karin johannesson
helgelsens filosofi .. Om andlig traning i luthersk tradition
o
luthersk i et te t
ch et gi o ik lo rkris te te t ef
m sa
halle
..
路2路
karin johannesson
Helgelsens filosofi Om andlig tr盲ning i luthersk tradition
路3路
Boken ingår i serien Forskning för kyrkan samt är den andra titeln inom ramen för forskningsprojektet ”Luthersk teologi och etik – i ett efterkristet samhälle”.
utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) Svenska kyrkans forskningsenhet Vetenskapsrådet © 2014 Karin Johannesson och Verbum Förlag AB omslag Benjamin Åkerlund grafisk form Magnus Åkerlund tryck Totem, Polen 2014 isbn 978-91-526-3585-8 issn 1652-8581 Forskning för kyrkan, Svenska kyrkan Verbum Förlag AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se
·4·
Innehåll
samtidens intresse för andlig träning – en luthersk utmaning 9 Inledande kartläggning av problemområdet 11 Syfte, problemställning och metod 17 Material och disposition 20 från augustinus till melanchthon – en problemorienterad teologihistorisk introduktion 25 Augustinus sanativa helgelseuppfattning 26 Melanchthons forensiska rättfärdiggörelseuppfattning 30 Debatten mellan Latomus och Luther 34 Debatten mellan Erasmus och Luther 43 helgelse som gudomliggörelse – tuomo mannermaa 53 Tuomo Mannermaa, Mannermaa-skolan och det nya finska paradigmet 54 Idéhistoriskt förankrad systematisk teologi 55 Kristi närvaro i tron 58 Tro och kärlek 61 Skolastiken och den klandervärda askesen 65 Helgelsen och den fruktbara askesen 69 Luther och Kant 75 Nykantianismen och den ontologiska diskussionen 77
·5·
Kritiska invändningar mot Mannermaa 81 Vårt behov av nykantianism 85 helgelse som frihetens expansion – arvid runestam 89 Lutherrenässansen i Sverige och Tyskland 90 Den svenska Lutherrenässansens första akt 94 Subjektivt och objektivt 97 En kristen människas frihet 100 Den trälbundna viljan 103 Nykantianismen och den antropologiska diskussionen 107 Den psykologiska och moraliska frihetens expansion 110 Evangeliets erövring av lagens rike 114 Kristi efterföljelse och den befriande askesen 119 Kritiska invändningar mot Runestam 123 helgelse som tidsbegrepp – rudolf hermann 127 En självständig replik i marginalen 128 Hermanns språkfilosofiska vändning 131 ”Jag är samtidigt syndare och rättfärdig” 135 ”Jag är min tid” 140 ”Min handling är min tillblivelse” 143
·6·
Jaget och dess utveckling 147 Skapelsen och dess fullkomning 151 Ett kristet carpe diem 154 Syndabekännelsen och den språkliga askesen 157 Kritiska invändningar mot Hermann 161 luther och samtidens intresse för andlig träning – en avslutning 167 Den rekommendabla askesen enligt Luther Mannermaa och den rekommendabla asken Runestam och den rekommendabla askesen Hermann och den rekommendabla askesen Den föredragna helgelseuppfattningen 181 Den inskränkta trälbundenheten 185 Ett bidrag till framtidens pastoralteologiska reflektion 189
170 173 176 178
efterord och litteraturförteckning 193 Författarens tack 193 Litteraturförteckning 196
·7·
Till Anna
路8路
samtidens intresse för andlig träning – en luthersk utmaning
Upphovet till den här undersökningen står att finna i den andliga träningstrend som sveper över Sverige idag. I veckopress och dagstidningar, inom sjukvård och idrottsrörelse, på anslagstavlor, skolor och arbetsplatser inbjuds numera flitigt till olika aktiviteter vars målsättning traditionellt har varit att hjälpa människor att närma sig Gud eller trängare djupare in i något som kan beskrivas som en gudomlig eller andlig dimension av tillvaron. Yoga, mindfulness och zenmeditation är exempel på sådana aktiviteter. Sveriges största