9789127122277

Bibeln och arkeologerna

101406 Bibeln.ORIG.indd 1

10-05-11 09.54.32

Östra Medelhavets kuster och länder under antiken.

101406 Bibeln.ORIG.indd 2

10-05-11 09.54.35

Hans Furuhagen

Bibeln och arkeologerna Om tro, myter och historia

Natur & Kultur

101406 Bibeln.ORIG.indd 3

10-05-11 09.54.35

Av Hans Furuhagen har på Natur & Kultur tidigare utgivits Rom. Marmor och människor (2001) Pompeji bakom ruinerna (2004)

info@nok.se www.nok.se Omslagsbild: Qumran. © Benno Rothenberg, Palphot Ltd, Israel Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Kartor: Stig Söderlind Första utgåvan, första tryckningen © 2010, Hans Furuhagen och Natur & Kultur, Stockholm Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: Korotan, Slovenien 2010 isbn 978-91-27-12227-7

101406 Bibeln.ORIG.indd 4

10-05-11 09.54.35

Till Birgitta

101406 Bibeln.ORIG.indd 5

10-05-11 09.54.36

101406 Bibeln.ORIG.indd 6

10-05-11 09.54.36

Innehåll

Förord 9 Den heliga skrift 11 Gamla testamentet 15 Arkeologins pionjärer 35 Det förlovade landet 55 Israeliterna 77 Filistéerna 97 David och Salomo 121 Ett vidare perspektiv 139 Jerusalems tempel 159 Klagomuren 185 Dödahavsrullarna 205 Jesusrörelsen 229 Slaget om Jerusalem 257 Supplement Israels kungar – Juda kungar 279 Bibelkronologi 280 Bibliografi 283 Namnregister 289

101406 Bibeln.ORIG.indd 7

10-05-11 09.54.36

101406 Bibeln.ORIG.indd 8

10-05-11 09.54.36

Förord

Antikens historia och arkeologi har varit mitt kulturella strövområde alltsedan studietiden och forskarutbildningen i Uppsala på 1950-talet. Då som nu hade undervisningen och kurslitteraturen om antiken sin tyngdpunkt lagd på den grekisk-romerska kulturen, det vill säga på den europeiska civilisationens begynnelseskede.

Mellanösterns forntid skymtade bara i bakgrunden, och då gällde det främst de gamla flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien.

Arkeologin i Palestina betraktades med en viss misstänksamhet eftersom den dominerades av bibeltroende forskare. Vi läste och analyserade grekiska och romerska historiker men vi granskade aldrig Bibelns böcker som källskrifter till historien – det överlät vi till teologerna. Det är denna lucka i den klassiska fornkunskapen som jag nu försöker täppa till. Men jag hoppas också att min bok kan vidga vetandet hos alla dem som tidigare förutsåg ”religionens död” och som nu med en viss förvåning upptäckt ”religionens återkomst” bland både judar, kristna och muslimer.

Det har tagit mig fem år att skriva den här boken, och det har varit svårt. En svårighet har legat i den stora arkeologiska aktiviteten i Mellanöstern som resulterat i nya upptäckter, men även i nya metoder. Detta har krävt en ständig uppdatering av kunskaperna med återkommande kontroller av nya böcker och färska 9

101406 Bibeln.ORIG.indd 9

10-05-11 09.54.36

bibeln och arkeologerna tidskriftsartiklar på diverse språk. En annan svårighet har varit att bokens ämne undan för undan blivit alltmer politiskt brännbart.

Arkeologi och politik har förvisso alltid hört ihop, och särskilt i Bibelns länder, men alldeles särskilt nu.

För bokens tillkomst har jag att tacka två personer i bokförlaget Natur & Kultur. Agneta Engström trodde redan från början på min idé och har sedan uppmuntrat mig och drivit på mig. Lena Albihn har med klokhet och omdöme diskuterat och redigerat mitt manus. Men först och sist vill jag tacka min hustru Birgitta, som med kunskap, intresse och oändligt tålamod stött mig under de år som projektet har pågått.

Stockholm i maj 2010 Hans Furuhagen

10

101406 Bibeln.ORIG.indd 10

10-05-11 09.54.36

Den heliga skrift

Bibeln är västerlandets heliga skrift, judendomens och kristendomens främsta bidrag till världslitteraturen. Inom den kristna kultursfären anser man att Bibeln består av två delar, Gamla testamentet och Nya testamentet, men inom judendomen erkänner man bara Gamla testamentet som en helig skrift.

Det latinska ordet testamentum betyder inte bara testamente, det kan också betyda löfte och avtal, en högtidlig förbindelse vilket på bibelsvenska brukar översättas med ”förbund”. Gamla testamentet är en samling berättelser om de äldsta ”förbunden” mellan Gud och de människor han utvalt, det vill säga det judiska folkets förfäder. Berättelserna handlar alltså om de avtal som Gud först slöt med Noa, sedan med Abraham, med Moses och med David.

Nya testamentet däremot innehåller de texter som ska visa hur Gud genom Jesus och hans offerdöd slöt ett nytt förbund med människorna, ett förbund som dock endast de kristna erkänner.

Att datera Gamla testamentet är svårt eftersom det rör sig om en mycket stor samling skrifter, inalles 39 böcker av mycket olika slag.

Där finns torra lagtexter och förordningar, där finns skön poesi och skrämmande profetior. Men hälften av Gamla testamentet består av skrifter som gör anspråk på att skildra israeliternas historia under forntiden. Dit hör de fem Moseböckerna, Josuaboken 11

101406 Bibeln.ORIG.indd 11

10-05-11 09.54.36

bibeln och arkeologerna och Domarboken, de två Samuelsböckerna, de två Kungaböckerna och de två Krönikeböckerna samt de tidigaste profeternas skrifter.

Av dessa ”historiska” böcker i Gamla testamentet har de äldsta skrifterna tillkommit flera hundra år efter de händelser som skildras, många av händelserna har förmodligen aldrig ägt rum och flera av berättelsernas huvudpersoner har kanske aldrig existerat.

De yngre skrifterna, som handlar om de judiska kungarikenas uppgång och fall, har däremot en betydande trovärdighet som historisk skildring, ibland kan de också verifieras från mesopotamiska och egyptiska källor.

I Nya testamentet berättas om Jesu liv och död samt om hans apostlars mission bland judar, greker och romare i den antika världen. Deras budskap var att Jesus var Messias, Guds son och det judiska folkets efterlängtade befriare, som också skulle bli hela världens frälsare. Men de som hävdade att Jesus var Messias måste också förankra honom i Gamla testamentets skrifter. Det är därför man gång på gång i Nya testamentet möter påståendet att Jesu mirakler – men också hans livsöde – ägde rum just för att de gammaltestamentliga profeternas ord skulle gå i uppfyllelse.

Man måste därför ha kännedom om Gamla testamentet, och särskilt hjältekonungen David, för att förstå bakgrunden till Nya testamentet och dess föreställning om Jesus som Messias, den nye David. Både Gamla och Nya testamentet ger oss även kunskap om det antika samhälle och den judiska kultur där Jesus och hans följeslagare levde och verkade för tvåtusen år sedan.

Inom judendomen har man aldrig accepterat föreställningen att Jesus var Messias, och därför kan inte mosaiska trosbekännare betrakta Nya testamentet som en helig skrift. Judarnas bibel består sålunda endast av den samling böcker som de kristna kallar Gamla testamentet, men som egentligen borde kallas den hebreiska bibeln, eftersom den skrevs på hebreiska.

12

101406 Bibeln.ORIG.indd 12

10-05-11 09.54.36

Den heliga skrift Nya testamentet består huvudsakligen av berättande texter samt ett antal brev. Dessa texter är relativt lätta att datera, ty Jesus dog vid drygt trettio års ålder, och det är den händelsen som är utgångspunkt för apostlarnas brev och evangelisternas berättelser.

Skrifterna i Nya testamentet torde därför ha tillkommit under perioden 50–100 e.Kr. Det äldsta bibelcitatet på hebreiska är en bön till Jahve inristad på två små silverbleck som hittades 1993 vid utgrävningarna av en nekropol med gravar från 600-talet f.Kr. i Hinnomdalen utanför Jerusalem. De tidigaste sammanhängande bibeltexterna på hebreiska är från 100-talet f.Kr. och hittades 1947 i grottorna vid Qumran invid Döda havet. Under 100-talet f.Kr. hade den hebreiska Bibeln också översatts till grekiska, det är denna översättning som, efter de sjuttio översättarna, kallas Septuaginta (det latinska räkneordet för sjuttio). Den grekiska översättningen motiverades av att Alexander den store redan på 300-talet f.Kr. hade erövrat hela Mellanöstern och grundat många nya städer i Syrien, Palestina och Egypten som befolkades av grekiska invandrare. Men i flera av dessa nya städer, exempelvis Alexandria och Antiokia, fanns också en judisk befolkningsgrupp som nu anpassade sig till den grekiska kulturmiljön och blev mer eller mindre tvåspråkig. Deras ursprungliga språk, hebreiskan, trängdes emellertid undan och levde vidare endast i templets riter och vid högläsning ur Bibeln.

På Jesu tid talade judarna ett med hebreiskan besläktat semitiskt språk, arameiska, eller använde grekiska både som talspråk och skriftspråk.

Inom språkforskningen arbetar man nu på att göra en sammanställning av alla inskriptioner från det antika Palestina. Denna Corpus Inscriptionum Iudaeae/Palestinae kommer att innehålla närmare sjutusen inskrifter på flera språk, av vilka hälften är på grekiska. Dessutom visar texterna på mynt, papyrer och statliga dekret att många judar i det antika Palestina förstod grekiska, särskilt i städerna, och vi hör aldrig talas om tolkar. Det är därför 13

101406 Bibeln.ORIG.indd 13

10-05-11 09.54.36

bibeln och arkeologerna troligt att även Jesus och hans lärjungar förstod grekiska. I denna judisk-grekiska stadsmiljö var det naturligt att skrifterna i Nya testamentet redan från början skrevs på grekiska för att därigenom kunna nå så stor publik som möjligt.

Det finns alltså betydande skillnader mellan Gamla och Nya testamentet. Men de har också ett gemensamt tema, nämligen glorifieringen av den gud som är centralgestalt inom både judendom, kristendom och islam. Man kan faktiskt läsa Bibelns båda delar som en sammanhängande berättelse – från Genesis i Gamla testamentet till Apokalypsen i Nya testamentet. Till detta epos kan man även foga Koranen, muslimernas heliga skrift, som tillkom sexhundra år efter Nya testamentet. Även i Koranen berättas om Noa och Abraham, om Johannes Döparen och om Jesus, fast i en delvis annan version än i Bibeln.

I antikens samhällen fanns också urgamla institutioner och ålderdomliga traditioner som inte dokumenterats i skrift eftersom de har uppkommit i skriftlösa tider. Kunskapen om samhällets lagar och sedvänjor, religion och historia fördes vidare från generation till generation genom muntliga berättelser. Och i det muntliga berättandets väsen ligger att man förenklar komplicerade sammanhang, att utdragna skeenden förkortas och dramatiseras.

Orsak och verkan förklaras inte med abstrakta resonemang, de konkretiseras och gestaltas i händelser med agerande personer som ofta är uppdiktade hjältar. Så skapades under antiken en mängd förklaringsmyter som fick så stor auktoritet att man trodde på dem som verklig historia.

Men förklaringsmyter är inte historia utan snarare en litterär genre, de kan därför inte bedömas utifrån historieforskningens krav på logik och sannolikhet. Det är denna motsättning mellan tro och vetande, mellan de bibliska berättelserna och arkeologernas fynd som är temat i denna bok.

14

101406 Bibeln.ORIG.indd 14

10-05-11 09.54.36

Gamla testamentet

Att skriva historia innebär att skildra människors villkor och tankar, deras görande och låtande i förgången tid, medan berättelser om gudars ingripande i människornas värld är sagor som med ett grekiskt låneord kallas myter (mythos). I forntiden kunde myter användas för att tyda fenomen i människornas tillvaro som man inte kunde förklara på rationell väg. Historikern däremot söker förklara komplicerade sammanhang genom att påvisa sannolika orsaker och trolig verkan, historikern använder sig av det logiska tänkandet, det som grekerna uttryckte med begreppet logos. Det var också så de tidigaste grekiska filosoferna resonerade när de spekulerade om världens uppkomst – utvecklingen från ett oordnat kaos till ett välordnat kosmos. Att det hade skett som en självständig procedur i naturen, det var alla grekiska filosofer överens om. Diskussionen gällde snarare vilket som var urämnet – var det vattnet, elden eller luften? För Thales, som levde på 500-talet f.Kr., var det vattnet som var jordens och livets upphov, i hans kosmologi fanns det ingen plats för en skapande gud.

Bibelns skapelseberättelse utgår också från vattnet, men över det öde och mörka vattnet svävar en gudsande som skapar dag och natt, himmel och jord, sol och måne, växter och djur samt människan. I Bibeln är det Gud som formar kosmos ur kaos. Liknande skapelseberättelser, fast med andra gudar i huvudrollen, finns i 15

101406 Bibeln.ORIG.indd 15

10-05-11 09.54.37

bibeln och arkeologerna flera gamla religioner. I den sekulariserade västvärlden anser man att skapelseberättelsen är ologisk och osannolik, den hänförs till mytologin och kan inte accepteras som vetenskap. Men märkligt nog kan man än i dag finna både journalister och politiker, lärare och forskare som hävdar att den bibliska skapelseberättelsen kan vara en tänkbar teori för världens uppkomst, det är då man förser myten med en pseudovetenskaplig etikett, exempelvis ”intelligent design”.

De grekiska filosoferna var väl medvetna om skillnaden mellan mythos och logos. De hade växt upp med myternas språk som ger enkla svar på komplicerade frågor genom att knyta fenomen och traditioner till gudar och hjältar. Men de hade också lärt sig att med logiskt tänkande dissekera myterna och avslöja de fördolda sammanhangen i dessa ofta pedagogiska berättelser.

Trodde grekerna verkligen på historien om hur kung Agamemnon offrade sin dotter Ifigenia och att gudinnan Artemis räddade flickan genom att i stället lägga en hind på offeraltaret? Trodde verkligen israeliterna på historien om hur Abraham tänkte offra sin son Isak, men att Gud inskred och befallde honom att i stället offra ett lamm? Eller var det så att grekernas och israeliternas hövdingar och präster förstod att det behövdes en guds auktoritet för att genomdriva en ny etik: att man inte längre skulle offra barn som man hade gjort tidigare och som grannfolket fenicierna fortfarande gjorde. Därför författade man en myt med en enkel handling och ett begripligt budskap.

Vi ska i detta kapitel granska några av de myter som ligger bakom berättelserna i Gamla testamentet.

Varken Gamla eller Nya testamentets författare avsåg att skriva en objektiv skildring av Mellanösterns historia under antiken. De skrev om Guds löften till sitt utvalda folk och om människornas brott mot avtalet med Gud. Många av Bibelns berättelser är snarare myter 16

101406 Bibeln.ORIG.indd 16

10-05-11 09.54.37

Gamla testamentet än historia, och därför måste vi betrakta Bibeln som en ideologisk skrift, inte som en historiebok. Den röda tråden i Gamla testamentet är den nationella myten om Det förlovade landet.

Men just därför att Bibeln inte är en historiebok dröjde det länge innan Gamla testamentet utsattes för en källkritisk granskning.

Tolkningsföreträdet har alltid legat hos de bokstavstroende, och det är ju inte så konstigt när man betänker att Bibelns texter under lång tid har reciterats vid judiska och kristna andaktstunder varje dag i stora delar av världen. Djupt religiösa människor är naturligen bokstavstroende, och de kan inte tänka sig att deras heliga skrift skulle kunna vara manipulerad: Om Bibelns texter inte överensstämmer med historikernas bild av det förgångna, då har väl historikerna fel! Och Den heliga skrift kan inte ha fel – i så fall är den inte en helig skrift.

Detta förklarar varför historikernas källkritik så länge gjorde halt inför Bibeln. Det förklarar också varför arkeologin i Palestina så länge varit inriktad på att söka bevisa sanningshalten i Gamla testamentets berättelser i stället för att kartlägga Palestinas forntidshistoria utan att snegla i Bibeln. Den moderna bibelforskningens språkvetare, arkeologer och historiker försöker nu att skilja ut vad som är sagor, myter, profetior och propaganda från de texter som möjligen kan ge oss glimtar ur Palestinas verkliga historia under antiken. Det sker dock inte utan motstånd från bokstavstroende predikanter och politiker – och även från religiösa vetenskapsmän.

Efter syndafloden De fem Moseböckerna betecknas ofta med sina latinska namn, som också ger en antydan om deras innehåll. Första Mosebok kallas Genesis (Ursprunget) och berättar om skapelsen samt om israeliternas härstamning från Noa och Abraham. Andra Mosebok heter Exodus (Uttåget) och handlar om hur Moses förde 17

101406 Bibeln.ORIG.indd 17

10-05-11 09.54.37

bibeln och arkeologerna israeliterna ut ur Egypten och på berget Sinai mottog Lagen. Tredje Mosebok heter Leviticus och beskriver i detalj de lagar som styr prästernas (leviternas) tillvaro. Fjärde Mosebok heter Numeri (Antalen) och beskriver ökenvandringen och folkräkningen av israeliterna. Femte Mosebok heter Deuteronomium (Den andra Lagen) och består av en samling förmaningstal av Moses inför hans förestående död.

