En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”
Lena Dunham Översättning av Annika Ruth Persson & Johanna Karlsson
isbn 978-91-1-305195-6 © 2014 Lena Dunham Norstedts, Stockholm Publicerad enligt överenskommelse med Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: Not That Kind of Girl. A Young Woman Tells You What She’s ”Learned” Översättning: Annika Ruth Persson & Johanna Karlsson Citatet ur Madame Bovary på sidan 7 är översatt av Anders Bodegård Illustrationer: Joana Avillez Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Innehåll Inledning 11 DEL I Kärlek & sex Ta min oskuld (Alltså, jag menar det, ta den) 21 Platonisk sängdelning: En lysande idé (för folk som hatar sig själva) 29 18 osannolika saker jag har sagt på ett flirtigt sätt 41 Igor. Eller: Min nätpojkvän dog och det kan din också göra 45 Utbyta tankar: Mitt värsta mejl någonsin, med fotnoter 55 Tjejer & svin 61 Barry 75 Bli kär 93 Del II Kropp Störst av allt är kaloriintaget: Så gör du för att behålla 5 kilos övervikt med hjälp av endast hälsokost 109 Sexscener och nakenscener 129 15 saker jag lärt mig av mamma 137 Vad jag har i min väska 139 Vem har flyttat på min livmoder? 143
Del III Vänskap Girlcrush: Den gången jag var nästan lesbisk, sen spydde 157 Det bästa 173 13 saker jag har lärt mig att det inte är okej att säga till vänner 177 Grace 179 10 skäl till jag <3 NY 191 Del IV Jobb Ska det här vara kul? Så får du ut mesta möjliga av din utbildning 197 Små skinnhandskar: Glädjen i att slösa bort tid 213 17 saker jag lärt mig av pappa 229 Mejl som jag skulle skicka om jag bara var lite galnare/argare/modigare 231 Jag knullade dem inte, men de skrek åt mig 235 DEL V Det stora hela Terapi & jag 243 Är det här ens verkligt? Tankar på döden & döendet 261 Mina 10 värsta hälsonojor 275 Hejsan mamma, hejsan pappa: Hälsning från sommarlägret 279 Vad jag ångrar 295 Rymningsguide 297 Tack 307
Inledning Jag är tjugo år och jag hatar mig själv. Mitt hår, mitt ansikte, min runda mage. Min röst som låter knarrig och mina dikter som låter gråtmilda. Mina föräldrars sätt att prata i ett lite högre tonläge med mig än med min syster, som om jag var en regeringstjänsteman som flippat och skulle kunna spränga den gisslan jag höll bunden i källaren i luften om man pressade mig för hårt. Jag skyler över hatet med en sorts aggressiv självacceptans. Jag färgar håret i en självlysande gul nyans, klipper det i en hockeyfrilla mer inspirerad av bilder på tonårsmammor från åttiotalet än av dagens mode. Jag klär mig i neonfärgad lycra som smiter åt överallt där den inte borde. Min mamma och jag har ett gigantiskt gräl när jag inför besöket i Vatikanen tar på mig en magtröja med banantryck och rosa leggings som får religiösa turister att tappa hakan och vända sig bort. Studenthemmet jag bor i var för inte så länge sen ett äldre11
boende för stadens låginkomsttagare, och vart de kan ha tagit vägen nu vill jag inte ens tänka på. Min rumskompis har flyttat till New York för att utforska ax-till-limpa-matlagning och lesbiskt leverne, så jag njuter av att ha ett sovrum på bottenvåningen för mig själv, tills en kvinnlig rugbyspelare en kväll sliter dörren från gångjärnen och stormar in i sovrummet för att gå till anfall mot sin flirtande flickvän. Jag har köpt en videobandspelare och ett par stickor, och kvällarna tillbringar jag oftast i soffan med att sticka en halv halsduk åt en kille jag gillar, en som blev manisk och hoppade av. Jag har gjort två kortfilmer, båda enligt min pappa ”intressanta men poänglösa”, och som författare är