9789198434804 by Smakprov Media AB

Ă&#x201E;ventyren i Sagofallen 3

MÖRKA BORGEN STJÄRNFALLENS KULLE N

TE US K LD

VATOM BIA VISKAN DE RI DDARNAS HE D

HEMLIGA DALEN

MASKROSORNAS

K LI PPORNAS

DAL

BRO

STILLA

SKOGSRIKET

SAGOFALLEN

K LARA STJÄRNFALLEN

HEMLIGHETSFULLA SKOGEN KUNSKAPENS KÄLLA

SAGORNAS ÄNG BÄCKEN

MÖRKA BERGET

GÅTFULLA STIGEN

SKOGEN

SPEGE - LSLOTTET STRI DENS FÄLT

DIMMIGA ÄNGARS Ö SILVERDALEN

SANNA DRÖMMARS STIG

KONUNGASTADEN BJÖRKARNAS GLÄNTA

Vita Lรถparen

Äventyren i Sagofallen Styx Märke Svarta Damen Vita Löparen

© Hanna Blixt 2018 Utgiven av Bubo förlag, Insjön Hemsida: www.hannablixt.com E-mail: writer@hannablixt.com Illustratör: Therése Larsson, Tess of Sweden ISBN: 978-91-984348-0-4 Tryck: Dardedze Holografija, Lettland 2018 Andra tryckningen

Hanna Blixt

Vita

Löparen Illustratör Therése Larsson, Tess of Sweden

I b oken få r d u m ö t a:

Snöugglan – Vita kungen Sofia – Leos storasyster Leo – Sofias lillebror Tilia – Vän till Sofia och Leo från Dimmiga ängars ö Corax – Befälhavare, Ljusets armé Lotharas – Överbefälhavare, Ljusets armé Monalie – Vita damen, Ljusets folk Athrian – Vän till Sofia och Leo, tillhör Skogsfolket Ethriel – Athrians bror, Skogsfolket Dregodén – Ledare för Havsfolket Eres – Dregodéns son Meredith – Ledare för Visornas folk Vilek – Merediths far Bombastian – Ekorre Svarta löparen Vita löparen Evylin – Drottning av Sagofallen Theordin – Kung av Sagofallen

K a p i tel 1

– Leo, hänger du med ut en sväng? Det är ställt som en fråga, men något i Sofias röst avslöjar att det inte finns utrymme att säga emot. Leo gör ändå ett tappert försök. – Nu? Skojar du? Det är sent. Dessutom är det mörkt och ruggigt ute. Han drar handen genom sin blonda lugg och håller kvar greppet, som för att värja sig. – Det kan inte vänta. Sofia visar med en bestämd min att hon inte tänker ge sig. Hennes gröna ögon och söta ansikte, som ramas in av

bruna hårtestar, är allvarliga och läpparna sammanpressade till ett smalt streck. Leo anar vad det handlar om och ger upp. – Jag ska bara hämta min jacka. Sofia och Leos föräldrar, Karl och Norea, skramlar med disken i köket. Ibland var de överbeskyddande och gillade inte att Sofia och Leo gick ut själva när det var sent. – Vem vet vad som döljer sig i mörkret? brukade Norea säga. Men en liten stund skulle nog Sofia och Leo kunna smita iväg, utan att behöva svara på frågor. Några trappor senare kliver de rakt ut i den mörka höstkvällen. Luften är frisk och doften av löv och regn är stark. Ljuset från gatlyktorna kastar ett dunkelt sken runt dem. Det hänger en dimma över staden. Höstlöven har fallit av träden och ligger nu i spridda högar längs trottoarkanten. En del har klibbat fast emot den svarta asfalten, när bilar kört över dem på väg bort i brådrasket. Utan att säga något går Sofia och Leo under tystnad, korsar gatan vid övergångsstället och närmar sig parken. Snart har de kommit fram till platsen de alltid återvänder till när de behöver prata om något som hänt dem i Sagofallen. Ingen annan vet. Ingen annan får någonsin veta. Vem skulle ändå tro dem? Ibland är det nästan som om Sofia själv tvivlar