Berättelsen om hur Gud skapade himmel och jord och de första människorna upptar bara en liten inledande del av Genesis. I dag är bibelforskarna överens om att berättelsen om skapelsens sex dagar är en myt som förklarar att människorna – liksom Gud – ska ha en vilodag den sjunde dagen; sabbaten är därför helig. De mer radikala forskarna menar att sabbaten var ett påfund av prästerna i Jerusalem. För att behålla sin makt ville de tvinga folket att komma till templet en dag i veckan.

Huvuddelen av Första Mosebok har som tema Guds löften och förbund med människorna samt de straff han utdömer över dem som har syndat genom att överträda Guds vilja och lag och därigenom bryter avtalet med Gud. I Första Moseboks sjätte kapitel berättas det att Gud ångrade att han skapat människorna, eftersom han tyckte att deras tankar och gärningar var alltigenom onda. Dock fanns det ett undantag, nämligen den gudfruktige och rättfärdige mannen Noa, som därför fick Guds uppmaning att bygga sig en ark, det vill säga ett mycket stort skepp: Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.

Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. (1 Mos. 6:17–19)

18

101406 Bibeln.ORIG.indd 18

10-05-11 09.54.37

Gamla testamentet Guds löfte räddade Noa och hans familj undan Syndafloden, och när vattnet sjunkit undan hade arken strandat på berget Ararat.

Noa släppte ut en duva och den kom tillbaka med en grönskande olivkvist som ett tecken på att jorden återigen blivit beboelig. Nu ångrade sig Gud än en gång och han upprättade ett nytt förbund med Noa och hans söner: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden (1 Mos. 9:11). Som tecken på detta nya förbund skapade Gud regnbågen.

Huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen i Första Mosebok är Noas ättlingar, främst patriarken Abraham, hans son Isak och sonsonen Jakob. Det mesta av dessa berättelser är myter som ska förklara topografiska namn, religiösa riter och sociala relationer.

Här får vi veta hur de olika folkgrupperna i Mellanöstern har fått sina namn och sina territorier, och hur de alla är mer eller mindre släkt med varandra.

Utgångspunkten är släkttavlan över Noas söner Sem, Ham och Jafet. Inom den äldre språkforskningen har man använt deras namn som beteckningar för de tre stora språkgrupperna semitiska, hamitiska och jafetitiska språk. Till Sems ättlingar räknades assyrierna, araméerna och hebréerna, medan Jafets ättlingar var européerna som slog sig ned på Medelhavets västra och norra kuster. Hams söner bosatte sig i Arabien och i Egypten, bland dem sonen Kush som blev far till Nimrod ”som var den förste härskaren på jorden”. I beskrivningen av Nimrods rike möter vi namnen Babel, Akkad, Assyrien och Nineve, platser som arkeologerna har kunnat lokalisera till Mesopotamien.

Alla dessa ättlingar till Noa talade ursprungligen ett och samma språk vilket underlättade för dem att planera den stora staden Babel där de också började bygga ett högt torn som skulle nå ända upp till himlen. Detta oroade Gud som inskred och skapade förvirring i människornas språk så att de inte längre kunde förstå 19

101406 Bibeln.ORIG.indd 19

10-05-11 09.54.37

bibeln och arkeologerna varandra utan måste avbryta byggandet. Berättelsen om Babels torn är alltså en myt som ska förklara varför vi människor talar så många olika språk.

En av Hams söner var Kanaan som blev stamfader för det folk som bodde i Palestina, Kanaans land. Men Kanaans far begick en allvarlig synd när han såg sin far Noa ligga berusad och naken i sitt tält. Detta berättade Ham för sina bröder: Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far; de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom sade han: ”Förbannad skall Kanaan vara, och den uslaste slav åt sina bröder.” (1 Mos. 9:23–25)

Myten om Hams synd och Noas förbannelse över Kanaan kom att rättfärdiga israeliternas erövring av Kanaans land.

Sagan om Abraham Bland Sems söner finner vi Terach vars tre söner hette Abraham, Nachor och Haran. I Första Mosebokens kapitel 11 står det att Abrahams far hade utvandrat med sin familj från staden Ur i Kaldéen, det bibliska namnet på södra Mesopotamien. De vandrade upp längs floden Eufrat till hettiternas land, och därifrån drog sedan Abraham vidare ned mot landet Kanaan. Nu slöt Gud ett förbund med Abraham: ”Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.” Vidare sade Gud till Abraham: ”Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar

20

101406 Bibeln.ORIG.indd 20

10-05-11 09.54.37

Gamla testamentet skall ni hålla på detta sätt: ni skall omskära alla av manligt kön.

Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos. 17:8–11)

Medan Abraham och hans barn drog genom landet och ned mot Egypten blev familjens svarta får utstötta ur stamgemenskapen.

Abrahams brorson Lot vandrade österut över floden Jordan och kom med sin hustru och sina två döttrar till staden Sodom, detta syndens näste som Gud skulle straffa med fullständig förstörelse.

Men Gud lät Lot och hans familj rädda sig från det brinnande Sodom på villkor att de inte såg sig om; Lots hustru lydde inte Gud, hon såg sig tillbaka och förvandlades till en saltstod. Som flykting levde Lot i en grotta och där förfördes han av sina döttrar.

Så blev Lot far till sina döttrars söner, Moab och Ben-Ammi. De var avlade i synd och från dem stammade israeliternas grannar, ökenfolken moabiter och ammoniter.

Som historisk berättelse har anekdoten om Lots öden och äventyr egentligen ingen mening, utan det rör sig om en myt som ska förklara ett tabu i Femte Moseboken (23:3): Ingen ammonit eller moabit får någonsin upptas i Herrens församling; inte ens deras efterkommande i tionde led får upptas där. Myten om Lot och hans döttrar ska förklara varför moabiterna och ammoniterna var skuldbelagda och tabuiserade.

Ismael, som var Abrahams son med den egyptiska tjänstekvinnan Hagar, drevs också ut i öknen. Ismael fick tolv söner som Bibeln utpekar som anfäder för lika många arabiska stammar. Enligt muslimernas heliga skrift Koranen var det Abraham och Ismael som byggde Kaba, det heliga monumentet i Mekka.

Abrahams andre son, Isak, hade två söner, tvillingbröderna Esau och Jakob. Lillebror Jakob lurade av sin storebror Esau dennes förstfödslorätt, den äldste sonens särskilda arvsrätt till boskapshjordar och betesmarker. På Esaus bön om faderns välsignelse svarade Isak: 21

101406 Bibeln.ORIG.indd 21

10-05-11 09.54.37

bibeln och arkeologerna Långt från den fruktbara jorden skall du bo, där ingen dagg faller från himlen.

Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din bror.

Men en gång skall du göra dig fri och kasta av dig hans ok. (1 Mos. 27:39–40)

Esau stöttes ut i öknen där han gifte sig med en dotter till Ismael, det vill säga med sin egen halvkusin. Han bosatte sig söder om Döda havet i landet Edom, som gränsade till Sinai. Men Esaus bror Jakob hade ännu icke något eget land. Det land som Gud hade lovat Abraham var ju Kanaans land, och det landet var tillsvidare stängt för Jakob och hans barn.

Gamla testamentets författare är verkligen inte opartiska, de tar ställning för Sem och Jafet mot Ham och Kanaan, för Abraham mot Lot, för Isak mot Ismael, för Jakob mot Esau. Det är en medveten tendens: ökenfolken som var israeliternas grannar och fiender utpekas som ättlingar till de svarta fåren i Noas släkt, de utstötta Ham, Kanaan, Lot, Ismael och Esau.

Det kan vara värt att observera att palestinierna i Gaza uppfattar sig som ättlingar till Esau, Isaks äldste son som blev lurad på sin förstfödslorätt av lillebror Jakob, han som också kallades Israel.

Jakobs tolv söner Första Moseboken slutar med berättelsen om Jakobs tolv söner.

Den näst yngste av dem hette Josef och han såldes av sina bröder som slav till Egypten, där han emellertid gjorde karriär och blev en betrodd ämbetsman hos farao. Den här berättelsen är en romantisk novell utan någon historisk kärna. Men den är också en 22

101406 Bibeln.ORIG.indd 22

10-05-11 09.54.37

Gamla testamentet förklaringsmyt som ska knyta samman sagan om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob med traditionen att israeliterna hade utvandrat ur Egypten under ledning av Moses. Berättelsen om Josef och hans bröder ska svara på frågan hur det kom sig att Israels barn hamnade i Egypten.

Berättelsen ska också förklara ursprunget till den federation av tolv stammar som bebodde och behärskade bergsbygderna på bägge sidorna av Jordanfloden. Enligt Bibeln bestod dessa stammar av ättlingarna till Jakobs tolv söner. Men det verkliga sammanhanget torde vara det omvända, det är ur stammarnas namn man har skapat stamfäderna: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Ishaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Federationen förklaras sedan med att stamfäderna var bröder, söner till Jakob och hans två hustrur Lea och Rakel samt hans barn med tjänarinnorna Bilha och Silpa.

Stammarnas bosättningsområden i Kanaan framgår av flera textställen både i Moseböckerna och annorstädes och avspeglar rimligen en historisk och geografisk verklighet. Ruben och Gad hade sina betesmarker öster om Jordan, medan Dan och Asher bodde i Galiléen. Längre ner levde Josef och Benjamin i de trakter som skulle bli Samarien, medan Juda och Simon höll till i bergen söderut i de trakter som skulle bli Judéen. Av texterna framgår också att styrkeförhållandet mellan stammarna förändrades över tiden. I sitt avskedstal till sönerna säger Jakob att Ruben, den förstfödde, inte längre är den främste i brödraskaran, utan att det är Juda: Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand … (1 Mos. 49:10). Men Jakobs älsklingsson är Josef, och Guds välsignelser ska strömma över Josefs huvud, över hjässan på fursten bland bröder (1 Mos. 49:26).

I Fjärde Moseboken ska israeliternas vapenföra män mönstras av Moses. Den överlägset största kontingenten kommer från Juda (74 600 man), den näst största från Dan (62 700). Vid den här 23

101406 Bibeln.ORIG.indd 23

10-05-11 09.54.38

bibeln och arkeologerna mönstringen existerar inte längre Josefs stam, den har delats mellan hans söner Efraim och Manasse. Därmed utökades antalet stammar till tretton, men det är likväl bara tolv stammar som får sina bosättningar anvisade i landet Kanaan. Levis stam skulle inte ha något eget landområde eftersom leviterna skulle vara präster och tempeltjänare. Deras rättigheter och skyldigheter skildras sedan i flera kapitel där det bland annat stadgas att de övriga stammarna ska betala tionde till leviternas försörjning.

Texterna om de israelitiska stammarnas spridning i Kanaan projicerar en historisk-politisk situation bakåt i tiden, ända till patriarkernas mytiska forntid, och de ger också en antydan om när denna projicering kan ha ägt rum. Det bör ha varit vid den tid då israeliterna hade formerat sig till de två hövdingadömena Judéen och Samarien som i slutet av 900-talet f.Kr. skulle bli kungariket Juda i söder och kungariket Israel i norr. Men de texter som framhäver leviternas särställning är säkert femhundra år yngre. De härstammar från en tid då Jerusalems präster och tempeltjänare hade fått en maktposition som gav dem möjlighet att skriva israeliternas historia utifrån sitt eget perspektiv och bland annat göra bröderna Moses och Aron, hjältarna i Exodus, till Levis ättlingar.

Levis särställning framhävs ytterligare i ännu senare texter som har hittats bland bokrullarna från Qumrangrottorna (se sidan 205). Där framstår Levi som den fjärde patriarken, son till Jakob, sonson till Isak och sonsonson till Abraham.

När skrevs Moseböckerna?

I mer än tvåtusen år har den hebreiska Bibeln varit översatt till grekiska och funnits tillgänglig för både textkritik och källkritisk forskning, men ännu i dag är bibelforskarna inte eniga om när de fem Moseböckerna skrevs, och inte heller om deras tillförlitlighet 24

101406 Bibeln.ORIG.indd 24

10-05-11 09.54.38

Gamla testamentet som historisk källa. I slutet av Femte Moseboken anges att Moses skulle ha skrivit allt, vilket knappast är rimligt – det skulle innebära att han har beskrivit sin egen begravning! De skarpsinniga analyser av skrifterna som språkforskarna har genomfört visar också på så många dubbleringar i texten och på så stora skillnader i språket att det över huvud taget inte kan ha varit en enda författare till de fem Moseböckerna. Moseböckerna är i stället en samling berättelser från olika tider. Där kan möjligen finnas en kärna av gamla muntliga stamlegender som har samlats in och redigerats i avsikt att skapa ett sammanhängande patriotiskt epos.

När det skedde vet vi inte med säkerhet, men forskarna pekar på tre olika situationer under antiken då det judiska folket har haft behov av nationell och religiös samling.

Den första var under kung Josia som under sin regeringstid (639– 609 f.Kr.) genomförde en rad reformer som avsåg att centralisera kulten av judarnas gud Jahve till templet i Jerusalem. Det var under restaureringen av templet år 622 f.Kr. som översteprästen Hilkia hittade en gammal bokrulle som han överlämnade till kungen, som läste den med både intresse och förfäran. Ty det var tydligt att folket i Jerusalem inte längre följde det förbund med Gud och de föreskrifter för kulten som fanns nedtecknade i bokrullen. Detta blev startpunkten för kung Josias reformer.

Många forskare menar att den bokrulle som Hilkia ”återfann” i själva verket var nyskriven, nämligen Femte Moseboken, den som kallas Deuteronomium, Den andra Lagen.

Den andra möjligheten är den ”babyloniska fångenskapen” (586–539 f.Kr.) då den babyloniska kungen Nebukadnessar hade bränt ner Jerusalem och Jahves tempel samt deporterat judarnas kungahov och ämbetsmän till Babylon; det rörde sig kanske om 10 000 personer. Exilen varade i ett halvt sekel, och många av de deporterade judarna lät sig integreras i Babylon, åtskilliga 25

101406 Bibeln.ORIG.indd 25

10-05-11 09.54.38

bibeln och arkeologerna stannade kvar där även efter att de befriats. Det är inte omöjligt att de fyra första Moseböckerna författades av judiska flyktingar i Babylon. Den hypotesen får stöd av det faktum att författarna till Moseböckerna haft god kunskap om den babyloniska kulturmiljön: flera platser i Mesopotamien omnämns och Bibelns berättelser om Skapelsen och om Syndafloden har sina förebilder i babyloniska myter.

En tredje möjlighet kan vara den situation som uppstod när den persiske storkonungen Kyros hade erövrat Babylon 539 f.Kr. och därefter lät de deporterade judarna återvända till Jerusalem och gav dem hjälp att återuppbygga templet. Det gällde då för prästerna i templet att förena de judar som hade varit kvar i Judéen med dem som återvände från Babylon, att efter ett halvsekels skilsmässa återskapa den religiösa och nationella identiteten, men nu som en provins i det persiska riket och utan politisk självständighet. De styrande i Jerusalem var inte längre kungarna av Davids ätt utan översteprästerna, ty Davids dynasti var då utslocknad.

Grekisk historieskrivning Oavsett vilken av de här situationerna som ledde fram till den judiska historieskrivningens födelse, är det intressant att konstatera att det är just under samma epok som den grekiska kulturen gör sitt stora språng framåt. Det är från mitten av 600-talet som grekiska legosoldater, sjöfarare och köpmän kommer i kontakt med de gamla kulturerna i Mesopotamien och Egypten. Och man kan tydligt se hur impulserna från Mellanöstern dyker upp i grekisk konst och litteratur, myter och vetenskap.

Men det finns en viktig skillnad mellan Grekland och Mellanöstern – i de grekiska samhällena fick prästerna aldrig någon maktposition. Den grekiska kulturen är sekulär, där finns filosofer 26

101406 Bibeln.ORIG.indd 26

10-05-11 09.54.38

Gamla testamentet men inga profeter eller predikanter. De grekiska filosoferna sökte rationella förklaringar till världens uppkomst och utveckling; i deras spekulationer fanns ingen plats för en skapelsegud som i den hebreiska bibeln. Grekerna utsåg erkänt kloka personer som utifrån sin erfarenhet skulle skriva nya och rättvisa lagar. Judarna hade fått sina lagar dikterade uppifrån, av präster som hävdade att Gud hade skrivit ned dessa lagar med sitt pekfinger på två stentavlor som han gav till Moses. Men förebilden till den judiska lagens stentavlor har arkeologerna hittat i de mesopotamiska städerna, där ristades gällande lagar in på stentavlor som ställdes upp på torgen. Mest berömda är de lagar som utfärdades av kung Hammurabi som regerade i Babylon på 1700-talet f.Kr. Grekernas historieskrivning handlade alltså inte om spelet mellan Gud och människor. Herodotos, som har kallats historieskrivningens fader, skildrade bakgrunden till de långa krigen mellan greker och perser. Han reste omkring i Mellanöstern och samlade fakta och intryck och kom till Athen 440 f.Kr. där han läste upp sin historiska berättelse. Under sina resor fick Herodotos höra att både Mesopotamien och Egypten hade en historia som var långt äldre än grekernas, och att det i Babylon och Memfis fanns arkiv med kungalistor som gick ett par tusen år tillbaka. Sådana kungalistor har arkeologerna hittat i ruinerna av Egyptens och Mesopotamiens kungapalats, men liknande arkiv eller dokument har man inte hittat i Jerusalem. Israeliternas allra äldsta forntid finns bara beskriven i Moseböckerna, i form av långa genealogiska uppräkningar där Noa och hans ättlingar tillskrivs en ålder av flera hundra år. Sådana legender hade greken Herodotos aldrig accepterat som historia.

