Anna Fredriksson
Lyckostigen
Lyckostigen_inlaga.indd 3
2012-05-15 13:35:32
Tidigare utgivning
Sommarhuset 2011
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Fredriksson 2012 Omslag Wickholm Tryckt 2012 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13781-0
Lyckostigen_inlaga.indd 4
2012-05-15 13:35:32
Johanna
Lyckostigen_inlaga.indd 5
2012-05-15 13:35:32
Lyckostigen_inlaga.indd 6
2012-05-15 13:35:32
De sover fortfarande båda två, ligger som oformliga bylten under varsitt täcke. ”Hallå tjejer”, säger Johanna. ”Dags att vakna. Pappa är snart här.” De börjar röra på sig. Sakta och motvilligt. Hon ser sig omkring. Kläder ligger utströdda över golvet, på stolar och sänggavlar. Hårborstar och sminkgrejor och skolböcker. Väskorna står öppna, bara till hälften packade. På golvet nedanför Saras säng ligger ett seriealbum uppslaget. ”Inte somna om nu. Ni måste hinna packa klart. Gå upp.” Hon stryker dem båda över håret. ”Mm. Snart.” Som vanligt är det bara Agnes som svarar. Sara säger ingenting alls. Bara hon nu inte har bestämt sig för att vägra åka. Det händer ibland, och då krävs en stunds övertalning. Johanna tar några plagg ur en hög, försöker avgöra om de är rena eller inte. Synar ett par jeans, en t-shirt och så en blus som hon strök häromdagen men som nu återigen är skrynklig. Hon fortsätter att plocka i högen, men det blir ingen riktig målmedvetenhet i det hela, röran tycks omöjlig att få ordning på. Så kommer hon åt en stickad bomullströja som ligger inknölad underst. Den är fuktig. Hon drar fram tröjan, känner att den luktar obehagligt. ”Sara?” Inget svar. 7
Lyckostigen_inlaga.indd 7
2012-05-15 13:35:32
”Sara.” ”Mhm?” Sara öppnar ögonen. Johanna håller fram tröjan. ”Vad är det här?” ”Va?” ”Tröjan. Den är våt och den stinker. Vad har du gjort?” Sara vänder sig mot väggen. Sluter ögonen igen. ”Har du spillt nånting? Varför har du inte lagt den i tvätten?” ”Det är inget.” ”Nehej? Kan du inte titta på mig?” Sara vrider sig halvvägs tillbaka. Johanna visar tröjan. ”Vad är det som luktar?” ”Mjölk.” En kort paus. ”Varför det?” Sara är tyst. Så sätter hon sig upp i sängen. Gnider sig i ögonen. ”Det var några i klassen. Men det var bara på skoj.” ”Hällde dom mjölk på din tröja?” säger Johanna. ”På skoj?” Agnes har lyft huvudet från kudden och tittar på dem från sin säng. ”Vad du tjatar. Du hör väl vad hon säger?” Hon har det där bestämda uttrycket i ögonen, det mogna som inte bara handlar om revolt utan mer väcker respekt. Femtonåringen Agnes är betydligt vuxnare och mer resonabel än trettonåriga Sara. Mycket hinner hända på två år. ”Ja, ja”, säger Johanna. ”Gå upp och klä på er nu.” Hon tar med sig tröjan, slänger den i tvättkorgen när hon passerar sitt eget sovrum. Ser på klockan, halv elva. Hör hur döttrarna går upp och börjar göra sig klara inne på sitt rum. Bra. Ingen vägran den här gången. Utanför köksfönstret ligger parkeringen i tung gråhet. Molntäcket är tätt och oktoberhimlen har en obestämbar icke-färg. Det hällregnar. Vinden sliter i de kala och knotiga trädgrenarna 8
Lyckostigen_inlaga.indd 8
2012-05-15 13:35:32
