Den engelska flickan Katherine Webb
Üversättning
Annika Sundberg
historiska media
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Katherine Webb 2016 The right of Katherine Webb to be identified as the author of this work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First published in Great Britain by Orion in 2016 under the title The English Girl.
© Svensk utgåva Historiska Media 2018 Översättning: Annika Sundberg Sättning: Typ & Design Omslag: www.designstudioe.com Omslagsbilder: Richard Jenkins & Shutterstock Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-500-6
Bedford, England, oktober 1939 i sex dagar efter farbror Godfreys besök kändes Joans pappa
hoplappad. Det var ett uttryck som Joan själv hade hittat på, för när det hände påminde han henne om hennes trasdocka, som saknade lite stoppning och hade stora korsstygn i stället för ögon. Daniel hade också börjat använda begreppet, trots att han bara var fem och inte riktigt förstod det. Joan var sju och förstod det egentligen inte heller. Vanligtvis var deras pappa nästan alltid i rörelse eller gav ifrån sig ljud: han sjöng eller förklarade saker, han jonglerade med äpplen, han steppade på köksgolvets bruna, slitna keramikplattor. Men som hoplappad var han stillsam – nästan helt tyst – och rörde sig som om han hade glömt vart han var på väg. Han hängde med axlarna, hans ansikte blev slappt, han slutade raka sig och bada, han hade på sig samma tröja hela veckan. Det hände inte särskilt ofta men Joan hatade det mer än något annat. Det kändes som om världen höll på att gå under. Joans pappa, David, var en kort och spenslig man. Han hade ett avlångt ansikte, klara, blå ögon, stålbågade glasögon, djupa fåror i kinderna efter leendet och råttfärgat hår som han kammade bakåt med hjälp av brylcreem. Han luktade tobak, raktvål och den mentol som han använde för bröstets skull. Godfrey, hans äldre bror, var lång och stiligt klädd. Han körde den största bil som Joan någonsin sett, lika gråglänsande som pingvinerna på zoo. Han hade mörk kostym och en hatt som han inte tog av sig. Han gav deras trånga tambur en hastig, upprörd blick och gav barnen ett leende som avskräckte dem från att säga något. 5
”Det är ditt eget fel att de inte vill träffa dig, det vet du”, hörde Joan att Godfrey sa till sin bror. Hon visste att hon inte borde tjuvlyssna, men deras hus var så litet och väggarna så tunna att det var svårt att låta bli. ”Herregud, om de ens visste att jag var här och hälsade på dig … Det är ditt eget fel att de inte vill ha med dig att göra, David.” ”Varför har du egentligen kommit hit, Godfrey?” frågade David, vars röst redan började låta hoplappad. En gång hade Joan hört sin mor berätta för mrs Banks i tolvan att Davids föräldrar var rikare än Krösus. Joan hade inget begrepp om hur rik man var då. Joans föräldrar var inte rika – rika människor bodde i slott och körde bilar i stil med farbror Godfreys i stället för att ta bussen. Joan var inte överdrivet nyfiken på hur något sådant kunde kännas. Hennes pappa förestod den lokala biografen, Rex Theatre, med dess unket luktande ridå och röda sammetsrep, och tog ofta med sig barnen dit för att titta på film. Då satt de i hans knä i projektorrummet. Efteråt berättade han fantastiska historier om de platser de hade sett – om alla olika länder, städer och folkslag. Joan uppfattade Rex Theatre som en långt mycket större rikedom än några bilar eller slott skulle ha varit. Alla hennes klasskamrater avundades henne. ”Du kan hur som helst inte ta värvning”, sa hennes mamma till sin man efter Godfreys besök, utan att titta upp från potatisen hon skalade. Orden hade skarpa kanter och följdes av en laddad paus. ”Inte med ditt onda bröst. Och din dåliga syn”, tillade hon. David satt vid köksbordet bakom henne, torkade av glasögonen med en näsduk och sa inget. Mamma reagerade på pappas hoplappning genom att ge honom mat. Måltiderna blev så stora och överdådiga som specerihandlarens sortiment tillät, och det serverades festliga, avancerade tårtor till teet – till exempel en underlig, hopsjunken historia, täckt av mandarinklyftor som kom ur en plåtburk 6