Herodotos berättar utförligt om alla märkvärdigheter som finns att se i landet vid Nilen. Men om Palestinas historia har han inget att berätta, han nämner inte heller något om den hebreiska bibeln och dess berättelser. Herodotos har intervjuat lärda egyptiska 27

101406 Bibeln.ORIG.indd 27

10-05-11 09.54.38

bibeln och arkeologerna präster och namnger en hel rad faraoner ur Egyptens historia. Så är det ju inte med författarna till Moseböckerna. De berättar att Abraham en tid levde i Egypten, att Josef och hans bröder och deras ättlingar länge bodde i Nildeltat och att Moses växte upp vid Nilen. De vet att de egyptiska kungarna kallades farao, men de namnger inte en enda farao och har nästan inga upplysningar om det märkliga och mäktiga landet Egypten som ändå var nära granne med Palestina.

Herodotos återger åtskilliga anekdoter av mytisk karaktär, men han var också nyfiken, han reste runt i Mellanöstern för att söka efter den historiska bakgrunden till händelser i samtiden. Författarna till Moseböckerna var inte historiker, de var predikanter och organisatörer av det israelitiska samhället. För detta ändamål behövde de myterna, och vid behov kunde de omskapa historien till myter och propaganda.

Både Gamla testamentet och Herodotos historia innehåller skildringar ur Mellanösterns forntid, men de har alltså olika perspektiv och skilda syften.

I de riken som uppstod efter Alexander den stores erövringar i Mellanöstern på 300-talet f.Kr. möttes greker, judar, babylonier, perser, araber och egyptier. Det gav upphov till en internationell enhetskultur som vi kallar hellenismen, ty det dominerande språket var grekiskan, det språk som i tusen år hade talats i Hellas.

I konflikterna mellan Alexander den stores arvtagare kom både myter och historia att användas i propagandan. Berossos skrev Babylons historia åt Antiochos som härskade över Mesopotamien och Syrien, och Manetho skrev Egyptens historia åt kung Ptolemaios som residerade i Alexandria. Både Berossos och Manetho var infödda präster som kunde tyda arkivens dokument skrivna med kilskrift respektive hieroglyfer, men de skrev sina historieböcker på grekiska, och därigenom blev Mellanösterns historia känd för de lärde i den grekiskspråkiga världen. Tyvärr har inte Berossos och 28

101406 Bibeln.ORIG.indd 28

10-05-11 09.54.38

Gamla testamentet Manethos böcker bevarats, men de kan till stora delar rekonstrueras från utförliga referat hos andra antika författare.

När sedan den hebreiska bibeln översattes till grekiska på 200-talet f.Kr., (Septuaginta), blev det möjligt för grekiska filosofer att studera även Gamla testamentets skrifter, och många intellektuella greker konverterade till judendomen. Samtidigt var det åtskilliga judiska lärde som hade grekiska som modersmål. De fördjupade sig i Platon och Aristoteles och andra grekiska filosofers och vetenskapsmäns skrifter. Mötet mellan grekernas rationella tänkande och judarnas religiösa övertygelse var dock inte oproblematiskt. Det ledde till konfrontationer mellan tro och vetande både hos enskilda individer och mellan olika grupper.

Ett belysande exempel är Filon Judaeus, född cirka 30 f.Kr. Han var präst och ledande gestalt inom den stora judiska befolkningsgruppen i Alexandria. Han ingick i den delegation som begav sig från Alexandria till Rom för att söka befrielse för judarna från att dyrka den romerske kejsaren som gud; men kejsaren Gaius sade blankt nej.

Filon var en flitig forskare och skribent. Av hans skrifter framgår att han inte kunde hebreiska, han läste den hebreiska bibeln i dess grekiska översättning och han menade att dessa sjuttio översättare hade varit gudomligt inspirerade profeter. Men Filon var också väl bevandrad i den klassiska grekiska litteraturen och filosofin, han citerar både Platon och Aristoteles. Han var säkert också bekant med de filologer i Alexandria som nytolkade Homeros epos som allegoriska myter, och som hävdade att det bakom gudarna, hjältarna och händelserna i Iliaden och Odysséen dolde sig en annan och djupare mening. Med ett modernt språkbruk skulle man säga att de allegoriska myterna är kodade, och att endast de som känner koden kan förstå myternas budskap.

Det här synsättet kom nu Filon att applicera på Gamla testamentet, berättelserna i Första Moseboken skulle inte tolkas bokstavligt 29

101406 Bibeln.ORIG.indd 29

10-05-11 09.54.38

bibeln och arkeologerna utan symboliskt, det gällde framför allt skapelseberättelsen. Filon menade att Gud omöjligen kan ha skapat himmel och jord på bara sex dagar. Bibelns författare valde talet 6 enbart därför att 6 är det perfekta och fullkomliga talet, summan av sina faktorer antingen man adderar dem 1 + 2 + 3 = 6 eller multiplicerar dem 1 x 2 x 3 = 6.

Bakom talet 6 döljer sig en högre, gudomlig sanning.

Tidernas begynnelse Filons allegoriska tolkningar av Gamla testamentet kom att påverka de första kristna historieskrivarna, till exempel Julius Africanus på 200-talet och Eusebios på 300-talet när de försökte sammanställa en kronologi för Bibelns historia. Julius Africanus menade att varje dag i skapelsen motsvarade 1 000 år, hela skapelsen tog alltså 6 000 år. Jesu födelse hade inträffat 5 500 år efter att Gud hade påbörjat skapelsen och 500 år senare skulle historien ta slut.

Så blev det nu inte och då måste man justera Julius Africanus kronologi så att historien skulle ta slut år 1000 eller år 1500 e.Kr. När inte heller denna prognos slog in föreslog Martin Luther att skapelsens sjunde dag, den eviga sabbatsdagen, skulle inträffa år 2000. Detta skulle då innebära att Guds skapelseverk hade börjat omkring 4 000 år före Kristi födelse. Andra teologer specificerade Skapelsen till år 3349 före Kristi födelse. Den irländske ärkebiskopen Ussher gav 1650 ut en skrift där han hävdade att skapelsen hade ägt rum år 4004 f.Kr. Denna kronologi blev den anglikanska kyrkans officiella ståndpunkt och därigenom också den giltiga bibelkronologin för Englands alla vetenskapsmän – ända till den moderna geologins genombrott på 1830-talet. Men inom judendomen använder de djupast troende den kronologi som redan på 300-talet konstruerades utifrån en komplicerad kombination av solåret och månåret som projicerades bakåt i tiden. Enligt denna kronologi ägde skapelsen rum för omkring 5 760 år sedan.

30

101406 Bibeln.ORIG.indd 30

10-05-11 09.54.39

Gamla testamentet Petrus Bång, som var biskop i Viborg, gav 1694 ut sin Chronologia Sacra och skrev de kronologiska tabellerna till Karl XII:s bibel när den utgavs 1703. Där står det bland annat: År 1 – Gud hafwer skapat himmel och jord, och på sistone människan til sit beläte. År 1656 – Syndafloden kommer öfwer werlden i begynnelsen af Noahs sjette hundrade ålders år. År 2048 – Gud gör med Abraham et förbund, och befaller honom at omskära sig. År 2493 – Mose dör i de Moabiters land i sit 120 ålders år. År 2931 – Wid denna tiden dödde David, och Salomo regerade efter sin fader. År 3970 – Christus wår Frälsare aflad. Johannes Döparen föddes 6 månader förr än vår Herre Christus.

Den här kronologin bygger naturligtvis på spekulationer och på en bokstavstroende läsning av Moseböckerna. Den förutsätter att man accepterar Julius Africanus tanke att skapelsen tog 6 000 år och inte 6 dagar. Den förutsätter också att patriarkerna och andra gestalter i Gamla testamentet verkligen har existerat som historiska personer och att de dessutom uppnått den anmärkningsvärt höga ålder som Bibeln anger. Noa skulle ha levt i 950 år och Sem i 600, Abraham skulle ha blivit 175 år, Isak 180, Jakob 147, Josef 110 år. Den här bibliska kronologin togs på fullt allvar ända in i modern tid. I 1838 års utgåva av Karl XII:s bibel finns biskop Bångs tidstavla fortfarande med och den lästes flera decennier framåt, just de decennier då jordens och mänsklighetens historia blev totalt omvärderad av geologer och biologer.

Redan under upplysningstiden hade Voltaire och andra filosofer börjat kritisera föreställningen att Moses själv skulle ha skrivit de fem Moseböckerna. Den moderna bibelforskningens portalfigur 31

101406 Bibeln.ORIG.indd 31

10-05-11 09.54.39

bibeln och arkeologerna är emellertid Julius Wellhausen som 1878 gav ut sitt epokgörande verk Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen var verkligen ett barn av sin tid, han hade tagit djupa intryck av framstegen inom naturvetenskaperna. Charles Lyell hade utgivit Principles of Geology i tre volymer åren 1830–1833, och Charles Darwin kom 1859 med sin revolutionerande bok On the Origin of Species through Natural Selection.

Wellhausen ville överföra naturvetenskapernas idéer till den humanistiska forskningen. Han menade att Moseböckernas texter kunde studeras ungefär som en geologisk lagerföljd eller som stratigrafin i en arkeologisk djupgrävning. Genom språkanalys kunde man ordna texterna i en inbördes tidsföljd, det vill säga i en relativ kronologi, utan att ange deras exakta tillkomsttid i en absolut kronologi. Wellhausen applicerade också Darwins utvecklingslära på historien. Varje civilisation har haft sin uppgång, sin kulmen och sitt förfall, så hade det varit med alla de antika kulturerna och så hade det också varit med det judiska folkets historia i forntiden.

När Lyells, Darwins och Wellhausens forskningsresultat blev allmänt accepterade förpassades Adam från den bibliska historien till myternas värld och Skaparen försvann utom synhåll. Men Noa och patriarkerna, Moses och David fanns ju kvar och för att placera in dem i antikens historia måste historikerna likafullt förlita sig på de beräkningar som utgick från Skapelsen. Någon annan kronologi för den bibliska historien fanns faktiskt inte. Och denna bibliska kronologi kunde ju synkroniseras med den kristna kyrkans tideräkning, den som har Jesu födelse som nollpunkt och som hade konstruerats på 500-talet av Dionysius Exiguus, lärd arkivarie hos påven Johannes I. Dionysius tog fasta på uppgiften i Lukasevangeliet att Johannes Döparen hade framträtt i kejsar Tiberius femtonde regeringsår, och att han då hade döpt Jesus i Jordanflodens vatten.

Jesus torde vid den tiden ha varit strax under 30 år.

32

101406 Bibeln.ORIG.indd 32

10-05-11 09.54.39

Gamla testamentet Romarrikets officiella kalender var fortfarande i bruk inom påvekyrkan under Johannes I och hade Roms grundläggning som nollpunkt. Enligt den kalendern inföll Tiberius femtonde regeringsår under år 781 efter Roms grundläggning (ab urbe condita).

För Dionysius Exiguus var det logiskt att förlägga Jesu födelse ungefär trettio år tidigare, han utsåg år 754 ab urbe condita till Anno Domini 1, det vill säga ”Herrens första levnadsår” det år som vi kallar år 1 efter Kristi födelse. Den kristna tidräkningens nollpunkt är sålunda Jesu födelsestund på natten mellan år 1 f.Kr. och år 1 e.Kr. Dionysius Exiguus konstruerade en tidräkning som var lika spekulativ som de kronologier som utgick från Roms grundläggning eller från skapelseberättelsen i Bibeln, alla hade de en nollpunkt som var oprecis och som inte kunde verifieras.

Men om man synkroniserar årtalen i Bångs Chronologia Sacra med Dionysius Exiguus tidräkning ser de faktiskt ganska trovärdiga ut. Då skulle Syndafloden ha inträffat år 2314 f.Kr. och Guds förbund med Abraham slutits år 1822 f.Kr. Moses skulle ha dött år 1477 f.Kr. och David år 1039 f.Kr. Märkligt nog kan dessa konstruerade årtal fortfarande åberopas i diskussionerna om den bibliska historien. Särskilt för de bibeltrogna blev det nu angeläget att placera in dessa händelser och personer i Mellanösterns forntidshistoria så som den skisserats av Herodotos, Berossos och Manetho. På så sätt skulle man kunna visa att det som Gamla testamentet berättar verkligen har inträffat, att Gamla testamentets berättelser skulle kunna vara en sannfärdig del av antikens historia.

De bokstavstroende bibelläsarna såg naturvetenskaperna som ett hot mot Bibelns ord och därmed som ett hot mot deras egen trygga värld. Men i den nya vetenskapen arkeologi såg de en möjlighet, arkeologiska utgrävningar i Heliga landet skulle ju kunna uppenbara materiella lämningar efter de platser som omnämns 33

101406 Bibeln.ORIG.indd 33

10-05-11 09.54.39

bibeln och arkeologerna i Bibeln och därmed bekräfta sanningshalten i Bibelns böcker.

Resonemanget är logiskt och förståeligt, men förutsätter att de arkeologiska undersökningarna bedrivs som ett objektivt sanningssökande, och att resultaten tolkas utan förutfattade meningar och utan religiösa, politiska eller ekonomiska biavsikter. Men så har det inte alltid varit med arkeologin i Mellanöstern.

34

101406 Bibeln.ORIG.indd 34

10-05-11 09.54.39

Arkeologins pionjärer

När Karl XII:s bibel trycktes 1703 hade Europa mycket liten kunskap om Mellanösterns forntid. Ingen kunde tolka de egyptiska hieroglyferna och den mesopotamiska kilskriften var okänd. Hela Mellanöstern var inlemmat i den turkiske sultanens imperium och ytterligt få européer hade skådat pyramiderna vid Nilen eller ruinkullarna vid Eufrat. Eftersom Bibeln var den enda skriftliga källa man hade att tillgå, var det naturligt för pilgrimer till Heliga landet att sätta de gamla ruinerna i förbindelse med Bibelns berättelser. Man föreställde sig att pyramiderna i Egypten hade varit de kornbodar där Josef lagrade spannmål åt farao och en hög ruinkulle vid Mosul utpekades som resterna av Babels torn. I den koptiska Sergiuskyrkan i Kairo förevisades den krypta där Heliga familjen sökte skydd under sin flykt till Egypten.

Under 1600-talet hade en del franska jesuiter kommit till Egypten för att missionera bland de kristna kopterna, men de gjorde också iakttagelser om befolkningen och ritade av de gamla monumenten. Fader Claude Sicard kom till Kairo 1707 som missionär, men ägnade sig också åt att utforska landet där han skulle leva ända till sin död tjugo år senare. Han sökte bland annat kartlägga den väg som Moses och israeliterna tagit vid sin flykt från Egypten till Röda havet. Sicard gjorde också en lång resa uppför Nilen ända till Assuan för att kartera landet. Det blev den första användbara 35

101406 Bibeln.ORIG.indd 35

10-05-11 09.54.39

bibeln och arkeologerna kartan över Egypten, och han sände den omgående till kungen i Paris. Även andra stormakter började nu sända rapportörer till Egypten, måhända var de också spioner. Karl XII var vid den här tiden inkvarterad i Bender som gäst och flykting hos den turkiske sultanen.

I den miljön blev den svenske kungen intresserad av Orienten och 1710 sände han iväg tre ritkunniga officerare till Egypten. De kom tillbaka efter ett år med trehundra teckningar och sexhundra antika föremål samt en mumie. Tyvärr blev hela samlingen förstörd vid den brand som utbröt under kalabaliken i Bender 1712. Det året var också prästen Michael Eneman i Egypten. Han gjorde uppmätningar av de stora pyramiderna och studerade landets folk och språk. Han tog sig till Katarinaklostret i Sinai där han kopierade antika grekiska manuskript. Eneman besökte både Jerusalem och Betlehem innan han återkom till Bender och avlade rapport för Karl XII som belönade honom med en professur i Uppsala.

Men de bästa och mest noggranna kartorna och teckningarna presterades av den unge danske sjöofficeren Frederik Ludvig Norden. Han hade av danske kungen skickats ut i Europa för studier när han 1737 fick i uppdrag att bege sig Egypten. Där gjorde han noggranna karteringar av området kring pyramiderna och fortsatte sedan söderut på Nilen. Från båten ritade han utmärkta kartor och exakta teckningar av alla stora tempel. Han kom till Assuan och fortsatte en bra bit in i Nubien innan han tvingades vända. Norden kom att få mycket beröm för sina kartor och teckningar både i Danmark och i England där han invaldes i den fina forskningsakademin Royal Society. Norden avled redan 1742, endast 34 år gammal, och hans material blev inte publicerat förrän tolv år senare och fick då stor betydelse för européernas kunskap om Egypten. Ännu större inflytande fick den bok som fransmannen Constantin Volney gav ut 1787. Han var historiker och hade skrivit en avhandling om Herodotos kronologi innan 36

101406 Bibeln.ORIG.indd 36

10-05-11 09.54.39

Arkeologins pionjärer han fick tillfälle att själv göra en resa till Egypten. Volneys bok blev mycket populär – en av hans mest entusiastiska läsare var Napoleon Bonaparte.

