James Oswald
FLICK OFFR ET Översättning av Gunilla Roos
Modernista stockholm
Till mina föräldrar David & Juliet. Jag önskar att ni hade fått uppleva det här.
1 H a n borde inte ha stannat. Det var inte hans fall. Han var inte ens i tjänst. Men det var något med de blinkande blåljusen, krimi nalteknikernas skåpbil och de uniformerade poliserna i färd med att sätta upp avspärrningar som kriminalkommissarie A nthony McLean bara inte kunde motstå. Han var uppvuxen i det här området, den här välbärgade delen av staden med friliggande villor omgivna av stora, murom gärdade trädgårdar. Här bodde folk med gamla pengar, och folk med gamla pengar visste hur man skulle skydda de sina. Det var mycket osannolikt att man skulle få se en hemlös stryka omkring här, än mindre ett allvarligt brott begås, men nu blockerade två polisbilar infarten till ett stort hus och en polis höll på att rulla ut blåvitt avspärrningsband. McLean fiskade fram sin legitimation när han gick fram till honom. »Vad är det som händer?« »Någon har blivit mördad, sir. Det är allt jag har fått veta.« Polisen gjorde fast bandet och fortsatte på en ny längd. McLean tittade förbi den långsträckta, grusade uppfarten bort mot huset. Teknikernas skåpbil hade backat halvvägs uppför den och stod parkerad med dörrarna på vid gavel. En rad poliser gick långsamt, långsamt över gräsmattan med blickarna riktade mot marken i jakt på ledtrådar. Det kunde inte skada att ta sig en titt. Se om det var något han kunde hjälpa till med – han kände ju faktiskt till området. Han smet under avspärrningsbandet och började gå mot huset. Bortanför den skamfilade skåpbilen blänkte en tjusig, svart Bentley i kvällsljuset. Bredvid den stod en rostig gammal Mon deo som drog ner helhetsintrycket. McLean kände igen bilen och 7
visste bara alltför väl vem ägaren var. Kriminalöverkommissarie Charles Duguid tillhörde inte hans favoriter bland de överord nade. Om det här var en av hans utredningar måste den mördade ha varit en betydande person. Det skulle också förklara varför det var så många uniformerade poliser på plats. »Vad fan gör du här?« McLean vände sig om när han fick höra den välbekanta rösten. Duguid var en bra bit äldre än han själv, minst femtiofem, och det en gång röda håret var nu grått och glest och ansiktet röd brusigt och fårat. Han hade dragit ner den vita pappersoverallen till midjan och knutit den under sin slappa mage och såg ut som någon som bara hade smitit ut för att ta sig ett bloss. »Jag råkade köra förbi och fick syn på polisbilarna på gatan.« »Och tänkte att du skulle lägga näsan i blöt, eller vadå? All varligt, vad gör du här?« »Det var inte min mening att lägga mig i er utredning, sir. Jag tänkte bara att jag kanske kunde vara till hjälp, jag är ju uppvuxen här i området.« Duguid drog en ljudlig suck och hängde teatraliskt med ax larna. »Ja, ja. När du nu ändå är här kan du väl ta och göra lite nytta. Gå och prata med din polare rättsläkaren. Hör efter vilka fantastiska slutsatser han har dragit den här gången.« McLean tog ett kliv i riktning mot ytterdörren, men hejdades av Duguid som högg tag i hans arm. »Och se till att rapportera till mig när du har gjort det. Jag vill inte att du smiter härifrån innan vi är klara.« Inne i huset var det nästan plågsamt ljust jämfört med det milda stadsmörkret som började lägga sig där ute. McLean kom in i en stor hall via en mindre, men ändå ansenlig, förstuga. Där inne flängde en massa tekniker i vita overaller omkring och letade fingeravtryck och tog fotografier. Han hann bara ta ett par steg innan en jäktad, ung kvinna räckte honom ett hoprullat, vitt 8
knyte. Han kände inte igen henne, hon måste vara nyanställd. »Det är nog bäst att ni tar på er den här om ni tänker gå in där, sir.« Hon pekade bakåt med tummen mot en öppen dörr i bortre änden av hallen. »Det är en jäkla röra. Ni vill ju inte få kostymen förstörd.« »Eller kontaminera eventuellt bevismaterial.« McLean tackade henne, drog på sig overallen och satte på sig skoskydden innan han gick mot dörren på den gångbräda som teknikerna hade lagt ut på parkettgolvet. Han hörde muttrande röster inifrån rummet så han klev in. Det var ett gammaldags bibliotek där väggarna var täckta av mörka mahognybokhyllor med böcker i skinnband. Mittemel lan de två höga fönstren stod ett antikt skrivbord, som var tomt sånär som på ett skrivbordsunderlägg och en mobiltelefon. Två skinnfåtöljer med höga ryggar stod på var sin sida om den rikt dekorerade öppna spisen, vända mot den otända brasan. Den vänstra fåtöljen var tom, över ena armstödet låg några prydligt hopvikta klädesplagg. McLeans uppmärksamhet drogs omedel bart till personen som satt i den andra fåtöljen. Han gick över golvet och runt fåtöljen och rynkade på näsan åt stanken. Mannen såg nästan lugn ut där han satt med händerna vilan de på armstöden och fötterna en bit isär på golvet. Ansiktet var blekt och ögonen stirrade rakt framåt med glasartad blick. Svart blod sipprade från hans stängda mun och nerför hakan. McLean trodde först att han hade något slags mörk sammetsrock på sig. Sedan såg han tarmarna som blågrå och glänsande ringlade sig ner mot den persiska mattan. Inte sammet, inte någon rock. Två vitklädda figurer satt på huk bredvid inälvorna – de ville tydligen inte ställa sig på knä på den blodindränkta mattan. »Fy tusan.