9789132160905

judy blundell

www.wahlstroms.se

”It’s a stylish, addictive brew.”

Publishers Weekly ISBN 978-91-32-16090-5

Blundell_Vadjagsagnarjagljog_org.indd 1

Vad jag såg och när jag ljög

Sommaren håller på att ta slut och femtonåriga Evies styvfar är äntligen hemma efter att ha stridit i andra världskriget. Familjen har med ens gott om pengar och livet leker.

Men allt är inte så idylliskt som det verkar.

Den filmstjärnesnygge Peter Coleridge, som tjänstgjort tillsammans med styvfadern i kriget, dyker plötsligt upp och Evie faller för hans charm. Trots att hon anar att han bär på mörka hemligheter.

Sakta men säkert börjar Evie förstå att allt hon har trott på är lögn och hon tvingas välja mellan sin familj och mannen hon älskar. Hon måste förråda någon av dem.

Vad jag såg och när jag ljög

judy blundell

2013-02-19 10:31

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 2

2013-03-01 07:13

Vad jag såg och när jag ljög judy blundell

Översättning: Ylva Kempe

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 3

2013-03-01 07:13

www.wahlstroms.se Copyright © 2008 by Judy Blundell All rights reserved. Published by arrangement with Scholastic Inc., 557 Broadway, New York, NY 10012, USA Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel What I Saw and How I Lied Omslagsfoto Michael Frost Omslagsformgivning Elizabeth B. Parisi Sättning Forma Books Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16090-5

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 4

2013-03-01 07:13

KAPITEL 1 En tändsticka fräste till och jag vaknade genast. Så hörde jag hur mamma drog in cigarettröken i ett djupt andetag. Filtret satt klistrat mot läpparna, så jag visste att hon fortfarande hade läppstift på sig. Det betydde att hon hade varit uppe hela natten.

Hon låg på sängen bredvid mig. Jag kände hennes fingrar i mitt hår och andades som om jag sov medan jag fortsatte att försiktigt kika mellan ögonfransarna.

Hon hade på sig den rosa morgonrocken, låg med ena benet över det andra och huvudet tillbakalutat mot kuddarna. Armen i luften med armbågen böjd, och så cigaretten som glödde mellan fingrarna. Solbrända ben som glänste i mörkret. Det blonda håret som föll ner över axlarna.

Jag andades in röken och doften av hennes parfym, My Sin. Det var hennes doft. Den fyllde rummet.

Jag rörde mig inte, men jag visste att hon visste att jag var vaken. Ändå fortsatte jag att låtsas som om jag sov. Och hon låtsades som om hon inte märkte det.

Jag andades in och ut, parfym och rök, parfym och rök, och vi låg kvar på samma sätt länge, länge, ända tills jag 5

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 5

2013-03-01 07:13

hörde måsarna skrika som till en begravning, och visste att det nästan var morgon.

Vi gick aldrig till hotellmatsalen längre. Alla visste vilka vi var, de hade sett bilder på oss i tidningen. Vi visste vad de tänkte. Titta på dem, där sitter de och äter rostat bröd – hur kan de vara så hjärtlösa?

Jag tog en cykel ner till stranden i stället. I cykelkorgen hade jag en cream soda och två Baby Ruth. Det var min frukost.

Himlen var full av grå, sammanpackade moln och luften smakade metall. Solen hade inte hunnit torka sanden än.

Jag hade hela stranden för mig själv. Det var bara jag och fiskarna där. Peter och jag hade brukat titta på dem där de stod med sina kastspön. En dag hade en av dem kommit hem med honom.

När Alice föll ner i kaninhålet föll hon långsamt. Hon hade tid att lägga märke till saker på vägen ner – Titta, där är en tekopp! Och där är ett bord! Allting verkade på något sätt nästan normalt medan hon föll. Så landade hon med en duns och rullade ner i Underlandet, och sedan bröt hela helvetet löst.

Jag hade lagt märke till saker på vägen ner jag också. Jag hade sett alltihop – hans sätt att ta av sig hatten, hur han tände hennes cigarett, hennes sätt att gå därifrån med scarfen släpande efter sig. Blomblad på bilen och en vas som såg ut som en ananas.

Nu var jag tvungen att se alltihop igen. Den här gången utan att se mig själv i bilden, utan mina egna önskningar.

Så jag måste börja från allra första början. Dagen innan vi åkte till Florida. En helt vanlig dag.

6

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 6

2013-03-01 07:13

KAPITEL 2 Den eftermiddagen gick min bästis Margie Crotty och jag till godisaffären och köpte chokladcigaretter för att kunna öva oss på att röka. Det hade varit ransonering på cigaretter under kriget, som på allting annat, men nu stod kartongerna staplade i butiken: Lucky Strike och Old Golds och Camel. Och Chesterfield, som var så milda att de lenade i halsen. Enligt reklamen i alla fall.

Margie och jag trodde mer på tidskrifter och filmer än på Gud. Vi visste att om vi bara övade tillräckligt mycket så skulle vi en dag få röka riktiga cigaretter och ha Revlons matchande läppar och naglar medan Frank Sinatra sjöng ”All or Nothing at All” direkt till oss.

