I stort sett hela mitt liv har jag fått kämpa. Det har varit genomgående sedan jag var liten, då jag fick bevisa att jag vågade göra samma saker som killarna för att få vara med och leka. Fram till vuxen ålder har kamperna avlöst varandra, särskilt efter att mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt. Nu sitter jag och ska sammanfatta mina upplevelser genom åren. Helt plötsligt har 15 år passerat. Mitt liv blev inte som jag planerade när jag satt i sandlådan med min kusin och vaskade grus. Tillsammans satt vi och planerade förutsättningslöst inför framtiden. Vi avhandlade allt som rörde vår vardag, samtidigt som gruset silades mellan våra små barnafingrar för att ta reda på hur många barn vi skulle få. På den tiden reste vår familj nästan varje sommar till Finland och till den lilla byn Reisjärvi med sina 5 000 invånare där min pappa var född och uppvuxen. Här var somrarna alltid soliga med ljumma kvällar, solen som sakta sänkte sig ner i sjön bakom husen. Varje kväll sattes bastun på och vi knallade ner till stranden där den låg. När det blev för varmt kastade vi oss i vattnet och svalkade oss nere vid bryggan. Fortfarande idag när jag tänker mig tillbaka till dessa somrar så får jag en alldeles varm känsla inombords.
När jag var 14 år fick jag uppleva hur det var känslomässigt att se när en annan person får sitt liv slaget i spillror. En kille i en parallellklass körde motorcykel och fastnade med
gasen. Han flög av, bröt ryggen, fick en ryggmärgsskada och blev sittande i elrullstol. Jag såg det som att hans liv var slut. Än i dag minns jag hur jag tänkte om att själv hamna i en liknande situation. För första gången i mitt liv hade jag haft ett möte med en person som var funktionshindrad och det var en stor chock. För allra första gången i ett möte med en annan person hade jag ingen aning om hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle eller borde säga eller inte säga. För att inte behöva tänka så mycket tog jag den andra vägen runt rummet så att jag inte behövde träffa den nyskadade personen och riskera att göra bort mig. Jag som trodde att jag var en öppen och rätt så modig människa. Jenny, en av mina bästa vänner, och jag cyklade förbi Skiljebocentrum, förmodligen på väg någonstans som alltid. Det kändes så tungt att andas att jag var tvungen att stanna till på cykelvägen efter Skiljebobiblioteket innan jag kunde föra ett samtal. Vi pratade om hur det skulle vara att hamna i en liknande situation som vår skolkamrat. I nuläget minns jag inte vad Jenny sa, däremot minns jag vad jag själv tänkte och sa. Min spontana tanke handlade om hur det skulle vara att hamna i en situation där jag skulle vara helt beroende av andra människor. Att inte kunna bestämma själv hur jag skulle ha det i livet. Det ville jag aldrig uppleva och därför sa jag till Jenny: ”Skulle jag hamna i en situation som var liknande skulle jag ta livet av mig.”