Robin rymmer
Till alla de barn som gett mig nya perspektiv pĂĽ tillvaron
Victoria Tรถrnqvist
Robin rymmer
© 2018 Victoria Törnqvist Illustration: Victoria Törnqvist Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789176996584
InnehĂĽllsfĂśrteckning Kapitel 1
s. 7
Kapitel 2
s. 11
Kapitel 3
s. 15
Kapitel 4
s. 19
Kapitel 5
s. 25
Kapitel 6
s. 33
Kapitel 7
s. 43
Kapitel 8
s. 47
Kapitel 9
s. 51
Kapitel 10
s. 59
Kapitel 11
s. 67
Kapitel 12
s. 75
Kapitel 13
s. 83
Kapitel 14
s. 89
Kapitel 15
s. 101
5
6
Kapitel 1 – Du kan inte ta mej! Jävla fetto! retades Jocke. – Jag hatar dej! Jag ska döda dej! skrek Robin. Han kastade en sten mot Jocke. Hårt. Så hårt han kunde. Sen sprang han därifrån. Han sprang och sprang. Han sprang tills han inte orkade springa mer. Svetten rann och tröjan blev blöt. Hjärtat dunkade. Robin kände pulsen i hela kroppen. Han sjönk ner i gräset. En sten skar in i ryggen. Men han flyttade inte på sig. Det onda tog liksom bort lite av ilskan. Ilskan som fortfarande bubblade inuti. – Jävla skit, svor Robin för sig själv. Det var skönt att svära. Kanske gick det att svära bort allt det där svarta inuti. Det där svarta som var som en stor klump. Men så kunde han höra sin mammas röst som sa åt honom att sluta svära. Hon brukade säga att det lät fult. Att han måste ha ett vårdat språk. Vadå vårdat? Han pratade väl som alla andra. Det var hon som inte hängde med.
7
– Bara för att du är född på stenåldern, brukade Robin svara. Mamma skulle alltid tycka så mycket. Alltid lägga sig i. Hon brukade också säga att Robin blev arg för ofta. Att han inte fick bråka så mycket med Rickard. Men lillbrorsan var ju så störig. Man måste ju skrika åt honom för att han skulle fatta. Det var väl inte Robins fel att Rickard jämt sprang in på hans rum utan att knacka? Fast fröken sa också att Robin måste försöka lugna ner sig. Försöka att inte bli sådär fruktansvärt arg. Men han blev det ändå. Det liksom bara rann över. Det gick inte att stoppa. Och man måste väl ändå få bli arg när någon retades? När någon var så dum som Jocke? För Jocke var värre än brorsan. Värre än Anton och Sebbe. Ja, Jocke var värst av alla. Hela tiden var han på Robin när ingen såg. Hela, hela tiden. Robin kunde höra Jockes retsamma röst: ”Jävla fetto, du är ju dum i huvet”. Robin tittade på sin kropp. Var han tjock? Ett fetto? Han sprang hundra meter långsammast av alla i klassen. Han simmade långsammast och kunde inte dyka. Men han kunde kasta boll
8
långt. Riktigt långt. Men det räknades liksom inte. Han blev alltid vald bland de sista när de skulle välja lag på gympan. Robin nöp sig lite i magen. Tänkte att han kunde i alla fall sjunga. Till och med den stränga musikläraren hade sagt att han var tonsäker. Tonerna brydde sig inte om lite fett. Men Jocke sa att det bara var töntar som sjöng.
Det hade känts skönt att kasta stenen på Jocke. Stenen hade träffat. Men var? Hur hårt? Robin blev plötsligt rädd. Tänk om stenen hade träffat i ögat? Tänk om Jocke skulle bli blind? Han kanske var på sjukhuset nu. Sen skulle han komma till skolan med en lapp för ögat. Precis som en pirat. Han skulle berätta för alla vad Robin hade gjort. Alla skulle hata Robin. Alla skulle säga att han var dum i huvudet. Det sa ju redan Jocke, Anton och Sebbe. Och några till. Men inte Isabella. Nej, inte Isabella med de stora, bruna ögonen.
9
10