Rabén & Sjögren Bokförlag Box 2052, 103 12 Stockholm www.raben.se © Lene Kaaberbøl Originalets titel: Skyggeporten Översättning av Karin Nyman © Omslagsillustration och vinjetter: Poly Bernatene Grafisk design: Jesper Højland Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2008 ISBN 978-91-29-66783-7 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
En gång sa min pappa att ifall man reste tillräckligt långt kom man ändå bara tillbaka där man började. Det säger du bara för att du aldrig orkar resa någonstans, skrev jag till honom. Han såg lite på mig. ”Nej”, sa han. ”Det är för att säga att jorden är rund och du alltid kan komma tillbaka, även om du är allra längst hemifrån.” Jag skakade på huvudet. Du är knäpp, skrev jag. Han bara log och strök mig över håret. Jag hoppas han har rätt. Jag har aldrig varit längre hemifrån än jag är nu, och det spelar ingen roll att jorden är rund, för jag är inte på jorden längre, och jag kan inte förstå hur jag någonsin ska hitta hem.
5
Det började den dagen Ivan tyckte att jag skulle ned i pannrummet. ”Va, Stummis? Kan du inte svara när man frågar en sak?” Ivan hade gjort sin röst farlig. Han hade ett särskilt sätt att tala, lite mörkare och mer viskande. Då var det meningen att man skulle bli skiträdd. Jag log mot honom. Jag skulle gärna ha gett honom fingret, men det kunde jag inte, för de andra höll fast mina armar. Men leendet räckte tydligen. ”Du tror du är så cool, va?” sa han. ”Du tror du är så jäkla överlägsen. Men du är bara en dum liten unge som inte kan tala.” Det hade jag liksom hört förr. När man är stum vänjer man sig. Jag var fortfarande inte rädd. Och sådana människor som Ivan, de kan aldrig göra en något om man inte är rädd för dem. Inte på allvar. Det retade honom, visste jag. Han hade försökt så länge. Men jag var ingen småunge längre som blev ledsen när folk sa något taskigt eller kissade på mig av skräck om någon av de äldre knuffade till mig. Jag var nästan fjorton. Jag hade inga flätor längre. Faktiskt hade jag inte ett hårstrå på huvudet som var längre än tre centimeter, och i handflatan hade jag en tatuerad spindel som såg så levande ut att många av de andra tjejerna i klassen var rädda att röra vid den. Skulle jag då gå omkring och vara rädd för Ivan och hans imbecilla Hajar? Jag menar – bara namnet. 7
Hajarna. Hur gammal ska man vara för att tycka att det låter häftigt? Fem? ”Det här är ju trist”, sa Aian. Han var den nyaste av Hajarna, men jag tror att han redan hade börjat tycka att de var lite barnsliga. Ivan snodde runt. ”Trist?” sa han och glömde för ett ögonblick att ha sin ”farliga” röst. ”Ja”, sa Aian. ”Det måste ju finnas något bättre vi kan göra.” Jag skrattade till. Ett kort ögonblick fångade jag Aians blick över huvudet på Ivan. Var det för min skull han försökte få dem att sluta? Eller var det bara för att han hade tråkigt? ”Min kusin har fått en Vulcan 2000. Någon som har lust att kolla in den?” ”Vulcan 2000? Den nya Kawasakin?” ”Ja.” Det ryckte i Hajarna, kunde man se. Ivan höll på att förlora greppet om sina trupper. Den ena av de båda som skulle hålla fast mig släppte min armbåge. Skönt, tänkte jag. Det var över. Men det var det inte. ”Okej”, sa Ivan. ”Det kan vi väl. Men först tycker jag faktiskt att vi ska hjälpa Stummis ned i pannrummet. Bara så hon får tänka över saker och ting lite.” För första gången kände jag en kall ilning av rädsla. Pannrummet. Jag såg mig snabbt omkring, men det fanns ingen hjälp inom räckhåll. De hade tagit fast mig på väg ut från skolgården efter sista timmen, när alla andra bara hade bråttom att komma hem. En enda lärare stod fortfarande och micklade med låset på sin bil. Titta hitåt, bad jag tyst. Kom hit … Men det var Fysik-Ole, såg jag, 8
