9789174994889

Moll Flanders

Daniel Defoe

MOLL FLANDERS

Översättning av Gösta Olzon

Modernista stockholm

22

Den ryktbara Moll Flanders öden & äventyr M i t t verkliga namn är så väl känt i Newgates och Old Baileys register och protokoll, och mitt mellanhavande med de båda insti­tutionerna har gett upphov till reformer av sådan betydelse, att det inte är att vänta, att jag i detta arbete skulle sätta ut mitt namn eller redogöra för min härkomst. Kanske kan närmare upplysningar lämnas efter min död. För närvarande skulle det inte vara lämpligt, inte ens under förutsättning av en allmän amnesti utan hänsyn till personer eller brottens beskaffenhet.

Det må vara tillräckligt att nämna att några av mina värsta kumpaner – som numera inte längre kan skada mig, sedan de lämnat jordelivet med tillhjälp av det rep som jag ofta väntade skulle läggas om min hals – kände mig under namnet Moll Flanders. Det må därför tillåtas mig att tala om mig själv under det namnet, tills jag en gång möjligen vågar vidgå vem jag har varit och vem jag är.

Det har sagts mig att i ett av våra grannländer, om Frankrike eller något annat vet jag inte, finns en kunglig förordning rörande behandlingen av barn efter brottslingar som dömts till döden ­eller till galärerna eller deportation. Då föräldrarna i regeln saknar medel till barnens uppfostran antingen på grund av fattigdom eller därför att deras gods beslagtagits, stadgar förordningen att barnen omedelbart skall tas om hand av myndigheterna och överföras till för ändamålet inrättade barnhem, där de får skötsel, kläder, föda och uppfostran. När vistelsen vid barnhemmet är avslutad, skaffar man dem plats i hushåll eller i något yrke, så att de skall kunna dra försorg om sig själva genom hederlig och idog vandel.

Hade så varit bruket i vårt land, skulle jag inte, såsom nu blev 23

mitt öde, ha kastats ut i världen som ett stackars övergivet flickebarn, utan vänner, utan kläder, utan hjälpare eller tillskyndare av något slag. Jag skulle inte ha blivit utsatt för nöd och umbäranden redan innan jag hade förstånd på vad det gällde eller på något sätt hade förmåga att reda mig. Jag skulle inte heller ha förts in på en bana, som, fördärvlig i sig själv, i de flesta fall snabbt blir ödesdiger både för kropp och själ.

För mig fanns ingen räddning. Min mor hade dömts skyldig till ett mindre tjuvnadsbrott, så ringa i själva verket att det knappt var värt att tala om – hon hade haft tillfälle att »låna« tre stycken fin holländsk lärft från en klädeshandlare vid Cheapside. De närmare omständigheterna är för invecklade för att närmare gå in på, och jag har hört dem framställas på så många olika sätt, att jag inte är säker på vad som är sant eller inte.

Så mycket tycks emellertid vara säkert att min mor inför ­rätten vädjade till att hon var med barn – »vädjade till sin mage« som det hette – och att hon därför fick ett uppskov på sju månader med straffets verkställande. Efter denna tid hade hon fött mig till världen och var åter vid full vigör och skulle då avtjäna straffet men benådades till deportation. Så lämnade hon mig när jag var ungefär ett halvt år, och att hon inte lämnade mig i bästa händer är säkert.

Den tiden ligger alltför nära de första timmarna av mitt liv, för att jag skulle kunna berätta något om mig själv annat än vad jag vet genom hörsägner. Det enda jag vet är att min födelseort var så olyckligt vald att jag inte hade någon kommun att lita till för min uppfostran under barnaåren. Jag kan inte heller säga hur jag hölls vid liv. Jag har hört sägas att en kvinnlig släkting till min mor en tid tog hand om mig, men om de närmare omständigheterna därvid vet jag ingenting.

Det första jag minns och kan berätta med stöd av egna erfa­ renheter är att jag strövade omkring i sällskap med en skara av det folk som kallas zigenare eller egyptier. Men jag tror inte att jag kan ha varit hos dem länge, ty jag fick inte min hy missfärgad eller svärtad som zigenare annars brukar göra med små barn som 24

de rövar bort. Inte heller kan jag säga hur de fick tag på mig eller hur jag kom ifrån dem.

Det var i Colchester i Essex som de där människorna övergav mig. Fast jag har nu en föreställning om att det var jag som övergav dem (det vill säga att jag gömde mig och inte ville följa med dem längre). Men riktigt säker på hur det gick till är jag inte. Det enda jag minns är att jag blev omhändertagen av församlingsmyndigheterna i Colchester. För dem talade jag om att jag hade kommit till staden med zigenarna, men att jag inte ville vara med dem längre och att de därför hade lämnat kvar mig.

Vart de hade tagit vägen visste jag inte och kunde ju inte gärna veta det heller, och fast man gjorde efterforskningar i hela landet, fick man aldrig tag på dem.

Det var nu nödvändigt att man på något sätt tog hand om mig. Fast jag inte hade laglig hemortsrätt i någon av stadens församlingar, tyckte man att mitt fall var ömmande – jag var ju inte mer än tre år gammal och kunde ju inte på något sätt sköta mig själv. Och så beslöt myndigheterna att ordna för mig på samma sätt som om jag hade varit född där på orten.

Jag hade nu turen att bli utackorderad som det heter till en kvinna som visserligen var fattig men som hade sett bättre dagar och som levde på att ta hand om barn sådana som jag och ge dem allt vad till livets nödtorft hörde intill en viss ålder, då de lämpligen kunde komma ut och tjäna eller på annat sätt försörja sig.

Denna kvinna hade också en liten skola, i vilken barnen fick lära sig läsa och handarbeta, och eftersom hon, som sagt, förut hade levt i bättre förhållanden, hade hon både förmåga och lust att ge sina skyddslingar en god uppfostran.

