N u ru d d i n Fa r a h Dolda i det fullt synliga
Nuruddin Farah
DOLDA I DET FULLT SYNLIGA
Översättning av Jan Ristarp
Prolog På skrivbordet i sitt kontor har Aar tre fotografier, ett av vart och ett av sina två tonårsbarn och ett tredje, ett fotografi av en mycket vacker kvinna, som upptar mittscenen. Om han inte talar om vem kvinnan är antar nästan alla att det är hans hustru, modern till hans barn. Men om de frågar och han berättar att det är hans syster ser de med ens ledsna ut, som om de beklagar att det inte är hans kvinna. I en dröm strax före gryningen håller Aar på att försöka få tag i ett dussin jordekorrar i sin lägenhet. Gång på gång misslyckas han kapitalt. Trots det ger han inte upp och till sist fångar han in några av dem. Men just som han ska stänga dörren om de sista i flocken får han syn på en gestalt han känner igen ute i hallen, Valerie, som han tänker på som sin förra fru, fastän de faktiskt aldrig skilts. Men vad i all världen gör hon här? Och varför samlar sig jordekorrarna runt henne och tittar ivrigt upp på henne, som om hon skulle kunna ge dem något gott? Valerie har faktiskt också på sig ett förkläde med stora fickor, ur vilka hon börjar plocka fram frön, nötter, döda insekter och annat smått och gott som hon matar gnagarna med. Rasande ger han halvhögt ifrån sig ett par utvalda kraftuttryck. Sedan återupptar han sina försök att samla ihop dem som är närmast honom, men inser att han inte har en chans i helvete att lura i väg dem som glatt låter sig matas runtom henne. Han tvivlar på att han kommer att lyckas med det han föresatt sig. Aar har inte sett skymten av Valerie sedan hon försvann ur hans och deras barns liv för ett decennium sedan. Varför skulle hon plötsligt dyka upp igen här i Mogadishu, där han endast bott en kort tid – eller snarare i hans dröm här? Och vad har 7
jordekorrarna förresten med henne att göra, eller med någon av dem, för den sakens skull? Roat ser han på hur några av de djur som redan ätit nu gör små piruetter inför de andra, som applåderar som ekorrar gör, ställer sig på bakbenen och för ihop framtassarna. Varför är Valerie tillbaka i hans liv just i ett läge där han inte saknar henne? Aars hjärta fylls av stor sorg, men han vill ändå inte erkänna sig besegrad. Han tredubblar sin ansträngning att spärra in så många ekorrar han kan, satsar på de mätta, som lättare underkastar sig hans vilja. Men när det inte längre kommer godis verkar de förvirrade, och några lyckas smita från honom medan andra går och kommer, går in i rummet på hans befallning och går ut igen på Valeries begäran. Under det kaos som följer, när varken han eller Valerie vill ge upp, sätter raseriet in och de små stackarna börjar knuffa och skuffa på varandra och ser hjälplösa och förlorade ut. Just då uppfattar Aar den tysta närvaron av någon annan i utkanten av sitt synfält. En kvinna, elegant klädd i svart, ställer upp ett trebensstativ på lämpligt fotograferingsavstånd och monterar en kompakt digitalkamera på det. Valerie, fullt upptagen av ekorrarna som hon är, märker ingenting, men Aar känner igen Bella och undrar hur det kommer sig att hans syster inte brytt sig om att mejla eller ringa för att förvarna honom om sin ankomst. Så besynnerligt och så olikt henne! De hade senast träffats i Istanbul, när han var på väg till sin nuvarande placering i Somalia. Hon hade flugit in från Brasilien och de hade tillbringat nästan en vecka tillsammans. Men här är hon, i sin födelsestad, där hon inte satt sin fot sedan 1991 när de båda flydde striderna i Mogadishu, först till Nairobi och sedan till Rom. Tyst iakttar han Bella medan hon kommer närmare och justerar inställningen på kameran och hennes skugga förlängs och hennes ansikte breddas i ett igenkännande flin när hennes blick möter Aars. Han är avslappnad, inte orolig längre. Ingen kan skänka honom en sådan känsla av välbehag som Bella. Och 8
ingen är heller bättre ägnad att bringa Valerie ur fattningen. För om det finns något som Valerie hatar så är det att få sin bild tagen när hon inte är beredd på det. Och har man sett: I samma ögonblick som Valerie fäster blicken på Bellas kamera och dess tillhörande attiraljer börjar hon göra grova, klumpiga rörelser. Och knappt har ännu ett ögonblick passerat förrän hon slår till en ovärdig reträtt för en besegrad rival och slinker i väg utan så mycket som ett ord till försvar eller ursäkt. Och Aar föser in alla ekorrarna. Ur balans och med rubbad självsäkerhet väntar Aar på att andhämtningen ska lugna ner sig. Han gnuggar sig i ögonen tills de svider. Under ett ögonblick har han inte en aning om ifall det är natt och han fortfarande drömmer eller det är dag och han är på väg upp ur en djup dröm. Han tittar på taket och studerar väggarna. Sedan fäster han blicken på fötterna och lägger märke till de taggiga kanterna på sina ovårdade tånaglar. Han ser på dem som för att få en anvisning om vad som ska göras, som om de skulle kunna ge honom svaren på alla hans frågor. Aar har varit i Mogadishu i tre månader, förflyttad till F N -kontoret i Somalia som logistikchef med uppdraget att flytta tillbaka F N :s Somalia-bemanning till Mogadishu efter att Somalia brutit samman i inre anarki. I mellantiden har den F N -personal som förordnats till Somalia haft sin bas i Nairobi; en eller ett par gånger i månaden har man flugit upp på morgonen och återvänt före mörkrets inbrott. Föga förvånande har det varit omöjligt att uppnå användbara resultat på det här sättet, men trots det är personalen ovillig att lämna Nairobi där de och deras familjer känner sig trygga. Även Aar, född somalier, är glad för att han har sina barn på en internatskola i en av Nairobis förorter, och i dagsläget känner också han sig säkrare i Nairobi än vad han gör i Mogadishu. Och ändå är hans hem här en rymlig ateljévåning med utsikt 9
