Lisa unger
Vackra lögner ĂversĂ€ttning Eva HaskĂ„
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 3
2012-03-15 15:49:40
www.fenixbok.se Amerikanska originalets titel Beautiful Lies Copyright © Lisa Unger 2006 This translation published by arrangement with Crown Publishers, an imprint of the Crown Publishing Group, a division of Random House, Inc. and Lennart Sane Agency AB Omslagsfoto © Mohamad Itani / Arcangel Omslagsdesign à sa Hjertstrand Brensén Första svenska utgÄva Bokförlaget Forum 2006 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-015-1
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 4
2012-03-15 15:49:40
Till Jeffrey Du Àr allt för mig. Alltid.
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 5
2012-03-15 15:49:40
i_unger_Vackra làžŁàžgner_1-432_Cs5.indd 6
2012-03-15 15:49:40
Ty han var anonym, utan namnâŻâŠâŻförĂ€ldralös, quidam. Cyprian K. Norwid
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 7
2012-03-15 15:49:40
i_unger_Vackra làžŁàžgner_1-432_Cs5.indd 8
2012-03-15 15:49:40
Den 25 oktober 1972 Ibland önskade hon att han vore död. Inte att hon aldrig hade trÀffat honom, eller att han aldrig hade blivit född, utan att han hade blivit överkörd av en bil eller fÄtt en vÄldsam död i ett krogslagsmÄl, eller att han hade fastnat med armen i en maskin och förblött innan nÄgon hann rÀdda honom. Och hon önskade att han, under sina sista ögonblick nÀr han kÀnde livet rinna bort, skulle förstÄ vilken djÀvul han hade varit, vilket förslösat liv. Hon kunde se honom framför sig nÀr blodet samlade sig i en svart njurformad pöl under honom och han i dödsÄngestens sista klarhet Ängrade sig och förstod att han skulle fÄ plikta för att ha varit den han var. I den mörka stunden skulle han vara ledsen, vÀldigt ledsen. Men dÄ skulle det vara för sent. SÄdana var hennes kÀnslor för honom. Hon lÄg ensam i mörkret pÄ det gamla tÀcket ovanpÄ sÀngen. Elementet körde runt torr, varm luft och emellanÄt gav det ifrÄn sig en ljudlig smÀll som om nÄgon drÀmde till ett rör med en skiftnyckel. Genom babymonitorn lyssnade hon pÄ sin dotters lugna, regelbundna andetag. Fönstret skallrade i den starka blÄsten. Hon visste att det var kallt ute, kallare Àn det hade varit nÄgon gÄng den hÀr hösten. Men hon svettades lite grann. Det blev alltid för varmt inne i lÀgenheten. PÄ natten brukade den lilla (fast hon var egentligen inte sÄ liten lÀngre, nÀstan tvÄ Är) sparka av sig tÀcket. Det lyssnade hon 9
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 9
2012-03-15 15:49:40
efter: nĂ€r barnet plötsligt snurrade runt i sömnen och tĂ€cket gled av. Men hon lyssnade efter andra ljud ocksĂ„. Hennes hjĂ€rta hade Ă€ntligen slutat banka och barnet hade Ă€ntligen slutat skrika, men hon visste att han skulle komma tillbaka. Hon lĂ„g fullt pĂ„klĂ€dd i grĂ„ sweatshirt, jeans och joggingskor och höll telefonen i handen. Vid ena benet hade hon ett basebolltrĂ€. Om han kom tillbaka skulle hon ringa till polisen igen, trots att de redan hade varit