L A E T I T I A C OL OM B A N I
flätan
roman
Laetitia Colombani
Flätan Översättning: Lotta Riad
roman
LAETITIA COLOMBANI, FLÄTAN
Originalets titel: La tresse Copyright © Editions Grasset & Fasquelle, 2017 Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag Översättning: Lotta Riad Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Michele Falzone / Getty Images Författarporträtt: © JF Paga typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-94-6
Sekwa förlag AB Tyska brinken 19, 3tr 111 27 Stockholm www.sekwa.se
Till Olivia Till alla modiga kvinnor
Fläta, s (~n flätor) sammanfogning av tre hårtofsar, tre sammanflätade strån.
” … Simone, det finns ett stort mysterium i din skog av hår.” Rémy de Gourmont ”En fri kvinna är raka motsatsen till en lättsinnig kvinna.” Simone de Beauvoir
PROLOG
Det här är början på en berättelse. En ny berättelse varje gång. Den får liv här, i mina händer. Först är det infattningen. Stommen måste vara tillräckligt stadig för att kunna bära upp helheten. Siden eller bomull, för privat bruk eller för scenen. Det beror på. Bomull är mer slitstarkt. Siden tunnare och diskretare. Det behövs en liten hammare och stift. Framför allt måste man gå varsamt fram. Sedan kommer själva trässandet, den del jag tycker bäst om. På trässramen som jag har framför mig har jag spänt tre trådar av nylon. Jag tar tag i hårstråna ur bunten, tre och tre och knyter försiktigt ihop dem. 13
l aeti tia c ol o m ba n i
Och så börjar jag om igen, tusentals gånger. Jag tycker om de här ensamma timmarna, timmar då mina händer dansar. Det är en märklig balett mina fingrar utför. De skriver en berättelse om flätor och slingornament. Det här är min berättelse. Ändå tillhör den inte mig.
14
Smita Byn Badlapur, Uttar Pradesh, Indien S m i ta va k na r m e d en underlig känsla i kroppen, en märklig iver, en främmande fjäril i magen. Den här dagen kommer hon att minnas i hela sitt liv. I dag ska hennes dotter börja skolan. Smita har aldrig satt sin fot i skolan. Här i Badlapur går inte sådana som hon i skolan. Smita är dalit. Oberörbar. En av dem som Ghandi kallade Guds barn. Kastlös, utanför systemet, utanför allt. En art för sig, som betraktas som alltför oren för att beblanda sig med andra, ovärdigt drägg som man är angelägen om att hålla på avstånd, på samma sätt som man skiljer agnarna från vetet. Det finns miljontals sådana som Smita som lever utanför byarna, utanför samhället, i mänsklighetens utkant. Varje morgon är det samma ritual. Likt en knastrig skiva som spelar samma gräsliga symfoni om och om igen vaknar Smita i skjulet som är hennes hem, intill fälten som odlas av jaterna. Hon tvättar ansiktet och fötterna i vatten som hon hämtat kvällen innan i brunnen som är reserverad för dem. Det kommer inte på fråga att röra den 15
l aeti tia c ol o m ba n i
andra brunnen som tillhör de högre kasterna och som ändå ligger närmare och är mer lättillgänglig. Det finns de som har dött för mindre. Hon gör sig i ordning, borstar Lalitas hår, kysser Nagarajan, sedan tar hon sin flätade korg av vass, korgen som hennes mamma hade före henne och vars blotta åsyn ger henne kväljningar, korgen med den påträngande, stickande och outplånliga lukten som hon bär runt på dagarna i ända som man bär ett kors, en skamlig börda. Korgen är hennes prövning. En förbannelse. Ett straff. Hon måste ha gjort något i ett tidigare liv som hon nu tvingas betala för, gottgöra, det här livet är trots allt inte viktigare än de föregående, inte heller de kommande, det är bara ett liv bland alla andra, brukade hennes mamma säga. Så är det, det är hennes liv. Det är hennes dharma, hennes plikt, hennes plats i världen. Ett yrke som har förts vidare från mor till dotter i generationer. Det engelska ordet scavenger betyder utgrävare. Ett rent ord som betecknar en verklighet som inte är det. Det finns inget ord för att beskriva det Smita gör. Hon samlar upp andras skit med sina bara händer från morgon till kväll. Hon var sex år, lika gammal som Lalita är i dag, när hennes mamma tog med henne för första gången. ”Titta på mig, sen är det din tur.” Smita minns lukten som ansatte henne lika våldsamt som en getingsvärm, en outhärdlig omänsklig lukt. Hon kräktes i vägkanten. Du vänjer dig, sade hennes mamma. Hon ljög. Man vänjer sig inte. Smita lärde sig att hålla andan, att 16
