9789186021702

Janet Frame Vid alfabetets gr채ns

Janet Frame Vid alfabetets gräns

Översättning Marita Zonabend

Modernista stockholm

DEL ETT

ETT HEM DÄ R

ANMÄRKNING Följande manuskript hittades bland Thora Patterns papper efter hennes död och överlämnades till förlaget av Peter Heron, expedit på Hyrköp.

1 är den enda varelse för vilken det är en börda att göra sig av med avfall, en uppgift ofta illa övertänkt, kostnadskrävande, brottslig − särskilt när hon lär sig att inkludera sig själv, levande och död, i listan över avfallsprodukter. Jordens skapare anställde inte en sophämtare för att samla ihop resterna av sin skapelse.

Jag, Thora Pattern (som lever vid alfabetets gräns, där ord, liksom växter, antingen växer sig otäckt stora och ihåliga kring betydelsens rostiga knivar och tomma trummor, eller, likt människor utan skydd vid ett våldsamt oväder, kastar av sig sin kroppsliga förvirring och visar sig lysande, utrustade med styrka och uthållighet), jag går nu dag och natt bland resterna av folk, platser och ögonblick. Här sticker de döda (mina guldsmeder) hela tiden upp som tusenskönor med blommig utpressning. Det är nästan omöjligt att muta dem eller köpa deras tystnad. De låter sig aldrig avspisas med fjams trams krams guldklockor som svänger på jättekedjor mot deras stoftfyllda hjärtan. De lämnar sina avtryck som flugprickar i mitt liv. Varför besudlar de mitt synfält med det förflutnas exkrement, surrar runt i mitt huvud efter längtans snökristaller ?

Jag gjorde en upptäcktsresa genom tre personers liv – Tobys, Zoes, Pats.

MÄNNISKAN

Hans fötter hade slutat blöda. De var förtvinade nu. Han tänkte att de var havsanemoner, eller torkade ekblad, eller spruckna tallkottar, utifrån, där skatorna kraxade A Wimbledon a Wombledon a fourteen miles, och en buskklippsmyg, besatt av lummiga ställen, med ljud som poppelbomull eller ett mörklila tistelhuvud, en 7

svagt pipande jigg, som i högre grad än synen, eller statistiken, avslöjade sårbarheten hos instrumentet som framförde den.

Ja, ute, där hökarna flyger.

Toby gick försiktigt, ett helgon eller en politiker, mellan knivlagren. Han gick på havet också, och gav det förflutnas avfall till de spanande gråvita fåglarna som steg och sjönk på himlen, som tidvattnets extra andetag.

Toby drömde om Den försvunna stammen.

Han var ett träd. Han satt på låren hemma i hörnet. Armen ska­­kade, inte en människoarm, utan en gren med kvistar till fingrar och skorpor och skåror där tiden hade ärrat barken. Han fick en så underlig känsla, som om han var hela skogen, där Den försvunna stammen bodde i honom, som om hans huvud var en hemlig ravin någonstans uppåt landet, precis nedanför snölinjen, innan tuvorna av tussock och snögräs börjar glänsa i vinden och solen.

Hans förtvinade fötter föll av, som döda kvistar. Nu dök han och simmade långt ner i de böljande vågorna tills han nådde havsbotten där alla former var skugglika drömmar och sönderstrimlad sömn, och där solen bara var en grön aning, en intuitiv känsla av ljus i hjärnan.

Begravningen var över. Tobys far lyssnade, lyssnade och öppnade och stängde dörrar. Toby sa till sin döda mor: »Din gamla häxa, som jag älskade dig De sista dagarna, som grävde som fluglarver i dina inälvor och dina bröst, måttade, upphängda som månar mot himlen, din gamla häxa med näsan som gick till hakan, din Blaikie-näsa, din Dunwoody-haka.« »Om du någon gång åker utomlands, Toby, besök platserna där dina förfäder levde. Jag har deras haka och deras näsa, ett polletterat historiepaket levererat till livmoderns dörr. Och Toby, Toby, sitt på den gamla kyrkogården där idegranarna växer och där John Blaikie, lärare vid lärarseminariet, Evan Dunwoody, 8

kunglig minister, Dr Charles Gibbs, Fellow of Royal College of Surgeons, är begravda …« Du satte fast dina förfäder på tvättstrecket mellan arbetssockorna och filtarna, och de sprudlade av renhet och sparkade i vinden, och de blev slagna i ansiktet av eklöven som steg upp en morgon för att tvätta ansiktet i ­döden. O, Dolly Dolly Varden, i porslin med damm i sprickorna och de sönderslagna ögonen.