dĂ€r en gĂ„ng i kvĂ€ll nĂ€r han hade gĂ„tt. Han hade besöksförbud. De var tvungna att komma hur mĂ„nga gĂ„nger hon Ă€n ringde. Hon kunde inte fatta att det hade blivit sĂ„ hĂ€r, hennes liv. Om det inte hade varit för dottern skulle hon tycka att hon bara hade strulat till det, gjort sĂ„ mĂ„nga misstag, svikit sĂ„ mĂ„nga förhoppningar. Men hon visste Ă„tminstone att hon hade gjort en sak bra â trots allt elĂ€nde var hennes dotter lycklig, frisk och Ă€lskad av sin mamma. Klockan vid sĂ€ngen kastade ett grönt sken och de enda ljud som hördes nu var barnets andning och ljudet frĂ„n kylskĂ„pet borta i köket. Det var gammalt och gav ifrĂ„n sig ett svagt stönande och skramlande. Hon hörde det knappt lĂ€ngre, bara nĂ€r hon lyssnade spĂ€nt i mörkret och oroade sig för var han befann sig och vad han skulle försöka med hĂ€rnĂ€st. Deras förhĂ„llande hade varit nĂ€stan slut nĂ€r hon berĂ€ttade att hon var gravid. Om man ens kunde kalla det ett förhĂ„llande. De hade gĂ„tt ut tillsammans ett par gĂ„nger. Han brukade hĂ€mta henne i sin Monte Carlo och ta henne med till en pizzeria dĂ€r folk tycktes kĂ€nna honom. Han drog ut stolen till henne och sa att hon var söt. Han brukade sĂ€ga det nĂ„gra gĂ„nger medan de Ă„t, som utfyllnad i en konversation som tröt oftare Ă€n den flöt. De hade sett Bill McKay â utmanaren med Robert Redford och Getaway-rymmarna med Steve McQueen. Hon hade inte varit sĂ€rskilt intresserad av att se nĂ„gon av filmerna, 10
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 10
2012-03-15 15:49:40
men han hade inte frĂ„gat henne. Han körde bara till bion, gick fram till biljettluckan och sa vad han ville se. Det borde kanske ha varit en första varning för henne. Om man bjuder sin flickvĂ€n pĂ„ bio ska man vĂ€l ta reda pĂ„ vad hon vill se? NĂ€r hon satt i biosalongens mörker med en bytta popcorn mellan benen brukade han leka med hennes hĂ€stsvans och viska i örat pĂ„ henne att hon var sötâŻâŠâŻigen. Andra gĂ„ngen, nĂ€r de sĂ„g Getaway-rymmarna, hade hon lĂ„tit honom ta henne pĂ„ brösten, nĂ€stan tyckt om det, kĂ€nt att hon blev varm mellan benen. Den kvĂ€llen hade han följt med henne till lĂ€genheten och de hade sovit tillsammans. Men han hade inte stannat hela natten. Hon hade legat med honom igen nĂ„gra gĂ„nger efter det, men han slutade bjuda ut henne pĂ„ pizza och bio. Och sedan, precis nĂ€r hon hade vant sig vid att höra hans röst i telefonen och kĂ€nna hans arm om axlarna, tonade han bort ur hennes liv. SĂ„ blev det visst med alla. Ena veckan var de tillsammans och i nĂ€sta var de som frĂ€mlingar. Ett tag hörde han av sig varje kvĂ€ll och sedan blev det varannan kvĂ€ll. DĂ€refter slutade telefonen att ringa helt och hĂ„llet. Hon brukade titta pĂ„ den dĂ€r den stod pĂ„ köksbĂ€nken och lyfta pĂ„ luren för att kontrollera att den fungerade. Hon var inte uppfostrad till att jaga efter en karl, ta initiativ till möten eller frĂ„ga varför han hade slutat ringa, sĂ„ nĂ€r han inte hördes av försökte hon aldrig fĂ„ tag i honom. Hon var