borta vid rabatterna. Hon försöker syna utetermometern men den fungerar förstås fortfarande inte. Den var trasig redan i vintras, hon kom sig aldrig för att köpa en ny. Inte för att hon behöver någon, men ändå. Nu ser hon den svarta, blanka bilen komma glidande in mellan trevåningshusen. Aldrig att Kalle skulle låta den bli skitig. Han svänger in och ställer sig på sin vanliga plats framför sandlådan, där sanden numera är full av ogräs. Bänken intill sandlådan, där hon och Kalle brukade sitta och dricka kaffe ur termos medan barnen lekte, har med åren blivit illa medfaren. Den gröna färgen är nästan helt avskavd och flera ribbor är borta ur ryggpartiet. Ingen har brytt sig om den på alla dessa år. Genom den regnstrimmiga rutan ser hon hur han kliver ur förarsätet, låser bilen och börjar gå mot porten. Hur han anstränger sig för att se avspänd ut, helt naturlig. Utan några som helst bekymmer. Hon ser att han är nyklippt, i en kortare frisyr än vanligt. Kanske ett sätt att försöka dölja att han börjat få vikar vid sidan av pannan. Det gäller väl att kämpa för att se så ung ut som möjligt, nu med den nya. Fanny. Fortfarande vet inte Johanna hur Fanny ser ut. Hon föreställer sig en ljushårig, slank kvinna. Besynnerligt ansiktslös. Det är knappt att barnen har fått träffa Kalles nya flickvän. Inte mer än vid något kortare möte i förbifarten. Hon brukar bo någon annanstans var tredje helg. Möjligen tyckte Kalle att det var en bra lösning i början, innan de var säkra på sitt förhållande, och sedan har det väl bara fortsatt så. Johanna har aldrig frågat vad det beror på, hon vet att hon ändå inte skulle få något svar. Kalle gillar inte att hon lägger sig i. Precis när han ska öppna porten ser det ut som om han tittar upp mot fönstret och Johanna höjer handen för att vinka, på ren reflex. Kalle vinkar inte tillbaka, och hon kan inte avgöra om han har sett henne eller inte. Kanske gör regnet henne 9
Lyckostigen_inlaga.indd 9
2012-05-15 13:35:32
osynlig på glasrutans insida. Kanske är hon lika genomskinlig som glaset. Porten slår igen där nere. Ekande steg i trapphuset. Han har en annan tyngd i skosulorna nu än första gången han sprang uppför trapporna här. Hon minns när de flyttade in. Sexton år sedan nu. De tyckte att både lägenheten och adressen var så perfekta. Lyckostigen 3. Ett tecken, de skulle bli tre. Så blev de fyra med tiden. Och nu är de tre igen. Dörrsignalen ljuder. Hon förstår inte varför han jämt måste ringa på. Här låser ingen, det vet han mycket väl. Hon öppnar och där står han. Som en långväga besökare, inget annat. Med stress och otålighet i varje rörelse. ”Är dom klara?” säger han. Inte ens hej. Det där med fred och neutral vänskap verkar fortfarande avlägset. Ännu nio år senare. Hon andas i långa andetag, behärskar sig. Han stiger in i hallen, blir stående på dörrmattan. Mörka regnstänk syns på fritidsjackans axlar. Den är av ett dyrt märke, ser hon, som alla hans kläder. På fötterna har han vita träningsskor som övergår i ett par lagom slitna jeans. Alltid så oklanderlig, så nytvättad och fläckfri. En gång gick han i gymnasieklassen över henne. Nästa år fyller han fyrtio. Men inte ett grått hårstrå har han, vad hon kan se. Håret är fortfarande lika mörkbrunt som när de träffades. Agnes och Sara har båda ärvt Kalles hårfärg, och det är hon glad för. Hennes egen är mer råttfärgad. Sedan har barnen lite olika nyanser på ögonen. Agnes är skiffergrå, som Kalles, medan Saras är blå, vilket hon är ensam om i familjen. ”Vill du ha kaffe?” säger Johanna. Det sitter i ryggmärgen. Innan han svarat går hon ut i köket och öppnar ett skåp för att ta fram en mugg. ”Nej tack.” Hon stänger luckan igen. Kommer ihåg att kaffet ändå är 10
Lyckostigen_inlaga.indd 10
2012-05-15 13:35:32