trossamfund, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, berikar ibland utbudet genom att erbjuda, till exempel, pilgrimsvandringar, retreater och tillfällen att tillsammans med andra praktisera kristen djupmeditation. Sådana arrangemang ger upphov till den frågeställning vars bearbetning jag vill bidra till genom mitt arbete. Hur kan andlig träning förstås som rekommendabel inom ramen för en tradition som på ett mycket grundläggande sätt vilar på antagandet att människan inte kan göra något alls i syfte att närma sig Gud? Jag intresserar mig i det här sammanhanget inte för möjlig heten att hävda att andlig träning omöjligt kan uppmuntras med utgångspunkt i en sådan tradition. Istället undersöker jag förutsättningarna för och innehållet i den motsatta ståndpunkten. Det är visserligen möjligt att med hjälp av Luthers skrifter och ton givande tolkningar av dem utveckla en argumentation som mynnar ut i slutsatsen att andlig träning alltid är ett livshotande uttryck för gärningsrättfärdighet. Dock kan värdet av ett sådant bidrag
·9·
ifrågasättas på idéhistoriska grunder. Genom mitt arbete kommer jag att visa att Luthers inställning till andlig träning inte alls måste tolkas som så kategoriskt avvisande som vi ofta slentrianmässigt föreställer oss. Det innebär förstås inte att Luther automatiskt kan sägas uppskatta alla former av eller all undervisning om andliga övningar som idag erbjuds på den svenska marknaden eller inom Svenska kyrkan. Som vi ska se har Luther ett mångfasetterat och komplext förhållningssätt till andlig träning. Av den anledningen menar jag att de perspektiv som han utvecklar kan berika våra kritiska och konstruktiva teologiska reflektioner över samtidens intresse för aktiviteter av detta slag. Luthers uppgörelse med vissa etablerade föreställningar inom kristen tradition ställer nämligen de grundläggande frågorna om den andliga träningens innehåll, värde och funktion på sin spets. Det gör Luther till en spännande dialogpartner för den som vill bearbeta vår tids andliga träningstrend teologiskt. I kristna sammanhang har andlig träning traditionellt betecknats som askes.1 Den rekommendabla askesen har avgränsats till aktiviteter som har ansetts bidra till en önskvärd tillväxt hos den kristna människan. Denna tillväxt har i sin tur karaktäriserats med hjälp av begreppet helgelse. Inom skilda kristna traditioner har såväl människans helgelse som den goda askesens innehåll framställts på något olika sätt. Föreställningen att människan själv kan bidra till sin egen tillväxt som kristen genom att engagera sig i andlig träning av ett uppmuntransvärt slag har dock vanligtvis varit en gemensam grundförutsättning som det stora flertalet helgelseuppfattningar har vilat på. Den grundförutsättningen ifrågasätts av Martin Luther (1483– 1546). Allra tydligast kommer hans avståndstagande till uttryck i hans ställningstaganden gällande viljans trälbundenhet. Dessa ställningstaganden sammanhänger i sin tur med det många uppfattar som centrum i Luthers teologi, nämligen tanken att människan rättfärdiggörs endast av nåd. Om människan, som Luther menar, 1 Jag använder genomgående begreppen ”askes”, ”andlig träning” och ”andliga övningar” som synonymer.
· 10 ·
saknar möjlighet att vända sig till Gud och alltmer öppna sig för Guds verk i hennes liv medför detta att vissa föreställningar om människans helgelse och askesens betydelse måste avvisas. Där igenom väcks frågan vilket alternativt betraktelsesätt som Luthers teologi kan anses resultera i. Syftet med mitt arbete är att tillhandahålla ett svar på den frågan som medför att vi kan identifiera någon form av uppmuntransvärd askes.
