9789173516525

.. ..

Okanda vasen Översättning Anna Strandberg

Chevalier Okända väsen.indd 3

10-07-09 12.47.57

1 Olik alla stenarna på stranden

Chevalier Okända väsen.indd 7

10-07-09 12.47.57

J

ag har träffats av blixten hela livet. Det var bara en gång som det var på riktigt. Jag borde inte ha nåt minne av det för jag var så liten. Men jag minns det. Jag var ute på ett fält där det fanns hästar och ryttare som gjorde konster. Sen blåste det upp till oväder, och en kvinna – som inte var min mamma – lyfte upp mig och bar mig in under ett träd. Hon tryckte mig intill sig och jag tittade uppåt och såg mönstret av svarta blad avteckna sig mot en vit himmel.

Sen kom ett brak, som om alla träd hade fallit omkull runt mig, och ett skarpt ljust sken, som att titta rakt in i solen. Ett fräsande for rakt igenom mig. Det var som om jag hade rört vid en glödhet kolbit, och jag kände lukten av bränt kött och smärtan fanns där, trots att det inte gjorde ont. Jag kände mig som en strumpa man har vrängt ut och in.

Andra började dra i mig och ropa, men jag kunde inte få fram ett ljud. Jag blev buren nånstans och sen omgavs jag av nåt varmt, inte en filt, utan nåt vått. Det var vatten och vatten kände jag till – vårt hus låg precis vid havet, jag kunde se det från fönstren hemma. Sen öppnade jag ögonen och det känns som om jag aldrig har slutit dem sen dess.

Blixten dödade kvinnan som höll mig och två flickor som stod bredvid henne, men jag överlevde. De säger att jag var ett tyst och sjukligt barn före ovädret, men efteråt blev jag livlig och pigg.

Jag kan inte säga om de har rätt, men minnet av den där blixten skär fortfarande genom mig som en ilning. Den markerar viktiga ögonblick i mitt liv: som när jag såg den första krokodilskallen Joe 9

Chevalier Okända väsen.indd 9

10-07-09 12.47.57

hittade, när jag själv hittade kroppen till den, när jag upptäckte mina andra monster, och när jag träffade överste Birch. Andra gånger kan jag känna blixten genom kroppen och undra varför den kommer. Ibland förstår jag det inte, men lyssnar till vad blixten har att säga mig, för blixten är jag. Den slog ner i mig när jag var liten och har aldrig lämnat mig.

Jag känner ett eko av blixtnedslaget varje gång jag hittar ett fossil, en liten stöt som säger: ”Ja, Mary Anning, du är olik alla stenarna på stranden.” Det är därför jag är jägare, för att få känna den där blixtstöten, och den där olikheten, varje dag.

10

Chevalier Okända väsen.indd 10

10-07-09 12.47.57

2 En opassande syssla för en dam, ­smutsig och märklig

Chevalier Okända väsen.indd 11

10-07-09 12.47.57

M

ary Annings personlighet sitter i ögonen. Det märktes tydligt redan den första gången vi träffades, när hon inte var mer än ett barn. Hennes ögon är nötbruna och klara, och hon har en fossiljägares benägenhet att alltid söka efter något, till och med när hon befinner sig på en gata eller inomhus där det inte finns möjlighet att hitta något av intresse. Detta ger henne ett energiskt intryck även när hon sitter stilla. Jag har fått höra av mina systrar att jag också låter blicken vandra i stället för att hålla kvar den, men de menar det inte som en komplimang, som jag gör när det gäller Mary.

Jag har länge observerat att människors personlighet ofta sitter i en viss del av ansiktet eller kroppen. I min bror Johns fall, till exempel, sitter personligheten i hans ögonbryn. Det är inte bara det att de är framträdande och buskiga utan de är den del av hans ansikte som rör sig mest, följer gången i hans tankar allteftersom hans panna rynkas eller slätas ut. Han är näst äldst av de fem syskonen Philpot, och ende sonen, vilket gav honom ansvar för fyra systrar när våra föräldrar dog. Den sortens omständigheter kan få ögonbrynen att röra sig på vem som helst, men han var allvarligt lagd redan som liten.

Min yngsta syster, Margaret, har personligheten i händerna.

Trots att de är små är fingrarna proportionellt sett långa och eleganta, och hon spelar piano bättre än vi andra. Hon viftar gärna med händerna när hon dansar, och när hon sover sträcker hon upp armarna över huvudet, även när det är kallt i rummet.

Frances är den enda av systrarna Philpot som har blivit gift, och 13

Chevalier Okända väsen.indd 13

10-07-09 12.47.57

hennes personlighet sitter i bysten – vilket jag förmodar förklarar detta faktum. Vi Philpots utmärker oss inte för vår skönhet. Vi är beniga med markerade drag. Dessutom hade familjen egentligen bara råd att gifta bort en av oss systrar ståndsmässigt, och Frances vann kapplöpningen och flyttade från Red Lion Square för att bli hustru till en köpman från Essex.

Jag har alltid mest beundrat dem vars personlighet sitter i ögonen, som hos Mary Anning, för de verkar vara mer medvetna om omvärlden och hur den är inrättad. Det är därför jag kommer bäst överens med min äldsta syster Louise. Hon har grå ögon, som alla i familjen Philpot, och säger inte mycket, men när hennes blick vilar på en, då märker man det.

Jag har alltid velat att också min personlighet skulle sitta i ögonen, men jag har inte haft den turen. Jag har en utskjutande haka, och när jag gnisslar tänder – vilket händer oftare än det borde, för tillvaron gör mig så frustrerad – blir den spänd och vass som en yxegg. En gång på en bal råkade jag höra en potentiell kavaljer säga att han inte vågade bjuda upp mig till dansen av rädsla för att han skulle skära sig på mitt ansikte. Jag har aldrig riktigt återhämtat mig från den kommentaren. Det förklarar varför jag är ogift, och varför jag så sällan dansar.

Jag har önskat att jag kunde förflytta fokus från min haka till ögonen, men jag har märkt att människor inte ändrar sitt dominerande drag, lika lite som de ändrar personlighet. Så jag får hållas med min markerade haka som stöter bort folk, gjuten i sten likt de fossil jag samlar. Eller det var i alla fall vad jag föreställde mig.

Jag träffade Mary Anning i Lyme Regis där hon hade bott i hela sitt liv. Det var sannerligen inte där jag hade tänkt mig min framtida tillvaro, utan naturligtvis i London, närmare bestämt vid Red Lion Square, platsen där vi Philpotsyskon hade växt upp. Visst hade jag hört talas om Lyme, så som man hör talas om badorter vid havet när de blir på modet, men vi hade aldrig besökt staden.

Vi brukade resa till städer i Sussex, som Brighton eller Hastings, på sommaren. När vår mor levde var hon angelägen om att vi 14

Chevalier Okända väsen.indd 14

10-07-09 12.47.57

skulle få andas den friska luften och bada havsbad, för hon delade doktor Richard Russels uppfattning, han som hade skrivit en avhandling om fördelarna med havsvatten, både att bada i och att dricka. Jag vägrade att dricka havsvattnet, men jag badade ibland.

Jag kände mig hemma vid kusten, även om jag aldrig hade trott att det skulle besannas så bokstavligt.

Det var inte mer än två år efter det att våra föräldrar hade dött som min bror vid middagen eklaterade sin trolovning med dottern till en av vår salig fars advokatvänner. Vi kysste och gratulerade John, och Margaret spelade en gratulationsvals på pianot.

Men i sängen den kvällen grät jag, precis som jag misstänker att mina systrar också gjorde, för den Londontillvaro vi vant oss vid skulle i och med detta vara förbi. Så snart vår bror hade gift sig skulle det varken finnas rum eller pengar så att vi alla kunde bo vid Red Lion Square. Den nya mrs Philpot skulle naturligtvis vilja vara fru i sitt eget hus och fylla hemmet med barn. Tre systrar var en alltför stor belastning, i synnerhet som det inte var sannolikt att vi skulle bli gifta. Både Louise och jag visste att vårt öde var att förbli ungmör. Eftersom vi inte hade mycket pengar var det vårt utseende och vår personlighet som förväntades dra till sig friarna, men dessa företräden avvek för mycket från idealet för att vara till hjälp. Även om Louise hade ögon som förhöjde och lyste upp hennes ansikte var hon ovanligt lång – mycket längre än de flesta män kunde förlika sig med – och hade stora händer och fötter. Dessutom var hon så tystlåten att kavaljerer blev nervösa och trodde att hon dömde dem. Vilket hon förmodligen gjorde.

Vad mig själv beträffar så var jag liten och mager och alldaglig, och jag kunde inte kokettera, utan försökte alltid tala om seriösa ting, och det skrämde också bort männen.

Så vi behövde flyttas någon annanstans, likt får man driver från ett betesfält till ett annat. Och John fick lov att bli vår herde.

Vid frukostbordet morgonen därpå lade han fram en bok han hade lånat av en vän. ”Jag tänkte att ni kanske ville resa till något nytt ställe under sommarsäsongen, i stället för att hälsa på faster 15

Chevalier Okända väsen.indd 15

10-07-09 12.47.57

och farbror i Brighton i år igen”, föreslog han. ”Kanske en liten rundtur utmed sydkusten, om ni vill. Nu när kriget med Frankrike hindrar folk att resa till kontinenten har det börjat växa upp fler badorter längs kusten. Det kan finnas andra platser ni skulle tycka ännu bättre om än Brighton. Eastbourne, kanske, eller Worthing. Eller ännu längre bort, som Lymington, eller Dorsetkusten: till exempel Weymouth eller Lyme Regis?” John rabblade upp ortnamn som om han gick igenom en lista i huvudet och satte en liten bock framför vart och ett han nämnde. Det var så hans välordnade advokathjärna fungerade. Han hade uppenbarligen tänkt igenom vart han ville att vi skulle resa, men han ville valla oss dit försiktigt. ”Ta en titt och se vad som tilltalar er.” John klappade på bokomslaget. Även om han inte sa det visste vi allihop att vi inte sökte efter ett ställe att enbart tillbringa sommaren på utan efter ett nytt hem, där vi kunde bo i skonsamt decimerade omständigheter i stället för som fattighjon i London.

När han hade gett sig av till sitt advokatkontor tog jag upp boken. 1804 års resehandbok till samtliga brunnsorter och havsbad, läste jag högt för Louise och Margaret. Jag bläddrade i den och där fanns kapitel om engelska städer i alfabetisk ordning. Det ­fashio­na­bla Bath hade givetvis det längsta kapitlet – fyrtionio sidor, med en stor karta och en utvikbar panaromautsikt över staden med dess regelbundna, eleganta husfasader inramade av de omgivande kullarna. Vårt älskade Brighton hade fått tjugotre sidor och en entusiastisk beskrivning. Jag slog upp de städer vår bror hade nämnt, av vilka några inte var mycket mer än förskönade fiskebyar som bara ägnats ett par sidor med likgiltiga plattityder.

John hade satt en punkt i marginalen framför var och en av dem.

Jag antar att han hade läst vartenda kapitel i boken och valt ut de mest lämpade orterna. Han hade förberett sig väl. ”Vad är det för fel på Brighton?” ville Margaret veta.

Jag höll på att läsa om Lyme Regis vid det laget och gjorde en grimas. ”Här har du svaret”, sa jag och räckte henne handboken. ”Titta på det som John har markerat.”

16

Chevalier Okända väsen.indd 16

10-07-09 12.47.57

”Lyme besöks i huvudsak av personer i medelgoda om­ständig­ heter”, läste Margaret, ”vilka reser dit, inte alltid i syfte att söka bota sin klena hälsa, utan kanske lika ofta för att kurera ett tilltygat välstånd, eller fylla på sina uttömda finanser.” Hon lät boken falla ner i knäet. ”Brighton är alltså för dyrt för systrarna Philpot?” ”Du skulle ju kunna stanna kvar här med John och hans hust­ ru”, föreslog jag i ett anfall av generositet. ”De har säkert råd med en av oss, skulle jag tro. Vi behöver kanske inte förvisas till kusten allihop.” ”Dumheter, Elizabeth. Vi ska inte dela på oss”, förklarade Margaret med en lojalitet som fick mig att omfamna henne.

Den sommaren reste vi längs kusten såsom John hade föreslagit, i sällskap av vår faster och farbror, vår blivande svägerska och hennes mor, och av John, då han kunde komma ifrån. Våra följeslagare fällde kommentarer som ”Vilka bedårande trädgårdar!

Jag avundas dem som bor här året runt och kan strosa runt i dem närhelst de har lust”, eller ”Det här lånebiblioteket är så välförsett att man skulle kunna tro att man befann sig i London”, eller ”Är inte luften här fantastiskt mild och frisk? Jag önskar att jag hade kunnat andas in den varenda dag på året”. Det var påfrestande att höra andra avgöra vår framtid på ett sådant nonchalant sätt, i synnerhet vad beträffade vår svägerska, som skulle ta över familjen Philpots hem och själv inte på allvar behövde överväga att bosätta sig i Worthing eller Hastings. Hennes kommentarer blev till sist så enerverande att Louise började hitta förevändningar för att slippa delta i gemensamma utflykter, och själv fällde jag alltmer retliga anmärkningar. Det var bara Margaret som njöt av de nya platsernas egenheter, om så bara för att skratta åt leran i Lymington eller den primitiva teatern i Eastbourne. Hon tyckte bäst om Weymouth, för kung Georges förkärlek för staden gjorde den mer populär än de andra, med flera diligensturer per dag från London och Bath, och en konstant ström av personer ur societeten.

Själv var jag modstulen under en stor del av resan. Vetskapen 17

Chevalier Okända väsen.indd 17

10-07-09 12.47.57

om att man kan bli tvingad att flytta till en plats kan förstöra upplevelsen av den som avkopplande resmål. Det var svårt att betrakta en rekreationsort som något annat än en plats underlägsen London. Till och med Brighton och Hastings, städer jag tidigare haft stort nöje av att besöka, tycktes nu sakna både atmosfär och tjuskraft.

När vi väl kom fram till Lyme Regis var det bara Louise, Margaret och jag kvar: John hade varit tvungen att återvända till kontoret och hade tagit sin fästmö och hennes mor med sig tillbaka, och vår farbrors gikt hade slagit till och tvingat honom och vår faster att linkande återvända till Brighton. Vi blev eskorterade till Lyme av Durhams, en familj vi träffat i Weymouth, som gjorde oss sällskap med diligensen och såg till att vi fick husrum på Broad Street, stadens huvudgata.

Av alla de platser vi besökte den sommaren fann jag Lyme mest tilltalande. Vid det laget hade det hunnit bli september, en behaglig månad på vilket ställe som helst. Med sitt milda väder och guldgula ljus kan den förljuva den dystraste kustort. Vi kunde glädja oss åt vackert väder och var befriade från familjens förväntningar. Äntligen fick jag bilda mig en egen uppfattning om var vi kunde slå oss ner.

Lyme Regis är en stad som har fogat sig efter sitt geografiska läge i stället för att tvinga landskapet att foga sig. Backarna från bergen ner mot staden är så branta att diligenserna inte kan köra där, utan passagerarna får gå av vid Queen’s Arms i Charmouth eller vid korsvägen i Uplyme och forslas vidare i kärror. Den smala vägen leder ner till stranden och vänder sedan hastigt havet ryggen och fortsätter uppför berget igen, som om den bara behöver få en glimt av vågorna för att ta till flykten. Vid foten av berget, där den smala floden Lym rinner ut i havet, finner man torget i stadens mitt. Där ligger Three Cups – det största värdshuset – mittemot tullhuset och societetssalongen, som trots sin anspråkslöshet ståtar med tre ljuskronor i glas och ett vackert burspråk som vetter mot stranden. Husen sprider sig sedan utåt från centrum, längs kusten 18

Chevalier Okända väsen.indd 18

10-07-09 12.47.58

och upp längs floden, och butiker och marknadsstånd flankerar Broad Street. Staden följer inte någon plan, som i Bath eller Cheltenham eller Brighton, utan slingrar sig än hit än dit, som om den förgäves sökte undkomma bergen och havet.

Men Lyme är mer än så. Det är som om det fanns två städer intill varandra, förenade av en liten sandstrand. Det är här badmaskinerna har radats upp, i väntan på besökarnas tillströmning.

Det andra Lyme, i västra änden av stranden, skyr inte havet utan tar emot det med öppna armar. Det domineras av The Cobb, en lång, grå stenmur som kröker sig som ett finger ut i vattnet och ger skydd åt stranden så att där bildas en lugn hamn för fiske­båtarna och handelsfartygen som kommer överallt ifrån. The Cobb är flera meter hög och så bred att tre personer kan vandra arm i arm på den, vilket många besökare också gör, för därifrån har man en vacker utsikt upp mot staden och över den dramatiska strand­ linjen bortöver med dess böljande kullar och klipporna i grönt, grått och brunt.

Bath och Brighton är vackra trots sin omgivning. De regelbundna husen med sina släta stenfasader ger ett konstfärdigt intryck som tilltalar ögat. Lyme däremot är vackert på grund av sin omgivning, och trots de intetsägande husen. Jag föll omedelbart för staden.

Mina systrar fattade också tycke för Lyme, av olika skäl. För Margaret var det uppenbart: hon var balens drottning i Lyme.