« McLean satte handen för munnen och näsan till skydd mot den metalliska blodlukten och den starkare odören av människoträck. En av figurerna vände sig om och han kände igen rättsläkaren Angus Cadwallader. »Nämen, se Tony. Jaså, du ville också vara med på festen.« 9
Han ställde sig upp och räckte något slemmigt till sin assistent. »Tar du den här, Tracy.« »Barnaby Smythe.« McLean gick ett steg närmare. »Jag visste inte att du kände honom«, sa Cadwallader. »Jo, nog kände jag honom. Ja, inte väl, alltså. Jag har aldrig varit inne i huset förut. Men vad i Guds namn har han råkat ut för?« »Informerade inte Duguid dig?« McLean såg sig hastigt om. Han väntade sig nästan att få se överkommissarien stå precis bakom honom, men de var ensam ma i rummet bortsett från assistenten och den döde. »Han blev inte särskilt glad att se mig. Han tror nog att jag vill stjäla showen igen.« »Vill du det, då?« »Nej, jag var bara på väg till min farmor och fick syn på bilar na…« McLean upptäckte att Cadwallader log och avbröt sig. »Och hur är det med Esther? Har hon blivit något bättre?« »Nej, inte direkt. Jag ska åka dit sedan. Om jag inte blir fast här, vill säga.« »Jag undrar vad hon skulle ha sagt om den här röran.« Cad wallader viftade med den blodiga, behandskade handen mot resterna av det som en gång hade varit en man. »Ingen aning. Säkert något gräsligt. Ni rättsläkare är likadana allihop. Nå, Angus, vad är det som har hänt här?« »Såvitt jag kan bedöma har han inte varit bunden eller fast spänd på något sätt, vilket tyder på att han var död när man gjorde det här. Men det är så mycket blod att hjärtat fortfarande måste ha slagit när han blev uppskuren, så det troligaste är att han var drogad. Vi kommer att veta mer när vi får resultatet av den toxikologiska analysen. Det mesta av blodet kommer faktiskt från den här.« Han pekade på en lös, röd skinnflik som löpte runt mannens hals. »Och av blodstänken på benen och sidan av fåtöl jen att döma gjordes det snittet efter att inälvorna hade plockats ut. Jag antar att mördaren gjorde det för att de inte skulle vara i 10
vägen när han rotade omkring där inne. Alla större organ verkar vara kvar med undantag för en bit av mjälten som är borta.« »Han har något i munnen«, sa assistenten och reste sig upp. Knäna knakade i protest. Cadwallader ropade på fotografen, böjde sig sedan fram och pressade in fingrarna i den döde man nens mun och bände isär käkarna. Han stoppade in handen och drog ut något slätt, slemmigt och rött. McLean kände gallan stiga upp i strupen och försökte kväva reflexen att kräkas när rätts läkaren höll upp organet mot ljuset. »Där är den ju. Så bra.« När McLean lämnade huset hade mörkret hunnit falla. Fast i sta den blev det aldrig riktigt mörkt, återskenet från alla gatlyktor fick luftföroreningsdiset att lysa med en brandgul helvetesglöd. Men den tunga augustivärmen hade åtminstone lättat och efter lämnat en friskhet som var en lättnad efter den vidriga stanken i huset. Gruset krasade under McLeans fötter när han tittade upp mot himlen och förgäves letade efter stjärnor, eller en anledning till varför någon skulle slita ut en gammal mans inälvor och mata honom med hans egen mjälte. »Nå?« Rösten gick inte att ta miste på och med den följde en sur lukt av gammal tobaksrök. McLean vände sig om och fick se överkommissarie Duguid. Han hade dumpat overallen och var åter klädd i den för stora kostym som var hans signum. Till och med i halvdunklet kunde McLean se fläckarna där tyget med åren hade blivit alldeles blankslitet. »Den mest sannolika dödsorsaken är massiv blodförlust, hans hals var avskuren från öra till öra. Angus… Doktor Cadwallader uppskattar tidpunkten för dödsfallet till sen eftermiddag eller tidig kväll. Mellan fyra och sju. Mordoffret har inte varit bundet eller fastspänt, så han måste ha drogats. Vi kommer att veta mer när den toxikologiska analysen är gjord.« »Jag vet allt det där, McLean. Jag har ögon att se med. Berätta för mig om Barnaby Smythe. Vem kan tänkas ha snittat upp honom så där?« 11
