__MAIN_TEXT__

Page 1

Zoe Whittall

INGEN VANLIG

VILJA

DAG


Titel: Ingen vanlig dag Originalets titel: The Middle Ground Författare: © 2010 Zoe Whittall First published in Canada and the United States by Orca Book Publishers Ltd. Swedish edition by arrangement with Orca Book Publishers Ltd. through Transatlantic Literary Agency Inc. Översättning: Hans Peterson Omslag: Sanna Sporrong Sättning: Alltext Svensk utgåva © 2015 Vilja förlag Första upplagan 2015 ISBN 978-91-88037-02-2 Sidantal: 96 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 18 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial.


ZOE WHITTALL

Ingen vanlig dag Översättning: Hans Peterson

Vilja förlag


Kapitel 1 Jag blundade när han tryckte pistolen mot min nacke. Den kalla metallen kändes som is. Vad händer när man känner en pistol mot huden? Antingen dör man. Eller så blir livet helt förändrat. Dagen började som vanligt. Jag hällde upp kaffe i min mugg. Jag öste upp några skedar kattmat i Simons skål. 3


Med skål och mugg i händerna gick jag ut på vår veranda. – Simon, ropade jag. Katten kom tassande fram medan han såg på mig med sitt enda öga. Simon kom till oss för tretton år sedan. Han var mager och eländig. Han blödde från ena ögat. Jag matade honom och sakta blev han frisk. Nu stod jag barfota på verandans trasiga golv som min man Dale hade lovat att laga. Han blir aldrig färdig till någonting, tänkte jag. Jag drack sakta mitt kaffe. I huset bredvid satt Lydia i en solstol. Hon rökte dagens första cigarett. 4


Det var alltså en helt vanlig morgon. – Vilken morgon Missy, sa Lydia och drog ett bloss. – Det kommer att bli en varm dag, sa jag. Hon måste ha lyft sina bröst, tänkte jag. Man kan inte ha så snygga bröst när man har ammat tre barn. Hennes ben var långa och smala och perfekt bruna. På några meters avstånd var hon snygg. Men på nära håll såg man alla skavanker. Vår stad var inte så stor. Alla kände alla. Alla pratade med alla. 5


Och alla pratade om alla. Lydias man hette Jonny och hade en bensinmack. Han hade ett haft ett förhållande med en annan kvinna. Och Lydia hade haft ett med en lärare på skolan. Fast nu hade Lydia och Jonny hittat tillbaka till varandra. Det pratades nog en hel del om mig också. Jag blev med barn när jag var mycket ung. Redan innan jag gick ut skolan. Men det har gått bra ändå. Och jag trivs här. Fram till denna dag tänkte jag att jag var ganska lycklig. 6


Dale och jag blev kära i varandra sista året i skolan. Vi sålde biljetter på skoldansen. Sedan drack vi alltför många drinkar och dansade hela natten. Sex månader senare åkte vi på en musikfestival. Jag blev gravid och så föddes Michael. Våra föräldrar ville att vi skulle adoptera bort barnet. Men vi ville inte. Det var nog första gången i mitt liv jag var säker på något. Och det gick bra. Jag arbetade natt på ett kafé. Dale fortsatte studera. Dale och jag sågs nästan aldrig. 7


Jag tror inte att jag någonsin varit så ensam. Michael var mitt enda sällskap. Efter ett år gick det inte längre. Vi var på väg att göra slut. Men våra familjer hjälpte oss. Dale fick jobb på företaget där hans pappa jobbade. Vi tog över min morbrors hus när han flyttade till ett äldreboende. Mot slutet av den sommaren blev det bättre. Vi insåg att vi hade fått en ny chans. Jag kände mig faktiskt rätt lycklig. Michael var femton år nu. Och han var vår stolthet. 8


Han älskade friluftsliv. Han spelade gitarr och tyckte om att se på film. Den här dagen skulle han åka på ett läger och vara borta i sex veckor. För första gången skulle han ge sig iväg utan oss. Det var ett läger där ungdomar fick lära sig överleva i vildmarken. Han hade packat och packat om i snart en vecka. Han var klar att ge sig iväg. Den morgonen kokade jag havregrynsgröt åt Michael. Sedan gick jag för att väcka honom. – Jag har läst på vad vi ska göra om vi möter en björn, sa han. 9


Ända tills Michael var tretton år hade han haft sitt sovrum på övervåningen bredvid vårt. Men en dag sa han att det var ett rum för småbarn. Så vi lät honom flytta ned i ett rum på bottenvåningen. Det var tänkt som ett slags hobbyrum. Men ingen använde det. Michael var mycket nöjd. – Kom nu och ät, sa jag. – Är du nervös? frågade jag när vi satt i köket. – Inte ett dugg. Det kommer att bli kul, sa han. Men handen han höll mot knät skakade en aning. 10