f l äta n
leva med uppehåll i andningen, man måste andas, sa bydoktorn, du märker ju hur du hostar. Man måste äta. Det var längesedan Smita tappade matlusten. Hon minns inte längre hur det känns att vara hungrig. Hon äter lite, det allra nödvändigaste, varje dag tvingar hon i sin motvilliga kropp en näve ris utspädd i vatten. Ändå lovade regeringen att installera toaletter i hela landet. Tyvärr kom de inte ända hit. I Badlapur, liksom på andra platser, tömmer man tarmen under bar himmel. Överallt är marken nedsmutsad, floder, vattendrag och fält är förorenade av tonvis med avföring. Sjukdomarna sprids som en löpeld. Det vet politikerna: vad folket kräver framför reformer, framför social jämlikhet, ja till och med framför jobb, är toaletter. Rätten att bajsa med värdighet. I byarna tvingas kvinnorna vänta till mörkrets inbrott innan de kan bege sig till fälten där de löper stor risk att bli överfallna. De mest välbeställda har gjort i ordning ett hörn på sin gård eller längst in i sitt hus, ett enkelt hål i marken som sedesamt kallas torrtoaletter, latriner som dalitkvinnor kommer och tömmer varje dag med sina bara händer. Kvinnor som Smita. Smitas runda börjar vid sjutiden. Hon tar sin vasskorg och sin lilla sopborste. Hon vet att hon måste tömma tjugo hem varje dag, så hon har ingen tid att förlora. Hon går längs vägkanten med blicken i marken och ansiktet dolt under en sjal. I en del byar måste daliterna anmäla sin ankomst med en korpfjäder som de håller i 17
l aeti tia c ol o m ba n i
handen. I andra tvingas de gå barfota – alla känner till historien om den oberörbare som stenades bara för att han hade haft sandaler på sig. Smita går in i husen genom bakdörren som är förbehållen henne, hon får inte möta husets invånare, än mindre tala med dem. Inte nog med att hon är oberörbar, hon måste även vara osynlig. I stället för lön får hon matrester, ibland gamla kläder som de kastar på marken åt henne. Inte röra, inte titta. Ibland får hon ingenting alls. En familj som består av jater har inte gett henne någonting på flera månader. Smita ville sluta gå till dem, en kväll sade hon till Nagarajan att hon inte tänkte gå dit mer, att de gott kunde ta hand om sin egen skit. Men Nagarajan blev rädd: om Smita slutar gå dit blir de bortkörda, de äger ingen egen mark. Jaterna skulle sätta eld på deras skjul. Smita vet vad de är kapabla till. ”Vi kapar av dig båda benen”, hade de sagt till en av sina egna. Mannen hittades lemlästad och sönderfrätt av syra på ett fält i närheten. Ja, Smita vet vad jaterna är kapabla till. Så nästa dag går hon dit igen. Men den här morgonen är inte vilken dag som helst. Smita har fattat ett beslut som kändes självklart: hennes dotter ska få börja skolan. Det var svårt att övertyga Nagarajan. Vad ska det tjäna till? sade han. Hon kanske lär sig läsa och skriva, men ingen här kommer att ge henne ett jobb. Man föds till toalettömmare och det 18
f l äta n
förblir man intill döden. Det är ett arv, en cirkel som ingen människa kan bryta sig ur. Karma. Smita gav sig inte. Hon tog upp det igen dagen därpå och dagen efter det och de nästkommande dagarna. Hon vägrar att ta med Lalita på sin runda: hon tänker inte visa dottern hur man tömmer toaletter, hon tänker inte se dottern kräkas i diket, som hennes egen mor gjorde före henne, nej, Smita vägrar. Lalita måste få börja skolan. Till slut gav Nagarajan efter för Smitas beslutsamhet. Han känner sin fru, hon är mycket viljestark. Den lilla mörkhyade dalitkvinnan som han gifte sig med för tio år sedan är starkare än han, det vet han. Så till slut gav han vika. Låt gå. Han lovade att gå till byskolan och tala med brahminen. Smita log i smyg över sin seger. Hon hade så gärna velat att hennes egen mamma skulle ha kämpat för henne, så älskat att få skjuta upp dörren till skolan och sätta sig med de andra barnen. Och fått lära sig skriva och räkna. Men det hade inte gått, Smitas pappa var inte en snäll och god man som Nagarajan, han var lättretlig och våldsam. Han slog sin fru, som alla män gör här. Han sade ofta att en kvinna inte är jämlik sin man utan att hon tillhör honom. Hon är hans egendom, hans slav. Hon måste böja sig för hans vilja. Pappa hade säkert hellre räddat sin ko än sin fru.
