9789150917543

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2016 Carrying Albert Home © Homer Hickam, 2015 Översättning: Susanne Andersson Översättning John Keats-dikten s. 236: Sebastian Mellqvist Omslagsdesign: Adam Johnson Omslagsbilder: © Glasshouse Images / Alamy (bil); © Lake County Discovery Museum/UIG/Bridgeman Images (alligator); med tillstånd av Don O’Brien (passagerare); med tillstånd av the Library of Congress Prints and Photographs Division (bakgrund) Formgivning: Janet M. Evans Bilder, inlaga: GGRIGOROV / Shutterstock, Inc. (tupp); tomertu/Shutterstock, Inc. (palm); Don Howard (Albert) Författarfoto: Linda Terry Hickam All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers LLC, New York, U.S.A. This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim Tryckning: ScandBook UAB, Gargždai, Lithuania ISBN 978-91-509-1754-3 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1759-8 (Webb)

M E D A L BE RT I BA K SÄT E T Den delvis sanna historien om en MAN, HANS HUSTRU och HENNES ALLIGATOR

MED OCH

Elsie Lavender Hickam (Som trodde att det hon sa orsakade resan)

Homer Hickam (DEN ÄLDRE) (Som trodde att det han gjorde orsakade resan)

BERÄTTAD AV

Homer Hickam (DEN YNGRE)

MED GÄSTSPEL AV OCH

Albert Hickam (Som faktiskt orsakade resan)

Tuppen (Vars närvaro på resan inte är helt klarlagd)

1

När Elsie kom ut på gårdsplanen för att se varför hennes make ropade på henne såg hon Albert ligga på rygg i gräset med de små benen i luften och huvudet tillbakakastat. Hon var säker på att han hade råkat ut för något hemskt, men när alligatorn lyfte på huvudet och log mot henne förstod hon att han mådde bra. Lättnaden hon kände var mycket tydlig och nästan överväldigande – Elsie älskade trots allt Albert mer än något annat här i världen. Hon böjde sig ner och kliade honom på magen, medan han förtjust viftade med tassarna och log sitt allra mest bländande leende.

Albert var lite drygt två år och över hundratjugo centimeter lång, vilket var mycket för hans ålder, enligt en bok om alligatorer som Elsie hade läst. Kroppen var täckt av tjock hud som bestod av utsökta olivfärgade fjäll och längs sidorna löpte gula band som enligt boken skulle försvinna med tiden. Rader av upphöjda åsar löpte längs hela kroppen, ända ner till svansspetsen, och magen var mjuk och gräddvit. De uttrycksfulla ögonen var gyllengula men glödde fascinerande nog röda på natten. Hans ansikte var riktigt vackert med näsborrar perfekt placerade längst ut på nosen så att han kunde andas medan han låg och vilade i vattnet. Ett gulligt litet överbett visade upp rader av lysande vita tänder. Elsie tyckte att han var den stiligaste alligatorn som någonsin existerat.

Naturligtvis var Albert intelligent också, så intelligent att han följde efter Elsie i huset som en hund, och när hon satte sig ner kröp han upp i hennes knä och lät henne klappa honom som om han varit en liten innekatt. Det var bra eftersom hon nu för tiden varken kunde ha hund eller 19

HOMER HICKAM

katt. Albert hade nämligen en tendens att lägga sig i bakhåll för dem under sängen eller i den lilla betongbassängen som Elsies pappa hade byggt till honom. Även om Albert faktiskt aldrig hade ätit vare sig hund eller katt hade det varit nära, så nära att båda arterna hade förklarat familjen Hickams hus och trädgård förbjudet område, åtminstone till nästa århundrade.

Efter att ha besvarat leendet från sin ”lilla pojke”, som hon brukade kalla Albert, lade Elsie märke till sin man. Han hade slutat skrika och såg nu bara på henne med ett ansiktsuttryck hon tolkade som lite kinkigt. Hon kunde inte låta bli att även notera att han var ganska underligt klädd, vilket fick henne att fråga: ”Homer, var har du dina byxor?”

Homer svarade henne inte direkt. ”Jag eller den där alligatorn”, sa han i stället. Sedan upprepade han orden, den här gången lågt och långsamt. ”Jag … eller … den där … alligatorn.”

Elsie suckade. ”Vad var det som hände?” ”Jag satt på toaletten och gjorde det jag skulle när din alligator plötsligt klättrade upp ur badkaret och satte tänderna i mina byxor. Om jag inte genast klivit ur dem och sprungit därifrån är jag säker på att han skulle ha dödat mig.” ”Jag tror att om Albert hade velat döda dig skulle han ha gjort det för länge sedan. Vad är det du vill att jag ska göra?” ”Välja. Antingen han eller jag. Det är allt.”