Napoleon i Egypten De arkeologiska utgrävningarna i Mellanöstern började inte som fristående vetenskapliga projekt, de var i själva verket en biprodukt av det storpolitiska maktspelet. Både England och Frankrike sökte efter en kortare handelsväg till Indien än den långa seglatsen runt Afrika, och man föreställde sig att den vägen gick antingen från Medelhavet över Syrien och via Eufrat ned till Persiska viken eller från Nilen ut till Röda havet. Kapplöpningen mellan stormakterna ledde naturligtvis till krig om makten över Medelhavet och kamp om ökat inflytande i de länder som fortfarande lydde under sultanen i Istanbul. Det var för att vinna denna kapplöpning om vägen till Indien som den franske generalen Napoleon Bonaparte på våren 1798 seglade ut på Medelhavet med 200 fartyg och 34 000 soldater för att sätta kurs mot Egypten. I början av juli kunde flottan ankra i en stor vik vid Abukir ett par mil öster om Alexandria, som gav sig utan strid. Därifrån marscherade de franska soldaterna mot Kairo. Den 21 juli ställde Napoleon upp sin armé i ökenranden med de stora pyramiderna inom synhåll.

Före attacken mot den turkiska hären eldade han sina trupper med ett flammande tal som har blivit berömt: ”Soldater! Från dessa pyramider blickar fyrtio sekler ner på er!”

Man har undrat över hur Napoleon kunde beräkna pyramidernas ålder så pass bra, han tog fel bara på ett par hundra år. På hans tid visste man nämligen inte alls när pyramiderna hade byggts, gissningarna pendlade mellan 2000 år f.Kr. och 1000 år f.Kr., och Napoleons beräkningar var väl också en gissning. Eller också var 37

101406 Bibeln.ORIG.indd 37

10-05-11 09.54.39

bibeln och arkeologerna det bara en retorisk gest, siffran 40 förekommer ju ofta i Bibeln som ett symboliskt tal som betecknar en lång opreciserad tidrymd: syndafloden pågick i 40 dagar, israeliternas ökenvandring varade i 40 år, Jesus fastade i öknen i 40 dygn och tillbringade 40 timmar i dödsriket.

Men general Bonaparte hade uppenbarligen ett stort intresse för Egyptens forntid och han var väl påläst. I sin armé medförde han också en vetenskaplig expedition om 167 man, det var bland annat ingenjörer, lantmätare, kartografer och tecknare. Ledare för expeditionen var Vivant Denon, tidigare diplomat och själv en skicklig tecknare. Denon och några av hans medarbetare följde med den del av Napoleons armé som jagade de turkiska trupperna söderut. De övriga vetenskapsmännen stannade i Kairo där Napoleon grundade L’Institut d’Egypte för utforskningen av landet.

Vetenskapsmännen fick nu i uppdrag att samla in all möjlig information om Egypten, både ruiner och inskrifter, krokodiler, kameler och ovanliga växter. Men fransmännens ockupation varade inte så länge, bara tio dagar efter det segerrika slaget vid pyramiderna hade den brittiska flottan under befäl av amiral Nelson upptäckt de franska fartygen vid Abukir. Med en djärv manöver kunde Nelson överraska Napoleons flotta som sköts sönder och samman, och från den 2 augusti var alla egyptiska hamnar blockerade av de engelska krigsfartygen. Napoleon var nu instängd i Egypten, men efter ett drygt år lyckades han smita iväg med två fregatter; i hans sällskap fanns då också Vivant Denon med sina ovärderliga teckningar i bagaget.

På våren 1801 landsteg en brittisk armé i Egypten och besegrade de franska trupperna. Enligt kapitulationsakten fick de franska vetenskapsmännen behålla sina anteckningar och skisser, men de måste lämna ifrån sig alla antika föremål som de hittat. Från L’Institut d’Egypte överlämnades en lista på femton särskilt fina fynd. Som nr 8 på denna lista stod en sten av svart basalt med 38

101406 Bibeln.ORIG.indd 38

10-05-11 09.54.40

Arkeologins pionjärer inskriptioner som en fransk soldat hade hittat på Nilens strand vid staden Rosette. Fransmännen fick göra avklappningar av stenen och kopiera inskriptionerna innan stenen fördes till England där den placerades på hedersplats i British Museum år 1802. Samma år utgav Vivant Denon sin reseberättelse Voyage dans la Basse et la Haut Egypte och 1809 började publiceringen av hans vetenskapliga verk Description de l’Egypte i många stora volymer.

Denons teckningar och beskrivningar av ruinerna vid Nilen har gjort honom förtjänt av hedersnamnet ”egyptologins fader”, men nyckeln till förståelsen av den fornegyptiska civilisationen fanns på stenen från Rosette.

Hieroglyfernas hemligheter Rosettestenen är täckt av tre långa och helt olika inskrifter. Den översta är skriven med egyptiska hieroglyfer (14 rader), den mellersta är utförd med en kursiv och förenklad form av hieroglyfer som kallas demotisk skrift (32 rader), och den nedersta inskriften består av grekiska bokstäver (54 rader).

Den grekiska texten har varit lätt att läsa, den är ett dokument från år 196 f.Kr. där prästerskapet i Memfis hyllar rikets grekiske kung Ptolemaios V. Det är logiskt att anta att det är samma innehåll även i de två egyptiska texterna, och i så fall borde man utifrån den grekiska versionen kunna dechiffrera de två egyptiska inskriptionerna. Runt om i Europa satt nu språkforskare med kopior av Rosettestenens inskrifter och försökte tyda den grekiska textens motsvarigheter i hieroglyferna, en av dem som kom en bit på väg var den svenske orientalisten Johan David Åkerblom.

Men det blev en fransman, Jean François Champollion, som löste hieroglyfernas gåta. Det var 1822 och han var då 32 år, ett par år senare kunde han presentera utkastet till en fornegyptisk grammatik.

39

101406 Bibeln.ORIG.indd 39

10-05-11 09.54.40

bibeln och arkeologerna Dechiffreringen av hieroglyferna innebar ett fantastiskt genombrott för egyptologin. Nu kunde man läsa obeliskernas hyllningar till egyptiska faraoner, grekiska kungar och romerska kejsare.

I gravarna kunde man läsa texterna ur ”Dödsboken”, och i palatsruinerna låg lertavlor med faraonernas korrespondens. Bland relieferna och papyrusdokumenten fanns också långa listor över forntidens faraoner och deras regeringslängd med tillhörande notiser om viktiga händelser. Det var tydligen sådana kungalistor som Herodotos och Manetho hade tagit del av. Egyptens faraoner och präster förde alltså anteckningar över landets historia, vilket i sin tur förutsätter att de hade tillgång till en årskalender. Och så var det faktiskt. Egypten levde efter ett solår om 365 dagar, och årsskiftet förlades till den dag då Nilens årliga översvämning började, vilket normalt skulle sammanfalla med den dag då Sothisstjärnan (Sirius) blev synlig just före soluppgången.

Men det egyptiska solåret var inte exakt så långt som det astronomiska solåret, som är 365 1/4 dygn. Det resulterade i att under en fyraårsperiod kom den egyptiska kalendern att gå fel med ett dygn, och på 120 år visade den fel med en hel månad; först efter 1 460 år skulle kalenderns nyårsdag åter sammanfalla med Sothisstjärnans position vid soluppgången. Så hände år 139 f.Kr., och från denna tidpunkt har egyptologerna med den moderna astronomins hjälp kunnat räkna baklänges och fastställa att den första egyptiska årskalendern började användas vid den nilöversvämning som enligt vår tideräkning ägde rum i juli år 2773 f.Kr. Hieroglyftexterna har alltså gjort det möjligt att upprätta en trovärdig kronologi över Egyptens forntidshistoria, men denna kronologi går inte att synkronisera med berättelserna i Gamla testamentet. Ingenstans i det egyptiska skriftmaterialet finns hänvisningar till Josef och hans bröder, ingenstans nämns Moses, Aron och Josua som hade anfört israeliternas upproriska uttåg ur Egypten. De mäktiga kungarna David och Salomo, som skulle ha residerat i Jerusalem, lyser med sin frånvaro. Tolkningen av 40

101406 Bibeln.ORIG.indd 40

10-05-11 09.54.40

Arkeologins pionjärer hieroglyferna innebar att ljuset spred sig över Egyptens forntid, men Heliga landets historia låg fortfarande i dunkel.

Mesopotamiens ruinkullar Det är skillnad på ruiner och ruiner. I Egypten hade Nilen redan i forntiden skurit sig ned i en djup ravin kantad av branta bergsstup.

Här fanns de stenbrott som levererade byggnadsmaterialet till faraonernas tempel och palats, stora block av kalksten, sandsten eller granit. Egyptens monumentala byggnader rasade inte av sig själva, utan demolerades när lokalbefolkningen plockade ner stenblocken för att använda dem till nya hus, kyrkor och moskéer.

I Mesopotamien var situationen en helt annan. Där finns inga berg utan floderna Eufrat och Tigris rinner genom ett enormt slättområde som delvis består av sankmarker och träsk. Floderna för med sig massor av slam som sjunker till botten vilket leder till att floderna undan för undan höjer sig över slätten och måste vallas in för att inte svämma över sina bräddar. När vallarna ibland brister leder det till omfattande översvämningar eftersom landet är så platt. Det forntida Mesopotamien var faktiskt en enda stor gräsbevuxen leråker och där fanns ingen sten att bygga tempel och palats av. Men det fanns lera i överflöd, och det var lätt och billigt att forma lertegel som fick torka och stelna i den heta solen.

Bränt tegel var däremot sällsynt, ty det fanns inte heller några skogar att elda med i Mesopotamien. Det byggnadstimmer man behövde fick man flotta nedför floderna från bergen i Libanon, Turkiet och Persien.

Soltorkat tegel har inte samma hållbarhet som bränt tegel eller kalksten. Vid häftiga regn och långa översvämningar blir lerteglet uppblött och faller sönder, husgrunderna sjunker ihop, väggarna rasar och kan inte byggas upp igen. Man får helt enkelt rasera husresterna och bygga ett nytt hus av soltorkat lertegel ovanpå 41

101406 Bibeln.ORIG.indd 41

10-05-11 09.54.40

bibeln och arkeologerna det gamla huset. Efter ett par generationer med raserade hus ligger byn på en kulle som höjer sig över slätten. En sådan kulle kallas tell på arabiska och det fanns hundratals sådana kullar i Mellanöstern när arkeologerna kom dit. En av arkeologins pionjärer var engelsmannen Austen Henry Layard som i sin bok Nineveh and its remains berättar hur han från sitt nattläger på Tell Afar skådade ut över en vidsträckt slätt som sträcker sig västerut mot Eufrat och försvinner i ett disigt fjärran. Ruiner efter antika städer och byar höjde sig runt omkring, och medan solen sänkte sig räknade jag till över hundra ruinkullar som kastade sina mörka och allt längre skuggor över slätten.

Layard kom till Mesopotamien 1845 men långt före honom hade en rad europeiska köpmän och upptäcktsresande ridit genom de här trakterna. Den mest berömde är ju Marco Polo som år 1271 följde med sin far och farbror på deras långa resa från Konstantinopel genom Persien och Centralasien ända till Kina. Marco Polo var då en ung man som for på sin första utlandsresa för att skola sig till köpman. Han har utförligt berättat om varuproduktionen och köpenskapen i de stora städerna Bagdad, Ormuz, Samarkand och Kashgar. Marco Polo nämner emellertid ingenting om de antika ruiner han måste ha sett. De tycks inte ha intresserat honom, han hade väl så många andra och viktigare saker att notera.

Det skulle dröja flera hundra år innan europeiska resenärer i Mellanöstern började rapportera om de antika ruinerna i Persien och Mesopotamien. Pietro della Valle var en rik adelsman från Rom som 1614 begav sig på vallfärd till Heliga landet, varifrån han fortsatte till Mesopotamien, Persien och Indien. Först efter tolv år kom han tillbaka och började skriva på sin reseberättelse som kom ut i tre band 1650–1658. Jean Chardin var en fransk juvelerare som gick i tjänst hos sultanen i Istanbul, han kom till Bagdad 1666. I sin rapport har han också beskrivit ruinerna av 42

101406 Bibeln.ORIG.indd 42

10-05-11 09.54.40

Arkeologins pionjärer Persepolis, de persiska storkonungarnas palats på 400-talet f.Kr. Även den tyske läkaren Engelbert Kämpfer kom till Persepolis vid den här tiden, liksom Cornelis de Bruin som var den som gjorde de bästa teckningarna av skulpturerna som fanns i palatsruinerna.

Kilskriftens gåta Alla dessa resenärer hade observerat att det också fanns inskrifter på väggarna i ruinerna av Persepolis, men skrivtecknen var helt okända för dem. Tecknen påminde mest om avtrycken efter fåglars fötter i våt sand, och det var svårt att rita av dem exakt. Det är dessa tecken som vi nu kallar kilskrift. Men hundra år senare kom en skolad vetenskapsman till Persepolis. Det var den danske geografen Carsten Niebuhr som tillsammans med ett par andra forskare i olika ämnen gjorde en resa runt arabiska halvön till Indien. Vid framkomsten fanns bara Niebuhr kvar, de övriga hade avlidit under resans gång. Niebuhrs resebeskrivning gavs ut 1774 och kom genast att få mycket stor betydelse för fornforskningen eftersom hans observationer och analyser var metodiska och vetenskapliga. Niebuhr var den förste som identifierade en ruinkulle med en plats som omnämns i Bibeln. Det var när han kom till Mosul och man pekade ut en kulle som på den lokala dialekten kallades Nunia och en moské där profeten Jona skulle ligga begravd. Enligt Bibeln hade Jona sänts av Gud till den stora staden Nineve i assyriernas land för att få dess syndiga befolkning att göra bot och bättring, vilket han också lyckades med. Traditionen om Jona samt själva likheten mellan namnen Nineve och Nunia fick Niebuhr att dra slutsatsen att byn Nunia stod på ruinerna av det antika Nineve. En annan kulle i närheten benämndes Kalla Nunia vilket kunde betyda Nineves borg. På den kullen låg en by som hette Kujundschik.

Carsten Niebuhr kom även till Persepolis och där ritade han 43

101406 Bibeln.ORIG.indd 43

10-05-11 09.54.40

bibeln och arkeologerna av ett antal reliefer och kilskriftstexter. Dessutom analyserade han kilskriften noga och kunde konstatera att den bestod av en bokstavsskrift med tjugofyra systematiskt ordnade tecken. Han noterade också att inskrifterna i Persepolis förelåg i tre olika versioner, de var troligen avfattade på tre olika språk av vilka det ena rimligen borde vara fornpersiska.

När Niebuhrs resebeskrivning kom ut med hans teckningar och analys av kilskriften i Persepolis väckte det stor entusiasm i den lärda världen, och många förslag till tolkningen av texterna lades fram. Det blev emellertid en amatör, den 27-årige tyske läraren Georg Friedrich Grotefend, som 1802 presenterade en bra och godtagbar tolkning av den fornpersiska texten, bokstav för bokstav.

Det visade sig vara en kunglig dedikation som innehöll kunganamnen Darius och Xerxes. Men de övriga två texterna var avfattade på språk som man inte kunde tolka, vilket var en besvikelse. Ty det var ju dessa okända mystiska språk från forntiden som var kilskriftens mest spännande gåta. Så kom det sig att Grotefends upptäckt faktiskt föll i glömska.

Arkeologerna i Mesopotamien I det storpolitiska maktspelet om Centralasien var Englands huvudmotståndare tsarens Ryssland. Det är förklaringen till att Ostindiska kompaniet och den engelska armén i Indien sände så många officerare på uppdrag till Afghanistan och Persien som spioner eller diplomater. En av dem var den unge kadetten Claudius James Rich som skickades av Ostindiska kompaniet till Bombay och därifrån till Bagdad, där han slog sig ned 1808. Med tiden kom han att göra flera utflykter till ruinerna i trakten och även företa mindre utgrävningar där. Rich samlade stenar, lertavlor och rullsigill med inskriptioner, och efter hans död 1821 sålde hans änka samlingen med 32 lertavlor med kilskriftstexter och 44

101406 Bibeln.ORIG.indd 44

10-05-11 09.54.40

Arkeologins pionjärer 800 orientaliska manuskript till British Museum i London – men ännu kunde ingen tolka dem.

På hösten 1818 fick Rich besök av konstnären Robert Ker-Porter som ritade av föremål i hans samling med ovanlig skärpa och exakthet, hans teckningar var enligt Rich de bästa som dittills hade gjorts. Robert Ker-Porter gav 1821 ut en bok om sina resor i Centralasien illustrerad med de egna teckningarna. Det här var före uppfinningen av fotografiet, och alla teckningar var viktiga för fornforskningen. De var de enda bilder man hade tillgång till, de kunde ju också tryckas och spridas i tidskrifter och böcker. Och exakta teckningar av inskrifterna var naturligtvis nödvändiga för att man skulle kunna dechiffrera kilskriften.

Henry Rawlinson var en sportig löjtnant som 1833 skickades från Bombay till Persien, han fick sedan bege sig till Afghanistan och blev småningom brittisk generalkonsul i Bagdad och slutligen ambassadör i Teheran. Vid sidan av sin diplomatiska verksamhet ägnade sig Rawlinson åt studier av Mellanösterns folk och språk, ruinerna och antikviteterna – inte minst var han fascinerad av kilskriftens gåta. Han kände troligen inte till Grotefends upptäckt, och när han fick tillfälle att titta närmare på en persisk relief med inskrifter högt uppe på en brant bergvägg vid Behistun, beslöt han sig för att rita av den och försöka tolka inskrifterna. Han insåg snart att det rörde sig om tre olika texter, och han kunde, precis som Grotefend, ganska snart tolka den enklaste texten som fornpersiska. Rawlinson publicerade sin tolkning av den fornpersiska texten 1846, men de andra två inskrifterna gick han bet på. Han insåg nämligen att deras tecken inte var tecken för ett enda ljud som bokstäverna i fornpersiskan, utan de kunde stå för flera olika ljud och även för stavelser. När han gav offentlighet även åt denna hypotes möttes han av misstro och förorsakade ett internationellt akademiskt gräl.