slut och att hon glömt köpa nytt. Lika bra det. ”Är dom klara?” säger han ännu en gång. Nu drar hon igen köksdörren, söker hans blick. ”Har du tid en stund?” ”Vad gäller det?” Hon sänker rösten. ”Det är Sara.” ”Vad är det med henne?” ”Jag är orolig.” ”Jaha?” Han gungar rastlöst fram och tillbaka på hälarna. ”Jag hittade en tröja i hennes rum”, säger hon. ”Den var alldeles våt, av mjölk som nån tydligen hällt över henne i skolmatsalen.” Kalle sätter sig på en köksstol, tar lokaltidningen, bläddrar hastigt och med tydlig avsmak. Slår ihop den och slänger den ifrån sig. Sedan reser han sig igen. ”Vad säger hon själv då?” ”Inte så mycket. Egentligen ingenting.” ”Det behöver inte vara nåt allvarligt.” ”Men hon har inte haft nån riktig kompis sen femman nån gång.” Han rycker på axlarna. ”Du vet hur tjejer är i den åldern”, säger han. ”Det går i perioder, ibland är dom bästis med nån och sen byter dom. Och så blir det intriger.” ”Jo. Men i alla fall. Det har varit flera liknande saker.” ”Du är säker på att du inte förstorar upp det?” ”Jag vet inte. Men jag undrar lite.” ”Vi gör ingen grej av det nu. Avvakta och se.” Han lämnar köket och går ut i hallen, men stannar upp innanför ytterdörren. ”Det var en sak jag tänkte säga. I fortsättningen får dom ta tåget fram och tillbaka. Dom är stora nog.” 11
Lyckostigen_inlaga.indd 11
2012-05-15 13:35:32
”Tåget? Jaha. Ja … det går väl.” Han står halvt bortvänd i det svaga ljuset. Möter hennes blick för en sekund, glider sedan undan. Hon känner igen hans sätt att titta åt sidan, liksom förbi den han har framför sig. Han gjorde ofta så förr. ”Och sen har jag tänkt på det här med extrapengarna också”, säger han. ”Det blir inget mer.” Johanna står orörlig. ”Jag har betalat extra i fyra år nu. Det räcker. Framöver kommer jag bara att betala vanligt underhåll.” Orden går långsamt in i henne. Och nu är det som om hon rister till. Hon kramar sig själv om överarmarna, tycker att det drar kallt någonstans ifrån. ”Så du menar att det gäller från och med nu då, eller?” Hon anstränger sig för att hålla rösten stadig. ”Ja. Vi måste ha varsitt liv. Så är det bara. Nu när Fanny och jag satsar seriöst och har flyttat ihop och allting. Det funkar inte längre att du är beroende av mig ekonomiskt. Det begriper du också, eller hur? Att det inte kan pågå hur länge som helst.” Han går ut i trapphuset. ”Se till att dom skyndar sig”, säger han. ”Jag väntar i bilen.” Dörren stängs. Hon står kvar och försöker förstå.
12
Lyckostigen_inlaga.indd 12
2012-05-15 13:35:32
Hon sitter vid köksbordet med räkningarna framför sig. Har brett ut dem på vaxduken, räknar om och om igen på miniräknaren. Inte för att det behövs, hon vet redan att hon går på minus den här månaden. Tretusen saknas. De tre tusenlapparna hon brukat få av Kalle varje månad, utöver underhållet. Extrapengarna hon fick sedan han gick ut tandläkarhögskolan och började jobba på den där praktiken. Hon kan inte räkna med dem längre. Ett nytt inkassokrav ligger där, mitt bland de andra pappersarken. Johanna stirrar på sista betalningsdagarna, datumen som bara rusar närmare. Bredvid henne på bordet står datorn uppslagen för att hon ska kunna kolla resultaten från förra helgens Formel 1-lopp och förbereda sig inför nästa helg. Hon hade bestämt sig för att hon inte fick titta förrän hon gått igenom räkningarna, men hennes ögon dras ändå oupphörligt till skärmen. Hon ger upp sin föresats och scrollar igenom poängställningen. Nästa helg handlar det om Suzukabanan i Japan. Även om Sebastian Vettel i princip redan är klar vinnare av VM-säsongen är det mycket som står på spel. Det skiljer bara tre poäng mellan tvåan, trean och fyran i kampen om andraplatsen. Hon återgår till räkningarna men det hela ter sig plötsligt övermäktigt. Så hon reser sig, går långsamt runt i den lilla trean. Här finns inget av värde att sälja. Kommer hon att ha råd att bo kvar? Ska de bli tvungna att tränga ihop sig tre per13