mot havet och en stor del av den internationella flygplatsen. Till en början bodde han i en andrahandslägenhet, men när hans fortsatta närvaro blev ovillkorlig hyrde han den här våningen i ett välbevakat, nyligen byggt bostadshus med sammanlagt tjugo lägenheter, var och en med två in- och utgångar; den ena fungerar som brandtrappa och leder ner till ett skyddsrum i källaren i händelse av en terroristattack, den andra vetter mot en parkeringsplats. Tre fjärdedelar av de boende är utlänningar och återstoden av somaliskt ursprung men med utländska pass. Vissa av ateljévåningarna inhyser ett stort antal deltidsboende som turas om att bo här. Det är en god idé att dela lägenhet, med tanke på att kostnaden för att bo på ett så säkert ställe som det här uppgår till hela tvåhundra amerikanska dollar per dag, inklusive frukost, buffélunch och ett enkelt kvällsmål som levereras till rummet. De som bor i de större lägenheterna betalar avsevärt mer. Och på senare tid har F N och några av de ambassader som har sin bas i grannlandet Kenya börjat betala särskilda hyror för att kunna ha rum, sviter eller lägenheter tillgängliga för kort användning, ibland bara en halv dag, där de kan hålla ett möte och sedan ge sig i väg utan att riskera behöva stanna över natten. Förföljd av minnet av drömmen känner Aar sig ena stunden tröstlöst het och i nästa modlöst kall, som om en livshotande kyla rusade genom blodet på honom. Hans liv rullar upp inför honom som en halmmatta som krullar sig i kanterna. Men när han försöker släta ut den skakar händerna och han hör en åskknall i huvudet. Aar är en man en aning förbi livets mittpunkt och därför oförmögen att besluta i vilken riktning han ska röra sig. Han vet att det är det som drömmen handlade om. Han gör ett försök att skjuta det åt sidan, mura igen mardrömmen och komma ifrån sin vilseledande känsla av fruktan. Men vad som i stället framträder är ett minne från föregående kväll när en av F N -chaufförerna räckte honom ett förseglat kuvert när han steg ur bilen. Just då hade han inte tänkt särskilt på det utan bara tagit emot det och stoppat det i bakfickan på 10
jeansen. Det innehöll väl någon begäran om ett lån eller en löneförhöjning, föreställde han sig, eftersom sådant var dagligt förekommande bland arbetarna. Aar är den ende somaliern här som har en högt uppsatt position och därför ber de ofta honom att medla med den indiske finansiären för deras räkning. Men nu är han full av ängslan inför att få veta vad kuvertet innehåller. Han går upp ur sängen, vingligt angelägen om att stilla sin oroliga nyfikenhet. Han hittar jeansen på golvet där de har fallit och hans skakande hand hittar kuvertet som han sliter upp med pekfingret. Och innan han ens tänkt en tanke stirrar han på ett enda ord, ett felstavat till och med: DÖA D! Han vet inte vad han ska tro om det ensamma ordet på papperet. Tänkte författaren skriva D ÖDA och stavade fel? Eller är meningen att Aar ska läsa det som DÖD utan A ? Aar är inte någon dumbom. Han är fullt medveten om att det bland F N -personalen i Somalia finns al-Shabab-sympatisörer, horder av dem, som kan verkställa ett dödshot i terrororganisationens namn. De söker upp lätta mål och är ute efter publicitet. Och ingenting fungerar bättre än att döda utlänningar – så länge de hör till de otrognas skara spelar nationaliteten igen roll – i islams namn. I åtskilliga fall har de dödat andra muslimer, men vad bryr de sig om det? F N är en speciell magnet för terroristgrupper på grund av den stora internationella media täckning som varje vållad skada alstrar. Aar kommer ihåg en händelse som inträffade 2003, då al-Qaida-anhängare använde en bombladdad cementlastbil och körde in i Canal Hotel i Bagdad, där F N :s speciella sändebud, Sérgio Vieira de Mello bodde. Han satt fast bland rasmassorna i flera timmar innan han dog, liksom tjugoen medlemmar i hans stab. Han släpper ner kuvertet på golvet och lyckas med skakande knän ta upp mobilen och ringa Bella. Han måste tala med någon, inte nödvändigtvis för att diskutera brevet och dess korta men oroande innehåll, utan bara för att prata, dela en stunds samhörighet, få bevis på att han fortfarande är i livet. Men Bella svarar inte. 11