Men det viktigaste av allt var att hon bibragte dem en strängt religiös uppfostran. Hon var själv en mycket skötsam och from kvinna, huslig och renlig och fin och belevad i uppträdandet. Så om man frånser den dåliga maten, den enkla bostaden och de fula kläderna uppfostrades vi faktiskt lika fint och förnämt som om vi hade gått i en dansskola för rika barn.

25

Där var jag tills jag fyllde åtta år, då jag till min förskräckelse fick höra att myndigheterna hade gett tillsägelse om att jag skulle ut och tjäna. Vart jag än kom var det inte mycket jag kunde göra utom att springa ärenden och gå en köksa till handa, det hade jag ofta fått höra, och det hade satt skräck i mig. Jag tänkte med verklig fasa på att komma ut och tjäna som det hette (det vill säga att bli tjänstflicka). Därför förklarade jag för min sköterska, som vår fostermor kallades, att jag trodde att jag skulle kunna skaffa mig uppehälle utan att ge mig ut och tjäna, om hon bara ville låta mig slippa. Ty hon hade lärt mig att arbeta med nålen och att spinna ullgarn, vilket är yrken framför andra i den staden, och jag sade henne att om hon ville låta mig stanna hos henne, skulle jag arbeta för henne och arbeta allt vad i min förmåga stod.

Jag talade med henne nästan varje dag om hur duktigt jag skulle arbeta, och faktiskt gjorde jag ingenting annat än arbetade och grät hela dagarna, vilket gick den snälla, godhjärtade kvinnan så djupt till sinnes, att hennes hjärta till sist veknade, ty hon tyckte i grund och botten mycket om mig.

En dag kom hon in i det rum där alla vi, fattiga barn, satt och arbetade. Hon slog sig ner mitt emot mig, inte på sin vanliga plats som lärarinna utan helt nära mig som om hon riktigt ville se hur det gick för mig med mitt arbete. Jag gjorde något som hon hade satt mig till – jag vill minnas att jag märkte några skjortor som hon hade sytt – och efter en stund började hon tala med mig.

– Du dumma barn, sade hon, du gråter alltjämt (ty jag grät just då). Vad i all världen gråter du för? – Därför att man vill ta mig härifrån och sätta mig att tjäna, och hushållsarbete vet jag ingenting om. – Men, kära barn, fast du inte kan något i hushållet nu, skall du väl så småningom kunna lära dig, och det blir inte något hårt arbete som du blir satt till första tiden, sade hon. – Jo, det blir det, sade jag, och om jag då inte kan, får jag stryk, och flickorna kommer att slå mig för att få mig att arbeta mera, och jag är bara en liten flicka, och jag kan inte. Och så grät jag igen, så jag kunde inte få fram ett enda ord till.

Min goda moderliga sköterska blev rörd, och från den stun26

den beslöt hon att jag inte skulle behöva ut och tjäna ännu så länge, och så sade hon åt mig att inte gråta mer och lovade att tala med borgmästaren, så att jag inte skulle behöva ta tjänst förrän jag blev större.

Men jag var ändå inte nöjd, ty bara tanken på att komma ut och tjäna var så fruktansvärd för mig, att jag skulle ha tagit det lika hårt, om hon så hade försäkrat mig att jag inte behövde komma ut förrän jag var tjugo år. Jag tror att jag med den utsikten för ögonen skulle ha gråtit varenda dag Gud gav mig.

När hon såg att jag inte ville lugna mig, blev hon ond. – Och hur menar du egentligen att du skall ha det? sade hon. Inbilla dig inte att du inte skall ut och tjäna när du blir större. – Jaså, då måste jag det till sist i alla fall? sade jag. – Jag tror flickan är galen! sade hon. Vad tror du att du skall bli – en förnäm dam?

– Ja, sade jag och började på nytt tjuta i himmelens sky.

Då började den gamla skratta åt mig, vilket ju inte var att undra på. – Jaså, min nådiga fröken vill bli en förnäm dam, sade hon gycklande. Var då snäll och säg hur det skulle gå till? Tänker du åstadkomma det med fingertopparna?

– Ja, sade jag troskyldigt.

– Men hur mycket tror du att du kan förtjäna? Vad får du på ditt arbete, tror du?

– Tre penny när jag spinner och fyra för annat arbete, sade jag. – Stackars lilla förnäma dam, hur skall du klara dig på det? sade hon och skrattade.

– Det klarar jag mig bra på, om jag bara får stanna här, sade jag i en ton så bedjande ömklig, att hennes hjärta fullständigt smälte, efter vad hon efteråt talade om för mig.

– Men inte räcker det till kläder. Vem skall köpa kläder åt den lilla förnäma damen? sade hon och log hela tiden mot mig.

– Då skall jag arbeta ännu mera, och ni skall få allt vad jag förtjänar.

– Stackars barn! Det räcker knappt till maten, sade hon.

– Då bryr jag mig inte om någon mat, sade jag. Låt mig bara få stanna hos er.

27

– Men inte kan du väl reda dig utan mat?

– Jo då, förklarade jag med ett barns hela envishet, och så började tårarna strömma igen.

Jag hade inte alls någon uträkning med vad jag sade, det var bara som hjärtat bjöd mig att säga. Men jag gjorde det med så mycken troskyldighet och på samma gång med så brinnande iver, att den goda varelsen började gråta hon också, och till sist grät hon lika tappert som jag, och så tog hon mig och ledde ut mig ur klassrummet. – Kom, sade hon, du skall inte behöva ut och tjäna, du får stanna här hos mig. Och så blev jag lugn igen.

Några dagar därefter uppvaktade hon borgmästaren för att tala med honom om sådant som hörde till hennes yrke, och då kom historien om mig också fram, och den snälla kvinnan talade om alltsammans. Borgmästaren blev så rörd, att han kallade på sin hustru och sina två döttrar, för att även de skulle få höra historien, och att de hade roligt åt den är lätt att förstå.