i restaurangstorlek och som liknade filéerna från en enorm guldfisk. Men det enda resultatet var att pappa gick upp i vikt. När Joan och Daniel bad honom att läsa godnattsaga log han blekt och skakade på huvudet. ”Fråga er mor, kära barn. Pappa är lite trött just i kväll.” Men hans sagor var vanligtvis väldigt mycket bättre än mammas. Han göt liv i dem med hjälp av hundratals röster och miner och gester. Han kunde spela en gammal, gammal käring eller en elak tjuv eller en liten älva. Joan undrade om det hade med kriget att göra. Precis innan Godfrey kom på besök hade Storbritannien förklarat Tyskland krig. Joan visste i teorin vad ett krig var för något, men hon hade ingen aning om hur det såg ut eller vad det innebar i praktiken. Hon var lite orolig i några dagar, för hennes lärarinna, miss Keighley, brast i gråt en morgon under uppropet. Men snart fick hon känslan av att kriget inte skulle skilja sig från det normala. ”Det ordnar sig, pappa”, sa hon till honom och syftade på kriget, men hans leende försvann och han svarade henne inte, så Joan blev mer förvirrad än någonsin. Sex dagar efter farbror Godfreys besök visste hon vad hon skulle göra. Tusen och en natt. Den var hennes talisman, hennes hemliga vapen, för den var hennes pappas älsklingsbok och hennes egen också. Hon tog med sig boken när hon gick för att be honom att berätta en saga, fast besluten att inte ge med sig om han sa nej. Hon kröp upp i hans knä för att tvinga honom att lägga märke till henne. När han mötte hennes blick var det som om han befann sig långt bort. Hon tryckte boken i hans händer, spänd av stundens allvar. Daniel hade följt efter henne med sin gosefilt fastklämd under armen och tummen i munnen. 7
”Snälla pappa, kan du inte läsa en saga för oss? Snälla?” Hon såg rakt upp i sin pappas ansikte, såg skäggstubben på hans kinder och de mörka ringarna under hans ögon. ”Snälla?” sa hon en gång till. David tog ett djupt andetag, men böjde sig sedan fram, lyfte upp Daniel och satte honom på sitt andra knä. ”Då säger vi väl det, busungar”, sa han lågt. Joan blev lite yr av lättnad. Daniel satte sig till rätta under Davids arm, redan glansig i ögonen av trötthet. Han lyssnade mer på sin fars röst än på själva sagan, men Joan sög i sig vartenda ord. Det gjorde egentligen detsamma vilken saga han bestämde sig för, men han valde ”Ali Baba”, och när han började läsa frågade Joan honom var platserna låg och hur de såg ut, trots att hon redan visste svaren, för hennes far mådde lite bättre för varje beskrivning. ”Vet du inte det, Joanie? Arabien flödar över av magi! Hur skulle annars någon kunna leva i den sortens öken? Arabien är ett hav av sand, det största i hela världen. Det sträcker sig åt alla håll i hundratals mil – kan du ens föreställa dig det? Böljande kullar och dalar, alla skapade av gyllengul sand, lika torr som benknotor.” ”Och innehåller den bara sand?” frågade hon. ”Javisst! Varför tror du annars att människorna som bor där kallar den för ’det tomma området’?” ”Men hur kan det bo människor där? Vad äter de?” ”Magi! Som jag sa. Det bor andar där också och de hjälper människorna. Andarna kan förvandla sanden till guld eller vatten eller mat eller vad man än behöver, så därför gäller det att alltid ha en ande på sin sida. Men de är skojare som tycker om att förhandla med människorna.” ”Hur då förhandla, pappa?” ”Jo, när jag var där träffade jag en ande som hette Dervish, och …” 8
Ju mer David läste och ju mer Joan frågade, desto mindre hoplappad kändes han. Hon fylldes av lycka. Hon visste att han nästa morgon inte skulle lukta otvättade tröjor eller beskt te längre, utan att han skulle dofta raktvål och mentol igen. Han skulle vara som vanligt – ständigt i rörelse i stället för tyst och vilsen. Full av övertygelse visste Joan att hennes pappa var en magisk man, att Tusen och en natt var en magisk bok och att Arabien var en magisk plats. Hon visste att hennes pappa en gång skulle åka med henne dit.