Inledande kartläggning av problemområdet Frågor som gäller vad som kännetecknar, utmärker eller utgör en rekommendabel askes kan endast besvaras mot bakgrund av någon föreställning om den kristna människans tillväxt. Av den anledningen kommer olika utläggningar av Luthers föreställningar om människans helgelse att stå i centrum för min uppmärksamhet. Begreppet helgelse används vanligtvis som en beteckning på den process varigenom den kristna människan förvandlas till en allt större likhet med Kristus. I ortodox tradition beskrivs utvecklingen som människans gudomliggörelse medan romersk-katolsk tradition karaktäriserar tillväxten som människans alltmer genomgripande samverkan med nåden. Inom båda traditionerna framhålls två saker som är betydelsefulla i det här sammanhanget. För det första betonas att Gud vill helga alla människor, helst helt och hållet, det vill säga förvandla dem till helgon. Människan kan redan här i tiden, med Guds hjälp, i högre eller lägre utsträckning uppnå den målsättningen. En gång, vid tidens slut, ska människans liv utvärderas av Kristus i det skeende som vi kallar för den yttersta domen. I väntan på den dagen gör Gud sitt bästa för att understödja människans tillväxt i helighet. Människan, i sin tur, kan och bör göra detsamma. Inom såväl ortodox som romersk-katolsk tradition understryks nämligen, för det andra, att människan kan medverka till sin egen kristna tillväxt. Helgelsens utvecklingsprocess kan Gud inte genomdriva utan att människan bejakar den och aktivt tar del i den eftersom människan, enligt båda dessa traditioner, äger en fri vilja som Gud respekterar. Det är i ljuset av människans viljefrihet som de asketiska eller andliga övningarnas betydelse framträder. Sådana övningar utgörs
· 11 ·
av praktiker som kyrkan rekommenderar eftersom de anses understödja den tillväxt i helighet som Gud önskar se.2 Luther förnekar att människan äger en fri vilja som gör det möjligt för henne att vända sig till Gud och alltmer öppna sig för Guds verk i hennes liv. Han avvisar dessutom uppfattningen att männi skan här i tiden, med Guds hjälp, kan bli helt och hållet helig i den bemärkelsen att hon upphör att vara syndare. Luthers avståndstaganden tydliggör att han, åtminstone i vissa avseenden, måste uppfatta människans helgelse på ett annat sätt än det inom ortodox och romersk-katolsk tradition vedertagna. Skillnaderna ger upphov till frågan huruvida den uppskattande inställning till asketiska övningar som ortodox och romersk-katolsk tradition innehåller kan rymmas också inom en luthersk tradition som har ambitionen att föra vidare fundamentala inslag i Luthers tänkande. Givet de etablerade samband som finns mellan föreställningar om människans helgelse och uppfattningar om den rekommendabla askesens karaktär kan den frågan endast besvaras i relation till någon utläggning av Luthers helgelseuppfattning. Varje sådan framställning måste i sin tur, på ett eller annat sätt, förhålla sig till Luthers avståndstagande från vissa föreställningar om människans viljefrihet. Att detta krävs beror på att Luthers ställningstaganden gällande människans bristande viljefrihet hänger samman med hans förståelse av människans rättfärdiggörelse. Det som motiverar Luthers avvisande av vissa föreställningar om människans viljefrihet är nämligen att de är oförenliga med hans antagande att männi skans rättfärdiggörelse helt och hållet är Guds verk. Hans förståelse av människans rättfärdiggörelse är i sin tur nära förbunden med hans förståelse av människans helgelse. Det beror på att Luther, i likhet med traditionen före honom, inte strikt skiljer mellan människans helgelse och hennes rättfärdiggörelse. Istället uppfattar han helgelsen som ett inslag i eller en aspekt av rättfärdiggörelsen. Detta medför att den som avser att förtydliga Luthers helgelseuppfattning måste ta hänsyn till hans förståelse av människans rättfärdiggörelse och bristande viljefrihet. 2 Nationalencyklopedin, ”helgelse” (artikeln är skriven av Torsten Bergsten).
· 12 ·
Av den anledningen utgör samspelet mellan askes, helgelse, rättfärdiggörelse och bristande viljefrihet det dogmatiska nav kring vilket min undersökning kretsar. Schematiskt kan detta samspel, så som det framträder inom ramen för Luthers teologiska perspektiv, illustreras på följande sätt:
Rättfärdiggörelse
Sammanhänger med
Fodrar enligt Luther
Helgelse
Bidrar till
Förnekandet av fri vilja
Askes
Jag intresserar mig i min undersökning för möjligheterna att utlägga Luthers uppfattningar om detta samspel på ett sådant sätt att några aktiviteter kan framställas som en rekommendabel askes. Avsikten är dels att precisera vad som kännetecknar aktiviteter som kan framställas på detta sätt och dels att förtydliga de förutsättningar som olika tänkbara avgränsningar vilar på. Resultatet av min undersökning kommer inte att bli en förteckning över andliga övningar som Luther kan sägas rekommendera. En sådan lista kan nämligen inte motiveras med hänvisning till det material som jag undersöker. Istället kommer jag att klargöra vad som kan sägas om den rekommendabla askesen mot bakgrund av de utläggningar av Luthers