Vid arton års ålder var hon ung och levnadsglad, och så söt som en Philpot någonsin kunde bli. Hon hade förtjusande mörka hårlockar och långa armar som hon tyckte om att hålla upp så att folk kunde beundra de eleganta linjerna. Om hennes ansikte kanske var lite avlångt, läpparna lite tunna och halssenorna en aning framträdande, så spelade det ingen roll när hon var arton. Det skulle spela roll senare. Hon hade åtminstone inte min vassa haka, eller Louises beklagliga längd. Det fanns inte så många som kunde mäta sig med Margaret i Lyme den sommaren, och herrarna gav henne mer uppmärksamhet än hon hade fått i Weymouth eller 19

Chevalier Okända väsen.indd 19

10-07-09 12.47.58

Brighton, där konkurrensen var större. Margaret var nöjd med att leva från den ena balen till den andra och fylla dagarna däremellan med kortspel och te i societetssalongen, bada i havet och flanera längs The Cobb med sina nyfunna vänner.

Louise intresserade sig inte för baler och kortspel men upptäckte på ett tidigt stadium ett område nära klipporna väster om staden där det fanns en överraskande flora och vilda, ensliga stigar formade av nedfallna stenar och täckta med murgröna och mossa.

Detta tillfredsställde såväl hennes intresse för botanik som hennes tillbakadragna natur.

För egen del fann jag min bestämmelse i Lyme en morgon under en promenad på Monmouth Beach, väster om The Cobb.

Vi hade gjort sällskap med våra vänner från Weymoth – familjen Durham – för att söka rätt på en märklig klippavsats längs stranden, kallad ormkyrkogården och som bara frilades vid lågvatten.

Det var längre att gå än vi hade trott, och det var svårt att ta sig fram i tunna skor på den steniga stranden. Jag var tvungen att hålla blicken på marken så att jag inte skulle snava över stenarna.

När jag satte foten mellan två block fick jag syn på en märklig sten som var dekorerad med ett randigt mönster. Jag böjde mig ner och plockade upp den – för första gången av de tusentals gånger jag skulle göra detta i mitt liv. Stenen var snäckformad med upphöjda ränder jämnt fördelade runt mittlinjen, och den såg ut som en orm som rullat ihop sig med stjärtspetsen i mitten. Det regelbundna mönstret var så vackert att se på att jag kände att jag måste behålla den, även om jag inte hade en aning om vad det var.

Det enda jag förstod var att det inte kunde vara en sten.

Jag visade den för Louise och Margaret, och sedan för familjen från Weymouth. ”Åh, det där är en ormsten”, förklarade mr Durham.

Jag släppte så när taget om den, trots att förnuftet sa mig att ormen inte kunde vara levande. Däremot kunde den inte vara enbart en sten. Då slog det mig. ”Det är ett … fossil, eller hur?”

Jag använde ordet med viss tvekan, för jag var inte säker på att 20

Chevalier Okända väsen.indd 20

10-07-09 12.47.58

familjen Durham skulle ha hört talas om det. Naturligtvis hade jag läst om fossil, och sett några utställda i en glasmonter på British Museum, men jag visste inte att man kunde hitta dem så här lätt på stranden. ”Jag antar det”, sa mr Durham. ”Folk brukar hitta sådana här.

Några ur lokalbefolkningen säljer dem som kuriositeter. De kallar dem för kurioser.” ”Var är huvudet på ormen?” frågade Margaret. ”Det ser ut som om det blivit avhugget.” ”Det kanske har ramlat bort”, föreslog miss Durham. ”Var hittade miss Philpot ormstenen?”

Jag pekade ut platsen och vi letade allihop men kunde inte hitta något ormhuvud som låg där någonstans. De andra tappade snart intresset och fortsatte att gå. Själv letade jag en liten stund till innan jag följde efter resten av sällskapet. Då och då öppnade jag handen för att titta på detta mitt första exemplar av vad jag skulle få lära mig var en ammonit. Det kändes märkligt att hålla i en varelses kropp, vad den nu än var av för slag, men jag tyckte faktiskt om det också. Den fasta formen kändes som ett stöd att greppa om, som att hålla i en promenadkäpp eller ett trappräcke.

Längst bort på Monmouth Beach, precis före Seven Rocks Point, där strandlinjen vek av och försvann ur sikte, hittade vi orm­kyrko­ gården. Det var en slät klipphylla av kalksten i vilken det fanns spiralformade avtryck, vita linjer mot den grå stenen, av hundratals varelser som den jag höll i, men de här exemplaren var enorma, var och en stor som en tallrik. Det var en sådan märklig och kuslig syn att vi allihop stod och betraktade dem under tystnad. ”Det där måste väl ändå vara boaormar?” sa Margaret. ”De är ju kolossala!” ”Men boaormar finns ju inte i England”, sa miss Durham. ”Hur har de kommit hit?” ”De kanske har funnits här, för några hundra år sedan”, föreslog mrs Durham. ”Eller till och med för tusen år sedan, eller fem tusen”, speku21

Chevalier Okända väsen.indd 21

10-07-09 12.47.58

lerade mr Durham. ”De skulle kunna vara så pass gamla. Kanske boaormarna flyttade till andra delar av världen efter det.”

De såg inte ut som ormar i mina ögon, eller något annat djur jag kände till. Jag traskade ut på klipphyllan, och klev försiktigt så att jag inte skulle råka trampa på varelserna, trots att de uppenbart var döda sedan lång tid och inte så mycket fysiska kroppar som konturer i stenen. Det var svårt att föreställa sig att de en gång varit levande djur. Det såg ut som om de alltid funnits inne i stenen.

Om vi bodde här skulle jag kunna komma hit och se detta närhelst jag ville, tänkte jag. Och hitta mindre ormstenar, och andra fossil också, på stranden. Det var ändå något. Det räckte för mig.

Vår bror blev mycket glad över vårt val. Bortsett från att Lyme var billigt hade William Pitt den yngre bott i staden i ungdomen för att kurera sin hälsa. John tyckte att det var tryggt att en brittisk premiärminister hade höga tankar om den plats han förvisade sina systrar till.

Vi flyttade till Lyme våren därpå, och John hade sett till att skaffa oss ett litet hus högt ovanför butikerna och stranden, längst upp på Silver Street, vilket är vad Broad Street övergår i längre upp i backen på sin väg ut ur staden. Strax efteråt sålde John och hans hustru vårt hem på Red Lion Square och köpte, med hjälp av hennes familjs pengar, ett nybyggt hus vid det näraliggande Montague Street, alldeles intill British Museum. Vi hade inte avsett att vårt val skulle innebära en brytning med vårt förflutna, men så blev det. I Lyme hade vi bara nutiden och framtiden att tänka på.

Morley Cottage var något av en chock till en början, med sina små rum, låga tak och ojämna golv, så olikt det Londonhus vi hade växt upp i. Det var ett stenhus med skiffertak och hade en salong, en matsal och ett kök på undervåningen och två sovrum på övervåningen, förutom ett vindsrum för vår husjungfru, Bessy. Louise och jag delade ett av sovrummen och lät Margaret få det andra, 22

Chevalier Okända väsen.indd 22

10-07-09 12.47.58

för hon klagade när vi stannade uppe sent och läste – Louise sina botanikböcker och jag mina verk om naturhistoria. Det fanns inte plats i det lilla huset för pianot efter mor eller soffan eller matbordet i mahogny. Vi fick lov att lämna kvar dem i London och köpa mindre, enklare möbler i det närliggande Axminster, och ett litet piano i Exeter. Den fysiska minskningen av yta och möbler speglade vår egen åtstramning, från en välbärgad familj med flera tjänare och många besökare, till ett reducerat hushåll med bara en husjungfru som lagade mat och städade, i en stad med mycket färre familjer som vi kände att vi kunde umgås med.

Men vi hade snart vant oss vid vårt nya hem. Faktum var att vi efter en tid tyckte att det gamla Londonhuset framstod som för stort. Den höga takhöjden och de enorma fönstren hade gjort huset svårt att värma upp, och dess dimensioner hade varit större än en person egentligen har behov av – en ståt som kändes falsk om man inte var så ståtlig själv. Morley Cottage var ett hem för damer, i en storlek som överensstämde med en dams personlighet och förväntningar. Vi hade naturligtvis aldrig någon man som bodde där och då är det ju lätt att tänka på det viset, men jag tror att en man i vår samhällsställning skulle ha vantrivts i huset.

Det gjorde John när han kom på besök. Han slog alltid huvudet i takbjälkarna, snavade över ojämna trösklar, fick böja på huvudet för att titta ut genom de låga fönstren, vinglade i den branta trappan. Det var bara härden i köket som var större än eldristarna i Bloomsbury.

Vi vande oss också vid den mer begränsade umgängeskretsen i Lyme. Det är en avskild plats – närmaste stad av någon be­tydan­ de storlek är Exeter, som ligger fyra mil västerut. Detta innebär att Lymes invånare, trots att de anpassar sig efter tidens sociala förväntningar, är ganska säregna och oförutsägbara. De kan vara småaktiga, men samtidigt ändå toleranta. Det är inte så förvånande att det finns flera frikyrkor i staden. Givetvis tillhör fortfarande den största kyrkan – St Michael’s – den anglikanska kyrkan, men det finns andra kapell också, som vänder sig till dem som ifråga23

Chevalier Okända väsen.indd 23

10-07-09 12.47.58

sätter de traditionella trossatserna: metodister, baptister, kväkare och kongregationalister.

Jag hittade några nya vänner i Lyme, men det var snarare platsens allmänna halsstarrighet som tilltalade mig än några särskilda personer – tills jag lärde känna Mary Anning, vill säga. I stadens ögon sågs vi Philpotsystrar i åratal som inplanterade Londonbor, att betrakta med viss misstänksamhet och även en smula över­seende. Vi var inte välbeställda – etthundrafemtio pund om året tillåter inte tre ogifta kvinnor några utsvävningar – men vi hade det onekligen bättre ställt än många andra i Lyme, och vår bakgrund som bokligt bildade Londonbor från en advokatfamilj förlänade oss ett visst mått av respekt. Att vi alla tre saknade äkta män väckte säkert munterhet hos många människor, men de hånlog åtminstone bakom vår rygg och inte så att vi såg det.

Morley Cottage var måhända anspråkslöst, men det erbjöd ändå en hänförande utsikt över Lyme Bay och raden av bergs­ toppar längs kusten åt öster, accentuerad av den högsta toppen, Golden Cap, och – under dagar med klar sikt – avslutad av Isle of Portland. Dessa dagar kunde ön anas utanför kusten likt en krokodil, gömd under vattenytan med bara det avlånga platta huvudet synligt. Jag steg ofta upp tidigt så att jag kunde sitta vid fönstret med min tekopp och se när solen gick upp och gav Golden Cap sitt namn, en gyllene hatt, och den synen lindrade smärtan jag fortfarande kände över flytten till detta avlägsna, luggslitna vattenhål på Englands sydvästkust, långt från Londons värld så fylld av liv och rörelse. När solen flödade över bergen kände jag att jag kunde acceptera och till och med känna glädje över vår isolering här. Men mulna dagar, när det blåste kuling eller bara var entonigt grått, misströstade jag.

Vi hade inte bott länge i Morley Cottage förrän jag var förvissad om att fossil skulle bli min passion. För en passion måste jag hitta: Jag var tjugofem år, skulle sannolikt aldrig bli gift, och hade behov av en förströelse att fylla dagarna med. Det är verkligen långtråkigt att vara en dam ibland.

24

Chevalier Okända väsen.indd 24

10-07-09 12.47.58

Mina systrar hade redan mutat in sina revir. Louise låg på alla fyra i trädgården som hörde till huset och grävde upp hortensior, som hon ansåg var vulgära. Margaret hängav sig åt sin böjelse för kortspel och dans i Lymes societetssalong. Så ofta hon kunde övertalade hon Louise och mig att göra henne sällskap dit, men snart nog hittade hon yngre följeslagare. Det finns inget mer avskräckande för en friare in spe än gamla ogifta systrar som står i bakgrunden och fäller spetsiga kommentarer i skydd av handsken.

Margaret hade precis fyllt nitton och hyste fortfarande stort hopp om sina utsikter i societetssalongen, även om hon beklagade sig över lantligheten både när det gällde danser och klänningar.

För min del behövdes bara den tidiga upptäckten av en gyllene ammonit som låg och glimmade på stranden mellan Lyme och Charmouth för att jag skulle falla till föga för den förföriska spänningen i att hitta oanade skatter. Jag började hålla till på stranden alltmer, trots att det på den tiden var få kvinnor som intresserade sig för fossil. Det sågs som en opassande syssla för en dam, smutsig och märklig. Det gjorde mig däremot inte det minsta. Det fanns inte någon där som jag ville blända med min kvinnlighet.

Fossil är onekligen ett besynnerligt nöje. De tilltalar inte alla, eftersom de är kvarlevor av varelser. Om man tänkte för mycket på det kunde man förundras över att hålla en sedan länge död kropp i sin hand. Dessutom är de inte från vår egen tid, utan från ett förflutet som är mycket svårt att föreställa sig. Det är där­för jag dras till dem, men också därför jag föredrar att samla fossili­ se­rade fiskar, med deras anslående mönster av fjäll och fenor, för de liknar den fisk vi äter på fredagarna, och verkar på det sättet mer som en del av nutiden.

Det var fossil som första gången sammanförde mig med Mary Anning och hennes familj. Jag hade knappt hunnit samla ens en handfull exemplar när jag bestämde mig för att jag behövde ett skåp där jag kunde visa upp dem ordentligt. Jag har alltid varit inredaren i familjen Philpot – den som ordnar Louises blommor i vaser, den som ställer fram porslinet Margaret tog med från 25

Chevalier Okända väsen.indd 25

10-07-09 12.47.58

London. Detta behov av att arrangera saker var vad som förde mig till Richard Annings källarverkstad vid Cockmoile Square nere i stadens centrum. Square är en alltför storslagen benämning på det som snarare än ett torg var en liten öppen plats ungefär lika stor som sällskapsrummet i en bättre familjs hem. Men precis runt hörnet från stadens riktiga torg, dit förnämare folk gick, låg Cockmoile Square omgivet av slitna hus där hantverkare bodde och arbetade. I ett hörn av torget låg stadens minimala fängelse med en gapstock placerad framför.

Man hade rekommenderat Richard Anning till mig som en hygglig möbelsnickare, men jag skulle nog förr eller senare ha kommit att dras dit i alla fall, om så bara för att jämföra mina egna fossil med dem som låg på bordet som den unga Mary ­Anning hade ställt upp utanför butiken. Hon var lång och smal med senig­heten hos en flicka som är van att arbeta i stället för att leka med sina dockor. Hon hade ett ganska alldagligt utseende som ändå blev intressant på grund av de skarpa, bruna ögonen, som två blanka stenar. När jag närmade mig höll hon på att sortera innehållet i en korg full med föremål, och plockade upp ammonitbitar som hon snabbt fördelade i olika skålar som om det var en lek hon lekte. Redan vid denna unga ålder kunde hon skilja mellan olika typer av ammoniter genom att jämföra suturlinjerna runt deras spiralformade kroppar. Hon tittade upp från sitt sorteringsarbete, blicken full av liv och nyfikenhet. ”Vill frun köpa kurioser? Vi har några riktigt fina här. Titta, här är en vacker sjölilja. Kostar bara en crown.”

Hon höll fram ett utsökt stycke av en krinoidé med de långa bladarmarna utbredda på ett mycket riktigt liljeliknande sätt. Jag tycker inte om liljor. Jag tycker att den sötaktiga doften är lite äcklande och föredrar skarpare aromer. Jag brukar låta Bessy torka mina lakan över rosmarinbusken i Morley Cottages trädgård, medan hon hänger mina systrars lakan över lavendeln. ”Tycker frun … fröken om den?” framhärdade Mary.

Jag ryckte till. Var det så alldeles uppenbart att jag var ogift?

26

Chevalier Okända väsen.indd 26

10-07-09 12.47.58

Naturligtvis var det det. För det första hade jag inte någon make i sällskap, som tog hand om mig och klemade med mig. Men det fanns också något annat med gifta kvinnor som jag hade lagt märke till, deras trygga självbelåtenhet över att inte behöva oroa sig över sin framtid. Gifta kvinnor hade stelnat som gelé i en form, medan ungmör som jag var formlösa och oförutsägbara.

Jag klappade på min korg. ”Tack, men jag har mina egna fossil.

Jag söker din far. Är han inne?” Mary nickade mot trappan som ledde ner till en öppen dörr. Jag böjde huvudet och steg in i ett dunkelt, smutsigt rum fullproppat med brädor och stenar, golvet täckt av hyvelspån och grovt stendamm. Det luktade så starkt av fernissa att jag hade lust att backa ut igen, men det kunde jag inte, för Richard Anning stirrade på mig och hans vassa, välformade näsa naglade fast mig på stället som en kastad pil. Jag har aldrig tyckt om människor vars personlighet sitter i näsan: de får allt att dras till mittpunkten i deras ansikte, och jag känner mig snärjd av deras intensitet.

Han var en flink man av medellängd, med mörkt, glänsande hår och kraftig haka. Ögonen hade den sortens mörkt blå färg som döljer saker. Det irriterade mig alltid att han såg så bra ut, med tanke på hans barska, retsamma sätt och hans stundtals ohyfsade beteende. Han hade inte lämnat sitt utseende i arv åt dottern, som kanske skulle ha haft större nytta av det.

Han stod böjd över ett litet skåp med glasdörrar och höll en pensel doppad i fernissa. Jag kände motvilja mot Richard Anning redan från början, eftersom han inte ens lade ifrån sig penseln, och knappt ägnade mina fossil en blick när jag beskrev vad jag ville beställa. ”En guinea”, meddelade han.

