Av Roslund & Hellström Odjuret (2004) Box 21 (2005) Edward Finnigans upprättelse (2006) Flickan under gatan (2007) Tre sekunder (2009) Två soldater (2012)
ISBN 978-91-642-0462-2 © Anders Roslund & Börge Hellström 2016 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Michael Marquand/Getty Images Författarfoto: Peter Knutson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016
4
om gryning övergår i morgon. Om juli övergår i augusti. Om ett slut övergår i en början. Piet Hoffmann rullade ner lastbilshyttens båda sidorutor, korsdrag, klockan var inte ens åtta men värmen tryckte mot hans tinningar, blank svett över hans rakade huvud dunstade sakta när vinden surrade kring honom. Om ett slut övergår i en början och därför aldrig upphör. Det var på dagen tre år sedan han anlänt till ett land han aldrig tidigare besökt. Flykt. Tomrum. Leva hade blivit överleva. Han lättade på gaspedalen något, nittio kilometer i timmen, exakt den hastighet de kommit överens om. Han kontrollerade avståndet till lastbilen framför, tvåhundra meter, exakt den sträcka de kommit överens om. Att leva i ett tomrum är väl att leva i något som inte finns. Eller, det finns kanske, i förhållande till det som omger. Men om inte ens det finns? De hade sedan länge lämnat väg 65. Mil efter mil bort och på vänster sida genom de täta buskagen strömmade, brusade Río Caquetá och blev gränsen mot Putumayoprovinsen – floden som följt med dem den senaste timmen, på avstånd men envist i sällskap med bilvägen. Han tuggade kokabladen som gjorde honom skärpt, drack det vita teet som gjorde honom lugn. Och emellanåt den där blandningen som El Mestizo envisades med att tvinga på honom inför varje leverans, någon egen variant 18
av colada, mjöl och vatten och socker och rätt mycket kubansk espresso, det smakade förjävligt men fungerade, motade bort hunger och trötthet. Han hade vid flera tillfällen, särskilt under det senaste året, trott att slutet verkligen var ett slut, att det funnits en öppning, möjlighet att ta sig hem igen. Till Europa. Till Sverige och det Stockholm han och Zofia och Rasmus och Hugo betraktat som hela sin gemensamma värld. Och varje gång hade öppningen hastigt slutits, tomrummet vidgats, flykten fortsatt. I kväll. Då skulle de ses igen. Hon som han älskade trots att han inte trodde att han kunde älska och två små människor som han kanske älskade ännu mer – riktiga människor som hade riktiga tankar och såg på honom som om han visste. Han som aldrig skulle skaffa några. Ibland när han försökte minnas hur det hade varit förut när det här inte fanns, det var blankt, som om han mindes fel. Han bromsade något, han hade kommit för nära. Konstant avstånd för maximal säkerhet. Det var hans ansvar att skydda de båda lastbilarna. Och de hade redan betalat för att släppas igenom, det här var ju en plats där de som växte upp och drömde om att bli poliser och militärer inte gjorde det i första hand för att de ville gripa kriminella eller skydda mot angrepp, utan för att poliser och militärer kunde få ihop en hög lön genom att ta emot mycket mutor. Skydda. Det var det han gjorde igår, skulle göra idag, imorgon. Transporter. Människor. Så länge han gjorde det bättre än någon annan skulle han inte ifrågasättas. Om El Mestizo, eller vem som helst som tillhörde PRC-gerillan, för ett enda ögonblick tvivlade på att han var den han utgav sig för att vara, om han avslöjades, var det detsamma som omedelbar död. För honom själv, för Zofia, för barnen. Han måste varje dag, varje 19