· 13 ·
helgelseuppfattning som jag analyserar. Mitt tillvägagångssätt då jag genomför mitt arbete innebär att jag utgår från den minimala betydelse av begreppet askes som illustrationen förtydligar. Denna minimala betydelse anger att askes är något som anses bidra till människans helgelse. Jag undersöker sedan vilket begreppsinnehåll av mer robust karaktär som detta minimala begrepp kan fyllas med inom ramen för de utläggningar av Luthers teologi som jag analyserar. I det avseendet står olika konceptualiseringar av begreppet askes i centrum för min uppmärksamhet.3 Jag förtydligar hur vi kan förstå rekommendabel andlig träning i ljuset av Luthers helgelseuppfattning. Av central betydelse för mitt arbete är frågan hur Luthers ställningstaganden inom ramen för två problemkomplex som är mycket omdiskuterade inom kristen tradition bör uppfattas. Det första problemkomplexet berör förhållandet mellan människans rättfärdiggörelse och hennes helgelse. Det andra problemkomplexet berör människans viljefrihet i relation till Guds agerande i rättfärdiggörelsen respektive helgelsen. Då jag med hjälp av ett antal etablerade Lutherforskare utreder olika möjliga tolkningsalternativ kommer jag att förhålla mig till och delvis problematisera en viss standardförståelse av Luthers ställningstaganden som jag inledningsvis vill förtydliga. Ofta betonas att Luther framställer rättfärdiggörelsen som syndernas förlåtelse. Gud förklarar människan rättfärdig genom att frikänna henne från den skuld som hon bär på till följd av en efter syndafallet ofrånkomlig bortvändhet från Gud som hon inte på egen hand kan åtgärda. Frikännandet sker genom att Gud tillräknar människan Kristi rättfärdighet. Detta tillräknande kommer dem till del som Gud har utvalt till frälsning. I deras liv väcker Gud genom sitt Ord den förtröstansfulla tillit till Kristus som människans endast kan få som en oförtjänt gåva från Gud. Den tron utgör grunden för människans rättfärdiggörelse.4 Uppfattningen att Luther framställer rättfärdiggörelsen som 3 Jfr Fromm Wikström 2010 s. 114–115. 4 Nationalencyklopedin, ”helgelse” (artikeln är skriven av Torsten Bergsten).
· 14 ·
Guds frikännande domslut över syndaren kombineras många gånger med åsikten att han anser att människans helgelse utgörs av hennes fördjupade kännedom om synden och hennes tilltagande medvetenhet om det egna behovet av Guds förlåtelse. Rättfärdiggörelsen och helgelsen framställs då som ett organiskt sammanhängande skeende. Olika Lutherforskare beskriver det intima sambandet mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen, så som det uppfattas av Luther, på något olika sätt. Den oenigheten utgör ett viktigt incitament till den tolkningsmångfald som motiverar mitt arbete. Även om alla forskare inte är överens om hur Luthers föreställ ningar om människans helgelse ska beskrivas så är de överens om att lutherska företrädare mycket snart efter Luthers död kom att karaktärisera människans helgelse som en genomgripande sedlig förvandling. Helgelseuppfattningar av det slaget kännetecknar både den lutherska ortodoxin och pietismen. Mot bakgrund av den allmänt etablerade förståelsen av Luthers helgelseuppfattning framställs den utvecklingen vanligtvis som en rörelse bort från Luthers teologiska perspektiv. Utvecklingen berör hela det dogmatiska samspel som den ovanstående illustrationen sammanfattar eftersom de modifierade perspektiv på människans helgelse som med tiden växte fram inom luthersk tradition sammanhänger både med en förändrad förståelse av relationen mellan människans rättfärdiggörelse och hennes helgelse och med andra föreställningar om människans viljefrihet än de Luther gav uttryck för. Till skillnad från Luther framställer hans allra mest tongivande efterföljare inte relationen mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen som två aspekter av ett och samma skeende som tidsmässigt kan sägas sammanfalla. Istället beskriver de helgelsen som ett separat skeende som följer efter rättfärdiggörelsen. De ger dessutom uttryck för en mer uppskattande inställning till askes än den som vanligtvis tillskrivs Luther.5 Deras välvilliga inställning till vissa former av andlig träning sammanhänger i sin tur med en omtolkning av den kristna människans viljefrihet som den modifierade förståelsen av människans rättfärdiggörelse och helgelse möjliggör. 5 Nationalencyklopedin, ”helgelse” (artikeln är skriven av Torsten Bergsten).