Aar inser att ytterligare åtgärder måste vänta till i morgon. Han undrar om chauffören som gav honom kuvertet är tillbaka i tjänst då. Han kan redan ha rapporterat till en av terrorist cellerna för att förmedla sin rekognosering till al-Qaidas under rättelsetjänst som sannolikt tilldelar honom andra uppgifter någon annanstans nu när den här delen av uppdraget är slutförd. Naturligtvis har Aar, ända sedan den dag han anlände till Mogadishu, väntat på hot från al-Qaida. Och på ett sätt irriterar det honom att det hotfulla brevet kommer just som det bara är ett par dagar tills han ska få lite vila och återhämtning och resa och fira sin sons födelsedag i Nairobi. Om han lyckas komma i väg vet han att han inte kommer att återvända till Mogadishu inom kort, kanske aldrig. Och nu när han bestämmer sig för vad nästa steg kommer att bli känner han en våg av ännu större fruktan. Händerna blir plötsligt medvetna om varandra och den användning han kan ha av dem. Han säkrar dörren och fönstren och han slår på alarmet i hopp om att det kan tillkalla hjälp om någon bryter sig in. Klockan åtta på morgonen vet han inte om det är säkrare att stanna hemma, där alarmet nu är på, eller gå till jobbet, där det finns den trösten att han inte är ensam. Mobilens drillande får honom att rycka till. Det är Keith Neville, F N :s lokala säkerhetschef, en engelsman, som vill komma hem till honom. Aar bryr sig inte om att fråga varför det, och Keith lämnar inte någon förklaring. Känner han till kuvertet från chauffören? Så fort han lagt på grips Aar av ett starkt behov av att ringa sina barn, Dahaba och Salif. Han slår deras nummer, känner att det är viktigt för honom att höra deras röster, och att de får höra hans. Men precis som Bella svarar de inte, så han lämnar meddelanden till dem där han informerar dem om att han kommer till Nairobi en dag tidigare än han bestämt. Han möts av samma oroande tystnad när han ringer hem till deras skolas rektor och dennes fru, två generösa människor som åtagit sig att fungera som Dahabas och Salifs värdar i Nairobi. Han lämnar ytterligare 12
ett meddelande och berättar för herr och fru Kariuki om sin plan att komma i morgon. Aar känner ett desperat behov av att komma i kontakt med någon närstående och ringer därför upp Gunilla Johansson. Barmhärtigt nog så svarar hon och när hon hör oron i hans röst undrar hon om allt står rätt till i Mogadishu. Gunilla är en kollega till Aar från hans tid i Nairobi, och de har nyligen i hemlighet inlett ett förhållande och träffas en hel del när Aar är hemma och hans barn inte är där. Barnen har träffat Gunilla vid två tillfällen, första gången när de campade tillsammans i Rift Valley och nästa den enda gången hon kom på middag. Gunilla, en anspråkslös och nästan överdrivet generös kvinna, har förståelse för Aars kinkiga belägenhet som far till två tonåringar som är svåra att göra till lags, oförskämt dominerande och som gärna frågar om det är något på gång mellan honom och de kvinnor han träffar. Men ändå är han inte riktigt klar över varför han har hållit sin intima relation med henne hemlig, inte bara för barnen utan också för Bella, som han ofta har talat med om sina andra kvinnor. Han tillskriver det sin allmänna försiktighet med att ge sig in i ett seriöst engagemang efter vad som hände med Valerie. Och ändå var det henne, och inte Mahdi eller Fatima, hans närmsta somaliska vänner i Nairobi, som han vid sitt senaste besök hemma tog som sin förtrogna; han bad henne förvara hans viktiga dokument, inklusive de vidimerade fotokopiorna av hans pass, hans senaste testamente och specifikationer rörande hans bankkonton och andra tillgångar, i sitt kassaskåp. Hon gick med på det och krävde dessutom att han, för säkerhets skull, skulle ge henne Bellas kontaktuppgifter, tillsammans med Valeries och hennes älskarinnas. Bellas kontaktuppgifter kunde han lätt ta fram, men i fråga om Valerie var det bästa han kunde göra att ge henne sin före detta svärmors e-postadress och telefonnummer. Han gjorde inte bara allt detta utan han gav henne också fullmakt för alla hans tillgångar innan han begav sig till Somalia. 13
Detta berättade han inte för någon, vare sig för sina barn eller för Bella. Kanske var det för att Aar lever ett noggrant indelat liv, och ingen enda människa, inte ens han syster, har tillgång till summan av hans hemligheter. Nu frågar Gunilla varför han låter så febrig, så på helspänn. Han talar om för henne att de senaste dagarna har varit hektiska och att han varit helt utmattad när han kommit hem. Men han berättar inte om brevet för henne. Inte heller berättar han att han varit så jäktad att han en dag i förra veckan vaknade med fötterna på kudden och huvudet där fötterna borde ha varit. Nu säger hon: »Jag är glad för att du kommer till Nairobi. Det ska bli fint att träffas och fint för dig att träffa barnen.