För att få slut på detta kaos beslöt Royal Asiatic Society i 45

101406 Bibeln.ORIG.indd 45

10-05-11 09.54.41

bibeln och arkeologerna London att beställa en översättning av en nyfunnen kilskriftstext.

Beställningen gick till Rawlinson och tre andra experter som ovetande om varandra skulle lämna varsitt förslag i slutet konvolut för bedömning. De fyra översättningarna visade en förvånande samstämmighet både ifråga om innehållet och om de enskilda tecknens betydelse och de publicerades 1857. Nu kunde man läsa kilskriften och tyda de skriftliga dokumenten, och därmed hade man fått en nyckel till Mesopotamiens forntidshistoria.

De assyriska kungapalatsen Just vid den här tiden fick forskarna tillgång till en stor mängd nya texter nedtecknade med kilskrift. Det var texter av alla de slag som man hittade när man började göra utgrävningar i de stora ruinkullarna. Men beklagligtvis var de första utgrävarna inte utbildade arkeologer utan snarare äventyrare i tjänst hos stormakternas utrikesförvaltningar. Deras målsättning var inte att skaffa fram mer kunskap om Mellanösterns forntid, deras avsikter var i stället att få tag i antikviteter, konstskatter som skulle berika museerna i Paris och London.

Den förste utgrävaren var en fransk läkare, Paul Emile Botta, som efter att ha varit konsul i Alexandria sändes till Mosul 1843 för att spåra upp antikviteter. Botta följde Carsten Niebuhr i spåren och började gräva vid Kujundschik, i den kulle som Niebuhr hade utpekat som ruinerna av borgen i Nineve. Men här fann han inte så mycket av värde utan lockades av sina lokala medarbetare till en annan kulle vid byn Khorsabad. Och där fick han napp, han hittade resterna av ett assyriskt palats med reliefer och stora skulpturer i överflöd. När Botta rapporterade till Paris om sina fynd, skickade Franska Akademien nya pengar till fortsatta grävningar, men de skickade också en tecknare som skulle föreviga 46

101406 Bibeln.ORIG.indd 46

10-05-11 09.54.41

Arkeologins pionjärer konstskatterna innan de skadades eller förkom. Det visade sig vara en klok åtgärd. En hel del föremål föll nämligen sönder i den starka solvärmen och de största skulpturerna sågade Botta i bitar för att lättare kunna transportera dem på flottar nedför Tigris. De första flottarna kapsejsade, men den andra sändningen kom ned till Basra och fördes vidare till Paris och Louvremuseet där skulpturerna ställdes upp 1847. För Bottas efterträdare i Khorsabad gick det sämre, av de 235 skulpturer som han 1856 skeppade ut kom bara 26 fram till Paris.

Det var Bottas framgångar och de sensationella nyförvärven till Louvren som fick den brittiske ambassadören i Istanbul att skaffa fram pengar för en engelsk utgrävning i någon av kullarna vid Mosul. Uppdraget gick till Austen Henry Layard, en berest och språkkunnig tjänsteman vid ambassaden. I november 1845 började Layard sina utgrävningar uppe på kullen Nimrud som visade sig innehålla ruinerna av två assyriska palats, det ena uppfört av kung Assurbanipal II, det andra av kung Assarhaddon. De väldiga reliefplattorna och djurskulpturerna överträffade de fynd som Botta hade gjort i Khorsabad.

I de brittiska annalerna är det diplomaterna Rawlinson och Layard som har fått äran av de framgångsrika utgrävningarna för British Museums räkning. Men i bakgrunden skymtar Layards assistent, Hormuzd Rassam, som tillhörde den kristna sekt i Mosul som kallades kaldéer. Rassam var stor beundrare av England, han hade studerat i Oxford och hans språkkunskaper och lokalkännedom gjorde honom snart både oumbärlig och självständig. Rassam gjorde privata rekognosceringar vid Kujundschik och anade att där fanns ruiner som de franska utgrävarna inte hade observerat.

Han kunde också övertala några av sina arbetare att i hemlighet gräva vid Kujundschik under ett par nätter, och resultatet bekräftade hans misstankar. Rassam kunde nu övertala Layard att inleda mer omfattande utgrävningar på platsen. Det man fann var lämningarna efter det palats som den assyriske kungen Sanherib 47

101406 Bibeln.ORIG.indd 47

10-05-11 09.54.41

bibeln och arkeologerna hade byggt när han flyttade assyriernas huvudstad till Nineve/ Kujundschik, cirka 700 f.Kr. Här fann man också stora reliefplattor, men de var annorlunda än dem man hittat i Nimrud och i Khorsabad. De här relieferna skildrade mycket detaljerat kung Sanheribs erövringar i Syrien och Palestina. På en platta sitter den assyriska kungen på en tronstol medan en parad av krigsfångar drar förbi. Layard kunde också delvis tolka den bifogade inskriften som innehöll stadsnamnet Lakish. Därmed blir dessa reliefer några av de viktigaste dokumenten till Palestinas forntidshistoria. Lakish var nämligen Judéens näst största stad och assyriernas erövring av Lakish år 701 f.Kr. omnämns på flera ställen i Gamla testamentet. Händelsen har också bekräftats av omfattande utgrävningar i modern tid. De stora reliefplattorna finns nu att se i British Museum och där finns också andra assyriska fynd med anknytning till den bibliska historien, till exempel den två meter höga svarta obelisken från Nimrud som skildrar hur Salmanassar III tar emot tribut från den knäfallande israelitiske kungen Jehu.

Layard hade hittat över trehundra assyriska reliefplattor, men så många kunde inte British Museum härbärgera. Han fick därför direktiv att sortera bort alla dubbletter, reliefer med motiv som museet redan hade fått. Det innebar att Layard plötsligt stod där med ett överskottslager av reliefplattor från assyriska palats. Hans problem fick emellertid en oväntad lösning då USA år 1850 stationerade sin förste konsul i Mosul. Han hette Dwight Henry Marsh och hade en bakgrund som missionär liksom en av hans följeslagare, missionsläkaren Henry Lobdell. Marsh köpte ett antal av Layards assyriska reliefplattor och skänkte dem till ett par högskolor i USA; de finns nu i Williams College, Dartmouth College och Amhurst College. Skälet till dessa gåvor var inte i första hand ett intresse för arkeologi, utan fyndens betydelse för bibelforskningen och för den kristna missionen. Layards utgrävningar bekräftade ju att Bibelns 48

101406 Bibeln.ORIG.indd 48

10-05-11 09.54.41

Arkeologins pionjärer städer Nimrud och Nineve hade existerat i verkligheten. Och om Bibeln talade sanning om Nimrud och Nineve var nog också alla andra berättelser i Bibeln trovärdiga. Så blev de assyriska relieferna ett vittnesbörd om Bibelns sanning för de bokstavstroende kristna i USA , både predikanter, professorer och politiker.

Det skulle ha funnits ännu många fler assyriska reliefer i Louvren och i British Museum om de franska och engelska arkeologerna hade samarbetat i stället för att konkurrera. Rassams och Layards upptäckt av Nineve hade lett till diplomatiska förvecklingar. Det fanns nämligen en gentlemens’ agreement mellan de arkeologiska expeditionerna att den förste som grävde på en ruinkulle skulle få disponera denna kulle framgent. Fransmännen hävdade nu att Kujundschik var ”deras” ruinkulle och att alla fynd därifrån skulle tillfalla Louvren i Paris. Rassam menade att fransmännen hade lämnat Kujundschik och att det faktiskt var han som hade hittat Sanheribs palats. Schismen löstes på ett sant diplomatiskt sätt då det visade sig att Layard inte hade pengar att bekosta transporten av reliefplattorna till Europa. Men det hade fransmännen som då erbjöd sig att ombesörja frakten på villkor att fynden skulle delas mellan Louvren och British Museum, vilket Layard accepterade.

Fransmännen var dock inte lika diplomatiska i sitt förhållande till de lokala arabstammarna. Vid ett tillfälle när de stora reliefplattorna hade lastats på flottar för att manövreras nedför Tigris, vägrade fransmännen att betala extra till stamhövdingarna för att få beskydd mot rövare. Följden blev att den dyrbara lasten vräktes över bord, och den vilar fortfarande djupt i Tigris leriga botten.

49

101406 Bibeln.ORIG.indd 49

10-05-11 09.54.41

bibeln och arkeologerna

Sagan om Syndafloden Men de för framtiden viktigaste fynden i Kujundschik var inte konstskatterna, utan kung Assurbanipals bibliotek och arkiv, flera rum fyllda med lertavlor med kilskriftstexter av olika slag. Där fanns kungliga direktiv, lagtexter, fragment av skönlitteratur och även ordlistor över olika språks användning av kilskriften. Dessa sensationella fynd transporterades med båt till London och British Museum där Rawlinson hade installerat sig för att organisera och driva på tolkningen av kilskriftstexterna.

En av hans medarbetare var George Smith som visade sig ha en osedvanlig talang i att läsa den assyriska skriften. En dag 1872, när han som vanligt höll på med att katalogisera de assyriska texterna, hittade han ena hälften av en lertavla som berättade om en båt som hade strandat på ett berg, och om en fågel som man skickat ut från båten men som kom tillbaka då det inte fanns någon torr plats där den kunde slå sig ned – detta var uppenbarligen en assyrisk variant av Bibelns saga om Syndafloden! Upptäckten inrapporterades till Society of Biblical Archaeology och väckte sådan sensation att tidningen Daily Telegraph erbjöd sig att bidra med 1 000 pund om British Museum ville sända ut en särskild expedition till Kujundschik för att hitta den felande hälften av denna lertavla. Museet skickade iväg George Smith själv, och i maj 1873, efter bara fem dagars letande i de högar som Layard lämnat efter sig, fann han den halva lertavla som han letade efter!

Detta mirakulösa fynd visade sig innehålla elfte sången av ett epos, en berättande dikt, om hjälten Gilgamesh och hans äventyr.

I sorgen över sin döde vapenbroder Enkidu ger sig Gilgamesh ut på vandring i världen för att söka efter möjligheten att själv undgå döden. När han blivit färjad över Dödens Hav möter han den vise och mycket gamle Utnapishtim som berättar hur han byggde det stora skeppet och räddade både människor och djur undan Den Stora Floden och hur gudarna därefter gjorde honom odödlig.

50

101406 Bibeln.ORIG.indd 50

10-05-11 09.54.41

Arkeologins pionjärer Gilgamesh-eposet är en myt om den äventyrslystne ynglingens väg till den mogne mannens visdom. I detta epos om människans sökande efter odödlighet utgör Utnapishtims berättelse om Den Stora Floden bara en episod, en av tolv sånger som skildrar människans undran och slutliga insikt om den oundvikliga döden. Men Bibelns myt om Noas ark handlar om genealogi, hur Noa efter Syndafloden blev stamfader för framtidens människosläkte. Det är lätt att glömma bort denna väsentliga skillnad när man ser den uppenbara likheten mellan Utnapishtims skepp och Noas ark.

George Smiths sensationella upptäckt av Gilgamesh-eposet väckte undran och oro i hans samtid, undran hos fornforskarna och oro hos de bokstavstroende läsarna av Bibeln. Var Utnapishtims berättelse om Den Stora Floden ett litterärt lån från Bibeln? Eller kunde det vara tvärtom, att sagan om Utnapishtim var äldre än myten om Noas ark – i så fall måste man reducera Första Mosebokens trovärdighet som historisk källa!

Det kunde också finnas en tredje möjlighet, nämligen att både Bibelns berättelse och den assyriska kilskriftstexten gick tillbaka på en gemensam och äldre originalversion. Gilgamesh-texten från Nineve var skriven på det semitiska språket akkadiska, men språkforskarna hade upptäckt att texten också innehöll ord och vändningar som inte passade in i akkadiskan. Dessa måste därför uppfattas som översättningar från ett annat, icke-semitiskt språk som ingen ännu kände till. Lösningen på den gåtan kom redan 1877 då Ernest De Sarzec, fransk konsul i Basra vid Eufrats utlopp i Persiska viken, fick tillåtelse att undersöka en stor ruinkulle som kallades Tello. Fynden i Tello blev en ny sensation, ty här hittade man skulpturer och kilskriftstavlor från en kultur som var både annorlunda och äldre än den som hade hittats i de assyriska palatsruinerna. De franska utgrävarna hade upptäckt sumererna, ett okänt folk vars språk inte var släkt med de semitiska språken.

Men det visade sig vara just det språk som Gilgamesh-eposet 51

101406 Bibeln.ORIG.indd 51

10-05-11 09.54.42

bibeln och arkeologerna ursprungligen hade varit skrivet på, innan det översattes till de assyriska kungarnas akkadiska och skrevs ned på lertavlorna i Nineves bibliotek.

Efter fransmännens framgångar i Tello började även andra länder intressera sig för de ruinkullar som låg ute i sankmarkerna i södra Mesopotamien. Amerikanska arkeologer grävde fram Nippur, engelsmännen tog sig an Ur. Tyska arkeologer hade börjat utforska Babylons ruiner och upptäckte lämningarna efter Uruk, en av de allra äldsta sumeriska städerna.

Upptäckten av sumerernas samhällen, språk och kultur vidgade arkeologernas syn på Mesopotamiens forntid. Sumerernas religion och filosofi, deras myter och dikter hade uppenbarligen fått en mycket stor spridning, inte bara till assyrierna utan också till hettiterna och hurriterna och sedan också till både israeliterna och grekerna.

Gilgamesh-eposet är känt i ett sjuttiotal avskrifter på olika språk, och de sumeriska myterna återklingar inte bara i Gamla testamentet utan också i grekernas äldsta diktverk Iliaden.

Den nya skattjakten Upptäckten av Assurbanipals bibliotek och dechiffreringen av kilskriften ledde till en formlig jakt på kilskriftstavlor. Rassam hade fått i uppdrag av British Museum att leta efter fler kilskriftsdokument i de assyriska palatsen, men det tyckte han var för tråkigt och i stället vände han sig till Layard som nu blivit brittisk ambassadör i Istanbul. Layard ordnade så att sultanen gav tillstånd, en generös firman, till Rassam att gräva på flera andra platser i Mesopotamien. Det fick till följd att Rassam överlät grävningarna i Nimrud och Nineve till lokala förmän så att han själv kunde fara runt till Assur, Sippar, Babylon och andra spännande platser. Där inledde 52

101406 Bibeln.ORIG.indd 52

10-05-11 09.54.42

Arkeologins pionjärer han nya utgrävningar som också fick skötas av lokala oskolade förmän som gärna lät sig övertalas att sälja en del av fynden till smarta antikhandlare i Bagdad, som ofta klöv lertavlorna eftersom två tavlor betalade sig bättre än en!

När marknaden började översvämmas av kilskriftstavlor ingrep chefen för museet i Istanbul och stoppade karusellen. Han fick sultanen att utfärda en lag som förbjöd varje arkeolog att gräva på mer än en plats, lagen deklarerade också att alla fynd som gjordes var statlig egendom. Därmed upphörde den laglösa utplundringen av Mesopotamiens ruinkullar – för att återupptas i vår egen tid i det krigshärjade land som numera heter Irak.

De stora utgrävningarna i Mellanöstern har resulterat i att tiotusentals lertavlor med kilskriftstexter har hamnat i de arkeologiska museerna. Det rör sig om juridiska, ekonomiska, religiösa och litterära texter, men där finns också dokument som vittnar om ett historiskt medvetande. Hos både assyrier och sumerer har arkeologerna funnit årskalendrar och kungalängder med inlagda notiser om viktiga händelser. Men för de allra första kungarna i exempelvis Kish och Uruk uppvisar listorna samma omöjligt höga ålder som Bibeln gör för Noa och hans familj. I Uruks kungalista finns en kung vid namn Gilgamesh som skulle ha regerat i 126 år – ska vi då ta detta som bevis för att Gilgamesh-eposets hjälte varit en historisk person?

Genom att jämföra de olika kungalistorna med varandra har man kunnat sammanställa en relativ kronologi för Mesopotamiens forntid, med referenser till fynden från de undersökta städerna.

När man sedan har hittat korrespondens mellan härskare i de olika länderna, har man kunnat utvidga schemat för den relativa kronologin till att omfatta hela Mellanösterns forntid.

För att göra en absolut kronologi som kan kopplas till vår egen tideräkning krävs det emellertid en eller flera fixpunkter. En sådan 53

101406 Bibeln.ORIG.indd 53

10-05-11 09.54.42

bibeln och arkeologerna fixpunkt finns för de assyriska kungalängderna, det är en notis om en solförmörkelse som astronomerna har kunnat beräkna till år 737 f.Kr. då Tiglatpileser III var kung över Assyrien. För sumerernas kungalängder är den absoluta kronologin mindre säker, men man räknar med att staden Uruk grundlades vid mitten av 3000-talet f.Kr. och att Gilgamesh-eposet diktades redan på 2000-talet f.Kr. I detta långa perspektiv blir det alltmer tydligt att israeliterna har levat i Mellanösterns politiska och kulturella periferi, och att det land som Gud lovat dem var ett fattigt och historielöst land i skuggan av de egyptiska och mesopotamiska kungarikena.