· 15 ·
När helgelsen beskrivs som en sedlig förvandling som följer efter rättfärdiggörelsen karaktäriseras rättfärdiggörelsen vanligtvis uteslutande som Guds frikännande domslut över människan, det vill säga en forensisk/juridisk angelägenhet som har ett delvis annat innehåll (syndernas förlåtelse) än människans helgelse (hennes tilltagande sedlighet). Detta domslut anses i sin tur medföra en begynnande viljefrihet för den troende/frikända människan eftersom det innesluter gåvan av helig Ande. Viljefriheten antas därför innebära att den kristna människan kan medverka till sin egen helgelse. Hon kan både välja att avstå från synd och välja att göra goda gärningar. Mot bakgrund av en sådan förståelse av människans helgelse, rättfärdiggörelse och viljefrihet blir asketiska övningar som bidrar till den eftertraktade sedliga förvandlingen betydelsefulla. De så kallade syndakataloger som har utvecklats inom många efterreformatoriska väckelserörelser utgör exempel på inflytelserika försök att hjälpa människor att urskilja en askes som kan medföra att de växer som kristna. Till exempel har det framhållits att människan kan bidra till sin egen helgelse genom att undvika alkohol, dans, tobak och kortspel. Vissa lutherska företrädare har kritiserat sådana etiska detaljföreskrifter och framhållit att de riskerar att leda till egenrättfärdighet och moralism. Andra har betonat att de sammanfattar bibliska perspektiv på människans ansvar och möjligheter som en del utläggningar av tanken att människan är och förblir en obotlig syndare riskerar att dölja.6 Den förändrade förståelse av människans viljefrihet, rättfärdiggörelse och helgelse som med tiden kom att utvecklas inom luthersk tradition medför att det idag är förhållandevis enkelt att hitta företrädare för denna tradition som rekommenderar någon form av asketiska övningar. Jag vill på intet sätt ifrågasätta deras lutherska identitet eller förringa deras betydelse för den tradition som de tillhör. Däremot vill jag behandla frågan huruvida andliga övningar kan rekommenderas också av företrädare för en luthersk tradition i den utformning som erbjuder det största huvudbryet för den som vill framhålla värdet av en sådan askes. I filosofiska sammanhang 6 Nationalencyklopedin, ”helgelse” (artikeln är skriven av Torsten Bergsten).
· 16 ·
är det önskvärt att man diskuterar en problemställning i dess allra mest svårlösta utformning. Man ska ägna sig åt det man identifierar som the worst case i förhållande till den uppfattning som man kommer att stödja med argument. Enligt min mening tillhandahåller Luthers teologiska arbete i det här fallet den mest utmanande formuleringen av problematiken eftersom Luther, som onekligen är en betydelsefull auktoritet inom luthersk tradition, uttryckligen förnekar människans möjligheter att göra något i syfte att påverka sin gudsrelation i positiv riktning. Detta förnekande, som utgör ett centralt inslag i hans teologi, medför att det vid första anblicken verkar vara så gott som omöjligt att hävda att det inom ramen för Luthers teologiska perspektiv lämnas något utrymme för föreställningen att det finns en uppmuntransvärd andlig träning. Det är mot den bakgrunden som jag intresserar mig för möjligheterna att framställa Luthers helgelseuppfattning på ett sätt som medför att vi kan urskilja en rekommendabel askes. Den forskningsuppgift som jag åtar mig är att utveckla ett så starkt argument som möjligt till stöd för slutsatsen att det både går att förmedla det centrala idéinnehållet i Luthers tänkande och rekommendera någon form av andlig träning. Jag kommer inte att uttala mig i den normativa frågan huruvida en nutida företrädare för luthersk tradition bör välja att uppmuntra andlig träning eller låta bli. Det som intresserar mig är istället hur valet att göra detta kan motiveras med hänvisning till Luthers teologiska perspektiv och vad som karaktäriserar den askes som i det sammanhanget kan framställas som rekommendabel.