Lyckostigen_inlaga.indd 13
2012-05-15 13:35:32
soner i en tvåa? Klart att det går, barnen får i så fall dela rum som nu och själv kan hon sova i vardagsrummet. Men det här är ju deras hem. Hon blir stående på tröskeln till sovrummet, det som nästan helt upptas av den stora sängramen som hon och Kalle köpte på Ikea. Richard tog med sig sin resårmadrass när han stack. Kvar står nu sängramen, med sin tomma halva som ett stort tandlöst gap. Hon minns hur Richard såg ut när han sov, insnärjd i täcket med den lite degiga kroppen halvt synlig, lätt snarkande. Det är nästan så att hon kan höra toaletten spola i badrummet, toalettringen som dunsar ner. Morgnarna när hon och barnen åt frukost i köket. När Richard vaknade och steg upp ur sängen utan att ens säga god morgon. Hur hon hörde badrumsdörren öppnas när han var klar där inne, och hur han gick och satte sig vid datorn det första han gjorde. Vad var det hon såg hos honom egentligen? Efter Kalle. Johanna gör sig en mugg te och tar med den in på döttrarnas rum, tillsammans med två påsar saltlakrits. Ska hon städa åt dem innan de kommer hem? Agnes och Sara har mycket grejor, och inte blir det mindre när de återvänder på söndag kväll och har med sig den vanliga laddningen av nya märkeskläder från Stockholm, sådana som Kalle övertalat dem att köpa. Tröjor och koftor och jeans och klänningar och skor. Men det verkar inte vara något de vill använda, för påsarna åker alltid längst in i garderoben och syns inte till mer. Det gör ingenting. Johanna känner sig bara matt när hon tänker på vad allt måste ha kostat. Hon plockar i rummets röra, försöker börja någonstans, metodiskt. Påminns om Kalle och Fanny som har en städfirma som kommer och veckostädar varje fredag. För två vuxna och friska personer, i en lägenhet med fyra rum. Saras skolväska ligger slängd i ett hörn. Hon lyfter upp den och ställer den på skrivbordsstolen och erinrar sig vad barnen 14
Lyckostigen_inlaga.indd 14
2012-05-15 13:35:32
mer har berättat, som att Fanny har en hel hyllrad i hallen full av handväskor vars värde Agnes googlat fram och Johanna inte riktigt kan ta in. Och i garderoben, som egentligen är ett helt litet rum med kläder och skor från golv till tak, har Kalle rader av skjortor och kavajer, och Fanny ett hav av designkläder. Kalles liv där i Stockholm. Johanna har försökt föreställa sig det många gånger men inser att hon aldrig kommer att kunna frammana det i fantasin. Varenda gång hon snappar upp något som Agnes eller Sara berättar är det sådant hon aldrig själv skulle ha kunnat komma på. Hon placerar den ena lakritspåsen under Agnes huvudkudde och den andra under Saras uppslagna seriealbum. Försöker alltid hitta nya gömställen, men hon var mycket mer uppfinningsrik förr. När barnen var små blev det alltid skattjakt varje gång de kom hem från pappa, men numera är det mer som en liten glad välkomstpresent. I bråten på Saras skrivbord ligger seriealbum och böcker. Där ligger också ritblocken och pennorna, plus alla de halvfärdiga teckningar och seriestrippar som Sara ritat. Johanna studerar dem. Massor av mikroskopiska detaljer, exakt fångade. Sara har verkligen stort tålamod, kan sitta hur länge som helst och teckna samtidigt som hon lyssnar på musik. Det är det här hon älskar. Men ju mer Johanna betraktar teckningarna, desto mer fylls hon av oro. Ingen annan i klassen håller på med serier, det har Sara berättat. Och ingen ritar eller läser. Inte en enda. Så gott som alla spelar fotboll, tjejer som killar. Och Sara har aldrig varit det minsta intresserad av sport.
