9789173872478 by Smakprov Media AB

Det här är berättelsen om Jesus, en vän från himlen.

Författaren Ylva Eggehorn och illustratören Tord Nygren berättar tillsammans ur Bibeln, en enda stor berättelse som samtidigt är många berättelser. En vän från himlen är en bok att läsa högt tillsammans eller tyst, rakt igenom eller lite i taget – och en bok att tala med varandra om.

www.librisforlag.se

En vän från himlen

Ylva Eggehorn • Tord Nygren

Här möter vi även Jona, en man som ändrar sig många gånger, och Mirjam, en flicka som blir modig för sin lillebrors skull. Vi följer med Sara och Abraham på en lång resa och Josef på en annan. Vi sätter oss hos Hagar i öknen när vattnet har tagit slut och går med Petrus hem till en romersk officer. Vi vaknar med herdarna och vallhunden av att det har blivit ljust på ängen och hälsar på hos Herodes tillsammans med tre forskare.

En vän från himlen

Herdarna sov tungt efter en lång arbetsdag. Men vallhunden började känna sig orolig. Det var något som inte stämde. Vad var det? Höll det redan på att bli morgon? Gräset omkring honom brukade vara alldeles svart såhär i mörkret, men nu började det bli grått och glänste nästan som silver. Stjärnorna som nyss hade blinkat mot natthimlen bleknade och försvann. Och så lystes hela trakten upp av ett starkt ljussken ...

libris

Ylva Eggehorn • Tord Nygren libris

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) Text © 2012 Ylva Eggehorn och Libris förlag Illustrationer © 2012 Tord Nygren och Libris förlag Formgivning Maria Mannberg Repro Roine Magnusson Tryckt i Lettland 2012 ISBN 978-91-7387-247-8 www.librisforlag.se

DEL I Barnet och stjärnan En ängel kommer med viktiga nyheter Tre forskare letar efter en ny kung Jesus och de två papporna Maria hälsar på hos Elisabet Johannes döper Jesus Jag kommer med glädje, säger Jesus Låt alla barn komma hit till mig, säger Jesus En pojke hjälper Jesus Jairos dotter blir frisk En blind man kan plötsligt se Gud är som en vattenkälla, säger Jesus Gud är som en bonde, säger Jesus Gud är som en pappa, säger Jesus Gud fortsätter alltid att leta, säger Jesus

8 13 16 21 25 28 33 36 39 41 44 48 54 58 64

DEL II Berättelser som Jesus hörde Världen blir till Livets träd och Kunskapens träd Noa och den stora översvämningen Världens högsta torn Abraham och Sara flyttar långt bort Hagar blir mamma Ismael får en bror Rebecka går till brunnen

71 72 75 79 82 85 89 93 98

Josef hamnar i en brunn Josef är slav i Egypten Josefs bröder kommer Mirjam räddar Mose Mose ser en brinnande buske Ut ur Egypten Mose och hans folk vandrar i öknen Folket får sin första kung David vinner över Goljat Job förlorar allt han har Jona reser till Nineve Profeterna varnar och tröstar

104 111 115 119 124 129 132 138 142 146 150 156

DEL III Jesus rider in i Jerusalem 160 Jesus kommer till templet 166 Den sista kvällen med vännerna 168 Jesus går med lärjungarna till Getsemane 172 177 Jesus blir korsfäst och dör Jag lever igen, säger Jesus 181 Det är som med vetekornet, säger Jesus 186 Petrus får en viktig fråga 190 194 Gå ut och berätta, säger Jesus Cornelius kallar på Petrus 199

DEL I det här är första delen i berättelsen om en vän från himlen. Den börjar för miljoner år sedan, på himlen, med en stjärna. Och den börjar för ungefär två tusen år sedan, på jorden, i en liten stad som heter Betlehem, med ett barn. Stjärnan berättar att i barnet har himlen kommit till jorden. Och barnet växer och börjar berätta om vem han är: han har kommit för att bjuda in alla till Guds rike, himmelriket …

Barnet och stjärnan

et var natt i en stad som heter Betlehem. Allt var tyst och stilla. En liten vind drog över marken och genom gräset som växte på ängarna utanför staden. Fåren som brukade beta där sov. Hundarna som brukade valla dem sov bredvid herdarna som hade svept sina yllekappor om sig för att inte frysa. Ingen människa färdades längs vägen in mot staden. Men i mörkret hördes plötsligt ett ljud. Ljudet fick en vallhund att spetsa öronen. Han lyssnade en stund och somnade igen. Det där ljudet hade han hört förr. Det var ljudet av ett litet barn som hade vaknat i allt det mörka och tysta och behövde tröst. Barnet låg inne i en grotta där människorna i Betlehem brukade ha sina djur. Många band sin oxe eller sin åsna i en grotta för natten. Där fick djuren hö och vatten och skydd mot regn och storm. Oxen och åsnan sov inte. De stod och tittade på barnet istället. Det där barnet som hunden hade hört låg framför dem i halmen, omlindat med mjukt tyg. Det var kallt, och när djuren andades kom det ut varm luft som såg ut som rök. Barnet visste inte att det fanns andra som bodde i hus och hade tjocka, fina täcken att sova under. Det låg där i luftströmmen från oxen och åsnan och såg just ingenting i mörkret, bara kände lukten och värmen från djuren.

