K채rlek & Dynamit
20
Dags att ge sig av Strax före fyra knäppte väckarklockan till. Jenny vaknade av ljudet och tryckte ner knappen precis innan den började ringa. Hon slängde fötterna över sängkanten och tände lampan. Satt en stund och kände efter innan hon tog fram ryggsäcken som låg gömd under sängen. Hon kontrollerade att allt var med: kartan över Köpenhamn, pappas brev och hans adress bakpå kuvertet, pengarna som hon sparat ihop, lite kläder och en ficklampa. På bara fötter smög hon ner för den knarrande trappan. När hon nådde köket kom hon på att hon glömt sin specialkikare och smög upp igen. Försiktigt, försiktigt tog hon fram bröd och ost – de hade massor sedan gårdagens fest. Ljudlöst fyllde hon en flaska med vatten. Hon smög ner en mandarin och ett äpple i ryggsäcken. Så tog hon upp bilnyckeln ur byxfickan, såg en stund på den och lät den åka tillbaka ner i fickan. Sist skrev hon en lapp som hon la på köksbordet.
Mamma Jag gör en sak som jag måste göra. Om ett par dar kommer jag hem igen. Var inte orolig! Puss och kram, Jenny David satt i båten och väntade. Månen kastade sitt kalla ljus över hav och land. Jenny smög försiktigt ombord. ”Hej”, viskade hon. ”Hej”, viskade han. Han rodde med bestämda tag. Det gick inte att åka för motor eftersom risken då var stor att någon skulle vakna och titta ut. De satt tysta. Båten åkte lite kors och tvärs. Då och då fick David ta i extra med någon åra för att få båten i kurs igen. ”Slalom”, sa Jenny och log. ”Mm”, sa David. Ganska frusna klev de i land och gick upp till skåpbilen som stod parkerad på sin vanliga plats. Där blev de stående en stund. Ingen av dem sa något. Jenny tittade oroligt ut mot sjön för att försäkra sig om att inte Sjörövaren kom. Hon tog fram nyckeln och stack den i låset på baksidan av bilen. Hon öppnade dörrarna. Det känns som om jag ska gå in i ett fängelse, tänkte hon. Vad är det jag gör för någonting? ”Det kanske är bäst att du hoppar in nu innan han kommer”, sa David. 157
Hon stod som fastvuxen i marken. ”Jag tyckte jag hörde en motorbåt”, sa David. Hon stirrade ner i gruset. ”Har du ångrat dig?” undrade David. Hon såg på David, men det var som om hon inte såg honom. Så kom hon tillbaka till sig själv igen: ”Nej, jag har inte ångrat mig”, sa hon. ”Kan du hjälpa till med ryggsäcken?” Hon hävde sig upp i lastutrymmet. På långt håll hördes ljudet av en båtmotor. David gav ryggsäcken till Jenny. Så tog han fram ett brev ur jackfickan. ”Här!” Han räckte brevet till Jenny. ”Du får inte öppna det förrän du är framme!” Jenny såg förvånat på brevet i sin hand. ”Tack”, sa hon. ”Lycka till!” sa David. ”Tack”, sa Jenny igen. Och så stängde David bildörrarna om Jenny och lämnade henne ensam kvar i skåpet, i bilen, vid sjön, i Sverige, i Europa, i Världen.
158