Det var en omåttlig summa för ett vitrinskåp. Trodde han att han kunde skörta upp en Londonfröken? Kanske antog han att jag var förmögen. Jag stirrade hätskt på hans stiliga ansikte och övervägde ett ögonblick om jag skulle låta min bror förhandla med honom när han kom på besök från London nästa gång. Men det skulle kunna dröja flera månader, och för övrigt kunde jag ju 27

Chevalier Okända väsen.indd 27

10-07-09 12.47.58

inte vara beroende av min brors hjälp i allting. Jag fick lov att reda mig i Lyme och inte låta folk skratta åt mig bakom min rygg.

Man behövde bara se sig omkring i Richard Annings verkstad för att inse att han behövde uppdraget. Det borde jag kunna dra fördel av. ”Det är verkligen tråkigt att ni föreslår ett sådant orimligt högt pris”, sa jag, lindade in mina fossil i muslintyget igen och lade tillbaka dem i korgen. ”Jag skulle ha sett till att ert namn stod synligt på skåpet och alla som tittade på min samling skulle ha lagt märke till det. Men nu får jag lov att gå någon annanstans, till någon med mer skäliga anspråk.” ”Tänker damen visa de där för folk?” Richard Anning nickade mot min korg och hans klentrogna tonfall avgjorde saken. Jag skulle hitta någon i Axminster, eller till och med i Exeter om jag måste, hellre än att anlita den här mannen. Jag visste att jag aldrig skulle tycka bra om honom. ”Adjö med er”, sa jag och vände mig om för att svepa uppför trappan. Men jag hejdades i min dramatiska sorti av Mary som stod som fastvuxen i dörröppningen och blockerade vägen. ”Vad har fröken för kurioser?” bad hon att få veta, med blicken fäst vid min korg. ”Tydligen ingenting som skulle intressera någon här”, muttrade jag och trängde mig förbi henne och ut på torget. Det grämde mig att jag blev så sårad av Richard Annings tonfall. Varför skulle jag bry mig om vad en möbelsnickare ansåg? Faktum var att jag tyckte att jag hade hittat ganska fina exemplar för att vara nybörjare. Jag hade hittat en komplett ammonit och delar av flera andra, och en lång och smal belemnit där den spetsiga toppen var intakt och inte avbruten som de så ofta är. Nu kunde jag ju se, när jag i vredesmod passerade familjen Annings bord, att deras fossil vida överträffade mina både i variation och skönhet. De var hela, polerade, olikartade och många. Det fanns exemplar framlagda på bordet som jag inte ens hade vetat om att de var fossil: en sorts tvåskaliga musslor, en hjärtformad sten med ett mönster på, en varelse med fem långa spretande armar.

28

Chevalier Okända väsen.indd 28

10-07-09 12.47.58

Mary hade inte låtsats om mitt ovänliga svar utan följt efter mig ut. ”Har fröken några knotor?”

Jag stannade, med ryggen fortfarande vänd mot henne, bordet och hela den eländiga verkstaden. ”Vad är en knota?”

Jag hörde ett rasslande vid bordet, klirrandet av stenar som stötte mot varandra. ”Från en krokodilrygg”, sa Mary. ”Somliga säger att det är tänderna, men pappa och jag vet bättre. Titta själv.”

Jag vände mig om för att titta på stenen hon höll fram. Den var stor som ett tvåpennymynt, fast tjockare, och rund men med avfasade kanter. Ytan var konkav, hopklämd i mitten som om någon hade pressat den mellan fingertopparna medan den var mjuk. Jag mindes ett ödle­skelett jag hade sett på British Museum. ”En ryggkota”, rättade jag och höll stenen i min hand. ”Det är kotor du menar. Men det finns inga krokodiler i England.”

Mary ryckte på axlarna. ”Vi har bara inte sett dem. De kanske har försvunnit nån annanstans. Till Skottland eller så.”

Jag kunde inte låta bli att le.

När jag gick fram för att lämna tillbaka ryggkotan, kastade Mary en blick omkring sig för att se var hennes far befann sig. ”Behåll den”, viskade hon. ”Tack. Vad heter du?” ”Mary.” ”Det var verkligen snällt av dig, Mary Anning. Jag ska vara rädd om den.”

Jag var rädd om den. Det var det första fossil jag lade in i mitt skåp.

Det är lustigt att tänka på vårt första möte nu. Jag kunde aldrig ana då att jag skulle komma att bli mer fäst vid Mary än vid någon annan person förutom mina systrar. Hur kan en tjugofemårig medelklassdam tänka sig ett vänskapsförhållande med en ung arbetarflicka? Men redan då fanns det något hos henne som tilltalade mig. Vi delade intresset för fossil, naturligtvis, men det 29

Chevalier Okända väsen.indd 29

10-07-09 12.47.58

var mer än så. Redan när hon bara var en ung flicka satt hennes personlighet i ögonen och jag ville lära mig hur jag själv skulle kunna bli sådan.

Mary kom och hälsade på hos oss några dagar senare, när hon hade tagit reda på var vi bodde. Det är inte svårt att hitta någon i Lyme Regis – det finns bara några få gator. Hon dök upp vid bakdörren när Louise och jag satt i köket och nöp av stjälkarna från fläderblommorna vi just plockat för att brygga vin av. Margaret övade på några danssteg runt bordet medan hon försökte övertala oss att göra champagne av blommorna i stället – även om hon inte erbjöd sig att hjälpa till, vilket kanske skulle ha gjort mig mer mottaglig för hennes förslag. På grund av hennes klapprande och pladdrande lade vi inte märke till den unga Mary som stod lutad mot dörrkarmen. Det var Bessy som först fick syn på henne efter att ha kommit inflåsande i köket med sockret vi hade skickat henne till affären för att köpa. ”Och vem är det här, då? Flytta sig därifrån, tös!” utropade hon, och blåste upp sina plufsiga kinder.

Bessy hade följt med oss från London och hon ägnade sig med förkärlek åt att klaga över sin förändrade situation: den branta backen upp från staden till Morley Cottage, den bitande sjöbrisen som gav henne andnöd, den obegripliga dialekten hos ortsborna hon stötte ihop med på marknaden, krabborna från Lyme Bay som gav henne utslag. Bessy hade varit en till synes tystlåten, stabil flicka i Bloomsbury, men Lyme hade väckt en trilskhet hos henne som hon uttryckte med kinderna. Vi systrar brukade skratta i smyg åt hennes klagovisor, men ibland drev de oss nästan till att säga upp henne, det vill säga när hon inte själv hotade med att sluta.

Mary flyttade sig inte från dörröppningen. Bessys utbrott bekom henne inte det minsta. ”Vad är det ni lagar?” ”Fläderblomsvin”, svarade jag.

30

Chevalier Okända väsen.indd 30

10-07-09 12.47.58

”Fläderblomschampagne”, rättade Margaret och gjorde en svepande gest med handen. ”Har jag aldrig smakat”, sa Mary och såg på de spetsskira blomhuvudena medan hon drog in doften av muskatdruvor som fyllde rummet. ”Det finns mängder av fläderblommor här i juni”, sa Margaret. ”Ni borde också ta vara på dem. Är det inte sådant som folk på landet sysslar med?”

Jag ryggade för min systers nedlåtande ord. Men Mary verkade inte ha tagit illa upp. I stället såg jag hur hennes blick följde Margaret som nu virvlade omkring i rummet i en vals, böjde huvudet mot ena axeln och sedan mot den andra, vred och vände på händerna i takt med sitt nynnande.

Gud hjälpe henne, tänkte jag, flickan faller i beundran över den fånigaste av oss. ”Vad var det Mary ville?” Jag lät mer kort i tonen än jag hade menat.

Mary Anning vände sig mot mig även om hennes blick fortsatte att dras till Margaret. ”Pappa skickade mig för att säga att han kan göra skåpet för ett pund.” ”Jaså, minsann?” Jag hade släppt idén med ett skåp ifall det skulle tillverkas av Richard Anning. ”Säg honom att jag ska tänka på saken.” ”Vem är det vi har besök av, Elizabeth?” frågade Louise, fortfarande sysselsatt med fläderblommorna. ”Det här är Mary Anning, möbelsnickarens dotter.”

Vid det namnet vände sig Bessy om från bordet där hon stod och stjälpte upp en fruktkaka hon hade satt fram att svalna. Hon stirrade på Mary. ”Blixtflickan?”

Mary slog ner blicken och nickade.

Vi såg på henne allihop. Till och med Margaret slutade valsa runt och bara stirrade. Vi hade hört talas om flickan som träffats av blixten, för folk talade fortfarande om händelsen åratal efteråt.

Det var ett av de där miraklen som småstäder omhuldar: barn som tycks ha drunknat och sedan sprutar ut en stråle vatten som 31

Chevalier Okända väsen.indd 31

10-07-09 12.47.58

en valfisk och vaknar till liv igen, män som faller från klippor och reser sig helskinnade, pojkar som blir överkörda av vagnar och kommer undan med bara en skråma på ena kinden. Sådana vardagsmirakel knyter människor i ett samhälle tätare samman, ger dem legender att förundras över. Det hade aldrig föresvävat mig när jag första gången träffade Mary att hon kunde vara blixtflickan. ”Minns du att du blev träffad?” frågade Margaret.

Mary ryckte på axlarna, uppenbart besvärad av vårt plötsliga intresse.

Louise hade heller aldrig uppskattat den sortens uppmärksamhet och hon gjorde en ansats att avbryta granskningen. ”Jag heter faktiskt också Mary. Jag är döpt efter min farmor och mormor.

Men jag tyckte inte lika mycket om farmor Mary som mormor Louise.” Hon tystnade. ”Har du lust att hjälpa till?” ”Vad ska jag göra?” Mary kom fram till bordet. ”Tvätta händerna först”, befallde jag. ”Louise, titta på hennes naglar!” Marys naglar var kantade med grå lera och de trubbiga fingertopparna skrynkliga av kalkstensdammet. Det var ett skick jag skulle komma att vänja mig vid att se hos mina egna fingrar så småningom.

Bessy stod fortfarande och stirrade på Mary. ”Bessy kan passa på att städa i salongen nu när vi arbetar här inne”, påminde jag henne.

Hon knorrade och tog sin svabb. ”Jag vill då inte ha en flicka som blivit träffad av blixten sittande i mitt kök.”

Jag såg förebrående på henne. ”Bessy har redan börjat bli lika vidskeplig som människorna här hon gärna ser ner på.”

Bessy blåste upp kinderna igen och stötte svabben mot dörrkarmen när hon gick ut. Jag fångade Louises blick och vi log mot varandra. Sedan började Margaret valsa runt bordet igen medan hon nynnade. ”Men snälla Margaret, kan du inte dansa någon annanstans!” utbrast jag. ”Gå och dansa med Bessys skurborste.”

32

Chevalier Okända väsen.indd 32

10-07-09 12.47.58

Margaret skrattade och piruetterade ut genom dörren och bort genom hallen, till vår unga besökares besvikelse. Vid det laget hade Louise fått Mary att börja nypa stjälkar från blomhuvuden, försiktigt så att frömjölet hamnade i grytan och inte ströddes runt i köket. Så snart Mary hade förstått vad det var hon skulle göra arbetade hon på i jämn takt, och avbröt sig bara när Margaret dök upp igen i en limegrön turban. ”En fjäder eller två?” frågade hon och höll upp först en strutsfjäder och sedan en till mot bandet hon hade över pannan.

Mary iakttog Margaret med stora ögon. Vid den tiden hade turbaner ännu inte blivit på modet i Lyme – fast jag kan meddela nu att Margaret introducerade dem hos kvinnorna här och inom bara några år var turbaner en vanlig syn längs Broad Street. Jag är inte så säker på att turbaner passar till klänningar med empir­ skärning lika väl som andra hattar, och jag tror nog att det fanns de som skrattade i smyg vid anblicken, men mode är väl avsett att roa? ”Tack för att du hjälpte till med fläderblommorna”, sa Louise när blombladen låg och drog i hett vatten, socker och citron. ”Du kan få en flaska av det när det är färdigt.”

Mary Anning nickade och vände sig sedan mot mig. ”Får jag titta på frökens kurioser? Fröken visade mig aldrig dem häromdan.”

Jag tvekade, för jag kände mig lite generad nu över att avslöja vad jag hade hittat. Hon var anmärkningsvärt lugn och säker för att vara så ung. Jag antog att det berodde på att hon hade börjat arbeta vid så unga år, men det var frestande att skylla det på blixtnedslaget också. Eftersom jag inte gärna kunde låtsas om min ovillighet visade jag Mary vägen in i matsalen. De flesta människor som kommer in i det rummet brukar säga något om den imponerande utsikten över Golden Cap, men Mary kastade inte ens en blick ut genom fönstret. I stället gick hon raka vägen till det lilla bord där jag till Bessys förtret hade lagt fram mina fynd.

33

Chevalier Okända väsen.indd 33

10-07-09 12.47.58

”Vad är det där?” frågade hon med en gest mot papperslapparna intill varje fossil. ”Etiketter. Där står det när och var jag hittade fossilet, och i vilket lager av klippan, och dessutom en gissning om vad det kan vara. Det är så de gör på British Museum.” ”Har fröken varit där?” Mary granskade varenda etikett kritiskt. ”Naturligvis. Vi bodde alldeles intill museet. Brukar inte du skriva upp var du hittar saker?”

Mary ryckte bara på axlarna. ”Jag kan inte läsa och skriva.” ”Kommer du att gå i skolan?” Ännu en axelryckning. ”Söndagsskolan, kanske. Man får lära sig läsa och skriva där.” ”I St Michael’s?” ”Nej, vi hör inte till anglikanska kyrkan. Vi är kongregationalister. Kapellet på Coombe Street.” Mary plockade upp en ammonit som jag var särskilt stolt över, eftersom den var hel, inte avhuggen eller sprucken, och hade fina jämna upphöjningar över spiralen. ”Fröken kan få en shilling för den här ammisen, om den rengörs ordentligt”, sa hon. ”Åh, men jag tänker inte sälja den. Den ska ingå i min samling.”

Mary gav mig en förundrad blick. Det slog mig först då att familjen Anning aldrig samlade fossil för att behålla dem. Ett bra exemplar innebar för dem ett bra pris.

Mary lade tillbaka ammoniten och tog upp en brun sten, ungefär lika lång som hennes finger, men tjockare, med svagt synliga spiralformade märken på. ”Det där är en underlig sak”, sa jag. ”Jag är inte säker på vad det är. Det kanske bara är en sten, men den verkar … annorlunda.

Jag kände att jag måste plocka upp den.” ”Det är en besoarsten.” ”Besoar?” sa jag undrande. ”Vad är det?” ”En hårboll, ungefär som dem man kan hitta i magen på en get.

34

Chevalier Okända väsen.indd 34

10-07-09 12.47.58

Pappa berättade om det för mig.” Hon lade tillbaka den och tog sedan upp en tvåskalig snäcka, en ostronmussla som hette gryphaea, men som ortsborna brukade kalla för djävulens tånaglar. ”Fröken har inte rengjort den här gryffisen ännu, eller hur?” ”Jag har skurat ren den från lera.” ”Men inte skrapat den med nåt vasst?” ”Vad då för något vasst?” undrade jag. ”Tja, en pennkniv går bra, fast en rakkniv är bättre. Man skrapar ur insidan, för att få bort bottenslam och sånt, och ge den en bra form. Jag kan visa fröken.”

Jag fnös. Tanken på att ett barn skulle ge mig undervisning kändes absurd. Men ändå … ”Ja, då säger vi det, Mary Anning.

Kom hit i morgon med dina knivar och visa mig. Jag betalar dig en penny per fossil om du gör ren dem.”

Mary lyste upp vid erbjudandet om betalning. ”Tack, miss Philpot.” ”Kila iväg nu. Be Bessy att hon ger dig en skiva av sin fruktkaka när du passerar köket.”

När hon hade gått sa Louise: ”Hon minns blixtnedslaget. Det såg jag i hennes ögon.” ”Hur skulle hon kunna det? Hon var knappt mer än ett spädbarn!” ”Blixtnedslag måste vara svåra att glömma.”

Dagen efter gick Richard Anning med på att tillverka ett utställningsskåp åt mig för femton shilling. Det var det första av flera skåp jag har ägt, även om han bara skulle komma att snickra fyra stycken åt mig innan han dog. Jag har haft skåp av bättre kvalitet och som sett bättre ut, där lådorna har glidit utan att kärva och skarvarna inte har behövt limmas om efter en period av torka. Men jag godtog bristerna i hans hantverk, för jag visste att den omsorg han inte lade ner på sina skåp lade han i stället ner på att öka dotterns kunskaper om fossil.

Mary hade snart blivit delaktig i våra liv. Hon rengjorde fossil åt mig, sålde fiskfossil till mig som hon och hennes far hade hittat nu 35

Chevalier Okända väsen.indd 35

10-07-09 12.47.58

när hon upptäckt att jag tyckte om dem. Ibland gjorde hon mig sällskap till stranden när jag var ute på fossiljakt, och även om jag inte sa det till henne kände jag mig lugnare när hon var med, för jag oroade mig för att tidvattnet skulle stänga in mig. Mary var aldrig rädd för det, för hon hade ett naturligt sinne för ebb och flod som jag aldrig riktigt tillägnade mig. Kanske måste man för att nå dithän ha växt upp med havet så tätt inpå att man skulle kunna hoppa rakt ner i det från sitt fönster. Medan jag studerade tabeller över tidvattenståndet i vår almanacka innan jag gick ut till stranden visste Mary alltid vart tidvattnet var på väg, om det föll eller steg, om det var nipflod eller springflod, och hur mycket av stranden som skulle ligga blottad vid en viss tidpunkt. Var jag ensam gick jag bara längs med stranden när vattnet drog sig tillbaka, för jag visste att jag hade några säkra timmar på mig – även om jag ofta glömde av tiden, vilket är så lätt hänt när man är på fossiljakt, och vände mig om och fick se havet komma smygande på mig. När jag var tillsammans med Mary höll hon helt naturligt reda på havets rörelser i huvudet.