sekund fortsätta spela sin roll. Piet Hoffmann rullade upp de båda sidorutorna, hettan var för en stund neutraliserad, korsdraget hade till och med skrämt bort den skummande vågen av svett som gled under det som var hans standardutrustning. Den skottsäkra västen med två fickor han själv sytt på – för gps-mottagaren som lagrade exakta koordinater för rutter och destinationer, för satellittelefonen som hade täckning också i djungeln. Så pistolen som hängde i det ena axelhölstret, en Radom, fjorton kulor i magasinet, den han vant sig vid att bära under den flera år långa infiltrationen av den polska maffian som svensk polismyndighet betalat honom för. I det andra axelhölstret hängde stickkniven, trähandtaget han tyckte så mycket om att hålla i och bladet som hade nyslipad egg på båda sidor, den han burit betydligt längre, sedan före domarna och fängelsestraffen, sedan anställningen i den svenska särskilda skyddsgruppen – så mycket skada som möjligt med ett enda stick. I sätet intill honom, en MiniUzi, eldhastighet niohundrafemtio skott i minuten, med infälld kolv var den just så kort som han ville ha den. Dessutom på flaket längst fram mot förarhytten och fastsatt med två hakar, alltid vid skyddstransporterna med lastbil, prickskyttegeväret, Psg 90. Han hade till och med registrerade licenser på alltihop. Utställda av El Cavo i Bogotá efter tillräckligt många sedelbuntar. Därborta. Efter det omålade skjulet som stod så nära vägen, precis före de två höga träden som sedan länge var döda – nakna och avskalade grenar som tycktes vänta på någon som aldrig kom. Det var där de skulle svänga till höger, sakta ner, fortsätta de sista milen på en grusväg som var lerig, alldeles för smal och hade oregelbundna, halvmeterdjupa hål fyllda med vatten. En jävla potatisåker. Trettio kilometer i timmen, fortare än så gick det inte att förflytta sig. Piet Hoffmann körde därför lite närmare lastbilen framför, ett halverat säkerhetsavstånd, aldrig 20
större lucka än etthundra meter. Till just den här cocinan hade han aldrig transporterat gods tidigare. Men de såg alla likadana ut och hade samma uppgift – att förädla kokablad med kemikalier och spotta ut över hundra kilo kokain i veckan. Någon timme till längs vägen som Gud glömde och de skulle befinna sig i PRC-kontrollerat område – det som en gång varit FARC-kontrollerat – med laboratorium ägda av PRC eller ägda av andra aktörer som hyrde marken av PRC och betalade för att odla och framställa. Hoffmann hade när han först kommit hit förutsatt att det var maffian som styrde, det var ju det han växt upp med, det var så myten formats, rotats. Han visste numera att det inte var sant. Maffians medlemmar styrde kanske i Colombia, och satt på pengarna, men utan ägaren till djungeln fanns de inte. Maffia. Stat. Paramilitär. Och en jävla massa andra organisationer som sprang omkring och krigade mot varandra. Men ingen makt utan PRC-gerillan – kokain krävde skog, krävde kokablad, och de odlades inte på gerillans mark utan gerillans tillstånd. – Hej. Han hade tänkt vänta med att ringa. Men längtade så. Efter hennes händer mot hans kinder, efter hennes ögon som såg in i hans och ville honom väl, som älskade, som hade stått ut, som strålade av tillit. – Hej. Han hade varit borta i sju dagar. Den här gången också. Det var så det såg ut. Avstånden, väntan, de långa nätterna. Han stod ut för att hon stod ut. De hade ju inget val. Att inte vara här var att sakna försörjning. Att åka hem till Sverige var att låsas in. Att inte fortsätta spela sin roll var att dö. – Jag saknar dig. – Och jag saknar dig. – I kväll. Eller kanske till och med i eftermiddag. Vi ses då. 21
– Puss. Han skulle just svara, avsluta. Puss. När linjen bröts. Den gjorde det ibland härute. Han skulle ringa igen, sedan. Den redan smala vägen påminde emellanåt om en stig, blev allt trängre och med ännu bredare gropar. Det var svårt att hålla korrekt avstånd. Ibland försvann den andra lastbilen bakom snäva kurvor och spetsiga krön. Hoffmann hade just gungat höger bakhjul upp ur en krater när två bromsljus tändes därframme i vägens riktning, gnistrade som röda ögon i den starka solen. Det var fel. Den andra lastbilen skulle inte tappa fart, eller stanna, inte här, inte nu. Det var han som planlagt transporten i detalj, hans ansvar, och han hade varit tydlig med att ingen av bilarna skulle underskrida tjugofem kilometer i timmen utan att förvarna. – Pass på.
El Mestizos röst i Piet Hoffmanns öra, han rättade till den runda och silverfärgade mottagaren för att höra bättre. – Stanna.