Eller skulle arkeologiska utgrävningar i Palestina kunna bekräfta existensen av Davids och Salomos mäktiga rike som så utförligt skildras i Bibeln?

54

101406 Bibeln.ORIG.indd 54

10-05-11 09.54.42

Det förlovade landet

Att kartlägga Palestinas forntid är betydligt svårare än att skriva Egyptens och Mesopotamiens forntida historia. En anledning är att Palestina är relativt fattigt på viktiga och lättolkade fornfynd. Där finns inga arkiv av kilskriftstavlor som i Mesopotamien, där finns inte den mängd av offentliga inskriptioner med hieroglyfer som möter besökaren i Egypten. Där finns inga kungalistor som i de sumeriska och assyriska palatsruinerna och inga forntida dokument med poesi, som lertavlorna med Gilgamesheposet. Däremot finns alltså den hebreiska Bibeln, det vill säga Gamla testamentet med en sammanhängande berättelse om hur de israelitiska stammarna skapade en gemensam nation och bildade ett eget kungarike vid sidan av stormakterna i Egypten och Mesopotamien. Men Gamla testamentet är ingen objektiv skildring av Palestinas forntid, den historiska kärna som kanske finns där är uppblandad med stamtraditioner, myter och propaganda vilket undergräver skrifternas trovärdighet som historisk källa. Den första generationen arkeologer som var verksamma i Palestina var dessutom övertygade om att deras utgrävningar kunde bevisa att Bibeln hade rätt. De grävde med spaden i ena handen och Bibeln i den andra och tolkade sina fynd så att de passade texterna i Bibeln.

Därför kom det också att dröja innan arkeologin i Palestina nådde modern vetenskaplig standard. Arkeologin i Palestina har också, 55

101406 Bibeln.ORIG.indd 55

10-05-11 09.54.42

bibeln och arkeologerna mer än någon annanstans, varit påverkad och ibland även styrd av internationell och nationell politik.

Geograferna Palestina var ockuperat av den turkiska sultanens trupper från 1516 till 1920. De turkiska officerarna och administratörerna var muslimer, liksom majoriteten av den arabiska befolkningen och därför var Palestina under den här tiden ett delvis okänt land för de kristna. Men Palestina var ju samtidigt Bibelns Heliga land och utövade en stark dragningskraft på både pilgrimer, teologer och historiker men också på geografer, politiker och militärer. Sultanens Palestina låg som ett hinder för trafiken och handeln mellan Europa och Indien, ett hinder som de europeiska stormakterna på alla sätt försökte kringgå.

Det här var en situation som lockade åtskilliga äventyrare till Mellanöstern. En av dem var en skotsk officer som hette Francis Rawdon Chesney. Han hade varit i Egypten och försökt lansera sin idé om att bygga en kanal genom näset vid Suez för att på det viset förkorta sjövägen till Indien. När han inte fick gehör för sin plan, ville han undersöka om man med hjulångare kunde färdas nedför floden Eufrat till Persiska viken och därifrån vidare till Indien. Märkligt nog lyckades han genomföra detta projekt. Han lät bygga två hjulångare på ett varv i Skottland och transporterade dem i fyra delar till Antiokia. Därifrån drogs de uppför floden Orontes och släpades sedan tvärs över norra Syrien fram till Eufrat där de sattes ihop igen så att de för egen maskin kunde stäva nedför floden genom hela Mesopotamien. Under färden noterades och avritades en mängd ruinkullar. Tyvärr slutade äventyret 1836 med en katastrof, under ett oväder förliste det ena fartyget med man och allt, men det andra fartyget kunde fullborda resan.

Chesneys expedition fick väl inte någon militär betydelse men för 56

101406 Bibeln.ORIG.indd 56

10-05-11 09.54.42

Det förlovade landet arkeologerna blev den viktig, ty när man några år senare började gräva ut de assyriska palatsen i Nineve och Khorsabad kunde man transportera de stora statyerna och relieferna på den vattenväg som Chesney hade stakat ut ned till Basra. Där väntade stormakternas fartyg som skulle föra de antika skatterna från Mesopotamiens kungapalats till museerna i London och Paris. Chesneys idé om en Suezkanal kom småningom att förverkligas av Ferdinand de Lesseps på 1860-talet.

En annan djärv pionjär var Edward Robinson, amerikansk präst och professor i biblisk litteratur. Robinson gjorde en upptäcktsfärd genom Palestina år 1838 tillsammans med sin elev Eli Smith. De två språkkunniga resenärerna upptäckte att det fanns ett system för hur Bibelns antika hebreiska namn på städer och byar hade förändrats men ändå överlevt i det arabiska språket i deras samtid.

De kunde på så sätt identifiera byar och städer i 1800-talets Palestina med platser som omnämns i Bibeln. Robinsons reseberättelse i två volymer blev berömd och betydelsefull för framtiden. Andra resenärer följde i hans spår och i Storbritannien växte intresset för Palestinas och Bibelns geografi.

På hösten 1864 avgick en expedition ur brittiska arméns ingenjörstrupper till Palestina, gruppen bestod av kapten Charles Warren samt en sergeant och fyra korpraler. Deras uppdrag bestod i att kartlägga Jerusalems topografi, bland annat för att skapa en bättre distribution av dricksvatten till de gästhem för kristna pilgrimer som etablerats i staden.

Den 12 maj 1865 bildades Palestine Exploration Fund under beskydd av drottning Victoria och ärkebiskopen av Canterbury.

Det var ett sällskap som skulle verka för att kartlägga de bibliska platserna i Palestina, men det betonades att det inte var ett religiöst utan vetenskapligt sällskap. Men man kan nog misstänka att det också fanns utrikespolitiska motiv bakom sällskapets ambitioner.

England hade stärkt sitt grepp över kronkolonin Indien efter att 57

101406 Bibeln.ORIG.indd 57

10-05-11 09.54.42

bibeln och arkeologerna ha slagit ned sepoyupproret 1857–1858, och samma år började Suezkanalen byggas. Med den öppnades en genväg till Indien – sjövägen runt Afrika hade förut tagit fyra månader, nu kortades den till sjutton dagar. Brittiska politiker och militärer hade onekligen goda skäl att informera sig om Palestinas geografi samt att stödja Palestine Exploration Fund i dess nästa stora projekt, kartograferingen av hela Palestina väster om Jordanfloden, ett projekt som blev fullbordat 1881.

Palestine Exploration Fund var länge den ledande institutionen när det gällde utforskningen av Palestina, och inspirerade till liknande initiativ i andra länder. I Tyskland bildades Deutscher Palästina Verein 1878, och 1890 startade École Biblique et Archéologique Française de Jérusalem, grundat och styrt av den katolska Dominikanorden. Ytterligare en katolsk institution inrättades 1923, nämligen Studium Biblicum Franciscanum som var en institutionalisering av den verksamhet som Franciskanorden hade bedrivit i Heliga landet ända sedan korstågens tid. Det officiella erkännandet kom redan 1342 då påven Clemens VI i Avignon utnämnde Franciskanorden till Custodia Terrae Sanctae, skyddsmakt för Heliga landets kristna monument och pilgrimer.

Det var Palestine Exploration Fund som 1890 inbjöd den berömde egyptologen William Flinders Petrie att göra en utgrävning av Tell el-Hesi i södra Palestina. Det var en plats som man då trodde var identisk med staden Lakish i Bibeln, men det visade sig vara fel och än i dag har man inte hittat det bibliska Lakish. Flinders Petrie grävde bara i sex veckor, men på denna korta tid kunde han formulera principerna och metoderna för en vetenskaplig arkeologi i Heliga landet. Han ansåg att allt framgrävt material var viktigt för arkeologin, inte bara konstverk och inskriptioner utan även söndriga krukor och krukskärvor från boplatsens avfallshögar, och det var han som införde den stratigrafiska utgrävningsmetoden i Palestina. Genom att gräva ett snitt genom en tell kunde man 58

101406 Bibeln.ORIG.indd 58

10-05-11 09.54.43

Det förlovade landet avläsa kullens olika strata, det vill säga boplatsens olika skikt som med tiden lagrats på varandra. Ytlagret var givetvis det yngsta, och därunder låg tidigare strata i följd så att det äldsta låg längst ner.

Genom att analysera krukornas och krukskärvornas dekor i de olika lagren kunde han också göra ett typologiskt schema över förändringarna i keramikens dekor från stratum till stratum. Om man sedan kombinerade boplatsens stratigrafi med keramikens typologiska utveckling och jämförde med resultaten från andra utgrävningar, kunde man skapa ett nätverk av arkeologiska data och skissera en schematisk historia utan exakta årtal, det vill säga en relativ kronologi för antikens artefakter och byggnader.

Politik och arkeologi Det är intressant att se hur 1800-talets stormakter fördelade sin arkeologiska verksamhet över Palestina. Fransmännen ägnade sig åt Jerusalem, medan engelsmännen förlade sina utgrävningar till södra Palestina och Sinai, de strategiskt viktiga områdena nära Suezkanalen. Att tyskarna kom att gräva i Galiléen var också politiskt betingat, det var en följd av Wilhelm II:s resa till Palestina 1898. Det var då som den tyske kejsaren och den turkiske sultanen avtalade om ett stort järnvägsbygge från Berlin till Bagdad, med ett stickspår ned genom Palestina till Akabaviken. I samband med detta projekt anlades tyska jordbrukskolonier i Galiléen, inte långt från den ruinkulle som kallades Tell el-Mutesellim. År 1903 donerade Wilhelm II medel för en utgrävning av denna imponerande tell som visade sig dölja ruinerna av Megiddo, en av de största och viktigaste städerna i forntidens Palestina, en plats som hade kontrollerat huvudvägen från Egypten upp till Syrien.

De expeditioner som sändes ut av brittiska Palestine Exploration Fund dominerades av officerare med erfarenhet av lantmäteri.

59

101406 Bibeln.ORIG.indd 59

10-05-11 09.54.43

bibeln och arkeologerna Bland dem hittar vi 1874 en ung löjtnant vid namn Horatio Kitchener, som senare skulle göra en lysande militär karriär. Kitchener utnämndes nämligen till överbefälhavare för de brittiska trupperna under boerkriget och blev krigsminister under första världskriget.

Kitchener hade tidigt varit klar över att det drog ihop sig till ett storkrig mellan Storbritannien och Tyskland, och att Turkiet då skulle gå in på Tysklands sida och kunna utnyttja järnvägen från Berlin till Bagdad och Akaba. Redan 1912 var Kitchener igång med att planera hur brittiska trupper skulle invadera Palestina och hjälpa araberna till ett uppror mot turkarna. Men först måste den brittiska arméns lantmätare kartera hela landet utan att väcka de turkiska myndigheternas misstänksamhet. Det var då Kitchener vände sig till Palestine Exploration Fund som redan tidigare hade fått sultanens tillstånd att göra uppmätningar och utgrävningar i Mellanöstern. Så kom det sig att deras nästa expedition både bestod av officerare ur de engelska ingenjörstrupperna och av arkeologer som skulle ägna lika mycket tid åt spionage som åt vetenskap.

De utvalda arkeologerna var två unga män, Thomas Edward Lawrence och Leonard Woolley – båda skulle bli världsberömda.

Woolley skulle efter kriget bli den mest framgångsrike brittiske arkeologen i Mellanöstern. Lawrence blev förbindelseofficer mellan de brittiska trupperna och de arabiska shejkerna i deras lyckosamma uppror mot Turkiet. Hans bedrifter under striderna i öknen förskaffade honom ärenamnet ”Lawrence of Arabia”.

Efter första världskriget blev den turkiske sultanens imperium i Mellanöstern uppdelat mellan segermakterna. Frankrike tog över Syrien som ett mandat från Nationernas Förbund, och på samma sätt blev Palestina ett brittiskt mandat. Ur de östra delarna av mandaten skapades 1921 de arabiska emiraten, senare kungarikena, Irak och Jordanien. Denna nya politiska situation i Mellanöstern kom att styra den arkeologiska aktiviteten under följande decennier.

60

101406 Bibeln.ORIG.indd 60

10-05-11 09.54.43

Det förlovade landet Fransmännen började gräva ut den akkadiska staden Mari vid Eufrat och den kanaaitiska staden Ugarit i norra Syrien, på båda ställena fann de rika arkiv med kilskriftstavlor. Engelsmännen grävde i Mesopotamien, men där stötte man på nya hinder i de självständiga arabstaterna. En av dem som hade arbetat för ett självständigt Irak var engelskan Gertrude Bell. Av kung Feisal blev hon utnämnd till riksantikvarie med ansvar för att bygga upp ett arkeologiskt museum i hans huvudstad Bagdad och fylla det med de finaste fynden från de utländska grävningarna. Därvidlag fick hon hjälp av en ny lag som stadgade att varje arkeologisk expedition måste lämna ifrån sig de mest unika fynden samt hälften av det övriga fyndmaterialet till det nya museet i Bagdad.

Med Gertrude Bells insatser började en ny epok i Mesopotamiens arkeologi, i fortsättningen kunde inte de stora museerna bedriva utgrävningar i avsikt att hitta antika konstföremål till sina egna utställningar. Arkeologernas uppgift blev nu att i samråd med de nya arabstaterna utforska de forntida kulturerna i Mellanöstern, inte att söka efter skatter.

Men för den unga arkeologiska vetenskapen blev Palestina ett speciellt problem, ty bakom utgrävningarna i Heliga landet dök det upp nya drivkrafter. Bakgrunden var den strid mellan tro och vetande som rasade i både Storbritannien och USA i slutet av 1800-talet. Det var en strid om naturvetenskapernas framsteg.

Geologerna hade visat att jorden var betydligt äldre än vad som stod i Bibeln, och biologerna stödde Darwins utvecklingslära som ställde Bibelns skapelseberättelse i tvivel.

De bokstavstroende gick till motattack, särskilt de evangeliska sällskapen i USA som utgav ett antal pamfletter med titeln The Fundamentals. Och det första och viktigaste fundamentet för denna kristna rörelse var en absolut tro på att allt som står i Bibeln är sant, ända in i minsta detalj. En av fundamentalisternas organisationer var Society for Biblical Literature som grundades 61

101406 Bibeln.ORIG.indd 61

10-05-11 09.54.43

bibeln och arkeologerna 1880, tjugo år senare bildades sällskapets arkeologiska avdelning American Schools of Oriental Research (ASOR). För de kristna fundamentalisterna i USA hade utgrävningarna i Palestina ett enda syfte, nämligen att genom fynd bevisa att Bibeln hade rätt. Från 1919 fick ASOR en konkurrent i Oriental Institute of the University of Chicago som hade en mycket bredare inriktning på sin forskning om Mellanöstern. En av initiativtagarna var egyptologen J. H. Breasted och den viktigaste donatorn var J. D. Rockefeller, som också skulle finansiera det arkeologiska museet i Jerusalem som invigdes 1927. Från 1920-talet blev de två amerikanska organisationerna och deras finansiärer en betydande kraft i Palestinas arkeologi, men deras olika intressen ledde också till konkurrens och dispyter om hur man skulle tolka utgrävningarna.

ASOR:s ledande arkeolog blev William Foxwell Albright vars föräldrar var missionärer inom metodistkyrkan. Han förblev under hela sitt liv en bibelromantiker som till sina utgrävningar rekryterade troende studenter från bibelsällskap och evangeliska universitet i USA. Albright var en mycket skicklig fältarkeolog och var den som skapade ordning i de mängder av fyndmaterial som på 1920-talet började strömma in från utgrävningarna i Mellanöstern. Hans analyser av både arkitekturen och keramiken på boplatserna ledde honom till en sammanställning av Palestinas forntid i tre stora faser, en relativ kronologi enligt det system som redan tillämpades inom den nordiska arkeologin, det vill säga stenålder, bronsålder och järnålder. Dessa faser blev i sin tur uppdelade i tre perioder: tidig, mellan och sen. För bibelforskarna var bronsåldern den mest spännande fasen eftersom den är rik på fynd men ändå gåtfull, och för denna fas föreslog Albright en anknytning till den egyptiska historien. Detta gav honom möjligheten att även dra upp konturerna till en absolut kronologi för Mellanöstern, en kronologi som efter vissa justeringar gäller än i dag:

62

101406 Bibeln.ORIG.indd 62

10-05-11 09.54.43

Det förlovade landet PALESTINA Early Bronze (EB) Middle Bronze (MB) Late Bronze (LB)

3300–2000 f.Kr. 2000–1550 f.Kr. 1550–1150 f.Kr.

EGYPTEN Gamla riket Mellersta riket Nya riket

För William Albright var det ingen tvekan om att patriarkerna i Gamla testamentet hade levt under Middle Bronze, mellersta bronsåldern. Han kopplade också ihop Abraham och hans beduiner med amoriterna, ett nomadfolk från syriska öknen som under mellersta bronsåldern hade erövrat flera städer i norra Mesopotamien. Vår kunskap om amoriterna härrör främst från de tusentals kilskriftsdokument som arkeologerna har hittat i ruinerna efter städer i Syrien som Mari, Ebla och Nuzi. I de här dokumenten stöter man på amoritiska personnamn som liknar dem som finns bland patriarkerna, exempelvis Abraham och Jakob, men också lagar och regler som har sina motsvarigheter i Moseböckerna. Uppenbarligen hade folkstammarna i Palestina och Syrien en gemensam kultur fast med många lokala variationer.