Bredvid barnet satt en man som hette Josef. Han var pappa till barnet. Josef böjde sig fram och tittade in i barnets ansikte. Så liten han är, tänkte han. Honom måste man ta hand om. Vad som än händer.

Barnets mamma hette Maria. Hon hade gått ut ur grottan en stund för att tvätta sig i en bäck som rann i närheten. Det var första gången Josef var ensam med barnet som hade fötts bara en natt tidigare. Allt har gått bra, tänkte Josef. Det värsta är över. För två dagar sen kom vi hit ända från staden Nasaret. Först hade vi ingenstans att bo över natten, men nu är vi här. Maria har klarat av att föda barnet, och båda mår bra. Och vi hann skattskriva oss här i Betlehem. De hade rest långt från Nasaret för att komma till Betlehem. Kejsaren i Rom hade bestämt att alla måste åka till den stad där deras släkt hörde hemma för att kejsarens män skulle kunna skriva upp varenda en som måste betala skatt till honom och hans soldater. Ingen vågade säga nej. Inte ens Josef och Maria, fastän Maria snart skulle föda sitt barn. När de kom fram fick de stå i kö i flera timmar för att komma fram till skrivbordet där en romersk man satt och skrev upp alla namn. När de sedan skulle leta upp någonstans där de kunde bo över natten fanns det inga lediga rum i hela staden. Folk i Betlehem var trötta på alla som kom dit för att skattskriva sig. Ingen hade lust att hjälpa ett par främlingar som var fattiga. Till slut sa en man till dem: – Jag har en grotta för mina djur utanför staden. Där kan ni vara inatt. Det duger väl åt er.

Det var därför som de var här i grottan. Det gick bra, trots allt, tänkte Josef där han satt bredvid barnet. Han tänkte på hur det hade varit natten före, när barnet föddes i grottan. Det var smutsigt därinne, och Maria hade blivit rädd när hon kände att barnet var på väg, men Josef la några tygstycken på golvet, och en kvinna som gick förbi hörde Maria skrika när barnet började tränga på. Kvinnan kom in med vatten från bäcken och hjälpte till. Hon gav dem bröd och salt. När pojken var född sa kvinnan att hon hade bråttom hem och att hon inte kunde komma tillbaka. Kejsaren hade vakter i Betlehem, och det kunde vara farligt att hjälpa främlingar. – Vad heter barnet? frågade kvinnan innan hon gick. – Han ska heta Jesus, sa Maria. På hennes språk lät det ungefär så här: Jeschua. Det betyder ”Gud räddar” eller ”Gud befriar”. Det var mörkt ute. Men på himlen lyste en stjärna ner över platsen där barnet fanns.

En ängel kommer med viktiga nyheter

erdarna sov tungt efter en lång arbetsdag. Men vallhunden började känna sig orolig. Det var något som inte stämde. Vad var det? Höll det redan på att bli morgon? Gräset omkring honom brukade vara alldeles svart såhär i mörkret, men nu började det bli grått och glänste nästan som silver. Stjärnorna som nyss hade blinkat mot natthimlen bleknade och försvann. Och så lystes hela trakten upp av ett starkt ljussken. Det var ingen blixt och inget solsken, men lika starkt. Herdarna vaknade tvärt och satte sig upp. Ljuset blev starkare och starkare, och mitt i ljuset stod någon. Det var en ängel. Änglar är ingenting man väntar sig mitt i natten när man bara håller på att vakta får som vanligt. Herdarna blev rädda och höll upp sina mantlar framför ögonen för att inte bli bländade. – Var inte rädda, sa ängeln. Jag har något att berätta för er: ett barn har kommit till världen just här där ni bor, i Betlehem. Hans namn är Jesus, och det betyder ”Gud ger frihet”. Plötsligt var herdarna klarvakna. Frihet! Det som hela folket drömde om. Frihet från kejsaren i Rom och alla hans soldater. Frihet att äntligen