Och inte en vecka gick, innan fru borgmästarinnan och hennes båda döttrar kom för att hälsa på min gamla sköterska och se på skolan och barnen. Sedan de hade sett sig omkring lite, frågade borgmästarinnan: – Och var har vi nu den lilla flicka som ville bli en förnäm dam? Jag hörde det och blev alldeles förskräckligt rädd, fast jag egentligen inte visste varför. Men borgmästarinnan kom fram till mig. – Nå, lilla fröken, vad är det ni håller på med? sade hon. Ordet fröken var något som vi aldrig hade hört där i skolan, och jag undrade vad det skulle betyda – om det låg någon förebråelse i det. Jag reste mig i alla fall och neg, och hon tog mitt arbete och såg på det och sade att det var mycket duktigt gjort. Så tog hon en av mina händer.

Hur det skall gå till vet jag inte, men den flickan blir en förnäm dam, hon har en dams händer. Det gjorde mig förskräckligt glad som man förstår, men borgmästarinnan nöjde sig inte med det.

Hon lämnade tillbaka arbetet och tog sedan i kjortelfickan och gav mig en shilling och bad mig vinnlägga mig om mitt arbete och lära mig det ordentligt, så fanns det, såvitt hon kunde förstå, ingenting som hindrade att jag blev en förnäm dam.

28

Men nu var det märkliga att varken min goda gamla sköterska eller borgmästarinnan eller någon annan av dem som hörde mig på något sätt förstod mig, ty de menade en sak med ordet dam, och jag menade något helt annat. Allt vad jag förstod med att vara en dam var att få arbeta på egen hand och ha tillräckligt för mitt uppehälle utan att behöva ut och tjäna, medan de med en dam menade att hon var förnäm och rik och uppburen och Gud vet vad.

Sedan borgmästarinnan hade gått, kom hennes döttrar in igen, och de bad på nytt att få tala med den lilla förnäma damen, och de pratade en lång stund med mig, och jag svarade dem på mitt oskyldiga vis. För var gång de frågade mig om jag fortfarande stod fast vid att bli en dam, svarade jag ja. Till sist frågade en av dem vad en dam var för någonting. Det var en brydsam fråga, men hur det var, gav jag det negativa svaret att det var en flicka som inte behövde ut och tjäna och slava med hushållsarbete. De var mycket vänliga mot mig och tyckte om mitt småförnumstiga pladder som naturligt nog föll dem på läppen, och de gav mig pengar, de också.

Alla de pengar jag hade fått gav jag till min sköterska som jag kallade henne, och jag förklarade för henne att hon skulle få allt vad jag förtjänade även sen jag hade blivit en dam. Så småningom fick hon också en föreställning om vad jag menade med ordet dam, och att det inte var mera än att jag skulle bli i stånd att förtjäna mitt uppehälle genom eget arbete, och till sist frågade hon om det inte var så. Jag svarade ja. – För jag känner en som har det så ställt, sade jag. Så nämnde jag en kvinna som lagade spetsar och tvättade damernas spetshuvor. Hon är en dam, förklarade jag, och folk kallar henne madam.

– Stackars barn, sade min gamla sköterska. Gud bevare dig från att bli en sådan dam, ty hon är en kvinna med dåligt rykte och har två eller tre barn fast hon inte är gift.

Av det förstod jag ingenting. Jag svarade: – Jag är säker på att hon är en dam, för hon kallas madam, och hon behöver inte gå 29

bort och göra hushållsarbete, och en sådan dam skulle jag också vilja bli. Även det fick borgmästarinnan och hennes döttrar höra, och det tyckte de var förskräckligt lustigt, och flickorna kom på nytt och hälsade på och frågade efter den lilla förnäma damen, något som jag kände mig åtskilligt smickrad av.

Så där var det en lång tid framåt, och jag fick ofta påhälsning av borgmästardöttrarna, och ibland hade de andra med sig, och på så sätt blev jag känd nästan över hela staden.

Jag var nu vid pass tio år och började se en smula ­kvinnlig ut, ty jag var mycket allvarlig och lillgammal och belevad i uppträdandet. Ofta hörde jag folk säga att jag var söt och att jag skulle bli en riktigt vacker kvinna en gång, och ingen undrar väl på att jag kände mig stolt över berömmet. Men det hade ingen ogynnsam inverkan på mig. Det enda var att jag alltmera lade mig vinn om mina kläder. Jag kunde göra det också, jag fick ofta pengar av de damer som kom och pratade med mig, och visserligen gav jag alltsammans till min sköterska, men hederlig som hon var, gav hon ut alltsammans för min räkning och köpte mig huvudstycken och linnen och handskar och band, och på så sätt var jag alltid prydlig och ren. Jag satte en ära i att hålla mig ren, och fast jag kanske inte alla gånger hade hela kläder att sätta på mig, såg jag till att de var tvättade och snygga, och tvättade inte min sköterska åt mig, gjorde jag det själv. Som sagt, de pengar jag fick använde min goda sköterska helt och hållet för min räkning, och alltid brukade hon tala om för de damer som gav mig pengar vad hon köpt för pengarna, och det gjorde många gånger att de gav mig ännu mera. Så gick det ända tills myndigheterna på nytt yrkade på att jag skulle ut och tjäna. Men då hade jag hunnit bli så skicklig i min sömnad och damerna var så snälla mot mig, att det var tydligt att jag själv kunde förtjäna mitt uppehälle – det vill säga, jag kunde lämna min sköterska så mycket, att det lönade sig för henne att behålla mig. Det talade hon om för myndigheterna och förklarade att om hon bara fick, skulle hon gärna vilja behålla den lilla damen som hon nu kallade mig, och låta henne 30

hjälpa till vid undervisningen av barnen, ty jag var mycket snabb i arbetet och hade god hand med nålen, fast jag var så ung.