på att Styx och Snöugglan finns, om hon bara tänker på det rent logiskt. Kanske skulle det hon och Leo varit med om förvandlats till dunkla förbleknade minnen, om det inte varit för att de så ofta pratade med varandra om sina upplevelser och höll minnena levande. Inom sig visste hon dock att det var sant. Ibland kom allt tillbaka kristallklart, händelser, platser, personer, dofter, in i minsta detalj. Som i går natt i hennes dröm. Parken ligger öde, med höstlöv i prydliga högar. Någon måste ha krattat ihop löven, men inte hunnit med att ta upp dem innan arbetsdagen var slut. De sätter sig på en av parkbänkarna. Sofia fyller lungorna med höstluft. Hon gillar årstiden. Den är så frisk på något vis. Leo delar inte den uppfattningen. Han drar jackan tätare omkring sig. – Vad var det du ville prata om? Sofia tar sats. – Jag känner att något är i görningen. Jag har haft så konstiga drömmar de senaste nätterna. – Vad då för drömmar? – Drömmar som handlar om Sagofallen och Tilia. Jag ser ett mörker som drar in över landet, men det är diffust. Jag kan inte se vad det är. I varje dröm ser jag Tilias ansikte. Hon verkar rädd och orolig. Det sista jag hör innan jag vaknar är Tilias rop på hjälp. Sofia stryker en mörk hårslinga bakom örat som fallit

fram i ansiktet, innan hon fortsätter: – Jag tror att våra vänner behöver oss. Jag ser också Snöugglans sigill fladdra förbi. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det känns som att det finns en fråga. Om vi är redo för det som väntar? Sofias väsen bara längtar efter äventyr. Så hade det inte varit för några år sedan. Då hade hon gärna sluppit allt som kunde vara farligt. Men med tiden har hon förändrats. Samtidigt skrämmer det henne fortfarande. Sagofallen var visserligen en alldeles magisk plats, det vackraste hon sett. Men ondskan som vid flertalet tillfällen hade hotat landet var inte att leka med. Det hade varit med livet som insats de tagit sig an uppdragen. Den första gången var hon själv bara tolv år, Leo tio, och flera gånger hade de varit nära att misslyckas. När deras föräldrar hade gått med i motståndsrörelsen mot Styx och sedan blivit bortförda, hade hon och Leo istället blivit utvalda att kämpa mot Styx och ondskan. "Bara en son och en dotter med rena hjärtan kan klara uppdraget", det var så Tilia hade sagt. Uppdraget hade kommit från Snöugglan, som på något vis var sammankopplad med den Vita kungen på schackbrädet. Trots att Sofia och Leo inte på något sätt var perfekta, hade de ansetts värdiga. Världarna var sammanlänkade och både Sagofallen och den egna världens öden hade sedan dess vilat på deras axlar. När de lyckades besegra Svar-

ta kungen hade tiden vridits tillbaka. Ingen i den egna världen kände längre till Styx. Deras föräldrar behövde inte tillhöra någon motståndsrörelse, men det innebar också att de aldrig kunde blanda in sina föräldrar. Tänk om de skulle bli bortförda igen? Det skulle vara mer än Sofia klarade av. – Om det betyder att Snöugglan kallar på oss är jag redo, säger Leo. När som helst. Jag vill gärna hjälpa våra vänner om det finns något vi kan göra. – Ja, säger Sofia och nickar entusiastiskt. Oavsett hur farligt det är. Jag känner likadant. Men hur ska de komma till Sagofallen? Det är en av de saker hon och Leo så många gånger pratat om där på parkbänken. Ska de någonsin få komma dit igen? De hade glömt att ställa frågan innan de återvände till sin egen värld, sist de var där. Om de får det, hur ska det då gå till? Första gången hade flykten från Styx soldater tagit dem till en ihålig ek. Trädet hade slutit sig omkring dem och fört dem till Sagofallen. När de senare försökte ta sig tillbaka på samma sätt var trädet bara en vanlig ek. Den andra gången hade de sugits ner i en damm vid vattenkraftverket på väg hem från skolan. De hade funderat på att försöka igen, att helt enkelt hoppa ner i vattenmassorna. Sedan hade de bestämt sig för att det inte var någon bra idé. Om det inte skulle fungera, skulle de med säkerhet drunkna. Mitt i tanken avbryter sig Sofia. Hon tittar med stora ögon på det