»Jag kände inte mr Smythe särskilt väl, sir. Han höll sig för sig själv. Det här är faktiskt första gången jag har varit inne i huset.« »Men du brukade väl förstås palla äpplen i hans trädgård när du var grabb.« McLean svalde mothugget han ville ge. Han var van vid att Duguid pikade honom, men han förstod inte varför han skulle behöva stå ut med det när han försökte hjälpa till. »Vad vet du om Smythe, då?« frågade Duguid. »Han var bankdirektör, men han måste ha varit pensionerad vid det här laget. Jag läste någonstans att han donerade flera mil joner pund till tillbyggnaden av National Museum.« Duguid suckade och klämde med fingrarna om näsroten. »Jag hoppades på något lite mer användbart än det där. Vet du inget om hans sociala liv? Hans vänner och fiender?« »Nej, inte direkt. Som jag sa var han pensionär, han måste vara över åttio. Jag rör mig inte i de kretsarna. Min farmor kände honom säkert, men hon kan dessvärre inte hjälpa till. Hon har haft en stroke, förstår ni.« Duguid fnös empatilöst. »Jamen, då har jag ju ingen som helst jävla nytta av dig. Ta och pallra dig härifrån. Stick tillbaka till dina rika vänner och njut av din lediga kväll.« Han vände sig om och stegade bort mot en klunga av uniformerade poliser som stod och rökte. McLean var bara glad att Duguid gick, men så mindes han att överkommissarien hade varnat honom för att smita i väg. »Vill ni att jag skriver en rapport, sir?« ropade han efter Du guid. »Nej, så tusan jag vill.« Duguid snodde runt. Ansiktet var skuggat och ljuset från gatlyktorna blänkte i ögonen. »Det här är min utredning, McLean. Stick i väg från min brottsplats nu.«
2 På Western General Hospital luktade det sjukdom – den där blandningen av desinficeringsmedel, varm luft och läckande kroppsvätskor som satte sig i kläderna om man befann sig där i mer än tio minuter. Sköterskorna i receptionen kände igen honom och släppte förbi honom med bara en nick och ett leende. Den ena av dem hette Barbara och den andra Heather, men han kunde för sitt liv inte komma ihåg vem som var vem. De verkade aldrig vara skilda åt tillräckligt länge för att han skulle kunna luska ut det, och att stirra på de alltför små namnbrickor de bar på bröstet skulle bara vara pinsamt. McLean gick så tyst som det gnisslande linoleumgolvet tillät, genom de själlösa korridorerna, förbi män som hasade sig fram i alltför snålt tilltagna patientskjortor, stressade sköterskor som hastade från den ena krissituationen till den andra, och bleka AT-läkare som såg ut att när som helst kunna falla ihop av ut mattning. Allt detta hade för länge sedan upphört att chockera honom, han var så van att vara här. Salen han skulle till låg i en lugn vrå av sjukhuset, lite avskilt från allt spring och stök. Det var ett fint rum med utsikt över Firth of Forth mot Fife till. Han tänkte alltid att det egentligen var rätt idiotiskt. Här skulle det vara bättre att placera människor som återhämtade sig från omfattande operationer eller något. I stället låg här patienter som inte brydde sig ett dugg om utsikten eller lugnet. Han ställde upp dörren med hjälp av en brandsläckare så att han skulle kunna höra det avlägsna bruset av aktivitet och klev sedan in i halvdunklet. Hon halvlåg med flera kuddar bakom ryggen och ögonen var slutna som om hon sov. Det gick sladdar från hennes huvud till 13
en monitor som stod vid sidan av sängen och tickade långsamt i jämn takt. En ensam slang droppade genomskinlig vätska in i hennes ena rynkiga, leverfläckade arm och en liten vit pulsmätare satt klämd om ett av de knotiga fingrarna. McLean drog fram en stol och satte sig. Han tog sin farmors fria hand och tittade på det en gång så stolta och livfulla ansiktet. »Jag träffade Angus förut. Han hälsade.« Han talade med låg röst, han var inte längre säker på om hon kunde höra honom. Hennes hand var sval, den höll samma temperatur som rummet. Frånsett att bröstet höjdes och sänktes mekaniskt låg hon alldeles orörlig. »Hur länge har du varit här nu? Är det ett och ett halvt år?« Kinderna var mer insjunkna än när han senast var här och någon hade klippt hennes hår illa, vilket fick huvudet att se ännu mer ut som ett kranium. »Förut trodde jag att du skulle vakna till sist och att allt skulle vara som vanligt igen. Men nu vet jag inte längre. Vad finns det egentligen för dig att vakna upp till?« Hon svarade inte; han hade inte hört hennes röst på mer än ett och ett halvt år. Inte sedan hon ringde den där kvällen och sa att hon inte mådde bra. Han mindes ambulansen och sjukvårdarna och hur han låste det tomma huset. Men han kunde inte komma ihåg hur hennes ansikte hade sett ut när han hittade henne sit tande medvetslös i en fåtölj vid öppna spisen. Hon hade tynat bort gradvis månad för månad, och han hade sett henne blekna bort tills allt han kunde minnas var denna skugga av den kvinna som hade tagit hand om honom sedan han var fyra år gammal. »Vem är det som har gjort det här? Jag blir så trött.« Ljudet fick McLean att rycka till och vända sig om. En sköterska stod i dörröppningen och försökte flytta på den tunga brandsläckaren. Hon kom flängande in, såg sig omkring och fick till sist syn på honom. »Åh, förlåt, mr McLean. Jag såg inte att ni satt där.« En mjuk dialekt från Yttre Hebriderna, ett blekt ansikte krönt 14
