tar också upp men ser bara ett lysrör, ett kritvitt tak, inte ens en spricka i färgen. Överläkaren grimaserar mot dunjackan som jag håller i. Det finns skåp som du kan låna lite längre ner i korridoren, säger han. Det behövs inte, det är Karins. Det finns ändå skåp som du kan låna, säger han. Det behövs inte, men tack i alla fall, svarar jag och sätter mig bredvid sängen. Karin rullas in genom en skyddsrumsliknande ståldörr. Hon hostar så att bröstet lyfter från patient sängen. Jag sätter mig vid ett av borden. Ett dovt och surrande ljud hörs genom väggarna. Efter ungefär en halvtimme tittar en läkare ut och frågar om jag är Karins närmaste anhöriga. Har det hänt något? frågar jag. Han är skallig, bär ovala glasögon och presenterar sig som radiolog. Han stammar när han svarar att det kan dra ut på tiden eftersom Karin på grund av sin andnöd har svårt att ligga i horisontalläge. Okej, svarar jag. Då vet du, det kan alltså dröja, säger han. Okej, tack. Det är kvalmigt och hett i korridoren. Jag tar av mig min kofta. Det är Sven som svarar på hemtelefonen. Han lyssnar på mig och svarar: Läkarna misstänker lunginflammation? Ja, hon röntgas nu. Tack Tom för att du ringde, säger han. Det dröjer inte länge innan han ringer tillbaka. Hej Sven, säger jag. Det är antagligen Lillemor som bett honom att ringa. 12
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 12
2015-06-26 15:27