Jaha, det var det. Hon undrade hur länge det här dilemmat hade hängt över henne, hängt över dem båda, hängt över dem allihop. Ändå hade hon inget annat svar än det hon gav honom. ”Jag ska fundera på saken.”

Homer trodde inte sina öron. ”Du ska fundera på saken när det gäller mig eller den där alligatorn?” ”Just det, Homer, det är precis vad jag ska göra”, svarade Elsie och lockade Albert att följa efter henne. ”Kom nu, min lilla pojke. Matte har lite god kyckling till dig i köket.”

{} 20

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

Homer stirrade misstroget efter Elsie när hon försvann in i huset med Albert. Deras granne Jack Rose, även han gruvarbetare, klev fram till staketet och hostade artigt. ”Du kommer att bli förkyld, grabben”, sa han. ”Du kanske ska gå och ta på dig ett par byxor.”

Homers ansikte blev blodrött. ”Hörde du?” ”Jag tror att alla i hela den här längan hörde.”

Homer var väl medveten om vilka pikar som väntade honom. Gruvarbetare gillade att ta ner varandra ett par pinnhål då och då, och att Homer jagats byxlös ut ur huset av Elsies alligator skulle göra det onödigt enkelt för dem. ”Hjälp mig, Jack”, vädjade han. ”Berätta inte det här för någon.” ”Okej”, svarade Jack Rose vänligt, ”men jag kan inte gå i god för frugan.” Han nickade lite mot fönstret där mrs Rose stod med ett brett leende på läpparna. Homer, som visste att det var kört, hängde med huvudet.

Vid middagen samma kväll hejdade han sig över tallriken med bruna bönor och majsbröd. ”Har du funderat på saken än? Om mig och Albert?”

Elsie tittade inte på honom när hon svarade. ”Inte än.”

Homer suckade tungt. ”Jag kommer att få ett rent helsike från de andra gruvarbetarna. De kommer pika mig om hur jag blev utjagad ur mitt eget hus utan byxor.”

Elsie tittade fortfarande inte på honom. Hon stirrade ner på bönorna, som om de hade något att säga henne. ”Jag har en lösning”, sa hon till sist. ”Sluta jobba i gruvan. Lämna det där gamla smutsiga hålet så vi kan flytta någonstans där det är rent.” ”Jag är gruvarbetare, Elsie. Det är det jag är.”

Till sist lyfte hon blicken mot honom. ”Det är inte det jag är.”

Hela natten sov Elsie med ryggen vänd mot Homer och nästa morgon, efter att hon lagat frukost och gett honom hans lunchkorg, gav hon honom varken en kyss eller önskan om att han skulle komma hem välbehållen. Homer var säker på att han var den ende gruvarbetaren i Coalwood som gick till jobbet den dagen utan någon sorts lyckönskning från sin fru och den vetskapen var tung att bära. Dessutom gav en gruvarbe21

HOMER HICKAM

tare vid namn Collier Johns sig genast på honom med anledning av hans byxlösa utflykt i trädgården. ”Skrämde Elsies alligator verkligen brallorna av dig?” frågade Johns och tyckte säkert att han var väldigt klipsk.

Detta följdes av skratt från de andra på skiftet och männen slog sig förtjust på knäna. Det korrekta och förväntade svaret från Homer skulle ha varit något roligt eller plumpt tillbaka men han sa ingenting, vilket förstörde glädjen över pikarna och det blev lugnt igen. Folk började misstänka att Homer blivit sjuk, kanske riktigt allvarligt. Detta blev senare föremål för en livlig diskussion på trappan till gruvbolagets butik. Slutsatsen som drogs var att sjukdomen som plågade honom var hans fru, en underlig flicka som, hur fin och söt hon än var, var den sortens kvinna som kunde krossa en man genom att kräva mer än han klarade av att ge.

Det gick ytterligare två dagar och sedan klev Elsie ut i trädgården där Homer satt på en rostig stol han hittat på gruvbolagets skrotupplag. Hon ställde sig framför honom. ”Jag kommer att släppa taget om Albert”, sa hon efter att ha tagit ett djupt andetag. ”Underbart”, svarade Homer lättad. ”Tack så mycket. Vi kan lägga honom i bäcken. Där kommer han att få det bra. Det finns gott om småfisk där och en och annan hund eller katt som kommer dit för att dricka.”

Elsie knep ihop läpparna, en min som Homer alltför väl visste betydde att hon inte var nöjd. ”Han skulle frysa ihjäl i bäcken på vintern”, sa hon. ”Nej, han måste åka hem till Orlando.”

Det var ett häpnadsväckande förslag. ”Orlando? Gode tid, kvinna! Det måste vara över hundra mil till Orlando!”

Elsie knyckte trotsigt på nacken. ”Jag skulle inte bry mig om det så var över tusen mil dit.” ”Och om jag vägrar?”