få göra som man ville utan att vara rädd för straff. Frihet från sorg och plågor och hårt arbete och dålig mat. De hade pratat om det så länge. I de gamla skrifterna stod det att Gud skulle befria dem en dag. De hade väntat i så många år, och inget hade hänt. Skulle de våga tro på ängeln? – Barnet kommer att bli till stor glädje för hela folket, sa ängeln. Han är den som ska befria er. Gud har valt honom. Ni kommer att hitta honom: han är inte långt härifrån. Han ligger i en krubba där djuren äter, och han är fattig som ni. Plötsligt var ängeln inte längre ensam. Runt omkring den stod en stor skara andra änglar som det lyste om. Och de sjöng om himlens glans över Gud, som vill ge människorna fred på jorden för att han älskar dem. Sedan blev det tyst igen. Ljuset, sången och änglarna försvann. Herdarna stod kvar.

– Ett barn som är fattigt som vi, och som Gud har valt för att befria oss! sa de till varandra. Ska vi gå till Betlehem? Ja, det gör vi. De skyndade sig iväg, och vallhunden fick halvspringa med fåren för att hinna med. De hittade Maria och Josef och Jesus. De stannade vid ingången och såg barnet som tittade tillbaka på dem. Oxen och åsnan tittade också och tuggade långsamt på ett fång gräs. Vallhunden la sig ner på golvet och drog en djup suck. Det såg ut som om han tyckte att det var han som hade hittat barnet. Nu tänkte han vakta barnet så att ingen skulle komma för nära. Men herdarna vände tillbaka i gryningen med hunden och fåren. Medan solen gick upp pratade de med varandra om allt som hade hänt. De kunde inte sluta förvåna sig. Tänk att allting var precis så som ängeln hade sagt! Vad sa Maria om allt det här? Maria var tyst. Allt som hade hänt bevarade hon i sitt hjärta.

Tre forskare letar efter en ny kung

ågra dagar efter herdarnas besök i grottan kom tre män ridande genom en by inte långt från den stora staden Jerusalem. Folk samlades i gränder och gathörn för att titta på dem i smyg. Vilka fina kläder! Vilka ståtliga kameler de red på! Men det märktes att de hade rest långt. Deras kläder var dammiga, och kamelerna såg trötta ut.

Främlingarna var tre forskare från länder långt bort. När de pratade förstod man nästan inte vad de sa, fast de frågade om vägen på samma språk som folk brukade tala i byn. De hade andra lukter med sig och konstiga hattar. Hela tiden pratade de med varandra och diskuterade med svåra ord. De hade med sig böcker och tittade upp mot himlen och pekade. – Vi har rest långt för att hitta den nya konungen, sa de till några förvånade bybor. Har ni sett honom? Vi vill gratulera honom och visa vår vördnad och respekt. Alla skakade på huvudet. – Vi har sett hans stjärna – en mycket ovanlig konstellation – på himlen, så han måste finnas, sa de också. Folk teg, och de flesta undrade vad en konstellation var.

Stjärnorna och planeterna rör sig hela tiden. Det visste forskarna. En konstellation är när olika planeter flyttar sig på himlen så att de står nära varandra och lyser extra starkt. Forskarna läste himlen som en karta. Det var därför de hade hittat ända hit. – Kanske ni borde ta er till Jerusalem, till slottet, och fråga, sa en i byn till slut.

Och det gjorde forskarna. De glömde bort att följa stjärnan och tog sig till slottet istället. Där fick de träffa kungen, som hette Herodes. Herodes var en hård man och van att få som han ville. Han hade makt, och när man har makt kan man bli ganska rädd för att förlora den. Särskilt om man har straffat och plågat andra. Det hade Herodes gjort. – En ny kung, sa ni? frågade Herodes och såg sträng ut. Men han var rädd. Det här visste han ingenting om. Tänk om det var en ny kung på väg, en ny kung som tänkte störta honom. – Han finns inte här, sa Herodes. Men leta gärna vidare! Och tala om för mig när ni har hittat honom! Så kan jag också vara med och hylla honom. Det där sista sa Herodes inte alls för att han tänkte gratulera kungabarnet. Istället tänkte han se till att den nye kungen aldrig skulle bli kung. Han tänkte döda honom. Men det sa han inte till de tre forskarna. Så fort de hade lämnat slottet skickade Herodes ut spanare som skulle följa efter dem.

De tre forskarna hittade Jesus till sist. De föll på knä framför barnet som låg där oxen och åsnan brukade äta. På sådana ställen brukar man inte hitta kungar. Men det brydde sig forskarna inte om. De var vana vid att saker inte alltid är som man tror, att man får tänka om.