och han blandade sig aldrig i något om man inte slog larm. Larm … jag andades in så djupt jag kunde. Och så visslade jag. Det blev inte riktigt bra – när jag kan använda fingrarna blir det en schyst busvissling, rå och fräck och skärande. Den här blev inte riktigt så genomträngande, men det var ändå så pass att Fysik-Ole stannade upp och ropade: ”Ville ni något, buskillar?” Han tror att när han kallar dem buskillar ska de tycka att han är lite cool. ”Fan”, väste en av killarna och slog en hand för munnen på mig så att jag inte skulle kunna göra om det. ”Nä då, det var bara Jakob som skulle visa att han har lärt sig vissla”, ropade Ivan tillbaka. ”Se nu till att komma hem, grabbar.” ”Ja ja, Ole!” Jag försökte rycka mig loss, men något hade plötsligt för ändrats. De var inte längre sju åtta killar som hade lite tråkigt och inte riktigt visste om det var mödan värt. Nu kände de att jag var rädd. De var en vargflock som hade fått tag i något att leka med, och de tänkte inte släppa sitt tag. ”Bara håll i henne”, sa Ivan lågt. ”Vi väntar tills han har stuckit.” Jag försökte köra en armbåge i sidan på den som höll min vänstra arm, men han vred bara om den bakom ryggen på mig och någon hade slagit en arm om halsen på mig bakifrån. Jag hörde bildörren slå igen. Sedan ljudet av motorn som startade. Och så körde den lilla röda Mazdan ut från parkeringsplatsen och tog mitt sista hopp om räddning med sig. ”Nu”, sa Ivan. ”Ned i pannrummet med henne.” Jag bet en av dem. Jag vet inte vem det var, för han höll om mig bakifrån, men han gnydde till och släppte taget om min hals. Jag sparkade och klöste och rev, men de lyckades ändå släpa ned mig 9
för trappan och in genom dörren till källarkorridoren. Det var halvmörkt där nere. Stegen ekade, och det luktade damm och fuktig betong. Jag sparkade ut igen och träffade någon. ”Fan! Håll henne!” De drog i mig. Jag slog pannan i ett vattenledningsrör och slutade streta emot ett ögonblick. ”Akta hennes huvud”, sa Aian. ”Det är väl inte meningen att hon ska bli skadad?” ”Ska du vara så där daltig kan du bara dra”, fräste Ivan. Aian sa inte mer, och jag vet inte om han gick eller stannade, för jag kunde inte se mer än någons mage och en bit av golvet. ”Jag får inte upp dörren”, flåsade en av de andra Hajarna. ”Jag tror den är låst.” Jag blev alldeles slapp av lättnad. Låst. Då kunde de i alla fall inte göra det. Då kunde de inte släpa in mig där och … ”Den är bara trög”, sa Ivan och slet i handtaget. Dörren gick upp. Jag fick upp ena foten på dörrkarmen och spjärnade emot, men de var för många, och de hade blivit envisa nu, andfådda och hetsiga och envisa för att det hade varit svårare än de hade räknat med. De band min ena arm vid ett värmeledningsrör med en bit ståltråd som de hittade. Sedan visste de inte riktigt vad de skulle göra med den andra. ”Ta hennes strumpa”, sa Ivan. En av dem vred av mig ena löparskon. Jag försökte inte ens sparka honom. Det hade redan börjat. Jag kände hur det blev svårare och svårare att andas, svårare och svårare att röra sig. ”Då så”, sa Ivan. ”Nu kan du stå här och tänka över om du har lust att vara så där överlägsen en annan gång.” De stod ett tag och beskådade sitt verk. Jag andades med öppen mun, som en hund som har suttit inlåst i en varm bil. 10
