Copyright © Magnus Ernström 2016 Utgiven av Hoi förlag 2016 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-004-1 Tryckt hos ScandBook, Falun 2016
Till Isabelle
Författarens förord Den karismatiske, handlingskraftige och olydige överste Ulf Henricsson lärde mig att man hellre ska vara trogen sitt syfte och lojal med sin uppgift, än att snöa in på regler och direktiv. Den som följer rådet kommer att möta kritik och motstånd, men kommer att sova gott om natten. Med det sagt: Under arbetet med den här boken har det inte alltid varit lätt att definiera en fras som lojalitet med uppgiften. Jag bestämde tidigt att jag skulle vara subjektiv och att jag inte skulle försöka beskriva alla skeenden in i minsta detalj. Det har varit viktigare för mig att förmedla den personliga upplevelsen. Boken ska alltså mot den bakgrunden läsas som en subjektiv berättelse – inte ett historiskt klargörande. Allt du läser om i Ett halvt år, ett helt liv har dock hänt i verkligheten. Ibland fick jag under arbetet fram motstridiga uppgifter om en och samma händelse. I dessa fall har jag försökt verifiera de händelser jag inte själv upplevt genom minst två oberoende källor. Ett halvt år, ett helt liv är resultatet, ett destillat av upplevelser från mängder av människor under nästan ett helt år. Det har förstås varit omöjligt att ge alla människor, händelser och skeenden den plats i berättelsen de förtjänar. Men det här är sanningen. Det är min sanning. Det är en bild av kriget jag trädde in i, och som jag kommer att minnas för all framtid. Jag är stolt över vad vi lyckades åstadkomma. Magnus Ernström Gävle 1 januari 2015 7
”I krig är allt enkelt, men även det enklaste är svårt.” Om Kriget, Carl von Clausewitz, 1832.
Bosnien-Hercegovina 22 oktober 1993
1 Det var en vacker dag när kriget kom. Döden som närmade sig skrämde djuren till tystnad. Det var en tystnad som endast krig kan skapa och den lade sig över de bosniska bergen, och över allt levande som fanns där. Det kunde anas i röken som drev genom luften – en känsla av något odefinierat. Något olycksbådande. Ja, något började omsluta världen och det fanns inget gott i detta okända. Roger Johansson1 var fordonsförare i Åttonde Vakt- och eskortgrupp och stod på grusvägen bredvid sin sexhjuliga SISU-pansarbil tillsammans med delar av sin grupp. De kände sig ensamma. Det kom ingen förstärkning, och de hörde eldgivning eka mellan bergen. Han tittade ner mot vägen som ledde ut ur byn. De hade upprättat en tillfällig observationsplats utanför Kopjari och stod stilla för att försöka skapa sig en bild av läget. Så mycket mer kunde de inte göra; det verkade plötsligt ha blivit kaos precis överallt, och de var tillsammans med en handfull andra svenska soldater de enda inom flera mils radie som inte var direkt inblandade i röran. Samtidigt var det just det uppdraget som FN gett dem – ni ska förhindra röran. De visste inte var de skulle börja och de kunde inte gärna ingripa ensamma. Och ingen visste alltså när och om det skulle komma någon förstärkning överhuvudtaget. Längs vägen kunde Roger se tre skepnader komma gående. Han sökte ögonkontakt med sin gruppchef, sergeant Leo Takula, och nickade mot gestalterna. Takula hade redan sett dem. De kom när1 Roger Johansson heter i dag Roger Ljunggren.
10
mare. Tre bosnienkroatiska kvinnor i långa kjolar. De bar något i sina händer, på ett sätt som gjorde det tydligt att de höll i något viktigt. Roger och Leo kunde se att det var bruna papperskassar. Den sorg och rädsla de tre kvinnorna utstrålade i varje steg, visade tydligt att påsarna innehöll allt de hade kvar på jorden. Kvinnorna såg ut att slappna av något när de upptäckte den vita FN-pansarbilen, men ett plågat uttryck dröjde kvar under ytan. Bosniakiska soldater hade kommit till deras by. Deras män hade avrättats, och kvinnorna skändats. De hade sedan fått lämna byn – lämna sina liv, med vad som rymdes i en papperspåse. Mördarna hade skurit dem. Låtit knivarna sarga deras halsar, och skrattande stulit deras örhängen genom att skära av deras örsnibbar. Blodet färgade deras slitna klänningar som om någon lagt mörkröda kragar över deras nackar. Ja, deras hus hade stuckits i brand, ingen trygghet existerade längre. Det fanns inget att återvända till.