De gav barnet fina gåvor – guld, rökelse och myrra som luktar gott. Sedan blev de varnade i en dröm: åk inte tillbaka till Herodes! De reste iväg mitt i natten och tog en annan väg hem till sitt land. Forskarna kom inte tillbaka till Herodes, och efter ett tag förstod han att de hade lurat honom, men han ville inte ge upp. Han talade med lärda män som läste i de gamla heliga skrifterna. Där stod det att en ny kung en dag skulle födas i Betlehem.

När Herodes soldater var på väg mot Betlehem förstod Josef att han måste ta Maria och barnet med sig och fly ut ur landet. Herodes soldater kom för sent. Då lät Herodes dem döda alla små pojkar i Betlehem som straff. Herodes ville vara mäktig och berömd. Men det enda som människor mindes Herodes för efter hans död var att han måste ha varit en man utan hjärta i kroppen eftersom han kunde göra något så ont. Maria och Josef gav sig iväg till Egypten med Jesus, och där stannade de en tid.

Jesus och de två papporna

är jesus var några år gammal tog Josef och Maria med honom tillbaka från Egypten till sin egen stad, som hette Nasaret. Josef var snickare. Han plockade fram sina verktyg och sitt virke och började arbeta igen. Jesus växte och lekte och lärde sig mycket. Ibland var han i verkstaden hos Josef och lärde sig snickra. Han var med när Josef och andra byggde hus. Men han visste också hur man gör en surdeg när man bakar, hur man klär sig till bröllop och hur man städar ett hus. Och han fick lära sig läsa och skriva. Det lärde han sig i synagogan, som var ett hus för bön och gudstjänst. Där fanns de heliga skrifterna på stora textrullar som man rullade ut när man skulle läsa. Varje lördag, som var vilodag och kallades sabbat, samlades alla där. De bad och sjöng också – och ibland dansade de av glädje när de tackade Gud. När Jesus var tolv år fick han följa med till det stora templet i Jerusalem. Dit brukade människorna gå – de som hade råd att ha en åsna red på den – en gång om året, för att fira påsk.

Det var flera tusen personer som kom gående på vägarna i hela landet för att ta sig till Jerusalem. De hade med sig mat, och de sjöng där de gick tillsammans. Jesus gick omkring i templet, som var nästan lika stort som en hel stad på den tiden. Där fanns stora stenlagda gårdar där människor köpte och sålde djur som skulle offras och minnessaker att ta med hem. Där fanns långa gångar med pelare, och alla människor som hade samlats satt där och pratade. Barn sprang omkring och lekte. Det var trångt och spännande. Längre bort satt de lärda männen som nästan alltid var i templet för att be och läsa de heliga skrifterna. De diskuterade med varandra om vad texterna kunde betyda. De kallades för de skriftlärda. När Maria och Josef skulle gå hem igen hade de varit i Jerusalem i flera dagar. De gick tillsammans med alla de andra som hade kommit från Nasaret, så de märkte inte att Jesus inte var med. De hade redan vandrat en hel dag när de upptäckte att han saknades. De ropade och letade och blev mer och mer oroliga. Till slut blev de tvungna att gå hela vägen tillbaka till Jerusalem igen.

Långt bort i templet, i en pelargång, satt några skriftlärda och samtalade. Folk hade samlats för att lyssna. Det kom fler och fler. Men den som talade mest var en pojke. Han satt mitt ibland de lärda. De stod runt omkring honom och lyssnade. De var alldeles förbluffade över att han var så klok och förstod så mycket. Ingen visste vad de skulle svara när han frågade: – Varför säger skrifterna så? Skulle inte det kunna betyda något annat?

När Maria och Josef kom närmare förstod de att det var Jesus som satt där. Maria blev arg. – Här har vi letat efter dig överallt, och så är du här! Förstod du inte att vi blev oroliga? Jesus såg förvånad ut. – Men borde jag inte vara där min pappa är? Maria tystnade. Hon kanske anade att Jesus hade börjat förstå att han var Messias, Guds son. Hemma i Nasaret var han bara Josefs och Marias pojke, snickarsonen, en av alla i byn. Men hon hade sett att han gick för sig själv ibland. Vad tänkte han på? Och hur skulle det gå om han berättade för andra att han var Messias? Det kändes som om ett osynligt svärd av rädsla gick rakt genom henne. Jesus reste sig och följde med Maria och Josef hem till Nasaret igen, men de skriftlärda strök sig om skäggen och sa: – Maken till pojke har vi väl aldrig hört. Var får han allt ifrån?