« De pratar lite om ditt och datt och sedan lägger han på för att invänta säkerhetschefen, med lugnet hos en man som väntar på en pizzaleverans. Lugnet varar emellertid inte så länge. Keith Neville ringer igen och uppmanar Aar att inte öppna dörren för någon förrän han får en ny uppringning från Keith, som han inte ska svara på, och sedan ett SMS från någon som kallas Rat Route. Aar väntar medan hjärtat ljudligt bultar i öronen, särskilt efter det obesvarade samtalet från Keith. Han drar i sig stora andetag av den nervösa luften, drar den djupt ner i lungorna. När Keith äntligen kommer åtföljs han av en man som i likhet med Keith själv är klädd i himmelsblå F N -uniform och hjälm, även om kollegan har större fötter, vilket Aar kan konstatera genom titthålet. Männen för sig med en profes sionalitet som skiljer ut dem från den lokala soldathopen. Med flit låter Aar dem vänta utanför dörren tills den andre mannen blir otålig, drar sig närmare Keith och säger något. Det gör att Aar får en glimt av mannens ansikte. Det är Cadde, Keiths andreman, som en gång tjänstgjorde som livvakt åt en radikal religionsfanatiker som nu är en högt uppsatt Shabab-figur. Inte för att Cadde någonsin skulle medge att han stått nära sin tidigare chef, nu en efterspanad terrorist. 14
Cadde är avsiktligt behärskad i sitt uppträdande, fördömer aldrig öppet de unga somaliska kvinnor som arbetar på kontoret och som går omkring utan att täcka huvudet. Hans tal är milt och osedvanligt hövligt. Men Aar låter sig inte luras. Inte en chans. Keith Neville, å andra sidan, är en före detta kroppsbyggare som blivit fet. När Aar till sist öppnar dörren är det Keith som går först in, med hållningen hos en stor skådespelare som blivit ombedd att göra en oinspirerande rollfigur i en dålig film. Engelsmannen, vars ansikte är fullt med leverfläckar och som har tomatröda utstående ögon, kanske till följd av intag av förbjuden öl och sprit, har talat om för Aar att han inte vill vara i Somalia. Som före detta marinsoldat och därefter legosoldat i Ian Smiths rhodesiska armé och på senare tid hos Blackwater och dess gelikar, som nyttjat honom i Irak, Afghanistan och Pakistan, har han gjort allt det smutsiga jobb som en smutsig karl kan komma undan med. Nu säger han: »Får jag titta mig omkring?« »Javisst, varsågod«, säger Aar. De båda männen rör sig åt var sitt håll. Keith går in i sovrummet och sedan antagligen i badrummet, Cadde ger sig in i köket och när han upptäcker att balkongdörren är låst frågar han Aar om han har en nyckel och kan öppna för honom. Aar känner till att många bräckor i säkerheten är resultat av olåsta balkonger. I Nairobi, där han bott i många år, fungerar balkonger ofta som tillträde för inbrottstjuvar. Aar väljer att ljuga, säger att han inte har en aning om var nyckeln finns och att han aldrig har öppnat balkongdörren av rädsla för att glömma att låsa den. I vardagsrummet faller Keiths irrande blickar på fotografierna av Bella i olika poser och han står still och stirrar på dem. Det är som om mannen plötsligt inte minns ärendet som fört honom hit. Men Aar låter i alla fall bli att fråga dem varför de har kommit, hans självbehärskning är ännu större än hans känsla av obehag. Aar har ingen lust att konfrontera sina 15
demoner nu. Men när Keith och Cadde gör honom sällskap i köket frågar Aar till slut: »Varför är ni här?« Keith tittar först på Aar, sedan på Cadde och förklarar med ett bekymrat leende: »Mitt kontor har fått information från en oidentifierad källa som antyder att du har blivit utpekad som ett terroristmål. Och därför har jag blivit ombedd att hälsa på och prata med dig.« Aar har ingen möjlighet att veta om de båda männen är ute efter information eller vet mer än vad de låtsas om. Han ser på Cadde en lång stund innan han svarar. »Talar er oidentifierade källa om varför jag har blivit utpekad och på vilket sätt?« Cadde vänder sig bort och undviker Aars blick, och Aar känner sig plötsligt illamående; i själva verket är han så panik slagen att han tror att knäna ska vika sig och tvinga ner honom på golvet. Och eftersom han inte står ut med tanken på att det skulle hända i de här männens närvaro, tar han sig fram till närmsta stol och sätter sig. Det är ingen mening med att ge sig in i ytterligare samtal med de här männen. Han fäster blicken på Cadde i hopp om att utvinna något ur mannens kroppsspråk, men när han misslyckas med det vänder han sig till Keith: »Kan du tala om vem din oidentifierade källa är eller hur du vet att jag har blivit utpekad?« Keith växlar ett flyktigt ögonkast med Cadde och svarar sedan att han är förhindrad att delge någon information. Det är i det ögonblicket Aar antyder att han vill att de går. Och det gör de. Än en gång ringer Aar sina barn, och än en gång ringer och ringer deras telefoner tills han når deras röstbrevlådor. Han lämnar ett andra meddelande till båda medan hans ängslan stiger. Han går fram och tillbaka som om han befann sig i en bur, vilket han på sätt och vis gör, på detta barrikaderade hotell i hans födelsestad, med beväpnade vakter som rör sig både inomhus och utomhus och står uppställda vid alla ingångar. Fram tills för ett par timmar sedan kände Aar sig trygg här, 16