Jag hade inga dockor. Mina systrar hade dockor, skärt rodnande med tomma magar och tydliga navlar, och armar och ben som hölls fast av en resårbandsknut, och huset var översållat med amputerade armar och ben som låg i hörnen bland spindelvävarna och på fönsterbrädena tillsammans med tomma flaskor och skalbaggar som vilade sig mellan åtagandena och under huset nära blocken av Waimaru-sten och de gängliga sömnlösa potatisblommorna som sökte efter ljuset. Och jag, Toby, färdades långt i min dröm, och när jag kom fram till dammen och stället med småplantor som växte upp som små gröna grodor från strandkanten, med blad som skyddade dem, som de skyddar blomknoppar, då drog jag, luffaren, epileptikern, fram mitt knyte med vassa störar, som såg ut som manukan som min far använde som religionsundervisning för att disciplinera bönorna i deras strävan efter himlen min far kyrkoadjunkten så jag stack igenom de små grodhuvudena och satte mig ner och grät för att min mor med sin Blaikie-näsa och Dunwoody-haka var död.

Kroppen oroade honom. Nu fanns det ingen som skötte om ­honom, försvarade honom, gav honom extra kärleksfulla blickar. Hans enda nära vän nu var katten Fluffy. Han pratade med henne och sjöng små sånger för henne och hämtade in henne på kvällen så att hon fick sova bredvid honom på kudden eller på hans rock, som låg tvärs över fotändan (fastän hans mor varnade 9

honom gång på gång: »Låt inte henne dela luft med dig, Toby«, och hans far klagade med svartsjuk retlighet: »Katter inomhus på nätterna gör slut på allt syre …«) Och hans mor och far hade självklart rätt, för människor behöver hålla sig vid liv, de behöver bli gröna i solen och gyllene, när de står i blom. Men Toby tyckte ändå om att ha Fluffy på sängen. Hon var en grym jägare av kaniner och fåglar och möss, och en högljudd marskatta tidiga morgontimmar, under järneken och häcken, men hon var gammal nu, alla tänder hade nästan ruttnat bort, och hon hade en fåra på var kind där tårar plötsligt rann. Nosen var kall och hon hade hela tiden en droppe hängande där. Hon hade fått ett sår inuti högerörat; det kliade hon på hela tiden. När hon såg Toby darrade hon av glädje och lindade sig njutningslystet runt hans fötter. Hon tyckte om att sova på hans kudde. Ibland tidigt om morgonen när hon smög ut och kom in genom fönstret med en nydödad glasögonfågel eller guldsiska, brukade Toby trycka henne intill sig och säga: »Tack, Fluffy, puss puss«, med en vild känsla av tacksamhet, som om han hade blivit erbjuden någons kärlek.

Toby vaknade gradvis. Det var framåt morgonen, med fåglar som rörde på sig i sömnen ute i träden. Han kunde svagt se rummets konturer, sina kläder, sina blåkläder, stela av smuts på kroken bakom dörren; gummistövlarna, ett gratispar från Fryshuset; böckerna, och närmre, på nattduksbordet, i sitt glas, den förvrängda konturen av de nedsänkta löständerna med sitt dockrosa tandkött. Han kände med tungan insidan av sin torra mun.

Han ryckte på höger axel, och då knakade det till. Han kände smärta i den, som om han hade grovjobbat, lyft och ansträngt sig.

Då märkte han den våta sängen, och oberoende av det, urinen som hade mist sin första värme och intimitet, och som krävde att bli svarad för. Den vanliga anklagelsen, åtföljd av bestörtning, kom för honom: »Vem har kissat i sängen ?« Då visste han att han hade haft ett anfall. Han hade velat gråta 10

som han brukade göra när han var liten pojke och vaknade upp ur det obekanta. Men han grät inte. Han rörde på axeln och prövade den. Vid fotändan rörde sig Fluffy i sömnen och började spinna mot hans överrock. Toby blundade. Han gav ifrån sig ett ljud som en suck. Handen smög sig ner till vätan i sängen och tog mellan benen där det kändes slappt, som ett skepp som kom hem med slokande segel. Medan han lät handen vila där, suckade han igen och somnade, och i dörren till drömmarna väntade hans döda mor med sin lilla bricka med giftiga äpplen.

Bortvissnandets armring glittrar av diamanter. Små maskar bär lanternor i stormen. Vid alfabetets gräns finns inget skydd mot de döda.

2 H A N S far sa åt honom: »Du är galen som vill flytta utomlands.

Vad tror du att du ska hitta där ? Hur ska du försörja dig ? Vad skulle mor din säga ?« »Jag tänker flytta utomlands, pappa, för jag har lust med det.

Snart blir jag en gammal gubbe och jag har aldrig sett världen.