11
Första delen
”Firm, fair, friendly”
Strängnäs, Sverige 23 juni–15 juli 1993
2 Fyra månader tidigare. I ett annat land, i en annan tid. Livet för människorna omkring oss var så gott det kunde bli. Sverige uppslukades av den pirriga förväntan och loja stillsamhet semestertider skapar. Midsommar hade just passerat och Mälaren omfamnades av lummig grönska. Luften över vattenytan dallrade i värmen medan en bofink kvittrade ut sin äganderätt i skogen bakom Södermanlands regemente utanför Strängnäs. Då och då fick en knappt märkbar vindpust lövverket att röra på sig, långsamt och motvilligt. De värnpliktiga var sommarlediga, men innanför regementsgrindarna höll i stället fyrahundra nya FN-soldater på att fylla det annars nästan tomma regementet. De enda värnpliktiga förutom vaktmanskapet som fortfarande fanns kvar var Arméns musikpluton, som marscherade fram och tillbaka i komplicerade formationer. På regementets baksida, vid den öde metallgrind som skilde regementet från parkering och övningsfält, stod jag och min ställföreträdande gruppchef Magnus Hägg och övade inpasseringskontroll. Vi var rejält uttråkade. Precis så uttråkade som man blir av att tillbringa en hel eftermiddag med att öva något en schimpans lär sig på två minuter. Vi stod i skugga under de stora lövträd som omgav grinden för att slippa bli stekta i den olidliga värmen, fullt uppklädda i stridsutrustning och skyddsvästar som vi var. Vi hörde militärmusiken som en avlägsen kuliss, överröstad bara av ett par måsar och ljudet av bildäck mot het asfalt när en och annan bil passerade. ”Att käfta emot kapten Ekstrand i det läget …”, sa Hägg och skakade på huvudet medan han såg mot värnpliktsparkeringen. ”Steff14
chef på pansarskyttekompaniet och bataljonchefens bäste kompis. Att käfta emot honom … Han är ju hård som flinta. Hur fan tänkte ni egentligen?” Han tittade ner och sprätte bort en skalbagge som landat på hans automatkarbin. ”Tänkte och tänkte”, svarade jag. ”Vissa saker kommer naturligt.” ”Men att låna en fjorton tons ny pansarbil och åka till kiosken för att handla chips?” sa Hägg med en min som visade att han aldrig skulle nedlåtit sig att ägna sig åt något så amatörmässigt. ”Det verkade ju vara en himla bra idé just då”, svarade jag. ”Och något litet hyss måste man väl få tillåta sig för att liva upp stämningen på det här inkrökta stället?” Jag skruvade på mig för att rätta till den fortfarande ovana skyddsvästen. ”Ja, livat blev det ju i alla fall”, sa Hägg menande. ”Militärer har ingen humor”, sa jag. ”Nej, men det visste du väl innan du sökte hit. Varför sökte du överhuvudtaget om du har så svårt att bli kritiserad?” Det var en berättigad fråga jag inte hade svaret på. Jag ville nog inte göra FN-tjänst. Jag ville ha gjort FN-tjänst. Den bittra sanningen var nog att jag var en idiot. ”Bra fråga”, sa jag. ”Kanske ville jag utsätta mig själv för det ultimata testet.” ”Har du också fallit för klyschan om att få prövas för det man övat för, prövas i strid?” undrade Hägg. ”Jag pratar inte om strid, krig, svält, elände och död. Jag menar en riktig prövning – som att palla med ett halvår i det idiotiska, militära systemet”, sa jag. Hägg skrattade. ”Du är en mycket, mycket sjuk människa”, sa han och anlade sin mest nöjda min. I Häggs värld var uttrycket ett slags kombination av psykisk diagnos och hedersbetygelse. Det betydde att man var en normbrytare. Någon som vågade vara – eller inte klarade av att vara – annat än sig själv, även om det kostade på. 15