15
Lyckostigen_inlaga.indd 15
2012-05-15 13:35:32
Den nyanställda heter Helga. Hon har ett stort leende och ljust rakt hår till axlarna. Ser rar ut. ”Välkommen”, säger Johanna och tar henne i hand. ”Jag är också behandlingsassistent, har jobbat här i elva år.” Helgas handslag är lagom varmt och känns självklart, som om de redan träffats. ”Jag har extraknäckt lite inom vården tidigare”, säger Helga. ”Vid sidan av studierna.” Hon ser naturligt hälsosam och pigg ut, verkar vara full av energi. Är jämngammal med Johanna, någonstans mellan trettiofem och fyrtio. De går genom korridoren, från omklädningsrummet, förbi personalens fikarum och fram till de boendes matsal och tvrum. Helga är pratsam, hon berättar i snabb följd att hon och hennes sambo ganska nyligen har flyttat hit tillsammans med sina tre barn, två i förskoleåldern och så en dotter på tretton år. Hennes sambo har fått jobb en bit utanför samhället och pendlar varje dag, det fungerar bra. Själv hade hon påbörjat en utbildning till dietist, men fick avbryta den när de skulle flytta. Hon vill öppna en hälsokostbutik när barnen blivit större. ”Men gud, vad fint”, säger Helga och ser sig runt i lokalerna. ”Har alla varsitt rum?” ”Ja”, säger Johanna. ”Fast det är gemensamt kök.” 16
Lyckostigen_inlaga.indd 16
2012-05-15 13:35:33
”Hur länge bor dom här?” ”Dom flesta är under utredning, det tar i genomsnitt två tre månader.” Helga stannar upp framför tavlan i korridoren där alla de boende skriver upp vilka motivationshöjande aktiviteter de har inbokade. Hon tittar på listan över vilka som lagar mat och vilka som har ansvar för inköp de olika veckorna. ”Klarar dom sånt här?” undrar hon. ”Jadå, dom flesta.” ”Så dom är ändå i så pass bra skick. Hur är det med återfall? Händer det ofta?” ”Ganska. Hur mycket man än vill sluta med droger är det svårt när man kommer tillbaka till vardagen.” De tittar in i syrummet där Kicki och Dolores sitter. Kicki med sitt smala, bleka ansikte och sina nariga händer. Dolores i sina svarta lockar och hippiesmycken. ”Det här är Helga”, säger Johanna. ”Hon börjar i dag.” Kicki och Dolores nickar mot dem, de är båda lite blyga av sig. Tove, deras övervakare här inne i dag, löser korsord och ser upp med ett leende. ”Hoppas du ska trivas”, säger hon. ”Vi ses i fikarummet om en stund.” Johanna och Helga går vidare. ”Det måste alltid finnas en personal med när dom är i syrummet”, säger Johanna. ”Vi tänker mycket på säkerheten.” ”Kan dom röra sig fritt?” frågar Helga. ”Det är lite olika. Dom flesta kan åka iväg på aktiviteter med beledsagning. Nån av oss följer med på bowling, till affären, till badet och sånt.” ”Men om dom bara sticker då?” ”Då kan vi inte göra nåt”, säger Johanna. Hon blir sorgsen när hon tänker på det, eftersom de här vårdplatserna är svindyra. Avviker man blir det svårt att få komma tillbaka. Och missbrukare över fyrtio har ingen chans. 17
Lyckostigen_inlaga.indd 17
2012-05-15 13:35:33
”Man får inte ha alkohol eller droger här, va?” säger Helga. ”Nej. Det måste vi vara stenhårda med.” I tv-rummets soffgrupp sitter tre av de boende: Lina, Egil och Mahmud. Johanna hejar på dem i förbifarten, de spelar kort med hennes kollega Basse och verkar koncentrerade. Basse, den tystlåtne socionomen som alltid bär fiskartröja, nickar vänligt mot Helga. ”Du”, säger Helga när de går tillbaka mot personalens fikarum. ”Den lilla kyrkan på torget, är den lika vacker inuti som utanpå?” ”Ja, det tycker jag”, säger Johanna. ”Eller kanske ännu vackrare.” ”Men gud, vad bra”, säger Helga. ”Jag och min sambo ska nämligen