Elsie tog ännu ett djupt andetag. ”Då åker jag dit med honom själv.”

Homer kunde nästan känna marken skälva under stövlarna. ”Hur skulle du göra det?” ”Det vet jag inte, men det kan jag ta reda på.” ”Måste han verkligen åka hela vägen till Orlando?” undrade Homer, 22

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

som genast erkänt sig besegrad. ”Kan vi inte släppa av honom i North eller South Carolina? Jag har hört att det är varmt där.” ”Hela vägen”, insisterade Elsie. ”Och när vi kommer fram måste vi hitta den perfekta platsen för honom.” ”Hur ska vi veta vad som är den perfekta platsen?” ”Albert kommer att veta det.” ”Albert är en reptil. Han vet ingenting.” ”Jaha, men han har åtminstone en ursäkt för det, eller hur?” ”Påstår du att jag inte vet någonting?” ”Jag säger att ingen av oss gör det. Jag säger att allt vi tror är sant förmodligen inte alls är sant. Om jag sa en miljon saker och du sa en miljon, plus en sak tillbaka, skulle inget av det vi sa ens komma i närheten av vad som verkligen är sant.” ”Det där låter inte riktigt klokt.” ”Det är det ärligaste svaret jag kan ge dig.”

Efter att hans fru hade gått tillbaka in i huset satt Homer och grubblade i sin skrotstol. För en av de första gångerna i sitt liv kände han sig rädd. En vecka tidigare hade taket i en gruva spruckit med en knall, som ett gevärsskott, och en stor stenbit hade missat honom med ett par centimeter, men det hade inte skrämt honom alls. Han hade aldrig berättat det för Elsie men han visste att hon visste. Hon verkade veta allt som han ville hålla hemligt för henne. Däremot erkände Homer för sig själv att han visste mycket lite om kvinnan han gift sig med och som nu hade skrämt upp honom rejält med sitt hot om att ge sig iväg till Florida, antingen han ville följa med eller inte.

Det fanns bara en sak att göra, insåg han. Han skulle be en av de största männen han kände, den ojämförlige William ”Kaptenen” Laird, om råd.

Han var en krigshjälte med examen från Stanford Universitys ingenjörsskola och Coalwoods herre och mästare.

Och därmed hade resan påbörjats, även om han inte visste det själv.

23

2

Efter ett helt skift i gruvan duschade Homer i gruvbolagets badhus, drog på sig en ren overall och rena stövlar och bad sedan kontoristen att få träffa Kaptenen. Kontoristen viftade bort honom till dörren och när Homer knackade på vrålade Kaptenen ”Kom in!”. Med hatten i handen stegade Homer fram till Kaptenens skrivbord. Kaptenen, en storvuxen man med öron som en afrikansk elefant, tittade upp och rynkade pannan. ”Vad tusan gäller det?” ”Det gäller min fru, Kapten.” ”Elsie? Vad är det med Elsie?” ”Hon vill att jag ska ta med henne och hennes alligator till Orlando.”

Kapten lutade sig tillbaka i stolen och såg forskande på Homer. ”Har det något att göra med att du springer omkring utanför huset utan byxor?” ”Ja, sir, det har det.”

Kaptenen lade huvudet på sned. ”Jag är alltid intresserad av att få höra en bra historia och jag känner på mig att den här kan vara riktigt bra.”

Efter att ha slagit sig ner i den erbjudna stolen berättade Homer hur Albert hade jagat honom ut ur huset, vad han, Homer, hade sagt och vad Elsie hade sagt. Kaptenen lyssnade uppmärksamt medan hans ansiktsuttryck gradvis gick från roat till plirande intresserat. ”Vet du vad jag tror det här är, Homer?” frågade Kaptenen när Homer var klar. ”Det är kismet, eller jäkligt nära i alla fall.”