”Jag vet”, svarade jag. Hägg var blixtrande intelligent och gillade att diskutera. Men det var bäst att vara påläst. Han kunde klä av vem som helst med ett ordförråd och en kvickhet i tanken, som kunde vara rent skrämmande. Dessutom var han inte det minsta rädd för att ta konflikter. Ärligt talat tror jag inte han var rädd för något av allt det som får normala människor att darra. Han var en maskin. En glad, trevlig och vänlig människa, men en maskin. Man stoppade in ett problem i öronen och fick ut en lösning ur munnen. Om man vågade. Svaret kunde vara skoningslöst osentimentalt och rakt på sak, eftersom det inte bekom honom det minsta att man kunde ta illa upp av att höra sanningen. Vi var lika, men ändå så olika. Med våra långa, smala kroppar och omilitäriska stil påminde vi båda mer om högskolestudenter än soldater. Vi hade samma ironiska humor, skämtade och skrattade gärna om allt, och delade samma grundläggande värderingar om livet. Och vi närde båda en grundmurad skepsis mot det militära systemets stelbenthet. Men under ytan var vi som sagt olika. Där jag naivt trodde alla om gott var han realist och cyniker. Där jag var impulsiv och känslostyrd var Hägg analytisk. Där jag var en gröngöling var han en erfaren soldat, just återkommen från det svenska högkvarterskompaniet i kroatiska Zagreb. Den förmåga att lättsamt navigera runt i det militära systemet han skaffat sig där fick mig ibland att känna det som om han snarare var min pappa, än kollega. Hägg var själv väl medveten om sin über-rationella sida. Han påstod att det låg i släkten. Som exempel reciterade han ordagrant ett brev han fått från sin pappa under sin tid i Zagreb. Efter flera månaders tystnad hade Hägg senior bestämt sig för att det var dags att meddela sin telning och soldatson det viktigaste. Hej Magnus, Rune är död. Tommys hus har brunnit ner. Ingenting gick att rädda. Hälsningar, Pappa. 16
Jag hade sneglat på den långe smålänningen med runda glasögon och mustasch för att se om han skämtade, men såg genast att det inte alls var på skoj. ”Det är bara sådan han är, min pappa”, konstaterade Hägg nöjt. ”Han är en fin människa, men fixar inte skitsnack. Vi är alla lite åt det hållet i min familj.” Han log som en katt som just svalt en kanariefågel. En av våra olikheter var vårt förhållande till auktoriteter. Jag brände alla proppar i skåpet och blev tjurigt motvalls när någon försökte sätta mig på plats. Hägg spelade i stället på byråkratin som ett finstämt instrument och spöade systemet till underkastelse med dess egen stelbenthet. Han kunde alltid citera ett reglemente eller en praxis som gav honom övertaget, strunt samma om det så var Gud själv som ville sätta sig på honom. Hela hans person utstrålade det där. Vi tillhörde båda Vakt- och eskortplutons Första grupp, en av åtta femmannagrupper som var den nyuppsatta svenska FN-bataljonens vakt-, eskort-, förstärknings- och spaningsstyrka. Åtskilliga av officerarna på P10 hade tittat snett på de egensinniga och bångstyriga soldaterna i Vakt- och eskortpluton redan från början. I princip alla i vår pluton kom från jägarförbanden, och de uppenbart självgoda unga Vakt- och eskortsoldaterna som reglementsvidrigt gled omkring i gröna och vinröda baskrar så fort någon vände ryggen till retade gallfeber på folk. Redan första dagen hade kommentarerna haglat. När ett par soldater från vår pluton trålade runt bland husen för att försöka hitta vårt förråd frågade de en P10-officer om han visste var det fanns. ”Vad ska ni ha i det? En konservburk att värma i armhålan?” sa officeren innan han vände ryggen till och gick därifrån utan att ge minsta vink om var förrådet fanns. Och jag och min gruppchef Robert Brodin hade inte direkt bättrat på samarbetsklimatet när vi under ett infall av hybris lånat vår SISUpansarbil Ragnarök för att handla lite gott åt killarna i gruppen. Den gigantiska, sexhjuliga pansarbilen som bromsade in framför en kiosk i Strängnäs stack tydligen i ögonen på den kamouflageklädde man som stod på trottoaren med en nyinköpt kvällstidning i handen. Of17