Jag ska skriva en bok dessutom.« Det var den gamla diskussionen som ägde rum allt oftare nu när Amy Withers var död. Bakgrunden var välbekant – kvällsmaten: oxsvansgryta. Persikor på burk och grädde. »Är jag inte duktig ?« sa Bob medan han delade ut persikorna. Han hällde den överblivna sockerlagen i en tom mugg. »Mer sockerlag än persikor. Snuvade varenda gång.« »Det ska bli en lag mot sådant«, sa Toby medkännande och såg på de få persikorna som var kvar efter att sockerlagen hällts av. »Det är samma sak med päron och ananas.« »De verkar kunna göra vad som helst nuförtiden och komma undan med det.« »Det har du rätt i, pappa. Det gör de. Det finns ingen ärlighet i världen i dag. Såg du det om karln i tidningen ?« »I dagens ?« »Nej, gårdagens.« »Ja, det såg jag. Vad de behöver …« Hur kunde Bob Withers förklara vad »de« behövde ? Det var så mycket, så varierande och så brådskande; tanken på att det var så brådskande ingav honom en känsla av hopplöshet. Skulle »de« aldrig bättra sig, lyssna på goda råd, sköta landet som det borde skötas, stifta de rätta lagar­na, de rätta arbetstiderna och arbetsförhållandena … ?

12

Bob skrattade plötsligt till och vände sig till Toby. »Så du ska skriva en bok till slut ?« »Ja, och få den utgiven.« Toby visste att om hans mamma vore i livet skulle hon just i det ögonblicket kasta en stolt blick på sin man och en ännu stoltare på sin son: »Du förstår att Toby ska skriva en bok. Han var alltid bra i engelska i skolan, högsta betyg på uppsatsen den där gången.

Och hans mormors mormor skrev en diktbok, där ärkebiskopen av Canterbury hade satt sitt namn.« »Nu börjas det igen, fram med förfäderna«, brukade Bob säga medan han rörde händerna som om han drog ut näsdukar från en låda. »Här är de, alla doktorer och kungliga ministrar och lärare för seminarier. Nämn för all del inte mördarna och förbrytarna. Och tänk inte på mig, min mor började jobba på fabriken när hon var tio.« Och Amy brukade säga: »Var inte löjlig, Bob. Hela din släkt var begåvad. Tänk bara på lärarinnan som emigrerade till Kanada. Det ligger i släkten, säger jag dig. Toby kommer att skriva en bok. Han kommer att ta revansch. Du minns uppsatsen som han skrev i skolan och lärarinnan läste upp den för klassen. Visst gjorde hon det, Toby ?« Och Bob brukade rensa strupen från slem, spotta det ljudligt i näsduken och skratta spydigt: »Den försvunna stammen. Den försvunna stammen. Vi kommer aldrig att få höra slutet på Den försvunna stammen.« Och nu, medan kupiga persikor slank in i munnen, sa han trött till Toby: »Jag antar att din bok kommer att handla om Den försvunna stammen. Väldigt originellt. Jag kanske faktiskt ska skriva om den själv någon gång. Låt mig säga dig att om jag skrev en bok, då skulle jag ha mycket att säga. Jag har sett massor i mina dagar.« Toby fick långsamt fram sitt svar. Han spärrade upp vänster öga stort, som alltid verkade agera oberoende av det andra och 13

mestadels var halvslutet – en doktor hade sagt att han var mer blind än seende på det ögat – och han lutade sig framåt, stirrade på sin far som kanske den här gången − vem vet ? – behövde granskas mer av en blind, behövde fokuseras från den sidan som var vänd bort från ljuset. Toby blev blossande röd när han ­pratade: »Om du någonsin skriver om Den försvunna stammen«, varnade han honom, »då dödar jag dig. Den försvunna stammen är min bok.« »Var inte dum. Du kan inte ens stava till ditt eget namn.« Det var sant. Men Toby kom ihåg mammans kärleksfulla ord till honom varenda gång han hade oroat sig för sin stavning. Till och med de allra kortaste orden var svåra för honom. »Toby, många av världens största författare var dåliga på stavning. Många av de största männen var inte bra i skolan, eller i idrott; många saknade en längre utbildning och slutade skolan tidigt, som du. Se på Abraham Lincoln och president Garfield.« Sedan brukade Tobys mamma tillägga, när hon pratade om sina favoritpresidenter och blev helt upptagen av deras historia: »Som alla stora män glömde de aldrig vad deras mor hade gjort för dem, och de uppoffringar hon gjorde, och när de bar fina kläder skämdes de aldrig för att kännas vid sin mor, fastän hon gick i trasor. Du glömmer väl aldrig din mor, Toby ? Och en vacker dag om du kör förbi i din droska och du kör åt sidan för att väja för kvinnan i trasor som traskar fram med sitt lilla tvättbylte, då lutar du dig ut och pratar med henne, och ler mot henne, för det kanske är jag, det kan vara din egen mor !« I Amy Withers tankevärld, även när det fanns snabba bilar – Buicks, Chevor, glänsande med stora karosser – hade själva symbolen för rikedom varit en droska och granna hästar. I sina rätt vimsiga, drömda, men beslutsamma äventyr i Tiden rörde sig Amy fram och tillbaka från det förgångna till framtiden, från dagarna dokumenterade genom fossil, tempel och viktorianska författarskap, till De sista dagarna och Harmagedon, och undvek 14

dagens plask och stänk som om det vore en förarglig vattenpuss på vägen. »Så du förstår«, upprepade Toby, »även om jag stavar illa kom­mer inte det att hindra mig från att skriva min bok. Jag har sparat tillräckligt med pengar på Fryshuset för att åka utomlands. Överresan är bokad.« »Vart ?« »England.« »Men hur ska det gå när du kommer tillbaka ? Du måste starta om från början. Och varför vill du åka till England ? Vad är det för fel på ditt eget land ?« Toby svarade inte.

