Översättning av Nils Håkanson
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 3
2011-09-01 15.41
www.2244.se isbn 978-91-86729-08-0
Originaltitel: Anarchy in the UKR
Copyright Š Folio Publishers, 2005 Balto Print, Litauen 2011
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 4
2011-09-01 15.41
I am an antichrist I am an anarchist Don’t know what I want But I know how to get it I wanna destroy passerby Cause I Wanna be Anarchy No dog’s body
Sex Pistols. Anarchy in the UK
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 5
2011-09-01 15.41
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 6
2011-09-01 15.41
Första delen Färgen hos svarta damunderkläder
1 Olyckstillbud på järnvägen. I början av augusti kom Lesja och hämtade mig i Charkiv och vi köpte biljetter direkt så att vi kunde ta kvällståget därifrån. Det hade börjat småregna, stationen var halvtom, asfalten på perrongerna hade inte blivit varm under dagen. Vi fick hålla ut till kvällen, vänta i staden i tolv timmar, men sedan följde nattåg och låga stjärnor över vagnarna, som saltkristaller på fiskryggar. Tåget vi åkte med kände jag igen sedan jag var liten, man kan faktiskt säga att det var samma tåg som jag hade åkt med då, när jag satt på ett tåg första gången, min första erfarenhet av tåg, jag mindes fortfarande hur allting såg ut – de sovjetiska järnvägarnas lakan, bekväma som fuktigt papper, cigarettröken i gångarna, de mörka, frusna fälten utanför fönstret, ett landskap i samma färg som svarta damunderkläder, det var tidigt om våren och jag åkte samma sträcka som nu. Tiden hade gått, konduktörerna hade åldrats, men min kära gamla Sumi-Luhansk tuffade varje kväll längs gränsen i öster och ibland 7
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 7
2011-09-01 15.41
hände det att jag tuffade med. Om någon frågat så hade jag kunnat berätta om horor som drogat män i kupévagnarna och som när tåget stannat till hoppat av med plånböcker och sigillringar av kattguld, om sorglösa lägerfångar som äntligen fått återvända hem och som sög tag i alla människor de kom åt och hällde i dem utspädd polsk vodka, om unga konduktörer som började supa innan tåget lämnat perrongen så att jag mitt i natten var tvungen att öppna dörrarna och släppa på oroliga människor i någon namnlös gruvhåla, kort sagt, om man hade frågat mig om mina landsmäns vardagliga kamp och hjältemodiga arbete, då hade jag förstås berättat allt detta, men nog om den saken. För ungefär tio år sedan åkte jag ofta den här sträckan utan biljett, det var bara att vara på hugget när konduktörerna gjorde sin rond, kontrollen skedde förstås aldrig samtidigt i en hel vagn, det fanns alltid luckor, det enda man behövde göra var att gå från en vagn till nästa och så tillbaka igen. Inte mycket har förändrats sedan dess, det är ungefär samma passagerare, samma förtvivlade ansikten, samma evigt hetsiga konduktörer; vad jag förstått är det en exceptionellt hög andel bland de järnvägsanställda som lider av könssjukdomar, och inte undra på det som de super. Och nu satt jag här igen på min gamla Sumi-Luhansk, biljetterna skulle ta oss till Svatovo, vi hade plats i en sjaskig sittvagn, mitt emot oss satt en tjej som började pladdra så fort hon fick syn på oss. Varför ville hon prata med oss? Jag har märkt en sak med mig själv – om någon börjar snacka med mig så kommer jag garanterat att säga så många dumheter att det blir obekvämt efteråt, så det är ofta bäst att knipa. Tjejen såg sportig ut, inte så att hon hade träningskläder på sig eller hade stora biceps, vad skulle hon ha det för? hon hade inga särskilda biceps, hon såg bara sportig ut och var väl rätt snygg, inte behövde hon prata med oss, men hon snackade oavbrutet, då och då försökte vi underhålla samtalet, men framförallt bjöd vi henne på sprit. Det visade sig att hon pluggade på polishögskolan, hon skulle bli snut 8
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 8
2011-09-01 15.41
och berättade om hur hårt de drillades, stenhårt, och det omöjliga att få till det rent privat, med sex alltså, jättesvårt, de var förbjudna att sminka sig. Fast det kanske är lika bra, tänkte jag, för om poliser börjar sminka sig så skulle folk tappa den lilla respekt de har kvar för dem. Och polissex, det ville jag inte ens tänka på, av sex följer ungar och kanske är det förresten därför vi har så många poliser, men de tankarna höll jag för mig själv, det var inget fel på tjejen, jag ville inte göra henne ledsen, även om det där med polissex inte lämnade mig någon ro – det är kanske bra ändå, tänkte jag, att de ger polisstudenterna brom i frukostkrämen så att de inte gör annat än sover i sina kaserner och inte stör varandra, undrar om man blir beroende av brom? om man antar det, alltså om man antar att en stor majoritet