Jag satte värde på Marys sällskap av andra anledningar också, eftersom hon lärde mig många saker: hur havet sorterar stenar av lika storlek i band längs stranden, och i vilket band man kan tänkas hitta fossil, hur man upptäcker lodräta sprickor i klippväggen som förvarnar om ett eventuellt jordskred, var man tar sig upp på de klippstigar vi kunde använda oss av ifall tidvattnet skulle skära av landförbindelsen för oss.

Det var också praktiskt att ha henne med som följeslagerska.

På vissa sätt var Lyme en friare plats än London. Jag kunde exempelvis promenera omkring i staden på egen hand, utan att behöva ha sällskap av mina systrar eller Bessy, som i London. Stranden, däremot, var ofta tom, bortsett från några enstaka fiskare som vittjade krabbtinor, eller personer som rotade bland den uppspolade bråten och som jag misstänkte var smugglare, eller resande som vid lågvatten promenerade mellan Charmouth och Lyme.

Den ansågs inte som en plats där en dam kunde vara ute och gå 36

Chevalier Okända väsen.indd 36

10-07-09 12.47.58

ensam, inte ens enligt Lymes friare normer. Senare, när jag var äldre och mer välkänd i staden, och när jag brydde mig mindre om vad andra ansåg om mig, gick jag ut ensam på stranden. Men under den här första tiden föredrog jag att ha sällskap. Ibland lyckades jag övertala Margaret eller Louise att följa med mig, och det hände att även de hittade fossil. Margaret avskydde att smutsa ner sina händer men hon kunde ändå finna nöje i att hitta bitar av järnpyrit, för hon tyckte om det glimmande kattguldet. Louise klagade över hur döda stenarna var jämfört med de växter hon själv föredrog, men ibland klättrade hon uppför klipporna och studerade blad från sjögräs med sitt förstoringsglas.

Vi tillbringade mycket av vår tid på den ett par kilometer långa strandremsan mellan Lyme och Charmouth. Österut, när man passerat familjen Annings hus, vid änden av Gun Cliff, kröker sig stranden tvärt åt vänster så att den ligger utom synhåll från staden.

Stranden flankeras under flera hundra meter av Church Cliffs, vilka består av vad som kallas blå lias – lager med kalksten och skiffer i en blågrå färgton som bildar ett randat mönster. Efter det böjer stranden mjukt av åt höger innan den rätas ut mot Charmouth.

Högt ovanför stranden på andra sidan om den där rundningen hänger Black Ven, där ett kolossalt jordskred har format ett sluttande lager med slamsten från klipporna och ner till stranden.

Både Church Cliffs och Black Ven innehåller många fossil som undan för undan lösgörs och hamnar på stranden nedanför. Det var där Mary hittade många av sina bästa exemplar. Det var också där vi upplevde några av våra mest dramatiska händelser.

När vår andra sommar i Lyme började hade Margaret etablerat sig väl i sitt nya liv. Hon var ung, havsluften gav henne en frisk hy och hon var nykomling, och därmed föremål för mycket uppmärksamhet i sällskapslivet. Snart hade hon sina favoritmedspelare för whisten, det badsällskap hon föredrog, och familjer som ville spatsera med henne fram och tillbaka på The Cobb. Under säsongen var det bal i societetssalongen varje tisdag, och Margaret 37

Chevalier Okända väsen.indd 37

10-07-09 12.47.58

som inte försummade en enda dans blev favoriten eftersom hon var så lätt på stegen. Louise och jag följde med henne ibland, men hon hittade snart intressantare vänner att gå dit med: både familjer från London eller Bristol eller Exeter som tillbringade en tid av sommaren i Lyme, och några få utvalda personer som var bofasta i Lyme. Louise och jag var lättade över att inte behöva gå dit varenda gång. Ända sedan den där sårande kommentaren om min haka som jag hade råkat höra några år tidigare dansade jag inte gärna utan föredrog att sitta och se på, eller, ännu hellre, stanna hemma och läsa. Etthundrafemtio pund om året fördelat på tre systrar ger inte utrymme att köpa särskilt många böcker, och Lymes lånebibliotek erbjöd mest romaner, men jag bad att alla presenter till jul eller födelsedagar skulle utgöras av böcker om naturhistoria. Jag avstod från att skaffa en ny sjal så att jag kunde köpa en bok i stället. Och vänner från London lånade mig böcker.

Mina systrar klagade inte över att de saknade Londonlivet.

Att vara föremål för allas uppmärksamhet på en liten ort passade Margaret bättre än att kämpa om uppmärksamheten bland tusen andra i Londons sällskapsliv. Louise verkade också mer belåten, för det stillsamma livet passade hennes natur. Hon älskade trädgården som hörde till Morley Cottage, med dess utsikt över Lyme Bay och ett enormt hundraårigt tulpanträd i ena hörnet.

Trädgården var mycket större än den vi hade haft vid Red Lion Sqare. Där hade vi förstås haft trädgårdsmästare, medan Louise nu fick göra det mesta arbetet själv, och föredrog att ha det så.

Klimatet var också en utmaning för henne, för den saltmättade vinden krävde härdigare växter än dem som trivdes i mjukt Londonregn. Hebe och sedum och en, salvia och trift och martorn.

Hon anlade rosenrabatter som var vackrare än några jag hade sett i Bloomsbury.

Av oss tre var det jag som tänkte mest på London. Jag saknade utbytet av åsikter. I London hade vi varit del av en vid krets med advokatfamiljer, och de sociala evenemangen hade varit lika men38

Chevalier Okända väsen.indd 38

10-07-09 12.47.58

talt stimulerande som de var underhållande. Jag hade ofta suttit tillsammans med min bror och hans vänner vid middagar medan de diskuterade Napoleons framtid eller huruvida Pitt borde ha blivit premiärminister igen, eller vad som borde göras åt slavhandeln. Det hände till och med ibland att jag bidrog med något i konversationen.

I Lyme däremot hörde jag aldrig den sortens samtal. Även om jag hade mina fossil som höll mig sysselsatt fanns det inte många människor jag kunde diskutera dem med. När jag läste Hutton eller Cuvier eller Werner eller Lamarck eller andra naturfilosofer kunde jag inte besöka vänner och fråga dem vad de ansåg om dessa mäns radikala idéer. Borgarklassen i Lyme omgavs av anmärkningsvärda naturfenomen, men den visade inte särskilt stor nyfikenhet inför dem. I stället talade man om vädret och tidvattenståndet, fisket och skörden, besökarna och sommarsäsongen.

Man kunde ju tro att de skulle bry sig om Napoleon och kriget med Frankrike, om inte annat för den effekt det hade på den lilla skeppsbyggarindustrin i Lyme. Men ortens familjer diskuterade reparation av skyddsmuren mot havet som hade börjat luta, eller det nyöppnade badhuset som redan var så populärt att andra säkert skulle komma att ta efter idén, eller huruvida stadens kvarn malde mjölet fint nog. Sommarbesökare som vi träffade i societetssalongen eller i kyrkan eller över en kopp te hemma hos andra familjer kunde ibland låta sig ledas in på diskussioner i ämnen av lite mer vikt, men ofta hade de rest bort för att just komma ifrån den sortens samtal och njöt av att få höra senaste nytt från orten och det lokala skvallret.

Jag var särskilt frustrerad eftersom de fossil jag hittade var så förbryllande och uppfyllde mig med frågor jag hade velat dryfta.

Ammoniterna, exempelvis, det mest iögonfallande och slående av de fossil man hittade i Lyme: vad var de egentligen för något?

Jag kunde inte tro att de var ormar, som så många människor oreflekterat gjorde. Varför skulle de rulla ihop sig till nystan? Jag hade aldrig hört talas om att ormar gjorde så. Och var fanns deras 39

Chevalier Okända väsen.indd 39

10-07-09 12.47.58

huvuden? Jag letade noga varje gång jag hittade en ammonit, men kunde inte hitta minsta spår av ett huvud. Det var mycket märkligt att jag kunde hitta så många fossil av det djuret på stranden och ändå inte se några levande exemplar.

Detta tycktes däremot inte bekymra andra. Jag hoppades att någon person över en kopp te i vår salong plötsligt skulle säga: ”Faktum är att ammoniter påminner mig lite om sniglar. Tror miss Philpot att de kan vara någon sorts snigel vi inte har sett tidigare?” I stället talade de om hur lerig vägen från Charmouth varit eller vad de skulle ha på sig på nästa bal eller om den kringresande cirkus de skulle resa till Bridport och titta på. Om de sa något om fossil var det för att ifrågasätta mitt intresse för dem. ”Hur kan fröken tycka så mycket om vanliga stenar?” frågade en gång en ny vän till Margaret som hon hade träffat i societetshuset. ”Det är inte bara vanliga stenar”, försökte jag förklara. ”Det är kroppar som har blivit till sten, från varelser som levde för länge sedan. När man hittar dem är det första gången någon har sett dem på tusentals år.” ”Så gräsligt!” utropade hon och vände sig bort för att lyssna till Margarets pianospel. Besökare vände sig ofta till Margaret när de fann Louise för tystlåten och mig för underlig. Margaret kunde alltid underhålla dem.

Det var bara Mary Anning som delade min entusiasm och nyfikenhet, men hon var för ung för att delta i den sortens samtal.

Under de där första åren kände jag ibland att jag väntade på att hon skulle växa upp så att jag kunde få det kamratskap jag behövde. Där fick jag rätt.

Först trodde jag att jag kanske kunde tala om fossil med Henry Hoste Henley, godsägaren på Colway Manor och parlamentsledamot för Lyme Regis. Han bodde i ett stort hus som låg ett stycke bort i slutet av en trädallé i utkanten av Lyme, ett par kilometer från Morley Cottage. Lord Henley hade en stor släkt. Utöver hans fru och många barn fanns det också Henleys i Chard, några mil inåt landet, och Colway Manor hade alltid gäster i överflöd. Vi 40

Chevalier Okända väsen.indd 40

10-07-09 12.47.58

blev också bjudna dit då och då – till en middag, till deras julbal, för att beskåda jaktstarten, där lord Henley serverade portvin och whisky innan jägarna red ut.

Familjen Henley var det närmaste aristokrati som Lyme hade att erbjuda, men lord Henley hade fortfarande lera på stövlarna och smuts under naglarna. Han hade en samling fossil också, och när han fick veta att jag var intresserad placerade han mig bredvid sig vid middagen så att vi kunde tala om dem. Min första förtjusning lade sig när jag efter några minuter insåg att lord Henley inte visste någonting om fossil annat än att de var samlingsobjekt och kom honom att framstå som världsvan och intelligent. Han var den sortens man vars personlighet satt i fötterna i stället för i huvudet. Jag försökte få i gång samtalet genom att fråga vad han trodde att en ammonit var. Lord Henley skrockade och svalde ner en rejäl klunk av vinet. ”Har ingen berättat det för er, miss Philpot? Det är maskar!” Han drämde glaset i bordet, en signal åt tjänarna att fylla på det.

Jag funderade över hans svar. ”Men varför är de då alltid hoprullade? Jag har aldrig sett en levande mask ligga i den formen.

Eller en orm, vilket somliga påstår att det rör sig om.”

Lord Henley skrapade med fötterna under stolen. ”Jag förmodar att ni inte har sett många människor ligga på rygg med händerna korslagda över bröstet heller, miss Philpot? Ändå är det så vi begraver folk. Maskarna ligger hoprullade när de är döda.”

Jag höll tillbaka ett skratt, för jag såg för min inre syn hur maskar samlades runt en av sina döda för att rulla ihop den till en boll, på samma sätt som vi har begravningsritualer för våra anhöriga när de har dött. Det var en så uppenbart absurd tanke, och ändå tycktes det inte ha slagit lord Henley att ifrågasätta den.

Jag trängde dock inte vidare i frågan, för längre bort vid bordet satt Margaret och skakade på huvudet åt mig, och mannen som satt mittemot hade höjt ögonbrynen i förvåning över vårt taktlösa samtal.

Numera vet jag att ammoniter var havslevande djur som på41

Chevalier Okända väsen.indd 41

10-07-09 12.47.58

minde om våra nutida nautilusbläckfiskar, pärlbåtarna, med ett skyddande skal och tentakler. Jag önskar att jag kunde ha upplyst lord Henley om det vid den där middagen, när han pratade så själv­säkert om hoprullade maskar. Men då hade jag varken kunskaper eller självförtroende nog att korrigera honom.

Senare, när lord Henley visade mig sin samling, blottade han ännu mer okunskap, när han inte kunde skilja en sorts ammonit från en annan. När jag pekade ut en som var märkt med raka, jämna suturlinjer tvärsöver spiralen medan det på en annan fanns två piggar på varje linje i spiralformen, klappade han mig på handen. ”Vilken duktig liten dam ni är”, sa han och skakade samtidigt på huvudet och tog loven av komplimangen. Jag kände i den stunden att han och jag aldrig skulle grubbla över fossilens mysterium tillsammans. Jag hade det tålamod och det öga för detaljer som krävdes för att studera dem, medan lord Henley målade med en mycket bredare pensel och inte ville bli påmind om det.

James Foot var en av Henleys vänner och våra vägar måste ha korsats på Colway Manor, alldeles säkert på julbalen, när halva West Dorset var där. Men Louise och jag hörde talas om honom första gången under frukosten efter en av sommardanserna i societetssalongen. ”Jag kan inte få ner en bit”, förklarade Margaret medan hon slog sig ner vid bordet och viftade undan ett fat med rökt fisk. ”Jag är för uppskärrad!”

Louise himlade med ögonen och jag log ner i min tekopp.

Margaret brukade ofta göra den sortens uttalanden efter baler, och även om vi skrattade åt dem ville vi inte att hon skulle sluta, för det var de här kommentarerna som utgjorde vårt främsta nöje. ”Vad heter han den här gången?” frågade jag. ”James Foot.” ”Verkligen? Och är det bara hans fötter du hoppas på?”

Margaret gjorde en grimas åt mig och tog en skiva rostat bröd från brödstället. ”Han är av fin familj”, förklarade hon och smulade sönder brödet till småbitar som Bessy senare skulle bli tvungen 42

Chevalier Okända väsen.indd 42

10-07-09 12.47.59

att slänga ut på gräsmattan åt fåglarna. ”Han är god vän med lord Henley och han har en gård i närheten av Beaminster och han dansar mycket bra. Han har redan bett mig om första dansen på tisdag!”

Jag såg på Margaret där hon satt och pillade med brödskivan. Även om jag hade hört henne säga ungefär de här orden vid många tidigare tillfällen var det något hos henne som var annor­lunda nu.

Hon tycktes mer bestämd, och behärskad. Hon sänkte hakan som om hon ville hindra sig själv från att säga för mycket, och drog sig inom sitt skal för att lyssna till nya känslor hon försökte begripa.

Och även om hennes händer fortfarande var sysselsatta var deras rörelser mer kontrollerade.

Hon är redo för en make, tänkte jag. Jag fäste blicken på bordduken – av blekgult linne som vår salig mor broderat i hörnen, och nu överströdd med brödsmulor – och sände en kort bön där jag bad Gud att stå Margaret bi så som Han hade gjort med Frances. När jag lyfte blicken mötte mina ögon Louises, och de måste ha speglat mina, både sorgsna och hoppfulla. Sannolikt var mina mer sorgsna än hoppfulla. Jag hade bett många böner till Gud som blivit ohörda, och undrade ibland om mina böner ens hade nått fram.

Margaret fortsatte att dansa med James Foot, och vi fick fortsätta att höra om honom till frukost, middag, te och kvällsvard, ute på promenaderna och medan vi försökte läsa på kvällarna. Till slut följde Louise och jag med Margaret till societetssalongen så att vi skulle få se honom själva.

Jag tyckte att han hade ett mycket angenämt utseende, i högre grad än jag hade förväntat – fast varför skulle inte Dorset kunna frambringa lika stiliga män som dem man kunde träffa i London? Han var lång och slank, och allt hos honom var propert och elegant, från det nyklippta, lockiga håret till de bleka, smala händerna. Han var klädd i en elegant chokladbrun jackett som gick i färg med hans ögon. Det tog sig bra ut mot den blekgröna klänning som Margaret bar – vilket måste ha varit anledningen 43

Chevalier Okända väsen.indd 43

10-07-09 12.47.59

till att hon valde den, och hade gjort sig omaket att få mig att sy på ett nytt mörkgrönt band i midjan och prytt en ny turban med fjädrar som hon färgat så att de matchade. Faktum var att efter James Foots ankomst till Lyme hade hon börjat lägga ner ännu mer omsorg på sina kläder, köpte nya handskar och band, blekte sina dansskor för att att få bort de nötta ställena, skrev och bad vår svägerska att skicka henne tyg från London. Louise och jag brydde oss inte särskilt mycket om våra egna kläder, utan höll oss till dämpade färger – Louise mörkblå och gröna nyanser och jag lila och grå – men vi hade ingenting emot att låta Margaret hänge sig åt pasteller och blommönster. Och om det fanns pengar kvar till bara en enda ny klänning insisterade vi på att hon skulle ha den. Nu var jag glad för det, för hon såg ljuvlig ut där hon dansade med James Foot i sin gröna klänning med fjädrar i håret. Jag satt och såg på dem och kände mig belåten.