Homer hade hört talas om kismet men var inte säker på att han visste 24

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

vad det var och det sa han också. Kaptenen lutade sin stora kropp närmare Homer, som för att släcka den andre mannens tvivel. ”Det finns tillfällen då vi får chansen att åstadkomma saker som i våra ögon verkar orimliga, men som egentligen är precis lika rimliga som vad som helst i universum. Låter det rimligt?” ”Nej, sir.” ”Nej, självklart gör det inte det. Men det är det som är kismet. Kismet får oss att rusa iväg i alla möjliga besynnerliga riktningar. Då lär vi oss inte bara vad livet handlar om, utan också vad meningen med det är. Resan kanske rent av kan vara din chans att upptäcka detta.” ”Menar du att jag ska åka?” ”Visst gör jag det”, dundrade Kaptenen. ”Du är en man som räknar ut hur han ska betala igen en skuld och sedan gör det. Men nu ska vi prata om Elsie. Har du förklarat för henne att hon är den allra viktigaste personen i ditt liv?” ”Nej, det har jag nog inte, Kapten”, svarade Homer sanningsenligt. ”Men det är hon.” Han kliade sig i huvudet. ”Problemet är att jag inte vet om jag är den viktigaste personen i hennes liv.” ”Det är kanske ännu en anledning till att du fått chansen att göra den här resan, så att ni två kan reda ut hur det är menat att ert förhållade ska se ut. När åker ni?” ”Det vet jag inte. Nyss visste jag faktiskt inte ens att jag skulle åka.” ”Åk tidigt på morgonen. Det finns ingen anledning att skjuta upp det längre.” Kaptenens min mulnade lite. ”Missförstå mig inte. Jag kommer att sakna dig. Du har fått idioterna borta på Three West att producera bra kol och förmodligen kommer de att falla tillbaka i gamla ovanor så fort du är borta.” Han ryckte på axlarna. ”Men jag får försöka klara mig ändå. En ung man på väg till äventyret i de tropiska regionerna! Jag önskar att vi kunde byta plats.” ”Jag ska vara uppriktig, Kapten”, sa Homer. ”Jag känner på mig att den här resan kommer att bli en av de värsta upplevelserna i mitt liv.” ”Det är mycket möjligt”, höll Kaptenen med. ”Och därför är det kanske desto viktigare att du gör den. Med det sagt vill jag se ditt glada och pigga ansikte här på Three West om två veckor.”

25

HOMER HICKAM

Homer reste sig ur stolen, tackade Kaptenen och fick en avskedshonnör innan han gick tillbaka ut i den dammiga luften, helt omedveten om männen som traskade förbi honom på väg till hissen inför kvällsskiftet.

Därefter fattade han en rad snabba beslut, precis som Kaptenen lärt honom att göra. Att ta sig till Florida från West Virginia med en fru och en alligator var en uppgift som lätt kunde få vem som helst att tappa modet. Hans första beslut var att utesluta en resa med tåg eller buss.

Förmodligen skulle inget av dessa färdmedel ta emot en alligator som passagerare. Nej, för att komma till Florida måste de åka bil. Lyckligtvis ägde han en bra sådan, en fyrdörrars Buick från 1925, en sportbil med sufflett som han nyligen hade köpt av Kaptenen.

Homers nästa beslut fick honom att gå till gruvbolagsbutiken där han köpte en stor tvättbalja på kredit, sedan gick han till löneluckan där han inkasserade hundra dollar i form av två femtiodollarssedlar. När han gick hem till sitt hus, med tvättbaljan över axeln, drog han till sig blickarna från flera kvinnor som satt ute på sina verandor. Deras män jobbade kvällsskiftet i gruvan och därför hade de tid att sitta och studera alla som passerade. De flesta av dem växlade några ord med honom när han gick förbi och en av dem, en nyinflyttad fru, frågade till och med om han ville komma in på ett glas iste. Han snuddade artigt vid pannluggen i en hälsning men fortsatte att gå. Homer Hadley Hickam var en stilig ung man, nästan en och åttiotre lång, med rakt svart hår som han kammade bakåt med hårvattnet Wildroot Creme Oil. Han hade en gruvarbetares breda axlar och muskler, ett snett leende och väldigt blå ögon som många kvinnor tyckte var intressanta. Men han var inte intresserad av dem, inte efter att han träffat och gift sig med Elsie Lavender.

Homer stuvade in tvättbaljan i baksätet på Buicken som stod parkerad framför huset och gick sedan in för att underrätta sin hustru om de beslut han fattat. Efter att ha kikat in i sovrummet utan att hitta henne, upptäckte han Elsie – vars fullständiga namn var Elsie Gardner Lavender Hickam – sittandes i badrummet på det spruckna linoleumgolvet.

Ryggen var lutad mot badkaret och i famnen höll hon alligatorn som hänfört stirrade upp på henne med beundrande blick. Och hon grät.

Elsie hade faktisk bara gråtit två gånger tidigare, om man inte räknade 26

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

in tårarna över sorgliga filmer och hackad lök, i alla fall som Homer kunde minnas. En gång då hon gått med på att gifta sig med honom och en gång när hon hade öppnat lådan som innehållit Albert och läst det medföljande kortet från Buddy Ebsen, en kille hon kände i Florida. I båda fallen var Homer fortfarande inte säker på varför. Osäker på vad han skulle säga om den tredje omgången tårar sa han naturligtvis helt fel sak. ”Om du inte aktar dig kan den där saken fortfarande bita av dig armen.”

Elsie tittade upp och när Homer såg hennes ansiktsuttryck högg det till i hjärtat. Hennes annars alltid så klara nötbruna ögon var svullna och rödkantade och de höga framträdande kindbenen, som hon påstod var ett arv från cherokeserna i hennes släkt, var våta av tårar. ”Det kommer han inte alls”, svarade hon. ”Albert älskar mig. Ibland tror jag att han är den enda i världen som gör det.”