Maria hälsar på hos Elisabet

esus hade en släkting som hette Johannes. Deras mammor hade träffats en gång innan Jesus och Johannes var födda. Så här berättar Bibeln att det gick till:

En gång, när Johannes fortfarande låg i sin mammas mage, kom Maria och hälsade på. Johannes mamma hette Elisabet. Hon steg ut genom dörren, och Maria sprang fram till henne. Då kände Elisabet för första gången hur Johannes sparkade i hennes mage. – Elisabet, ropade Maria, jag måste få berätta vad som hänt! När jag var ensam hemma blev det plötsligt ljust i rummet, och jag såg en ängel. Han sa att han hette Gabriel och att Gud hade sänt honom. Du ska snart få ett barn, sa han. Barnet ska heta Jesus, och han är Guds son, den Högstes son, Messias. Först sa jag: men hur ska det här gå till? Jag har inte varit tillsammans med någon man. Men sedan sa jag: nu har jag bestämt mig. Det får bli

som Gud vill. Sedan gjorde jag en sång om att Gud lyfter upp de fattiga men störtar ner de rika från deras stolar. Han har inte glömt bort oss! Kejsaren i Rom och hans soldater bestämde allting på den här tiden, och vanligt folk hade ingenting att säga till om. De fick betala dyra skatter till kejsaren. Nu hade många börjat hoppas på en ny kung, som skulle befria folket från alla som plågade dem. Han kallades Messias. Messias var en titel som kungar brukade få. Messias betyder ”den som har blivit smord med olja”. När folket satte krona på en ny kung brukade någon hälla dyr och fin olja över hans huvud. – Jag vet allt det där, sa Elisabet med handen på sin mage. Gud har talat om för mig att du väntar barn – Messias som ska rädda oss alla. När du kom spratt barnet till av glädje inom mig. Jag ska också få ett barn, fastän jag är så gammal.

Där stod Elisabet och Maria, med Johannes och Jesus i varsin mage, och vinden tog tag i tvätten som låg utbredd på Elisabets tak. Hustaken var platta i deras land, och när det var soligt låg kläder och dukar till tork på taket. Kläderna flaxade i blåsten som om de ville flyga iväg! Det var vår i luften. – Nu börjar en helt ny tid! sa Elisabet.

Johannes döper Jesus

ohannes och jesus växte upp utan att träffas, men de visste ju om varandra.

När Johannes blev vuxen gick han ut i öknen. Han tyckte om att klara sig själv. Han hade kläder av skinn, och han åt vildhonung – och gräshoppor som han rostade över elden. Johannes hade sett hur folket plågades av alla som bestämde över dem. Så han ställde sig vid floden Jordan och ropade: – Om ni som är rika och mäktiga inte ändrar er går det illa för er! Dela med er istället! Messias är på väg, och då kan ni inte fortsätta så här!

Många kom till Johannes. De steg ner i floden och blev döpta av Johannes, för att visa att de ville tvätta av sig sitt gamla liv och ändra sig. Folk började kalla Johannes för Johannes döparen. Han sa: – En del av er frågar om jag är Messias. Men så är det inte. Den som kommer efter mig är större än jag. Jag är inte ens värdig att knyta remmarna på hans sandaler. Han ska döpa er i Guds Ande och ge er kraft att börja ett helt nytt liv. Kungen, som hette Herodes Antipas, tyckte inte om Johannes döparen. Johannes hade ropat ut att Herodes var en elak och hård man som roffade åt sig pengar och kvinnor. Det hände till och med att Herodes dödade andra för att få som han ville. En dag kom Jesus till floden. – Döp mig, sa han till Johannes. – Nej, det kan jag inte göra, sa Johannes. Det är du som borde döpa mig. – Gör bara som jag säger, sa Jesus. Han steg ner i vattnet, och Johannes döpte honom. Människorna som stod på stranden såg Guds kraft och ljus sänka sig ner över Jesus som en vit duva. Och de hörde en röst som sa:

– Det här är min älskade son, min glädje. Lyssna till honom. Efteråt gick också Jesus ut i öknen, ensam. Han ville vara för sig själv och be. Han var därute i vildmarken i 40 dagar och åt ingenting. Efter ett tag blev han hungrig. Han såg den Onde, Guds Motkämpare, komma. Och strax hörde han Motkämparen som en viskande röst vid sin sida.

