9789175455006

ning, han mejslade ut alla sina ord med yttersta omsorg, lika perfekt som om de var slipade stenar. ”Gå uppför trappan.

Frun väntar på er.” Han ställde sig åt sidan för att släppa förbi henne och Joan gick in.

Inomhus luktade det stall. Innan Joan hann hejda sig hade hon satt handen för näsan. Stanken var kvävande. Egentligen var den inte värre än i stallen där hemma, men här var den så väldigt oväntad. Dörren gick igen efter henne och hon såg knappt något i det plötsliga mörkret. Bakom sig tyckte hon sig höra den gamle mannen skrocka med ett torrt väsande. Hon kastade en blick mot honom men hans ansikte låg i skugga.

Han varken rörde sig eller sa något mer – hon skymtade bara blänket från hans vaksamma ögon. Nervös och lika tafatt som ett barn fortsatte Joan mot stentrappan längst in i hallen, och började gå uppför den.

Trappan krökte sig halvvägs upp. Genom ett öppet fönster tog sig solstrålarna in och föll på lite utspritt hö och ett lager av lortar som såg ut att komma från ett får eller en get. Joan rynkade förbryllat pannan. På ovanvåningen fanns bara två rum på ömse sidor om avsatsen. Hon stannade till, men snart ropade någon till höger om henne. ”Stå inte där och vela, vem ni än är. Jag är här inne. Ni får ursäkta att jag inte reser mig, men jag kan det inte, förstår ni.”

Det var en hård röst med en gnällig biton och sydengelsk dialekt, och Joans puls steg återigen. Hon kunde inte låta bli att le – under ett ögonblick var hon på väg att börja skratta. Hon följde rösten till ett kvadratiskt rum med vita väggar och bågformade fönster som satt lågt på väggen och hade stängda fönsterluckor av trä. Det enda fönstret som stod öppet vette mot de branta klipporna i söder, och ljuset från det spred sig svagt i rummet. En gammal svart cykel stod lutad mot fotändan på en smal säng, prydligt bäddad med urblekta täcken som hårt 13