av dessa söta och av systemet ännu oförstörda polisstudenter får tillskott av brom i maten och måste tampas med sitt bromberoende hela livet, att det leder till att nästan alla poliser lider av olika personliga trauman, då kan man tänka sig en polis som kommer hem från dagens runda, slänger de färska skalperna i tamburen, går ut i köket och hämtar sin kaloririka middag, tittar på sin pratshow och borstar tänderna med diskmedel, men som innan han slänger sig på sängen går ut i köket igen, sveper ett glas vatten med brom, släcker lamporna och slocknar även själv, utan att uppfylla plikten inför vare sig Gud eller sina efterlevande, för att inte tala om frugan. Men nej, förklarar tjejen, det där problemet måste man ju fixa, man måste leva också, ja, säger jag, fast vad är det för liv om man inte ens kan onanera som vanligt folk, men nej då, säger hon, jag gillar allt, nu till exempel är jag på väg hem till Luhansk på lov. Vart ska ni? Ungefär ett år tidigare hade jag i en intervju sagt att jag tänkte skriva en bok om anarkismen. Nu fattar jag inte vad jag menade med det, jag har aldrig haft någon som helst lust att skriva en bok om anarkismen, vilket kanske inte är ett skäl att låta bli, någon bör väl skriva den 9
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 9
2011-09-01 15.41
boken också, men inte jag. Det jag ville göra var någonting mycket enklare och begripligare – att åka till de platser där de ukrainska anarkokommunisterna hade varit som mest aktiva och att försöka skriva något om detta. Jag hade skaffat mig journalistleg och kommit överens med Lesjka om att han skulle hänga på som fotograf. Lesjka hade tagit det hela på stort allvar och legat på och ställt frågor om vad han borde läsa in sig på, men jag sa att jag har ingen aning, läs Kropotkin. Eller förresten, läs ingenting. Och nu gick sommaren mot sitt slut, vädret blev bara sämre, till sist hade vi ändå kommit iväg. Lesjka hade som sagt hämtat mig i Charkiv och nu hade vi i flera timmar hållit oss vakna i den mörka vagnen med den konstiga tjejen och försökte på olika sätt förklara vart vi var på väg, utan att lyckas skärpa till oss och reda ut det ordentligt. Jag hade ingen lust att förklara all teoribildning bakom det anarkistiska självstyret för henne, det var ingen idé, inte med hennes exercisövningar och brom, och att prata om min barndom och de demoner som ibland kommer uppkrälande ur den hade varit minst lika dumt – vad hade hon kunnat begripa av min barndom, hon som inte hade tagit itu med sin egen. Ibland blir man bara så illa tvungen att sätta sig ner och lyssna på sina personliga maror, sina inre röster, åtminstone de snällare av dem, ibland måste man hörsamma deras råd, till exempel när de viskar till dig – åk, åk nu, du har ju bott där en gång, du är ju uppvuxen där, i alla fall nästan, spela roll, försök kräla upp ur de där hålen igen, se om du har vad som krävs, om ditt minne klarar av det, att återskapa alla de där stigarna som på något konstigt och osannolikt sätt har löpt samman i din personliga erfarenhet av motstånd; ibland kan det vara värt att släppa ut alla sina demoner, de som ändå flyger ut varje natt ur dina lungor som brevduvor ur burar, följande vägar som bara de känner; så med tanke på allt detta – vad skulle jag svara den där tjejen som satt där med sina biceps? att jag skulle färdas i samma riktning som hon i ytterligare några timmar, att jag gjort det många gånger förr, att jag 10
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 10
2011-09-01 15.41
någonstans mitt i natten, om tåget inte spårade ur och alla dog, tänkte stiga av och ta mig ännu längre bort, att jag tänkte återvända till den stad som jag vuxit upp i och som jag nu hade undvikit en tid, att jag tänkte hälsa på de vänner som väntade därborta; att jag verkligen inte var ute efter att upptäcka någonting nytt, jag skulle bara byta tåg några gånger, byta buss några gånger, byta riktning och köpa biljetter, ibland stanna till, men bara för att på nytt få bekräftat att ingenting förändrats, att allt förblir vid det gamla, som alltid, som det ska vara; att ingenting kan förändras om du inte förändras själv. Och att just detta faktiskt var något som det var värt att förvissa sig om. Jag kunde inte berätta precis vart jag var på väg, hon hade inte fattat, för på den plats där tåget endast skulle stanna för henne, där stannade tiden för mig och jag kunde bara stå där och vänta på att den skulle komma i rörelse igen, vänta i bävan för att inte skrämma upp den, och eftersom jag kände till den här vägen så väl visste jag hur lång den var och precis vad som väntade där den tog slut. På nästa station gick vi av och köpte öl. Klockan var ett på natten. Jag tror att det regnade. Eller? Jag minns inte. Det spelar ingen roll.