som utspelar sig framför dem. En plötslig vind sveper in från väster. Den virvlar runt en av lövhögarna och för alla löv upp i luften likt en hög pelare. Virvelvinden far vidare från hög till hög och till slut är pelaren flera meter och har blivit en tornado. Sofia och Leo tittar förskräckt på varandra. Pelaren ändrar riktning och kommer rakt mot dem. De har inte en chans att undkomma. Tornadon är sekunden efter över dem och de sugs in i den som om den vore en dammsugare. Sedan blir allt stilla. Kvar finns parkbänken, men av barnen syns inte ett spår.

K a p i tel 2

Mindre trädgrenar och höstlöv i röda, gröna och gula nyanser snurrar omkring dem i en faslig fart. Hårtestar flyger till höger och vänster om Sofias ansikte. Hon blundar för att inte bli yr. Efter någon minut minskar farten och till slut blir allt stilla. En dörr öppnar sig framför dem i virveln. Sofia känner sig fortfarande vimmelkantig och stapplar åt det håll hon uppfattar att öppningen finns. Det gör Leo också. På andra sidan lövväggen möts de av fullt dagsljus, som får dem att glömma illamåendet. Det gröna gräset, väldoften från blommorna, solens strålar. En både välbekant och välkommen syn. Sagofallen!

Sofia tittar förundrat på den mörkgröna klänningen hon nu har på sig. Runt hennes hals finns ett smycke med en lika grön pärla. Av hennes gamla kläder syns inte ett spår. – Titta Leo! Du har också fått nya kläder, säger Sofia, med en nick mot Leos ljusa linnebyxor och vita skjorta. – Ni kom! Flickan i den vita fladdrande klänningen, med de röda läpparna och klarblå ögonen kommer med lätta steg springande mot dem. Hennes vita, långa hår tycks glöda i solen. – Tilia! utropar Sofia. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen! Tilia ger Sofia och Leo varsin kram. Sofia skrattar. – Så du kommer ihåg hur vi hälsar på varandra i vår värld? Tilia skrattar hon också och nickar. Sofia har inte glömt hur Sagofallier hälsar på varandra heller. De lägger handen på den andres axel, med rak utsträckt arm, och hälsar varandra i Snöugglans namn. – Vad ni har vuxit! Ett helt huvud längre sedan jag såg er sist. Leo, du är ju riktigt stilig och du Sofia, vacker som en gryning. Leo rodnar under sin ljusa lugg. Han fäller ner blicken och tittar på sina händer. – Du är dig lik i alla fall, mumlar han.

Sofia skrattar först åt Leos kommentar, men inser att Leo har rätt. Vad konstigt! Tilia ser faktiskt inte ut att ha åldrats något över huvud taget. – Men vem är det där? Leo upptäcker att de inte längre är ensamma på ängen. Sofia känner igen ansiktet på mannen som närmar sig. Hon har sett honom förut, men får leta en stund i minnet innan hon kommer på var. Det måste vara en av Lotharas befälhavare i Ljusets armé. Första gången hon hade sett honom var i Ljusets stad, men även vid Stjärnfallens kulle när de skulle förstöra Tidens bok. Visst hade han väl presenterat sig som Corax? Något som bekräftas, när han värdigt hälsar på dem. Sofia synar Corax. Han har cendréfärgat hår, skäggstubb och ögon blå som havet. Axelpartiet är brett, men det som Sofia dras mest till är hans ansikte. Det lyser som solen och hela hans varelse utstrålar värme. Samtidigt är det något i hans blick, en rynka mellan ögonbrynen. Corax ser bekymrad ut. – Tilia, vad är det som har hänt? frågar Sofia. Jag hörde dig i min dröm. Du ropade på hjälp. Tilia suckar tungt och skakar på huvudet. – Jag är glad att ni har kommit hit, men jag vet inte om jag vill att ni ska bli indragna i det här. Ni har verkligen gjort mer än tillräckligt för oss i Sagofallen. Mer än någon kan begära.