Det var 1947, och kriget var över. Nu spelade alla radio­ apparater musik, och alla människor ville ha nya bilar. Under kriget var det ingen som hade en ny bil – det tillverkades inga – och ingen fotograferade, eftersom det inte fanns någon film att köpa. Vill ni veta en sak om krig? När det är krig får man aldrig någonting nytt.

Men nu hade våra pappor och bröder och kusiner kommit hem, och våra Victory Gardens där vi odlat grönsaker 7

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 7

2013-03-01 07:13

hade återgått till att vara gräsmattor, för nu kunde vi köpa inte bara det vi behövde utan allt vad vi ville ha, grönsaker och kaffe och riktigt smör. Kameror och bilar, och till och med alldeles nya tvättmaskiner. Ja, det var faktiskt hushållsmaskiner som var anledningen till att min styvpappa var på väg att bli rik.

Vi hade tur som bodde i Queens, där man bara kunde stoppa ett mynt i ett vändkors och sedan ta tunnelbanan till Manhattan, där alla i världen ville vara just nu. De som bodde i skyskraporna lät lamporna lysa hela nätterna, bara för att de kunde.

Sommaren var på väg att ta slut, och vi hade just börjat inbilla oss att det var lite kyligt i luften. Skolan skulle börja när som helst – faktiskt redan nästa vecka. Margie och jag drog ut på lovet så mycket vi kunde.

Margie höll upp chokladcigaretten högt i luften, fast vi visste att en dam aldrig röker ute på gatan. Vi kunde inte föreställa oss att göra något så syndfullt, men det var någonting att sikta mot, det gav en känsla av högklackat och av att säga ”fan” om man bröt av en nagel. Medan vi gick var vi noga med att inte kliva på sprickorna i trottoaren, för om man gjorde det skulle ens mamma råka ut för något hemskt.

Det hade vi trott på sedan vi var nio, lika mycket som på nattvarden. Vi trodde på det till hundra procent, hur dumt det än lät. ”Det är mycket roligare att göra det här på hösten”, sa Margie. ”När det är varmt ute smälter bara cigaretterna.” ”Det är ännu bättre på vintern, när det är riktigt kallt, för då blir det rök när vi blåser ut också”, sa jag. ”Jag ska börja röka när jag är sexton”, meddelade Margie. ”Jag bryr mig inte om vad pappa säger.”

8

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 8

2013-03-01 07:13

”Och använda läppstift”, tillade jag, fast jag visste att mammas regel om ”inget läppstift innan du är arton”, var lika otänkbar att bryta mot som ”inga rullskridskor inomhus”.

Vi låtsades båda dra halsbloss, som Joan Crawford i Mildred Pierce. ”Varför kallar man en elak man för skitstövel?” frågade jag. ”Är det en gåta?” ”Nej, det är en fråga.”

Margie betraktade toppen av sin godiscigarett. Hon rörde lätt vid den med fingertoppen, som om hon slog av askan. ”För att han är något lågt, ända nere vid marken?” ”Varför heter det inte ’skitsula’ då?” ”Du ställer fel fråga, Evie.”

Det där var så typiskt Margie. Hon var alltid tvungen att tala om vad man borde ha gjort och vad man borde ha sagt. ”Och vad är rätt fråga då, Margie?” ”Varför faller flickor alltid för skitstövlar?” Hon fnittrade lite för högt, och jag visste att det var för att vi just gick förbi Jimmy Huggetts hus. Jimmy var vad Margie kallade en skitstövel eftersom han hade svart hår som var tjockt och blankt som olja, och visslade efter flickor som gick förbi.

Margie gick alltid långsammare framför grinden till familjen Huggetts hus.

Jag visste att jag bara var avundsjuk. Även om jag skulle önska att Jimmy lade märke till mig, så var det troligare att han skulle få en baseboll i ansiktet. Margie, däremot, hade ”utvecklats” under sommaren. ”Vänta tills hon är tjugo – då kommer hon att vara fet”, sa mamma, men just nu var Margie femton och hade kurvor som jag också ville ha. Jag 9

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 9

2013-03-01 07:13

längtade efter att kunna ha vida kjolar som hon hade, med ett brett bälte till, men mamma sa att jag måste vänta tills jag kunde fylla ut en jumper.

När vi gick förbi kyrkan gömde vi cigaretterna i kjolarna, fast det bara var godis, ifall fader Owen skulle komma ut och få syn på oss. I våra kvarter kände alla varandra, och om folk inte kände en själv så kände de ens mamma eller präst.

Margie korsade sig när vi gick förbi Mariastatyn, men jag blev distraherad av något annat. En bit längre fram gick pojken som jag var kär i. Jeff McCafferty. Han gick där tillsammans med Ruthie Kalman.

Ruthie kunde fylla ut en jumper hon. ”Titta Margie”, sa jag.