i synnerhet som han befinner sig så nära flygplatsen. Allt han behövde göra var att packa sin enda resväska och ge sig av. Och även om han verkligen inte vill ge intrycket att ett brev med antydan om fara är allt som behövs för att få honom att fly, så är han benägen att göra just det. När allt kommer omkring har han barnen att tänka på, eftersom han varit ensam förälder för dem sedan Valerie försvann. När han tänker på Valerie tänker han på deras förhållande som en matta, vacker när den inhandlades men med tiden alltmer trådsliten och till slut i fullständig upplösning. Numera nämner han henne sällan i barnens närvaro, eftersom han inte vet vad han ska säga till dem, hur han ska förklara att deras mor tydligen värderade den kärlek hon kände får Padmini högre än den kärlek hon hyste för dem. Senaste gången han hörde av henne var när Dahaba, då tio år gammal, fick sin första mens. Valerie skrev till honom från Pondicherry, där hon och Padmini drev ett hotell med restaurang, och talade om för honom vad han skulle göra. Som om hon skulle kunna ge den sortens råd från ett sådant avstånd! Eller hade någon rätt till det efter att ha missat att komma ihåg barnens födelsedagar med så mycket som ett telefonsamtal, för att inte tala om en present! När han svarade ilsket, skrev hon tillbaka: »Vad vet en muslimsk man som du om att uppfostra en dotter? Dina gelikar klipper bara av alltihop och kanske ger det till katten?« Från och med då skar Aar av allt samröre med henne och vidarebefordrade information endast via barnens engelska mormor, som han fortfarande står på god fot med och som i retur ger honom senaste nytt om sin dotter. Åren som gått har slipat av kanterna på hans agg, och på senare tid har han börjat beklaga Valerie och känna att hon kanske ångrar de val hon gjort. Barnen har tappat intresset för vad deras mor håller på med. En av de saker han skulle vilja tala med dem om är faktiskt frågan om vem som ska ta hand om dem ifall han skulle dö. Om han fått välja skulle han helst sett att Bella fick dem. Inte för att han skulle ställa sig i vägen om 17
Valerie knöt nya band med sina barn. När allt kommer omkring så bar hon dem båda nio månader i sin mage, ammade dem, tog hand om dem, älskade dem – tills hon gav sig i väg. Men det blir inte lätt för Valerie att vinna tillbaka dem, särskilt om Padmini fortfarande finns med i bilden. Samma kväll bokar Aar en flygresa till Nairobi till nästa dag. På morgonen ringer han och sjukanmäler sig – en hemsk diarré, säger han. Av sin sekreterare, en kenyansk somalier som har föga eller ingen förståelse för Mogadishus klanförpestade politik, får han veta att Cadde inte har kommit tillbaka till kontoret efter att han och Keith gjorde sitt besök i Aars lägenhet och det har inte Aars chaufför heller. Han säger att han ska ordna med en taxi så att han snabbt kan komma förbi och hämta en del dokument som han behöver för att arbeta hemma. Han lämnar väskan kvar i taxin och smiter in på kontoret. Det är inte dokument han är ute efter utan några fotografier – och inte av Bella förvånande nog. De fotografier han känner att han måste få med sig är de han själv tog på den där camping utflykten till Rift Valley med Gunilla och hans barn. Han är just på väg ut genom dörren när al-Shabab slår till.
18
1 »Som opåträdda pärlor«, säger Bella till Marcella. »Vilken hemsk sak döden är!« säger Marcella till Bella. De kramar varandra länge, den äldre italienska kvinnan håller om den yngre, den ena jämrar sig högre än den andra – deras klagan uttrycker en överlevandes klagosång över en så stor förlust. Dörrarna till deras respektive lägenheter står öppna. De snyftar förbittrat i korridoren, ingen av dem bryr sig om att tvinga tillbaka klagolåten. Några av grannarna kommer ut ur sina lägenheter och står och stirrar på kvinnorna och kastar frågande blickar på varandra. Bella hade oturen att vara en av de sista som fick höra om Aars död. När han dödades höll hon på att avsluta ett fotouppdrag i Bahia för den tyska tidskriften GEO . Hon hade just klarat av tullkontrollen på Fiumicino när hon fick syn på rubriken i den italienska tidningen La Repubblica. Enligt vittnen hade självmordsbombaren sprängt en bil vid huvudingången till F N -kvarteret, varefter fyra tungt beväpnade män gått in i byggnaden och så följde en mer än en timma lång eldstrid. Totalt miste tjugo personer livet, femton somalier och fem utlänningar, bland dem Aar. Bella var knappt klar med första stycket när benen vek sig och hon föll ihop vid fötterna på en man som erbjöd henne taxi. När hon kom till sans igen hade en skara människor samlats runtom henne och en häftig diskussion hade brutit ut om vad man skulle göra med henne. Taxichauffören, en äldre sicilianare med brett ansikte, en minst veckogammal skäggstubb och ett vänligt, nästan tandlöst leende, böjde sig ner och hjälpte henne att sätta sig upp. »Signorina, tänk på att ni är i Rom, vars stolta 19