Homer erinrade sig plötsligt Kaptenens råd. ”Du är den allra viktigaste personen i mitt liv.” ”Nej, det är jag inte”, kontrade hon hett. ”Jag är inte ens i närheten.

Först kommer Kaptenen. Sedan kommer kolgruvan.” ”Kolgruvan är ingen person.” ”I ditt fall skulle den lika gärna kunna vara det.”

Homer ville inte gräla med sin fru, främst för att han visste att han aldrig skulle vinna. I stället sa han det som antingen skulle göra henne mycket lycklig, eller också få henne att blåsa av alltihop. ”Vi åker till Florida i morgon bitti”, meddelade han.

Elsie strök undan en hårslinga som blivit blöt av tårar från kinden. ”Skämtar du?” ”Kaptenen gav mig tillstånd att åka så länge jag kommer tillbaka inom två veckor. Jag har köpt en plåtbalja som Albert kan sitta i. Den står i baksätet på Buicken. Jag tog också ut hundra dollar från gruvbolaget.”

Han grävde i fickan och visade henne de två femtiolapparna.

Hennes förvånade ansikte sa allt Homer behövde veta. Hon trodde honom nu. En man tog trots allt inte ut två femtiodollarssedlar om han inte tänkte använda dem till något speciellt. ”Om du fortfarande vill åka tycker jag att du ska gå och packa lite nu”, tillade han.

27

HOMER HICKAM

Elsie såg forskande på sin make, reste sig och lade ner Albert i badkaret. ”All right”, sa hon. ”Det ska jag göra.” Sedan svepte hon förbi honom mot sovrummet.

När han hörde garderobsdörren öppnas, följt av ljudet av galgar som skramlade, kände Homer en ilning av panik krypa upp längs ryggraden och slå sig ner på hans axel. När han tittade på Albert verkade alligatorn mäta honom med blicken. ”Allt det här är ditt fel”, anklagade Homer. ”Och Buddy Ebsens, den svinpälsen.”

28

3

Varje morgon när Elsie vaknade blev hon lika förvånad över att upptäcka att hon var en gruvarbetarhustru. Det var trots allt för att undvika något sådant som hon hade hoppat på en buss till Orlando veckan efter att hon avslutat sina high school-studier. Så fort hon klivit av bussen visste hon att hon hade fattat rätt beslut. Det var som om hon hade kommit till ett vackert och soligt sagoland. Hennes morbror Aubrey hade mött henne vid busstationen och högtidligt placerat henne i baksätet på sin Cadillac för att sedan köra hem henne till sitt hus, som om hon varit en drottning. Huset var det vackraste Elsie någonsin sett, trots att det stod en Till salu-skylt på framsidan. Hennes morbror förklarade att han förlorat stora summor i börskraschen, men var säker på att så länge Herbert Hoover fick bestämma skulle han snart kunna bada i pengar igen.

Elsie fick jobb som servitris på en restaurang, skrev in sig på en sekreterarskola och började umgås med ungdomar som var otroligt mycket intressantare än någon hon träffat tidigare. Framför allt gillade hon en person, en lång och gänglig man som hette Christian ”Buddy” Ebsen, vars föräldrar ägde en dansskola i centrala Orlando. Redan från början verkade Buddy vara särskilt intresserad av henne. Till skillnad från en del av de andra, som kunde reta henne för hennes West Virginia-dialekt, var Buddy alltid snäll och artig, lyssnade uppmärksamt och var rolig att umgås med. Hon fick till och med följa med honom hem för att träffa hans föräldrar och han lärde henne stegen till alla de senaste danserna.

Men Elsie hade lärt sig att hur trevligt man än hade tog det roliga alltid 29

HOMER HICKAM

slut och mycket riktigt, Buddy åkte till New York med sin syster för att försöka slå sig fram som skådespelare och professionell dansare. När det hade gått några månader utan så mycket som ett brev från honom måste Elsie erkänna för sig själv att Buddy antagligen inte skulle komma tillbaka inom den närmaste framtiden. Hon började känna sig ensam och hade hemlängtan och efter att hon tagit examen vid sekreterarskolan tog hon bussen tillbaka till West Virginia. Fast hon hade inte tänkt stanna där, förklarade hon för morbror Aubrey, hon ville bara hälsa på. Det blev ett besök som nu hade varat i tre år, då hon dessutom, nästan oförklarligt, hade gift sig med en gammal klasskamrat från Gary High School, nämligen gruvarbetaren Homer Hickam.

Morgonen efter att Albert hade jagat ut Homer ur huset vinkade Elsie av sin man när han gick till jobbet och drog sig sedan tillbaka till badrummet för att gosa med alligatorn som för det mesta höll till i badkaret.