Hon grep tag i min hand och kramade den, och plötsligt ångrade jag att jag hade pekat på dem. ”Åh nej, vad äckligt! Men de kanske bara råkade stöta ihop och så var de på väg åt samma håll”, sa Margie och sänkte rösten till en viskning trots att Jeff och Ruthie var ett helt kvarter bort. Hennes andedräkt luktade choklad och självbelåtenhet. Nu hade hon en anledning att trösta mig.

Jag hade den senaste tiden lagt märke till att Margie hade utvecklat en sorts moderlig auktoritet samtidigt med brösten.

Kanske hade hennes mamma lagt fram lite kvinnlig visdom på hennes säng samtidigt med behån. Mrs Crotty hade sex barn och drev ett effektivt hushåll där allt skedde efter ett visst system.

Ruthie Kalman hade tjockt, mörkbrunt hår och mörka ögon med ögonfransar som var så långa att det såg ut som om de var fastklistrade. Hon bodde i lägenhet i stället för i villa, vilket gjorde henne spännande och exotisk.

Jag hade sett henne och Jeff prata med varandra förut.

10

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 10

2013-03-01 07:13

Plötsligt insåg jag hur ofta jag faktiskt hade sett dem göra det. ”Jösses, Evie, du behöver inte vara orolig”, sa Margie. ”En McCafferty skulle aldrig dejta en Kalman. Hon är ju judisk.” Det sista ordet viskade hon fram, som om Maria­ statyn skulle ge ifrån sig en fnysning om hon hört det.

Jag visste att Margie hade rätt. Det var så det fungerade här i grannskapet. Men Ruthie var så söt att vad som helst kunde hända. Det räckte med att titta på Jeff för att förstå att han var kär i henne. Jag kunde se det bara genom att betrakta hans bakhuvud, som jag kände till in i minsta detalj efter att ha suttit och stirrat på det varenda geometrilektion förra året. Om jag kunde avgöra när han plötsligt fattade vad den likbenta triangelns princip innebar, så kunde jag fatta det här.

Det gjorde nästan bara allting värre att han inte kunde få henne. Det var lite som Romeo och Julia och balkongen och alltihop det där. Ruthie hade kusiner i Europa som försvann i lägren under kriget. Hon hade sådan tur – både lockigt hår och en tragisk historia. ”Kom”, sa Margie och började gå fortare. Jag följde efter, för när någon förväntar sig att man ska följa med dem så är det bäst att göra det.

Vi var nästan ikapp Jeff och Ruthie, tillräckligt nära för att jag skulle kunna se hur sliten kragen på hennes vita blus var, fast hon försökte dölja det med en prickig scarf. Ruthie som alltid var så prydlig. Hon hade de renaste naglar jag någonsin sett, till och med efter en hel dags skoljobb. Jag kände mig lite bättre till mods nu när jag hade sett hennes krage. ”Je-eff …”, kvittrade Margie.

11

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 11

2013-03-01 07:13

Jeff vände sig om till hälften utan att stanna. ”Hej, Margie. Hej, Evie.” ”Ska inte du vara på korgosseträningen? Jag såg just fader Owen gå in i kyrkan.”

Nu stannade han. ”Va? Lägg av, det är ingen träning idag.” ”Ska vi slå vad? Frank gick dit för en liten stund sedan.”

Frank var Margies äldre bror. Vi hade just sett honom sticka iväg för att spela baseboll. Jag tittade på Margie. Varför ljög hon på det där viset? ”Du får ursäkta, Ruthie”, sa Margie. ”Sådana som ni vet väl ingenting om korgossar.”

Jeff tittade ner längs gatan mot Jungfru Maria, som stod där med händerna utsträckta och handflatorna vända uppåt som om hon ville säga Vad håller ni på med?

Ruthie drog loss sina böcker som Jeff haft under armen. ”Bäst du går dit, Jeff”, sa hon. Hon tittade inte på honom när hon sa det, utan på oss.

Han hade chansen att säga nej. Men han mumlade bara ”Vi ses”, till oss allihop och började gå tillbaka mot kyrkan.

Ruthie vände sig om och gick därifrån. ”Såg du vad fräck hon var?” viskade Margie till mig. ”Såg du hur hon stirrade på oss? Jag ska lära henne!” ”Kom så går vi hem bara.” ”Kom nu, syster Mary Evelyn”, sa Margie. Det var vad hon brukade kalla mig när hon tyckte att jag var skenhelig.

Margie skyndade på stegen tills hon var alldeles bakom Ruthie. Så stack hon fram foten och trampade ner hälen på Ruthies sko så att det slitna lädret pressades ihop och Ruthies fot åkte upp. ”Oj, förlåt!” pep Margie lika belåtet som om hon just 12

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 12

2013-03-01 07:13

hade fått uppdraget att sjunga solo i kören. Som om hon någonsin skulle få göra det. Jag hade mycket bättre röst än vad hon hade. Och det hade Ruthie också. Ruthie stod bredvid mig i kören eftersom vi båda var långa.

Ruthie sträckte handen efter skon men kunde inte dra på den igen utan att stanna. Hon hoppade några steg medan hon försökte få in fingrarna mellan hälen och skon, men så gav hon upp och gick vidare med skon kippande. Trots att hon hade skon att släpa på nu gick hon ännu fortare än förut.

