Tomas Wallin & Anna Hansson
Den magiska gitarren Bild: Jenny Lindqvist
Den magiska gitarren
Den magiska gitarren
Tomas Wallin & Anna Hansson Bild: Jenny Lindqvist
Den magiska gitarren Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Tomas Wallin & Anna Hansson Bild: Jenny Lindqvist Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Korrektur: Kristina Simar Första upplagan Tryckt i Tallinn 2013 ISBN: 978-91-87001-98-7
1. Det som skulle komma att bli en av de
ovanligaste dagarna någonsin i Dantes liv började som en helt vanlig söndag. Eller ja, den här söndagen var faktiskt lite bättre än en helt vanlig söndag. Det som gjorde den så speciell var att Dante skulle få hälsa på sin morfar. Även om de inte bodde så långt ifrån varandra var det länge sedan de träffades, så Dante var ivrig och ville komma fram fort, fort, fort. Han försökte få tiden i bilen att gå genom att peta sig i näsan, prata baklänges och vicka på sin lösa tand, men det hjälpte inte. Tiden gick förskräckligt långsamt ändå. Dante blev rastlös. Det blev han väldigt
9
lätt. Han drömde sig bort och önskade att de hade haft en supersnabb sportbil istället för den gamla, rostiga skrothögen som hans mamma och pappa vägrade göra sig av med, trots att vissa delar av den hölls ihop med silvertejp. – Kör fortare, pappa! bad han. – Nähä du, sa pappa. Dante suckade. – Mamma, kan inte du köra en stund då? Men mamma sa att det inte spelade någon roll. De skulle inte komma fram fortare om hon körde än om pappa gjorde det. – Men mamma, du brukar ju ... Mamma vände sig om och la ett finger över munnen. – Ja just ja, viskade Dante. – Brukar ju vadå ...? undrade pappa.
10
– Äsch … inget, svarade mamma och blinkade med ena ögat till Dante.
11
Att mamma brukade köra lite för fort ibland, när inte pappa var med, var ju deras hemlighet. Pappa förstår inte den där känslan man får när det pirrar i magen och man bara måste trycka ner gasfoten lite mer, brukade mamma säga. Men Dante förstod precis. Det var inte bara av att åka bil som man fick den där pirriga känslan utan av allt som var spännande. Som att åka karusell, spionera på grannarna, gå på spökjakt och av att gömma hemliga meddelanden i skogen till utomjordingar eller framtidsmänniskor till exempel. Pappa tittade på Dante i backspegeln. – Vi kanske ska fördriva tiden med en lek, föreslog han och kliade sig lite i det mörka skägget. Dante sken upp. – Kusliga leken! Jag gissar på fem!
12
– Två, sa mamma. – Fyra, sa pappa efter att ha funderat och trummat på ratten en stund. Kusliga leken var Dantes absoluta favoritlek i hela världen. Det var han själv som hade uppfunnit den för flera år sedan, när de var ute på en lång bilsemester. Leken gick ut på att man skulle gissa hur många insekter som krockade med bilens vindruta under resan. Men det var inte alla insekter som räknades, bara de som lämnade efter sig en fläck större än en lillfingernagel. Dante hade försökt leka kusliga leken med sina kusiner från Gotland en gång, men det gick inte alls. De förstod inte att kusar var samma sak som insekter utan trodde att det betydde hästar, och fläckar på rutan efter hästar ville de verkligen inte räkna.
13
Dante var väldigt bra på kusliga leken och brukade oftast vinna. Han trodde att han skulle göra det den här gången också, men när de svängde in på morfars uppfart hade de bara kommit upp till fyra mosade insekter och pappa såg nöjd ut. Dante räckte ut tungan åt honom i smyg. Han var inte nöjd med att ha förlorat, men han var väldigt glad över att äntligen vara framme. Innan pappa ens hunnit dra åt handbromsen slängde han sig ur bilen och började springa mot morfars hus. Dantes morfar bodde i ett stort blått hus med vita knutar. Han hade en mysig altan, där han och Dante satt och spelade kort och åt smultron ibland när det regnade. Han hade en stor gräsmatta där han och Dante brukade spela krocket och fotboll. Morfar brukade alltid vara noga med att klippa gräsmattan så att fotbollen skulle
14
rulla lättare. Men den här gången hade han slarvat, såg Dante. Gräset var mycket längre än vanligt. Han får allt gå en runda med gräsklipparen på en gång om vi ska kunna spela nån fotboll idag, tänkte Dante samtidigt som han skuttade uppför trappan. Han struntade i att knacka på och slet upp dörren. – Morfar! ropade han. Morfar! Men han fick inget svar och morfar kom inte och mötte honom med utsträckta armar som han brukade. Han är säkert på toaletten, tänkte Dante. Gamla människor kan ju vara riktiga långsittare. Han sparkade av sig skorna och gick in i hallen och fram till toalettdörren. – Morfar! ropade han och ryckte i handtaget. Dörren gled upp och Dante kikade in, men där satt ingen morfar.