Bob tittade upp där han satt och slickade tallriken, vilket han gjorde vid varje måltid, och skulle just till att säga något spydigt, när han gjorde en chockartad upptäckt, som fick ansiktet att vitna och en smärta att krypa uppför armen och in i bröstkorgen, att mannen som han åt tillsammans med var inte Toby, inte alls Toby. Visst var det Bobs far, Henry Withers ? – där fanns den mycket bistra uppsynen, det köttiga vecket i nacken, det ­ansträngande fokuserandet hela tiden från avlägsna föremål till närmre, som om synskärpan hade rostat med tiden och måste kopplas på med stor möda.

Toby ställde tallriken åt sidan, reste sig och sträckte ut sig på soffan. »Jag tror jag ska ta in katten«, sa han och kastade en utmanande blick på sin far som inte svarade med sitt vanliga »Ja, ta in katten så den får reta fågeln, så att den blir helt galen.« Toby beslöt att inte ta in katten. Han sträckte ut handen mot väggen där geväret hängde, avsett att skjuta kaniner och änder med. Han tog ner det och lade det i knäet. Han kastade en blick på sin far igen och väntade på vredesutbrottet. Hans far stirrade förvirrat på honom. »Vad stirrar du på, pappa ?« Bobs ansikte var vitt. Visst var det Henry Withers ! Och vad 15

gjorde Amy, som gick barfota ner till grinden för att hämta mjölken och breven och fick stanna till vid det blommande körsbärsträdet för att hämta andan ? Hon var död, visst var hon det ? Även om han fortfarande om nätterna under det enkla lapptäcket letade efter hennes kropp bredvid sig och kände den lagrade lukten från köttets klyftor och hemliga rum vilken brukade strömma ut när hon rörde sig, men visst var hon död ? »Jag har ont«, sa Bob. »Ont i magen. Jag ska blanda till ett pulver.« Han gick till diskrummet, tog de smutsiga tallrikarna och den tomma persikoburken. »Du kan ju hjälpa till med disken«, ropade han. Han försökte ignorera att Toby hade geväret och siktade med det på honom, på samma sätt som Toby hela livet hade retat djur och fåglar och människor, när den lusten föll på. Bob kände igen den lusten nu.

Han blev arg och förbittrad. Han försökte låta oberörd. »Är det där laddat ?« Toby log nöjt. Han hade fått respons. »Ja«, sa han. »Visst är det laddat. Jag stoppade i några skott härom dagen för att knäppa några kaniner på kullen.« »För guds skull ta ur skotten då !« »Visst ska jag ta ur dem«, svarade Toby och gjorde inget försök att ta ur dem, utan siktade fortfarande med geväret och klappade det som han brukade klappa Fluffy.

Bob, med ett förkläde runt midjan, kom fram till diskrumsdörren. Han hade Amys gamla tofflor i mansstorlek. »Du har mammas tofflor !« sa Toby anklagande. »Och varför inte ? Din mamma är ju inte här nu.« Bobs användning av beteckningen »din mamma« fungerade som ett tillfälligt avståndstagande, en förflyttning av ansvaret för – och själva realiteten i – en sorg som genomsyrat en relation som alltid varit så komplicerad att den hur som helst behövde delas i två eller tre eller fyra delar för att överleva: din mamma, mamma, Amy, frugan.

16

»Men du har hennes tofflor«, sa Toby.

Bob exploderade av ursinne, vilket var exakt vad Toby längtat efter. »Varför kan du inte växa upp ? Leka med katten, leka med vapnet och reta folk; och du har knäppt i väg små papperstussar över hela köksgolvet, och jag var tvungen att plocka upp dem. Jag sopade det där golvet för mindre än en timme sedan. Lättroade småbarn. Varför kan du inte bete dig som andra i din ålder ?« Toby svarade inte. Han svängde plötsligt till med geväret och siktade på undulaten i dess bur. Han visste att hans far var väldigt glad i fågeln, att han tyckte om att prata med den när han kände sig ensam, att han fick tröst av dess begränsade konversation av »Söta Billy trappan upp till sängs«, »Söta Billy trappan upp till sängs«.

Bob stirrade rakt fram med armen höjd. Toby svängde gevä­ ret mot honom, sedan lade han ner det på soffan bredvid sig. »Ja, resan är bokad«, sa han. »I juli.« »Och får jag fråga hur du ska försörja dig när du kommer hem ?« »Min bok«, sa Toby med ett snabbt förtjust leende. »Min bok.