9
Muskat, november 1958 ”är du klar?” Rory rättade till Joans hatt trots att det inte be-
hövdes. ”Du ser mycket fin och stilfull ut”, sa han. Joan var full av tankar och glömde bort att tacka för komplimangen. Hon drog ett djupt andetag och nickade. Luften var het och torr, lukten av hav oväntad och konstigt nog inte det minsta uppfriskande. Hon var alldeles för varm i den långärmade blusen och byxorna som hon var tvungen att bära under kjolen. Hon fick hela tiden kväva impulsen att dra i kläderna. ”Jag är så klar som jag kan bli. Det är nog bäst att du går nu. Hon sa att jag skulle komma ensam och jag vill inte att hon ska se att du följde mig hit.” ”Det är klart att jag följde dig hit, vi är inte i Bedford längre. Och det var så lite, förresten.” ”Förlåt mig, Rory. Tack ska du ha. Jag bara …” Handen hon lade på hans arm darrade lätt. Hon ryckte på ena axeln. ”Jag vet. Jag vet hur mycket det här betyder för dig. Jag hoppas bara att det inte … Äsch, strunt samma. Jag hoppas att det motsvarar dina förväntningar. Jag hoppas att hon motsvarar dina förväntningar.” De talade dämpat eftersom det annars var folktomt på den lilla gatan och skuggorna mellan husen iakttog dem likt ogillande bibliotekarier. Rory stod med solen i ryggen så att han delvis framträdde i silhuett, en mörk, otydlig gestalt. Han hade ett runt ansikte – Joan hade alltid tänkt på det som ett teddybjörnsansikte – med fylliga kinder, bruna ögon, lätt plutande mun och lockigt, mörkt hår som liknade hennes eget. Men i och med hettan och 10
flera sömnlösa nätter hade han påsar under ögonen och vaxblek hy. Han var sig inte alls lik. Orolig kisade Joan upp mot ett gammalt, robust vakttorn på klipporna ovanför dem, som avtecknade sig mot den bländande blå himlen. De stod framför ett enkelt lerstenshus i Harat al-Henna, området utanför Muskats stadsmur, nära huvudporten. I solnedgången avlossades en uråldrig kanon från ett av de gamla forten vid havet, och portarna reglades för natten och stängde området ute. Därefter kunde ingen ta sig tillbaka in i staden utan officiellt tillstånd. ”Det är klart att hon kommer att motsvara mina förväntningar”, sa Joan med ett leende. ”Jo, men ibland kan man bli … besviken när man träffar sina hjältar i verkliga livet. När det visar sig att de trots allt inte är mer än människor, menar jag.” ”Struntprat. Det gäller inte personer som är så enastående som hon. Förresten har jag läst allt hon skrivit. Det är som om jag redan känner henne.” ”I så fall, så. Har du en tändsticka till lyktan inför tillbakavägen?” ”Jag har allt jag behöver, Rory, jag lovar.” Plötsligt ville hon bara att han skulle gå därifrån. Hon ville uppleva ögonblicket helt på egen hand och behövde tid och möjlighet att låta det sjunka in. Och hon ville inte ha något vittne till sin ängslan – det verkade alltid förvärra nervositeten. ”Då så. Lycka till. Se till så att du inte blir utelåst.” Han lutade sig fram för att pussa henne på kinden, men Joan backade. ”Men Rory. Inte inför araberna, vet du väl”, sa hon. Joan väntade tills ljudet av hans steg helt hade försvunnit, sedan tog hon ett andetag och vände sig mot den obemärkta dörren bredvid sig. I likhet med alla de andra dörrarna på gatan bestod den av gammalt akaciaträ. I den gassande, arabiska solen hade dess yta torkat och blivit lika sträv och hård som 11
sten. Murarna av lersten hade en gång i tiden målats vita, men nu täcktes de av ett nät av sprickor som liknade nerverna i ett löv. Genom dem syntes den vittrande rappningen. Huset var en två våningar hög, kvadratisk byggnad med platt tak och fönsterluckor som var stängda mot himlen i öster. Det stod tryckt mot bergets fot och kunde omöjligt ha någon bakdörr. De rostbruna bergen tornade upp sig runtomkring det, likt spetsiga händer som med oväntad ömhet omfamnade staden. Överallt syntes sten och klippor, starkt solsken och skarpa skuggor, inga gråskalor någonstans. Det gick en minut då Joan bannade sig för sin feghet, för att hon bara stod där och betraktade omgivningarna och sköt upp det som hon egentligen hade längtat efter. Med hjärtat i halsgropen knackade hon på dörren. Den öppnades nästan omedelbart av en lång, svart man, klädd i en grå dishdasha – den löst sittande, fotsida tunikan som de omanska männen oftast bar. En krökt dolk, en khanjar, satt nedstucken i bältet i midjan. Hans kinder var urgröpta, ögonvitorna lika ljusbruna som kaffe med mjölk, irisarna helt svarta. Hans skägg var vitt, i likhet med det fåtal hårtussar som stack fram under turbanen. Joan