Han förstod direkt att den där onda rösten ville locka honom bort från Gud. – Du som är Guds son ska väl inte behöva vara hungrig, sa den Onde. Du kan ju förvandla de här stenarna till bröd. – Det tänker jag inte göra, det är för lite, sa Jesus. Människan lever inte bara av bröd utan av allt det som Gud vill ge henne. Och det är ju sant: jorden förvandlar sädeskorn till bröd hela tiden, så det finns gott om mat i världen. Om alla tänker på att dela med sig till andra räcker maten. Men människors hjärtan kan bli hårda som sten. Så hårda att många bara tänker på sig själva. En del äter för mycket, och andra har ingenting. Att ett hjärta av sten blir ett hjärta som tänker på andra, det är den största förvandlingen. Då tog den Onde med sig Jesus till det stora templet i Jerusalem. – Du kan bli en Messias som alla beundrar om du kastar dig ner från den högsta muren här, sa han. Tänk vilken uppvisning! Det står ju också i de gamla skrifterna att Gud ska bevara dig så att du inte stöter din fot mot någon sten. – Det tänker jag inte göra, sa Jesus. Det är för lite. Jag har inte kommit hit för att imponera på andra med några konster. Gud är större än så. Såhär står det också i de

gamla skrifterna: ”Var noga med att inte reta Gud.” Det är inte meningen att vi ska kunna göra dumma saker med flit och låta Gud rädda oss.

Till slut tog den Onde med Jesus upp på ett högt berg. – Här ser du hela världen, sa han. Om du faller ner och tillber mig ska jag ge dig makt över alla länder på hela jorden. – Det tänker jag inte göra, sa Jesus. Det är för lite. Det finns bara en som har makt över hela jorden, och det är Gud. Och Gud kommer inte med våld och vapen. Han vill vara med de övergivna, med de som inte kan försvara sig själva. Guds makt är kärlek. Det är den enda makt som är värd att tillbe. Gå din väg! Och den onda rösten tystnade.

Jag kommer med glädje, säger Jesus

esus gick ut ur öknen och hem till Nasaret. Där var det vilodag eller sabbat, och alla samlades i synagogan för att läsa ur Torah – de gamla skrifterna. En man som var där bad Jesus att läsa någonting högt för de andra. Jesus steg fram och läste ur profeten Jesajas bok: – Guds Ande är över mig, för han har valt mig. Jag kommer med glädje åt de fattiga! Jag kommer med frihet åt de fångna! Nu börjar en helt ny tid, ett nådens år från vår Gud! Sedan såg han på alla därinne och sa: – Idag är det här inte längre bara ord. Det händer på riktigt, mitt framför ögonen på er.

– Det är något särskilt med den där mannen, sa några. Andra var mycket upprörda och sa: – Han borde straffas! Vem tror han att han är? Jesus reste sig och gick ut utan att säga någonting mer. Den dagen började Jesus gå omkring till städer och byar över hela landet. Vart han än kom sa han samma sak: – En ny tid kommer! Guds rike är nära! Vänd om och ta emot glädjens nyheter. Guds rike är inte som ett land med gränser och murar. Det är stort som himlen, fast det är nära.

Guds rike finns mitt ibland oss när vi lever tillsammans i kärleken från Gud. Kom och var med i himmelriket! Det är som en fest där alla får vara med. – Vi förstår inte, sa de som lyssnade. En fest? Du måste berätta mer.

Jesus började samla ihop några människor som skulle följa med honom på hans vandringar. Han behövde medhjälpare som skulle kunna berätta för fler om den nya tiden och om festen i Guds rike där alla får vara med. Tidigt på morgonen höll två bröder på med sina nät och sina fiskebåtar. Det var vid en sjö som kallas Gennesaret, i Galileen. Bröderna hette Petrus och Andreas, och de var duktiga fiskare som var vana vid att vara ute i hårt väder. Jesus kom gående på stranden och stannade där Petrus och Andreas var. Han såg på dem och sa: – Följ mig. De hade fiskat i många år. Men när Jesus kom släppte de sina nät och lät båtarna ligga kvar vid stranden. De ville följa med Jesus. – Nu ska ni få bli människofiskare, sa Jesus. Sedan kom Jesus till ett ställe dit man måste gå för att betala tull om man ville komma in i staden. Där satt Matteus och tog betalt. Vanligt folk tyckte inte om honom. Han hjälpte ju de romerska soldaterna. Och ibland tog han extra betalt för att få mer pengar själv.

Jesus gick rakt fram till Matteus och sa: – Följ mig. Då lämnade Matteus kvar alla pengar han hade samlat ihop. De låg kvar på bordet när han reste sig och följde med Jesus. Bland dem som följde Jesus valde han själv ut tolv män. De kallades lärjungar, för de lyssnade på Jesus när han berättade om himmelriket, och de ville lära sig hur man ska leva i det. Men det var många som fortsatte att gå med honom, både män och kvinnor.