invånare ogillar att man gråter offentligt.« Han räckte henne en trave pappersnäsdukar. »Ta de här, torka tårarna.« Taxichauffören, en sällsynt artig och charmig gentleman, ledde henne till sin bil och där satt de tillsammans tills hon blivit sig själv igen. Sedan körde han henne hem, lämnade bilen olagligt parkerad på gatan, hjälpte henne upp med bagaget, kamera och allt, och vägrade ta emot betalning. Under körningen använde Bella mobilen för att snappa upp fler detaljer från internet. Attacken var anmärkningsvärd i sin brutalitet, och detta hade lett till en intensiv internationell uppmärksamhet. Delar av de döda människorna hittades utspridda kring sidobyggnaderna, förbrända och så illa tilltygade att de inte kunde identifieras. Aars huvud upphittades långt från platsen där resten av hans kropp hade landat – en uppgift som i och för sig kom från en av de opålitliga somaliska webbsidor som ägnar sig åt överdrifter och släpper ut overifierad information. De kroppsdelar som kunde identifieras som somaliska begrovs i en massgrav, och de som hade en märkbart blekare hudfärg samlades ihop och stoppades i en container för att senare katalogiseras och skickas till närmsta anhörig. Nu, när hon får se sin älskade vän och granne, blir Bella på nytt förtvivlad. Marcella håller om henne tills snyftandet upphör, sedan flyttar de sig in i Bellas lägenhet, fortfarande klamrande sig fast vid varandra. Marcella får henne att sätta sig ner. »Jag gör lite te med socker åt dig, så som somalier vill ha det«, säger Marcella. Bella stirrar på henne som om hon inte förstår språket eller inte kan förstå varför någon skulle vilja ha socker i teet. »Tack«, säger hon. Bella är för svag för att sitta rakt upp, för jetlaggad för att hålla ögonen öppna, för utmattad för att sova och alldeles för förvirrad för att kunna ta in allt det som hänt. Det känns som om hon är på gränsen att helt förlora kontrollen över sina kroppsrörelser. Marcella sätter sig mitt emot henne. Den gamla kvinnan har bokstavligen känt Bella sedan hon föddes. Hon minns dagen i 20
september 1981 när Hurdo kom för att föda sitt andra barn på Digfer-sjukhuset i Mogadishu. Det var en muslimsk helgdag och sjukhuset var underbemannat; som chef för förlossningsavdelningen hade Marcella tagit ett långt pass och det föll på henne att sköta förlossningen. Min lyckodag, sa Hurdo alltid. Hurdo och hennes man, Digaaleh, var kollegor till Marcellas man på juridikfakulteten och de båda paren kände varandra väl. Hurdo var en mycket högaktad professor i internationell rätt och hade tagit examen vid universitetet i Bologna, under den tid då ett stort antal somalier fullföljde sina högre studier i Italien. Det fanns ett annat skikt i Marcelas intima samröre med Bella, i det att hon var en av de få som kände till Hurdos förhållande med Giorgio Fiori, en Dante-forskare på litteraturfakulteten, och hon misstänkte att Bella var Giorgios barn redan innan det bekräftades. Så ända från början hade hon en särskild känsla av äganderätt visavi Bella, en känsla som flammade upp på nytt flera år senare när Marcella och hennes man – som nyligen hade avlidit i lymfom, den stackaren – tog på sig rollen som surrogatföräldrar till Bella i Rom och hjälpte henne att skaffa sig en lägenhet, som låg mitt emot deras och som de såg till när hon for jorden runt på olika fotograferingsuppdrag. På senare tid hade Marcella förlorat mer och mer av sina hågkomster, som när ett tyg bleknar och den ursprungliga färgens klarhet sakta går förlorad. Nu trevar hon efter minnet av den senaste gången hon träffade Aar, men det är tidigare minnen som dyker upp. Aar var tolv år när Bella föddes. Från första början hade han storebroderns beskyddarinstinkt och tillgivenhet för henne, köpte leksaker åt henne för sina egna fickpengar och hjälpte henne med skolan ( hon var dålig i matematik och naturkunskap). Han hade uppmuntrat henne i hennes intresse för fotografering; han köpte faktiskt den första kameran åt henne och satt modell för henne när hon började behärska konsten. Ett av Marcellas största glädjeämnen var att ha både bror och syster hos sig och njuta av det sätt på vilket 21
de tröstade varandra, höll varandra i handen och kramades titt som tätt. De hade en djupare tillgivenhet för varandra än vad som kunde finnas även mellan de mest förtroliga makar, tyckte Marcella. Men fortfarande kan hon inte få tag i minnet av Aars senaste besök. »När var Aar här senast?« frågar hon. Men minnet för Bella till en skum hall klädd med dimmiga speglar där hon ursinnigt söker efter svar och, när hon inte hittar några, börjar hon gråta igen. Marcella kan inte komma på något att säga, så hon säger bara: »Nu går jag och lagar te.« »Jag skulle egentligen hellre vilja ha kaffe«, säger Bella. »Svart eller med mjölk?« »En latte om det går.« Marcella kan sköta Bellas espressomaskin och tar itu med att fylla på bönor i kaffekvarnen och ber om ursäkt för det förfärliga oväsendet. Hon beklagar att hon efter sin makes död inte har skött om den unga kvinnans lägenhet som tidigare. Förr i tiden brukade hon själv ta hand om städningen eller leja en filippinsk kvinna till det, tjänster som Bella insisterade på att få återgälda med pengar eller gentjänster. Nu lägger Marcella märke till disk i diskhon, böcker som ligger uppslagna, övergivna som föräldralösa barn, fördragna gardiner, fönster som inte öppnats på många dagar så att hela lägenheten fått en unken odör. Det här är inte ett prydligt boende. I ett försök att mildra den dystra atmosfären drar hon ifrån gardinerna för att släppa in dagsljuset och öppnar fönstren. Hon sätter kaffet att brygga medan hon börjar plocka undan bråtet, men avbryter sig sedan för att skumma mjölken och hälla upp latten i en stor mugg, eftersom hon är orolig för att Bella i sitt upprörda tillstånd ska spilla. »Var så god«, säger hon och räcker den till Bella. »Det här gör dig gott.« Bella tar emot muggen med båda händer och mumlar ett tack. Men hon tänker inte ta en klunk, inte än; det är för varmt. Och när hon till slut bestämmer sig för att smaka på latten 22