19
l aeti tia c ol o m ba n i
Smita vet att hon har tur: Nagarajan har aldrig slagit henne, aldrig svurit åt henne. När Lalita föddes gick han också med på att ta hand om henne. Inte så långt härifrån dödar man flickor vid födseln. I byarna i Rajasthan begravs de levande i en låda under sanden direkt efter att de har fötts. Det tar en natt för de små flickorna att dö. Men inte här. Smita betraktar Lalita där hon sitter på huk på det grusiga golvet i skjulet och kammar sin enda docka. Dottern är vacker. Hon har fina drag och långt hår som går ända ner till midjan. Smita brukar kamma ut och fläta det varje morgon. Min dotter kommer att lära sig läsa och skriva, tänker hon, och det gör henne mycket glad. Ja, den här dagen kommer hon att minnas i hela sitt liv.
20
Giulia Palermo, Sicilien Giu lia ! Giulia öppnar mödosamt ögonen. Mammans röst ekar därnerifrån. Giulia! Scendi! Subito! Giulia är frestad att begrava huvudet under kudden. Hon har inte sovit tillräckligt – hon har legat och läst hela natten nu igen. Men hon vet att hon måste gå upp. När la mamma kallar måste man lyda – hon har en siciliansk mor. Giulia! Giulia lämnar motvilligt sängen. Hon kliver upp och klär snabbt på sig innan hon går ner till köket där mamman håller på att tappa tålamodet. Systern Adela är 21
l aeti tia c ol o m ba n i
redan uppe, hon sitter och målar tånaglarna vid frukostbordet. Lukten från nagellacket får Giulia att rynka på näsan. Mamman ställer fram en kopp kaffe åt henne. Pappa har åkt. Det är du som öppnar i dag. Giulia tar nycklarna till ateljén och lämnar snabbt hemmet. Du har ju inte ätit nåt. Ta med dig nånting. Giulia struntar i mammans ord, hoppar upp på cykeln och trampar snabbt iväg. Den friska morgonluften väcker henne lite grann. Vinden som sveper in på gatorna piskar henne i ansiktet och ögonen. I närheten av marknaden kittlar doften av citrusfrukter och oliver henne i näsan. Hon cyklar längs fiskstånden som skyltar med sina nyfångade sardiner och ålar. Hon ökar farten, åker upp på trottoarerna, lämnar Piazza Ballaro där de ambulerande försäljarna redan har börjat ge sig på kunderna. Hon kommer till en återvändsgränd, intill Via Roma. Där ligger pappans ateljé, i en gammal biograf som han köpte för tjugo år sedan – när Giulia föddes. De tidigare lokalerna hade blivit för trånga och en flytt var nödvändig. På fasaden kan man fortfarande se var filmaffischerna satt. Det var längesedan Palermoborna stod och trängdes där utanför för att se filmerna med Alberto Sordi, 22
f l äta n
Vittorio Gassman, Nino Manfredi, Ugo Tognazzi och Marcello Mastroianni … I dag har de flesta biosalongerna stängt igen, som den här lilla kvartersbion som nu är ateljé. Pappan byggde om projektionsrummet till kontor, tog upp fönster i den stora salen för att de kvinnliga arbetarna skulle få tillräckligt med ljus för att kunna arbeta. Han gjorde själv allt arbete. Stället liknar honom, tänker Giulia: det är lika virrigt och varmt som han. Trots sina legendariska vredesutbrott är Pietro Lanfredi uppskattad och respekterad av sina anställda. Han är en kärleksfull far som trots att han är krävande och sträng har fostrat sina döttrar till att respektera god ordning och disciplin och förmedlat glädjen över ett väl utfört arbete. Giulia tar nyckeln och låser upp. I vanliga fall är pappan först på plats. Han är