av en eldröd kalufs. Av hennes uniform framgick att hon var av delningsföreståndare och McLean var säker på att han visste vad hon hette. Jane eller Jenny eller något. Han kunde nog namnet på varenda sköterska på sjukhuset, antingen genom jobbet eller genom de regelbundna besöken till den här lugna lilla salen. Men när hon stod där och tittade på honom kunde han inte för sitt liv komma ihåg hennes. »Det gör inget«, sa han och reste sig. »Jag skulle just gå.« Han vände sig tillbaka mot den medvetslösa figuren i sängen och släppte hennes kalla hand. »Jag kommer snart och hälsar på igen, farmor. Jag lovar.« »Vet ni, ni är den enda som regelbundet kommer hit på be sök«, sa sköterskan. McLean såg sig omkring i salen, tittade på de andra tysta, orörliga personerna i sängarna. Det var rätt läskigt. Där låg de i kö till bårhuset. Väntade tålmodigt på att liemannen skulle få tid med dem. »Har de inga anhöriga?« frågade han och nickade mot de andra patienterna. »Visst har de det, men de kommer inte och hälsar på. Jo, först gör de det. Ibland varenda dag i en vecka eller två. En månad till och med. Men allteftersom tiden går blir det längre och längre mellan besöken. Mr Smith där borta har inte fått besök sedan i maj. Men ni kommer hit varje vecka.« »Hon har ingen annan än mig.« »Men ändå. Det är inte alla som skulle göra det ni gör.« McLean visste inte vad han skulle säga. Ja, han kom hit så ofta han kunde, men han stannade aldrig länge. Inte som hans farmor som var dömd att tillbringa resten av livet i detta tysta helvete. »Jag måste gå«, sa han och gick mot dörren. »Jag ber om ur säkt för brandsläckaren.« Han böjde sig ner, lyfte upp den och hängde tillbaka den på kroken på väggen. »Och tack ska ni ha.« »För vadå?« »För att ni tar hand om henne. Jag tror att hon skulle ha gillat er.« 15
*
Taxibilen släppte av honom vid uppfarten. McLean stod kvar en stund i kvällssvalkan och såg på medan avgasångorna efter bilen upplöstes och försvann. En ensam katt stegade självsäkert över vägen bara tjugo meter bort men stannade plötsligt som om den insåg att den var iakttagen. Det eleganta huvudet rörde sig från sida till sida, och den skarpa blicken sökte av området tills den fick syn på honom. När hotet väl var upptäckt och bedömt, satte den sig mitt på gatan och började slicka ena tassen. McLean lutade sig mot det närmaste i en rad av träd som trängde upp genom stenläggningen likt slutet på en civilisation, och betraktade katten. Det var en lugn gata och så här dags var det nästan helt tyst. Bara stadens dämpade morrande i bakgrun den påminde honom om att livet fortgick. Ett skri från något djur hördes på avstånd och fick katten att hejda sig mitt i slickandet. Den plirade på McLean för att se om det var han som hade gett ifrån sig ljudet, tassade sedan i väg och försvann med ett smidigt språng över muren in i en trädgård. McLean vände sig mot uppfarten igen och såg på sin farmors hus. Fasaden med de mörka fönstren var lika uttryckslös som den medvetslösa gamla damens vissnade ansikte. Fönsterluckorna var stängda mot den aldrig helt mörka natten, som om huset blun dade. Sjukhusbesöken var ingen betungande plikt, men det tog emot att gå hit. Det hus han en gång växte upp i existerade inte längre, livet hade sipprat ut ur det lika stadigt och säkert som det hade sipprat ut ur hans farmor tills det enda som återstod var ett skelett av sten och minnen med bitter eftersmak. Han önskade nästan att katten skulle komma tillbaka; vilken form av sällskap som helst skulle vara välkommet just nu. Men han visste att det egentligen bara var en distraktion. Han hade kommit hit för att uträtta något, det var lika bra att ta itu med det. En veckas reklam låg och skräpade i hallen. McLean plockade upp alltsammans och tog med det in i biblioteket. De flesta av möblerna var övertäckta med vita lakan, vilket bidrog till känslan 16