Hoffmann bromsade in också han, stannade strax helt, precis som El Mestizo gjort. Åttio, kanske nittio meter bort. Och nu såg han, trots den skarpa kurvan och buskaget som skymde. Tvärs över vägen hade ett mörkt grönt terrängfordon ställts upp. Och på båda sidor väntade fler, han räknade till fyra militära fordon på rad som tillsammans ritade en halvcirkel, ett leende från trädkant till trädkant. – Avvakta och …
Det knastrade kraftigt, det där elektroniska skrapandet som blev ilsket och rev i hans hörselgång och Hoffmann hade svårt att uppfatta hela meningen när El Mestizo flyttade den knappnålsstora mikrofonen till sin skjortkrage och låste den i sändarläge. Motorn fortfarande igång medan Hoffmann spejade mot de
22
tvärställda, gröna fordonen. Vanlig militär? De hade redan fått sin ersättning. Eller paramilitär? Om det var så, hade de problem. De fanns inte på El Mestizos lönelista. Så öppnades alla förarhytter, samtidigt. Män i gröna uniformer hoppade ut och ner, automatvapen i deras händer men ännu i vila. Och nu såg han. Det var inte paramilitär. Det var inte deras uniformer. Och han slappnade av, något. Detsamma tycktes El Mestizo göra, hans röst knarrade inte lika mycket, den gjorde ju det när vaksamhet, misstänksamhet tog plats, det som var han. – Vi känner dom. Jag återkommer.
Nu öppnades också dörren till El Mestizos hytt. Han var tung, lång och likväl grov, men när han landade på lerigt underlag gjorde han det så mjukt, Hoffmann hade sällan sett det, så mycket kropp som hörde så mycket ihop. – Kapten Vásquez? Vad är det som pågår?
Sändaren på skjortkragen knastrade inte längre, ett klart och rent ljud. Också när den återgav en lite för lång tystnad. Tills han som hette Vásquez slog ut med armarna. – Pågår …? – Dina bilar. Det ser ju ut som en satans vägblock. – Mmm. Eftersom det är precis vad det är.
Vásquez röst. Piet Hoffmann tyckte inte om den. Det var något som saknades. Resonans, klangbotten. Det var ju så, en människa som inte ville gott drog omedvetet ihop ansatsröret och det påverkade sättet att artikulera. Hoffmann reste sig försiktigt upp ur förarsätet, lösgjorde hyttens bakruta och kröp ut på det täckta flaket. Prickskyttegeväret satt fast i två enkla fästen och han lossade det, fällde ut benstödet, la sig ner och drog slutstycket uppåt och mot sig medan han tryckte ut vapnets mynning genom ett av presenningens preparerade hål.
23
– Du har fått betalt. – Inte tillräckligt.
Kikarsiktet förde honom nära. Det var som om han stod hos dem, mellan dem, El Mestizo på ena sidan och kapten Vásquez på den andra. – Du fick vad du begärde, Vásquez. – Och det räcker inte.
Tillräckligt nära för att bli del av El Mestizos ansikte. Eller Johnnys ansikte, han kallade honom allt oftare för det. Glansigt, som alltid när de hade lämnat Cali eller Bogotá för djungeln, läpparna spända, ögonen som jagade, de som en gång skrämt men som Piet lärt sig tycka om trots att de så ofta växlade från vänlighet till hänsynslöshet. Och Vásquez ansikte – den kolsvarta, yviga mustaschen han var så stolt över, ögonbrynen som spretade likt vilsna antenner. Han såg ut som han brukade göra. Och inte alls. Precis som rösten var hans rörelser annorlunda, inte hetsiga, ettriga, snarare självsäkra, det var det de var, långsamma, nästan övertydliga, som om han ville att den han talade med verkligen skulle möta honom. Så hade han inte sett ut när de förhandlat med honom, betalat honom på den skitiga lunchrestaurangen bakom kyrkan i Florencia, ersättning för att låta tre leveranser passera. Vásquez hade den gången kommit civilklädd, känts nervös, talat och rört sig ryckigt, funnit något slags ro först när han sprättat upp kuvertet och mumlande räknat sedel för sedel. – Du sa aldrig till mig hur stor din transport var. Du sa inte sanningen. – Vi har ett avtal. – Jag visste inte vad det var värt. Det vet jag nu.