mån om att själv ta emot sina anställda – det är vad en padrone ska göra, gillar han att säga. Han har alltid ett ord över till en, uppmärksammar en annan och bryr sig om varenda en av dem. Men i dag har han gett sig iväg på en runda till frisörerna i Palermo med omnejd. Han kommer inte till ateljén före klockan tolv. Den här morgonen är det Giulia som är ateljéns härskarinna. Vid den här tiden är det lugnt i ateljén. Snart kommer den att susa av tusentals samtal, sånger och röster, men för ögonblicket råder tystnad, ekot efter Giulias steg är det enda som hörs. Hon går till omklädningsrummet 23
l aeti tia c ol o m ba n i
och lägger in sina saker i sitt skåp. Hon drar som vanligt på sig arbetsrocken som nästan blivit som en del av henne. Hon samlar ihop håret i nacken, gör en hård knut och sätter smidigt fast den med några hårnålar. Sedan täcker hon huvudet med en sjalett, en nödvändig försiktighetsåtgärd här – det gäller att inte blanda sitt eget hår med det som bearbetas i ateljén. Iklädd rocken och med håret uppsatt är hon inte längre chefens dotter: hon är en anställd bland alla andra, en anställd hos Lanfredi. Det är viktigt för henne. Hon har alltid vägrat att bli favoriserad. Ytterdörren öppnas med ett gnissel och ett glatt myller fyller lokalen. På ett ögonblick får ateljén liv och blir den bullriga plats som Giulia tycker så mycket om. I ett otydligt sorl där samtalen går i varandra skyndar sig kvinnorna till omklädningsrummet där de drar på sig sina arbetsrockar och förkläden innan de småpratande går till sina platser. Giulia ansluter sig till dem. Agnese ser trött ut – hennes yngste håller på att få tänder och hon har inte fått en blund på hela natten. Federica håller tillbaka tårarna – hennes fästman har lämnat henne. Igen?! utbrister Alda. Han kommer tillbaka i morgon, tröstar Paola. Här delar kvinnorna mer än ett yrke. Medan de ivrigt börjar arbeta med håret som ska bearbetas avhandlar de män, livet och kärleken dagen lång. Här vet alla att Ginas man dricker, att Aldas son umgås med la Piovra, att Alessia har haft ett kort förhållande med Rinas exman, vilket hon aldrig har förlåtit henne. 24
f l äta n
Giulia tycker om att vara bland dessa kvinnor, en del av dem har hon känt ända sedan hon var barn. Hon är nästan född här. Hennes mamma gillar att berätta om hur hon överraskades av värkarna medan hon höll på att sortera hår i den stora salen – i dag arbetar hon inte längre här på grund av sin dåliga syn, hon tvingades ge upp sin plats till en flicka med skarpare syn. Giulia växte upp här bland allt hår som ska redas ut och tvättas, beställningar som ska skickas. Hon minns alla skollov och onsdagar som hon tillbringade här bland kvinnorna med att iaktta dem när de arbetade. Hon tyckte om att betrakta deras händer som arbetade likt en armé av små myror. Hon såg hur de kastade håret på häcklorna, de stora fyrkantiga kammarna, för att reda ut och sedan tvätta det i badkaret som stod fastskruvat på en ställning – ett av pappans påhittiga hemmabyggen, han tyckte inte om att se de anställda förstöra sina ryggar. Giulia tyckte det var roligt att se hur de hängde upp hårbuntarna på tork i fönstret – det såg ut som en indianstams byte, en rad skalpeller som visades upp på ett lustigt vis. Ibland tycker hon att det känns som om tiden står stilla här. Därute fortsätter den sin bana, men innanför de här väggarna känner hon sig trygg. Det är en behaglig lugnande känsla, en visshet om tingens märkliga beständighet. I nära ett århundrade har hennes familj försörjt sig på la cascatura, en uråldrig siciliansk tradition som består i att man tar till vara på hår som människor tappar eller 25