Men därmed var det inte slut med den vänlighet som stadens damer visade mig. Tvärtom, när de fick veta att jag inte längre levde på det allmännas bekostnad, gav de mig pengar ännu oftare än förut, och de kom med arbete som jag skulle utföra åt dem såsom linnesömnad och spetslagning, så nu var jag verkligen vad jag menade med en dam. Vid den tiden var jag tolv år, och jag kunde inte bara betala mina kläder och kosthållet hos min sköterska – jag hade dessutom pengar i fickan, sedan jag hade betalt vad jag skulle.

Damerna gav mig också mer än en gång kläder, antingen av sina egna eller av sina barns – strumpor, underkjolar, handskar eller dylikt, än det ena och än det andra, och min sköterska var som en mor för mig och tog vara på vad jag på så sätt kom över och fick mig att laga det och sy om det och ändra på det så att det blev mest till sin fördel, ty hon var utomordentligt skicklig just i den vägen.

Till sist fattade en av damerna ett sådant tycke för mig, att hon ville att jag skulle flytta hem till henne på en månad och vara med hennes döttrar.

Nu var detta utomordentligt snällt av henne, men hon skulle göra den lilla damen mer skada än gott, såsom min gamla goda sköterska framhöll för henne, såvida hon inte bestämde sig för att behålla mig för alltid. – Det är alldeles riktigt, medgav kvinnan, och därför skall jag bara låta henne vara hemma hos oss en vecka, så att jag kan se hur hon och mina döttrar kommer överens och hur jag i övrigt tycker om henne, så får vi tala vidare om saken sedan. Och om någon under tiden kommer och vill hälsa på henne på samma sätt som hittills, skall ni bara säga att ni har skickat henne hem till mig.

Det var mycket förståndigt ordnat, och så flyttade jag hem till den välvilliga damen, och där blev jag så förtjust i döttrarna och de i mig, att vi efter veckans slut hade ofantligt svårt att skiljas.

Men hur det var, flyttade jag hem igen, och sedan stannade 31

jag nästan ett år hos min gamla hederliga vårdarinna. Jag blev henne undan för undan till allt större hjälp, och jag var nu nästan fjorton år gammal och lång för min ålder var jag, och jag började se ut som en riktig liten kvinna. Det enda var att jag under den vecka jag hade varit borta hade fått en sådan smak för livet i förnäma hus, att jag inte längre trivdes lika bra hemma som jag gjort förut. Att vara en dam tyckte jag mer än någonsin om, ty nu hade jag fått helt andra föreställningar om vad det innebar, och följden blev att jag mer än en gång längtade hemifrån.

När jag var fjorton och ett kvarts år gammal, hände sig att min gamla goda vårdarinna, mor borde jag väl kalla henne, blev sjuk och dog. Det betydde en mycket svår omvälvning för mig, ty liksom man inte gör stora ceremonier med en fattig människas familj sen hon väl har stoppats i graven, så blev det också nu.

Myndigheterna tog genast hand om barnen, skickade dem åt annat håll och stängde skolan. Vad hennes fattiga tillhörigheter beträffar, kom en dotter till henne, en gift kvinna med sex eller sju barn, och tog alltsammans med sig, och till mig hade hon ingenting annat att säga än att hon skämtsamt förklarade att nu fick den lilla damen sköta sig själv bäst hon behagade.

Jag var nästan från mina sinnen och visste inte vad jag skulle göra, ty jag hade bokstavligen talat körts på porten ut i vida världen. Och vad som var ännu värre, jag hade lämnat min goda fostermor tjugotvå shilling till förvaring innan hon dog, och de pengarna var allt vad den lilla damen hade här i världen. Och när jag bad dottern om att få mina pengar, snäste hon av mig och skrattade åt mig och sade att det var någonting som inte angick henne. Ändå hade min goda gamla fostermor talat med dottern om saken och upplyst henne om att pengarna låg där och där och att det var mina pengar, och ett par gånger hade hon skickat efter mig för att ge mig dem, men tråkigt nog var jag av en eller annan anledning inte anträffbar, och när jag till sist kom in till henne, var hon inte längre i ett sådant tillstånd, att hon kunde göra sig förstådd. Trots allt var dottern i alla fall så hederlig, att hon till 32

sist gav mig pengarna, fast hon i första början bemötte mig på det allra grymmaste sätt.

Nu var jag i sanning en fattig dam, och just samma kväll som min fostermor hade begravts skulle jag drivas ut i världen. Ty dottern tog allt som fanns i huset, och jag hade inte så mycket som tak över huvudet eller en bit bröd att äta. Men grannarna, som ju visste hur jag hade det ställt, tyckte synd om mig, och det ser ut som om någon av dem hade underrättat den dam i vars hem jag vistats en vecka såsom jag förut omtalat. Hon skickade genast sin kammarjungfru för att hämta mig, och döttrarna följde obedda med. Så tog jag mitt pick och pack och gick med dem, och glad var jag, det kan man förstå. Min nödställda belägenhet hade satt en sådan rädsla i mig, att jag inte alls hade någon lust längre att bli en förnäm dam, jag hade gärna gett mig ut och tagit plats, tagit vad som helst, bara det var en plats.

Jag hade inte väl kommit till denna goda kvinna, förrän den första damen, det vill säga borgmästarinnan, skickade sina båda döttrar för att ta hand om mig, och även en annan familj, som hade intresserat sig för mig och gett mig arbete på den tiden jag var en liten »dam«, skickade efter mig, så jag var riktigt i ropet som man säger. Särskilt borgmästarinnan var rent av ond för att min senaste beskyddarinna hade rövat bort mig, som hon uttryckte sig, ty hon hade rätt till mig, påstod hon, eftersom hon var den första som hade upptäckt mig. Men min beskyddarinna ville inte skiljas från mig, och vad mig själv beträffar, förstod jag att jag inte skulle kunna få det bättre än jag hade det, även om jag visste att jag skulle bli väl behandlad i de andra familjerna.