Syfte, problemställning och metod Syftet med mitt arbete är att identifiera och rekonstruera den mest välunderbyggda förståelsen av Luthers helgelseuppfattning bland de alternativ som medför att vi kan klargöra vad som kännetecknar en uppmuntransvärd askes. Den problemställning som jag behandlar är hur Luthers föreställningar om människans helgelse kan utläggas, givet hans förståelse av människans rättfärdiggörelse och hennes bristande viljefrihet, på ett sådant sätt att en rekommendabel andlig träning kan urskiljas. Den metod som jag använder
· 17 ·
när jag utvecklar den förståelse som är målsättningen med mitt arbete innebär att jag rekonstruerar och analyserar tre idéhistoriskt välförankrade systematisk-teologiska framställningar av Luthers teologi som uttryckligen betonar och utförligt beskriver betydelsen av den kristna människans tillväxt. Att framställningarna är systematisk-teologiska betyder i det här sammanhanget att de är såväl deskriptiva som konstruktiva. De präglas dels av ambitionen att tillhandahålla en idéhistoriskt korrekt presentation av Luthers teologi och dels av syftet att utlägga Luthers förståelse av kristen tro på ett sådant sätt att den framstår som ett begripligt och värdefullt livsåskådningsalternativ för mer sentida eller nutida människor.7 I relation till respektive tolkningsalternativ urskiljer jag den helgelseuppfattning som tillskrivs Luther. Jag förtydligar vilka aktiviteter som kan framställas som rekommendabel andlig träning i ljuset av de olika uppfattningarna och jag bedömer de tre tolkningsalternativen genom att kritiskt diskutera de förutsättningar som de vilar på. Jag intresserar mig i den diskussionen dels för de idéhistoriska avvägningar som de olika framställningarna sammanhänger med och dels för de filosofiska ställningstaganden som de är förknippade med. Då jag i min utvärderande analys undersöker de filosofiska ställningstagandena närmare kommer jag framför allt att koncentrera mig på det jag identifierar som två avgörande filosofiska diskussioner inom vilka de tre Lutherforskare som jag uppmärksammar tar ställning på något olika sätt. Den första diskussionen benämner jag den ontologiska diskussionen. Det meningsutbytet kretsar kring frågan hur Luthers uppfattningar om helgelsens realitet, inklusive dess relation till rättfärdiggörelsens verklighet, bäst kan karaktäriseras med hjälp av tillgängliga filosofiska resurser. Den andra diskussionen kallar jag för den antropologiska diskussionen. Den kretsar kring frågan i vilken bemärkelse människan, inom ramen för Luthers teologiska perspektiv, kan framställas som ett handlande subjekt i relation till sin egen helgelse. 7 Jfr Jeffner 1988 s. 8–9 där det samspel mellan idéhistoriska och konstruktiva ambitioner som jag framställer som kännetecknande för den systematiska teologin uppmärksammas.
· 18 ·
Av min utvärderande analys kommer det att framgå att dessa båda diskussioner, så som de gestaltas idag, på ett mycket genomgripande sätt är formade av den tankeströmning som med ett samlingsnamn kallas för nykantianism. Denna tankeströmning växte fram under den Kantrenässans som präglade det tidiga 1900-talets humanistiska forskning och dess inflytande över vår tids filosofiska frågeställningar och debatter är påtagligt. Inom nykantianismen utreds hur relationen mellan verkligheten och vårt mänskliga språk ska karaktäriseras. Den problematiken utgör navet i den ontologiska diskussion som jag identifierar. Dessutom accentuerar nykantianismens företrädare människans självbestämmande, hennes autonomi. Den antropologiska diskussion som jag undersöker kretsar kring frågan huruvida människan kan uppfattas som självbestämmande också inom ramen för Luthers teologiska perspektiv. De skillnader som finns mellan de framställningar av Luthers föreställningar om människans helgelse som jag arbetar med förklaras dels av skilda ställningstaganden inom ramen för de båda filosofiska diskussioner som jag urskiljer (den ontologiska respektive den antropologiska diskussionen) och dels av olika överväganden inom ramen för det meningsutbyte som kan betecknas som den idéhistoriska diskussionen. De tre Lutherforskare vars arbeten jag analyserar uttrycker skilda ställningstaganden i den diskussionen på tre olika sätt. För det första väljer de inte att ta hänsyn till exakt samma urval av Luthers skrifter då de utlägger hans helgelseuppfattning. De är sålunda oeniga om vilka Luthertexter som är betydelsefulla för förståelsen av hans föreställningar om den kristna människans tillväxt. För det andra är de inte alltid ense om vilken vikt en viss skrift ska tillmätas då Luthers helgelseuppfattning sammanfattas. Framför allt råder det delade meningar i frågan huruvida Luthers resonemang i Om den trälbundna viljan ska anses vara betydelsefulla eller inte. För det tredje utlägger de ibland Luthers resonemang i en viss text på något olika sätt. Bland annat gäller det några i det här sammanhanget mycket betydelsefulla sidor i Luthers skrift Mot Latomus. Min utvärderande analys av de tre utläggningar av Luthers helgelseuppfattning som jag uppmärksammar innebär att jag klargör och bedömer de olika tolkningsalternativen genom att förtydliga
· 19 ·
och ta ställning till de avgörande positioneringar i den ontologiska, den antropologiska respektive den idéhistoriska diskussionen som de sammanhänger med. Den granskande undersökning som jag på detta sätt genomför är kumulativ till sin karaktär. Det innebär att jag inte först presenterar de tre utläggningarna av Luthers helgelseuppfattning och sedan utvärdera dem, till exempel i relation till viss uppsättning kriterier. Istället bygger jag successivt upp ett argument till stöd för uppfattningen att ett av alternativen, så som jag rekonstruerar det, är att föredra. Genom den kritiska och konstruktiva diskussion kring de olika tolkningsalternativen som jag kontinuerligt utvecklar i mitt arbete tydliggör jag både på vilka grunder jag drar den slutsatsen och vilka konsekvenser mitt ställningstagande får för den frågeställning som jag behandlar.