förstĂ„s inte heller uppfostrad till att lĂ„ta en karl tafsa pĂ„ henne i en biosalong och sedan ligga med honom. Hur som helst sĂ„ var han för henne inget annat Ă€n ett sĂ€tt att fĂ„ tiden att gĂ„, ett sĂ€tt att komma över mannen före honom. SĂ„ olika de tvĂ„ hade verkat utĂ„t. Den förre hade varit rik, bjudit flott pĂ„ stan, köpt presenter: klĂ€nningar och smycken. Han hade pratat franska med henne, och trots att hon inte förstod var hon imponerad. Hennes misstag hade varit att han var hennes chef. Och nĂ€r han tröttnade pĂ„ henne 11
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 11
2012-03-15 15:49:40
hade han föreslagit att han skulle hjĂ€lpa henne att hitta ett annat jobb. De var sĂ„ olika, den hĂ€r och den förre. Men nĂ€r allt kommer omkring var de ju precis likadana allihop. De tröttnade och ville bli av med henne. Eller sĂ„ blev de reserverade och likgiltiga. Eller vĂ„ldsamma som den hĂ€r. Hennes förĂ€ldrar, storrökare bĂ„da tvĂ„, hade dött alldeles för unga inom loppet av tvĂ„ Ă„r. Hennes mamma hade dött lĂ„ngsamt och plĂ„gsamt av lungemfysem och hennes pappa av en plötslig hjĂ€rtattack. Hon hade inga syskon. Hon hade alltsĂ„ ingen att dra skam över nĂ€r hon blev gravid utan att vara gift, men ingen att vĂ€nda sig till heller. Maria var hennes enda vĂ€n, hon bodde pĂ„ nedre botten och alla kallade henne för madam Maria. Den Ă€ldre kvinnan försörjde sig pĂ„ att spĂ„ i tarotkort och förmedla vĂ€gledning frĂ„n âGudinnanâ, som hon uttryckte det. Madame Maria hade sagt att en gĂ„va var pĂ„ vĂ€g till henne. Det sa Maria alltid. Den hĂ€r gĂ„ngen hade hon haft rĂ€tt. NĂ€r hon var sĂ€ker pĂ„ sin sak sökte hon upp honom. Han frĂ„gade hur hon kunde veta att det var hans. DĂ„ började hon hata honom pĂ„ riktigt och undrade hur i all vĂ€rlden hon hade kunnat ge sig sĂ„ lĂ€tt till nĂ„gon sĂ„ ovĂ€rdig. Hon försĂ€krade att hon inte begĂ€rde nĂ„got av honom, hade bara velat ge honom en chans att bli pappa. Han körde dĂ€rifrĂ„n och lĂ€t henne stĂ„ ensam kvar pĂ„ en mörk parkeringsplats. Det började regna, ett fint duggregn bara, medan hon hörde motorbullret frĂ„n hans Monte Carlo försvinna lĂ€ngre och lĂ€ngre bort. Det hade varit ett misstag att söka upp honom, hon hade missbedömt honom. Hade trott att han kanske skulle ta sitt ansvar. Fel igen. Kanske var det dĂ„ligt samvete eller nyfikenhet eller kanske till och med nĂ„got slags latent förmĂ„ga till kĂ€rlek som gjorde att han började komma hem till henne nĂ€r barnet var nĂ„gra mĂ„nader gammalt. Och det verkade nĂ€stan som 12
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 12
2012-03-15 15:49:40