”Hon är inte så kaxig nu, va?” sa en av de andra Hajarna. ”Stummisen.” Så gick de. Ivan var sist. ”Om du tröttnar på att stå här kan du ju alltid ropa på hjälp. Visst?” Ett par av de andra flinade. Det gjorde mig detsamma. Jag kände att par varma tårar rinna ned längs näsan, och om jag hade kunnat skulle jag ha ropat och tjatat och tiggt dem om att inte lämna mig här, inte stänga dörren, inte låta mig stå i mörkret. Det kunde jag bara inte. Det enda som hördes var min flämtande, väsande andedräkt. Ivan stängde dörren. Och mörkret kom. Mörker är inte bara mörker. Om mörkret bara alltid var vanligt mörker, alltså inte så särskilt mycket ljus, så kunde jag utan vidare klara det. Men det var det inte. Det fanns ett Mörker i mörkret. Ett levande mörker som trängde in i ögon och öron, i näsa och mun. Jag kände det mot min hud, med långa klibbiga trådar som kröp som skogssniglar över mitt ansikte och gjorde mig blind och döv och lam, så att jag inte kunde röra mig, inte kunde kämpa emot, inte kunde andas. Mörkret i mörkret. Det var det jag var rädd för. Det var det man kunde dö av. Men den här gången var det inte riktigt som det brukade vara. Det var mer. En röst. En röst som ropade. Anna. Anna, hjälp mig. Jag kände igen den rösten. Anna-Klara Solskensflicka, AnnaKlara Månebarn … en gång hade den tröstat mig när något gjorde ont. En gång hade den sjungit för mig när jag inte kunde sova.
11
Anna-Klara Solskensflicka, Anna-Klara Månebarn Nattlandet väntar på dig Flyg på månfågelns vingar Dansa med skogens vilda drömmar Och kom säkert hem till mig – ja, kom säkert hem till mig. Mamma. Men mamma var borta. Död. Hon hade tagit vägen någon annanstans. Jag kröp ihop. Jag drog och slet för att få händerna fria. Anna. Du måste hjälpa mig. Inifrån mörkret. Som om hon fanns i det, var en del av det, fången i mörkertrådarna. Var var hon? Var det bara i mitt huvud? Höll jag på att bli tokig? Andra människor kunde andas i mörkret. Det var bara jag som måste kämpa för varje andetag därför att mörkrets fängseltrådar kröp över min hud som fingrar, grep mig om strupen och spände åt … Jag vet inte hur länge det dröjde innan dörren öppnades. Tillräckligt länge. Tillräckligt länge för att jag skulle tro att jag höll på att kvävas. Men dörren gick upp. Och där stod Aian. ”Fan”, sa han när han fick se mig. ”Vilka jävla as.” Det var först då jag märkte hur blodet rann nedför ena handleden. Jag hade kämpat så hårt med att komma loss att ståltråden hade skurit in i skinnet. ”Fan. Fan”, sa han medan han kämpade med knutarna. ”Hjärndöda svin.” Han gjorde loss mig, men jag hade inga krafter alls kvar i benen. Jag sjönk ihop på golvet och flämtade och kippade efter andan och kunde bara inte sluta gråta. Anna, hjälp mig. Som om hon var fången i mörkret. Aian höll om mig. Inte klumpigt, så där som Daniel i A-klassen 12
hade gjort på Idas fest, när jag mest kände mig som en elektrisk docka som han inte kunde hitta manualen till. Aian gjorde det rätt. Så som man håller om någon man tycker om. Han följde mig hem. Han ville att jag skulle till en läkare eftersom min handled fortfarande blödde och var blå och svullen, men jag skakade på huvudet. Det hade nästan slutat, och jag tyckte inte om läkare. Om de ville nöja sig med att fixa det som just råkade vara fel – men nej. De skulle alltid borra i just det där att jag inte kunde tala. Vi stannade framför uppfarten. ”Är det här du bor?” sa Aian och såg lite överrumplad ut. Jag nickade. Huset verkade överväldigande på de flesta. Det var stort och grått och slottslikt, med vildvin uppför väggarna och en bred trappa på framsidan. Trädgården var också stor, ett snår av idegran och rododendron och valnötsträd, och gräsmattor som klipptes alltför sällan. Det var också väldigt längesedan fönstren blev målade. På sommaren kunde det fortfarande