Material och disposition Mitt val av arbetsmaterial har sin grund i bedömningen att de tre utläggningar av Luthers teologi som jag väljer att analysera utgör de bästa till buds stående alternativen för den som idag vill argumentera för slutsatsen att någon form av andliga övningar kan rekommenderas också inom ramen för Luthers teologiska perspektiv. De tre alternativen har några gemensamma nämnare som motiverar den bedömningen. För det första diskuterar alla tre förslagen utförligt Luthers föreställningar om människans helgelse och betonar att de utgör ett centralt inslag i hans teologi. För det andra är samtliga alternativ uttryckligen förknippade med idéhistoriska anspråk så till vida att avsikten är att utlägga Luthers teologi i enlighet med hans egna intentioner. För det tredje präglas de alla av den systematiskteologiska ambitionen att framställa Luthers teologi på ett sätt som medför att människor som lever på 1900-talet eller 2000-talet kan uppfatta Luthers perspektiv som ett begripligt och värdefullt livs åskådningsalternativ. Det första alternativet är högaktuellt och mycket omdiskuterat inom samtidens akademiska Lutherforskningen. Det har utvecklats av den finske professorn Tuomo Mannermaa (född 1937) och innebär att Luthers helgelseuppfattning liknas vid den ortodoxa
· 20 ·
föreställningen om människans gudomliggörelse, något som väcker frågan om den ortodoxa traditionens uppskattande förståelse av askes kan tillskrivas Luther i ljuset av den helgelseuppfattning som Mannermaa urskiljer hos honom. Av den anledningen och till följd av det betydande akademiska intresse som Mannermaas forskningsinsatser idag tilldrar sig kommer jag att inleda sökandet efter en förståelse av Luthers föreställningar om människans helgelse som medför att andlig träning framstår som rekommendabel genom att i kapitlet Helgelse som gudomliggörelse – Tuomo Mannermaa presentera och kritiskt diskutera Mannermaas Luthertolkning. Min slutsats kommer att vara att detta alternativ är bristfälligt. Det främsta problemet utgörs av Mannermaas avvisande hållning till användandet av nykantianskt tankegods vid Luthertolkning. Mannermaas inställning medför att hans ställningstaganden i den ontologiska diskussionen blir obegripliga. Den bedömningen föranleder mig att fortsätta min undersökning. Det andra alternativet förespråkas av professor Arvid Runestam (1887–1962). Runestam var verksam i Uppsala i början av 1900-talet och tillhör den forskningsepok som brukar kallas för Lutherrenässansen. Han analyserar ingående Luthers ställningstaganden gällande människans trälbundna vilja och utlägger Luthers föreställningar om den kristna människans tillväxt i nära anslutning till dem. Han argumenterar dessutom uttryckligen för uppfattningen att Luthers perspektiv inte utesluter möjligheten att framställa viss andlig träning som rekommendabel. Det är Runestams uttalade intresse för askes som föranleder mig att uppmärksamma hans forskningsinsatser genom att i kapitlet Helgelse som frihetens expansion – Arvid Runestam rekonstruera och analysera den helgelseuppfattning som Runestam menar att Luther ger uttryck för. Den förståelse av den kristna människans tillväxt som Runestam tillskriver Luther bär tydliga spår av den nykantianska filosofi som Mannermaa och hans efterföljare anser omöjliggör en idéhistoriskt korrekt Luthertolkning. Visserligen menar jag, till skillnad från Mannermaa, att bruket av nykantianskt tankegods vid Luthertolkning inte rent generellt kan avvisas som förkastligt. Det finns dock problematiska inslag i Runestams förståelse av människans helgelse
· 21 ·
som sammanhänger med hans filosofiska arv och de ställningstaganden inom ramen för den antropologiska diskussionen som detta arv är förknippat med. Av den anledningen väljer jag att uppmärksamma ytterligare en framställning av Luthers helgelseuppfattning. Det tredje alternativet har, i likhet med Runestams, utarbetats av en nykantianskt influerad företrädare för det begynnande 1900-talets Lutherrenässans, nämligen den tyske professorn Rudolf Hermann (1887–1962). I kapitlet Helgelse som tidsbegrepp – Rudolf Hermann analyserar jag den förståelse av den kristna människans tillväxt som Hermann tillskriver Luther. Jag argumenterar dessutom för