om han var intresserad av att vara pappa. Men efter ett tag var det precis som med biobesöken: han trodde han kunde börja bestĂ€mma tid och plats och fĂ„ sig ett ligg nĂ€r han Ă€ndĂ„ var i farten. Det var dĂ„ brĂ„ken började. PolisanmĂ€lningar. Han kom med ursĂ€kter. Hon förlĂ€t honom för barnets skull. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ngâŻâŠâŻtill en oförlĂ„tlig eftermiddag. DĂ„ började kampen pĂ„ allvar. MĂ„nga kvĂ€llar sedan dess hade hon precis som den hĂ€r kvĂ€llen legat fullt pĂ„klĂ€dd i mörkret och vĂ€ntat. Och hon hade haft sĂ„ mycket tid att tĂ€nka pĂ„ varför det hade blivit sĂ„ hĂ€r. Hon hade gĂ„tt igenom allt de nĂ„gonsin sagt och gjort tillsammans, dissekerat och analyserat alla sina ord och handlingar och frĂ„gat sig vad hon hade kunnat göra annorlunda. Men det enda hon kom fram till var att hon borde ha tĂ€nkt pĂ„ det dĂ€r med bion, att han aldrig hade frĂ„gat henne vad hon ville se. Det borde ha förvarnat henne om vad för sorts mĂ€nniska han var. Ibland Ă€r det de smĂ„ detaljerna som sĂ€ger mest. Hon mindes den dĂ€r eftermiddagen. Den hade etsat sig fast i henne som ett brĂ€nnmĂ€rke i huden. âDâ för dĂ„lig mor. Hon mindes hur hon hade fĂ„tt samtalet pĂ„ jobbet frĂ„n Maria, hur hon hade rusat hem till lĂ€genheten dĂ€r hon hade lĂ€mnat babyn med honom. Hon mindes hur hon hade hört grĂ„ten, omisskĂ€nnlig, hjĂ€rtslitande, en förbindelse direkt frĂ„n barnets hjĂ€rta till hennes eget, medan hon tog trappan tvĂ„ steg i taget. Hon mindes hur hon hade störtat in genom dörren och sett honom sitta i soffan med ansiktet blekt av skrĂ€ck. Dörren till barnkammaren var stĂ€ngd, som om han hade stĂ€ngt den för att slippa höra barnet skrika. Hon mĂ„dde illa, kĂ€nde rĂ€dslan brĂ€nna i varje fiber i kroppen nĂ€r hon kastade upp dörren. Barnet satt i spjĂ€lsĂ€ngen, alldeles rödgrĂ„tet, med ena armen i en fasansfull, onaturlig vinkel. PĂ„ samma gĂ„ng som hon tog barnet och sprang, vrĂ„lade hon: âVad har du gjort? 13
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 13
2012-03-15 15:49:40
Vad har du gjort? Titta vad du har gjort!â Han bara satt dĂ€r, stum, med utbredda armar. Hon tittade inte pĂ„ honom igen nĂ€r hon sprang med sitt skrikande, skadade barn i famnen. Hon vĂ€ntade inte, kunde inte vĂ€nta pĂ„ en ambulans. SĂ„ försiktigt hon kunde satte hon babyn i bilbarnstolen. Den lilla flickans skrik var knivar som skar sönder och dödade henne inombords. Hennes egna tĂ„rar kĂ€ndes som om de borde vara av blod. Hon försökte hĂ„lla rösten lugn och jollrande medan hon körde: â SĂ„ja, sĂ„ja. Det blir snart bra, Ă€lskade lilla. Mamma Ă€r hĂ€r. Mamma Ă€r hĂ€r.â PĂ„ akuten tog en lĂ€kare barnet ur hennes famn och hon följde efter nĂ€r han skyndade ivĂ€g genom sjukhuskorridorerna till barnavdelningen. Hon bad, hon bad att dotterns doktor som alternerade mellan Little Angels-kliniken och sjukhuset skulle vara i tjĂ€nst. Hon blev bönhörd och efter bara nĂ„gra minuter befann sig flickan under hans varsamma hĂ€nder. âMen lilla vĂ€n. Vad har hĂ€nt med dig?â sa han tyst. Hon kunde ingenting göra, bara stĂ„ stum bredvid honom. âMammaâ, sa han milt. Han anvĂ€nde aldrig hennes namn nĂ€r han höll pĂ„ med barnet. âJag vet att det hĂ€r Ă€r hemskt, men jag tĂ€nker be dig gĂ„ ut och vĂ€nta sĂ„ att jag kan fixa till det hĂ€r lilla knytet. Du Ă€r vĂ€ldigt uppskĂ€rrad och rĂ€dd just nu och det vet hon, hon kĂ€nner det. Kan du vara riktigt tapper och vĂ€nta utanför?