l aeti tia c ol o m ba n i
klipper av och gör postischer, tupéer eller peruker av det. Ateljé Lanfredi grundades 1926 av Giulias farfarsfar och är den sista i sitt slag i Palermo. Den har ett tiotal specialiserade yrkeskvinnor som reder ut, tvättar och bearbetar hår som sedan skickas runtom i Italien och över hela Europa. När Giulia fyllde sexton valde hon att sluta skolan för att börja arbeta i pappans ateljé. Hon var en begåvad elev enligt lärarna, särskilt läraren i italienska som uppmanade henne att fortsätta, hon hade kunnat fortsätta studera och börja på universitetet, men för Giulia var det otänkbart att byta bana. För familjen Lanfredi är hår inte bara en tradition utan också en passion som förs vidare från generation till generation. Konstigt nog har Giulias systrar aldrig visat något intresse för yrket – hon är den enda av döttrarna Lanfredi som ägnar sig åt det. Francesca gifte sig ung och arbetar inte – hon har fyra barn i dag. Adela, den yngsta, går fortfarande i skolan och vill ägna sig åt något inom modeeller modellvärlden – vad som helst hellre än att följa i föräldrarnas fotspår. När de får specialbeställningar, till exempel av hårfärger som är svåra att få tag i, har papa en hemlig lösning: ett recept som han har ärvt från sin far och sin farfar före honom, baserat på naturprodukter som han aldrig har avslöjat namnet på. Receptet har han fört vidare till Giulia. Han tar ofta med henne upp på taket, till sitt laboratorio, som han säger. Däruppifrån kan man se havet och Monte Pellegrino på andra sidan. Klädd i sin vita 26
f l äta n
rock som får honom att se ut som en kemiprofessor står Pietro och kokar stora baljor för att få fram rätt hårnyans: han vet hur man bleker och sedan färgar håret på nytt utan att färgen går bort i tvätten. Giulia kan sitta i timmar och se honom arbeta, uppmärksam på hans minsta rörelser. Pappan övervakar sitt hår som mamman sin pasta. Han rör om med en träslev, låter håret vila innan han oförtröttligt fortsätter att röra om. Han är tålmodig, noggrann och också kärleksfull i sin omsorg om håret. Han tycker om att säga att håret en dag kommer att bäras av någon och förtjänar den största respekt. Giulia kommer ibland på sig själv med att drömma om de kvinnor som perukerna är avsedda för – här är männen inte särskilt begivna på att använda tupéer, de är alltför stolta för det, alltför bundna till en viss uppfattning om sin manlighet. Av någon okänd anledning biter inte Lanfredis hemliga recept på vissa hårtyper. När man tar upp hårbuntarna ur baljorna är de flesta mjölkvita, vilket gör att man kan färga om dem, men en del behåller sin ursprungliga färg. De fåtaliga rebellerna utgör ett verkligt problem. En kund får absolut inte hitta några motsträviga bruna eller svarta hårstrån i ett omsorgsfullt färgat hår. Tack vare sin synskärpa ansvarar Giulia för den grannlaga uppgiften att sortera hårstråna ett och ett så att hon kan rycka bort de okuvliga stråna. Varje dag för hon en grundlig och oavlåtlig klappjakt på dem.