se ut som ett lite medfaret men trevligt sagoslott. En höstdag som nu, med duggregn och gråtung himmel, passade det bättre som spökslott i en skräckfilm. Man kunde riktigt se att Aian liksom måste ta mod till sig – inte för att han var rädd för spöken, utan för att han räknade med att människorna som bodde i ett sådant hus måste vara mycket rika eller mycket fina. Jag tror inte han riktigt kunde få ihop det med mina slitna svarta jeans och spindeltatueringen. Han knuffade till järngrinden så den började gå upp. Jag la handen på hans arm. Han såg på mig. Jag skakade på huvudet. ”Jag kan väl lika gärna gå med upp”, sa han. Jag skakade på huvudet en gång till. 13
Något rörde sig i hans ansikte, men jag kunde inte se vad han tänkte. ”Okej”, sa han. ”Du bestämmer.” Han snodde runt och började gå mot busshållplatsen. Men när han hade hunnit nästan fram till hörnet vände han sig ändå om. ”Jag är faktiskt född i Danmark”, ropade han. ”Bara så du vet.” Jag gick långsamt uppför gången. Min handled bultade och gjorde ont, men det var inte det jag tänkte på. Anna, hjälp mig. Mamma. Jag var sex år gammal när hon försvann. Jag vaknade en morgon av att jag hörde min pappa gråta. Det var så tidigt att det fortfarande var mörkt. Jag kan minnas hur det kalla golvet kändes under mina bara fötter, och hur underligt och fel det var att pappa grät. Vuxna gråter inte. Pappor gråter inte. Men det gjorde han. Han satt i det mörka köket med ansiktet i händerna och grät. När han fick syn på mig försökte han sluta, men han kunde inte. Han tog upp mig i knäet och höll om mig och sa att mamma hade rest bort. Det skulle nog dröja ett tag, och hon var ledsen att hon inte hann säga adjö, men hon skulle nog komma tillbaka. Men det gjorde hon aldrig. Någonsin. Och vi hörde ingenting ifrån henne. Inte ens till min födelsedag. I början blundade jag ofta och föreställde mig att hon plötsligt bara var där igen och tog upp mig i famnen och viskade mot min kind som hon brukade: Anna-Klara Solskensflicka, Anna-Klara Månebarn … jag gjorde teckningar och skrev brev till henne och gav dem till min pappa. Men en dag hittade jag hela bunten i en låda. ”Jag vet inte vart jag ska skicka dem”, sa han. ”Förlåt, Anna.” Då slutade jag. Och till sist bestämde jag mig för att hon nog var död, för 14
annars skulle hon väl ha kommit tillbaka? Eller åtminstone skickat ett brev. Anna, hjälp mig. Vad betydde det? Kunde det vara något annat än ett tecken på att jag höll på att bli tokig? Jag glodde argt upp på de grå väggarna, som om alltihop var husets fel. Vissna löv låg så tjockt på trappen att man nästan inte kunde se trappstegen längre. Färgen på ytterdörren lossnade i stora flagor, och fönstren var tomma och mörka. Jag fortsatte runt huset till baksidan. Det var så ovädersmörkt att min pappa redan hade tänt i växthuset, fast klockan inte var mer än fyra på eftermiddagen. Det lyste ut genom de gamla rutorna som skenet från en fyr. Han låg på divanen, som också var hans säng, med ett lapptäcke över sig. Jag kunde se hans rygg och hans nacke och hålet i hans gamla mörkgrå tröja som han hade försökt stoppa tre gånger nu. Det gick bara nya maskor igen. Min pappa. Jag fick tårar i ögonen igen. Jag visste inte riktigt varför. Han vaknade inte när jag öppnade dörren. Han brukade vara vaken om nätterna och sova på dagarna när jag var i skolan. Någon måste hålla vakt, sa han. Någon måste ha uppsikt. Men han ville aldrig säga varför det var så viktigt att ha uppsikt. Vi flyttade ut ganska snart efter att min mamma försvann. Medan det stora huset långsamt föll ihop och blev mer och mer spöklikt bodde vi i trädgården bakom, i det gamla växthuset. Vi lagade mat på två gaslågor. Vårt vardagsrum var en gammal soffa och en fåtölj, inklämda mellan de stafflier min pappa målade sina tavlor på. Vårt badrum låg i det uthus som en gång hade varit trädgårdsmästarens, och där fanns bara kallvatten nu för varmvattenberedaren hade gått sönder och min pappa visste inte själv hur man skulle laga den. På vintern sov vi i sovsäckar för att 15