â Hon nickade mot sin vilja och lĂ€t sig lotsas ut av en sköterska. Sköterskan, en ung kvinna med klarblĂ„ ögon bakom tjocka hornbĂ„gade glasögon, tittade pĂ„ henne med lika delar medkĂ€nsla och misstĂ€nksamhet. Och Ă€ven klander. Kallt och övertygat. Kan de tro att jag har skadat min dotter? frĂ„gade hon sig genom skrĂ€ckens dimmor. Skulle de kunna tro det? Det kĂ€ndes som om bröstet skulle explodera av de starka kĂ€nslor som stormade dĂ€r medan hon höll blicken pĂ„ dör14
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 14
2012-03-15 15:49:40
rarna till undersökningsrummet. Babyns grĂ„t hade övergĂ„tt frĂ„n skrik till gny och sedan blev det tyst. Hon kĂ€nde sig förlamad, fjĂ€ttrad vid den orange plaststolen som hon satt pĂ„, oförmögen att försöka ta reda pĂ„ vad tystnaden berodde pĂ„. Sedan, efter hundra Ă„r, kom doktorn ut. âHon kommer att bli braâ, sa han milt, satte sig bredvid henne och lade en hand pĂ„ hennes knĂ€. Han fortsatte att prata om hur vanskligt det Ă€r med en fraktur pĂ„ ett sĂ„ litet barn och alla speciella hĂ€nsyn de var tvungna att ta nĂ€r de fixerade armen och vad de behövde tĂ€nka pĂ„ för den fortsatta lĂ€kningen. Orden hon kommer att bli bra for runt, runt i huvudet pĂ„ henne tills hjĂ€rtat hade bearbetat informationen och börjat Ă„tergĂ„ till sin normala rytm, tills blodet började cirkulera igen och gav henne livet tillbaka. SkrĂ€cken hade gjort att hon svĂ€vade i ett vakuum mellan liv och död tills hon visste att hennes barn inte lĂ€ngre hade ont. âDet Ă€r okejâ, sa han och tittade henne i ögonen. âDet kommer att bli bra.â Men det fanns nĂ„got annat i hans blick ocksĂ„. Det fanns oro och misstĂ€nksamhet i det ansikte som i vanliga fall var sĂ„ vĂ€nligt och varmt. De blev kvar pĂ„ sjukhuset större delen av natten medan barnet sövdes och armen lades i ett pyttelitet gipsförband. Doktorn stannade hos dem tills det var dags att Ă„ka hem. NĂ€r hon gjorde sig i ordning för att gĂ„ nuddade doktorn vid hennes arm och tittade pĂ„ henne med ett uttryck hon inte kunde tyda. âDu Ă€lskar ditt barn mer Ă€n allt annat, inte sant?â frĂ„gade han och lĂ€t vĂ€ldigt sorgsen. âMer Ă€n nĂ„gonting annat.â âKommer du att kunna skydda henne?â Det var en sĂ„ mĂ€rklig frĂ„ga, i synnerhet eftersom den var ett eko av den frĂ„ga som hennes eget plĂ„gade hjĂ€rta stĂ€llde. âOm nĂ„gon vill skada det hĂ€r barnet fĂ„r de döda mig först.â 15
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 15
2012-03-15 15:49:40
Han nickade. âSĂ„ lĂ„ngt ska det inte behöva gĂ„. Se noga till att fullfölja polisanmĂ€lan. Och sĂ„ ses vi pĂ„ kliniken pĂ„ torsdag â eller tidigare om det skulle bli problem.â Hans röst hade blivit strĂ€ng och hon nickade lydigt. âJag önskarâ, sa hon nĂ€r han vĂ€nde sig frĂ„n henne, âatt hon hade en pappa som ni.â Han tittade konstigt pĂ„ henne, tycktes vara pĂ„ vĂ€g att sĂ€ga nĂ„got men bestĂ€mde sig sedan för att inte göra det. Han log ett varmt och tryggt leende fullt av medkĂ€nsla. âJag ocksĂ„. Jag ocksĂ„.