jag så förlamad att jag har börjat översätta dikter från språk jag inte kan, någon sorts surrealistisk övning som ska ge inspiration, men också hindra mig från att fastna i de perversa tankeloopar som oombedda dyker upp: Jag är vidrig. Jag kommer att bo på mentalsjukhus när jag är tjugonio. Jag kommer aldrig att bli något. Det skulle du aldrig gissa om du såg mig på en fest. Bland folk är jag våldsamt uppåt, uppklädd till tänderna i långklänningar från secondhandaffärer, beväpnad med lösnaglar och i hård kamp mot den trötthet som är biverkningen av de 350 milligram mediciner jag tar varje kväll. Jag dansar galnast, jag skrattar högst åt mina egna skämt och refererar då och då nonchalant till min vagina som om den vore en bil eller en byrå. Förra året fick jag körtelfeber, och det gick aldrig riktigt över. Ibland svullnar en av mina halsmandlar upp och blir stor som en golfboll och sticker ut från halsen som en sån där bult som håller ihop Frankensteins monster. Jag har kompisar, ett slags tjejgäng där de andras passioner (att baka, torka blommor, organisera saker) inte är något jag går igång på. Det ger mig skuldkänslor, som om min oförmåga 12
att känna mig hemma bland dem en gång för alla bevisar att jag är värdelös. Jag skrattar, jag håller med, jag hittar en anledning att gå hem tidigt. Jag har en gnagande känsla av att mina riktiga vänner väntar på mig på andra sidan college, ovanliga kvinnor med ambitioner lika stora som sina övertramp och håruppsättningar lika höga och dramatiska som de figurklippta buskarna i Versailles, kvinnor som aldrig någonsin säger ”too much information” när du nämner en sexdröm om din pappa. Men så kände jag mig i highschool också: säker på att min sort kom någon annanstans ifrån och var på väg någon annanstans och att de skulle känna igen mig när de fick syn på mig. De skulle gilla mig så mycket att det inte spelade någon roll ifall jag inte gillade mig själv. De skulle se det som var bra i mig så att jag också kunde se det.
På lördagarna trycker jag och mina vänner in oss i någons gamla Volvo och åker till en loppis, där vi köper småprylar som stinker av andra människors liv och kläder som vi tror ska berika våra egna. Vi vill alla se ut som personerna i vår ungdoms komediserier, de tonåringar som vi beundrade när vi fortfarande var barn. Det finns aldrig några byxor som passar mig om jag inte går till mammaavdelningen, så för det mesta köper jag säckiga klänningar och Cosby-tröjor. Vissa gånger gör jag rejäla fynd: en persikofärgad power suit med svaga kaffefläckar, leggings med trompe l’œuil-kedjor tryckta längs sidorna, ett par kängor som specialtillverkats för någon med olika långa ben. Men andra dagar är bytet magert. Det vanliga utbudet av mönstrade märkeslösa sneakers och 13
sönderrivna negligéer har redan gått åt. En sån dag strövar jag bort till bokavdelningen, där folk gör sig av med sina guider till en bättre skilsmässa och sina hantverksböcker, ibland till och med sina scrapbooks och familjens fotoalbum. Jag skannar av den dammiga hyllan. Den ser ut att ha satts ihop av en olycklig familj, kanske inte ens läskunnig. Jag struntar i råden om hur man fort blir rik, stannar till ett ögonblick vid miss Piggys självbiografi, funderar på en bok som heter Systrar: kärlekens gåva. Men när jag kommer till en bleknad pocketbok med kanter så gulnade att de nästan börjar skifta i grönt stannar jag upp. På omslaget till Having It All av Helen Gurley Brown står författaren själv lutad mot sitt prydliga skrivbord, klädd i ungefär en sån kostym med axelvaddar