av overklighet i huset, men inte hans farmors skrivbord. Han kollade telefonsvararen och raderade alla säljsamtal utan att bry sig om att lyssna på dem. Egentligen borde han kanske stänga av den, men man visste ju aldrig om någon gammal vän till familjen skulle försöka få kontakt. Reklamen kastade han i papperskor gen och konstaterade att det snart var dags att tömma den. Det hade också kommit två räkningar som han måste komma ihåg att v idarebefordra till advokatfirman som skötte hans farmors affärer. Då återstod bara att gå en runda i huset och sedan kunde han åka hem. Kanske till och med lyckas sova lite. McLean hade egentligen aldrig varit mörkrädd. Kanske be rodde det på att spökena hade kommit när han var fyra år och tagit hans föräldrar. Det värsta tänkbara hade inträffat och han hade överlevt det. Efter det fanns det inte längre något i mörkret att vara rädd för. Och ändå kom han på sig själv med att tända lampor så att han aldrig behövde gå igenom ett mörkt rum. Huset var stort, mycket större än vad en ensam gammal dam hade behov av. De flesta av de kringliggande husen hade byggts om till minst två lägenheter, men det här höll fortfarande stånd och omgavs av en ansenlig, muromgärdad trädgård. Gud visste vad det kunde vara värt. Ännu en sak han skulle bli tvungen att bekymra sig för när den tiden kom. Om inte hans farmor hade testamenterat allt hon ägde till något katthem. Det skulle faktiskt inte förvåna honom, det var definitivt hennes stil. Han var på väg att släcka lampan men blev stående med han den på strömbrytaren när han insåg att det var första gången han tänkte på vilka konsekvenser hennes död skulle få. På möj ligheten att hon skulle dö. Visst hade tanken hela tiden lurat någonstans i bakhuvudet, men under alla dessa månader han hade besökt henne på sjukhuset hade han hela tiden gjort det i tron att hennes tillstånd till sist skulle förbättras. I dag hade han av någon anledning slutligen accepterat att det aldrig skulle ske. Det var sorgligt men samtidigt på något märkligt sätt en lättnad. Och sedan såg han var han befann sig. 17
Farmors sovrum var inte det största i huset, men det var för modligen ändå större än hela hans lägenhet i Newington. Han gick in i rummet och drog handen över sängen som fortfarande var bäddad med de lakan hon hade sovit i natten innan hon fick sin stroke. Han öppnade garderoberna och tittade in på kläderna som hon aldrig mer skulle bära. Sedan gick han fram till toalett bordet på andra sidan rummet där en japansk sidenmorgonrock låg slängd över stolen. I en hårborste som låg med borsten uppåt satt det fortfarande strån från hennes huvud: långa, vita trådar som glimmade i det skarpa, gulvita lampskenet som reflekterades i en antik spegel. På ena sidan om borsten stod några parfym flaskor uppradade på en liten silverbricka, på den andra ett par fotografier i utsirade ramar. Det här var hans farmors allra mest privata sfär. Han hade varit här inne tidigare. Som liten hade han blivit skickad hit för att hämta något eller smitit in till badrum met för att sno en tvål, men han hade aldrig dröjt sig kvar, hade aldrig tagit någon större notis om rummet. Han kände sig en aning olustig bara av att befinna sig här, och samtidigt fascinerad. Toalettbordet var rummets medelpunkt, inte sängen. Det var här hans farmor förberedde sig för yttervärlden och McLean gladde sig åt att det ena fotografiet var av honom själv. Han min des dagen då det togs, när han tog examen från polishögskolan. Prydligare än så hade hans uniform nog aldrig varit. Polisassistent McLean, som tack vare att han redan hade en universitetsexamen skulle hamna i snabbfilen i karriären, men ändå förväntades börja från botten som alla andra. Det andra fotografiet föreställde hans föräldrar och var taget vid deras bröllop. När han tittade på de två bilderna tillsammans var det uppenbart att han hade ärvt det mesta av sitt utseende från fadern. De måste ha varit ungefär lika gamla när fotogra fierna togs och om man bortsåg från skillnaden i bildkvalitet kunde man nästan ha trott att de var bröder. McLean betraktade bröllopsfotot en stund. Han kände knappt de här människorna. Tänkte nästan aldrig på dem längre. 18
Det fanns andra fotografier här och var i rummet. Några hängde på väggen, några stod i ramar ovanpå en låg, bred byrå som tveklöst innehöll underkläder. Vissa var bilder på hans farfar, den bistre gamle herrn vars porträtt hängde i matsalen på neder våningen, ovanför öppna spisen vid huvudänden av bordet. De var som en kartläggning av hans liv, från ung man till gamling i en rad svartvita skutt. Andra var bilder på hans far, och sedan på hans mor när hon hade kommit in i hans liv. Det fanns ett par av McLeans farmor också, som slående vacker, ung kvinna klädd i trettiotalskläder av allra senaste snitt. På det sista av dem satt hon mellan två leende herrar, också de klädda i tidstypiska kläder, och i bakgrunden syntes de välbekanta pelarna i National Monument på Calton Hill. McLean stirrade länge på fotografiet innan han insåg vad det var med det som störde honom. På hans farmors vänstra sida satt hans farfar William McLean – det var helt uppenbart att det var samme man som förekom på så många andra fotografier. Men det var mannen på hennes högra sida, han som satt med armen om henne och log mot kameran som om hela världen låg för hans fötter, som var så lik den nygifte mannen och den nyutexaminerade polisassistenten på fotografierna som stod på toalettbordet.