Och jag kommer att ha en fru att försörja dessutom.« Han förde handen mot väggen och hängde geväret på spiken och när han hade sträckt ut sig på soffan började han, strängt koncentrerad, att peta sig i näsan genom att borra med fingret och nyfiket plira på de små klumparna som han hade fiskat upp.

3 J A G promenerade alltså en kväll nära de gyttjiga stränderna där jag bor och tänkte på alla varelser som är bortom orden. Jag såg resterna av utdöda monster.

Monstret i den gyttjiga stranden förrått, döende; medan andra varelser förmåtts byta väg (som vindflöjlar tror att de fångar vinden, som liljor en snöig morgon tror att deras vithet är orsaken) detta monster, med så litet existensberättigande förrått av en föråldrad God sak – skyhög heraldik tusenfotsönskan på ena foten stjärnskrapande flygodugliga vinge − som försökt att döda utan technicolor-ballonger stigande ur dess mun att förklara dess handlingar, som knuffats ur Överlevandets orkestervagn, som aldrig visste av språkets hemliga grottor, komparationen och blindheten som spridits runt i människostäderna som utlovat intelligensens bekväma vagga – en stor tung hjärna att leka med, en bomb att suga på i det ensamma mörkret − detta monster väcker vår kärlek och medömkan.

Vi tar känslan för honom för ett slags föda, omvandlar den till att flyta genom oss; 18

ty i skuggan av förmodade benrester i den tunna, slitna sömmen som blottas mellan manteln och historiens mantel skymtar vi inte där våra egna liv ? våra medvetanden på gyttjiga stränder, döende ovilliga till förändring eller kamouflering i renande snö eller kastvindar av mening, fortfarande insvepta till försvar för den gamla Goda saken.

Kommer Tiden att kalla även oss groteska, meningslösa, bortom mänskligt språk, mellan boksidorna av is vända och likgiltigt sönderrivna av de analfabetiska åren tills vårt öde slutligen beseglas till dess att ingen mänsklig varelse finns kvar att spåra det tvingande skälet, drömmen vid den yttersta gränsen ?

De döda återvänder, de rör sig bland oss, deras lukt lägger sig i lager över det levande och nuet. Känner folk som går förbi på ­gatan igen lukten, som hänger som en slöja, som en svepning, eller känns den till bara av små hundar, som störtar i väg och springer runt om hörn för att fånga dödens lockande lukt av hynda, som driver dem till liv, till en okomplicerad autokärlek där ansiktet saknar ansikte − »Förlåt mig, när jag gick förbi, lämnade jag då kvar en mikrob av lidande fångad i er andedräkt, ett förseglat kuvert med kärlek i ert ansiktes gallerverk ?« Poste restante.

Varför alla dessa poste-restante-ansikten som väntar; den vita snön i soptunnan; inte för mig; de kom aldrig. De kom aldrig.

Och nu är det mörkt här, bortom ordens gränser.

Ett väldigt moln har skymt solen som vi sätter vår tillit till, solen som för egen del står välklädd i vår tros blodröda färg. Och allt det kommer att förändras, den söndermalande isen kommer att röra sig i sömnen, sträcka sig och täcka ditt ansikte och mitt med ett lakan.

4 N U när Toby hade vidtagit förberedelser för sin utlandsresa, och Bob hade beslutat att någon i släkten borde vinka av honom i Wellington, och Bob hade skrivit till sin syster Norma för att informera henne om när fartyget skulle avsegla, visade det sig att blod är tjockare än vatten (som man säger) och Norma bjöd Bob och Toby att bo hos sig.

Hon ville inte ha Toby hos sig. Hon ville inte umgås med någon som var epileptiker; det var en pinsam sjukdom som måste förklaras och ursäktas och fick folk att undra över släktens historia. Toby själv var inte heller till någon hjälp. Hon ansåg att han var ohyfsad och dum. Hans uppenbara tröghet och hans vana att ta outhärdligt lång tid på sig för att få fram en mening, och sättet som han envis höll fast vid ett samtalsämne, när han väl hade börjat på det, utan att bry sig om andras försök att byta det, allt det ansåg Norma vara bevis på mental efterblivenhet. Hon tyckte att Toby var en »plåga« för sin familj och för samhället. Han var ingenting annat än en »stor, lat klumpeduns«, tyckte hon, och fastän hon vanligen tyckte synd om de olyckliga (när allt kommer omkring måste man ju det), var det något med Toby som förvand­ lade hennes medlidande till ilska och stark irritation. Det fanns helt enkelt inte någonstans där han passade in. Folk bör passa in och härdas och bli kvar, som droppar av cement i en mur.