I min nya familj stannade jag, tills jag var mellan sjutton och aderton år, och här hade jag alla utbildningsmöjligheter som tänkas kunde. Min matmor hade lärare hemma som lärde döttrarna att dansa, att tala franska, att skriva och musicera, och jag var med dem hela tiden och lärde mig lika fort som de, och fast lärarna inte hade något särskilt uppdrag att undervisa mig, lärde jag mig genom att fråga och härma efter allt vad döttrarna lärde sig genom direkt undervisning. Det dröjde inte heller länge, 33

förrän jag kunde dansa och tala franska lika bra som någon av dem, och sjunga kunde jag ännu bättre, ty jag hade bättre röst än någon av dem. Med clavecinen och spinetten var det förstås värre, ty jag hade inte något eget instrument att öva på utan måste stjäla mig till övningstimmarna. Men det gick skapligt nog i alla fall, och de unga damerna hjälpte mig också när det föll sig.

Men vad dansen beträffar, kunde de knappast hjälpa mig med kontradanser, därför att det ju alltid gällde att få ihop jämna par, men annars var de lika villiga att lära mig allt vad de själva kunde, som jag var ivrig att lära mig allt jag kom åt.

På detta sätt hade jag lika stora utbildningsmöjligheter som varje annan dotter i en rik familj, och i vissa avseenden hade jag ett försteg framför dem – jag hade gåvor av naturen som de trots alla sina rikedomar aldrig kunde skaffa sig. Först och främst var jag avgjort vackrare än någon av dem, för det andra hade jag bättre figur, och för det tredje sjöng jag bättre, jag menar, jag hade bättre röst – vilket alltsammans jag hoppas att läsaren tillåter mig att säga, då jag därvid egentligen bara uttrycker vad alla som kände familjen sade.

Naturligtvis hade jag jämte allt detta den fåfänga som utmärker mitt kön, det vill säga, jag ville ha namn om mig att vara vacker, ville rent av anses som en verklig skönhet, och jag var fullt medveten om att jag verkligen såg bra ut. Särskilt glad blev jag när jag hörde andra tala om det, vilket hände inte så sällan.

Då kände jag hur hjärtat svällde av stolthet.

Jag hade således på den tiden all anledning att skatta mig lycklig. Jag räknades som medlem av en mycket god familj med gott anseende på alla sätt, aktad och ärad överallt, och själv hade jag namn om mig att vara ytterst ärbar och blygsam och dygdig, såsom jag alltid har varit. Jag hade för övrigt inte tillfälle att tänka på något annat, och syndiga frestelser visste jag inte vad det ville säga.

Men just detta som jag var så fåfäng över blev mitt fördärv, fast det naturligtvis i grund och botten var själva fåfängan som blev en snara för min fot. I familjen fanns två söner, båda mycket 34

lovande och tilldragande unga män, och det var min olycka att jag blev god vän med dem båda, fast jag måste säga att de uppförde sig mot mig på högst olika sätt.

Den äldste var en glad herre, lika hemmastadd i staden som i mera lantliga omgivningar. Han hade lättsinne nog att göra vad ont var men var samtidigt tillräckligt erfaren att inte betala mer än nödvändigt för sina nöjen. Han började lägga ut för mig dessa fördärvliga snaror som så ofta får kvinnor att falla, det vill säga, han använde varje tillfälle att tala om för mig hur vacker jag var, hur behaglig jag var i sätt och uppträdande, och detta gjorde han så fint och finurligt, att man mycket väl kunde säga om honom att han var lika förfaren att fånga kvinnor som en jägare att snärja rapphönor. Ty allt vackert han sade om mig, sade han till sina systrar när jag inte var närvarande men samtidigt inte längre borta än att han visste att jag kunde höra det. Hans systrar brukade lyfta ett varnande finger: – Tyst, bror, hon kan höra dig, hon är i rummet bredvid. Då tystnade han eller sänkte rösten, som om han inte haft reda på det, men strax därpå glömde han sig igen och talade högre, och naturligtvis stod jag glad och uppsnappade varje ord.

Sedan han på detta sätt hade betat kroken, var det ingen svårighet för honom att lägga den i min väg och spela ett öppnare spel. En dag kom han in i sin systers rum, medan jag var där och hjälpte henne med hennes klädsel. Hans uppsyn strålade. – God dag, miss Betty, sade han till mig, hur står det till, miss Betty?

Jag undrar inte på att ni rodnar, miss Betty. Jag neg och rodnade verkligen men sade ingenting. – Vad menar du med det, broder? frågade systern. – Jo, vi har suttit därnere en hel halvtimme och talat om henne, svarade han. – Nå, ni kan inte ha sagt något ont om henne, vad ni än har sagt, sade systern. – Nej, sannerligen vi har sagt något ont om henne, tvärtom har vi bara haft beröm att komma med, ja, det är riktigt vackra saker vi har sagt om er, miss Betty, det försäkrar jag. Alla har vi varit överens om att ni är den vackraste flickan i Colchester – det är rent av så att man höjer sitt glas och dricker för er var man kommer åt.

35

– Du gör mig verkligen förundrad, bror, sade systern. Betty saknar en sak, men det är också något som uppväger allt annat.

Marknaden är dålig för vårt kön just nu. En ung kvinna kan ha skönhet, kan vara av god familj, vara väluppfostrad, intelligent och förståndig, blygsam och belevad, och allt detta till rena fullkomligheten, men om hon inte har pengar, är hon ändå ingenting, ty det enda man sätter värde på hos en kvinna numera är pengar, det är det enda männen räknar med.