3 »Va d är det egentligen som saknas, mr Douglas?« McLean försökte sätta sig till rätta i den obekväma soffan där det kändes som om de knöliga kuddarna innehöll tegelstenar. Han gav upp och såg sig om i rummet medan kriminalinspektör Bob Laird, av vännerna kallad grinige Bob, satt bredvid honom och antecknade med snirklig skrivstil. Det var ett välmöblerat rum, den knöliga soffan till trots. En vacker öppen spis i sjuttonhundratalsstil upptog ena väggen, en samling smakfulla oljemålningar täckte de andra. Två andra sof for bildade en prydlig avspärrning kring eldstaden, fast det enda den innehöll i den tryckande sommarvärmen var en bukett vack ert arrangerade eterneller. Rummet dominerades av mahogny, och lukten av möbelpolish blandades med en svag kattodör. Allt var gammalt men värdefullt, till och med mannen som satt mitt emot dem. »De tog inget här inne.« Eric Douglas rörde nervöst vid de svarta glasögonbågarna och sköt dem längre upp på sin långa näsa. »De gick direkt till kassaskåpet. Nästan som om de visste exakt var det stod.« »Ni kanske kan visa oss?« McLean reste sig innan benen hann domna. Att få se kassaskåpet kunde kanske ge honom värdefulla ledtrådar, men framför allt behövde han röra på sig. Douglas ledde dem genom huset till ett litet arbetsrum där det såg ut som om en tornado hade dragit fram. På det stora, antika skrivbordet låg travar av böcker som någon hade plockat ner från ekbok hyllan bakom det för att frilägga kassaskåpsdörren. Den stod på vid gavel. »Så här såg det i princip ut när jag kom hem.« Douglas blev 20
stående i dörröppningen, som om han trodde att rummet skulle återgå till det normala om han inte gick in i det. McLean pas serade förbi honom och gick försiktigt fram till bokhyllan bakom skrivbordet. Gråvitt puder på hyllorna och på karmen kring ett av de stora fönstren skvallrade om att fingeravtrycksspecialisten redan hade varit här. Hon höll fortfarande på i någon annan del av huset och pudrade dörrkarmar och fönsterbrädor. McLean tog upp ett par plasthandskar ur kavajfickan och drog på sig dem innan han sträckte in handen i kassaskåpet för att ta den lilla hög av papper som låg kvar på botten. »De tog smyckena men lämnade aktiebreven. De saknar ändå värde. Allt är elektroniskt nu för tiden.« »Hur tog de sig in?« McLean lade tillbaka papperen och vände uppmärksamheten mot fönstret. Det var fastmålat och såg inte ut att ha öppnats på de senaste tio åren, än mindre det senaste dygnet. »Alla dörrarna var låsta när jag kom hem efter begravningen. Och larmet var fortfarande på. Jag har verkligen ingen aning om hur någon skulle ha kunnat ta sig in.« »Begravningen?« »Min mor.« En skugga drog över mr Douglas ansikte. »Hon gick bort i förra veckan.« McLean svor tyst för sig själv över att han inte hade varit mer uppmärksam. Mr Douglas var klädd i mörk kostym med vit skjorta och svart slips. Och hela huset kändes tomt – det vilade den sorts odefinierbara stämning över det som det gör på platser där någon nyligen har dött. Han borde ha känt till att mr Douglas hade förlorat en anhörig innan han klampade in och började ställa frågor. Han tänkte tillbaka på samtalet de hade haft så här långt och försökte minnas om han hade sagt något som kunde låta okänsligt. »Jag beklagar, mr Douglas. Säg mig, var begravningen välan nonserad?« »Jag vet inte riktigt om jag begriper vad ni menar. Det var 21
förstås en dödsannons införd i tidningen med tid och plats för begravningen och sådant… Åh, jag förstår.« »Det finns hemska människor som inte drar sig för att utnyttja andras sorg. De som gjorde det här håller förmodligen koll på tidningarna. Kan ni visa mig larmet?« De lämnade arbetsrummet och korsade på nytt hallen. Mr Douglas öppnade en undanskymd dörr under den breda trappan och där bakom dolde sig en stentrappa som ledde ner till källaren. Precis innanför dörren satt en tunn, vit kontrollpanel med blin kande, gröna lampor. McLean granskade den ett ögonblick och skrev ner namnet på säkerhetsföretaget. Penstemmin Security Systems var en välrenommerad firma och det var ett avancerat larmsystem. »Vet ni hur man slår på det här på rätt sätt?« »Jag är inte dum. Det finns många dyrbara föremål i det här huset. Några av tavlorna är värda över hundratusen pund, men för mig är de ovärderliga. Jag slog själv på alarmet innan jag begav mig till krematoriet i Mortonhall.« »Ni få ursäkta, mr Douglas. Jag måste bara vara säker.« Mc Lean stoppade ner anteckningsblocket i fickan. Kriminaltekni kern kom lunkande nerför trappan. McLean fångade den unga kvinnans blick, men hon skakade bara på huvudet, gick igenom hallen och ut genom dörren. »Vi ska inte uppta mer av er tid, men om ni kunde ge oss en detaljerad beskrivning av de stulna föremålen skulle det vara till stor hjälp.« »Försäkringsbolaget har en fullständig förteckning, jag ber dem skicka er en kopia.« När McLean kom ut gick han fram till teknikern som just käm pade sig ur overallen och slängde in utrustningen i bakluckan på bilen. Det var den nya tjejen som han hade sett på brottsplatsen i Smythes hus. Hon var snygg, med blek hy och ostyrigt, svart hår. Ögonen var kantade med någon sorts tjock makeup. Antingen det eller så hade hon varit ute på en rejäl krogrunda. 22