Louise var inte lika belåten. Hon sa inte något i societetsalongen, men när vi gjorde oss i ordning för natten lite senare – efter att ha lämnat kvar Margaret som fortfarande dansade, med en försäkran från vännerna att de skulle följa henne hem – konstaterade Louise: ”Han bryr sig väldigt mycket om yttre sken.”

Jag fäste nattmössan över mitt alldagliga hår och klev i säng. ”Det gör Margaret också.” Även om det var för sent för att läsa blåste jag inte ut ljuset utan tittade på spindelväven som fladdrade i taket i draget från ljuslågans värme. ”Det är inte hans kläder jag menar, även om de återspeglar hans läggning”, sa Louise. ”Han vill att allt ska vara passande.” ”Vi är passande”, protesterade jag.

Louise blåste ut sitt ljus.

Jag visste vad hon menade. Jag hade känt det när James Foot presenterades för mig. Han var hövlig och okomplicerad – och konventionell. Jag märkte hur jag själv försökte ge ett så förbindligt intryck som möjligt. Medan vi talade gled hans blick över den aningen trådslitna halslinningen på min violetta klänning och jag 44

Chevalier Okända väsen.indd 44

10-07-09 12.47.59

kände hur ett omdöme snäppte på plats i hans huvud, ett stycke information som stoppades undan för att tas fram och beaktas senare. ”Elizabeth Philpot håller inte efter sina klänningar”, kunde jag föreställa mig att han sa till sin egen syster.

För Margarets skull försökte jag uppföra mig passande när James Foot besökte oss i Morley Cottage en dag. James Foot var själv mycket tillmötesgående. Han bad Louise att visa honom träd­ gården och erbjöd sig att skicka henne sticklingar av sina hortensior när han såg att hon inte hade några. Hon talade inte om att hon avskydde hortensior. Han var angelägen om att få under­söka min fossilsamling och visste mer om fossil än Henry Hoste Henley. När han föreslog att jag skulle gå till Eype, längre österut längs kusten, inte långt från Bridport, för att söka efter orm­stjärnor tillade han att jag var välkommen att besöka hans gård i närheten.

Själv frågade jag inte ut honom om fossil som jag hade velat, utan lät honom leda samtalet och det blev en angenäm konversation.

När han hade gått var Margaret i ett sådant omtumlat tillstånd att vi tog med henne till havet för att bada, i förhoppningen att chocken från det kalla vattnet skulle få henne att sansa sig. Louise och jag stod på stranden medan hon plaskade omkring. Bad­maskinen, en liten hytt på en kärra, hade dragits långt ut i vattnet för att ge henne avskildhet, och Margaret simmade med den mellan sig och stranden för att inte äventyra sin ärbarhet. Någon enstaka gång fick vi en glimt av en arm eller stänkande vatten när hon sparkade ifrån.

Min blick sökte av stenarna, även om jag inte förväntade mig att hitta några fossil bland flintbitarna. ”Jag tyckte att hans besök blev mycket lyckat”, sa jag, medveten om hur lidelsefri jag lät. ”Han kommer inte att gifta sig med henne”, sa Louise. ”Varför inte det? Hon är ett lika gott parti som någon annan, och ett mycket bättre än många.” ”Margaret skulle inte tillföra mycket pengar i ett gifte. Det kanske inte spelar någon roll för honom, men om det inte finns några pengar blir karaktären på den familj han gifter in sig i desto viktigare.”

45

Chevalier Okända väsen.indd 45

10-07-09 12.47.59

”Men vi klarade oss bra i dag, tycker du inte? Talade om ämnen han föredrog, var älskvärda och inte för begåvade. Och han intresserade sig för oss – han tillbringade i varje fall en bra stund med dig i trädgården!” ”Vi kurtiserade honom inte.” ”Naturligtvis inte. Den saken kunde vi gudskelov lämna åt Margaret!”

Trots min protest insåg jag vad hon menade. Systrar förväntas delta i sprudlande konversation med sin systers kavaljer, att visa en lätt förtrolighet som förebådar det kommande familjebandet.

Hur jag än förväntades bete mig tillsammans med James Foot hade jag snarare uppträtt osäkert och stelt än som en naturligt väl­ komnande familjemedlem. Han skulle bäva inför varje samman­ komst – liksom jag redan gjorde – när vi på nytt måste genomföra den sortens samtal. För det hade varit tröttande att vakta på sig själv för att behaga en herre under en hel eftermiddag. Efter ett drygt år i Lyme hade jag kommit att uppskatta den frihet en ogift dam utan några manliga släktingar i närheten kunde åtnjuta där.

Den tillvaron kändes redan mer normal för mig än tjugofem års traditionellt liv i London hade gjort.

Naturligtvis kände inte Margaret det så. Jag såg på henne nu när hon för ett ögonblick flöt inom synhåll, på rygg med händerna böljande omkring sig som sjögräs. Hon hade säkert blicken mot den rodnande kvällshimlen och tänkte på James Foot. Det högg till i mig.

Kanske skulle jag för Margarets skull ha klarat att behärska mitt upp­förande och med tiden vant mig vid att umgås med James Foot utan att alltid känna det som en börda. Men några veckor senare råkade jag sammanträffa med honom på stranden, ett möte som förstörde alla mina tidigare ansträngningar att vara en välanpassad syster.

Richard Anning hade precis gett sin dotter en speciell hammare han tillverkat, där träspetsarna var skodda med metall. Mary var angelägen om att få visa mig hur man använde den för att knacka 46

Chevalier Okända väsen.indd 46

10-07-09 12.47.59

itu rombformade stenar, så kallade noduler, och komma åt kristalliserade ammoniter och ibland fiskar. Jag talade inte om för henne att jag aldrig hade hanterat en hammare förut, även om hon måste ha insett det när hon såg mina första valhänta försök att svinga den. Hon kommenterade det inte utan hjälpte mig bara att göra rätt tills jag hade lärt mig, en förvånansvärt tålmodig ung lärare.

Trots att det var en vacker septemberdag blåste en kylig vind som påminde mig om att hösten hade jagat undan sommaren.

Jag låg på knä och måttade hårda slag längs kanten på en nodul som jag höll mot en flat klippsten. Mary lutade sig fram, iakttog och vägledde. ”Så där, ja, miss Elizabeth. Inte för hårt för då delas den på fel ledd. Slå av den där biten i ena änden nu så att det blir lättare att ställa den upp och få ett stadigt tag. Oj! Hur gick det?”

Hammaren hade sluntit och träffat mig på pekfingret. Jag stack fingret i munnen för att suga på det och lindra smärtan.

I det ögonblicket hörde jag stenar rassla intill mig och begick misstaget att vända mig mot ljudet med fingret kvar i munnen.

James Foot stod tre meter ifrån mig och stirrade på mig med en egendomlig min av avsmak under en mask av artighet. Jag drog fingret ur munnen med ett smaskande ljud som fick mig att rodna av skam.

James Foot sträckte ut sin hand för att hjälpa mig på fötter.

Medan jag kravlade mig upp backade Mary undan, instinktivt med­veten om hur stort respektfullt avstånd hon skulle ge oss och ändå finnas kvar som min vägledare och mitt förkläde. ”Jag höll just på att öppna den där stenen för att se om den innehöll några ammoniter”, förklarade jag.

Men James Foots blick var inte riktad mot nodulen. Han stirrade på mina handskar. För att skydda händerna mot kylan och den uttorkande leran brukade jag ofta bära handskar, vilket hur som helst förväntades av en dam utomhus, oavsett väder. Under min första tid som fossiljägare hade jag förstört flera par genom att fläcka dem med blå liaslera och havsvatten. Nu hade jag ett 47

Chevalier Okända väsen.indd 47

10-07-09 12.47.59

par som jag sparat enkom för att använda på stranden, i benvit chevreau, som nu var smutsiga och stela av vattnet, och med fingrarna avklippta vid knogarna så att jag smidigare kunde hantera saker. De såg märkliga och fula ut men de var praktiska. Jag hade dessutom alltid med mig ett par mer respektabla handskar som jag kunde byta till när någon besökare närmade sig, men James Foot hade inte gett mig tid till det.

Själv var han välklädd i en vinröd dubbelknäppt jackett med blankputsade silverknappar och brun sammetskrage. Hans egna handskar gick i matchande brunt. Ridstövlarna blänkte som om leran inte vågade sig i närheten av dem.

I den stunden tillstod jag för mig själv att jag inte tyckte om James Foot, med hans rena stövlar och färgmatchade krage och handskar och hans dömande blick. Jag skulle aldrig kunna lita på en man vars dominerande drag var omsorg om sin klädsel. Jag tyckte inte om honom och jag antog att han inte tyckte om mig – även om han var alldeles för hövlig för att visa det.

Jag knäppte händerna bakom ryggen så att han inte skulle behöva fortsätta att stirra på de frånstötande handskarna. ”Var har ni er häst, sir?” Jag kom inte på något bättre att säga. ”I Charmouth. En pojke ska ta honom till Colway Manor.

Jag bestämde mig för att promenera sista biten längs stranden, eftersom det är så vackert väder.”

Mary vinkade åt mig bakom ryggen på James Foot. När hon fångade min blick gned hon sig frenetiskt på kinden. Jag gav henne ett irriterat ögonkast. ”Vad har miss Elizabeth hittat i dag?” frågade James Foot.

Jag tvekade. Att visa honom vad jag hade skulle innebära att jag tog fram mina behandskade händer igen så att han kunde se dem. ”Mary, hämta korgen och visa mr Foot vad vi har hittat. Mary kan en hel del om fossil”, tillade jag medan hon bar fram korgen till James Foot och plockade upp en hjärtformad grå sten präglad med ett skirt mönster som fem kronblad. ”Det här är en sjöborre, sir”, sa hon. ”Och här är en djävulens 48

Chevalier Okända väsen.indd 48

10-07-09 12.47.59

tånagel.” Hon räckte fram en ostronmussla formad som en klo. ”Men det allra bästa är den största belemnit jag nånsin sett.” Mary höll upp en vackert bevarad belemnit som var över tio centimeter lång och ett par tre centimeter bred med en perfekt avsmalnande spets.

James Foot såg på den och blev högröd i ansiktet. Jag begrep inte varför förrän Mary fnittrade. ”Den ser ut som min brors …” ”Det räcker, Mary”, lyckades jag säga i tid. ”Var snäll och stoppa undan den.” Jag rodnade, jag också. Jag ville säga något, men att be om ursäkt skulle bara göra saken värre. Jag är säker på att James Foot trodde att jag avsiktligen försökt genera honom. ”Kommer mr Foot till societetssalongen i kväll?” frågade jag och försökte få belemniten ur tankarna. ”Jag antar det – såvida inte lord Henley har andra planer för min del.”

James Foot brukade annars uttala sig mycket bestämt om vad han tänkte och inte tänkte göra, men nu hade jag känslan av att han gav sig själv lite utrymme att komma undan. Jag trodde att jag visste varför, men för att vara säker sa jag: ”Jag ska säga åt Margaret att hon ska titta efter er.” Även om James Foot inte rörde sig gav han intryck av att ta ett kliv bort från mitt konstaterande. ”Om jag kan så kommer jag.

Var snäll och hälsa så mycket till era systrar.” Han bugade och försvann sin väg utmed stranden i riktning mot Lyme.

Jag såg hur han rundade en vattenpöl, och jag mumlade: ”Han kommer aldrig att gifta sig med henne.” ”Frun?” Mary Anning såg förbryllad ut. Och hon kallade mig för ”frun” nu. Ogift eller inte så hade jag vuxit ifrån ”fröken”.

Damer kallades ”fröken” medan de fortfarande hade en chans att bli gifta. ”Det var inget, Mary.” Jag vände mig om mot henne. ”Vad var det du ville förut? Du dansade omkring och gned dig i ansiktet som om du hade blivit biten.” ”Miss Elizabeth har lera på kinden. Det var bara det. Jag trodde 49

Chevalier Okända väsen.indd 49

10-07-09 12.47.59

att ni ville torka bort det så att herrn inte skulle stirra så.”

Jag förde handen till kinden. ”Åh, kära nån. Det också?” Jag tog fram en näsduk och spottade på den, och började sedan skratta, så att jag inte skulle gråta i stället.

James Foot kom inte till societetssalongen den kvällen. Margaret var besviken, men bestört blev hon inte förrän nästa dag när han skickade bud – utan att själv framföra det – att han hade kallats till Suffolk för att ta hand om familjeangelägenheter och skulle vara borta i några veckor. ”Vilken familj?” ville Margaret veta av den olycklige budbäraren – en av lord Henleys många släktingar. ”Han har inte sagt något till mig om släktingar i Suffolk!”

Hon grät och grubblade och hittade ursäkter för att besöka familjen Henley, som inte kunde eller inte ville hjälpa henne.

Jag tvivlade på att James Foot hade berättat för dem varför han hade lämnat Margaret – eller åtminstone hade han knappast specifikt sagt något om mina handskar eller belemniten. Han var för mycket gentleman för att nämna något sådant. Men det borde ha stått tillräckligt klart för familjen Henley att vi inte var någon lämplig familj för honom att gifta in sig i.

Margaret fortsatte att gå till balerna i societetshuset och på kort­spelskvällarna, men hon hade mist sin glöd, och de gånger jag följde med henne märkte jag att hon hade fallit ner från översta pinnen på den sociala stege hon hade klättrat på. Att få korgen av en herre, vare sig det var berättigat eller inte, vållar en ung dam en obestämbar skada. Margaret blev inte uppbjuden att dansa alla turer, och komplimangerna om hennes klänning och hår och hy föll inte lika tätt. När säsongen led mot sitt slut såg hon trött och glanslös ut. Louise och jag tog med henne till London under några veckor i ett försök att muntra upp henne, men Margaret insåg själv att något var förändrat. Hon hade förlorat sin bästa chans att bli gift, och hon visste inte varför.

Jag berättade aldrig för henne att jag mött James Foot på stranden. Det skulle kanske ha gett Margaret viss tröst att veta att det var min excentricitet som hade bidragit till hans beslut att inte 50

Chevalier Okända väsen.indd 50

10-07-09 12.47.59

fortsätta att uppvakta henne. Men hon skulle ha insett att även om jag hade avstått från mina fossil och köpt nya handskar så skulle det ändå inte ha räckt. En man väljer hustru efter att noga ha skärskådat henne och hennes familj. Det krävs mer än en udda syster för att vågskålen ska väga över. James Foot hade bestämt sig för att Philpots varken hade pengar eller social ställning nog för att han skulle gå vidare med Margaret. Att jag stod och viftade med fläckiga handskar och ett tvetydigt format fossil bekräftade bara det han redan hade konstaterat.

Jag var upprörd för Margarets skull, men jag sörjde inte James Foots reträtt. Han skulle sannolikt alltid ha sett på mig som om jag hade smutsiga handskar. Och om han dömde ut mig, hur skulle han då ha dömt min syster? Skulle han ha sugit all livslust ur henne? Jag skulle inte ha stått ut med att min syster gifte sig med en sådan man.

Flera år senare stötte jag ihop med James Foot på Colway Manor. Margaret fick alltid huvudvärk när vi blev bjudna till deras fester och middagar, och av lojalitetsskäl ville Louise och jag inte gå utan henne. Men en gång när jag hade gått dit för att diskutera en affärsuppgörelse om fossil med lord Henley för Mary Annings räkning sammanträffade jag med James Foot och hans hustru som anlände samtidigt som jag skulle gå. Hon var en liten blek och skälvande viol. Hon skulle aldrig bära turban på en bal.

Jag förstod då att det var lika bra att Margaret hade räddats från ett liv med honom.

Sommaren då hon träffade James Foot hade utgjort höjdpunkten för Margarets utsikter. Säsongen som följde behandlades hon som en vacker klänning som har blivit omodern under vinterförvaringen, så att urringningen nu är för hög eller för djup, tyget en aning urblekt, skärningen inte längre lika klädsam. Det förvånade oss att detta kunde hända lika lätt i Lyme som i London, men det var inte mycket vi kunde göra åt det. Margaret behöll sina vänner och fick nya bland säsongens besökare. Men hon kom inte längre hem om kvällen med tindrande blick och tog danssteg runt köket.

51

Chevalier Okända väsen.indd 51

10-07-09 12.47.59

Med tiden framstod turbanerna som hon framhärdade i att ha på sig mindre vågade och mer som en Philpotsk egenhet. Hon lyckades inte rädda sig in i äktenskapet som Frances, utan försjönk i tillvaron som ungmö vid min och Louises sida.

Värre öde kan man tänka sig.

52

Chevalier Okända väsen.indd 52

10-07-09 12.47.59

3 Som att leta efter en fyrklöver

Chevalier Okända väsen.indd 53

10-07-09 12.47.59

J

ag kan inte minnas att det nånsin funnits en tid när jag inte varit ute på stranden. Mamma brukade säga att fönstret stod öppet när jag föddes och att det första som jag såg när de höll upp mig var havet. Vårt hus vid Cockmoile Square låg med baksidan mot havet intill Gun Cliff, så jag var ute där på stenarna så snart jag lärt mig gå, och min bror Joe, som bara är några år äldre än jag, fick passa mig och se till att jag inte drunknade. Beroende på årstid brukade det vara fullt med folk på stranden. De var på väg till The Cobb eller tittade på båtarna eller åkte ut i badmaskinerna, som jag tyckte såg ut som dasshus på hjul. En del badade till och med i havet i november. Joe och jag skrattade åt dem, för när de kom upp var de våta och frös och såg eländiga ut, som dränkta katter, men de låtsades som om det var bra för dem.