Margie började också gå fortare för att komma ikapp, men jag drog henne i tröjan. Ruthie lämnade oss allt längre och längre bakom sig. Så svängde hon runt ett hörn och försvann. ”Där visade vi henne allt”, sa Margie. ”Ja”, sa jag. ”Vi gjorde väl det.”

13

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 13

2013-03-01 07:13

KAPITEL 3 När jag kom hem sjönk jag ner i hammocken på verandan och hoppades att min styvpappa, Joe, skulle vara hemma.

Jag ville att någon skulle säga till mig att jag var söt, även om det var en lögn. Jag ville glömma bort den där bilden av Ruthie som skyndade iväg med foten släpande i trottoaren för att inte tappa skon.

Margie hade förstås bara gjort sin plikt som bästa vän.

Hon hade markerat mitt revir. Lojalitet var det som räknades mest där vi bodde. Jag borde känna mig glad som hade en bästis som var beredd att slåss för min räkning.

Dörren öppnades bakom mig och mamma kom ut. Hon satte sig på trappan så att kjolen böljade i luften en stund innan den gled ner och lade sig tillrätta över hennes ben. Till skillnad från andra mammor hade hon sina finaste kläder på sig jämt, utan att bry sig om ifall de blev smutsiga.

Min mamma var vacker. Jag sa alltid det på en gång, efter­ som det var det första som alla lade märke till.

Jag bråddes mer på min far.

Man kunde inte sluta titta på henne, så snygg var hon.

Hennes sätt att hålla cigaretten, hennes sätt att dansa om14

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 14

2013-03-01 07:13

kring i köket, att laga middag med en cocktail i ena handen – hon såg ut som en filmstjärna. Då glömde man nästan bort att hon bara var en hemmafru från Queens. ”Är du ledsen?” frågade hon. ”Jag vill använda läppstift”, sa jag.

Hon tog fram ett cigarettpaket ur förklädsfickan, och sedan sin guldtändare. Hon skakade fram en cigarett, satte den mellan läpparna och tände den. Så petade hon bort en tobaksflaga som fastnat på underläppen. Läpparna var målade med Revlons Fatal Apple – det mest frestande sedan Eva blinkade åt Adam. ”Ha inte så bråttom med att växa upp, älskling”, sa hon och blåste ett rökmoln i riktning mot mrs Carmody, som sopade sin veranda medan hon låtsades att hon inte alls kikade in genom folks fönster när lamporna tändes inomhus. ”Det är inte bara en dans på rosor, ska du veta.” ”Det måste i alla fall vara bättre än det här”, sa jag. ”Tror du?”

En vindpust rufsade om hennes blonda hår. Hon stirrade rakt ut i luften och slog av askan från cigaretten.

Jag lutade mig bakåt och neråt så att jag såg henne uppochner. Hennes ansiktsdrag verkade samlas till något främmande. De blå ögonen såg ut som trianglar, och jag kunde se rakt upp i hennes näsborrar. Konstigt egentligen att ett ansikte bara bestod av ögon, näsa och en mun. Det var hur de var placerade som räknades. Jag kände mig lite uppmuntrad av att ha upptäckt en vinkel där mamma inte var fullt lika tjusig.

Fast jag inte hade sagt ett ord visste hon precis. ”Du är för ung för pojkar i alla fall”, sa hon. ”Du gifte dig när du var sjutton”, påpekade jag.

15

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 15

2013-03-01 07:13

”Herregud, Evie, du vill väl inte göra som jag? Och jag var dessutom en väldigt mogen sjuttonåring.”

Det var sant. Jag har ett foto av henne och min pappa.

Hon såg lika fantastisk ut på den tiden, i en blommig klänning och med handen i ett fast grepp om min pappa, som lutade sig tillbaka på hälarna som om han ville ramla baklänges in i en annan värld. Ett halvår senare gjorde han det också. Han gav henne kaffe på sängen, sa att han var tvungen att åka till Kalifornien och försvann. Hon var sjutton år och redan gravid med mig.

Nu tittade hon på klockan, den som Joe hade överraskat henne med på deras bröllopsdag förra året, den som han hade köpt i en flott juvelerarbutik på Femte Avenyn. (”Du är inte klok”, hade hon sagt. ”Vi har inte råd med den där.”

Och han hade svarat ”Du kan överlåta det bekymret till mig. Och jag tänker inte oroa mig.”) ”Din far är sen igen”, meddelade hon. ”Förbered dig på en stek som är hård som sten. Jag undrar vad farmor Glad kommer att säga.”

Min farmor hette egentligen Gladys, men Joe ville att vi skulle kalla henne farmor Glad. Och det kanske passade en föreställning om hur han ville att hon skulle vara, fast i verkligheten var hon precis tvärtom. Hon visste verkligen hur hon skulle göra resten av världen på dåligt humör.

Mamma drog ett bloss. ”Hon kanske biter av en tand till.”

Fönstret in till vardagsrummet stod öppet. ”Jag är inte döv än!” skrek farmor där inifrån.