ser hon fortfarande förvirrad ut, blicken är ofokuserad och händerna darrar när hon lyfter muggen till läpparna och sänker den igen, orörd. Marcella har observerat att den röda knappen på telefonsvararen blinkar. Hon vet att ett meddelande är hennes egna kondoleanser, som hon lämnat tidigare på dagen när hon var kvar på arbetet och Bella ännu inte hade återvänt. Men det kan finnas fler. Hon överlägger med sig själv om hon ska fästa Bellas uppmärksamhet på meddelandena. När allt kommer omkring kan ett eller flera vara från Aar eller hans kollegor. Men Bella stirrar rakt fram utan att se på någonting, och Marcella beslutar sig för att inte nämna det. Bella tittar upp och ser Marcella rakt i ögonen och finner tröst i deras värme och tillgivenhet. Sedan försöker hon, som om hon kom att tänka på något, att resa sig men håller på att tappa balansen innan hon med hjälp av händerna kan sätta sig igen och nästan spiller ut latten som hon ännu inte smakat på. »Vad vill du få gjort? Jag kan göra det.« Skamset säger Bella: »Kunde du vara så snäll och hjälpa mig att ta in kameraväskorna? Jag var så förvirrad innan jag lät dem stå kvar utanför, i korridoren.« »Gärna, och du håller dig här.« Marcella hämtar väskorna och frågar om hon ska ställa dem i extrarummet, som Bella med rätta kallar för Aars rum, eftersom det alltid står redo att ta emot honom – sängen bäddad, rena handdukar i en liten hög, hans trave med böcker (mest romaner köpta på flygplatser) intill sängen, extra pyjamas och hotelltofflor, allt noggrant ordnat så som han vill ha det. Bella har aldrig tillåtit någon annan att sova där. Så Marcellas fråga slår henne nästan som okänslig, men efter att tänkt efter ett ögonblick säger hon: »Ja, i gästrummet, är du snäll.« Marcella vet allt om att hedra de avlidna. Hon har alldeles nyss blivit klar med att gå igenom sin makes tillhörigheter, gjort sig av med allting utom en handfull saker som hon lämnade kvar där han sist hade placerat dem och som hon uppmanat 23
städerskan att inte flytta på. Det är de överlevandes privilegium att få hedra sina döda på det bästa sätt de kan, tänker hon. När Marcella är klar med att flytta kameraväskorna, säger Bella: »Kom och sitt här hos mig, är du snäll.« Det gör Marcella, slår sig ner i ena änden på soffan som Bella pekat ut för henne. Men det dröjer inte länge förrän en olustig tystnad sänker sig över dem och med den följer en gnagande känsla av desperation. Marcella börjar nu betrakta väggen längst bort i vardagsrummet som är fylld med Bellas fotografier, varav vissa hör till de som gjort henne till en av modeindustrins mest eftersökta fotografer. Men trots det är Marcellas favoriter familjefotografierna, av Aar ensam och med Valerie och med barnen i olika åldrar. Bella har den sanne konstnärens förmåga att få fram det otäcka inom dem som hon avskyr, vilket avslöjas i porträtten av Valerie. I ett försök att lätta spänningen och stelheten hos Bella tar hon den unga kvinnans fötter i sina händer och masserar dem försiktigt tills hon känner ett slags lugn sprida sig i både hennes egen och i Bellas kropp. Sedan utbrister hon: »Var är Aars kropp?« När Bella inte svarar fortsätter hon: »Någon idé om när och var han ska begravas?« Marcella har alltid haft denna tendens att offentligt säga det som inte får sägas, att privat fråga om det man inte frågar om. Och innan Bella kan tänka ut vad hon ska säga, säger den äldre kvinnan: »Hinner du fara dit före begravningen? Om jag var du skulle jag inte resa till det där förfärliga landet – men jag kan förstå om du väljer att göra det. Men eftersom jag känner dem, så antar jag att de inte väntar sig att du kommer.« Marcellas frågor påminner Bella om hur lite även bildade européer vet om islam, för att inte tala om somalierna och deras kultur. »Han lär ha begravts innan det blev mörkt samma dag han dog«, säger hon. »Redan begravts – men var och när? Innan det blev mörkt?« Som tur är hejdar Marcella sig innan hon dabbar sig ännu mer 24