Albert hade varit en överraskning från Buddy, en present som kommit en vecka efter bröllopet i en skokartong med hål i och ombunden med ett snöre. Förutom en gullig liten alligator, inte längre än tolv centimeter, hade det funnits en lapp i kartongen.

Jag hoppas att du alltid kommer att vara lycklig. Här får du en liten bit av Florida. Kram, Buddy.

Åh, så många gånger Elsie hade dissekerat meddelandet! Hade Buddy hoppats att hon skulle vara lycklig eftersom han trodde att hon inte kunde bli det utan honom? Och varför skicka en bit av Florida som skulle leva i flera år om han inte hade velat att hon skulle tänka på honom hela tiden?

Och kanske viktigast var det där ordet i slutet: Kram.

Frånvarande klappade hon Albert medan hon tänkte på den andre mannen i sitt liv, han som nu råkade vara hennes make. Första gången hon såg Homer spelade hon guard i Gary High Schools basketlag för flickor. De var i Garys sporthall och motståndarlaget kom från Welchs high school, Welch var länets residensstad. Under ett litet uppehåll i spelet svepte Elsies blick över läktarens övre rad och landade plötsligt på en kille med skarpa drag. Han såg på henne på ett sätt som fick henne att 30

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

känna sig lite illa till mods. En passning från en lagkamrat studsade rakt på henne och hon skyndade sig att få fatt i bollen. Utan att tänka sig för struntade hon i alla regler och studsade basketbollen mellan benen, snurrade runt, satte armbågen i tjejen som bevakade henne och dribblade fram till korgen. Varenda rörelse stred mot reglerna för dambasket. Domaren blåste ilsket i visselpipan och Welchs lagledare var nära att svimma för att en tjej hade varit så fräck att hon vågat röra vid en annan spelare, och dessutom dribblat med bollen. Elsie brydde sig inte om den upprörda stämningen. Hon spanade efter killen som hon hade velat glänsa inför, men blev besviken när hon upptäckte att han var borta.

Nästa dag väntade han vid hennes skåp i skolkorridoren. ”Jag heter Homer Hickam”, sa han. ”Vill du gå med mig på dansen på fredag?”

Det var då Elsie lade märke till hans ögon, de blåaste hon någonsin sett. Hon tyckte att det såg ut som om det brann en kall eld i dem. Innan hon visste ordet av hade hon tackat ja, vilket innebar att hon måste förklara för fotbollslagets kapten att hon hade ångrat sig.

Men när fredagen kom dök Homer upprörande nog aldrig upp. Elsie fick gå själv till dansen och tvingades dansa med en annan ensam tjej medan fotbollslagets kapten svängde om med den populäraste hejarklacksledaren. Hon kände sig så förödmjukad! Under de två månaderna som följde såg Elsie Homer i skolkorridorerna och de hade ett par lektioner ihop men hon ignorerade honom bara. Det värsta var att han också ignorerade henne. Men tre dagar innan de skulle ta examen hejdade han henne i korridoren. ”Vill du gifta dig med mig?” frågade han.

Elsie rätade på sig och tryckte böckerna mot bröstet. ”Varför skulle jag vilja gifta mig med dig, Homer Hickam? Du kom inte ens till dansen som du bjöd mig på!” ”Jag var tvungen att jobba. Pappa bröt foten i gruvan så jag fick plocka kol på tipplatsen för att vi skulle klara oss.” ”Men varför sa du inte det till mig?” ”Jag trodde att du skulle höra talas om det ändå.”

Elsie skakade förundrat på huvudet åt hur någon kunde vara så trögtänkt, vände sedan på klacken och gick därifrån.

31

HOMER HICKAM

”Vi kommer att gifta oss, Elsie”, ropade han efter henne. ”Det är förutbestämt.”

Men hon höll huvudet högt och vände sig inte om. Hon trodde inte alls att något kunde vara förutbestämt, förutom att hon skulle lämna kolfälten så fort hon kunde, vilket var precis vad hon hade gjort. I över ett år hade hon levt det liv hon alltid drömt om. Hon hade hängt vid en tjusig killes arm, andats ren luft och sugit i sig solsken som en svamp.

Fast sedan hade ändå allt på något sätt gått fel och plötsligt hade hon varit tillbaka i West Virginia. Innan hon kunde fly igen hade hennes bror Robert informerat henne om att gruvdirektören i Coalwood ville prata med henne på sitt kontor. ”Varför vill han träffa mig?” ”För att han vill det. Du kan inte ifrågasätta en stor man som kapten Laird.”

Robert gav Elsie skjuts till gruvkontoret, där han föste in henne genom dörren. Kaptenen vinkade avfärdande till honom och han försvann genast. ”Varsågod och slå dig ner”, erbjöd Kaptenen artigt.