ficeren visade sig vara ställföreträdande kompanichefen kapten Hans Ekstrand vid Tionde pansarskyttekompaniet. Bra jobbat. Chefen för Vakt- och eskortpluton, en löjtnant som till vardags ledde Södermanlands regementes spaningspluton, skällde ut mig efter noter. Han ville få mig avskedad och hemskickad, men det hela rann ut i sanden eftersom vi i Vakt- och eskortpluton i stället gjorde myteri och avsatte plutonchefen. Den gamle löjtnanten var en bra karl, men kunde knappt beställa öl på engelska och hade i våra ögon lyckats klanta sig rejält på vår första övning. Det hade redan från början skurit sig rejält mellan löjtnanten och hans bångstyriga soldater, och efter att representanter från plutonen ifrågasatt hans lämplighet hos bataljonsledningen avsade han sig uppdraget. Myteriet gjorde den redan impopulära Vakt- och eskortpluton rentav hatad av den avsatte plutonchefens kollegor vid Södermanlands regemente. Många av dem skulle aldrig glömma sveket. Vi toppade genom att driva Södermanlands regementes fordonsofficer till vansinnets gräns när vi kvaddade en civil hyrbil mot en stridsvagn, sprängde hål i ett par specialdäck till SISU-pansarbilarna med skarpa handgranater och sköt bort antennerna från bakvagnen med bakblåset från ett granatgevär. När vi sedan till slut lånade alla fyra SISU-pansarbilarna en natt och körde dem till en civil plåtverkstad för att svetsa på en hemgjord kulsprutelavett baktill exploderade han. ”Ni kommer alla att sluta i domstol!” skrek han så det ekade mellan kasernväggarna, medan vi försökte se oskyldiga ut. Men det blev som sagt aldrig någon domstol, och det bekymrade oss föga. Hela vår bataljon på nära tusen man bestod av unga, kaxiga, självsäkra män som ansåg att ödmjukhet var ett symptom på taskigt självförtroende. Och kaxigast av dem alla var soldaterna vid Vaktoch eskortpluton. Bataljonens motsvarighet till OBS-klass2. Där Hägg och jag nu stod och övade inpasseringskontroll hade vi bestämt att fortsätta glädja det militära systemet genom att lära det 2 Äldre ord för specialklass för ”barn som har svårt att sitta still”.
18
lite ödmjukhet. På pin kiv följde vi våra order exakt. In i minsta detalj. Bataljonchefen överste Ulf Henricsson hade betonat att en FNsoldat skulle följa devisen firm, fair och friendly, men tyckte samtidigt att vi var alldeles för lite firm och alldeles för mycket av de andra två. På rent sattyg krävde vi därför legitimation av varje levande varelse med färre än sex ben som oavsett anledning, sammanhang eller färdsätt passerade genom bakre grinden till Kungliga Södermanlands regemente. Vi krävde legitimation av samma människa både på inoch utväg, även om han bara promenerat de få metrarna till sin bil på värnpliktsparkeringen för att lägga en väska i bilen. Firm, utan minsta tillstymmelse till fair eller friendly. Efter en lång och sysslolös stund svängde en mörkblå, skinande ren Saab med militära registreringsplåtar upp mot grinden. Med nollställd min klev jag fram och presenterade mitt allra finaste, mest militäriska stopptecken. Hägg gick med raska och målmedvetna steg fram till förardörren och producerade sin stramaste honnör. ”Får jag be om legitimation”, sa han i uppfordrande ton. Föraren, en högre officer, grävde stressat och med lätt irriterad min fram en legitimation ur innerfickan, medan den äldre herrn på passagerarplatsen lugnt lutade sig fram mot den enerverande inpasseringsvakten. ”Men mig känner du väl igen ändå?” sa han med bullrande röst. Det var tydligt att han förväntade sig att bli insläppt utan att behöva förnedra sig genom att gräva efter sin legitimation. Men då kände han inte Magnus Hägg, som mycket väl kände igen herrn i passagerarsätet, men som aldrig försatte ett tillfälle att hävda sin integritet. Med torr och korrekt min spände han ögonen i den äldre herrn och svarade: ”Samtliga i fordonet skall uppvisa legitimation.” Häggs genomträngande blick gick inte att kompromissa med, och mannen letade med visst besvär fram sin legitimation och visade upp den med en distinkt gest. Hägg granskade tjänstekortet ingående innan han åter spände blicken i den äldre herrn och konstaterade: ”Sagrén, Åke. General. Chef för Armén. Gott. Passera!” 19