som jag har börjat använda ironiskt. Hon bär pärlor och ett insiktsfullt leende. Jag betalar de sextiofem cent som krävs för att få ta med mig boken hem. I bilen visar jag den för mina vänner som om den var ett inredningsskämt, en pryl till min hylla med kitschtroféer och ateljéfoton på främlingars barn. Detta är vår hobby: att skaffa oss meningsbärande föremål och visa upp dem som tecken på vilka vi aldrig ska bli. Men jag vet att jag kommer sluka den här boken, och så fort jag kommer hem går jag och lägger mig, ligger där och darrar under mitt lapptäcke medan en av Ohios snöstormar virvlar över parkeringsplatsen utanför mitt fönster. Boken är från 1982 och på insidan av pärmen har någon skrivit med kulspetspenna: ”Till Betty! Hälsningar från Margaret, din viktväktarvän.” Tanken på att en kvinna någon gång för länge sen gav boken till en annan kvinna i en stödgrupp för bantare gör mig rörd. I mitt huvud utvidgar jag hennes hälsning: Betty, vi klarar det. Vi är redan på väg. Låt den här boken föra dig till stjärnorna, ja längre än så. 14
En hel vecka rusar jag hem varje dag efter föreläsningarna och slukar Helens läror. Det som gör mig så exalterad är hennes sätt att i Having It All dela med sig av utvalda förödmjukelser och enstaka triumfer, och lika utförligt som i en handbok för idioter förklara hur också du kan välsignas med ”kärlek, framgång, sex och pengar även om du från början inte har någonting alls”. De flesta av hennes råd är helt vansinniga, det ska erkännas. Hon uppmuntrar sina läsare att äta mindre än tusen kalorier per dag (”hetsbantning är okej, fasta också … Att bli mätt kommer inte på fråga. Du ska känna ett visst obehag och vara lite hungrig hela tiden medan du går ner i vikt. Annars händer inget”), undvika att skaffa barn om det går och vara redo för en avsugning när som helst (”ju mer sex du har, desto mer står du ut med”). I det här ämnet tolererar Helen inte fri vilja i någon större utsträckning: ”Trötthet, problem, mensvärk – det finns inga bra ursäkter för att inte ha sex om du inte råkar vara så arg på mannen i din säng att dina ögon far runt i sina hålor och du gnisslar tänder.” En del av hennes råd är något rimligare: ”Åk alltid en kvart tidigare till flygplatsen än du måste. Det gör slitaget på dina hjärtklaffar mindre”, eller ”Om du har allvarliga personliga problem tycker jag du ska gå till en psykolog för att få råd och stöd. Att inte låta sitt värkande huvud och hjärta bli omskötta är för mig lika otänkbart som att gå omkring på gatorna med blodet sprutande ur halsen …” Men hennes rättframma visdomsord förlorar något av sin kraft när de står bredvid juveler som denna: ”Att som singel helt undvika gifta män är för 15
mig som att tacka nej till första hjälpen på Tijuanas sjukhus när du håller på att förblöda, bara för att du hellre vill vårdas på ett fläckfritt amerikanskt sjukhus långt borta på andra sidan gränsen.” Having It All är uppdelad i avsnitt, och varje avsnitt är en färd in i någon vanligtvis helig aspekt av en kvinnas liv – dieter, sex eller äktenskapets snåriga problem. Men trots hennes dementa teorier, som inte ens fläckvis överensstämmer med min klart feministiska uppfostran, gillar jag Helens sätt att dela med sig av sin pinsamma, acnehärjade historia och försöka säga: Titta, vem som helst kan bli nöjd och glad. Längs vägen blottar hon sitt eget unika patos (jag kommer särskilt ihåg ett stycke om hur hon hetsäter baklava). Men det kan hända att jag har underskattat henne, kanske är blottandet inte en bieffekt utan hennes egentliga gåva.