â Alltid nĂ€r hon tĂ€nkte pĂ„ den stunden vĂ€llde hatet mot mannen som hade skadat hennes barn fram pĂ„ nytt. Hon stĂ€rktes i sitt beslut att stĂ„ emot hans eviga böner om förlĂ„telse, hans stĂ€ndiga tiggande om att fĂ„ en minut, bara en minut med babyn och hans raseriutbrott mot henne nĂ€r hon nekade honom det. Det hade varit en olyckshĂ€ndelse nĂ€r han skadade babyn. Han hade aldrig menat att skada henne, pĂ„stod han. Han hade verkat nog sĂ„ Ă„ngerfull. Men hon tĂ€nkte hela tiden pĂ„ det som lĂ€karen hade frĂ„gat henne. Kommer du att kunna skydda henne? Enda sĂ€ttet för henne att sĂ€kert kunna svara ja pĂ„ den frĂ„gan var om hon höll honom utanför deras liv. Hon kanske hade slumrat till ett tag men nĂ„gonting störde henne och hon flyttade handen frĂ„n telefonen till basebolltrĂ€t. Hon lĂ„g tyst, pĂ„ helspĂ€nn, och lyssnade ut i natten. Babyn rörde pĂ„ sig i sömnen och suckade. Hon hörde en svag smĂ€ll, mer som ett klickande, ljudet av en metallfjĂ€der som spĂ€ndes, som om nĂ€tdörren öppnades mycket försiktigt. Han hade aldrig varit tyst förut. Han hade alltid kommit med buller och bĂ„ng. Hon kĂ€nde hur strupen snördes samman nĂ€r hon ljudlöst gled ner frĂ„n sĂ€ngen utan tanke pĂ„ telefonen men med bolltrĂ€t i handen. Hon gick bort till dörren och kikade ut i lĂ€genhetens lilla vardagsrum. DĂ€rifrĂ„n 16
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 16
2012-03-15 15:49:40
kunde hon se ytterdörren. Med ens sĂ„g lĂ„set alldeles för klent ut och hon förbannade sig sjĂ€lv för att hon inte hade satt in extralĂ„set och sĂ€kerhetskedjan som polisen hade re kommenderat. Hon hade inte haft rĂ„d. Fönstret vid sidan om dörren hade galler men det satt vid en avsats som vem som helst kunde ta sig upp pĂ„ via en trappa. Var det hans skugga hon just sĂ„g röra sig framför fönstret? Gardinerna var fördragna men gatlyktan pĂ„ parkerings platsen lyste skarpt hela natten och ibland kunde hon se skuggan av folk pĂ„ vĂ€g till sina lĂ€genheter. Hon lystrade igen men hörde ingenting. Hon var pĂ„ vĂ€g att slappna av nĂ€r hon hörde det pĂ„ nytt, det dĂ€r ljudet av en metallfjĂ€der som spĂ€ndes. Stod han utanför hennes dörr, innanför nĂ€tdörren? Hon började andas snabbare och kĂ€nde ett tryck över bröstet. Hon tittade pĂ„ telefonen som hon hade lĂ€mnat pĂ„ sĂ€ngen och funderade pĂ„ att ringa polisen. Men hon stod inte ut med tanken pĂ„ att de skulle komma förgĂ€ves en gĂ„ng till. Han hade redan gĂ„tt nĂ€r de kom förra gĂ„ngen. Och Ă€ven om de artigt tog emot hennes redogörelse började hon kĂ€nna sig som en som ropade pĂ„ hjĂ€lp i tid och otid. Om hon ringde efter dem igen och det egentligen inte var nĂ„gonting skulle det bli sĂ„ pinsamt. Hon fattade bolltrĂ€t med bĂ„da hĂ€nderna och gick mot dörren. Hon gick tyst, sakta. Han hade alltid vĂ€snats nĂ€r han kom, pĂ„minde hon sig sjĂ€lv. Han hade aldrig försökt bryta sig in i smyg och skada dem. Eller stjĂ€la hennes barn â den andra hemska mardrömmen. Tre barn hade försvunnit i omrĂ„det det senaste Ă„ret. Varje kvĂ€ll kom deras smĂ„ ansikten mot henne frĂ„n teverutan och förföljde henne med sina glada leenden och strĂ„lande ögon. Försvunna frĂ„n sina hem alli hop. Inget av dem hade hittats och man hade inte ens nĂ„got spĂ„r att följa. EmellanĂ„t kunde hon höra pĂ„ nyheterna att nĂ„gon hade fĂ„tt syn pĂ„ nĂ„got av barnen i ett shoppingcenter, 17