»Hittade ni något?« »Nej, inte i arbetsrummet. Det är lika rent som en nunnas samvete. Gott om fingeravtryck i resten av huset, men inget ovan ligt. De flesta är nog ägarens. Jag behöver få hennes fingeravtryck som referens.« McLean svor till. »Hon kremerades i förmiddags.« »Ja, ja, det är ändå inte mycket vi kan göra. Det finns inga tecken på att någon brutit sig in, inga fingeravtryck eller andra märken i rummet där kassaskåpet står.« »Ni får ge mig vad ni kan bara.« McLean nickade till tack och tittade efter henne när hon körde i väg. Sedan vände han sig mot den anonyma tjänstebil grinige Bob hade kvitterat ut i förmid dags när han hade fått fallet. Hans första riktiga fall som kommis sarie. Inget märkvärdigt, egentligen. Bara ett inbrott som skulle bli förbaskat svårt att lösa om de inte råkade snubbla över något av ren tur. Varför kunde det inte bara ha varit någon knarkare som stulit en TV för att ha råd med nästa sil? Fast den sortens fall hade man förstås gett till en inspektör. Mr Douglas måste ha inflytande för att få en kommissarie på ett så pass ringa brott, hur ny kommissarien nu än var. »Vad vill ni göra härnäst, sir?« Grinige Bob tittade på McLean från förarsätet när han klev in i bilen. »Vi åker tillbaka till stationen och börjar med att försöka få någon ordning på våra anteckningar. Sedan kollar vi om det finns något likartat i högen med olösta fall.« Han lutade sig tillbaka i passagerarsätet och såg staden flyta förbi medan de åkte tillbaka på de livligt trafikerade gatorna. De hade bara kört i fem minuter när grinige Bobs komradio pep till. McLean plockade upp den och mixtrade med de ovana knap parna innan han lyckades svara på anropet. »McLean.« »Ah, kommissarien. Jag försökte nå er på mobilen, men den verkar vara avslagen.« McLean hörde att det var Pete, stationsbe fälet. Han tog fram mobilen ur fickan och tryckte på startknappen. 23
Den hade varit fulladdad när han gick hemifrån i morse, men nu, bara några timmar senare, var den lika död som mrs Douglas. »Ledsen, Pete. Batteriet har dött. Vad kan jag göra för dig, då?« »Jag har ett fall åt er, sir. Om ni har tid vill säga. Chefen sa att det skulle passa er perfekt.« McLean stönade och undrade vad för slags mindre förseelse han nu skulle få ta itu med. »Okej. Låt höra.« »Farquhar House, sir. Ute i Sighthill. En byggjobbare ringde och sa att de hade hittat en död kropp.«
4 M c L e a n tittade ut genom bilrutan, förbi mindre industrier, fabriksförsäljningsställen, affärer och smutsiga lagerlokaler, bort mot de höga punkthusen i bakgrunden som svävade ovanför det gråbruna luftföroreningsdiset. Sighthill var en av de stadsdelar de inte tog med i turistbroschyrerna, en förort som bredde ut sig mot avfarten till gamla Kilmarnockvägen och dominerades av Stevenson Colleges imponerande byggnad i nybrutalistisk stil. »Vet vi något mer om det här, sir? Ni sa att man hade hittat en kropp.« McLean hade svårt att vänja sig vid att grinige Bob kallade honom »sir«. Bob var femton år äldre än han och det var inte länge sedan de hade samma tjänstegrad. Men i samma ögon blick som McLean blev kommissarie hade grinige Bob slutat kalla honom Tony och i stället övergått till sir. Det var principiellt kor rekt av honom att göra det, men det kändes ändå märkligt. »Jag fick inga närmare detaljer. Bara att en kropp hade hit tats på ett bygge. Tydligen hade chefen sagt något om att det var precis rätt sorts fall för någon som jag. Jag är inte säker på att hon menade det som en komplimang.« Grinige Bob sa inget mer på ett tag, utan styrde bara bilen genom en invecklad labyrint av sidogator med identiskt lika, grå parhus. Små personliga detaljer här och var – en annan färg på dörren eller moderna takfönster – markerade de enstaka hus som ägdes av privatpersoner och inte av kommunen. Till sist svängde de in på en smal gata där husens betongfasader skymde sikten in i de pyttesmå trädgårdarna. I änden av gatan, malplacerad bland de kommunalägda förortshusen, stod en dubbelgrind som en gång måste ha varit imponerande. De utsirade smidesgrin 25