Jag har haft min beskärda del av duster med havet genom åren.

Till och med jag, som känner ebb och flod i kroppen lika naturligt som mina egna hjärtslag, har glömt av mig när jag letat efter kurioser och blivit avskuren av havet som smugit sig upp, och blivit tvungen att vada genom det eller klättra över klipporna för att ta mig hem. Men jag har aldrig badat med vilje, inte som de där Londondamerna som kommer till Lyme för att kurera sig.

Själv har jag alltid föredragit fast mark, klippor i stället för vatten. Jag tackar havet som ger mig fisk att äta och som frigör fossil från klipporna eller sköljer fram dem ur havsbottnen. Utan havet skulle deras ben förbli instängda i sina klippgravar för evigt, och vi skulle inte ha några pengar till mat och tak över huvudet.

Jag har alltid letat efter kurioser så länge jag kan minnas. Pappa 55

Chevalier Okända väsen.indd 55

10-07-09 12.47.59

tog med mig ut och visade mig var jag skulle leta, berättade vad det var – knotor, djävulens tånaglar, ormstenar, besoarer, blixtstenar, sjöliljor. Det dröjde inte länge förrän jag kunde jaga på egen hand. Även om man är ute tillsammans med andra och jagar kan man inte följa dem i hälarna för varje steg. Man kan inte vara inne i deras ögon, man måste använda sina egna, titta på sitt eget sätt.

Två människor kan svepa med blicken över samma klippa och se olika saker. En ser en bit hornsten och den andra ser en sjöborre.

När jag var liten var jag ute med pappa och han hittade knotor på ställen där jag redan hade letat. ”Titta”, sa han och lutade sig fram och plockade upp en som låg precis vid fötterna på mig. Sen brukade han skratta åt mig och gorma: ”Du måste leta ordentligare, Mary!” Det gjorde mig ingenting, för han var min pappa och det var naturligt att han hittade mer än jag och lärde mig hur jag skulle göra. Jag skulle inte ha velat vara bättre än han.

För mig var jakten på kurioser som att leta efter fyrklöver: det handlar inte om hur mycket man anstränger sig för att se dem, utan hur nånting skiljer ut sig. Mina ögon kan svepa över ett bestånd med klöver och jag ser 3, 3, 3, 3, 4, 3, 3. Fyrklövern hoppar bara upp framför mina ögon. Det är samma sak med kurioser: Jag brukar traska hit och dit längs stranden och låta blicken fara över stenarna utan att tänka på nåt särskilt, och plötsligt framträder de raka linjerna hos en bellis eller det randiga mönstret och kurvorna hos en ammis eller kornigheten hos ett ben mot den släta flintan.

Mönstret står fram medan allt annat är ett enda virrvarr.

Alla människor jagar på olika sätt. Miss Elizabeth studerar klipp­väggen och avsatserna och de lösa stenarna så intensivt att man tror att huvudet ska sprängas på henne. Hon hittar ju saker, men det kräver mycket mer möda för henne. Hon har inte blicken för det som jag.

När min bror Joe jagade hade han ytterligare en annan metod, och han avskydde mitt sätt. Han är tre år äldre än jag, men när vi var små kändes det ibland som om han var massor av år äldre. Han var som en liten vuxen, långsam och allvarlig och försiktig. Det 56

Chevalier Okända väsen.indd 56

10-07-09 12.47.59

var vårt jobb att hitta kurioser och ta med dem hem till pappa, fast ibland fick vi jobba med att göra ren dem också, om pappa var för upptagen med att snickra skåp. Joe tyckte inte om att vara utomhus när det var blåsigt. Men han hittade faktiskt kurioser.

Han var bra på det trots att han inte gillade att göra det. Han hade blicken. Hans sätt var att ta ett stycke av stranden, dela in det i rutor och leta igenom varje ruta lika noga genom att arbeta sig fram och tillbaka över stenar och klippor i jämn takt, sakta men säkert. Han hittade mer än jag, men jag hittade de ovanliga bitarna, revben och tänder från krokodiler, besoarstenar och sjöborrar, de där sakerna man inte förväntade sig.

Pappa jagade genom att använda en lång stör som han petade med bland stenarna så att han inte skulle behöva böja sig ner. Han lärde sig det av mr Crookshanks, hans vän som var den som först lärde pappa om kurioser. Han hoppade från Gun Cliff bakom vårt hus när jag var bara tre år. Pappa sa att han hade för mycket skulder och att inte ens kurioser kunde rädda honom från fattig­ huset. Inte för att pappa lärde sig av mr Crookshanks misstag.

Pappa försökte alltid hitta vad han kallade för monstret som skulle betala alla våra skulder. Under årens lopp hittade vi tänder och knotor och sånt som såg ut som revben, och dessutom underliga små tärningar som såg ut som majskorn, och andra ben som vi inte förstod vad det var men som måste komma från nåt stort djur som en krokodil. Miss Elizabeth visade mig en sån en gång när jag höll på att rengöra kurioser åt henne. Hon hade en bok full med teckningar på alla möjliga sorters djur och deras skelett, som var skriven av en fransos som hette Cuvier.

Pappa var förstås inte ute och jagade lika mycket som vi, för han arbetade med sina skåp, men han kom med ut när han kunde.

Han föredrog kurioser framför snickrandet, vilket gjorde mamma arg, för det var osäkra inkomster och jagandet höll honom borta från Cockmoile Square och familjen. Hon misstänkte säkert att han föredrog att vara ensam ute på stranden framför att vara i ett hus fullt med skrikande barn – för hon fick en del riktiga skrik57

Chevalier Okända väsen.indd 57

10-07-09 12.47.59

halsar. Alla hennes barn skrek mycket, utom Joe och jag. Mamma kom aldrig ner till stranden utom när hon skulle gräla på pappa om han gick ut på jakt en söndag och skämde ut henne i kapellet.

Det fick honom inte att sluta jaga själv men han gick med på att inte ta med sig Joe och mig ut på söndagarna.

Förutom vi var det bara en annan person som sålde kurioser – en gammal stallknekt som hette William Lock och som arbetade på Queen’s Arms i Charmouth, där droskorna mellan London och Exeter byter hästar. William Lock hade upptäckt att han kunde sälja fossil till de resande medan de sträckte på benen och såg sig omkring. Eftersom fossilen kallades kuriositeter, eller kurioser, började man kalla honom Captain Cury. Även om han hade hittat och sålt fossil i flera år – till och med längre än pappa – bar han inte med sig nån hammare utan plockade bara upp sånt som låg lättillgängligt, eller grävde fram saker med spaden han alltid hade med sig. Han var en elak gubbe som gav mig konstiga blickar. Jag höll mig undan för honom.

Vi brukade se Captain Cury då och då på stranden, men innan miss Elizabeth kom till Lyme var det inga andra fossiljägare på stranden än vi. För det mesta gick jag på jakt tillsammans med Joe eller med pappa. Fast ibland hände det att jag gick ner till stranden med Fanny Miller. Hon var jämngammal med mig och bodde ett stycke uppströms från Lyme, på andra sidan tygfabriken, i det område vi kallade Jericho. Hennes pappa var vedhuggare och sålde virke till pappa, hennes mamma arbetade i fabriken, och familjen Miller gick i kongregationalisternas kapell på Coombe Street, precis som vi. Det fanns fullt av frireligiösa i Lyme, även om stan hade en vanlig kyrka också, St Michael’s, som alltid försökte locka tillbaka oss. Men vi i familjen Anning tänkte inte gå dit. Vi var stolta över att ha en annorlunda tro än den vanliga anglikanska kyrkans, fast jag skulle inte riktigt kunna säga vad det var för skillnad.

Fanny var en riktigt söt flicka, liten och ljushårig och späd, med blå ögon som jag avundades henne. Vi brukade leka fingerlekar 58

Chevalier Okända väsen.indd 58

10-07-09 12.47.59

under söndagsgudtjänsterna när det blev långtråkigt, och springa längs floden och jaga pinnar och blad som vi byggde båtar av, ­eller plocka vattenkrasse. Även om Fanny alltid hellre ville leka vid floden hände det att hon följde med mig längs stranden mellan Lyme och Charmouth, fast hon ville aldrig gå så långt som till Black Ven, för hon tyckte att klippan där såg elak ut och trodde att det skulle rulla ner stenar i huvudet på henne. Vi brukade bygga hela byar av småstenar eller fylla upp hålen som små borrmusslor hade gjort i klipphällarna. Samtidigt brukade jag hålla ögonen öppna för kurioser, så det var aldrig bara lek för mig.

Fanny hade blick för fossil, men hon avskydde att titta efter dem. Hon älskade vackra saker: bitar av mjölkvit kvarts, randiga kiselstenar, små stycken med kattguld. Hon kallade dem sina smycken. När hon letade efter såna skatter vägrade hon att ens ta i fina ammisar och bellisar fast hon visste att jag ville ha dem.

De skrämde henne. ”Jag tycker inte om dem”, brukade hon säga med en rysning, men hon kunde aldrig förklara varför, annat än att säga ”De är fula” om jag pressade henne, eller ”Mamma säger att det är vättarna som har lämnat dem efter sig”. Hon sa att en sjöborre var en vättelimpa, att den var deras bröd och att om man lade en sån på en hylla så surnade inte mjölken. Jag berättade för henne vad pappa hade lärt mig: att ammisar var ormar som hade blivit av med huvudet, att bellisar var blixtar som Gud hade slungat ner, att gryffisar var djävulens egna tånaglar. Det skrämde henne ännu mer. Själv förstod jag att det bara var sånt man berättade. Om djävulen verkligen tappade så där många tånaglar skulle han ha flera tusen fötter. Och om blixtnedslag skulle skapa så där många bellisar hade det blixtrat hela dagarna. Men Fanny kunde inte tänka på det sättet utan höll fast vid sin rädsla. Jag har träffat många andra som är likadana – rädda för det som de inte begriper.

Men jag tyckte om Fanny, för hon var min enda riktiga vän då.

Vår familj var inte så väl sedd i Lyme, för folk tyckte att pappas intresse för fossil var underligt. Det tyckte till och med mamma, 59

Chevalier Okända väsen.indd 59

10-07-09 12.47.59

även om hon brukade försvara honom om hon hörde nån säga nåt om honom på marknaden eller utanför kapellet.

Men Fanny förblev inte min vän. Det spelade ingen roll hur många smycken jag hittade åt henne på stranden. Det var inte bara det att familjen Miller var misstänksamma mot fossil, de var misstänksamma mot mig också, särskilt när jag hade börjat hjälpa systrarna Philpot, som folk i stan skämtade om som London­ damerna som var för märkliga för att ens fånga en Lymekarl.

Fanny ville aldrig komma om jag var ute på stranden med miss Elizabeth. Hon började uppföra sig allt konstigare mot mig, fällde kom­men­tarer om miss Elizabeths kantiga ansikte och miss Margarets fåniga turbaner, och påpekade att jag hade hål i kängorna och lera under naglarna. Jag började undra om hon verkligen var min vän.

Sen en dag när vi ändå gick tillsammans nere på stranden var Fanny så butter att jag lät oss bli avskurna från land av tidvattnet, som ett straff för hennes dåliga humör. När Fanny såg hur den sista sandremsan intill klippan försvann under en skummande våg började hon gråta. ”Vad ska vi ta oss till?” snyftade hon om och om igen.

Jag såg på utan att ha nån lust att trösta henne. ”Vi kan vada genom vattnet eller klättra upp till klippstigen”, sa jag. ”Välj själv.”

För min del hade jag ingen lust att vada flera hundra meter längs klippan till det ställe där stan började längre upp på land. Vattnet var iskallt och vågorna höga och jag kunde inte simma, men det sa jag inte till henne. Fanny stirrade med samma skräck på det skummande havet och branten som vi måste klättra uppför. ”Jag kan inte välja”, tjöt hon. ”Jag kan inte!”

Jag lät henne gråta lite till innan jag ledde henne uppför den besvärliga vägen och både fick dra och knuffa henne upp till krönet där klippstigen går mellan Charmouth och Lyme. När Fanny väl hade återhämtat sig vägrade hon att se på mig och när vi när­made oss stan sprang hon sin väg och jag försökte inte hinna i fatt henne. Jag hade aldrig varit grym mot nån förut och jag 60

Chevalier Okända väsen.indd 60

10-07-09 12.47.59

tyckte inte om den sidan hos mig själv. Men det var början på den känsla jag haft ända sen dess, att jag inte helt och hållet hör ihop med de människor jag borde tillhöra i Lyme. Varje gång jag träffade på Fanny Miller – i kapellet, på Broad Street, nere vid floden – stelnade blicken i de stora blå ögonen, som en isskorpa på en vattenpöl, och hon viskade om mig med sina nya vänner.

Jag kände mig ännu mer utanför.

Våra bekymmer började på allvar när jag var elva och vi förlorade pappa. Somliga sa att det var hans eget fel att han föll så illa en kväll när han var på väg tillbaka till Lyme längs klippstigen. Han svor på att han inte hade druckit nåt, men det kunde vi allihop förstås känna på lukten. Han hade tur som inte dog när han föll, men han blev sängliggande i flera månader. Han kunde inte snickra, och de kurioser som Joe och jag hittade drog bara in lite grann, så den skuld han redan hade försatt oss i förvärrades betydligt. Mamma sa att fallet hade försvagat honom så att han inte kunde kämpa emot sjukdomen när den drabbade honom några månader senare.

Jag blev ledsen över att mista honom, men jag hade inte nån tid att sörja för han lämnade oss med så stora skulder och utan så mycket som en shilling att leva av: mig och Joe och mamma, och det barn hon bar på och som hon födde en månad efter att vi hade begravt pappa. Joe och jag fick stötta henne och nästan bära in henne i kapellet på Coombe Street vid begravningen. Med gemensamma krafter lyckades vi hjälpa henne dit, men vi var just en skön syn där vi stapplade in med mamma till en begravning vi inte ens hade råd att betala för. De fick göra en insamling till den i stan, och de flesta människor kom dit för att se vad det var de hade köpt.

Efteråt stoppade vi mamma i säng och jag gick ut på stranden, som jag brukade göra nästan varje dag, antingen det var begravning eller inte, fast jag väntade tills mamma hade somnat. Hon skulle ha blivit upprörd om hon visste att jag gick dit. För henne var pappas 61

Chevalier Okända väsen.indd 61

10-07-09 12.47.59

fall utför klippan när han borde ha varit i sin verkstad bara ett tecken från Gud att vi inte borde ha slösat så mycket tid på kurioser.

Jag gick mot Charmouth, med ett öga på tidvattnet, som var på väg in nu, fast tillräckligt sakta för att jag inte skulle bli avskuren av det ännu. Jag passerade Church Cliffs och den smala remsa där stranden viker runt hörnet och sen breddas, med Black Ven som tornade upp sig ovanför, med gråa och bruna och gröna ränder av sten och gräs, som pälsen på en strimmig katt, mer sluttande än den lodräta klippväggen på Church Cliffs. Lera från lagret med blå lias sipprar ut på stranden där och lämnar ifrån sig sina skatter för dem som har lust att gräva igenom den.

Jag sökte i leran, precis som jag gjort under så många år med pappa. Det var en tröst att gå på jakt vid klipporna. Jag kunde glömma bort att han var borta och tänka att om jag bara vände mig om så skulle han stå bakom mig, lutad över några stenar eller med käppen höjd för att peta på en skarv i klippan, upptagen av arbetet i sin egen värld medan jag arbetade på i min. Naturligvis fanns han inte där den dan, eller nån annan dag efter den, hur många gånger jag än lyfte blicken för att få syn på honom.

Jag hittade inget i den blå liasleran förutom skärvor av bellisar som jag behöll trots att de var värdelösa när spetsen var avbruten.

Besökare vill bara köpa långa bellisar, helst med spetsen kvar. Men när jag väl har plockat upp nåt är det svårt att släppa det igen.

Bland stenarna hittade jag däremot en hel och obruten ammo­ nit. Den passade perfekt i min handflata och jag slöt fingrarna om den och kramade den. Jag ville visa den för nån. Man vill all­tid visa sina fynd för nån, för att de ska kännas verkliga. Men pappa – som skulle ha vetat hur svårt det var att hitta en så perfekt ammis – han var inte där. Jag fick knipa ihop ögonen för att trycka tillbaka tårarna. Jag ville behålla den där ammisen i min hand för evigt, krama den och tänka på pappa. ”Hallå där, Mary.” Elizabeth Philpot stod lutad över mig, mörk mot det grå ljuset från himlen. ”Jag väntade mig inte att hitta dig här ute i dag.”

62

Chevalier Okända väsen.indd 62

10-07-09 12.47.59

Jag kunde inte se hennes ansiktsuttryck och undrade vad hon tänkte om mig som var ute på stranden i stället för hemma och tröstade mamma. ”Vad har du hittat?”

Jag reste mig upp och höll fram ammisen. Miss Elizabeth tog den. ”Åh, ett vackert exemplar. Liparoceras, eller hur?” Miss Elizabeth tyckte om att använda det som hon kallade de linneanska namnen. Ibland tyckte jag att hon gjorde det för att glänsa med sina kunskaper. ”Taggarna på räfflorna är intakta allihop, tror jag.