uppfattningen att Hermanns utläggning av Luthers helgelse uppfattning är att föredra framför Mannermaas och Runestams. Samtliga tre tolkningsalternativ är visserligen idéhistoriskt välförankrade. Inom ramen för Hermanns Luthertolkning kan dock de svårigheter som Runestams filosofiska arv ger upphov till hanteras. Dessutom kan de ontologiska oklarheter som kännetecknar Mannermaas framställning av Luthers helgelseuppfattning åtgärdas. På grund av de filosofiska styrkorna i Hermanns Lutherutläggning drar jag slutsatsen att detta tolkningsalternativ tillhandahåller den mest välunderbyggda förståelsen av Luthers helgelseuppfattning. I bokens sista kapitel, Luther och samtidens intresse för andlig träning – en avslutning, återvänder jag till den problematik som utgör utgångspunkten för min undersökning. Jag beskriver vad som kännetecknar den askes som kan rekommenderas mot bakgrund av de tre helgelseuppfattningar som jag har undersökt. Jag klargör vidare varför jag menar att Hermanns framställning av Luthers helgelseuppfattning är att föredra och jag förtydligar ett avgörande idé historiskt övervägande som Hermanns tolkningsalternativ innefattar. Detta övervägande, som kan beskrivas som ett idéhistoriskt pris som Hermann är tvungen att betala, utgörs av en specifik förståelse av Luthers argumentation i Om den trälbundna viljan. Avslutningsvis lyfter jag fram tre karaktärsdrag hos den rekommendabla askesen, så som den framträder i ljuset av mitt arbete, som jag menar konstruktivt kan utmana nutida företrädare för luthersk tradition som vill erbjuda andlig träning utan att överge centrala inslag i Luthers teologiska perspektiv. De kan därför tas som utgångspunkt för en
· 22 ·
framtida pastoralteologisk reflektion som motiveras av – men inte begränsas till – det akademiska arbete som jag har genomfört. I syfte att tillhandahålla den förförståelse som krävs för att min kritiska och konstruktiva diskussion ska vara begriplig kommer jag härnäst, innan jag rekonstruerar och analyserar Mannermaas Luthertolkning, att sätta in den frågeställning som jag behandlar i ett för mina syften tillräckligt omfattande teologihistoriskt sammanhang. I nästa kapitel, Från Augustinus till Melanchthon – en problemorienterad teologihistorisk introduktion, står de båda omdiskuterade problemkomplex som jag redan har identifierat som avgörande för förståelsen av Luthers helgelseuppfattning i centrum för min uppmärksamhet. Det första problemkomplexet kretsar kring förhållandet mellan människans rättfärdiggörelse och hennes helgelse. Det andra problemkomplexet berör människans viljefrihet i relation till Guds agerande i rättfärdiggörelsen respektive helgelsen. Jag kommer att redogöra för vissa specifika perspektiv och ställningstaganden i relation till dessa båda problemkomplex som Augustinus, Melanchthon, Latomus, Erasmus och Luther utarbetar. Jag kommer således att introducera det meningsutbyte som jag kal�lar för den idéhistoriska diskussionen genom att förtydliga väsentliga likheter respektive skillnader mellan Mannermaas, Runestams och Hermanns förståelse av Luthers ställningstaganden i relation till de båda problemkomplexen och deras därmed sammanhängande slutsatser gällande förhållandet mellan Luthers position och de ståndpunkter som Augustinus, Melanchthon, Latomus respektive Erasmus försvarar. Jag kommer enbart att sammanfatta positioneringar som är av betydelse för förståelsen av de följande kapitlens behandling av frågan på vilka grunder Luther kan tillskrivas en helgelseuppfattning som medför att vissa aktiviteter kan framställas som en rekommendabel askes. Därvidlag är min presentation problemorienterad och minimalistisk.
· 23 ·
karin johannesson
helgelsens filosofi .. Om andlig traning i
helgelsens filosofi
I Helgelsens filosofi undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slag kan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.
karin johannesson
I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig träning och fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.
luthersk tradition
Karin Johannesson är teologie doktor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.
o
luthersk i et te t
halle 9
789152 635858
m sa
ISBN 978-91-526-3585-8
ch et gi o ik lo rkris te te t ef
..