Hennes yngre bror, som befann sig i rummet, utbrast: – Nej, stopp nu, syster, nu går du för långt. Jag själv är ett undantag från den regel du ställer upp. Jag försäkrar att om jag träffade en kvinna så fullkomlig som du utmålar henne, skulle jag inte bry mig om pengar.

– Å, du skulle inte ens titta åt henne, om hon inte hade pengar.

– Det skall du inte vara så säker på, svarade brodern.

Nu ryckte den äldre brodern in. – Men du för din del har väl ingen anledning att klaga på männen därför att de tänker för mycket på pengar? sade han till systern. Vad du än saknar, pengar saknar du då inte.

– Jag förstår nog vad du menar, svarade systern skarpt. Du menar att jag har pengar och saknar skönhet. Och såsom tiderna är, har jag ingenting att klaga på, ty med pengar utan skönhet står man sig gott, så i det avseendet har jag det bättre än många av mina medsystrar.

– Kanhända, sade den yngre brodern, men dina medsystrar kan bli jämspelta med dig, ty skönheten vinner en make ibland även utan pengar, och när kammarjungfrun råkar vara vackrare än sin härskarinna, kan det mycket väl hända att hon gör ett gott parti och får åka i vagn före henne.

Jag tyckte att det kunde vara på tiden för mig att dra mig tillbaka och lämna dem åt sig själva, och det gjorde jag, men drog mig inte längre undan än att jag hörde samtalet i fortsättningen, och det var ett överflöd av vackra saker som sades om mig och naturligtvis kittlade min fåfänga. Jag skulle visserligen snart finna att vad som sades inte var direkt ägnat att stärka min ställning 36

i familjen, ty systern och yngre brodern kom riktigt ihop sig, och jag hörde att hon till sist blev ond, vilket tog sig uttryck i hennes framtida uppträdande mot mig, något som var i hög grad orättvist, eftersom jag inte hade haft den minsta tanke på vad hon möjligen utläste av den yngre broderns ord. Vad jag hade fäst mig vid var vad den äldre brodern på sitt högdragna, överlägsna sätt hade sagt liksom på skämt. Jag hade varit dum nog att ta hans yttrande på allvar och att smickra mig med förhoppningar som jag borde ha förstått var falska och kanske från början rent oavsiktliga från hans sida.

Det hände en dag att han som ofta skedde kom springande upp till det rum i övre våningen där hans systrar brukade sitta och arbeta. Sin vana trogen ropade han på dem långt innan han kom till dörren. Nu var jag där ensam, och så gick jag till dörren och sade: – Damerna är inte här, de är nere i trädgården. Just som jag var framme vid dörren för att säga detta, kom han in och slog armarna om mig som av en ren tillfällighet. – Å, miss Betty, är ni här? sade han. Det var så mycket bättre, för jag vill mycket hellre tala med er än med dem. Och när han på detta sätt hade mig i famnen, kysste han mig tre eller fyra gånger.

Jag arbetade för att komma loss och tog ändå i riktigt ordentligt, men han höll fast mig och kysste mig hela tiden, tills han nästan tappade andan. Så slog han sig ner och sade: – Kära Betty, jag älskar er.

Jag måste bekänna att hans ord satte eld i mitt blod. Allt vad jag hade av liv strömmade till mitt hjärta och gjorde mig alldeles yr, vilket säkert syntes på mig. Han sade upprepade gånger att han älskade mig, och mitt hjärta talade som med hög röst. Ja, för varje gång han sade: Jag älskar er, svarade min rodnad så tydligt som allra helst: Var så god, min herre.

Emellertid hände ingenting mer den gången. Det hade kom­ mit så överraskande alltsammans, och när han hade gått, åter­ vann jag snabbt självbesinningen. Han hade nog haft lust att stanna längre hos mig, men han råkade kasta en blick ut genom fönstret och fick se systrarna närma sig huset, och så tog han adjö, 37

kysste mig på nytt, försäkrade att han menade fullt allvar och att jag snart skulle få höra av honom. Så gick han, och jag stod där häpen, men oändligt lycklig. Och nog hade jag haft anledning att känna mig lycklig, om det inte hade varit för en omständighets skull, och det var att miss Betty tog alltsammans på allvar och det gjorde inte den unge herrn.

Från den stunden arbetade sällsamma tankar i mitt huvud, och jag kan med rätta säga att jag inte var mig själv. Att höra en så förnäm ung man säga att han älskade mig och att veta sig vara en så förtjusande varelse som han sade att jag var, det var för mycket för mig, och jag visste inte till mig av fåfänga. Jag saknade visst inte stolthet, men jag visste ingenting om världen och dess ondska och hade ingen aning om att min dygd svävade i fara. Hade min unge herre gett sig på det redan från första stund, kunde han ha tagit sig vilka friheter mot mig han önskade. Men det begrep han inte, och det var min lycka den gången.

Efter denna förberedande kurtis dröjde det inte länge, förrän han fann ett nytt tillfälle att fånga mig och det nästan i samma situation. Men det var förstås mera uträkning från hans sida än från min. Så här gick det till: De unga fröknarna var borta på en visit tillsammans med modern, yngre brodern var ute i staden, och vad fadern beträffar, hade han en vecka tidigare rest till London. Den unge herrn hade hela tiden hållit ögonen på mig, fast så förstulet, att jag inte ens visste att han befann sig i huset. Rätt som det är kommer han snabbt uppför trappan, och när han får se att jag sitter och arbetar, kommer han rakt in i rummet till mig och börjar precis som han gjorde förra gången med att ta mig i famn och kyssa mig, och med det höll han på nästan en hel kvart.