darna var övervuxna av murgröna och hängde på trekvart från två spruckna stenpelare. På den vänstra grindhalvan satt en skylt där det stod: »Här bygger McAllister Homes exklusiva bostäder.« Huset innanför grindarna var byggt i nygotisk stil, fyra vå ningar högt med smala fönster och ett runt torn i ena hörnet. En vägg stöttades upp av byggnadsställningar, och resterna av det som en gång varit en stor trädgård var nu fylld av skåpbilar, containrar och byggbaracker. Vid ingången till huset stod två polisbilar, övervakade av en ensam, uniformerad polis. Hon åstadkom ett trött leende när McLean höll upp sin legitimation och visade dem sedan vägen in i den mörka hallen. Svalkan där inne efter hettan utanför gav McLean gåshud och fick en ofrivillig rysning att gå längs ryggraden. Den kvinnliga polisen noterade det och sa: »Visst är det ett kusligt ställe?« »Vem hittade kroppen?« »Va? Jaha.« Hon rotade fram sitt anteckningsblock. »Det var mr McAllister själv som ringde oss. Hans förman, mr Donald Murdo från Bonnyrigg, var tydligen kvar sent här i går kväll och röjde upp i källaren. Han fick en rejäl chock när han… Ja, ni förstår.« »I går kväll?« McLean stannade till så plötsligt att grinige Bob höll på att gå in i honom. »När fick vi samtalet?« »Vid sextiden.« »Och kroppen är fortfarande kvar här?« »Ja, alltså, de jobbar med den nu och är snart klara. De hade rätt mycket att göra i går och det här ansågs inte vara något hög prioriterat.« »Hur kan en död person inte vara högprioriterat?« Den kvinnliga polisen gav honom en blick som bara kan be skrivas som ogillande. »Rättsläkaren konstaterade dödsfallet kvart över sju i går kväll. Vi spärrade av brottsplatsen och jag har varit här ända sedan dess och bevakat den. Det är inte mitt fel att halva teknikerteamet var 26
ute och söp i går, och om jag ska vara ärlig tycker jag faktiskt att någon kriminalare kunde ha kommit hit lite tidigare. Det finns mycket trevligare ställen att tillbringa natten på än det här.« Hon klampade nerför trappan till källaren. McLean var så paff över hennes utbrott att han inte kunde göra annat än att följa efter. När de nådde slutet av trappan möttes de av full aktivitet. Tjocka kablar ormade sig över golvet fram till ett antal ljusstarka bygglampor, blanka aluminiumlådor stod med locken öppna och innehållet staplat omkring dem, en smal, bärbar gångbräda var utlagd i mitten av huvudkorridoren men ingen använde den. Ett halvdussin kriminaltekniker var upptagna med att plocka undan grejer. Bara en person noterade att de var där. »Tony. Hur har du lyckats göra Jayne McIntyre förbannad så tidigt i din nya karriär?« McLean tog sig försiktigt fram till den bortre änden av käl laren bland allt damm och all utrustning. Angus Cadwallader stod bredvid ett stort upphackat hål i väggen genom vilket ett bländande ljus lyste från strålkastare på andra sidan. Han såg påtagligt olustig ut, inte alls sitt vanliga glada och vanvördiga jag. »Förbannad?« McLean böjde sig ner och kikade in genom hålet. »Vad har du åt mig den här gången, Angus?« Där innanför låg ett stort, runt rum med släta, vita väggar. Fyra lampor hade ställts upp nära rummets mitt, alla vinklade inåt och nedåt, som om personen de belyste var någon ny, lovan de stjärna. Men eftersom hon låg utfläkt som ett X och var miss handlad och förtorkad var det inte särskilt troligt att hon skulle ta emot publikens jubel. »Ingen vidare vacker syn.« Cadwallader plockade fram ett par latexhandskar ur kavajfickan och gav till McLean. »Ska vi ta oss en närmare titt?« De klev igenom den smala öppning som hackats upp i tegel väggen och McLean kände omedelbart hur temperaturen sjönk. Ljudet av teknikerna tystnade lika snabbt som om han hade stängt en dörr bakom dem. Han såg sig över axeln och drabbades 27
av en stark lust att lämna det dolda rummet igen. Det var inte så mycket rädsla som ett tryck i huvudet som drev bort honom. Han skakade med viss ansträngning av sig känslan och vände uppmärksamheten mot kroppen. Hon hade varit ung. Han var inte säker på hur han visste det, men det var något med kroppens litenhet som vittnade om ett liv som hade släckts innan det ens hade börjat på allvar. Hennes händer var utsträckta som i en parodi på en korsfästelse. Svarta järnspikar hade hamrats genom handflatorna och huvudena hade bockats åt sidan för att hon inte skulle kunna slita ut dem. Tiden hade fått huden att torka till läder, händerna att böjas till klor och ansiktet att dras ihop i en grimas av smärta. Hon hade en enkel, blommig klänning på sig som hade dragits upp över brös ten. McLean noterade i förbigående att klänningen såg väldigt omodern ut, men glömde snabbt den detaljen när han tog in allt det andra. Hennes mage var uppskuren med ett prydligt snitt från skre vet till brösten, och huden och musklerna var dragna åt sidan så att de bildade något som påminde om en ruttnande blomma. Vita revben stack upp genom mörkt, torrt brosk, men inget återstod av de inre organen. Ännu längre ner på kroppen var benen dragna vitt isär och höfterna slitna ur led så att knäna nästan nuddade golvet. Huden hade spänts som lufttorkat kött över de skrump nade musklerna och vartenda ben i kroppen syntes tydligt, ända ner till de smala fötterna som liksom händerna var fastspikade i golvet. »Herregud. Vem kan ha gjort något sådant här?« McLean vägde bakåt på hälarna och tittade förbi lamporna mot de släta väggarna omkring honom. Sedan tittade han rakt in i strålkas tarna, som om det bländande ljuset skulle kunna bränna bort bilden från näthinnorna. »En mer relevant fråga är kanske när det gjordes.« Cadwal lader satte sig på huk på andra sidan kroppen, plockade fram en dyr reservoarpenna och använde den för att peka på olika 28