Toby gav sin faster Norma en känsla av osnygghet hos henne själv och världen omkring henne, en upplevelse av gluggar och hål och sönderrivna nötta foder, som fick henne att vilja ta fram nål och tråd (hon hade arbetat som sömmerska och tog fort­ farande emot hemsömnad) och sy, dag och natt, för att göra fickorna säkra igen, kläderna varma och knäppta, och även sy fast

20

himlen ordentligt vid jordens ytter­kant, utan att den drog sig eller att det hängde några fransar och fladdrade.

Trots allt postade Norma kortet (»Käre Bob ! Du och Toby är självklart välkomna«) i dess magnoliadoftande kuvert och gjorde sin man Philip uppmärksam på att sista veckan i juli fick hans systrar (som tillhörde societeten, trygga bakom sammetsgardinen) inte besöka nummer 15 på Short Street i Okare.

Det regnade, skotsk dimma bildade droppar och dallrade på folk och kullar. Regnet drog fram över himlen i former som bestämdes av vinden; en grå kvast som sopade, en ribbad och fjäderklädd vinge som flög, en scarf som svepte in ljuset, medan den bevarade dunklet och hemlighetsfullheten. Havet hävde sig och uddarna framträdde ur sömnen som en extra dröm eller mardröm, blandade sig i färjepassagerarnas medvetanden med andra privata hav och sjöresor, och väckte således, till och med i fullt dagsljus och i vaket tillstånd, den djupaste längtan, som lever förvisad till nattens sömn.

Hopträngda på däck, bleka av sina otillåtna drömmar, stirrade passagerarna på den nya »andra ön« och försökte på något sätt befria sig från den, mindes de vilda drömmar som hade rest före för att utforska, bebo, styra, kanske ändra dess form; sedan, i det slutliga bittra uppvaknandet från Cook Strait, medgav de att här var, som vanligt, som alltid, något som rederiet kunde informera alla som brydde sig om att grans­ka biljetten, Nordön, säte för regeringen, befolkning (i själar) en och en halv miljon.

Det var inget nytt land som framträdde, ingen nyupptäckt värld. Plötsligt häpnade människorna över hur välbekant allt var, alla husraderna med röda tak och deras mirakulösa fästen på de branta kullarna, husen i sig och skorstenarna – där ! ett tåg visslade, på väg norrut – och de började sin vanliga kamp för att komma till relingarna och vinka eller kasta slängkyssar eller ropa hälsningar till dem som väntade där nere.

Fartyget lade till. Snart hade alla passagerare drivits ut från 21

porslins-och-stål-miljön i nattens trånga, men djupa, djupa drömmar (de sträva ljust gulbruna filtarna i kojerna var hopvikta, lakanen och örngotten borttagna, drällhanddukarna bytta, som om rederiet, genom att förneka de senaste tolv timmarna, och ge­nom bytet av handdukarna och lakanen, kunde skjuta ifrån sig ansvaret för drömmarna), nedför de övertäckta landgångarna till närbilden av hamnmagasin, en mängd trossar och de trötta an­sik­tena hos dem som hade stigit upp så tidigt för att välkomna dem.

Faster Norma stod och väntade. Bob var snabb att notera hennes blekhet i det grå ljuset och känna den oro som ofta plågade honom alltsedan Amys död och som fick honom att grans­ ka sina äldre släktingars och vänners ansikten efter tecken på tilltagande svaghet, tecken på sammanbrott. Bob Withers, som bara brukade läsa deckarhistorier med Sexton Blake och morgonoch kvällstidningarna, var nu som besatt av dödens språk – han hade lärt sig de första grunderna så lätt; efter en mycket kort formell utbildning kunde han översätta hela bibliotek med ansikten och gester och samtal; ett lönande och skrämmande tidsfördriv.

Hans tidiga entusiastiska läsning av kärleken förklarade, naturligtvis, hans lätthet att översätta döden: alfabetet, grammatiken är desamma.

Hans ansikte var spänt och oroligt när han studerade sin syster Norma. »Vi kunde ha hittat själva. Du hade inte behövt stiga upp för att möta oss.« Norma talade livligt. »Jag har bilen. Jag kör er hem.« Bilen var grodgrön, en senaste modell. Bob klev in framme hos Norma, medan Toby visades till baksätet. »Så du ska åka utomlands ? Jag antar att du vet vad du gör ?« Toby knöt händerna med de tjocka fingrarna och de avbitna naglarna. Han var en vuxen man, och alla behandlade honom som ett barn. Han kände sig värdelös och oönskad. Men han hade en hemlighet, han hade inte jagat bort nattfärjedrömmarna 22

än och han hade behållit några, som dammråttor under mattan, för att klara av den här förväntade hälsningen från fastern.

Varför bli arg ?

Den gamla haggan. Men Evelina − Evelina Festing !