Mamma höjde ögonbrynen åt mig, och jag var tvungen att slå handen för munnen för att inte börja skratta.

Där satt vi: en mamma och en dotter på en veranda, 16

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 16

2013-03-01 07:13

och skrattade medan trädens skuggor sträckte sig allt närmare huset och lamporna tändes i fönstren runt omkring oss. Det låter trivsamt. Men det var precis som med de där robot­bomberna – V2:orna som tyskarna fällde över London nära slutet av kriget. Man kunde inte höra dem, inte minsta vissling. Inte förrän ens hus slets i stycken.

17

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 17

2013-03-01 07:13

KAPITEL 4 När mamma och Joe hade gift sig och Joe förstod att han skulle bli tvungen att ge sig ut i kriget, övertalade han oss att flytta in hos hans mamma. Plötsligt bodde vi i ett hus med veranda och en liten gård. Vi var visserligen tvungna att betala hyra till farmor Glad, men det var inte så konstigt.

Det var ju faktiskt hennes hus. Det måste ha varit svårt för henne att offra två bra sovrum för så lång tid. Men jag antar att det var svårt att säga nej till Joe eftersom han var soldat.

Alla vi som var hemma kände att vi också måste göra uppoffringar. Om vi – kvinnorna – också fick lida lite på något sätt, så kände vi oss modigare och bättre. Även om det bara handlade om ständiga bråk i köket.

Mamma fick ett bättre jobb hos Lord and Taylor som hon kunde sköta medan jag var i skolan. Hennes chef sa att hon var den bästa försäljaren på hela slipsavdelningen. Hon kom hem prick kvart i sex varje dag. Farmor Glad hade tagit reda på hur lång tid det tog att gå från butiken till tunnelbanan, och hur länge hon skulle behöva vänta och hur lång resan var, och hur lång tid det tog att gå från tunnelbanestationen och hem. Om mamma var sen, krävde farmor att få veta varför.

18

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 18

2013-03-01 07:13

Man skulle kunna säga att det var farmor Glad som uppfostrade mig från nio till tretton års ålder, men vanligtvis tillbringade jag eftermiddagarna hemma hos Margie. Jag minns mest hur Gladys satt i en fåtölj klädd med guldfärgat tyg och lyssnade på Amanda på Honeymoon Hill på radion medan hon följde klockans visare med blicken, redo att konfiskera mammas lön.

Jag visste att hon ansåg att det var hennes patriotiska plikt att ta hand om mig, på samma sätt som hon kände sig tvungen att rensa ogräs i koloniträdgården. Tomaterna och sonens styvdotter, det var vi som tillsammans förstörde hennes rygg.

Farmor Glad sa alltid saker till mamma som ”Kära nån, vilken färgglad klänning, Beverly” eller ”Du kanske borde ha en storlek större i den där tröjan.” Och jag kunde gissa mammas reaktion beroende på hur hårt hon fimpade cigaretten i askfatet. Om man kom in i ett rum och fick syn på en massa små hoptryckta fimpar så visste man att mamma och farmor hade haft ett litet ”samtal”.

Mamma mosade de kokta potatisarna i grytan, med en vridning på handleden så att armbandet klirrade. Joe hade haft med sig det hem till henne efter kriget, och det var äkta rubiner i det. Allt var billigt i Europa nu, sa han. Man kunde få vad som helst för nästan ingenting. De stackarna där borta var bara glada att få sälja. Man gjorde dem en tjänst om man köpte av dem.

Då och då hejdade hon sig och jag hällde i lite mjölk från flaskan. Vi hade gjort potatismos tillsammans på det sättet sedan jag var fyra. På den tiden var det bara hon och jag, och vi sov i samma säng i den lilla lägenheten ovanpå godisbutiken. Tills Joe kom in en dag med hatten i nacken och ögonen på mamma, och förändrade allting.

19

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 19

2013-03-01 07:13

Jag stack ner en sked i grytan för att provsmaka. Det var mörkt ute nu och köksfönstret var alldeles immigt. När jag hörde ljudet från Joes bil sprang jag fram till fönstret och torkade av det med handen för att kunna titta ut. Jag såg honom kliva ur, och för ett ögonblick var det en främling jag såg, med hatten nerdragen över öronen och axlarna hopsjunkna på ett sätt som jag inte kände igen.

Det hände ibland. Han hade varit borta så länge, och fortfarande, om han vände sig på ett visst sätt, eller om jag såg honom en bit bort på gatan, var det som om han bara var en man i kostym, vem som helst. Jag andades ut och fönstret immade igen på nytt.

Jag skyndade mig ut i hallen och hoppades att farmor Glad inte hade hört bildörren. Om hon hade gjort det, skulle hon ha varit först vid ytterdörren för att ta emot honom.

Men jag såg att hon satt där i fåtöljen vid radion, med den breda ryggen vänd mot mig, framåtböjd för att lyssna.

Dörren öppnades och han kom in. Eftersom jag inte hade tänt lampan såg han mig först inte. Jag såg hans ansikte utan att han visste att jag tittade.