2 Liftandets umbäranden i vårt fosterland. Det finns flera sätt att mer eller mindre smärtfritt ta sig de tjugo milen från Charkiv till den där lilla staden som mest är känd för att det var där som den blivande poeten Volodimir Mikolajovitj Sosiura slank undan fångenskap och slapp bli hackad i slamsor, vilket hade berövat den ukrainska sovjetlitteraturen flera verk av betydelse, bland annat hans fullständigt bedrövliga memoarer – ja, som sagt, det finns flera sätt att ta sig dit: för det första kan man åka buss, det är enklast och bekvämast och det 11
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 11
2011-09-01 15.41
är därför vi tar bussen. Men det är inte det enda sättet. Man kan också ta pendeltåg, det innebär flera byten, och särskilt vill jag nämna bytet mitt i natten på den fantastiska stationen i Grakovo, där man inte träffar en levande själ förrän långt fram på morgonen men där enorma silor reser sig mot himlen inne på ett ödsligt fabrikskomplex alldeles intill, en bitter påminnelse om jordbrukets urartning i den ukrainska sovjetrepubliken, och där ingenting annat finns att göra mitt i natten än att gå upp på bron ovanför perrongerna – varför man anlagt den är faktiskt obegripligt, vem vill gå däruppe? – och stirra på himlen i väntan på att solen eller vad som helst ska visa sig, och när solen till sist går upp vid fem så inser du att den rör sig precis som en flundra, fladdrande med sidorna, tyst smygande över den avlägsna motorvägen som kantas av döda djur och använda kondomer, du stirrar in i den länge och väl, tre timmar i sträck, ända tills nästa pendeltåg rullar in. Förresten, apropå motorvägen. Man kan alltid lifta. På sommaren är det rätt skönt, på vintern farligt. Men inte ens på sommaren är det särskilt spännande, tro mig – vägen ligger oftast ödslig, det var under sovjettiden som vägarna var fulla av liv och man sålde saft vid mackarna, numera har infrastrukturen förvittrat och även om man kan köpa allt man önskar i vägkiosker nära byar och småstäder, vapen och knark också, så har allt liv bortanför samhällena blivit dystert och stympat, all underhållning har försvunnit från vägkanten, förarna måste kämpa för att hålla sig vakna, folket ute i stugorna glor på dig som på en idiot, inte ens hororna stannar för att ta med dig därifrån, bort från de ändlösa solrosfälten, bort från motorvägens alla busskurer med spår av blod och sperma på väggarna, bort till människorna och deras liv och mataffärer, fast just affärerna gör detsamma, tro mig, det gäller inte dem. Jag kan den här sträckan, jag omhuldar månget kärt minne av petting i glödheta bussar, minnet av spräckta skallar och blod på asfalten nedanför en hastighetsskylt, minnet av någons ljusa lockar på min axel, försiktigt föser jag dem åt sidan när 12
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 12
2011-09-01 15.41
vi närmar oss vårt slutmål och hon börjar vakna; det är förstås lärorikt att stanna till under resan, ingen tvekan, men när man liftar mellan Charkiv och Luhansk utgör alla dessa uppehåll resans stomme, dess kött, de är så långa och så täta att de fyller upp allting – dig, dina förväntningar, din uppgivenhet. En het sommar var det precis så, jag färdades där efter en natt på den osannolika Grakovostationen, en natt som jag avslutade genom att gå ut på den ödsliga motorvägen med dess hundlik och spår efter andra människors kärlek; och den gången hade jag tur – en biker plockade upp mig nästan direkt och körde mig säkert tio mil innan han satte av mig utanför Vuzlova. Det var då det började på riktigt, jag blev stående en timme, sedan började jag gå. Luften var tryckande het, full av damm och mjölkörtsdoft, jag var tvungen att hålla mig i rörelse, i en sådan värme är det omöjligt att bara stå och vänta på att rätt fordon ska behaga stanna till, man måste röra sig, och så trampar man iväg på all världens vägsten, förbi all årets solrosor, blommor som vänder sig om efter dig och solen. Jag vill understryka att jag gick en och en halv mil den dagen, sedan kollapsade jag i gräset och sov till kvällen. Det var knappt att jag tog mig fram, jag vet inte hur jag ska förklara det – det är mycket i mitt liv som jag överhuvudtaget inte minns och mycket som jag inte vill minnas, men den där vägen, det där gruset, de där smutsiga hållplatserna där jag stannade till och gömde mig för solen, den där bruden som stod och väntade på bussen i andra riktningen och som tittade på mig – allt det där kommer jag alltid att minnas. Det finns några ställen på den vägsträckan som jag får stånd av att tänka på. Lite förbi Svatovo finns ett sådant ställe, en korsning där några truckers satte av mig en septemberdag, satte av mig och försvann till höger och lämnade mig bland de ensliga höstfälten, varma som det framflödande blodet hos ett nyslaktat djur; det var svinkallt om nätterna, men om dagarna värmde fortfarande solen, jag hade färdats nästan ett dygn i sträck och när jag steg av där i korsningen bar jag med mig all den 13