När jag hittade hennes bok hade jag ännu inte förstått vilken position Helen Gurley Brown hade i kanon. Jag visste inte att de kvinnor som senare skulle vägleda mig, kvinnor som Gloria Steinem och Nora Ephron, hade skrivit om henne och reagerat på henne. Jag hade ingen aning om att både kvinnorörelsen och moralmaffian betraktade henne som ett fördärv, jag visste inte heller att hon fortfarande levde och vid över åttiofem års ålder fortfarande prånglade ut sin klämkäcka, aningslösa hjälp till de förtrampade. Allt jag visste var att hon målade upp en bild där livet berikades av att hon en gång i tiden hade varit vad hon kallade för en Mouseburger: osöt, ospeciell, oformad. Hon ansåg att Mouseburgers är de kvinnor som i slutänden kommer att segra och hon hade överlevt för att berätta om hur 16
det var att vara förbisedd och få för lite kärlek. Hennes perspektiv är egennyttigt, men samtidigt precis vad jag mer än något annat behövde. Kanske var det som Helen predikade, att en kraftfull, självsäker och ja, till och med sexig kvinna inte är något du föds till, utan något du skapar. Kanske. För mig finns det inget djärvare än människor som hävdar att deras egen historia är värd att berätta, särskilt om berättaren är en kvinna. Hur hårt vi än har kämpat och hur långt vi än har kommit finns det fortfarande krafter som konspirerar för att intala oss kvinnor att det vi ägnar oss åt är futtigt, att våra åsikter inte behövs, att vi saknar den tyngd som krävs för att en berättelse ska bli betydelsefull. Att när kvinnor skriver personligt är det bara ett utslag av fåfänga och att vi borde uppskatta den nya värld som kvinnor har fått, sitta ner och hålla käften. Men jag vill berätta mina historier, jag måste berätta dem för att inte bli galen – historier om att vakna upp i min vuxna kvinnokropp och bli äcklad och skräckslagen. Om att känna trevande händer på min rumpa på praktikplatsen, om att bli tvungen att hävda mig på ett sammanträde befolkat av män i femtioårsåldern och om att gå på finare fest och veta att jag har den skorvigaste röda näsa som någonsin skådats. Om att låta män behandla mig på sätt som jag vet är fel. Historier om min mamma, min mormor, om den första killen jag blev kär i som visade sig vara halvbög och den första tjejen jag blev kär i som förvandlades till min fiende. Och om det jag har lärt mig kan göra ett enda underbetalt jobb lite lättare för dig eller om det kan hindra dig från att ha den sortens sex där du helst behåller skorna på ifall du vill rusa iväg under själva akten – då har inte ett enda av mina felsteg varit i onödan. Jag kan redan förutse hur jag i framtiden kommer skämmas över att jag inbillade mig att jag hade något att ge dig, men också hur stolt 17
jag kommer vara över att ha hindrat dig från att testa en dyr juicefasta eller att tro att det är ditt fel när den du dejtar plötsligt backar ur, skrämd av att du är så klar över din uppgift här på jorden. Nej, jag är ingen sexpert, psykolog eller dietist. Jag är varken trebarnsmor eller ägare till ett framgångsrikt företag i trikåvarubranschen. Men jag är en tjej med en stark önskan att få allt, och det som här följer är hoppfulla depescher från frontlinjerna i den kampen.
18
”Jag älskar Le na Dunham. När jag läser boken måste jag hela tiden pa usa för att fota av olika meninga r med mobile n och skicka till folk jag känner. D essutom skrattar jag hö gt hela tiden.” Liv Strömq uist
”
Om det jag har lärt mig kan göra ett enda underbetalt jobb lite lättare för dig eller om det kan hindra dig från att ha den sortens sex där du helst behåller skorna på ifall du skulle vilja rusa iväg under själva akten – då har inte ett enda av mina felsteg varit i onödan.
M
”
ed sylvass och slagfärdig pricksäkerhet levererar lena dunham, kvinnan bakom den tokhyllade teveserien Girls, sina underhållande och underfundiga betraktelser från uppväxtens frontlinjer.
isbn: 978-91-1-305195-6
www.norstedts.se