Dokumentationen är dock splittrad till både tid och rum, och ju fler dokument som hittas och tolkas, desto svårare blir det att förankra patriarkerna i Första Moseboken till någon bestämd epok eller till något bestämt geografiskt område.

Ur i Kaldéen Tiden mellan de bägge världskrigen blev en guldålder för arkeologin i Mellanöstern. Mellan åren 1922 och 1934 grävde Leonard Woolley ut en stor ruinkulle i Mesopotamien som visade sig gömma lämningarna av en sumerisk stad som faktiskt hade hetat Ur – var detta alltså Abrahams stad Ur i Kaldéen som omtalas i Bibeln? Woolley grävde fram ett område med tempel och palats och därintill en kunglig gravplats. Kungagravarna var en skrämmande 63

101406 Bibeln.ORIG.indd 63

10-05-11 09.54.43

bibeln och arkeologerna upptäckt. Här hade inte bara kungar och drottningar gravlagts utan de hade följts i döden av hela sin uppvaktning, ett sjuttiotal hovdamer, tjänare och musikanter.

Men den största sensationen kom 1929 då Woolley avslöjade att han under ruinerna av Ur hade stött på ett tre meter tjockt lager av flodslam, och under detta slamlager fann han lämningar efter en annan bebyggelse, en stad som alltså hade existerat före Ur, men som blivit dränkt av en våldsam översvämning. Det är begripligt att Woolley tolkade detta som ett bevis för att Den Stora Floden, som berättas om i både Gilgamesh-eposet och i Gamla testamentet, hade ägt rum i verkligheten. För de bokstavstroende blev fyndet också ett bevis för att även Noas ark existerat. Detta är bakgrunden till de fantasifulla expeditioner som letat efter vraket av Noas ark på sluttningarna av berget Ararat i Turkiet.

Emellertid har det visat sig att arkeologerna har hittat sådana här slamlager på flera platser i Mesopotamien, till exempel i Kish och Suruppak, och dessa slamlager varierar i både tjocklek och ålder. På andra platser, som El Obeid och Uruk, finns det däremot inte något som helst översvämningslager. Geologernas slutsats är att de sumeriska städerna i Mesopotamien har drabbats av lokala översvämningar vid olika tillfällen när floderna Eufrat och Tigris brutit igenom sina invallningar. Den bakomliggande orsaken kan ha varit ovanligt häftiga regn eller våldsam snösmältning i bergen, det kan också ha rört sig om tsunamivågor efter en orkan eller en jordbävning. En så totalt ödeläggande översvämning som nämns i Bibelns berättelse om Syndafloden finns det inte bärande arkeologiska belägg för, trots Woolleys sensationella upptäckt under ruinerna av Ur. Woolley grävde också ut ett helt bostadskvarter i Ur med gator och torg och med stora eleganta tvåvåningshus som han daterade till cirka 2000 f.Kr. Det var här Abraham bodde, menade Woolley.

Han hävdade också att Abraham inte hade varit en enkel beduin, 64

101406 Bibeln.ORIG.indd 64

10-05-11 09.54.43

Det förlovade landet utan en förmögen köpman som färdades fram och tillbaka på karavanvägarna utmed den så kallade Bördiga halvmånen, från Mesopotamien genom Syrien och Palestina till Egypten. Leonard Woolley fick stöd från William Albright som dock menade att Abraham hade emigrerat från Ur på 1800-talet f.Kr. Den dateringen återfinns fortfarande i många handböcker, ty Albrights bok om Palestinas arkeologi har varit standardverket i ämnet ända sedan den kom ut 1949.

Dagens arkeologer är emellertid tveksamma till Albrights resonemang. På 1970-talet presenterade historikerna Thomas Thomson och John van Seters varsin källkritiska studie av Bibelns berättelser om Abraham, där de påpekade åtskilliga motsägelser i texten.

Den moderna arkeologin har också påvisat att flera av de platser som patriarkerna skulle ha besökt faktiskt inte existerade på 1800-talet f.Kr. Och kameler – som det vimlar av i sagan om Abraham – kunde inte domesticeras förrän på 1000-talet f.Kr., först som lastdjur och ännu senare som riddjur.

Både Woolleys och Albrights dateringar av Abraham är alltså helt orealistiska. Historien om patriarkerna tilldrar sig i en miljö som vi återfinner först tusen år senare i Palestina, och i själva verket rör det sig inte om historia utan om myt och saga.

Israeliterna i Egypten I de sista kapitlen i Första Moseboken berättas hur patriarken Jakob och hans söner inbjuds att slå sig ned i Egypten när deras betesmarker har drabbats av torka och de själva hotas av hungersnöd.

Bakom denna inbjudan stod i själva verket Jakobs näst yngste son Josef. Han hade fått en hög position vid faraos hov och visste dessutom hur israeliterna skulle framlägga sin sak för farao:

65

101406 Bibeln.ORIG.indd 65

10-05-11 09.54.44

bibeln och arkeologerna När sedan farao kallar er till sig och frågar vad ni livnär er på skall ni svara: ”Herre, vi har hållit boskap i hela vårt liv, vi liksom våra fäder.” Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något orent för egypterna.” (1 Mos. 46:33)

Israeliterna fick sedan slå sig ned i Goshen, den östra delen av Nilens delta. Där levde de gott och förökade sig så att de blev en talrik etnisk minoritet i landet, med egen religion och en egen livsstil. Israels barn blev dock aldrig integrerade i Egypten, som boskapsskötare förblev de tabubelagda i faraonernas land.

Så berättas i Första Moseboken, men nu finns det också en annan berättelse om hur en asiatisk folkgrupp invandrade till Egypten och bosatte sig i deltat. Den berättelsen har funnits att läsa i Manethos egyptiska historia från 200-talet f.Kr. och den är återberättad i Flavius Josefus böcker om judarnas historia som skrevs på 70-talet e.Kr. Manetho kallade det här folket för hyksos, en grekisk översättning av ett egyptiskt ord som betydde asiater.

Manethos skildring är mer dramatisk än Bibelns, ty han hävdar att hyksos fördrev farao från norra Egypten och uppförde en egen huvudstad i deltat. Staden kallades Avaris och därifrån härskade sedan hyksos över Egypten i drygt hundra år. Då kom en ny tapper farao som kunde driva ut dem ur landet och ödelägga Avaris.

Det var ruinerna av Avaris som den österrikiske arkeologen Manfred Bietak hittade när han på 1990-talet undersökte kullen Tell ed-Daba i östra Nildeltat. Utgrävningarna avslöjade att redan cirka 1800 f.Kr. hade en folkgrupp från Kanaan slagit sig ned här och gradvis blivit dominerande på platsen. De kanaaitiska byggnaderna, gravarna och husgeråden blir alltfler och tränger undan den egyptiska livsstilen i staden. Inskrifter och sigillstenar uppvisar namn och ord från det semitiska språk som då talades i landet Kanaan. Utgrävningarna av Tell ed-Daba stöder alltså Bibelns berättelse om en fredlig invandring i Nildeltat och avvisar Manethos påstående att hyksos skulle ha erövrat norra Egypten.

66

101406 Bibeln.ORIG.indd 66

10-05-11 09.54.44

Det förlovade landet Men arkeologerna kunde också konstatera att Avaris förstördes omkring 1570 f.Kr., vilket stämmer med Manethos historia om den farao som fördrev hyksos från Egypten och raserade deras huvudstad.

Arkeologerna har också belagt att egyptiska trupper därefter invaderade Palestina där en rad befästa borgar förstördes just vid mitten av 1500-talet f.Kr. De ockuperade Palestina och Syrien ända upp till Eufrat och kontrollerade landet från befästa garnisoner med dels egyptiska, dels lokala legosoldater. Garnisonerna skulle också se till att driva in skatt från det ockuperade landet, en skatt som var en tung börda för kanaaiterna. Faraoner med namnen Tuthmosis och Amenhotep var framgångsrika militärer som skapade ett egyptiskt imperium, det som brukar kallas Nya riket och som nådde långt in i både Afrika och Asien. De egyptiska faraonernas expansion stoppades av hettiternas kungar som residerade i staden Hatti i det inre av nuvarande Turkiet. Den främste av Nya rikets faraoner var Ramses II, som regerade 1279–1213 f.Kr., och som från sina fälttåg förde hem stora skaror krigsfångar som sattes i arbete med att bygga hans nya huvudstad, Pi-Ramses.

Andra Moseboken, Exodus, berättar hur de asiatiska invandrarna fördrevs från Egypten. Den gode farao som Josef hade tjänat efterträddes av en elak farao som beslöt att sätta israeliterna i tvångsarbete med att bygga hans nya huvudstad. Bibeltexten talar alltså om två faraoner, en god och en elak, men ingen av dem nämns vid namn vilket är lite märkligt när man jämför med alla de namngivna kungar och hövdingar hos olika folk som vi annars möter i Moseböckerna. Däremot får vi veta att den elake faraos nya stad hette Pi-Ramses.

Arkeologerna har också hittat ruinerna av en stad som skulle kunna vara Pi-Ramses och som kan dateras till mitten av 1200-talet f.Kr. I så fall skulle den elake farao möjligen vara Ramses II. Till samma tid skulle man då kunna datera israeliternas uttåg ur 67

101406 Bibeln.ORIG.indd 67

10-05-11 09.54.44

bibeln och arkeologerna Egypten under Moses ledning, den händelse som har kallats Exodus. Flykten gick över Röda havet, ut genom Sinais öken och vidare öster om Döda havet upp mot Jordanfloden. Hela vandringen är interfolierad med berättelser om Guds mirakel som endast djupt religiösa personer kan sätta tro till.

Alla arkeologiska fynd i Mellanöstern får stor publicitet i massmedia och blir snabbt relaterade till Bibelns berättelser, ofta innan de ens har hunnit bli analyserade av vetenskapliga bedömare. En sådan upptäckt var utgrävningarna på vulkanön Santorini (Thera), strax norr om Kreta, som började 1967.

Här hittade den grekiske arkeologen Marinatos ruinerna av en minoisk stad från bronsåldern som efter flera vulkanutbrott hade begravts under tjocka lager av aska och pimpsten. För de bokstavstroende uttolkarna av Bibeln var detta fynd som en skänk från ovan. Det var naturligtvis tsunamivågorna från detta vulkanutbrott som gjorde att Röda havet först blev torrlagt, så att Moses och hans flyktingar kunde vandra över till Sinai, och sedan slog tillbaka över farao och hans trupper!

Det skulle också ha varit röken från den våldsamma eruptionen som vägledde israeliterna genom öknen, som det står i Andra Moseboken (13:21): Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Mot en sådan trosviss bibelläsning hjälper det inte att påpeka att vulkanutbrottet ägde rum flera hundra år före farao Ramses II:s tid eller att Röda havet är en felöversättning av ett hebreiskt ord som betyder ”sävhavet”, ett mycket stort träskområde.

68

101406 Bibeln.ORIG.indd 68

10-05-11 09.54.44

Det förlovade landet

Legenden om Moses I Sinai finns inga arkeologiska spår efter Moses och hans hundratusentals flyktingar från Egypten. Enligt Bibeln skulle de ha varit bosatta i staden Kadesh-barna i hela trettioåtta år. Kadesh-barna har identifierats med den stora oasen Ein el-Qudeirat i östra Sinai, men där finns inga arkeologiska lämningar och inte en endaste krukskärva från slutet av 1200-talet f.Kr., den tid då Exodus skulle ha ägt rum. Inte heller utgrävningar i Jordanien på östra sidan av Döda havet har givit stöd för israeliternas ökenvandring mot Det förlovade landet.

Tell Hesbân är en ruinkulle cirka tjugo mil nordost om Amman som har identifierats med staden Heshbon i Fjärde Moseboken; staden som hade en amoritisk kung skulle ha erövrats av Moses.

Platsen grävdes ut 1968–1976 av en tvärvetenskaplig grupp forskare som var sjundedagsadventister från USA. Men i Tell Hesbân fann de inga spår av bebyggelse från Moses tid, staden tycks ha grundlagts först ett par hundra år senare. På 1950-talet kom en expedition av amerikanska baptister till Jordanien för att gräva ut en ruinkulle som heter Dhibân och som har identifierats med staden Dibon i Fjärde Moseboken. Resultatet blev nedslående även för dessa bibeltrogna arkeologer, i Dhibân finns inga lämningar som är äldre än 800-talet f.Kr. För bibelforskarna kvarstår problemet olöst – vad är det för folk som Bibelns berättelse egentligen syftar på? Är det de kanaaitiska invandrarnas bosättning i Nildeltat från 1800-talet f.Kr., är det hyksos erövring av deltat på 1600-talet f.Kr. eller är det Ramses II:s tvångsarbetande krigsfångar på 1200-talet f.Kr.? Bibelforskarna lutar mest åt att Exodus har ägt rum i slutet av 1200-talet f.Kr., men arkeologerna har ännu inget definitivt svar. Vi kan bara konstatera att israeliterna har haft en stamberättelse om fångenskapen i Egypten. Det behöver inte betyda att Moses har existerat som en historisk person.

69

101406 Bibeln.ORIG.indd 69

10-05-11 09.54.44

bibeln och arkeologerna Moses är huvudpersonen i Exodus och de följande Moseböckerna.

Historien om hittebarnet Moses som blev israeliternas militäre, juridiske och religiöse ledare under uttåget från Egypten betvivlades aldrig under antiken eller medeltiden. Det var först under upplysningstidens begynnande bibelkritik som berättelserna om Moses degraderades från historia till legend. Men i och med dechiffreringen av hieroglyferna väcktes förhoppningar om att man i den stora mängden av egyptiska inskrifter och dokument skulle kunna finna uppgifter om Moses och om israeliternas flykt från en tyrannisk farao. Några sådana fynd har dock inte gjorts, trots intensiva efterforskningar under de senaste hundrafemtio åren.

Det finns helt enkelt inte några egyptiska notiser om Moses och inte heller om Exodus.

Historien om Moses måste därför fortfarande betraktas som en legend, en samling förklaringsmyter som troligen har sammanställts på 600-talet f.Kr. Sådana legender och myter möter vi på flera håll i den antika historien. Legenden om hittebarnet som blir en stor folkledare berättas också om kung Sargon av Akkad, om den persiske kungen Kyros liksom om Roms grundläggare Romulus och Remus. I flera antika samhällen berättade man att deras lagar hade författats av en legendarisk person i en avlägsen forntid: i Greklands historia finns laggivarna Drakon och Solon, i Rom skulle lagarna ha skrivits av kung Numa Pompilius. Berättelsen om Moses som israeliternas laggivare betraktas numera som en förklaringsmyt som ska ge stöd och auktoritet åt kung Josias reformer från cirka 625 f.Kr. då översteprästen i Jerusalems tempel fick ett större inflytande. Detta var en reform som kunde stödja sig på texten i Moseböckerna, där prästen Aron upphöjs till Moses like.

70

101406 Bibeln.ORIG.indd 70

10-05-11 09.54.44

Det förlovade landet

Josua och arkeologerna Efter fyrtio års ökenvandring dog Moses, hans efterträdare blev Josua som ledde israeliterna över Jordanfloden och erövrade Kanaans land, stad efter stad, område efter område. Detta berättas i Josuas bok i Bibeln som faktiskt är en enda lång och enformig krigsrapport. Detsamma skulle man kunna säga om den följande Domarboken med en förvirrande uppräkning av de israelitiska hövdingarnas hjältedåd, uppblandad med ganska enkla förklaringsmyter till namn på platser och fenomen. Att bibelforskare och arkeologer ända in i vår tid har tagit sådana berättelser och myter på allvar vittnar om att texterna i Exodus, Josua och Domarboken fortfarande betraktas som sakrosankta.

De bibelforskare som tror på Josuas invasion av Kanaan hänvisar gärna till farao Akhenatons arkiv av kilskriftstavlor som man på 1890-talet hittade vid utgrävningarna av hans huvudstad vid Tell el-Amarna i Egypten. Det rörde sig om 382 brev från mitten av 1300-talet f.Kr., många av dem från lokala hövdingar i Kanaan som då var vasaller till Egyptens farao. Av breven framgår att det pågår ständiga konflikter mellan dessa hövdingar som ofta anklagar varandra för illojalitet mot farao. Femtiotre av breven innehåller klagomål över de ideliga överfall och plundringar som företas av en folkgrupp som kallas hapiru. Det var ganska givet att bibelforskarna skulle sätta likhetstecken mellan dessa hapiru och Bibelns hebréer, det vill säga israeliterna. Amarnabreven tycktes sålunda bekräfta Bibelns berättelse om hebréernas/israeliternas invasion och erövring av Det förlovade landet. Men faktum är att Amarnabrevens hapiru härjade i Kanaans land redan hundra år innan hebréernas uttåg ur Egypten skulle ha ägt rum. Detta kronologiska gap gör att identifikationen hapiru/hebréer framstår som tveksam.

Visst har det funnits bibelforskare som har tvivlat på 71

101406 Bibeln.ORIG.indd 71

10-05-11 09.54.45

bibeln och arkeologerna sanningshalten i berättelserna om Josuas erövring av landet Kanaan, främst bland exegeter i Tyskland. Den viktigaste blev Albrecht Alt som på 1920-talet reste omkring i södra Palestinas bergstrakter och stäpper, det vill säga i Judéen och Negevöknen. Här studerade han ökennomaderna och blev fascinerad av deras livsföring. Han observerade att nomadernas vandringar följde ett bestämt mönster över årstiderna. Under den regniga vintern fanns det gott om bete ute i öknen för deras hjordar av får och getter. När torrtiden kom drog de sig närmare jordbrukarnas bosättningar, där de fick släppa ut sina djur på de nyskördade fälten för att beta av stubben och gödsla fälten. Under sommarhettan drog nomaderna vidare upp i bergen. De år som höstregnen uteblev stannade de kvar uppe i bergen och blev tillfälliga eller permanenta jordbrukare.