gifta oss i sommar.” Hon strålar verkligen och Johanna lyckas få tag i sina egna drag. ”Jätteroligt”, säger hon. ”Underbart.” De går tysta sista biten till personalens fikarum. För varje andetag letar sig oron tillbaka. Mjölken på Saras tröja. Det är inget normalt skojande klasskamrater emellan. Så gör man inte. Mika sitter i fikarummets soffa och läser en deckare medan hon tuggar på en bit av en chokladkaka som ligger på bordet. Hennes röda hår rinner i ett trassel utmed axlarna och ner på ryggen. Hon klär sig mestadels i second hand-kläder som hon köpt på Myrorna. I dag har hon en blommig klänning i sextiotalssnitt. Mika ser upp från boken och ljusnar när hon får syn på Johanna. ”Där är du, Josen”, säger hon. ”Trodde nästan att du var sjuk. Du brukar liksom aldrig vara sen.” ”Nej, jag tog bara emot Helga”, säger Johanna. Mika ler mot Helga. Svagt rosa flammor börjar framträda på hennes hals, som alltid när hon blir lite ställd. 18
Lyckostigen_inlaga.indd 18
2012-05-15 13:35:33
”Jaha, var det i dag?” säger hon och sträcker fram handen. ”Hej. Mika. Behandlingsassistent jag med.” Helga hälsar och säger sitt namn. ”Slå er ner”, säger Mika och gör plats bredvid sig på kökssoffan, där ännu en av hennes många tummade pocketdeckare ligger. Johanna och Helga tar varsin kaffe och sätter sig hos henne vid bordet. Johanna vet ingen som läser så mycket deckare som Mika. Hon har alltid minst två på gång samtidigt. Vet allt om polisarbete, tekniska undersökningar, förhörstaktik och olika misstankegrader. Vilket ibland leder till intressanta samtal med de boende. Tove kommer in från syrummet. Hon har sina cerisefärgade hörlurar på sig, nynnar och smådansar till musiken. Knycker med huvudet sidledes och vickar på ändan till rytmen. Helga ler lite. Johanna iakttar Tove. Hennes dotter Julia går i Saras klass, kanske har hon sett eller hört något som hon har berättat för Tove? Johanna ska fråga så fort hon får tillfälle. Tove fyller en mugg med kaffe, tar av sig hörlurarna och sätter sig vid bordet. ”Skitbra att den där tjänsten tillsattes”, säger hon till Helga. ”Vi har gått på knäna ett tag. Du är efterlängtad.” ”Och gud, vad skönt för mig att få träffa lite folk”, säger Helga. ”Jag har varit hemma med barnen nu innan dom började på förskolan, och jag känner ingen här i trakten. Så det har varit lite ensamt. Min äldsta dotter har redan fått kompisar i skolan, det är ju bra. Och min man jobbar.” Hon skrattar till. ”Eller blivande man, menar jag. Vi ska snart gifta oss.” ”Grattis”, säger Tove. ”Själv är jag inne på femtonde året med samma snubbe. Pallar inte att byta. Det blir ändå likadant med nästa, så det är ingen idé.” Hon ser nöjd ut, för hon menade förstås inte allvar. Tove 19
Lyckostigen_inlaga.indd 19
2012-05-15 13:35:33
verkar ha det genuint bra med sin Peter som hon varit ihop med sedan de båda gick i nian. De har fyra barn tillsammans, plus villa, bil och hund. Mika ler ansträngt och säger ingenting. Ur sin tygväska tar Helga upp en halvfärdig stickning och börjar arbeta, piggt och rytmiskt. Det ser ut att bli en tröja. Johanna tycker redan att det känns som om hon alltid suttit där. ”Kolla!” Tove håller upp lokaltidningens mittuppslag där en stor bild visar ortens tjejlag i fotboll. Hela tonårsgänget storskrattar mot kameran med armarna om varandra. ”Att dom vann i helgen, tjejerna. Otroligt! Överlägset också.” Tove pekar på bilden. ”Där är min unge. Julia. Vänsterforward.” ”Hur gammal är hon?” säger Helga. ”Tretton.” ”Det är min dotter med!” ”Då måste hon gå i samma klass som Julia”, säger