Det var kriget. Man kunde inte fråga honom om det.

Man ville inte påminna honom. Det som varje fru och dotter kunde erbjuda var ett lyckligt hem. Det var vårt jobb.

Så stod det överallt i tidskrifterna. Jag klippte ut artiklar till mamma och lade dem på hennes stol. Recept och mode, och allt vad en kvinna kunde göra för att bli mer attraktiv för sin man. Mamma hade slutat sitt jobb på Lord and Taylor dagen efter det att Joe hade kommit tillbaka. ”Det var antingen det, eller bli avskedad”, hade hon sagt. Hon var tvungen att lämna plats åt veteranerna som behövde jobb.

Nu provade hon nya recept och lagade söndagsmiddagar, 20

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 20

2013-03-01 07:13

gned in armbågarna med lotion och hade tid att vara fru. ”Din jävel”, sa han.

Jag tog ett steg bakåt mot den varma ångan från köket.

Det här var inte den Joe jag kände. Han var en välbyggd man som gick som om han dansade. Han hälsade på alla i kvarteret på ett speciellt sätt. Han hittade på smeknamn till folk som passade dem. Han kunde kasta en cigarett i rännstenen, hälsa på en vän och kasta en chokladkaka till en grannunge medan han fortsatte att gå i samma takt. Jag hade sett honom göra precis det.

Så jag tände lampan för att skapa den där bilden ur tidskrifterna. Dottern som tar emot sin pappa och hälsar honom välkommen hem, och båda ser så lyckliga ut att man nästan kan känna lukten av steken i köket bara genom att titta på bilden.

Jag höll fram händerna. Han tryckte till hatten för att den skulle få rätt form, höll den i brättet. Så blundade han med ena ögat, som om han tog sikte, innan han skickade iväg hatten genom luften mot mig. Jag grep den i luften. ”Dodgers borde värva dig, tjejen”, sa han. Jag kramade honom och kände hans polisonger mot ansiktet och den speciella, lite söta doften från hans hud.

Medan jag hängde upp hatten kom mamma ut från köket. ”Förlåt, Bev”, sa han urskuldande redan innan hon hunnit öppna munnen. ”Men hur ska jag kunna hålla dig med minkpälsar och diamanter om jag inte jobbar över?”

Mamma slog ut med armarna och svängde runt. ”Ser du någon mink här?”

Joe blinkade åt mig. ”Tja, om du ger din make en kyss så kanske tomten är snäll mot dig i jul.”

21

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 21

2013-03-01 07:13

”Det är fortfarande sommar. Har du inget bättre att komma med?”

Han gick fram till henne och lade armen om hennes midja för att dra henne intill sig. Hon böjde sig bakåt en aning för att se honom i ansiktet. ”Du har börjat utan mig igen”, mumlade hon. ”Bara en liten.”

De rörde sig inte. Hon stod bakåtböjd i hans armar, med ena handen på hans bröst. Plötsligt var jag ingenting annat än en möbel – en stol eller en hatthylla. På den tiden var de allt jag visste om glamour. Allt jag visste om kärlek.

Farmor Glad stack ut huvudet i hallen. ”Det var någon som ringde och sökte dig, Joe.” Mammas mungipor dalade. Det var lustigt hur hon och farmor på något sätt tävlade om pappas uppmärksamhet, till och med när det gällde en så enkel sak som ett telefonsamtal.

Farmor njöt av att det var hon som kunde lämna denna upp­lysning till pappa, det var som om det gav henne ett över­tag över mamma. ”Det var samma karl som ringde förut”, sa farmor Glad.

Hon lade armarna i kors över bröstet på en av de mörkblå klänningar hon alltid var klädd i. Några av dem var blommiga, medan andra var prickiga, men de såg ändå likadana ut. ”Han som frågade om du var Joe Spooner från Fyrtioandra.” ”Men herregud! Nästa gång han ringer kan du säga att jag inte är hemma”, sa Joe. ”Det är bara någon gammal soldat som vill ha jobb. Nu är jag hemma, och det enda jag vill göra är att äta middag i lugn och ro och koppla av.”

Det här var inte likt Joe. I vanliga fall älskade han att prata i telefon. Han stod där lutad mot väggen med den ena foten över den andra och ropade i luren. ”Tjena, Al”, 22

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 22

2013-03-01 07:13

kunde han säga. Eller ”Bill, hur är läget?” Och sedan svara ”Hemskt. Och själv då?”

Joe hade precis det där som Every Young Girl’s Guide to Popularity kallade ”naturlig charm”. Sådan som jag inte hade ett dugg av. Och det verkade inte vara något som man kunde lära sig i en bok heller. När flickorna på skolan ropade ”Hur är det, Evie?” önskade jag att jag hade kunnat svara. ”Hemskt, och själv då?”

Farmor Glad försvann tillbaka in i vardagsrummet. ”Jag skulle vara lite försiktig med att se fram emot middagen om jag var du”, sa mamma. ”Potatisen är bara klister och steken har stått alldeles för länge i ugnen.”

Hon sa det så att det lät som en utmaning. Joe bara flinade. ”Jag äter vad du än lagar, snygging.”