3 Jag hade väntat tills jag skulle vara ensam vid telefonautomaterna i kasernen och stirrade nu på den mörkgröna, perforerade masonitskivan bakom telefonen. Någon hade dekorerat den genom att klottra dit en gubbe med jättesnopp, och jag stirrade fokuserat på bokstaven M i det omsorgsfullt inristade ordet MUCK medan luren började bli hal av handsvett. Jag knackade nervöst med en enkrona mot väggen. Hjärtat slog fortare när den första signalen gick fram. Ingenting hände. En signal till. Jag kände lukten av någon annans rakvatten från telefonluren. Det knastrade till när luren lyftes i andra änden, och hon svarade med sitt förnamn. ”Hej, det är jag”, sa jag. ”Hej”, svarade hon. En millisekund av hopp sköljde förbi. Om det bara inte var så svårt att skilja den röst som bär kärlek från den som bara vill ha vänskap. ”Hur går det för dig där borta?” frågade hon. Vänskap. Fan. Vi var inte främlingar, men ändå inte längre nära. Det var inte längre vi. Den varma känslan försvann. ”Jo, det går bra”, ljög jag. ”Kommer du överens med militärerna?” undrade hon. ”Jadå. Inga problem.” Lögn nummer två. ”Jag fick just reda på att jag var godkänd på tentan i processrätt”, sa hon glatt. ”Grattis. Jättekul.” 20
Vi hade försökt läsa på juristlinjen tillsammans medan vi sakta och omedvetet skapade oss skilda liv. Jag som polisaspirant i Gävle, hon som juridikstudent i Uppsala. Vi hade sakta glidit isär. ”Hur går det annars, då? Med dig? Jag menar …” ”Det rullar på”, svarade jag kort, och på ett sätt som gjorde det klart att jag inte ville diskutera saken vidare. Tredje lögnen. Hela mitt liv stod i något slags vänteläge. Jag ville lappa ihop oss. Jag funderade på hur jag skulle kunna säga vad jag kände utan att det lät korkat. Jag saknade oss, tvåsamheten. Jag visste precis vad jag kände, men hade inte en aning om hur jag skulle säga det. Och det skulle ändå inte göra någon skillnad. Hon bröt tystnaden: ”Jag känner mer och mer att vi gjorde rätt”, sa hon. Hon hade läst mina tankar och gett ett klart och tydligt budskap. Det fanns inte längre någon väg tillbaka. ”Ja, det är nog sant”, sa jag tomt. Jag kände rädslan, skräcken och självföraktet ta över. Bortvald, lämnad. Det vi människor fruktar mest av allt. ”Var inte så himla tapper. Be mig dra åt helvete eller vad som helst”, sa hon trött. Hon lät inte det minsta arg, bara uppgiven. Medlidande, medömkande. Det fick mig att skämmas. Jag var en patetisk tönt. Bättre att vara tyst och vänta på att åtminstone något litet uns självkänsla skulle återvända. Genom luren hörde jag hennes andetag mot det dova ljudet av en radio någonstans i bakgrunden. Över det mina egna dunkande hjärtslag, som slog alldeles för fort, alldeles för högt. Det gjorde ont. Inuti. Och så den där rakvattensdoften från luren. Inget hade egentligen varit fel. Vi hade bara … växt ifrån varandra. Vilken klyscha. Jag hade alltid tyckt det lät idiotiskt. Hur fan kan man växa ifrån varandra? Att höra hennes röst i andra änden hade alltid gjort mig lugn. Vi hade alltid varit ärliga mot varandra, men nu kunde vi inte ens prata i telefon utan att det blev konstlat och förljuget. Jag stod här 21
och ljög i telefon bara för att jag trodde det skulle göra henne lycklig. Förresten var det fel ord. Lycklig hade gått över, för oss båda. Det räckte gott med tillfreds. Nöjd. Mitt tunnelseende bröts av ljudet från militärkängor mot kaserngolvet. En av soldaterna från någon av pansarskytteplutonerna stack hål på min bubbla av självförnedring genom att släntra in för att använda den andra telefonautomaten. Skit samma. Loppet var kört. Jag tänkte inte ringa igen på minst en vecka, även om jag innerst inne ville släppa allt, åka dit och be henne på mina bara knän. Ta mig tillbaka. Om något så enkelt hade haft skuggan av en chans att fungera, så hade jag gjort det direkt. ”Du, jag måste gå nu”, sa jag. Vi avslutade samtalet. Jag gick mot logementet med samma känsla som när rouletten snurrat klart och man konstaterar att man valt fel färg.
22