– Men, det är ju därför vi är här, invänder Leo. Snöugglan har kallat på oss. Vi är redo! Ett leende far över Corax läppar. – Snöugglan tvingar sig inte på någon, även om ni är utvalda. Sofia och Leo, från världen Mirroria, ni har bevisat att ni har rena hjärtan och håller fast vid det goda. Det är därför ni är här och sanningen är den att vi behöver all hjälp vi kan få. Sofia känner hur håren reser sig på armarna när hon hör Corax ord. Mirroria, vilket vackert namn på deras värld, det hade hon aldrig hört förr. Men tänk att Snöugglan har valt ut just dem. Hon och Leo, två vanliga människor, dessutom fortfarande barn. Tänk om de inte kommer lyckas den här gången? Tänk om uppdraget är för svårt? Hon sväljer hårt när Corax fortsätter: – Läget är mycket allvarligt. En ond varelse som går under namnet Svarta löparen har på något sätt lyckats uppvigla Havsfolket mot oss. De är mycket grymma och många till antalet. Vi vet att de tänker attackera Sagofallen, men vi vet inte när. Delar ur Ljusets armé är i denna stund på väg till Guldkusten för att försvara oss. Det är troligtvis där som Havsfolket kommer att försöka ta sig i land. Förstärkningar är på väg, men vi vet inte om de kommer hinna fram i tid. Våra styrkor är utspridda över landet och alla har ännu inte nåtts av stridsryktena. Det här har kommit hastigt på. Om

Havsfolket anfaller är det bara en tidsfråga innan de tar sig förbi vår försvarslinje. De kommer att skapa förödelse där de drar fram. – Svarta löparen? Vem är det? frågar Sofia med ögon runda som tefat. Sofias handflator blir kallsvettiga bara hon uttalar hans namn. Hon kan fysiskt känna vilken ondska som finns där. Ondska utsänd direkt från mörkret. – Det är det som är det mystiska, säger Corax. Ingen av oss har sett honom och ingen tycks veta vem han är. Hans namn viskas i vinden. – Något måste vi väl kunna göra för att stoppa dem? säger Leo. – Ja kanske, svarar Tilia. Havsfolkets ledare, Dregodén, har gett oss ett ultimatum. Han kräver att hans äldste son Eres ska få gifta sig med Sagofallens prinsessa, innan solen står som högst på himlen den sjätte dagen i den sjätte månaden. Det gör att tiden är knapp, tiden är nästan inne. Om inte giftermålet blir av, kommer de att invadera oss och göra vad de kan för att förgöra alla som bor i vårt land. Även om vi vinner striden kommer det kosta många liv. Det får bara inte hända! Innan Sofia hinner ställa de frågor som börjat formas i hennes huvud, fortsätter Tilia: – Som om inte det är illa nog är prinsessan Tiara