Jag körde Michael till skolan, där de skulle samlas. Där var många föräldrar som kramade sina barn. Men Michael ville inte att jag klev ur bilen. – Mamma. Jag ska inte åka till Afghanistan, sa han. Ända sedan en av hans kusiner for till Afghanistan hade det blivit Michaels favorituttryck. Vad det än gällde. ”Ingen fara. Jag ska inte till Afghanistan”, brukade han säga. Jag log mot honom, även om det gjorde ont inombords att lämna honom. Sedan var det dags att köra till jobbet. 11


Jag hade arbetat i tio år i Harlowes järnhandel. Det var ett gammalt familje­ företag, där jag kände de flesta kunderna. Jag var känd som ”Missy i järnhandeln”. Ägaren, Harlowe, brukade bara komma in ibland för att kolla kassan. Jag skötte bokföringen och höll koll på lagret. Och försökte göra våra kunder nöjda. Det jag gillade mest var att hjälpa folk med olika tekniska grejer. Och jag var bra på mitt jobb. Men just den här dagen var Harlowe i affären redan när jag kom. 12


Och istället för att ge mig en kram som han brukade, undvek han att se på mig. – Missy, jag är rädd för att jag har tråkiga nyheter, sa han. Vad då? Han tänkte väl inte stänga affären? En järnhandel behövs alltid. Folk måste kunna köpa hammare och spik. – Jag har sålt affären, och måste säga upp dig. Men du ska få bra betyg. Du får nog snart ett nytt jobb, sa han. Jag stod tyst och bara såg på honom. – Ja, du behöver inte jobba i dag. Åk hem, ta det lugnt, så ses vi i morgon. 13


Så satt jag i min bil igen. Jag bara satt där en stund. Försökte fatta vad som hade hänt. Först tänkte jag köpa cigaretter. Men jag slutade röka för tre månader sedan, så det var ingen bra idé. Istället körde jag till min syster Jackie som jobbade på dagis i utkanten av stan. Tre gånger fick jag säga det till henne: JAG HAR FÖRLORAT MITT JOBB! – Det här kan vara din chans att göra något annat av ditt liv, sa hon. – Men jag vill inte ha något annat liv. Jag gillar när allt är som vanligt, sa jag. 14


– Jag ser ju på dig att du behöver något nytt. Dale har ett bra jobb, du riskerar inte att bli hemlös. Du ska bara komma på vad du vill göra, sa Jackie. – Du fattar inte. Det här är ju en katastrof, sa jag. Där brast min röst. Jag kände tårarna komma. Jag lämnade henne bland alla skrikande barn. Jag körde tillbaka till centrum och parkerade bakom Callies kafé. Det var här jag brukade äta lunch. Jag gick in genom bakdörren. Jag satte mig vid bordet nära disken och tog tidningen som låg där. 15


Jag såg bort mot Harlowes järnhandel snett över gatan. På en skylt i fönstret stod att affären bytt ägare. De enda kunderna på kaféet var några pensionärer vid ett bord längre bort. Tjejen som serverade var min yngsta kusin, Christina. Hon gav mig en kopp kaffe och en matsedel. Kaféet låg mitt i stan. Det hade alltid funnits där. Första gången jag var där var jag bara fyra år. – Missy, du ser ledsen ut. Vad har hänt? frågade Christina. – Jag har fått sparken, sa jag. – Trist, sa hon bara. 16


Det var hennes svar på de flesta problem. Jag öppnade tidningen och slog upp sidorna med platsannonser. Det fanns en hel del jobb. För den som kunde köra truck. För den som var läkare. Men inget för mig. Jag suckade och reste mig upp. Sedan tog jag med mig kaffe i två muggar. Dale kanske ville ha en kopp kaffe innan han skulle sova efter nattskiftet. När jag körde hemåt funderade jag på vad jag skulle göra nu när jag var utan jobb. 17


Kanske kunde jag starta min egen firma? Catering eller något liknande. Jag var ju rätt bra på att laga mat. Jackie hade nog rätt. Det var dags för något nytt! Så körde jag in på vår uppfart. Jag ville rusa in och kasta mig om halsen på Dale. Jag ville berätta om mitt nya liv, om mina planer. Men när jag öppnade dörren kände jag att något var fel. Jag brukade aldrig komma hem så här mitt på dagen. Jag klev in i köket med mina kaffemuggar … och tvärstannade. Dale var hemma men han var inte ensam. Inte alls. 18


Det jag fick se gjorde att jag tappade muggarna med kaffe rakt ner p책 golvet.

19

Profile for Smakprov Media AB

9789188037022  

9789188037022  

Profile for smakprov