15
– Var är morfar? frågade mamma, när hon och pappa kommit in i hallen. – Jag vet inte, sa Dante. Mamma såg lite orolig ut. – Han kanske är i källaren, jag går ner och tittar, sa hon. – Och jag går ut i garaget och ser om bilen är där, sa pappa. – Då kollar jag om han är på övervåningen, sa Dante och rusade upp för den gamla trätrappan. Han tog två steg i taget, både för att han ville komma upp på övervåningen snabbt och för att han tyckte att det var lite läskigt att det knarrade varje gång han satte ner foten. Gamla hus gör så, brukade morfar säga, men Dante tyckte ändå att det lät otäckt.
16
2. Dante tog ett nytt tag om ledstången,
satte ner den ena foten så högt han kunde i trappan och drog sig uppför de sista stegen. Först tittade han in i sovrummet, men det var ingen där. Sängen var bäddad och vattenglaset på sängbordet tomt. Dante sneglade mot gästrummet. Kunde morfar ha gått och lagt sig att vila där? Han skyndade sig att öppna dörren, men ingen morfar syntes till. Det såg inte ens ut som att någon hade varit i gästrummet sedan Dante sov över där sist. Sängen var obäddad och spökfällan orörd. Dante hade nämligen gjort en spökfälla av
17
toarullar och sytråd, och den stod precis där han hade satt upp den innan han åkte hem. Ingen verkade ha blivit fångad i den, varken något spöke eller någon morfar. Dante drog lite snabbt i trådarna på spökfällan för att försäkra sig om att den fungerade, innan han sprang iväg till det enda rum han ännu inte letat i. Morfars hobbyrum. Morfar älskade att fiska och längst bort på övervåningen hade han ett helt rum fyllt av fiskeprylar. Där hade han ett glasskåp som han förvarade gamla drag och fiskerullar i och ett skrivbord där han brukade sitta och binda sina egna fiskeflugor. På en av väggarna hängde alla morfars fiskespön. Dante räknade dem en gång, och det var över 30 stycken. På en annan vägg hängde ett inramat foto av morfar, Dante och den där stora gäddan de fångade i fjol när de fiskade på Forsön. Den vägde över fem kilo och var
18
fortfarande den största fisk som Dante hade fått. Dante tittade in i hobbyrummet. Det fanns ingen morfar där heller. Undrar om han har åkt till Vojen och badat? tänkte Dante. Men det brukade han ju bara göra när Dante var där och hälsade på. Då brukade de bada i flera timmar, och så brukade de tävla om vem som kunde bygga det finaste sandslottet. Dante vann alltid, fastän det var morfar som var domare varenda gång. Dante var precis på väg att gå en våning ner, när han upptäckte att vindsluckan var öppen och att en stege stod uppställd under den. Det är alltså där morfar gömmer sig, tänkte han, och klättrade försiktigt uppför den smala stegen. Det var mörkt och kallt på vinden, och det var nära att han klättrade ner igen när
19
han hörde något som prasslade till. Han hoppades att det skulle vara en råtta. Inte för att han gillade råttor, men det var i alla fall bättre med såna än med spöken. – Morfar? viskade Dante så tyst att det knappt hördes. Inget svar. Han försökte igen, lite högre den här gången. – Morfar? Hallå? Fortfarande inget svar. Han såg sig omkring. Vinden var stor. Tänk om morfar hade somnat någonstans här uppe! Eller ännu värre, tänk om han ramlat och slagit sig! Dante tog ett djupt andetag och gick sedan försiktigt några steg. Då såg han ett svagt ljussken långt borta i det ena hörnet. Det måste vara en ficklampa, tänkte han och försökte ta sig dit. Det var inte lätt, för morfar tyckte om att samla på det mesta. Det här kan komma till nytta någon gång, sa han om nästan
20