Elsie satte sig framför det stora ekskrivbordet och den majestätiske mannen bakom det. Hon sa ingenting, helt enkelt för att hon inte visste vad hon skulle säga. Kaptenen log mot henne. ”Jag bad dig komma hit i dag eftersom jag vill prata med dig om en ung man som arbetar för mig. Han är mycket företagsam och kommer utan tvivel gå långt i gruvbranschen. Jag tror att du känner honom. Homer Hickam.”

Elsie blev bara en aning förvånad. Hon visste redan att Homer jobbade för Kaptenen eftersom hennes bror Robert hade berättat det för henne. ”Jag känner honom”, erkände hon.

Kaptenens leende vacklade inte. ”Du är en söt liten tös. Jag förstår precis varför Homer vill ha dig, men jag är rädd för att du kan ha krossat hans hjärta. Det har gjort honom lite ineffektiv i arbetet. Kan du inte hjälpa honom och mig och gruvbolaget genom att gifta dig med pojken?

Det är en enkel begäran. Du måste trots allt gifta dig med någon.” ”Sir …”, började Elsie.

32

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

”Snälla du, kalla mig Kapten.” ”Javisst. Kapten, jag tycker om Homer, det gör jag verkligen, men jag träffade en pojke i Florida … Just nu är han i New York för att söka lyckan, men jag tror att han vill ha mig och kanske kommer tillbaka.”

Kaptenen lutade sig tillbaka i stolen och såg fundersam ut. ”En man som sticker till New York i stället för att gifta sig med dig måste vara mycket oseriös. Jag kan faktiskt tänka mig att han är så pass oseriös att han åkte dit bara för att roa sig. Jag har själv varit i New York flera gånger.

Det finns kvinnor där, Elsie, kvinnor som du inte kan föreställa dig. Vissa av dem har till och med platinablont hår.” När Elsies läppar darrade och ögonen blev våta mjuknade Kaptenen. ”Vet du hur det kom sig att jag gifte mig med min fru?” undrade han.

När Elsie med halvkvävd röst erkände att hon inte visste berättade Kaptenen hur han hade uppvaktat kvinnan som nu var den vackra mrs Laird, och hur hon, efter att ha fått frågan ungefär ett dussin gånger, sagt att hon skulle gifta sig med honom, bara han hade en bit tuggtobak av märket Bruna mulan i fickan, och tänka sig, det hade han haft! ”Det kallas kismet, Elsie. Det var det som fick henne att säga det hon sa och mig att ha det jag hade. Förstår du?” Han reste sig bakom skrivbordet för att komma och sätta sig bredvid henne. Han klappade henne vänligt på knäet. ”Låt kismet visa dig vad som är universums vilja.”

Elsie försökte verkligen förstå vad kismet var, men det var inte lätt.

Hon hade alltid trott att det var Gud som fick saker att hända. Det hade aldrig slagit henne att det kunde vara något annat som svävade omkring i luften som också gjorde det. ”Jaha, flicka lilla”, mullrade Kaptenen vidare. ”Kan du inte bara gå med på att träffa Homer i Welch nu på lördag kväll? Ni kanske skulle ha det riktigt trevligt. Det vore väl inte vara så farligt, eller hur?” ”Nej, det skulle det inte, sir”, måste Elsie hålla med. ”Bra. Då möter han dig utanför Pocahontas-biografen klockan sju på lördag kväll. Kan du ta dig dit?” ”Ja, sir. Någon av mina bröder kan skjutsa mig.”

Och så var det bestämt och hennes bror Charlie körde henne till Welch i sin gamla rishög och släppte av henne där. Homer kom i tid och de gick 33

HOMER HICKAM

in på biografen utan att säga särskilt mycket och såg filmen som, såvitt hon mindes, handlade om Tarzan, apornas son. De höll inte varandra i handen. Efteråt väntade hon och Homer utanför Murphys varuhus tills Charlie kom och hämtade henne. Det var då som Homer, utan någon inledning, friade till henne ännu en gång. ”Nej”, svarade hon. ”Snälla du”, bad han. ”Kaptenen säger att han ska ge oss ett hus och jag kommer snart att bli befordrad till förman. Vi skulle få ett bra liv tillsammans.”

Efter samtalet med Kaptenen hade Elsie känt sig förfärligt deppig över Buddy och hennes fantasier hade fått fritt spelrum. Hon brukade se honom framför sig i New York där han träffade en lång rad eleganta kvinnor och roade sig kungligt medan hon satt och trånade, först i Florida och nu här i Appalachernas hemska bergstrakter. Impulsivt bestämde hon sig för att lämna Homers frieri till kismet, precis som Kaptenen sagt att hon borde göra. Nästan som i en dröm hörde hon sig själv säga: ”Om du har en bit tuggtobak av märket Bruna mulan i fickan ska jag gifta mig med dig.”

Homer såg sorgsen ut. ”Du vet att jag inte tuggar tobak.”