och hon stirrar förvirrad på Bella. Det är tydligt att Marcella är arg på sig själv för att hon ställt opassande frågor vid ett så opassande tillfälle, men Bella väntar tills hon är säker på att Marcella är klar innan hon säger: »Aar begrovs samma dag han dog.« »Vilket sätt att bete sig!« Den här gången är inte ens Bellas påtagliga förtvivlan tillräcklig för att avhålla Marcella från att fortsätta sin tankegång: »Ett sådant sätt att avsluta livet för en ädel man som tjänade alla med heder, obefläckad integritet och gott uppsåt.« Till sist rycker Bella till och tar sin första klunk av latten. »Har någon officiellt varit i kontakt med dig?« Bella tittar på den blinkande telefonsvararen, och Marcella går fram till den och trycker på knappen för att spela upp meddelandena. En kvinna som talar perfekt engelska med en röst som låter nordisk har gjort flera försök att lämna ett meddelande. I det första hinner hon knappt förbi Bellas namn innan hon brister i gråt och lägger på; andra gången säger hon: »Gunilla här«, och sedan: »Det har kommit hemska, hemska nyheter från Mogadishu…« Hon avbryter sig, försöker fortsätta, stammar, hejdar sig och gråter hejdlöst innan hon lägger på. På tredje försöket säger hon det hon tänkt, som om hon läste från ett manuskript: »Aar omkom i ett självmordsattentat. De somaliska myndigheterna har gett order om att hans kropp och andras ska begravas i en massgrav i Mogadishu.« Bella låter höra en irländsk svordom och önskar mördarna ett helvete och något värre i namn av alla helgon i alla religioner överallt. Det meddelandet följs av åtskilliga andra från Aar själv, som verkar ytterst angelägen om att få tala med sin syster. När hon hör dem bryter Bella ihop igen. Marcella försöker lugna henne, klappar henne på kinderna och tar sedan hennes ansikte i sina milda händer tills gråten upphör. Och för första gången tillåter Marcella sig att undra på vem ansvaret att underrätta Aars barn och Valerie faller. 25
Och hon säger: »Skulle du vilja att jag ringer barnen eller gör du det helst själv?« Naturligtvis insisterar Bella på att själv vara den som berättar för sina brorsbarn om deras fars död. Vad Valerie angår tänker Bella börja med att ringa hennes mor som är den om någon som vet hur man får tag i henne. Bella erinrar sig att hausafolkets sätt att informera avlägsna släktingar om förlusten av en förälder, ett syskon eller annan närstående är att skicka en budbärare som personligen förmedlar nyheten. Budbärare som skickas ut på ett så känsligt uppdrag förmedlar inte den sorgliga nyheten förrän de befinner sig i närheten av en plats där en omfattande samling vänner och släktingar kan samlas för att vara till stöd. Så synd, tänker Bella, att den person som ringde och lämnade besked på telefonsvararen om Aars död – eller den som förvandlade händelsen till en internationell nyhetsrubrik – inte var bekant med hausafolkets etikettbok. Bella är faktiskt inte säker på vem det var som berättade för henne om den här seden. Kanske var det Marcella, när hon tänker efter. Hon var tidigare den främste förlossningsläkaren på ett av Vatikanens sjukhus i en av Roms fattigaste stadsdelar, och är därför djupt förtrogen med döda kroppar och vad som händer med dem beroende på de dödas och deras släktingars tro. Hon och Bella har ofta diskuterat irländarna och deras vakor, yorubafolket och deras utdragna ritualer, muslimerna, judarna, zoroastrierna, hinduerna och katolikerna, som var och en tog ställning till döden med hjälp av en uppsättning logiska förklaringar, unika för deras kultur och trossystem. Men Bella misstänker att det inte var Marcella utan hennes älskare från Mali som berättade för henne om hausafolkets finkänsliga hantering av nyheten om en förlust. Och hur mycket hon än önskar att hon kunde bespara Dahaba och Salif plågan i att ta emot nyheten på samma tölpaktiga sätt som den nådde henne på, är hon helt på det klara över att det vore omöjligt i vår tid 26
med internet och nyhetskanaler som dygnet runt rabblar på och gör en ständigt upprörd. Men innan hon kan ringa sina brorsbarn måste hon få Marcella att sluta med sitt jämrande. Hon ber den äldre kvinnan att gå in i sin egen lägenhet och ringa flygbolaget och boka en businessklassbiljett till Nairobi åt Bella på första lediga flyg. »Använd mitt kreditkort«, säger hon och ger henne det. »Businessklass så kort tid i förväg?« »Vad är det för fel med det?« »Det blir förfärligt dyrt.« »Det här är ett en-gång-i-livet-köp«, säger Bella. »Det hoppas jag åtminstone.« När Marcella äntligen gått tar Bella telefonen för att ringa sin brorson. Knappt har den första signalen gått fram förrän hennes gnyende och gråtande sätter i gång igen. Det här är inte bra, tänker hon, medan telefonen ringer och ringer. Hon lägger på utan att vänta på att telefonsvararen ska kopplas på. För att stärka sin beslutsamhet slår hon upp en stark drink åt sig som hon sväljer i en enda klunk. På så sätt styrkt ringer hon upp Wendy, Valeries mor. De båda kvinnorna tycker bra om varandra. Dessutom kom Wendy mycket väl överens med Aar och såg på honom med stort gillande, inte bara för att hon såg vilken hängiven far han var utan också för att han lät henne få så mycket tillgång till sina barnbarn som hon önskade. För sin del älskade Dahaba och Salif sin mormor och såg fram mot att tillbringa en månad om året hos henne i Leicester när skolorna i Kenya höll stängt för sommaren. Så fort hon kände igen Bellas röst lät Wendy höra ett utdraget gnyende och stammade sedan gråtande: »Jag har varit utom mig ända sedan jag fick reda på det. Och du vet ju att jag älskade Aar mer än vad jag någonsin hållit av min dotter.« »Var är hon?« frågar Bella. »Någon aning?« »För tillfället är hon i Uganda, med den där kvinnan.« Bella vet att Wendy inte hyser några varmare känslor för Padmini, som hon ger skulden för att Valerie bröt upp från sitt 27