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 17
2012-03-15 15:49:40
pĂ„ en rastplats eller pĂ„ ett nöjesfĂ€lt nĂ„gonstans. Men sedan ledde tipsen ingenstans. Hon tĂ€nkte mycket pĂ„ förĂ€ldrarna, pĂ„ det gapande tomrummet i deras bröst, en tillvaro full av ohyggliga frĂ„gor och outsĂ€gbara förestĂ€llningar. Kanske det enda som höll dem vid liv var hoppet och det enda som höll rakbladet borta frĂ„n handleden och revolvern frĂ„n munnen var tanken pĂ„ att de en dag skulle öppna ytterdörren och se sitt barn igen. Hon kunde inte förestĂ€lla sig den förlamande sorgen efter ett barn som kunde finnas vid liv nĂ„gonstans men var omöjligt att nĂ„, eller kanske var döttâŻâŠâŻoch inte veta vilket som skulle vara vĂ€rst. Hon var nĂ€ra dörren nu, bara en knapp meter bort bredvid den gamla soffan. Hon hade inte hört nĂ„got nĂ€r hon smög mot dörren sĂ„ hon stod blickstilla som en staty med bolltrĂ€t lyft.
18
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 18
2012-03-15 15:49:40
ETT Det Ă€r mörkt pĂ„ det dĂ€r otĂ€cka sĂ€ttet nĂ€r man kan urskilja föremĂ„len men inte det svarta bakom dem. Jag andas stötvis av anstrĂ€ngning och skrĂ€ck. Den enda mĂ€nniska jag litar pĂ„ i hela vĂ€rlden ligger pĂ„ golvet bredvid mig. Jag lutar mig över honom och hör att han fortfarande andas, men det Ă€r ytligt och med möda. Jag vet att han Ă€r skadad. Men jag kan inte se hur allvarligt. Jag viskar hans namn men han reagerar inte. Jag undersöker honom försiktigt men hittar inget blod. Ljudet nĂ€r hans kropp slog i golvet nĂ„gra minuter tidigare var det vĂ€rsta jag nĂ„gonsin hört. Jag trevade pĂ„ golvet efter hans revolver. Efter nĂ„gra sekunder kĂ€nner jag den svala metallen under fingrarna och börjar nĂ€stan grĂ„ta av lĂ€ttnad. Men det finns det ingen tid till nu. Jag hör regnet som faller utanför den utbrĂ€nda byggnaden, ljudliga, tunga droppar som slĂ„r mot kanvas. Det faller inomhus ocksĂ„, sipprar in genom gapande hĂ„l i taket, ner genom golv av murket trĂ€ och trasiga trappor. Han rör pĂ„ sig och ger ifrĂ„n sig ett svagt stönande. Jag hör honom sĂ€ga mitt namn och lutar mig pĂ„ nytt över honom. âDet Ă€r okej. Vi klarar ossâ, sĂ€ger jag, trots att jag inte har nĂ„gon anledning att tro att det Ă€r sant. NĂ„gonstans utanför eller ovanför oss finns en man som jag trodde att jag Ă€lskade, tillsammans med andra mĂ€n som jag inte har kunnat 19
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 19
2012-03-15 15:49:40