Elsie kände en liten strimma av lättnad och andades ut.

Homer stack handen i fickan och höll upp en påse som luktade sött av tobak, med en bild av en brun mula. ”Men jag råkade plocka upp den här på golvet i badhuset. Jag tänkte att den kanske tillhör någon av dina bröder.”

Elsie stirrade på påsen, sedan på Homers glittrande ögon och gav därefter upp, något som var mycket sällsynt. ”Jag ska gifta mig med dig”, sa hon och brast genast i gråt.

Hon antog att Homer trodde att det var glädjetårar men det var något helt annat. Det var tårar som hon grät för sig själv, för vem hon var och nu skulle bli: en gruvarbetarhustru. Efter det gick dagarna snabbt fram till bröllopet som kom och gick. Hon mindes knappt vad hon hade sagt inför prästen eller att hon fått den billiga ringen som blivit grön efter bara en vecka.

Efteråt skrev hon till Buddy för att berätta att han inte längre skulle 34

M E D A L B E R T I B A K S ÄT E T

hitta henne i Orlando om han kom hem från New York, utan i Coalwood i West Virginia, nu gift. Han svarade med Albert som fick bo i diskhon tills han blev för stor och Elsie flyttade över honom till badkaret i badrummet på andra våningen, det enda badrummet i huset. Medan Homer var på jobbet, vilket var nästan hela tiden, satt hon hos den lilla alligatorn och sjöng sånger för honom. Hon matade honom med insekter och när han blev större fick han kycklingbitar som gruvbolagsslaktaren i gruvbolagsbutiken skänkte till henne. Hon gick på promenader med honom i koppel i trädgården, som om han var en liten valp. Gruvarbetarna som var på väg till jobbet stannade till tillräckligt länge för att skjuta upp hjälmarna i pannan och häpet stirra på dem. Hennes pappa kom dit och grävde ett hål i trädgården som han sedan kantade med cement så att Albert fick en liten damm att plaska i på sommaren. Eftersom Homer var så upptagen med att gräva efter kol tillbringade hon mer tid med Albert under sitt första år som nygift än med sin man, och hon tyckte inte att det verkade bekomma Homer.

Det dröjde inte länge förrän Albert blev så stor att han började strosa omkring i huset på egen hand. Ibland kröp han upp i soffan där hans viftande svans välte ner lamporna från soffborden. När han var lycklig eller uppspelt gjorde han ett ljud som lät som ja-ja-ja. Han kastade sig i Elsies knä för att gosa med henne så fort han fick chansen och vände sig så att hon kunde klia hans gräddvita mage. Det enda som Albert var rädd för var åska. En natt när det lät som om någon stod utanför och bankade på en puka klättrade Albert upp ur badkaret, knuffade upp sovrumsdörren med nosen och kröp ner i sängen. När Homer vände sig om och såg in i Alberts glödande röda ögon for han upp och sprang för livet, snubblade nerför trappan och ramlade över ledstången. Fallet dämpades bara av vardagsrummets soffbord i körsbärsträ. När Elsie hörde smällen och stönen efteråt kramade hon om Albert i några minuter innan hon gick upp för att se hur det hade gått för Homer. Nerifrån golvet i vardagsrummet påstod han att han mådde bra, förutom en svullen läpp, men soffbordet gjorde inte det och om det inte gick att laga skulle de få betala eftersom det var gruvbolagets egendom. ”Jag har ändå aldrig gillat det där gamla soffbordet”, sa Elsie och när 35

HOMER HICKAM

åskan drog sig tillbaka följde hon med Albert till badkaret och gick sedan och lade sig. När hon låg och lyssnade på Homer som försökte pussla ihop soffbordet slogs hon av en tanke. ”Om jag bara kunde få Homer till Florida”, tänkte hon. ”Då kanske han skulle förändras och bli mer som Buddy.”

Hon funderade på sin garderob och vad hon skulle ta med sig på den häpnadsväckande resan som Homer föreslagit. Hon insåg också att det som Kaptenen kallat kismet gav henne en ny chans att komma bort från kolfälten. Hon hade egentligen aldrig trott att Homer skulle gå med på att hjälpa Albert att komma hem, men nu när han hade gjort det skulle det innebära långa dagar på vägarna, kanske tillräckligt med tid för att hon skulle kunna övertala honom att inte återvända till West Virginia, för deras äktenskaps skull.

Och om det inte fungerade skulle han kanske, när han fick se hur vackert Florida var, bli övertygad om att Appalachernas bergstrakter inte var något annat än en ful fälla.

Och om inte det heller fungerade?

Ja, hon skulle ta steget om hon blev tvungen, men hon trodde att hon redan visste svaret.

Så fort hon kom bort från kolfälten skulle hon, oavsett vad hennes make än gjorde, aldrig återvända igen.

36