Låt alla barn komma hit till mig, säger Jesus

n dag kom jesus in i en by där barnen sprang runt och lekte. De sprang fram till honom, och deras mammor bar fram de barn som var så små att de inte kunde gå själva. Alla ville röra vid Jesus, och det blev så trångt att det knappt gick att komma fram. De som följde med Jesus blev arg. – Flytta på er, sa de. Här kommer Jesus, och han är en viktig person. Han ska tala om allvarliga och viktiga saker, och så kommer en massa barn och stör. Barn vet ju ingenting! Då var det Jesus som blev arg. Lärjungarna backade flera steg när han höjde rösten och sa: – Låt alla barn komma hit till mig, och försök inte hindra dem! Guds rike är deras, och den nya tiden är deras tid. Han tog ett av barnen och ställde det mitt bland alla vuxna. – Titta här, sa han. Så här ska ni vara. Om ni inte blir som det här barnet kommer ni aldrig att kunna komma in i himmelriket. Ingen hade sagt något sådant förut. Det blev tyst omkring Jesus. Alla tittade på barnen. – Titta noga, sa Jesus. Och se till att ni inte föraktar

en av dessa små. De är viktiga. Jag säger er att var och en av dem har en ängel som hela tiden står inför Guds ansikte och berättar om hur de har det. Den som gör något ont mot ett barn – det vore bäst att man hängde en stor kvarnsten runt halsen på den människan och sänkte ner henne i havets djup.

Sedan sa han: – Den som tar emot ett barn tar emot mig. Nu blev det ännu tystare bland dem som lyssnade. Ingen hade någonsin sagt att barnen var så viktiga. När Jesus gick vidare började de vuxna prata om vad han hade sagt, men barnen sprang genast iväg och lekte igen, för det är vad barn gör, nästan hela tiden, om man bara låter dem få göra det.

En pojke hjälper Jesus

ler och fler kom för att lyssna till Jesus när han vandrade från by till by och berättade om Guds rike. En dag var de så många att torget inte räckte till. De blev tvungna att gå till en stor äng en bra bit utanför staden för att alla skulle få plats. En del var sjuka och hoppades att Jesus skulle lägga sina händer på dem så att de skulle bli friska. Ryktet gick om att många redan hade blivit botade av Jesus. Alla lyssnade, och Jesus hade mycket att säga. Till slut var det många som började bli hungriga. – De borde gå iväg till byarna här omkring för att köpa sig mat, sa en av lärjungarna. Men hur skulle det gå till? Det var långt, och de var trötta innan de ens hade börjat gå. Och det var så mycket som fem tusen personer som hade kommit för att höra vad Jesus hade att säga. – Hur mycket mat har vi att dela ut? frågade Jesus lärjungarna. – Bara fem bröd och två fiskar som en pojke kom hit med, sa de och suckade. Det är ju ingenting. – Säg inte det, sa Jesus. Var är pojken? Säg åt honom att komma hit.

Pojken steg fram och räckte över brödet och fiskarna. Jesus tog emot det och lyfte alltihop högt över allas huvuden. – Tack! sa han högt. Så bad han som människor brukade göra överallt vid alla matbord i landet: – Välsignad vare du, Gud, som låter örter skjuta upp ur marken och ger bröd till människorna. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd. Sedan sa Jesus åt lärjungarna att de skulle hjälpa till att dela upp bröden och fiskarna och bära ut alltihop till folket. De delade – och delade – och delade – och efter flera timmar var det fortfarande människor som åt och torkade sig om munnen och borstade smulor från kläderna och spottade ut fiskben. Alla blev mätta. Det blev till och med en massa mat över. Tolv korgar fulla med bröd och fisk. Ingen förstod hur det hade gått till, men alla kom ihåg pojken efteråt, och att Jesus tog emot det som pojken hade att ge.

Jairos dotter blir frisk

et var en dag som Jairos aldrig skulle glömma. Han var föreståndare för synagogan i byn. Synagogan var ju inte vilket hus som helst. Det var där människorna samlades för att be till Gud och lyssna till när någon läste högt ur skrifterna. Så Jairos var en viktig person som helst skulle se allvarlig och värdig ut och skrida fram genom gatorna. Men den här dagen skred Jairos inte, det gjorde han inte alls. Han sprang. Han lyfte upp sin långa mantel och snubblade när han hoppade över vattenpölarna på vägen och trängde sig fram mellan människorna som samlades kring Jesus. Jesus hade just kommit till byn. – Du måste hjälpa mig! ropade Jairos. Han var hes och andfådd. – Jesus, du måste komma hem till mig innan min lilla flicka dör! Hon dör! Du måste komma nu på en gång! Jairos dotter hade varit sjuk länge, och nu var hon så dålig att hon inte kunde röra sig eller tala. Hon gled långsamt in i en djup dvala, och alla runt omkring hennes säng hade redan gett upp hoppet om att hon skulle klara sig. Hennes mamma och pappa hade inte sovit på flera nätter. De hade gråtit tills tårarna nästan tog slut.