identifiera, och de försöker döda oss för att skydda en fruktansvĂ€rd sanning som jag har upptĂ€ckt. Jag Ă€r sjĂ€lv skadad och har sĂ„ ont att jag skulle svimma om jag inte visste att det skulle innebĂ€ra en sĂ€ker död i den hĂ€r utdömda byggnaden pĂ„ Manhattans Lower East Side. Det sitter nĂ„got i mitt högra lĂ„r. Det Ă€r antagligen en kula eller en stor trĂ€flisa eller kanske en spik. Det Ă€r sĂ„ mörkt att jag bara med möda kan urskilja det stora hĂ„let i mina jeans och tyget som Ă€r svart av mitt blod. Jag Ă€r yr, vĂ€rlden gungar, men jag klamrar mig fast. Nu hör jag dem ovanför oss, ser ljuskĂ€glorna frĂ„n deras ficklampor skĂ€ra genom mörkret genom hĂ„len i golvet. Jag försöker kontrollera min andning som i mina egna öron dĂ„nar som ett annalkande tĂ„g. Jag hör en av mĂ€nnen sĂ€ga till de andra: âJag tror de ramlade genom och landade dĂ€r nere.â Det hördes inget svar men jag kan höra att de Ă€r pĂ„ vĂ€g ner över knakande brĂ€dor. Han rör pĂ„ sig. âDe kommerâ, sĂ€ger han och rösten Ă€r inte mycket mer Ă€n ett raspande. âFly hĂ€rifrĂ„n, Ridley.â Jag svarar inte. Vi vet bĂ€gge tvĂ„ att jag inte tĂ€nker ge mig ivĂ€g. Jag drar i honom och han försöker resa sig, men smĂ€rtan som syns i hans ansikte Ă€r vĂ€rre och starkare Ă€n skriket jag vet att han hĂ„ller tillbaka för att skydda oss Ă€nnu nĂ„gra minuter. Om vi inte kan gĂ„ hĂ€rifrĂ„n tillsammans kommer vi inte att gĂ„ hĂ€rifrĂ„n alls. FastĂ€n jag vet att han inte borde rubbas slĂ€par jag in honom bakom en gammal möglig soffa som ligger pĂ„ rygg vid vĂ€ggen. Det Ă€r inte lĂ„ngt men jag kan se att hans ansikte Ă€r kritvitt och sammanbitet av fruktansvĂ€rd smĂ€rta. NĂ€r jag flyttar honom förlorar han medvetandet igen och kĂ€nns genast tjugofem kilo tyngre. Men jag har sett honom röra pĂ„ bĂ„de armarna och benen och det Ă€r alltid nĂ„got. Jag inser att jag ber medan jag drar i honom och det brinner som eld i benet och krafterna avtar. KĂ€re Gud, kĂ€re Gud, kĂ€re Gud, om och om igen som ett mantra. 20
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 20
2012-03-15 15:49:40
Soffans vinkel bildar ett kryputrymme mot vĂ€ggen som Ă€r precis lagom stort för oss bĂ„da. Jag drar in honom och lĂ€gger mig pĂ„ mage bredvid honom. Jag drar fram en gammal trĂ€lĂ„da mot kanten av soffan och tittar ut mellan spjĂ€lorna. De Ă€r nĂ€rmare nu och jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att de har hört oss för de har slutat prata och slĂ€ckt ficklamporna. Jag hĂ„ller i revolvern med bĂ„da hĂ€nderna och vĂ€ntar. Jag har aldrig skjutit med en pistol och jag vet inte hur mĂ„nga kulor det finns. Jag tror vi kommer att dö hĂ€r. âRidley, snĂ€lla, gör inte sĂ„ hĂ€r.â Rösten ekar i mörkret och kommer ovanifrĂ„n. âVi kan hitta en lösning.â Jag svarar inte. Jag vet att det Ă€r bluff. Det finns ingen lösning nu lĂ€ngre, det har gĂ„tt för lĂ„ngt. Det har funnits mĂ„nga chanser för mig att sluta ögonen och somna om med mitt liv som det var, men jag har aldrig tagit nĂ„gon av dem. Ănskar jag nu att jag hade gjort det? Det Ă€r svĂ„rt att besvara den frĂ„gan nĂ€r skuggorna kommer allt nĂ€rmare. âSexâ, viskar han. âVad?â âDu har sex kulor kvar.â
21
i_unger_Vackra lögner_1-432_Cs5.indd 21
2012-03-15 15:49:40