Var hittade du den?”

Jag pekade mot stenarna vid våra fötter. ”Glöm inte att skriva upp var du hittade den, i vilket klipplager och datumet. Det är viktigt att man dokumenterar det.”

Efter att jag hade lärt mig läsa och skriva i kapellets söndagsskola brukade miss Elizabeth alltid tjata på mig om att skriva etiketter.

Hon spanade bort över stranden. ”Kommer vi att bli instängda av tidvattnet, tror du?” ”Vi har några minuter på oss. Jag ska vända tillbaka snart.”

Miss Elizabeth nickade och förstod att jag föredrog att traska tillbaka ensam framför att göra sällskap med henne. Hon tog inte illa upp. Jägare vill ofta vara ensamma. ”Åh, Mary”, sa hon när hon skulle vända sig om för att gå. ”Mina systrar och jag beklagar verkligen förlusten av din far. Jag tittar förbi i morgon. Bessy har bakat en paj, Louise har blandat till lite stärkande medel till din mor och Margaret har stickat en halsduk.” ”Det vore snällt”, mumlade jag. Jag hade velat fråga vad vi skulle med halsdukar och stärkande mediciner till, när vi behövde kol eller bröd eller pengar. Men systrarna Philpot hade alltid varit snälla mot mig och jag kunde inte klaga på nåt.

En vindstöt tog tag i brättet på miss Elizabeths bahytt så att det vändes ut och in. Hon sköt den på plats och lindade sjalen tätare om sig. ”Var har du din kappa, Mary?” sa hon bekymrat. ”Det är kallt att vara ute utan kappa.”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag fryser inte.” Egentligen frös jag fak63

Chevalier Okända väsen.indd 63

10-07-09 12.48.00

tiskt, fast jag hade inte märkt det förrän hon påpekade det. Jag hade glömt kappan, som i alla fall var för liten för mig, för den stramade så att jag inte kunde röra armarna när jag behövde använda dem. Jag hade annat att tänka på än kappor den dan.

Jag väntade tills miss Elizabeth hade kommit till kröken på den öde stranden innan jag började vandra hemåt själv, fortfaran­de med handen om ammisen. Konturen av hennes raka rygg långt där framme höll mig sällskap och var en sorts tröst. Det var inte förrän jag kom fram till Lyme som jag såg till några andra människor. Ett sällskap med Londonbor som besökte stan under säsongens sista dagar var ute och gick vid Gun Cliff bakom vårt hus.

När jag slank förbi dem ropade en av damerna till mig. ”Hittat något?”

Utan att tänka mig för öppnade jag handen. Hon flämtade till och plockade upp ammisen för att visa de andra som stannade och beundrade den. ”Du får en halv crown för den.” Damen räckte ammisen till en av herrarna och öppnade sin börs. Jag ville säga att den inte var till salu, att den var min, som jag skulle ha till minne av pappa, men hon hade redan lagt myntet i min hand och vänt sig om igen. Jag såg på pengarna och tänkte: Det här är bröd för en vecka. Det håller oss från fattighuset.

Det var vad pappa skulle ha velat.

Jag skyndade mig hem med myntet i ett hårt grepp. Det var beviset på att vi fortfarande kunde tjäna pengar på kurioserna.

Mamma klagade inte längre på vår fossiljakt. Hon hade inte tid, för när hon väl hade återhämtat sig från chocken över pappas död föddes barnet, som hon kallade Richard efter pappa. Precis som alla tidigare barn var det här en skrikhals. Han var aldrig riktigt frisk, och det var inte mamma heller. Hon var frusen och trött, för barnet sov inte ordentligt och fick inte i sig tillräckligt med mjölk. Det var barnskriken – de och våra skulder – som skickade ut Joe i den bittra kyla han avskydde en dag några månader efter pappas död. Vi behövde fossil. Jag ville också gå ut, trots kylan, 64

Chevalier Okända väsen.indd 64

10-07-09 12.48.00

men jag var fast inne i huset, där jag gick runt och vaggade min lillebror för att han skulle sluta skrika. Det var ett sådant gny på honom att det var svårt att tycka om honom. Det enda som fick lillen att tystna var när jag gungade honom och sjöng ”Låt mig inte dö som ungmö” om och om igen.

Jag sjöng just sista versen för sjätte gången – ”Kom gamla, kom unga, kom rika eller arma/ Låt mig inte dö som ungmö, kan nån sig förbarma” – när Joe kom in och slängde upp dörren med en smäll så att jag hoppade högt. En mur av kalluft slog emot mig och fick barnet att börja gråta igen. ”Titta vad du gjorde!” skrek jag. ”Han hade precis blivit tyst och nu har du väckt honom.”

Joe stängde dörren och vände sig mot mig. Det var först då jag såg hur upphetsad han var. I vanliga fall brukar ingenting rubba min bror – han har ett stenansikte, nästan helt utan uttryck eller förändringar. Nu, däremot, flammade hans bruna ögon som om solen hade lyst genom dem, kinderna blossade och munnen var öppen. Han slet av sig mössan och strök sig över håret så att det stod rakt upp. ”Vad är det, Joe?” sa jag. ”Åh, sch, så ja, sch!” Jag lade barnet mot min axel. ”Vad är det?” ”Jag har hittat nåt.” ”Vad då? Visa mig.” Jag sökte med blicken för att se vad han höll i. ”Du måste komma ut. Det är i klippan. Det är stort.” ”Var då?” ”I änden av Church Cliffs.” ”Vad är det?” ”Vet inte. Nåt – annorlunda. Lång käke, massor av tänder.” Joe såg nästan rädd ut. ”Det är en krokodil”, konstaterade jag. ”Det måste det vara.” ”Kom och titta.” ”Kan inte – vad ska jag göra av lillen?” ”Ta med honom.” ”Det går inte – det är för kallt.”

65

Chevalier Okända väsen.indd 65

10-07-09 12.48.00

”Kan du inte lämna honom till grannarna?”

Jag skakade på huvudet. ”De har redan gjort för mycket för oss.

Vi kan inte be dem igen, inte för nåt som det här.” Våra grannar på Cockmoile Square var misstänksamma mot kurioser. De avundades oss de få slantar vi tjänade på dem, men de frågade sig samtidigt varför nån ville offra så mycket som en penny på en stenklump. Jag insåg att vi bara fick be dem om hjälp när vi verkligen behövde det. ”Håll honom ett tag.” Jag räckte över barnet till Joe och gick för att titta till mamma i rummet intill. Hon sov djupt, och såg så fridfull ut som omväxling att jag inte hade hjärta att lägga ett skrikande barn bredvid henne. Så vi tog honom med oss, insvept i så många sjalar vi bara kunde få att sitta kvar på den lilla kroppen.

Medan vi försiktigt tog oss fram längs stranden – långsammare än vanligt, för jag höll i lillen och kunde inte använda händerna att hålla balansen med över stenarna – beskrev Joe att han hade hållit på att leta efter kurioser i det nya stengruset som kommit ner under ovädren. Han berättade att han inte alls hade sökt bland klipporna, men när han reste sig efter att ha kravlat runt bland de lösa stenarna föll hans blick på en rad med tänder som var inbäddade i en klippskarv. ”Här.” Joe stannade vid det ställe där han hade lämnat fyra staplade stenar, tre som stöd och en sten ovanpå, den markering vi i familjen Anning använde för att hitta tillbaka till våra fynd om vi var tvungna att lämna dem. Jag lade ifrån mig lillen, som knappt gnydde vid det här laget, så kall var han, och stirrade intensivt på lagren i klippan där Joe pekade. Jag kände inte ens av kylan själv, för jag var så ivrig.

Jag såg tänderna med en gång, precis under ögonhöjd. De satt inte i jämna rader utan huller om buller mellan två långa mörka delar som måste ha varit varelsens käkar. Käkbenen sammanstrålade i en spets så att det blev en lång, spetsig nos. Jag strök med fingret över alltihop. Det gav mig en blixtstöt att följa formen på nosen. Här fanns monstret som pappa hade letat efter i alla dessa år, och nu skulle han aldrig få se det.

66

Chevalier Okända väsen.indd 66

10-07-09 12.48.00

Men det skulle komma en ännu kraftigare blixtstöt. Joe satte fingret på en stor bula ovanför det ställe där käken var fäst. En del av den var täckt av sten, men den såg ut att vara rund, som en brödbulle på ett tefat. Av den runda formen kunde man tro att det var en del av en ammonit, men det fanns ingen spiral med räfflor. I stället var det benplattor utlagda runt en tom hålighet i mitten. Jag stirrade på den där hålan och fick en känsla av att den stirrade tillbaka. ”Är det där varelsens öga?” frågade jag. ”Tror det.”

Jag rös, en sån där skälvning som drar igenom en när man inte ens fryser men inte kan hejda den. Jag visste inte att krokodil­ ögon kunde vara så stora. På bilden som miss Elizabeth hade visat mig hade krokodilen små grisögon, inte stora uggleögon. Det gav mig en underlig känsla att titta på det där ögat, som om det fanns en hel värld av kuriositeter jag inte visste nåt om: krokodiler med enorma ögon och ormar utan huvuden och blixtar som Gud slungat ner och som förvandlats till sten. Ibland fick jag samma svindlande känsla när jag tittade upp mot en himmel full med stjärnor eller ner i djupt vatten de få gånger jag varit ute i en båt, och jag tyckte inte om det: det var som om världen var för främmande för att jag nånsin skulle förstå mig på den. Efteråt brukade jag få gå och sitta i kapellet ända tills jag kände att jag kunde låta Gud ta hand om alla mysterier och oron släppte. ”Hur lång är den?” sa jag och försökte få monstret att bli begripligt genom att ställa frågor. ”Vet inte. En dryg meter, bara skallen.” Joe drog med handen över stenytan till höger om käken och ögat. ”Jag ser inte kroppen.”

Några lösa skifferbitar föll från klippan och slog ner alldeles intill oss. Vi tittade upp och flyttade oss bakåt, men det kom inget mer.

Jag tittade på lillen som låg inlindad i sin kokong så att han såg ut som en larv. Han hade slutat gny och kisade upp mot den 67

Chevalier Okända väsen.indd 67

10-07-09 12.48.00

grå himlen. Jag kunde inte avgöra om han följde de framilande molnen med blicken.

Långt där borta på stranden vid Charmouth höll två karlar på att dra en roddbåt ner till vattnet för att åka ut och vittja hummertinor. Joe och jag tog några hastiga steg bort från klippan, som små barn man kommit på med att slå sina lovar runt ett kakfat.

Karlarna var för långt borta för att se var vi befann oss eller vad vi höll på med, men vi var ändå försiktiga. Även om det inte var många som jagade på det sätt vi gjorde skulle folk alldeles säkert vara intresserade av en sån sak som krokodilen. Och nu när jag kunde se den, hur tydlig den var i klippan, med sin skog av tänder och sitt tefatsöga, var jag säker på att nån annan också snart skulle få syn på den. ”Vi måste gräva fram krokodilen”, sa jag. ”Vi har aldrig grävt fram nåt så här stort”, sa Joe. ”Skulle vi ens kunna lyfta en sten på dryga metern?”

Han hade rätt. Jag hade använt min hammare för att få ut ammisar ur stenar på stranden och ut ur klippan, men för det mesta lät vi vinden och regnet nöta bort klippan och befria kurioser­na åt oss. ”Vi behöver hjälp”, sa jag, trots att jag inte tyckte om att behöva erkänna det. Vi hade redan fått så mycket hjälp från stan efter pappas död och det var svårt att be om mer utan att betala för det, särskilt när det hade att göra med kurioser. Fanny Miller var inte den enda som avskydde fossil. ”Jag tycker att vi frågar miss Elizabeth vad vi ska göra.”

Joe såg ogillande ut. Precis som mamma och pappa hade han alltid varit misstänksam mot Elizabeth Philpot. Han kunde inte förstå varför en dam som hon intresserade sig för kurioser, eller varför hon ville ha nåt som helst med mig att göra. Joe fick inte samma känsla när han hittade en kurios som miss Elizabeth och jag fick, som om vi upptäckte en helt ny värld. Till och med nu, med nåt så fantastiskt som krokodilen tappade han snabbt sin en­tusi­as­m och kunde bara se problemen. Jag ville gå till miss 68

Chevalier Okända väsen.indd 68

10-07-09 12.48.00

Elizabeth, inte bara för att hon kunde hjälpa oss, utan för att hon skulle bli lika förtjust som jag.

Vi stannade länge, hackade på krokodilen med min hammare och pratade om vad vi skulle göra. Vi blev kvar så länge att tidvattnet skar av oss och vi fick klättra över klipporna tillbaka till Lyme – inte så lätt med lillen i famnen. Stackars liten. Han dog sommaren efter. Jag har alltid undrat om det försvagade honom att tas ut till stranden i kylan. Så många av mammas barn hade dött att det naturligtvis inte var förvånande att han inte klarade sig. Men jag kunde ha stannat inomhus med honom och väntat till dan efter med att se krokodilen. Det är så det är med fossiljakt: den tar över, som en hunger, och inget annat betyder nåt än det som man hittar. Och till och med när man hittar nåt börjar man söka på nytt i nästa stund, för det kan ju finnas nåt ännu bättre som ligger och väntar.

Fast jag hade då inte sett nåt bättre än det som Joe hittade den där dan. Det fick blixten att gå rakt igenom mig, som om jag väcktes ur en lång sömn. Jag var glad över att se den. Jag önskade bara att det var jag som hade gjort upptäckten i stället för Joe. Det var förvånande för alla att Joe hittade ett så pass ovanligt exemplar, för det var inte likt honom att hålla ögonen öppna efter nåt nytt. Det var det jag som var bra på. Jag försökte att inte vara avundsjuk, men det var svårt. Tids nog glömde folk bort att det var Joe som hittat krokodilen och gjorde den till min krokodil. Jag protesterade inte och Joe verkade inte ha nåt emot det. Han var glad att få dra sig tillbaka från alltihop och bara bli gamla vanliga Joe Anning i stället för en fossiljägare som hittat ett monster. Det var svårt för honom att höra till en familj som alla pratade om och hade synpunkter på. Om han hade kunnat sluta vara en Anning tror jag att han hade gjort det. Men eftersom han inte kunde det höll han sina tankar för sig själv.

Nästa morgon tog vi med miss Elizabeth för att titta på skallen.

Det var en sån där klar och kall dag som får alla stenar att se 69

Chevalier Okända väsen.indd 69

10-07-09 12.48.00

skarpt markerade ut, men det varade inte länge, för vintersolen strök bara flyktigt längs horisonten förbi Lyme Bay. Trots kylan behövde miss Elizabeth inte övertalas, utan kom ut med en gång.

Hon lät sig inte hindras av att deras husjungfru Bessy muttrade och miss Margaret nervöst påpekade att de snart skulle få gäster.

Nu när jag blivit äldre började jag tycka att miss Margaret var lite enfaldig, och jag föredrog miss Louises tystlåtenhet och miss Elizabeths kärvhet. Miss Elizabeth brydde sig inte om gäster utan ville se monstret.

När vi kom fram till änden på Church Cliffs blev jag nästan förskräckt över hur tydlig den märkliga konturen var i klippväggen. Miss Elizabeth stod tyst. Hon tog av sig sina finhandskar och satte på sig arbetshandskarna där fingertopparna var avskurna så att hon kunde dra med fingrarna längs den långa, spetsiga nosen och det stora virrvarret av tänder. I änden, där käkarna var fästade, bröt hon bort en stenflaga. ”Titta”, sa hon, ”käkarna kröker sig lite uppåt så att det ser ut som om den ler. Minns du det från teckningen jag visade dig på krokodilen i Cuviers bok?” ”Ja. Men titta på hur ögat ser ut!” Jag knackade försiktigt med min hammare och blottade mer av ringen med benbitar som överlappade varandra som stora fiskfjäll runt en hålighet i mitten där ögat måste ha suttit.

Miss Elizabeth stirrade. ”Är du säker på att det där är ögat?”

Hon verkade bekymrad över det. ”Vet inte vad det annars skulle kunna vara”, sa Joe. ”Så ser inte ögat ut på Cuviers teckning.” ”Kanske hade den här nåt fel på ögat”, föreslog jag. ”Som en sjukdom. Eller kanske fransosen ritade av det fel.”

Miss Elizabeth fnös. ”Bara en flicka som du skulle våga ifrågasätta det arbete som världens främsta zoolog och anatom uträttat.”

Jag mulnade. Jag tyckte inte om den där Cuvier.

Som tur var dröjde sig miss Elizabeth inte kvar vid min dumhet, eller krokodilögat heller. Hon var mer intresserad av det prak70

Chevalier Okända väsen.indd 70

10-07-09 12.48.00

tiska. ”Hur ska ni få ut den här ur klippan? Den måste vara över en meter lång.” ”Det kommer att krävas mer grävning än vi nånsin gjort förut.

Eller vad säger du, Joe?” Joe ryckte bara på axlarna. ”Men ett stenblock på en dryg meter – blir inte det för tungt för er? Vad ni behöver är karlar som hjälper er. Starka män.” Miss Elizabeth funderade ett ögonblick. ”Kanske de där männen som bygger promenadvägen längs stranden till The Cobb? De vet hur man hugger ut sten, och de är starka. De kanske skulle kunna göra det åt er.” ”Det skulle de kanske”, sa jag, ”men vi har inga pengar att be­ tala dem med.” ”Jag kan låna er pengar till karlarna, så kan ni betala tillbaka när ni har sålt fossilet.”