– Ta det lugnt, sa Jesus. Flickan är inte död, hon sover. Jairos skakade på huvudet. Jesus förstår inte hur allvarligt det här är, tänkte han. Han nästan tvingade Jesus att följa med till huset där hans dotter låg. Utanför huset stod gråterskorna. Det var kvinnor som människorna i staden kallade på när någon hade dött, för de var bra på att gråta högt så att det hördes att här hade något fruktansvärt sorgligt hänt. – Säg åt dem att sluta gråta och gå hem, sa Jesus. Spara era pengar. Gråterskor behövs inte här. Jairos familj viskade till varandra: – Men flickan är ju död! Förstår han ingenting?

Därinne i huset var det mörkt och tyst. Flickan låg på en säng, och hon var liten och blek. Hon andades inte, och ögonen var slutna. Jesus gick fram till henne och sträckte ut handen mot sängen. – Talita kum! sa han med stark röst. Det betyder: lilla flicka, stig upp! Flickan slog genast upp ögonen, tog hans hand och reste sig ur sängen. När hon stod på golvet såg alla att hon var frisk och levande. Det var ett under! Alla såg på Jesus. Nu skulle han nog säga något fint och högtidligt om Gud. Men Jesus sa bara en sak: – Se till att hon får någonting att äta. Det hade ingen tänkt på. De hade bara tänkt på undret. Jesus gick därifrån. Alla sprang fram till Jairos och frågade: – Vad sa han? Vad gjorde Jesus? – Han sa ”talita kum”, sa Jairos. ”Lilla flicka, stig upp”. Och så sa han att vi ska ge henne någonting att äta. ”Talita kum” är arameiska. Det är ett språk som nästan ingen talar längre. Men de där två orden har levt kvar ända tills idag. Som ett minne från den dagen då Jairos dotter fick tillbaka livet. En dag som Jairos aldrig skulle glömma.

En blind man kan plötsligt se

et var vår i galileen – så hette trakterna där Jesus hade vuxit upp. Bergen sluttade brant ner mot sjön Gennesaret, och längs stränderna låg byar och en och annan stad. Det började bli kväll, och solen som höll på att gå ner färgade bergen röda med sitt sken. Jesus och hans vänner skyndade sig in i en by för att hitta någonstans att sova innan det blev mörkt. Tre människor kom emot dem: en gammal mamma och en gammal pappa, och mellan dem en man som var deras son och som behövde hjälp för att kunna gå. – Han är blind, sa hans pappa. Han har varit blind ända sedan han föddes. Några av dem som var med Jesus drog sig undan. – Det där kan inte vara någon bra familj, sa en av dem. Någon av föräldrarna måste ha gjort något riktigt dåligt. Annars skulle inte Gud straffa dem med att göra deras pojke blind. Vem av dem kan det vara? På den här tiden trodde många att Gud ibland straffade människor med sjukdom eller olycka om de hade gjort något ont, och att straffet också kunde drabba deras barn.

Jesus vände sig om och sa till dem: – De har inte gjort något ont. Vi har bara träffat på dem här för att Gud ska kunna visa vad han vill göra för dem. Sedan räckte han ut sin hand och rörde vid mannens ögon. Och plötsligt kunde mannen se! Det första han såg i sitt liv var Jesus. Men Jesus vandrade vidare in i byn med sina förvånade vänner.

Folk rusade till från alla håll för att titta på mannen som hade fått sin syn. Några av de skriftlärda, de som läste de gamla skrifterna och talade om för andra människor vad orden betydde, dök också upp. De ville veta hur allt hade gått till. När Messias kommer ska en helt ny tid börja, det hade profeterna skrivit i de gamla skrifterna. Han ska hjälpa människor som har varit nertryckta att äntligen räta på ryggen, och han ska ge de fattiga glädje, och han ska bota de sjuka, så stod det.

De skriftlärda var rädda för att folk skulle börja tro att Jesus var Messias. Det kunde bli uppror i landet i så fall. Och vem som helst kunde ju säga: ”Jag är den som profeterna talar om!” Det behövde inte alls vara sant. Så de skriftlärda var stränga mot alla som sa något om Messias. – Vem är det som har botat honom? frågade de mamman och pappan. De blev rädda och sa: – Fråga honom, han är gammal nog, han kan tala för sig själv. – Vem botade dig? frågade de skriftlärda. – Jag vet inte, svarade mannen. – Hur gick det till? Vad sa han? Vem var det? Vad gjorde han?

Det här är berättelsen om Jesus, en vän från himlen.

www.librisforlag.se

En vän från himlen

Ylva Eggehorn • Tord Nygren

En vän från himlen

libris

Ylva Eggehorn • Tord Nygren libris