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 13
2011-09-01 15.41
svärta och ångest som ansamlats på vägen dit; jag stod på den grå asfalten och hörde hur fåglarna skrek ovanför mitt huvud, fåglar som fortfarande dröjde kvar men som oundvikligen skulle flytta snart, och plötsligt insåg jag att om jag skulle stanna kvar, om jag skulle stå kvar där riktigt, riktigt länge, då skulle jag märka hur fågelkvittret sakta försvann, hur det tystnade alltmer för varje dag, och sedan skulle fåglarna vara helt borta och i deras ställe skulle det komma något annat, förslagsvis – tystnad. Men av någon anledning har jag aldrig varit smart nog att stanna, hur många oväntade ställen som än öppnat sig för mig i skymningar och morgondis, hur många hopstörtade fabriker och översvämmade samhällen, vallmoplantager och försvarsanläggningar, skeppskranar och höstliga bergssluttningar jag än stött på – jag har aldrig stannat vid en enda sluttning, vid en enda valmoplantage, trots att jag säkert hörde hemma just där, vid plantagen; kanske var det just jag som skulle ha fyllt upp något hål i etern som nu bara suger åt sig mer och mer syre och ljus och en dag kommer att skapa korsdrag i världsordningen, kanske det, men poängen är ändå att jag aldrig har stannat, det är det grundläggande misstaget – försöket att fördjupa sig i ytan, att fånga så mycket som möjligt i minnets kamera, att låta det blandas med den egna erfarenheten och att inte stanna, aldrig stanna, eftersom varje uppehåll kan utgöra en fälla, en fälla som öppnar sig under dig som en fallucka som du känt till hela tiden och varit rädd att komma nära. Men om jag hade stannat, då hade jag kunnat märka att det är mycket intressantare och roligare att bosätta sig på den där ytan och i de minnen som förbinds med den, i alla fall intressantare än att slentrianmässigt låta ytan växa igen och minnesnystanet rullas ut i all oändlighet. Ju oftare man stannar på vägen och ju längre uppehåll man gör, desto större chanser får man förstås att upptäcka alla de detaljer som man aldrig märker om man inte stannar, det handlar inte ens om att man får andra perspektiv, det handlar bara om hur snabbt 14
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 14
2011-09-01 15.41
man drar förbi; om jag bara hade stannat så hade jag märkt att det inte enbart var mina föreställningar om landskapet som förändrades, utan att det framförallt var själva landskapet som förändrades och att det ledde till förändringar i mig. För några år sedan var min bror med om en olycka på den här vägsträckan. Han krockade med några affärsmän som kom över på fel sida, brorsan hann inte väja, han klarade sig undan med ett par brutna ben, men bilen var bara att skriva av, den var helkvaddad; och varje gång jag åker förbi det där stället undrar jag vad som kan finnas kvar, några spår måste ju finnas, svarta hjulränder över asfalten, ett tillbucklat järnräcke, en jeanstrasa i vägrenen, doften av utspilld bensin, blod, där måste ju finnas blod, om det inte tvättats bort av regnet förstås, fast det har det väl, ja det är klart att blodet tvättats bort. Min bror har krockat flera gånger, han har förstört motorcyklar, hur många som helst, han har fallit av dem i full hastighet, fått huden uppskrapad och kläder söndertrasade, men rest sig upp och åkt vidare som om ingenting hänt, han har haft så många bilar att jag inte minns hälften. När vi var små var det han som lärde mig köra båge, men det hade han inget för – jag har alltid varit rädd för höga hastigheter, det är jag fortfarande, särskilt efter den gången när jag var liten och söp mig full med några kompisar och snodde en tung Uralmotorcykel med sidovagn och körde länge och väl på en likadan landsväg, gropig och dåligt underhållen, och när hojen till slut gav upp så märkte jag att min kompis, som för övrigt satt vid styret, hade somnat. I nästa sväng flög motorcykeln rakt fram och vi landade som genom ett under mitt emellan stödpelarna i ett kraftledningstorn. Vi överlevde och nyktrade snabbt till, men jag är fortfarande rädd för att åka i höga hastigheter, jag är rädd för att åka, mest av allt är jag rädd för att stanna.
15
Zjadan_Anarchy in the UKR.indd 15
2011-09-01 15.41