Tove. ”Och Sara, Johannas yngsta.” ”Men gud, vad roligt”, säger Helga. ”Hon kanske vill komma med i tjejlaget? Det behövs alltid reserver.” ”Det tror jag säkert. Elsa är nyfiken på det mesta.” ”Dom har skitkul i laget”, säger Tove och gör en stor gest med armarna. ”På kvällar och helger samlas vi borta på idrottsplatsen, flera generationer. Ibland blir det som en folkfest när alla kommer dit med utflyktskorgar och grejor.” ”Det låter fantastiskt”, säger Helga. De dricker sitt kaffe och Mika bjuder runt sin chokladkaka medan Helga stickar och Tove försiktigt lossar tidningens mittuppslag från sina häftklamrar för att sedan vika ihop det och stoppa ner i sin väska. ”Jaha, då är du så där härligt lycklig nu då?” säger Tove och ser på Helga. ”När du ska gänga dig?” 20
Lyckostigen_inlaga.indd 20
2012-05-15 13:35:33
Helga nickar, ler med strålande ögon. Mika ser upp från sin deckare. ”Jag läste en lista i en tidning, på vad folk tror ska göra dom lyckliga.” ”Vad var det då?” undrar Johanna. ”Låter lite fånigt.” ”Allt möjligt. Fixa en tatuering. Skaffa hund. Resa jorden runt. Kyssas i regnet. Massa larv.” Mika tystnar och hennes hals blir sakta rödflammig. Hon har varken pojkvän eller barn. Brukar säga att man inte kan vara ihop med någon här, eftersom man har växt upp med alla. Och att man borde dra till Stockholm. Men Mika är fortfarande kvar. Som tur är, för Johanna. ”Kyssas i regnet”, säger Helga. ”Låter fint, tycker jag.” Mika tar sista biten av chokladkakan. Knycklar ihop papperet och kastar bollen över halva rummet, bort mot pentryt, och lyckas mirakulöst pricka sopkorgens svarta plastsäck. Hon tittar på Johanna. ”Hur är det, Josen?” ”Så där. Kalle sa i morse att han kommer dra in extrapengarna. Ovanpå allt annat.” Kanske var det dumt att yppa något så privat, nu när Helga är med. Nykomlingen som hon knappt har känt längre än en kvart. ”Nej? Fan.” Mika ser förtvivlad ut. ”Hur ska du fixa det, liksom?” ”Vet inte. Men det måste gå. På nåt sätt.” Mika suckar. Helga ser undrande ut. ”Vilken idiot”, säger Tove. ”Var glad i alla fall att du är av med honom.” ”Ditt ex?” undrar Helga. ”Ja.” Hon måste berätta. Gör hon det inte själv kommer Helga ändå att få veta, tids nog. I en så här liten småstad får man reda på det mesta. 21
Lyckostigen_inlaga.indd 21
2012-05-15 13:35:33
”Vi skilde oss för nio år sen”, säger Johanna. ”Efter några år flyttade han till Stockholm och blev tandläkare. Det har gått bra för honom så han har hjälpt mig med lite pengar varje månad, utöver underhållet. Men nu vill han inte längre. Han har en ny sambo, det är väl därför.” Hon tystnar. Helga stickar vidare. ”Hur gör ni med barnen då?” undrar hon. ”Dom träffar han var tredje helg. Han kommer hit och hämtar dom, så får dom vara i Stockholm över helgen.” Johanna hör hur illa det låter, det känns inte bra att ge ett sådant här första intryck. Som om hon inte hade ordning på sitt liv. ”Fast då umgås han verkligen med dom, hela helgen”, lägger hon till. ”Det är mer än vad många pappor gör.” ”Äh, han är ett praktarsel, punkt slut”, säger Tove. ”Det är för jävligt att han inte kan fortsätta ge dig dom där pengarna, det måste vara småslantar för honom.” Johanna snurrar sakta på kaffemuggen. ”Han har i och för sig betalat extra i fyra år nu”, säger hon. ”Det hade han inte behövt göra.” Helga stickar och stickar. Hon som tydligen har funnit kärleken, som lyckats med denna bedrift. Det oöverstigliga i att bara hitta någon som är okej att leva med, och som anser att man själv är det, och som inte finns listad i brottsregistret