redare, i bokens förord.

ANDERS NYMAN

”Jag gjorde skuggfigurer av mina händer på väggen för att känna mig mindre ensam.”

ANDERS NYMAN

Att lära av vanvård i den sociala barnavården