kunde inte gissa hans ålder – ansiktet var gammalt men han var rak i ryggen. Han blickade ner på Joan, lika tyst och värdig som en golem, och hon tappade talförmågan. Mannens händer hängde avspända i sidorna och Joan lade märke till hur stora de var. De långa fingrarna liknade spindelben. Efter en stund tilltalade han henne. ”Ni är Joan Seabrook.” Hans röst var hög och ljus. ”Ja”, sa Joan. Hon rodnade generat. ”Det är jag som är Joan Seabrook”, upprepade hon överflödigt. ”Är det här Maude Vickerys hus? Jag tror att hon väntar mig.” ”Ja, hon väntar er, annars skulle jag inte ha öppnat dörren för er”, sa den gamle mannen. Han log lite genom att kröka sina rynkiga läppar. Hans engelska var nästan helt fri från bryt12
ning, han mejslade ut alla sina ord med yttersta omsorg, lika perfekt som om de var slipade stenar. ”Gå uppför trappan. Frun väntar på er.” Han ställde sig åt sidan för att släppa förbi henne och Joan gick in. Inomhus luktade det stall. Innan Joan hann hejda sig hade hon satt handen för näsan. Stanken var kvävande. Egentligen var den inte värre än i stallen där hemma, men här var den så väldigt oväntad. Dörren gick igen efter henne och hon såg knappt något i det plötsliga mörkret. Bakom sig tyckte hon sig höra den gamle mannen skrocka med ett torrt väsande. Hon kastade en blick mot honom men hans ansikte låg i skugga. Han varken rörde sig eller sa något mer – hon skymtade bara blänket från hans vaksamma ögon. Nervös och lika tafatt som ett barn fortsatte Joan mot stentrappan längst in i hallen, och började gå uppför den. Trappan krökte sig halvvägs upp. Genom ett öppet fönster tog sig solstrålarna in och föll på lite utspritt hö och ett lager av lortar som såg ut att komma från ett får eller en get. Joan rynkade förbryllat pannan. På ovanvåningen fanns bara två rum på ömse sidor om avsatsen. Hon stannade till, men snart ropade någon till höger om henne. ”Stå inte där och vela, vem ni än är. Jag är här inne. Ni får ursäkta att jag inte reser mig, men jag kan det inte, förstår ni.” Det var en hård röst med en gnällig biton och sydengelsk dialekt, och Joans puls steg återigen. Hon kunde inte låta bli att le – under ett ögonblick var hon på väg att börja skratta. Hon följde rösten till ett kvadratiskt rum med vita väggar och bågformade fönster som satt lågt på väggen och hade stängda fönsterluckor av trä. Det enda fönstret som stod öppet vette mot de branta klipporna i söder, och ljuset från det spred sig svagt i rummet. En gammal svart cykel stod lutad mot fotändan på en smal säng, prydligt bäddad med urblekta täcken som hårt 13
vikts in under madrassen. På båda sidor om sängen stod stora palmer i krukor och på golvet en utsirad lykta i metall. Där fanns ett städat skrivbord och en lång bokhylla, vars övre hyllplan var tomma. Alla böcker befann sig en och en halv meter upp eller lägre och de låg även i travar på golvet. Två träfåtöljer stod mittemot en röd skinnsoffa på den trådslitna mattan mitt i rummet, och bredvid soffan hade en hög med arabiska och engelska tidningar rasat och spridit sig över golvet. Två ljusa salukihundar låg och sov i ett bo av filtar intill den bortersta väggen, intrasslade i varandra så att benen och öronen och svansarna gav intryck av att vara gemensamma. En av dem öppnade ett brungult öga och betraktade Joan, och under ett ögonblick var hundarnas låga snarkningar det enda ljud som hördes. Deras lukt var en del av den instängda luften. En träkista med intarsia tjänade som soffbord och bredvid den stod en gammaldags rullstol av rotting. I den satt Maude Villette Vickery. Joan ansträngde sig för att inte stirra. Det kändes oroväckande, nästan overkligt att stå öga mot öga med en människa som hon hade fantiserat om så ofta att det framstod som otroligt att hon faktiskt existerade på riktigt. Det första som Joan lade märke till var hur liten Maude var. Hon såg nästan ut som ett barn. Hennes smala knän och armbågar stack ut som vassa spetsar i den gammaldags kjolen med hög midja och blusen med stråveck och ståkrage. Hennes smalben och fötter, som vilade på rullstolens steg, verkade docklikt bräckliga. Hon bar tjocka strumpor trots hettan, håret var rakt, järngrått och samlat i en sträng knut i nacken, och hennes kinder var visserligen insjunkna och rynkiga, men benen under huden var starka. Efter några sekunder upplöstes hennes anletsdrag i dem som Joan hade sett på fotografierna av henne som ung: klara och ivriga blågrå ögon och örnnäsa. Joan höll sig på avstånd eftersom hon inte ville torna upp 14