Piet Hoffmann sökte genom kikarsiktet, fokuserade på El Mestizos ögon. Han visste det så väl. Det var nu de skulle växla skepnad, varje gång gick det lika fort – pupillerna som blev större, samlade mer ljus för mer kraft när de förberedde anfall. – Skämtar du? Du har fått betalt.
24
– Jag vill ha precis lika mycket – en gång till.
Vásquez ryckte på sina uniformsaxlar, pekade mot de snedställda lastbilarna och de fyra unga män som väntade utanför dem. Och som nu – alla samtidigt och utan att höja sina vapen – placerade höger pekfinger på avtryckaren. En tydlig signal. Piet Hoffmann skruvade upp kikarsiktets förstoring och flyttade streckplattans centrum till kapten Vásquez huvud, siktade mot punkten i ögonbrynsbågens mitt. – Du har fått vad du ska ha. – Det tycker du. Men det tycker inte jag. – Var nu jävligt försiktig, Il Capitano.
Tjugosju grader varmt. Hoffmanns vänsterhand mot kikarsiktet. Vindstilla. Den lilla skruven varsamt mellan pekfingrets topp och tummen. Avstånd nittio meter. Han vred, ett hack. TPH ett. Transport höger ett. Objekt i sikte. – Försiktig … för du vet precis som jag att olyckor lätt händer härute i djungeln. Så lyssna noga nu, Vásquez – du kommer inte att få mer betalt.
Piet Hoffmann var så nära, genom kikarsiktet blev han del av tunn hud som nu rynkades, drogs ihop i pannan och liksom tog ögonbrynen med sig. Kapten Vásquez hade just blivit hotad. Och reagerade. – I så fall.
Det som varit självförtroende och kontroll blev aggressivitet och anfall. – Jag beslagtar härmed din transport.
Hoffmann kände det. De var på väg dit. Dit han inte ville. Höger pekfinger lätt mot avtryckaren. Aldrig ifrågasättas. Överleva. Hans officiella uppgift var att skydda. Det var vad El Mestizo trodde, måste fortsätta tro. 25
Andas in genom näsan, ut genom munnen, lugnet, det fanns där någonstans, inuti. Han hade dödat sju gånger förut. Fem gånger sedan han kom hit. För att situationen krävt det. För att inte avslöjas. Du eller jag. Och jag tycker mer om mig än jag tycker om dig, så jag väljer mig. Men de andra, det hade varit sådana som profiterade på drogen, på att långsamt suga ut livet och själva ta hand om det. Den här, kapten Vásquez, var en vanlig tjänsteman i colombianska armén. En människa som gjorde som alla de andra, anpassade sig till systemet, tog emot mutor som försörjning. – Så din lastbil blir nu alltså min …
Vásquez var beväpnad, automatgeväret hängde på vänster axel och hölstret vid höger byxficka, och det var det vapnet han drog, en revolver som han tryckte mot El Mestizos tinning. – … och du blev just arresterad.
Kaptenens röst hade blivit lägre, som om det här var något dem emellan, det var nog därför det metalliska klicket framträdde så starkt, en revolvers hane som drogs tillbaka, spändes, och trumman som roterade för att släppa fram en ny patron att avfyra. Andas in, ut. Piet Hoffmann var där nu, i det som gick att räkna ut. Det som gick att bryta ner i delar och bygga upp igen. Det som var hans egen värld och gjorde honom trygg. Ett skott, en träff. Ingen onödig blodspillan. Ett skott mot ledarsuggan räckte varje gång, tvingade de andra att orientera sig och söka skottets källa, ta skydd. – Ingen trycker sin jävla revolver mot mitt huvud.
El Mestizo talade lågt, också han, nästan viskade. Medan han samtidigt vände sig om något trots revolvermynningen mot
26
tinningens sköra hud, det skulle bli ett runt och rött märke där. – El Sueco.
Och nu såg han rakt mot den andra lastbilen. Mot Hoffmann. – Nu.
Ett skott, en träff. Piet Hoffmann pressade avtryckaren lite till. Jag tycker mer om mig än jag tycker om dig, så jag väljer mig. Och när kulan mötte kapten Vásquez panna blev det som det alltid blev med den här ammunitionen, ett ingångshål som var ganska litet, någon centimeter brett, medan utgångshålet efter explosionen blev enormt, hela bakhuvudet försvann.
27