När de kommit ut i köket lade mamma upp steken på ett fat. Joe hällde upp en drink åt sig själv, Canadian Club on the rocks, och blandade en Manhattan till mamma. Han satte sig ner vid köksbordet. Vi hörde telefonen ringa och han tog en djup klunk. Han drog upp överläppen, sög i sig alkoholen och började rulla upp skjortärmarna.

Farmor dök upp i dörröppningen. Ljuset från kökslampan reflekterades i hennes glasögon och jag kunde inte se hennes blick. Hon höll händerna korsade över den stora bysten, som om hon redan bad om ursäkt för att hon störde, även om det faktiskt aldrig hände att hon bad om ursäkt för något.

Mamma såg irriterad ut. Hon såg helst att farmor höll sig undan från köket före middagen så att hon och Joe kunde ta en drink och röka en cigarett tillsammans. Om farmor råkade komma för tidigt någon gång fick hon veta det utan omskrivningar.

23

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 23

2013-03-01 07:13

Mamma sa att huset var för litet nu. Jag visste att hon och Joe bråkade om huruvida de skulle flytta eller inte, och om de i så fall skulle vara tvungna att ta med sig farmor. När de tröttnade på det, bråkade de om vart de skulle flytta. Min mamma ville ha en lägenhet i stan, men Joe påminde henne om bostadsbristen. Själv ville han flytta ut till Long Island eller till New Jersey. ”Vi lever den amerikanska drömmen, Bev”, sa han. ”Men det finns mer av den där ute.” ”Inte i New Jersey”, svarade min mamma.

Nu slog mamma skeden mot grytan så att en klick potatismos flög iväg. ”Middagen är inte färdig än, Gladys”, sa hon. ”Det ser jag”, sa farmor Glad. ”Det är samma man i telefonen, Joe – han säger att han måste prata med dig. Eller också kan han komma förbi senare, om du är upptagen nu.”

Joes fingrar grep om whiskyglaset. Han reste sig. ”Men herregud, kan man inte få lite lugn och ro i sitt eget hus …” ”Joe!” sa farmor och satte handen för munnen som om det var hon som hade låtit undslippa sig Herrens namn och nu försökte stoppa tillbaka det igen. ”Nu räcker det, mamma”, sa Joe och trängde sig förbi henne. ”Vilket humör han var på då”, sa mamma. ”Han är förmodligen hungrig”, sa farmor med en blick mot spisen. Så stegade hon ut ur köket i sina röda tofflor. ”Och det är mitt fel att middagen är sen”, muttrade mamma och lade ner grytlocket på spisen med en smäll.

Hon sträckte sig efter cocktailen som Joe hade gjort i ordning åt henne och tog en klunk av den. ”Har du dukat?” ”Ja, mamma.”

24

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 24

2013-03-01 07:13

Hon nickade, men rynkade fortfarande pannan, som om hon helst hade velat att jag inte hade gjort det, för då hade hon kunnat bli arg på mig.

Hon slevade upp potatismoset i en skål, så att skedens metall klirrade mot porslinet. Så hällde hon upp såsen i sås­ snipan och stack ner en sked i den med en otålig rörelse.

Det kändes som en bra idé att gå därifrån innan hon kom på något som jag hade glömt att göra. Jag gick tyst ut i hallen. Farmor Glad stod alldeles utanför dörren och var så upptagen med att tjuvlyssna att hon inte ens såg mig. Hon tjuvlyssnade alltid när någon pratade i telefon, även om det bara var jag som pratade med Margie om läxorna. ”Ja”, sa Joe just. ”Det skulle man kunna tro, eller hur?

Men det måste finnas två hundra Spooner i New Yorks tele­ fon­katalog. Visst, visst. Lycka till, grabben.” Han lade på luren. ”Joe …”, sa farmor. ”Mamma.” Han skakade på huvudet. Hon flyttade sig närmare, som vanligt brydde hon sig aldrig om några antydningar. De började prata med dämpade röster. Jag smög tillbaka ut i köket.

Mamma hade ställt i ordning allt på köksbordet, redo att bäras ut i matsalen. Jag lyfte upp skålen med potatismos och var just på väg att gå när Joe dök upp i dörröppningen igen.

Han var röd i ansiktet, som om det var han som hade stått böjd över spisen. Han slog lätt med sitt tomma whiskyglas mot låret, som om han höll takten till en rytm han hörde inom sig. ”Var det någon som ville ha jobb?” frågade mamma. ”Spelar ingen roll. Det var en annan Spooner han försökte få tag i.” Joe lutade sig mot dörrkarmen när mamma 25

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 25

2013-03-01 07:13

vände sig om. Han tittade på henne medan hon strök undan håret från pannan med baksidan av handen. ”Titta på din mamma, Evie”, sa Joe. ”En skönhet som hon borde inte sitta fast här i Queens, eller hur?”

Mamma fnös och tog fram smöret ur kylskåpet. ”En skönhet som hon borde ligga vid en pool, gå ut på restaurang, shoppa hela dagarna. Inte stå med ansiktet över en varm ugn. Eller hur?” ”Visst”, sa jag.