Jag befann mig i den yngre systerns rum, och eftersom det inte fanns någon hemma utom tjänsteflickorna på nedre botten, gick han, måste jag säga, åtskilligt mer handgripligt till väga än förra gången. Han började faktiskt ta förförelsen på rama allvaret.

Och det är möjligt att han fann mig lite för lätt, ty Gud skall veta att jag inte alls gjorde motstånd medan han höll mig i armarna 38

och kysste mig – jag var i grund och botten allt för lycklig för att tänka på motstånd.

Så höll han på en god stund men tröttnade väl så småningom, och så satte vi oss och pratade med varandra. Han förklarade att han var förälskad i mig, och att han hade längtat dag och natt efter att få tala om för mig hur mycket han älskade mig.

Om jag kunde förmå mig att älska honom tillbaka, skulle jag bli räddningen för hans liv. Detta och många andra vackra saker sade han mig. Själv sade jag mycket lite. Jag satt där mest och kände mig som en fjolla, ty sanningen att säga begrep jag nästan ingenting alls av de fina vändningarna.

Så gick han omkring i rummet, och han tog mig i handen och jag gick med honom, och rätt som det var, kastade han mig på sängen och kysste mig med yttersta våldsamhet. Men jag måste göra honom den rättvisan att han inte gjorde våld på mig utan bara kysste mig en lång stund. Så tyckte han att han hörde någon som kom uppför trappan. Han steg upp, lyfte upp mig ur sängen och bekände på nytt i flammande ordalag sin kärlek men försäkrade mig att det var en fullt hederlig känsla och att han inte ville göra mig något illa. Därefter stoppade han fem guinea i handen på mig och gick.

Pengarna gjorde mig ännu mera förvirrad än vad kärleken förut hade gjort, och nu blev jag så till mig, att jag knappt visste på vilket ben jag skulle stå. Jag tror bestämt att om någon ung oskuld kommer att läsa min historia, bör det vara en fingervisning för henne att vakta sig för alla de galenskaper som en tidig vetskap om den egna skönheten sätter i huvudet på henne. Får en ung kvinna en gång för sig att hon är vacker, då tvivlar hon aldrig ett ögonblick när en man kommer och säger att han är förälskad i henne, ty om hon tror sig ha tjusningskraft nog att fånga honom, tvivlar hon heller inte på att hon verkligen har honom fast.

Med den unge man det här är fråga om förhöll det sig så att han hade uppeldat sitt eget begär lika mycket som min fåfänga.

Och om han nu möjligen kom underfund med att han hade haft ett tillfälle men inte utnyttjat det kan jag inte säga, i varje fall kom 39

han tillbaka om en halvtimme eller så och satte i gång igen, men nu med betydligt förenklade preludier.

Först och främst vände han sig om och låste dörren, så snart han kom in i rummet. – Miss Betty, sade han, jag tyckte att det var någon som var på väg upp, men det var det inte. Skulle nu någon i alla fall komma, vill jag åtminstone vara säker på att ingen överraskar mig när jag kysser er. Jag förklarade att jag inte kunde förstå vem som skulle komma upp, ty såvitt jag visste var ingen hemma utom kokerskan och hennes biträde och de kom aldrig upp i övre våningen. – Nå, man skall aldrig vara säker, sade han och slog sig ner, och så började vi prata. Fast jag var uppeldad av hans första besök, sade jag inte heller nu mycket. Han sade så mycket mer. Han talade om hur lidelsefullt han älskade mig, och fast han inte kunde komma med något förslag, förrän familjeförmögenheten blev hans, försäkrade han att han var fast besluten att vid den tiden göra både mig och sig själv lycklig, det vill säga att gifta sig med mig. Mycket annat vackert sade han, vilket jag, stackars fjolla, tog på allvar och lyssnade till, som om det inte kunde tänkas någon annan kärlek än äktenskapets – samtidigt som jag varken skulle ha haft förmåga eller lust att säga nej, om han hade bragt en annan kärlek på tal – men så långt hade vi inte hunnit ännu.

Vi hade inte suttit länge, förrän han steg upp, tog mig i famn, nästan kvävde mig med kyssar och kastade mig på nytt på ­sängen.

Nu var vi båda åtskilligt uppeldade, och han gick längre än blygsamheten kan förmå mig att säga. Och i det ögonblicket hade jag inte haft makt att neka honom något, även om han hade gjort mera med mig än vad han i verkligheten gjorde.

Men fast han tog sig alla dessa friheter, gick det inte så långt som till vad man kallar den yttersta ynnesten, vilket – det måste sägas till hans rättvisa – han inte heller sökte utkräva. Varför han inte gjorde det, kan jag inte säga, men antagligen var det väl för att han skulle ha så mycket friare hand med mig vid kommande tillfällen. När han nu var färdig, stannade han bara en liten stund till, men han lade nästan en hel näve guld i handen på mig när 40

vi skildes, allt medan han överhöljde mig med försäkringar om sin brinnande kärlek – det fanns ingen kvinna på jorden som i hans ögon kunde jämföras med mig.

Det hade inte varit underligt om eftertanken hade vaknat till liv hos mig, men tyvärr gick mina tankar föga på djupet. Jag hade ett praktiskt taget obegränsat förråd av fåfänga och stolthet och ett mycket oansenligt förråd av dygd. Nog för att jag ibland sökte göra klart för mig vad min unge herre egentligen hade för avsikter, men i det stora hela tänkte jag bara på de fina orden och på guldet. Om han tänkte gifta sig med mig eller inte tycktes mig i grund och botten likgiltigt. Inte heller ägnade jag en tanke åt att det förr eller senare skulle bli nödvändigt för mig att kapitulera helt och hållet – jag gjorde det inte förrän han, som jag strax skall berätta, kom med ett slags frieri.