Hon hade gett honom korgen. Han hade faktiskt inte väntat sig att hon skulle säga: »Ja, jag vill gifta mig med dig, Toby.« De kände knappt varandra. I början brukade han hälsa på Festings om lördagskvällarna för att hålla Evelinas pappa sällskap, för Sammys ben hade blivit avskjutna i kriget och han kunde inte komma ut mycket och träffa sina vänner. Toby brukade sitta och skvallra med Sammy, som hade arbete att ta igen, för han sydde i läder, lagade handväskor, sadlar. Ibland lade han patiens. Han hade för vana att högt förklara varje kort han lade ut som om ingen utom han kunde förstå det. »Svart tvåa på den röda trean, ess går ut. Förstår du ?« Men när Toby erbjöd råd över axeln: »Den röda sjuan på klöveråttan«, blev han alltid häpen och rörd över sättet som Sammy accepterade det på, utan att klaga, utan att säga (som Tobys far skulle ha gjort): »Det såg jag hela tiden, sluta lägg dig i !« De där kvällarna hos Festings var Toby lycklig. Det var Mrs Festing som lagade kvällsmaten; han och Sammy satt och pratade och lade patiens; inget gräl, inga gliringar, ingen radio uppskruvad på hög volym för att dölja tystnaden. Och där fanns alltid Evelina, som gick in och ut ur rummet och ibland satt i en stol vid brasan med sitt arbete. Toby lade ansvaret för sin lycka på Evelina. Det var hon som, kändes det som, gjorde kvällen harmonisk, som förhäxade muffinsen så att de reste sig och blev gyllenbruna i ugnen i ­köket, som förmådde alla kort att komma upp i rätt ordning så att p ­ atiensen gick ut. Elden brann i den öppna spisen för h ­ enne. Uret tickade på spiselkransen så att hon skulle kunna höra det och i hemlighet, utan att göra sig märkvärdig eller skryta med sin talang, ta bort sprängkapseln för att skydda världen för ­Tidens explosioner.

23

Och allt detta gjorde hon utan skryt eller tydlig maktuppvisning – å, Evelina var så präktig, så präktig !

Hennes kinder var rödblommiga, håret mörkt, inte så lockigt som hon skulle vilja ha det, det visste Toby, för hon hade en förpackning med hempermanent i badrummet. Och kroppen var fast och rund på de rätta ställena. Hennes mor hade en gång nämnt att Evelina hade »problem« med fötterna, och när Toby, som satt mitt emot henne vid brasan, iakttog hennes charm och mer och mer föll för den, då upplevde han ofta en hastig känsla av obehag vid tanken på »problemet«, som satt i hennes fötter.

Då var han noga med att inte titta på dem för att inte förstöra nöjet. Ibland funderade han över varför hon inte gick ut på lördagskvällarna, som de andra flickorna, och dansade på Skotska klubben eller ute på landet, eller gick på bio, eller var ute och promenerade med en pojkvän någonstans där förälskade brukade gå. En kväll tänkte han: Hon stannar hemma för att jag är här. Hon är kär i mig. Hon brukade sitta med en liten grön kudde vilande i knäet och knyppla spets, genom att korsa och vrida knyppelpinnar lindade med fin vit bomullstråd. »Det är inte ofta de knypplar spets nuförtiden«, sa hennes mor. »Hon är duktig med sina fingrar.« Toby tänkte: »Det betyder: När hon blir din fru, Toby, då kom­mer hon att vara duktig på att sy.« Och snart tog han för givet att Evelina skulle gifta sig med honom. Själv nämnde hon det aldrig.

Hon är fantastiskt blygsam, tänkte Toby. Hon vet sin plats.

Fastän hon aldrig sa något om deras förestående giftermål, pratade hon gärna om sitt arbete på manufakturaffärens sybehörs­ avdelning, om människor som köpte på krita och sedan inte kunde betala, om kvinnan som arbetade tillsammans med henne och tog teaterlektioner, om mannen på kontoret som gick på ­aftonskola.

Aftonskola, tänkte Toby. Jag slutade skolan tidigt på grund av mina anfall, men jag ska ta revansch.

24

Ibland önskade han att Evelina inte skulle prata om livet på sitt arbete. Det utestängde honom. Emellanåt verkade det som om hon hade glömt att han och hon skulle gifta sig inom den närmsta tiden.

Den närmsta tiden !

Så han hade gått till guldsmeden och låtit specialtillverka ett par örhängen i grönsten, fastsatta på små guldringar och lagda i en liten grön ask på krämfärgat vadderat siden. Och en kväll med hjärtat värkande av kärlek för Evelina, och för rummet där hon satt, och för tekopparna på bordet, och uret på spiselkransen och den lilla gröna kudden, som hon hade i knäet när hon knypplade gav han henne örhängena: »Min förlovningspresent«, sa han. »Till vår förlovning.« Toby ville inte minnas något mer om det. Han kom bara ihåg att Evelina hade sett skräckslagen ut, och i fasa hade hon kört fram fötterna, och, medan hon blev alltmer bestört, hade hon sagt att nog måste han väl ändå veta om att hon hade en pojkvän på Fiji, i flygvapnet, medan han hade stirrat som bedövad på hennes fötter och undrat hur man såg »problemet« med dem.