Mamma försökte strunta i oss. ”Håll inte med honom hela tiden, Evie.” ”Så vad skulle du säga om vi tog en tripp till Florida imorgon?” ”Vad håller du på med, Joe?” ”Nej, jag menar allvar. Och inte vart som helst i Florida, utan till Palm Beach, det flottaste stället av alla. Bilen är fulltankad, det är bara att sticka. Så vad skulle du säga?” ”Jag skulle säga att jag inte hade några kläder.” ”Du kan köpa där.” ”Jag skulle säga att du inte var klok.” ”Jag är listig som en räv. Jag tänkte på det idag. Jag har jobbat alldeles för mycket ett tag. Det är dags för lite semester, vi hade ju ingen i somras.” ”Det var ju vad jag sa i somras.” Mamma nickade mot vardagsrummet. ”Ska hon följa med?”

Joe slog ut med händerna. ”Älskling, jag är tvungen att fråga henne i alla fall …”

Hon vände ryggen till och började torka av en ren tallrik med diskhandduken. ”Då följer inte jag med. Ha så kul med Gladys.”

Och jag då? ville jag fråga. Men jag höll tyst. Jag visste när 26

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 26

2013-03-01 07:13

det var bäst att prata och skämta för att få dem att börja prata med varandra igen, och jag visste när det var bättre att bara se på och hålla tyst.

Joe hällde upp lite mer whisky och drack den i ett svep. ”Lika bra att ta tjuren vid hornen”, sa han och gick ut i vardagsrummet till farmor.

Mamma fortsatte att gnida den där tallriken med handduken. Vi kunde båda höra mumlandet från vardagsrummet, och jag ansträngde öronen till det yttersta utan att kunna uppfatta ett enda ord.

När Joe kom tillbaka gick han raka vägen fram till sitt glas och lyfte upp det. Han blinkade till mig över kanten. ”Vi packar efter middagen”, sa han. ”Farmor följer inte med.

Hon vill inte missa en mässa med fader Owen på söndag.”

Mamma lutade sig mot köksbänken. Jag såg hur de tittade på varandra. Jag hade trott att mamma skulle se glad ut, att hon skulle ge Joe en kyss. Men det gjorde hon inte. ”Palm Beach!” sa jag. ”Det låter så flott!”

Joe satte sig ner på stolen och klappade på knäet. ”Kom igen nu, Bev. Vi sticker härifrån och har lite kul, som vi hade förr i världen. Alla behöver ha lite kul ibland.” ”Du verkar väl få din del av det”, sa hon.

Mamma ger inte upp så lätt. Hon tog tid på sig och vek noga ihop diskhandduken innan hon gick bort och satte sig i hans knä. ”Jag har aldrig varit i Florida”, påpekade jag.

Jag satte mig på hans andra knä och slog armarna om hans hals. ”Snälla Joe, jag har aldrig varit söder om Jersey.”

Lämna mig inte ensam här med farmor, bad jag tyst för mig själv.

Joe skrattade. ”Du behöver inte dra nån snyfthistoria, 27

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 27

2013-03-01 07:13

Evie.” Han lade armarna om oss båda. ”Jag vill inte vara utan någon av mina två vackra flickor.” ”Men skolan då?” undrade mamma. ”Den börjar nästa vecka.” ”Evie klarar sig utan skolan ett tag. Hon är smartare än lärarna.” ”Kan jag få en vit baddräkt?” frågade jag. ”Visst. Du kommer att se ut precis som Rita Hayworth.

Men nu”, sa han och gav oss varsin kram, ”är jag utsvulten.

Ge mig en såg så ska jag nog ta mig igenom steken.”

Jag skrattade och lutade mig bakåt mot hans axel. Det kändes galet och fritt, som om vi kunde göra vad som helst, bara hoppa in i bilen och köra hundra mil på jakt efter sommaren.

Det kändes inte som om det var någon som jagade oss.

Inte ett dugg.

28

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 28

2013-03-01 07:13

Blundell Vad jag såg och när jag ljög inl.indd 2

2013-03-01 07:13

judy blundell

www.wahlstroms.se

”It’s a stylish, addictive brew.”

Publishers Weekly ISBN 978-91-32-16090-5

Blundell_Vadjagsagnarjagljog_org.indd 1

Vad jag såg och när jag ljög

Sommaren håller på att ta slut och femtonåriga Evies styvfar är äntligen hemma efter att ha stridit i andra världskriget. Familjen har med ens gott om pengar och livet leker.

Men allt är inte så idylliskt som det verkar.

Den filmstjärnesnygge Peter Coleridge, som tjänstgjort tillsammans med styvfadern i kriget, dyker plötsligt upp och Evie faller för hans charm. Trots att hon anar att han bär på mörka hemligheter.

Sakta men säkert börjar Evie förstå att allt hon har trott på är lögn och hon tvingas välja mellan sin familj och mannen hon älskar. Hon måste förråda någon av dem.

Vad jag såg och när jag ljög

judy blundell

2013-02-19 10:31