hålla värmen. Jag var sju år innan jag kom på att fråga. Varför bor vi här, skrev jag till min pappa. ”Vad menar du?” frågade han. ”Varför bor vi inte i huset?” skrev jag. ”Det är för farligt”, sa han bara. ”Du måste hålla dig borta därifrån, Anna, lova mig det. Du får aldrig gå upp dit själv.” I min sjuåriga hjärna smälte de där två sakerna samman. Det var husets fel. Det var huset som hade tagit min mamma, huset som hade fått henne att försvinna. Det var därför det var farligt. Anna, hjälp mig. Det var som om jag fortfarande kunde höra det. Och jag viss te att om jag ville veta vad som hade hänt med min mamma var det i huset jag skulle börja leta. Han gick alltid med nyckeln på sig. Jag kunde se den nu, som en kontur i hans bröstficka. Det var en stor gammal nyckel, ganska klumpig, och längre än en tesked. Han låg på sidan och andades lugnt och tungt. Lapptäcket hade glidit halvvägs ned på golvet. Jag lutade mig lite in över honom, och mina näsborrar tog in den särskilda blandning av piptobak och terpentin som var min pappas lukt. Min hand smög sig ned mot bröstfickan utan att jag riktigt tyckte att jag hade sagt till den. Skulle han vakna … om jag nu försökte? Han skulle bli arg om han upptäckte det. Riktigt rasande, som han annars sällan blev. Jag la handen ovanpå fickan. Jag kände nyckeln genom tyget. Försiktigt pressade jag uppåt med tummen, så att den gled lite längre upp ur bröstfickan, och sedan ännu lite längre. Han andades fortfarande lugnt. Nyckeln var min. Den låg i min hand, kylig och mörk av ärg, och det gick en liten darrning genom mig, bara en liten darrning. Jag behöver ju inte använda den, tänkte jag. Men jag visste 16
mycket väl att jag lurade mig själv. Varför stjäla den ifall den inte skulle användas? När jag öppnade dörren igen vaknade han. ”Anna”, mumlade han yrvaket. ”Vart ska du? Vad är klockan?” Jag stod blickstilla ett ögonblick, som en tjuv som träffas av en strålkastare. Sedan gjorde jag tecknet som betydde att jag bara skulle gå och kissa. Ett av våra äldsta tecken, från när jag var väldigt liten. ”Sätt på vatten”, sa han. ”Så lagar jag te.” Men han var inte riktigt vaken, och redan medan jag stod och fyllde tekitteln med vatten somnade han igen. Jag satte kitteln på gasen, men jag tände den inte. Jag tittade upp mot huset. Nu eller aldrig, tänkte jag. Nu.
Det var halvmörkt därinne, lite mörkare än jag riktigt tyckte om. Jag prövade en av strömbrytarna, men lyset funkade förstås inte. Varför hade jag inte tänkt på att ta med en ficklampa? Till och med nere i växthuset hade ju pappa tyckt att det behövdes elektriskt ljus idag. Jag kunde inte förmå mig att stänga ytterdörren. Det kom ändå in lite ljus och luft när den stod öppen. Mina steg ekade på det kalla, glatta stengolvet. Det var ett stort rum, alldeles för stort för att kallas entré, fastän det var så vi sa på den tiden vi bodde i huset. Trappor vindlade uppför på båda sidor, uppför och uppför, och högt ovanför välvde sig taket i en stor glaskupol med bilder på – vita fåglar och svarta fladdermöss, och mörkröda blommor. Jag kunde inte se dem nu, för det kom nästan inte in något ljus genom kupolglaset. Det måste ha 17