På så sätt kastade jag bort mig själv med en beredvillighet som inte tog hänsyn till något, och jag bör vara ett varnande exempel för alla unga kvinnor vilkas fåfänga är större än deras dygd. Nu var jag så dum som jag kunde vara. Hade jag handlat riktigt och gjort motstånd såsom dygden och hedern krävde, skulle denne unge herre antingen ha avstått från sina attacker i misströstan om att nå målet för sina syften, eller också skulle han ha kommit med ett hederligt giftermålsanbud, i vilket fall ingen skulle kunna ha klandrat mig, även om man kanske hade varit benägen att klandra honom. Hade han känt mig tillräckligt och vetat hur lätt han kunde ha fått den bagatell som han eftersträvade, skulle han inte ha gjort så stor affär av det utan gett mig fyra eller fem guinea och legat hos mig nästa gång han kom till mig. Och om jag hade känt till hans tankar och förstått hur svårerövrad han trodde att jag var, skulle jag ha kunnat sätta upp villkor, och även om jag inte hade gått så långt att jag hade krävt omedelbart äktenskap, kunde jag ha krävt underhåll tills äktenskapet blev verklighet, och säkerligen hade jag fått vad jag begärde. Ty han var redan oerhört rik, och mera väntade han. Men jag tycktes alldeles ha förgätit tankar som dessa och var helt uppfylld av stoltheten över min skönhet och det förhållandet att jag uppväckt en så förnäm 41

herres kärlek. Vad guldet beträffar, tillbragte jag hela timmar med att sitta och titta på det. Jag räknade pengarna om och om igen, tusentals gånger om dagen. Aldrig har en stackars fåfäng kvinna varit så från sina sinnen som jag var. Jag ägnade inte en tanke åt vad som väntade mig, inte en tanke åt att mitt fördärv stod för dörren, ja, jag tror att jag snarare längtade efter fördärvet än sökte medel att avvända det.

Samtidigt var jag tillräckligt förslagen att inte väcka misstankar hos familjen eller ge dess medlemmar minsta anledning att tro att det var något slags förhållande mellan mig och äldste sonen. Jag kastade knappt en blick på honom i andra personers närvaro och svarade knappt när han talade till mig. Hur det var, lyckades vi i alla fall då och då stjäla oss till ett möte, växla ett par ord eller någon gång en kyss. Några möjligheter till mera ingående ömhetsbetygelser blev det däremot inte, framför allt därför att han gjorde större omständigheter än han för min skull hade behövt, om han nu verkligen hade känt mina tankar. Han trodde själv att det var svårt, och så gjorde han det långt svårare än det i verkligheten var.

Men djävulen är en outtröttlig frestare, och söker oförtrutet fullfölja sina onda anslag. En kväll satt jag i trädgården tillsammans med hans systrar. Även han var med, och under det glada och oskyldiga umgänge som ägde rum skaffade han sig tillfälle att smussla en brevlapp i handen på mig. I brevet stod det att han öppet skulle be mig uträtta ett ärende åt honom ute i staden, och att han skulle ordna så att han därvid fick träffa mig.

I enlighet härmed sade han dagen därpå i systrarnas närvaro: – Miss Betty, jag skulle vilja be er göra mig en tjänst. – Vad skulle det vara, sade den yngre systern. – Nej, syster, svarade han avvärjande, om du inte kan undvara miss Betty, spar vi det till en annan gång. Båda systrarna förklarade att de mycket väl kunde undvara mig, och den yngre systern bad om ursäkt för att hon hade frågat, vilket hon hade gjort i hastigheten, sade hon, utan att mena något med det. – Men du måste väl tala om för miss Betty vad det är, inföll den äldre systern. Om det är något 42

privat som det inte är meningen att vi skall höra, kan du ju gå ut med henne i ett annat rum. – Vad menar du? sade brodern. Jag skulle bara vilja be henne att gå till High Street – han drog fram en dubbelvikt krage – till en sådan här slags butik. Så kom han med en lång historia om ett par fina halsdukar som han hade sett och bjudit på. Nu ville han att jag skulle gå dit för att se vad jag kunde få dem för. Det var också andra ärenden han ville att jag skulle uträtta. Alltsammans skulle ta åtskillig tid, och jag skulle tvingas stanna borta en god stund.

När han hade talat om mina ärenden, gav han sig in på en lång historia om en visit som han skulle göra hos en familj som vi alla kände. Där skulle han träffa den och den bekantingen, och han skildrade livligt hur roligt de skulle ha. Så frågade han systrarna artigt om de hade lust att följa med, och lika artigt svarade de att de inte kunde därför att de själva väntade främmande på eftermiddagen – vilket han i förbigående sagt mycket väl visste.

Han hade knappt hunnit ge mig mina instruktioner, förrän hans betjänt kom in och anmälde att sir W. H…:s vagn höll framför porten. Han sprang ner och kom genast upp igen. – Nu är tyvärr hela nöjet förstört för mig, säger han högt, Sir W… har sänt sin vagn efter mig och vill tala med mig genast. Efter vad jag sedan räknade ut hade han talat vid sir W…, en herre som bodde tre miles utanför staden, och bett att få låna hans vagn för ett speciellt ändamål samt kommit överens med honom att låta vagnen hämta honom vid tretiden.

Nu ber han att få sin bästa peruk och sin hatt och sin käpp och ger betjänten order att frambära hans ursäkter till den familj dit han var bjuden – rätta förhållandet var att han ville ha i väg betjänten – och gör sig sen beredd att gå ner till vagnen. Just vid utgången hejdade han sig och sade mycket allvarligt några ord till mig om de ärenden han hade bett mig uträtta. Han avslutade sina instruktioner med att viska: – Kom så fort du kan, älskling.

Jag sade ingenting, neg bara som svar på vad han hade sagt högt.

Efter ungefär en kvart gick också jag. Jag var klädd som vanligt, utom att jag hade tagit huva och mask och solfjäder och stoppat 43