eller hos kronofogden. Och som inte ljuger, bedrar eller har några allvarligare psykiska defekter. Och dessutom bor på rimligt geografiskt avstånd, gärna i samma län. Och som är snäll, och som man kan garva med. ”Apropå pengar”, säger Mika. ”Nästa gång ser vi lottodragningen hos mig. Jag bjuder på boeuf bourguignon.” Johanna drar lite på munnen. Mika är den mest ambitiösa hon vet när det gäller matlagning, men särskilt gott brukar det inte bli. Är maten inte för smaklös brukar hon ha saltat för mycket, eller så har hon glömt någon viktig ingrediens. 22
Lyckostigen_inlaga.indd 22
2012-05-15 13:35:33
Men hennes gästfrihet är stor och mycket generös. Mika vänder sig till Helga. ”Häng med du också. Vi spelar lotto varje lördag, när vi inte jobbar. Och kollar dragningen ihop på kvällen.” Helga skrattar och sänker stickningen för ett ögonblick. ”Okej. Brukar inte spela i vanliga fall, men då får jag väl börja. Kör ni tillsammans?” ”Nej, var för sig”, säger Tove. ”Det är bäst så.” Steg hörs i korridoren och Lena blir synlig i dörren. Hon ser jäktad ut, verkar svettig. Tar av sig skinnjackan och blottar det åtsittande linnet i vit ribbad bomull, det som hon alltid bär ihop med ett par trasiga jeans. Till detta grova boots, även sommartid. Hennes frisyr är en blandning mellan punkspret och kortklippt tant, hon är i femtioårsåldern nu och det börjar snart luta mer åt det senare. ”Hej!” säger hon till Helga. ”Kollegorna har tagit hand om dig, ser jag?” ”Jadå”, säger Helga. ”Välkommen. Säg bara till om det är nåt du undrar. Jag måste tyvärr rusa.” Lena skyndar vidare med jackan över armen. Ibland verkar hon så överhopad av chefsansvar och arbetsuppgifter att hon knappt hinner andas. Johanna ser på klockan, hög tid att börja jobba. Alla reser sig, ställer kaffemuggarna i diskhon och lämnar fikarummet. ”Då får ni väl ta och kolla in kyrkan inifrån, då”, säger Johanna till Helga. ”Du och din kille.” ”Ja, det ska vi absolut. Så fort som möjligt. Det ska bli underbart att gifta sig!” Helga tar några glada steg, nästan små skutt i korridoren. ”Gud, vad intressant med den där listan på lyckogrejor”, säger hon sedan och tittar på Johanna igen. ”Vad önskar du dig? Om du fick välja vad som helst.” Johanna tänker. Ska hon svara uppriktigt? Helga förväntar 23
Lyckostigen_inlaga.indd 23
2012-05-15 13:35:33
sig antagligen något skojigt och lättsamt. Det är ingen allvarligt ställd fråga. Ändå väljer hon det äkta svaret. ”Att barnen kunde träffa sin pappa lite oftare”, säger hon. ”Hur då, menar du?” Helga stannar till i steget. ”Ha honom. I sina liv. Alltså, jag menar … mer än nu.” I samma ögonblick som hon säger det vet hon att det verkligen är sant. Hon önskar inget annat. ”Jag fattar”, säger Helga. Hon synar Johanna med sina mycket klara ögon. ”Så du är inte lite kär i honom fortfarande då?” säger hon. Johanna brister i skratt, skakar på huvudet. ”Och skulle vilja kyssas i regnet?” lägger Tove till. Johanna knuffar till Tove som fnissar och lägger en arm om henne. De fortsätter genom korridoren, går alla fyra tillsammans mot matsalen för att dekorera den inför kvällen. Johanna sneglar på Helga. Kanske finns det en möjlighet att Helgas dotter, hon som nyss har börjat i Saras klass, är en annorlunda sort än de andra. Tänk om hon och Sara kunde bli vänner? Johanna går korridoren fram och hoppas det, mer och mer. När de kommer in i matsalen lyser höstsolen som guld genom de stora fönstren. Det där ljuset ger henne känslan att det faktiskt skulle kunna bli så.
24
Lyckostigen_inlaga.indd 24
2012-05-15 13:35:33