allt. På vinden fanns därför allt ifrån glasburkar, lampor och tomma akvarium till böcker, färgburkar, gamla LP-skivor och konstigt formade grenar som morfar hade hittat i skogen och släpat med sig hem. Dante klämde sig fram mellan tidningshögar och stora kartonger. Ju närmare han kom desto starkare blev ljusskenet. Snart såg han att det inte alls var någon ficklampa. Det var nånting mycket större. Det var en akustisk gitarr. Dante var väldigt duktig på att spela gitarr. Det tyckte han själv åtminstone – och mamma och pappa och morfar förstås. Han hade spelat i snart tre år, och på flera olika gitarrer, men han hade aldrig förut sett en som såg ut som den här. Gitarren såg väldigt ovanlig ut. Mest för att det lyste om den, men också för att det var ett så fint mönster inristat i den. Den var guldfärgad och såg gammal och använd ut, samtidigt som den var så blank
21
och fin att den skulle kunna vara sprillans ny. Det här var helt klart den finaste gitarr Dante nånsin hade sett. Undrar varför morfar har gömt den här uppe på vinden? tänkte han och plockade försiktigt upp den. Dante blev så tagen av gitarren att han glömde bort att han faktiskt höll på att leta efter morfar. Han granskade gitarren och lät fingrarna svepa sakta över den. Han provade att spela lite på den, men det lät inget vidare. Den var väldigt ostämd. Men Dante kunde det här med att stämma gitarrer. Han hade
22
gjort det väldigt många gånger och var så duktig på det att till och med hans musiklärare i skolan hade gett honom beröm. Dante fick sin första gitarr i julklapp när han var fyra år. Den var från pappa, men det var morfar som lärde honom de första ackorden, många roliga låtar och förstås hur man stämde en gitarr. Den där första gitarren var hans favorit, och bara den hade han stämt hundratals gånger. Snabbt som en oljad blixt stämde han morfars gitarr och provade sedan att spela på den igen. Nu lät det mycket bättre. Det lät så bra att det pirrade till i magen, precis som det brukade göra av allt spännande. Dante log. Han kom att tänka på en melodi som morfar hade lärt honom, som de brukade spela tillsammans. Från början hade han tyckt att den var jättesvår,
23
men varje gång de spelade den hade det gått lättare och lättare. Nu var det ganska länge sedan Dante spelade den, men han trodde att han skulle komma ihåg den ändå. Han spelade melodin. Först blev det helt fel några gånger och han fick börja om, men till slut fixade han det. Tonerna strömmade ur den vackra gitarren och när Dante hade kommit nästan ända till slutet blev ljusskenet från gitarren starkare och den började vibrera. Förskräckt slutade Dante spela och la ifrån sig gitarren. Då slutade den vibrera och lyste svagare och svagare. – Dante, har du hittat morfar? ropade mamma från nedervåningen. – Nä, inte än, ropade han tillbaka och hoppades att hon inte skulle komma upp på vinden. Han förstod att det här var en speciell gitarr och att den nog inte var menad
24
för barn att spela på. Men han var bara tvungen att prova den en gång till. När han väntat så länge att han var säker på att mamma inte skulle komma, plockade han upp gitarren. Han började spela samma melodi igen, och på exakt samma ställe som sist blev ljusskenet starkare och gitarren började vibrera. Men den här gången släppte inte Dante taget. Han spelade melodin om och om igen och ju mer han spelade, desto starkare lyste gitarren och desto mer vibrerade den. Dante tyckte att det nästan var omöjligt att hålla i gitarren eftersom den vibrerade så mycket, men han gjorde sitt bästa för att inte tappa den och fortsatte att spela. Plötsligt kände han hur han blev tyngdlös och hur allting började snurra, fortare och fortare. Sedan blev allt vitt.
25
När Dante letar efter sin försvunna morfar hittar han en magisk gitarr och hamnar i ett konstigt land långt, långt borta, där musik är förbjudet. Men varför är det förbjudet? Vem är det som har förbjudit det? Och vad skulle hända om nån sjöng och spelade lite grann? Följ med Dante på ett spännande äventyr i
Minoria Tomas Wallin: Gitarrist i bandet Takida. Den magiska gitarren är hans debutbok. Anna Hansson: Författare till den populära Dansfeber-serien. Jenny Lindqvist: Har tidigare illustrerat barnboken Tant Skateboard. ISBN 978-91-87001-98-7
www.idusforlag.se
9 789187 001987