Jag lyste upp. ”Åh, skulle miss Elizabeth kunna göra det? Vi skulle bli så tacksamma. Eller hur, Joe?” Men Joe hörde inte på. ”Mary, miss Philpot, gå bort från klippan!” väste han. ”Det är Captain Cury!” Jag vände mig om. Frambrakande runt hörnet som skymde Lyme för oss kom den enda andra fossiljägare som skulle kunna tänkas försöka lägga beslag på vår krokodil. De flesta jägare respekterade andras fynd, men Captain Cury brydde sig inte om vem som hade upptäckt nåt först. En gång hade han tagit en enorm ammonit som Joe och jag börjat gräva ut ur en klippa på Monmouth Beach, och bara skrattat oss rakt i ansiktet när vi sa åt honom att den var vår. ”Då borde ni väl inte ha lämnat den, då, va? Det var jag som grävde färdigt, så det är jag som får den”, sa han. Till och med när pappa gick dit för att prata med honom om saken svor han på att han redan hade sett den och markerat den, och att det var Joe och jag som hade gjort fel som börjat gräva när den var hans.

Vi kunde inte låta Captain Cury få syn på krokodilen. Om han gjorde det skulle vi få lov att vakta den hela tiden. Jag flyttade mig 71

Chevalier Okända väsen.indd 71

10-07-09 12.48.00

bort från skallen, plockade upp vad som kunde vara en nodul och gick ner mot vattenbrynet där det fanns en flat sten som var bra att hamra på. Joe började gå i riktning mot Charmouth, men stannade efter femton meter och krafsade bland små bitar kattguld för att söka efter en pyritiserad ammonit. Guldormar brukade vi kalla dem. Miss Philpot gick flera steg bort och började studera marken. Sen böjde hon sig ner för att plocka upp nåt. Under mitt hattbrätte såg jag hur Captain Cury, med spaden över ena axeln, närmade sig krokodilen i klippväggen. Nu när jag hade blottlagt ögat på den mer tydligt var det som om skallen blinkade och flinade för att påkalla uppmärksamhet. Captain Cury for med blicken över klippväggen och han stannade precis där vi hade stått. Ljudet av Joes fötter mot stenarna tystnade, och jag slutade hamra.

Captain Cury böjde sig fram och plockade upp nåt. När han rätade på ryggen var hans ansikte bara nån decimeter från monstrets öga. Mitt hjärta började bulta. Sen räckte han fram en handske. ”Är den här er, miss Philpot? Den är för fin för att vara Marys.” ”Ja, den måste vara min, mr Lock”, svarade miss Elizabeth.

Hon kallade honom aldrig för Captain Cury utan använde hans riktiga namn, precis som hon kallade Joe för Joseph och ammisar för ammoniter, och inte ormstenar, och bellisar för belemniter i stället för blixtstenar. Hon var formell på det sättet. ”Är ni snäll och kommer hit med den?”

Han gick bort och gav den till henne. Jag kunde andas igen, nu när han flyttat sig bort från krokodilen. ”Hittat nåt?” frågade han när hon tackade honom. ”Bara en gryphaeamussla. Det som ni kallar djävulens tånaglar.” ”Få se.” Captain Cury satte sig på huk bredvid henne. Fossil­ jakt gör så med människor – den sätter reglerna ur spel. På stranden kan en stallknekt tala till en dam på ett sätt han inte skulle drömma om att göra nån annanstans.

Jag skyndade dit för att rädda henne. ”Vad gör ni här Captain Cury?” ville jag veta.

72

Chevalier Okända väsen.indd 72

10-07-09 12.48.00

Han skrockade. ”Samma sak som du, Mary – söker efter kurioser att tjäna några slantar på. Fast det är så sant, du behöver dem bättre än jag gör nu, eller hur? Så som eran far lämnade er i sticket.

Här.” Han slängde över nåt åt mig. Det var en guldorm. ”Det här är vad jag anser om era kurioser, Captain Cury.” Jag vände mig om och kastade den så hårt jag kunde. Trots att det var lågvatten fick jag den att hamna i vattnet. ”Hör du du!” Captain Cury blängde på mig. Ingen tycker om att få sina kurioser bortkastade på det sättet. Det är som att slänga mynt i sjön. ”Vilken stygg flicka det har blivit av dig”, sa han. ”Måste ha varit den där blixten som ruskade om dig och fick dig att bli sån. Du borde ha burit på en blixtsten som skyddat dig från att bli träffad. I stället är du så elak att du kommer att växa upp till en sur gammal nucka som ingen karl vill se åt.”

Jag öppnade munnen för att svara, men miss Elizabeth hann före mig. ”Det är dags för er att gå vidare, mr Lock”, sa hon.

Captain Curys gnistrande blick flyttades från mig till henne. ”Nästa gång tänker jag inte göra mig besvär att plocka upp fruns handske”, fnös han. Vid det här laget hade Joe kommit tillbaka, så han sa inget mer utan svingade bara upp spaden på axeln och lunkade vidare längs stranden mot Charmouth, då och då med en blick över axeln på oss. ”Mary, du var mycket oförskämd mot honom”, sa miss Elizabeth. ”Jag skäms över dig.” ”Han var mer oförskämd mot mig! Och mot er!” ”Det spelar ingen roll. Du måste ändå visa respekt mot dem som är äldre än du. Annars kommer folk att se med oblida ögon på dig.” ”Förlåt, miss Philpot. Jag är ledsen.” Jag kände mig inte ett dugg ledsen. ”Ni två får stanna här tills tidvattnet har stigit”, kommenderade miss Elizabeth, ”med varelsen inom synhåll, för att se till att William Lock inte kommer tillbaka och upptäcker den. Jag tänker gå till The Cobb för att anlita männen som kan gräva ut krokodilen 73

Chevalier Okända väsen.indd 73

10-07-09 12.48.00

i morgon – om det nu är en krokodil. Men vad skulle det annars kunna vara?”

Jag ryckte på axlarna. Hennes fråga gav mig en obehagskänsla, men jag visste inte varför. ”Det är i alla fall en av Guds skapelser”, sa Joe. ”Ibland undrar jag …” ”Undrar vad, miss Philpot?” frågade jag.

Miss Elizabeth såg på mig och Joe och tycktes komma till besinning, som om hon precis insåg att det var oss hon var tillsammans med. Hon skakade på huvudet. ”Inget. Det är bara en besynnerlig krokodil.” Hon kastade ännu en blick på skallen innan hon gick.

Tvillingbröderna Davy och Billy Day kom dit för att gräva efter­ middan därpå. Det var synd att tidvattnet var som lägst tidigt på eftermiddan för det var mer folk på stranden då än tidigt på morgonen eller på kvällen. Vi skulle hellre ha gjort utgrävningen när ingen var i närheten, åtminstone tills vi visste vad det var vi hade hittat, och fått det i säkerhet.

Bröderna Day var stenbrytare som byggde vägar och gjorde reparationer på The Cobb. De hade fyrkantiga överkroppar, kompakta armar och korta, kraftiga ben, och de gick med bröstet fram­ skjutet. De sa inte mycket, och inte heller visade de nån för­våning när de kom till krokodilen som stirrade mot dem från klipp­väggen med sitt tefatsöga. De behandlade det som det arbete det var, precis som om de högg ut ett stenblock som skulle användas till gatsten eller till en mur, och inte hade ett monster instängt i sig.

De strök med händerna över stenen runt skallen och kände efter naturliga sprickbildningar de kunde hamra in kilar i. Jag höll tyst, för de hade mer erfarenhet av att bryta sten än jag. Jag lärde mig mycket av dem under årens lopp, när det i min fossiljakt började ingå att hugga ut stora exemplar ur klippväggar eller avsatser som blottats vid lågvatten. Bröderna Day skulle komma att bryta loss många monster åt mig när jag inte klarade det själv.

74

Chevalier Okända väsen.indd 74

10-07-09 12.48.00

De tog tid på sig, trots det kortvariga eftermiddagsljuset och tidvattnet som kröp allt närmare och att de bara fått en halv dag ledigt för jobbet. Före varje hugg studerade de stenytan. När de väl beslutat sig för var järnkilen skulle placeras diskuterade de vilken vinkel och kraft som krävdes innan de slutligen använde hammaren. Stundvis var vartenda slag försiktigt och tycktes inte ha nån effekt på stenen. Sen kunde Billy eller Davy – jag kunde aldrig avgöra vem som var vem – använda hela sin kraft på att utdela ett slag som bröt loss ytterligare ett stycke ur klippan.

Medan de arbetade började en folkskara samlas, både människor som redan varit ute på stranden och barn som tyckes veta om att vi var där nästan innan vi kom – även Fanny Miller, som undvek att se på mig utan höll sig i bakgrunden med sina vänner.

Det är omöjligt att hålla nåt hemligt i Lyme – stan är för liten och behovet av nöjen för stort. Inte ens iskylan en vinterdag kan avhålla folk från att komma ut och titta på nåt nytt. Barnen sprang runt på stranden, kastade smörgås och rotade omkring i leran och sanden. Några av de vuxna letade efter fossil, även om de flesta inte visste vad de höll på med. Andra stod och pratade, och några av männen gav råd till Davy och Billy om hur de skulle bryta stenen. Det var inte alla som stannade de fyra timmar det tog att få ut skallen, för så snart solen gick ner bakom klipporna blev det ännu kallare. Men det var en stor skara som stod kvar.

I folkhopen stod Captain Cury som kommit upp längs stranden från Charmouth. När bröderna Day äntligen hade lyckats bända loss skallen, i tre delar – två med nosen och ögat, en del med huvudet bakom ögonhålan – och lagt ut den på en bår gjord av tyg som spänts mellan två störar, stod Captain Cury lutad över den tillsammans med de andra och undersökte monstret. Han intresserade sig särskilt för röran av knotor i bakänden av skallen.

Att de fanns där talade för en kropp som måste ha lämnats kvar i klippan. Det var för mörkt nu för att se nåt i hålet där skallen hade suttit. Vi skulle få lov att komma tillbaka när det var ljust igen för att söka efter kroppen.

75

Chevalier Okända väsen.indd 75

10-07-09 12.48.00

Jag avskydde att Captain Cury var så nyfiken, men vågade inte vara oförskämd igen, för han skrämde mig. ”Jag vill inte ha honom här”, viskade jag till miss Elizabeth. ”Litar inte på honom.

Kan man inte få bröderna Day att bära hem den nu?”

Billy och Davy satt på en sten och skickade ett krus och en brödlimpa mellan sig. De såg ut som om de inte tänkte röra sig ur fläcken, trots att det skymde och stenarna och sanden redan börjat täckas av frost. ”De förtjänar att få sin vila”, sa miss Elizabeth. ”Tidvattnet kommer att få fart på dem snart nog.”

Till slut torkade bröderna sig om munnen och reste sig. När de väl hade lyft upp båren försvann Captain Cury in i dunklet åt Charmouth till. Vi gick i motsatt riktning, tillbaka till Lyme, i ett följe efter bröderna Day, som om de hade burit en kista till graven.

Ja, vi tog faktiskt vägen som ledde in i stan genom St Michael’s kyrkogård, och sen längs Butter Market till Cockmoile Square.

Efter vägen stannade folk för att kika på stenblocken som låg på båren, och ordet ”krokodil” hördes mumlas längs hela gatan.

Dan efter att vi fått ut skallen sprang jag tillbaka till Church Cliffs så snart tidvattnet tillät, men Captain Cury hade redan hunnit dit. Han var villig att vada genom vattnet och förfrysa fötterna bara för att komma först. Jag kunde inte göra nåt åt honom, för jag var ensam – Joseph hade anlitats för ett dagsjobb på kvarnen i Lyme, där en av arbetarna hade blivit sjuk, och han kunde inte avstå chansen att tjäna ihop till mat för dan åt oss. Jag gömde mig och såg på hur Captain Cury petade i det stora hål som skallen hade lämnat efter sig i klippan. Jag svor över honom och hoppades att en sten skulle falla ner och träffa honom i huvudet.

Då fick jag en riktigt ondskefull idé, och jag skäms över att säga att jag satte den i verket. Jag har aldrig berättat för nån hur elak jag var den dan. Jag sprang tillbaka längs stranden och tog mig sen uppför stigen ovanför Church Cliffs, smög mig fram tills jag var precis ovanför krokodilhålet. ”Fan ta dig, Captain Cury”, viskade jag och knuffade en lös sten lika stor som min knutna 76

Chevalier Okända väsen.indd 76

10-07-09 12.48.00

näve över kanten. Jag hörde hur han skrek till, och jag log där jag låg platt mot marken för att vara säker på att han inte kunde se mig. Även om jag inte menade att skada honom ville jag skrämma honom därifrån.

Han borde ha flyttat sig en bit från klippan nu och spana för att se om det skulle falla ner mer. Jag valde en större sten och föste den över kanten, tillsammans med en handfull jord och småstenar för att det skulle se ut som ett jordskred. Den här gången hörde jag ingenting, men låg lågt. Om han visste vad jag gjorde skulle han alldeles säkert straffa mig.

Då slog det mig att han kanske skulle komma och titta efter. Även om det var vanligt att det rasade stenar var Captain Cury av den misstänksamma sorten. Jag kravlade mig bort från klippkanten och skyndade mig tillbaka nerför stigen. I sista sekunden hann jag rusa in bakom ett snår med högt gräs när han kom förbi med raseri i blicken. På nåt sätt hade han räknat ut att stenarna inte fallit naturligt. Jag gömde mig tills han var utom synhåll och kilade sen nerför stigen till stranden och sprang längs klippan till krokodil­hålet. Med lite tur kunde jag få mig en snabb titt innan han kom tillbaka, bara för att se om vi skulle behöva låta bröderna Day förtsätta sitt arbete.

I fullt dagsljus var det lättare att se in i hålet som Billy och Davy hade gjort. Skallen hade kommit ut en aning vinklat, och kroppen, beroende på hur lång den var, kunde sträcka sig långt in i stenen. Med ett huvud på dryga metern kunde den säkert nå tre eller fyra meter in i klippan. Jag kröp in i utrymmet och kände med handen intill det ställe där jag mindes att skallens knotor tagit slut. Jag kunde känna en lång kam av knagglig sten och började skrapa på den för att få bort jord och lera.

Då hördes Captain Cury komma framrusande bak­om mig. ”Du! Inte precis nån överraskning att hitta dig här, din fräcka lilla slyna”, rasade han.

Jag tjöt och hoppade ut ur hålet och tryckte mig sen platt mot klippan, skräckslagen över att befinna mig ensam med honom 77

Chevalier Okända väsen.indd 77

10-07-09 12.48.00

utan flyktvägar. ”Kom inte hit – det här är min krokodil!” skrek jag.

Captain Cury grep tag om min arm och vred upp den mot min rygg. Han var stark för att vara en gammal gubbe. ”Försöker du ha ihjäl mig, va? Jag ska nog lära dig!” Han trevade bakom sig efter sin spade.

Jag fick aldrig veta vad han skulle ha lärt mig, för i det ögonblicket kom klippan till min hjälp. Under åren sen dess har jag många gånger känt den som en fiende. Men den dan skickade klippan ner ett regn av stenar intill oss, några av dem lika stora som dem jag hade rullat över kanten, följt av ett skred med småsten. Captain Cury, som stått i begrepp att göra mig illa, blev plötsligt min räddare, för han ryckte bort mig från klippan strax innan en sten slog ner precis där jag hade stått. ”Fort!” skrek han, och vi klamrade oss fast vid varandra medan vi stapplade mot vattnet och säkerheten. Sen vände vi oss om för att se att hela det stycke av klippan som jag bara några minuter tidigare hade stått allra överst på nu hade smulats sönder, förvandlats från fast mark till en flod av stenar som regnade ner. Dånet från det var som den åska jag hört som liten, men det varade längre och for genom mig som mörker snarare än en ljusstark blixt. Det tog mer än en minut innan stenar och rasmassor hade upphört att falla till klippans fot.

Captain Cury och jag stod blickstilla, såg på och väntade.

När klippan äntligen slutade röra sig och det blev tyst, började jag gråta. Det var inte bara det att jag nästan hade dött. Jordskredet blockerade nu fullständigt det hål där krokodilens kropp fanns. Det skulle ta åratals grävande att få ut den. Captain Cury tog fram en tennplunta ur fickan, skruvade av locket, tog en stor klunk och räckte över den till mig. Jag torkade ögon och näsa på ärmen och sen drack jag. Jag hade aldrig smakat sprit förut. Den brände sig ner genom strupen på mig och fick mig att hosta, men jag slutade att gråta. ”Tack, Captain Cury”, sa jag och räckte tillbaka pluntan. ”Allt det där hamrandet i går måste ha försvagat klippan och 78

Chevalier Okända väsen.indd 78

10-07-09 12.48.00

fått den att rasa. Det kom lite grann av det tidigare, men jag trodde …” Captain Cury avslutade inte meningen. ”Ni har ett sju­helsikes jobb framför er, om ni ska få ut nåt därifrån.” Han nickade mot jordskredet. ”Min spade ligger där inne också. Ser ut som om jag får skaffa mig en ny.”

Det var nästan komiskt hur snabbt tanken på hårt arbete för­tog hans lust att söka efter nåt. Nu var det min krokodil igen – begravd bakom en hög med sten.

79

Chevalier Okända väsen.indd 79

10-07-09 12.48.00