27
l aeti tia c ol o m ba n i
Paolas röst väcker henne ur drömmerierna. Mia cara, du ser trött ut. Har du läst hela natten nu igen? Giulia säger inte emot. Det går inte att dölja något för Paola. Den gamla kvinnan har arbetat längst av alla i ateljén. Här kallar alla henne Nonna. Hon kände Giulias pappa som barn och hon brukar berätta att hon hjälpte honom att knyta skorna. Med sina sjuttiofem år har hon sett allt. Händerna är slitna, huden rynkig som pergament, men blicken är fortfarande skarp. Hon blev änka när hon var tjugofem, uppfostrade fyra barn på egen hand och har hela livet vägrat att gifta om sig. Frågar man henne varför säger hon att hon är alltför mån om sin frihet: En gift kvinna står i skuld, säger hon. Gör vad du vill, mia cara, men gift dig för guds skull inte, säger hon jämt till Giulia. Hon berättar gärna om när hon förlovade sig med mannen som hennes pappa hade sett ut till henne. Den blivande makens familj hade en citronodling, Nonna blev tvungen att arbeta med att plocka citroner, till och med på sin egen bröllopsdag. På landet har man inte tid att stanna upp. Hon minns citrondoften som ständigt svävade kring makens kläder och händer. När han dog i lunginflammation några år senare och lämnade henne ensam med fyra barn blev hon tvungen att åka in till staden och söka jobb. Där träffade hon Giulias farfar som anställde henne. Nu har hon arbetat i ateljén i femtio år.
28
f l äta n
Det är inte i böckerna du kommer att hitta dig en man! utbrister Alda. Låt henne vara i fred, muttrar Nonna. Giulia är inte på jakt efter en man. Hon går inte till de kaféer eller nattklubbar som hennes jämnåriga gillar. Min dotter är lite folkskygg, brukar mamma säga. Hon föredrar den dämpade tystnaden i la biblioteca communale framför diskotekens oväsen. Hon går dit varje dag på sin lunchrast. Hon är en omättlig läsare och gillar stämningen i de stora salarna där väggarna är klädda av böcker och sidornas prassel är det enda som hörs. Hon tycker det finns något religiöst därinne, en nästan gåtfull stillhet som tilltalar henne. När Giulia läser glömmer hon tiden. Som barn slukade hon Emilio Salgaris romaner då hon satt vid ateljékvinnornas fötter. Senare upptäckte hon poesin. Hon tycker mer om Giorgio Caproni än om Giuseppe Ungaretti och hon gillar Alberto Moravias prosa och framför allt favoritförfattaren Cesare Paveses ord. Hon tänker att hon skulle kunna tillbringa sitt liv med honom som enda sällskap. Hon glömmer till och med bort att äta. Ofta kommer hon tillbaka från lunchrasten utan att ha ätit något. Ja, Giulia slukar böcker som andra slukar cannoli. När hon kommer tillbaka till ateljén den här eftermiddagen råder en ovanlig tystnad i den stora salen. När hon kliver in vänds alla blickar mot henne. 29
l aeti tia c ol o m ba n i
Cara mia, säger Nonna med en röst som Giulia inte känner igen, din mamma ringde precis. Det har hänt din pappa någonting.
30
”De får aldrig veta vart deras hår tar vägen, vilken otrolig resa det gör, vilken odyssé. Ändå har resan bara börjat. En dag kommer en kvinna någonstans i världen att bära detta hår som kvinnorna i ateljén reder ut, tvättar och bearbetar. Hon kommer inte att ha en aning om vilken kamp som har förts för att få håret dit.” Smita, Giulia och Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Indien. Smita är dalit och drömmer om ett annat liv. Om att hennes dotter ska få gå i skolan och kunna lämna fattigdom och förödmjukelser bakom sig. Italien. Giulia arbetar i familjens ateljé i Palermo där man har tillverkat peruker av äkta hår i generationer. När hennes far råkar ut för en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant. Kanada. Sarah är en hårt arbetande advokat och ensamstående trebarnsmamma. I samma veva som hon ska ta nästa steg i karriären får hon veta att hon är svårt sjuk. Smita, Giulia och Sarah är olika på många sätt, men en sak har de gemensamt: en urstark kämpaglöd. Flätan är en fängslande berättelse om tre kvinnoöden som binds samman genom hopp, livsglädje och solidaritet. Översättning från franska: Lotta Riad ”Det luktar bästsäljare, helt klart! ” L’ E X P R E S S
”Det luktar bästsäljare, helt klart” L’ E X P R E SS
ISBN 978-91-87648-94-6
9
789187 648946