Kanske var det inflammerade knölar, nej, tack gode gud att han hade sluppit ifrån en kvinna som hade knölar och liktornar !

Men nej, nej, Evelina ! Hans hjärta var krossat. Hans mor var död dessutom. Evelina hade förlett honom, lurat honom med flit.

Men så vacker hon var, med fräknar på kinderna och de flinka händerna som korsade knyppelpinnarna och den lilla gröna spetskudden som låg i knäet på henne, där hon höll knäna så tätt ihop att de kunde ha varit sammanvuxna, som benen på de små celluloiddockorna som hans systrar brukade leka med.

Nåja, han lämnade landet nu. Men han skulle bära på sig, i all framtid, grönstensörhängena som hon hade försmått. Världen skrattade åt honom, alla skrattade åt honom, men han skulle ändå bära örhängena, som de hängde nu, fastsatta på klockkedjan …

Och vad var det faster Norma sa ? »Jag vet att det är märkvärdigt att ha någon som åker utom25

lands. Alla kan inte åka utomlands. Till sjöarna, ja, och Rotorua och glaciärerna, men inte utomlands. Varför måste det vara just Toby ?« »Han håller på att skriva en bok också. Den försvunna stammen«, sa Bob. »Han skrev en uppsats om den för många år sedan.

Lärarinnan läste upp den för klassen.« Toby kände att Bob plötsligt var stolt över honom och rodnade. Sedan kom han åter att tänka på hur hans pappa alltid brukade göra sig lustig över honom, medan hans mamma hade försvarat honom. Den försvunna stammen. Ingen utom han själv visste eller förstod vad det verkligen betydde; ingen behärskade ämnet så som han gjorde, och ingen annan fick någonsin vara delaktig i det. »Så underligt«, sa faster Norma. »Den försvunna stammen !« »Det är min idé«, varnade Toby och lutade sig fram. »Den försvunna stammen är min idé. Och jag ska minsann åka till London.« »Men varför ? Du av alla människor !« »Ja, varför åker andra utomlands ? Jag är likadan som alla ­andra. Jag vill se världen.« »Men ska du inte stadga dig och tjäna ditt levebröd ? Och din far blir inte yngre med åren.« »Sluta, Norma. Jag ligger inte i graven än«, skämtade Bob, medan det lyste till av rädsla som en skarp blixt i ögonen. »Olive Warren har fått slag och kan inte gå på benen«, sa Norma plötsligt och vände sig till Bob och framförde sin information så entonigt som ett barn som står i gathörnet och hoppar rep och skanderar: »Lucy Locket lost her pocket, Kitty Fisher found it !« Och här var nu Short Street nummer 15, utan staket, men med en otroligt välvårdad gräsmatta och trädgård. »Det är trenden nu«, förklarade Norma när hon körde fram till garaget, »att inte ha staket. Det är något av ett tecken på att man är asocial om man har staket och grind.« 26

För närvarande var det en synd att vara asocial av sig. Man måste samarbeta, delta, rikta sig utåt; staket var barriärer.

Så klart de var, och dessutom bra att ha, tänkte Bob. »Inbrottstjuvar då ?« frågade han.

Norma utropade otåligt: »Å, Bob, du är så gammalmodig !« »Men inbrottstjuvar är då moderna så det räcker ! Såg du inte i tidningen där − « »Å Bob, faktum kvarstår att staket inte är passande.« Bob var ihärdig. »Var sitter brevlådan om du inte har en grind ?« »Där är ju brevlådan, dummer !« »En grindstolpe och ingen grind !« Norma upprepade att det var en synd att vara asocial. Mord, självmord, äktenskapsbrott, de var alltför vilda djur för att man skulle reta dem, och om man upptäckte att man befann sig i samma bur som de, då innebar det slutet; då blev man liggande sönderbiten och blödande; medan de små synderna, de små vita mössen som klättrade på sina stegar och kilade runt på sina hjul i de behändiga burarna, dem kunde man kommendera, reta, eller ignorera, och föga skada var skedd; det var inte fråga om liv och död, varken till kropp eller till själ.

Att vara asocial var fel. Att inte ha rätt kläder var fel. Och att äta ärter med kniv. Och att gurgla sig alltför energiskt på morgonen. Lätta synder. Det var säkert att stå emot deras lockelse. Det var säkert att prata om dem. Synder av flor, burna som en slöja över de mordlystna hjärtana. »Nu får ni roa er själva ett tag«, sa Norma till dem efter frukosten. »Jag har körövning tidigt.« »Du sjunger i kören, den himmelska kören. Var ?« »Jag tillhör League of Mothers«, svarade Norma och lade snabbt till, innan Bob kunde tänka över och förlöjliga hennes upplysning. »Å, alla i min ålder kan vara med. Man behöver inte vara mor.« »Lustigt«, sa Bob. 27