försvunnen. Hon rövades bort redan när hon var liten och ingen vet var hon är, eller om hon ens är i livet. Men det lyssnar inte Havsfolket på. Dregodén hävdar av någon anledning att det är en dålig ursäkt för att slippa gå med på deras krav. Om, och jag säger om vi hittar henne, för tro mig, sökandet efter prinsessan har varit omfattande. Då är frågan hur vi ska övertala Tiara att gifta sig med Eres. Han är minst lika ondskefull som sin far. Vi har på alla sätt försökt tala Havsfolket till rätta, men det är lönlöst. Vi har inte längre några alternativ. Vår enda chans att rädda vårt folk är att hitta prinsessan och det snabbt. – En prinsessa? Här i Sagofallen? frågar Sofia. Hon tuggar fundersamt på underläppen och rynkar ögonbrynen. Hon har inget minne av någon prinsessa. – Jag förstår att det kan vara förvirrande för er, svarar Tilia. Sedan kungaparet blev berövade sitt barn har de hållit sig gömda i många år. Ja, med vår tid mätt alltså. Tideräkningen här är ju annorlunda än i er värld. Mellan gångerna ni har varit här kan det ha passerat dagar, men lika gärna tiotals år. Enligt vår tideräkning är det flera år sedan ni var här sist. – Flera år? Men du ser ju inte ut att ha åldrats alls, invänder Leo. – Vi åldras inte på samma sätt som ni gör i er värld, vi åldras så mycket vi behöver, vilket också gör det svårare för

oss att hitta Tiara, förklarar Tilia. Vi vet inte hur gammal hon är i dag. Under samtalet kommer Sofia att tänka på något som nyligen hänt i deras värld. På nyheterna hade det berättats om att ett barn till en framstående minister hade kidnappats. Experterna var eniga om att om inte barnet hittas, och det mycket snart, kunde det sätta igång en hel kedja av händelser, som så småningom kunde leda till att ett världskrig bryter ut. Hela världen höll andan. Det hade flera gånger visat sig att det som händer i den ena världen påverkar den andra. På något sätt måste de här båda händelserna hänga ihop. Kanske kan de genom att hitta prinsessan i Sagofallen avvärja kriget i den egna världen, Mirroria. Så kan det vara! Så måste det vara! – Så det vi behöver göra är alltså att hitta den försvunna prinsessan? konstaterar Sofia. – Precis! Corax har kommit hit för att visa oss var vi ska börja leta, men sedan behövs han vid kusten, svarar Tilia. – Visa oss var vi ska börja leta? Menar du att du följer med den här gången? frågar Leo. – Ja, mitt folk anser att jag är den bästa spåraren, nickar Tilia entusiastiskt och ser aningen stolt ut. –  Följer Månstråle med också? frågar Sofia hoppfullt, som precis har kommit att tänka på den vita vackra enhörningen med den silverstänkta manen. Hon skulle bra

gärna vilja träffa honom igen. Till sin besvikelse skakar Tilia på huvudet. – Vi kommer förmodligen behöva röra oss över platser dit han inte kan följa oss. Det här uppdraget är inte avsett för en enhörning, inte ens för Månstråle. – Var ska vi börja då? undrar Leo vänd mot Corax. – Vi måste först till Konungastaden.

Fjärde delen i Äventyren i Sagofallen

Hösten 2018

”Fartfylld och fängslande, omöjlig att lägga ifrån sig.” Betyg 5 av 5 - Gullis lästips ”Jag vill bara ha mer av den här världen. Passar både barn och vuxna.” - Bokugglor blogg

Sofia och Leo kommer tillbaka till Sagofallen, där Svarta löparen precis har släppt lös mörkrets krafter. Det mystiska är att ingen riktigt vet vem Svarta löparen är. Samtidigt hotar Havsfolket att invadera landet och Sofia och Leo får i uppdrag att leta efter Sagofallens försvunna prinsessa, vars försvinnande även har en koppling till deras egen värld. I sitt sökande måste Sofia och Leo ta sig till Konungastaden, Maskrosornas dal och Riddarnas hed, men vägen dit är fylld av faror. På vandringen får de hjälp av några följeslagare. Men ska de lyckas stoppa Svarta löparen i tid? Succéserien med schackpjäserna fortsätter. Vita löparen är den tredje delen i Sagofallen-serien, efter Styx märke och Svarta damen.