De här observationerna föranledde Albrecht Alt att formulera en ny teori om israeliternas inflyttning i Palestina. Han menade att det ingalunda hade rört sig om en krigisk invasion, som Bibeln påstår, utan att det i stället hade varit fråga om en fredlig infiltration av israelitiska herdefamiljer, nomader som blev jordbrukare.

Konkurrensen om åkermarken hade sedan lett till konflikter och krig mellan de invandrade israelitiska nomaderna och de bosatta kanaaitiska bönderna.

På 1960-talet kom den amerikanske bibelforskaren George Mendenhall med en ny teori som byggde på att Amarnabrevens hapiru inte hade varit en etnisk grupp, utan en social grupp. Hapiru var fattiga bönder och herdar i Palestina som hade utarmats av de egyptiska fogdarnas skatteindrivning. Hapiru var alltså inte ett främmande folk som invaderade Kanaan, utan de var kanaaiter som gjorde uppror mot ockupationsmakten Egypten. Dessutom hävdade Mendenhall att hapiru (som också han för sin del identifierade med Bibelns hebréer) lyckades med sitt uppror tack vare att de hade en samlande ideologi – monoteismen, tron på en enda gud som residerar i himlen.

72

101406 Bibeln.ORIG.indd 72

10-05-11 09.54.45

Det förlovade landet Det finns alltså tre teorier om israeliternas bosättning i Palestina.

Dels den som accepterar Bibelns berättelse om uttåget ur Egypten och invasionen av Kanaans land, dels Albrecht Alts version att det rörde sig om en fredlig infiltration av ökennomader. Och slutligen George Mendenhalls hypotes om ett uppror av fattiga kanaaiter som kallades hapiru/hebréer. Dessa tre teorier utgår endast från skriftliga källor, nämligen Gamla testamentet och Amarnabreven.

Men hur står sig dessa hypoteser mot arkeologins vittnesbörd?

Det förlovade landet För Albright var det ingen tvekan; Josua och israeliterna hade erövrat Kanaans land, ty så stod det i Bibeln. Det fanns även brittiska arkeologer som stödde Albrights åsikt att Josuas erövring av Heliga landet hade varit en sann historisk händelse, och att utgrävningarna i Palestina kunde bevisa att Bibeln hade rätt.

En av dem var John Garstang, vars utgrävningar av Jeriko på 1920-talet sponsrades av en evangelisk stiftelse. Garstang fann att Jeriko hade omgivits av imponerande stadsmurar som raserades på 1400-talet f.Kr., och han menade att detta fynd bevisade sanningen i Bibelns berättelse om hur Jerikos murar störtade samman när Josuas präster blåste i sina horn. Men Garstangs hypotes avvisades av historikerna. De menade att Josuas erövring ägde rum först tvåhundra år senare, den måste ju ha skett efter Exodus, som man daterat till slutet av 1200-talet f.Kr. Garstangs landsmaninna Kathleen Kenyon återupptog grävningarna i Jeriko på 1950-talet och kunde då konstatera att vid slutet av 1200-talet f.Kr. var Jeriko sedan länge en övergiven och obebodd stad – då fanns det inga murar att rasera med trumpetstötar, och ingen stad att erövra för Josua. Men William Albright accepterade inte Kathleen Kenyons slutsatser, han menade att lämningarna från det Jeriko som Josua raserat hade försvunnit 73

101406 Bibeln.ORIG.indd 73

10-05-11 09.54.45

bibeln och arkeologerna på grund av den kraftiga jorderosionen – det låter onekligen som en bortförklaring.

Något liknande hände när man grävde ut andra städer som enligt Bibeln hade erövrats av Josua, exempelvis Gibeon och Ai. I Gibeon fann man inga lämningar som var äldre än 700-talet f.Kr. Den stora staden Ai grävdes ut redan på 1930-talet av den fransk-judiska arkeologen Marquet-Krause som konstaterade att staden legat i ruiner redan före den tid då Josuas erövring skulle ha ägt rum. Hennes slutsatser underkändes dock av Albright som menade att hon hade grävt på fel plats. Detta var nog skälet till att amerikanen Joseph Callaway återupptog undersökningen av Ai 1965. Utgrävningen finansierades av ett baptistiskt teologiskt seminarium där Callaway var professor. Men den nya undersökningen kunde bara bekräfta den förra utgrävningens slutsatser: ruinerna av Ai har ingenting att göra med Bibelns berättelse om Josuas erövring av Kanaans land. För Callaway blev detta negativa resultat en katastrof, han tvingades att lämna sin professur vid det fundamentalistiskt kristna seminariet.

Enligt Gamla testamentet skulle Josua och hans israeliter ha erövrat 31 städer i landet Kanaan. Av dessa städer har arkeologerna identifierat 20, men få av dem har förstörts vid den tid då Josuas erövringståg skulle ha ägt rum. Angreppen mot de kanaaitiska städerna i sen bronsålder har över huvud taget inte varit en samordnad aktion, förstörelsen är utspridd över flera decennier. Några städer har ödelagts av egyptiska trupper som straff för ett uppror, andra har erövrats av ”sjöfolk”, pirater som invaderade Palestinas kust. Inte i något fall kan man bevisa att erövrarna varit ”israeliter” som kommit från andra sidan Jordanfloden. Men trots detta förblev William Foxwell Albright en ståndaktig och beundrad banerförare för de bibelforskare och arkeologer som var övertygade om att Bibeln hade rätt och att Josuas invasion verkligen ägt rum, och som inte ens drog sig för att tolka utgrävningarnas resultat 74

101406 Bibeln.ORIG.indd 74

10-05-11 09.54.45

Det förlovade landet så att de passade till bibeltexterna. En del gjorde det av religiös övertygelse, andra såg det som en politisk nödvändighet.

I dag har strålglansen kring Albrights namn förbleknat, även bland företrädarna för den bibliska arkeologin. Den främste bland Albrights efterföljare och försvarare har varit den erfarne arkeologen William G. Dever som i många år varit verksam vid de amerikanska institutionerna i Jerusalem. Men när ASOR firade sitt 100-årsjubileum i april 2000 höll Dever en uppmärksammad föreläsning där han tog avstånd från Albrights försök att jämka samman arkeologernas fynd med berättelserna i Moseböckerna och Josuas bok. Devers tänkvärda slutord kan sammanfattas ungefär så här: ”Den som letar i öknen efter platser där Abraham och Moses vandrat, har inte förstått den djupare innebörden i den bibliska berättelsen. Det förlovade landet har aldrig funnits på kartan, Det förlovade landet är en metafor för människans längtan efter frid och försoning med sin Gud.” Om man läser Exodus som en isolerad skrift är det begripligt att man börjar spekulera över alla namn på platser och personer och leta efter en ”historisk kärna”. Men då hamnar man fel. Man bör i stället vidga perspektivet och läsa Exodus tillsammans med de följande tre Moseböckernas alla lagar och föreskrifter i israeliternas samhälle. Att lagarna har haft sina förebilder i Mesopotamiens kungariken är odiskutabelt, men de religiösa reglerna och förbuden är så detaljerade att de bara kan ha författats av personer med egna erfarenheter av ceremonierna och offerriterna på Tempelberget i Jerusalem. De har alltså författats av prästerskapet vid Jahves tempel.

Bibelforskarna pekar på ett flertal detaljer i föreskrifterna som daterar dem till 600-talet f.Kr. Det var då som assyrierna hade erövrat nordriket Israel och drivit många människor på flykt till sydriket Juda, vilket föranledde kungarna och översteprästerna i 75

101406 Bibeln.ORIG.indd 75

10-05-11 09.54.45

Jerusalem att centralisera både den politiska och religiösa organisationen. Det var i det sammanhanget man skrev föreskrifterna och förbuden i religionsutövningen. Och det var då man författade myten om laggivaren Moses, vilket skulle ge en gudomlig sanktion åt lagarna och därmed en betydande makt åt templets prästerskap – att bruka eller missbruka. När kungafamiljen i Juda sedan dog under den babyloniska fångenskapen, blev översteprästen israeliternas högste företrädare inför den persiska, grekiska eller romerska ockupationsmakten.

Läser man Moseböckerna ur det här perspektivet klarnar bilden av proteströrelserna mot prästerskapet, till exempel de rörelser som leddes av Johannes Döparen eller av Jesus från Nasaret.

I polemiken mot de judiska prästerna hävdade både evangelisten Johannes och aposteln Paulus att Jesus var överlägsen Moses.

I brevet till hebréerna skriver Paulus: Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. (Hebr. 3:4–5)

76

101406 Bibeln.ORIG.indd 76

10-05-11 09.54.45

Israeliterna

Lokalpatriotism och nationalism är starka drivkrafter bakom många arkeologiska projekt, det gäller i alla länder och inte minst i de unga stater som skapades genom avkoloniseringen i Afrika och Asien. I den nya staten Israel fick den bibliska arkeologin genast hög prioritet. Redan i juli 1948 organiserades ett Department of Antiquities, där fanns också Israel Exploration Society som samordnade och bekostade både utgrävningar och kongresser.

Arkeologi blev en folkrörelse och till utgrävningarna strömmade entusiastiska volontärer, både skolbarn, soldater, pensionärer och utländska studenter.

De arkeologiska projekten i Israel fick en alldeles egen karaktär. Det var storskaliga utgrävningar av ruinkullar vilkas namn kunde identifieras med platser omnämnda i den hebreiska Bibeln, och målsättningen var att frilägga lämningarna av den antika bebyggelsen, både palats och tempel, försvarsmurar och bostäder.

Tanken var att om man vid dessa utgrävningar kunde särskilja yngre israelitiska byggnadsrester från äldre kanaanitiska ruiner borde man också få bevis för när och hur israeliterna hade tagit över de här platserna. Man skulle även få bekräftelse på att Josua-bokens skildring av erövringen av Det förlovade landet är en trovärdig historisk berättelse.

77

101406 Bibeln.ORIG.indd 77

10-05-11 09.54.45

bibeln och arkeologerna

Yigael Yadin Förgrundsgestalten inom Israels arkeologi blev Yigael Yadin, en arkeolog som på 1940-talet avbröt sin akademiska karriär för att i stället göra en framträdande insats inom den sionistiska rörelsen. Under första Israelkriget 1948 var det Yadin som ledde den israeliska arméns framgångsrika operationer. Efter kriget återgick Yadin till fornforskningen. Han disputerade 1955 på en avhandling om en av de religiösa texterna bland Dödahavsrullarna och han påbörjade en rad utgrävningar.

Som biblisk arkeolog skilde sig Yadin från de amerikanska kristna fundamentalisterna, ty Yadins drivkraft var inte i första hand den religiösa tron på Bibelns ord. Yadin var militär och politiker, han var vice premiärminister under åren 1977–1981, och i sin arkeologiska verksamhet förblev han militär och politiker.

Med Bibeln som argument ville Yadin hävda staten Israels rätt att existera i Palestina, och med arkeologins hjälp skulle han bevisa att Bibeln hade givit en korrekt beskrivning av den judiska nationens uppkomst och av Josuas erövring av Kanaans land. De antika israeliternas historia, lagar och gränser skulle vara vägledande för den moderna staten Israel. Dess förebild skulle vara Davids och Salomos kungarike, så som det skildras i Andra Samuelsboken och Första Kungaboken i Gamla testamentet.

Yadin menade att man borde kunna hitta de arkeologiska bevisen för Josuas erövringar i ruinerna efter bronsålderns kanaaitiska städer. Den största av dessa städer var Hazor som hade haft drygt 20 000 invånare, och Yadin inledde en omfattande utgrävning av den mycket stora ruinkullen redan 1956. Hazor var en gammal stad, den finns omnämnd i arkivet i Mari på 1700-talet f.Kr. men också i de egyptiska Amarnabreven från 1300-talet f.Kr. Staden hade ett strategiskt läge på en höjd norr om Gennesaretsjön, varifrån man kontrollerade vägen från Palestinas kust upp till Damaskus. Det här var också ett känsligt läge i 78

101406 Bibeln.ORIG.indd 78

10-05-11 09.54.46

Israeliterna gränszonen mellan de egyptiska och hettitiska stormakterna.

Hazors arkitektur visade sig höra hemma i den hettitiska traditionen med tempel och palats uppförda med stora block av svart basalt dekorerade med djurreliefer, men i Amarnabreven omnämns kungen i Hazor som en trogen vasall till Egyptens farao. Vid utgrävningarna hittade Yadin ett utbrett förstörelselager som han tolkade som att staden hade ödelagts i en våldsam brand cirka 1225 f.Kr. För Yadin var det naturligt att koppla denna ödeläggelse till Bibelns uppgift att Hazor brändes ner av Josua, och få arkeologer har motsagt honom.

Men detta är inte en alldeles självklar slutsats, ty det finns inga arkeologiska spår efter erövrarna, och det dröjde tvåhundra år innan israeliter kom dit och byggde en ny stad ovanpå ruinerna av det kanaaitiska Hazor. Den troligaste tolkningen är i stället att Hazor förstördes av en egyptisk eller en hettitisk här under de långa krigen mellan de två stormakterna under 1200-talet f.Kr.

Masada Det mest uppmärksammade av Yadins projekt blev 1960-talets friläggning av borgen på Masadaklippan, där judiska upprorsmän hade gjort ett så tappert motstånd mot den romerska armén. Först efter tre års belägring kunde romarna inta Masada år 74 e.Kr. Enligt den judiska historieskrivaren Josefus, som själv deltog i kriget på romarnas sida, hade Masada försvarats av 960 judiska upprorsmän. När de förstod att romarna förberedde den slutliga stormningen begick de kollektivt självmord. Var romarna gjorde av alla dessa lik vet vi inte, arkeologerna har inte hittat de massgravar som borde finnas i närheten av Masada, och om man brände alla dessa kroppar – varifrån fick man all ved i den trädlösa öknen?

Det var därför en sensation när Yadin i oktober 1963 fann en grotta med tvåhundra fragment av människoben som hade 79

101406 Bibeln.ORIG.indd 79

10-05-11 09.54.46

bibeln och arkeologerna tillhört ett tjugotal individer. I den preliminära utgrävningsrapporten från 1965 uttalar sig Yadin mycket försiktigt om fynden i grotta 2001/2002. Men i den populärvetenskapliga bok som han utgav året därpå, Masada: Herod’s fortress and the Zealot’s last stand, är han helt säker: skeletten i grotta 2001/2002 är lämningarna efter några av Masadas judiska försvarare! Ännu mer övertygande skildrar han sedan den skakande upptäckten bredvid ett av palatsen på Masada, där låg tre skelett, en ung man, en kvinna och ett barn: ”De var säkert några av de sista judiska försvararna.”

Yadins dramatiska skildringar av skelettfynden på Masada väckte stor uppståndelse, och i Knesset höjdes röster för att lämningarna efter dessa judiska martyrer skulle hedras med en officiell begravning. En sådan genomfördes också den 7 juli 1969, då tre kistor svepta i den israeliska flaggan begravdes invid den romerska belägringsrampen vid foten av Masada. Officiant var den israeliska arméns högste präst rabbi Shlomo Goren, Yigael Yadin läste ur Josefus tragiska skildring av Masadas sista strid, och bland de närvarande märktes Menachem Begin, sedermera premiärminister.

Efter Yadins utgrävning blev Masada ett nationalmonument över judisk och israelisk heroism, som besöktes av tiotusentals skolbarn och där soldaterna i Israels armé avlade sin trohetsed. Masada utsågs 2002 till ett av UNESCO:s kulturella världsarv.

Efter Yadins död 1984 började den nya generationen israeliska arkeologer undersöka de närmare omständigheterna kring skelettfynden på Masada, man intervjuade Yadins medhjälpare och granskade utgrävarnas dagböcker. Det framkom då att Yadin helt enkelt ville att de tre skeletten från palatset skulle betraktas som en familj, fast både fotografier och dagböcker avslöjar att det ingalunda rörde sig om tre hela skelett utan om ett litet antal fragment av människoben. Av den unge mannen fanns bara ett ben och en fot, och barnet var nog en annan vuxen man. Allt talar för att det 80

101406 Bibeln.ORIG.indd 80

10-05-11 09.54.46

Israeliterna inte alls rört sig om en stupad familj, utan om olika människoben som släpats ihop av asätande hyenor.

I utgrävningsdagböckerna står det också att grotta 2001/2002 varit rik på materiella lämningar: oljelampor, krukskärvor, rester av korgar och textilier. Men i den vetenskapliga slutrapporten av utgrävningarna på Masada (publicerad i fem volymer 1989–1995) nämns inte fynden i grotta 2001/2002. Anledningen var troligen att man i grottan också funnit en mängd grisben, vilket totalt skulle underminera Yadins deklaration att man hade hittat skeletten efter stupade judiska frihetskämpar från antiken. Griskött var ju tabu för judar, men användes ofta av romarna. Den oroande frågan är förstås om Yadin visste att skeletten hade varit blandade med grisben. I så fall var den officiella begravningen vid Masadas fot ett vetenskapligt bedrägeri som skulle tjäna ett politiskt syfte.

Den nya arkeologin Hänförelsen över Yadins framgångar med sina patriotiska utgrävningar medförde tyvärr att det dröjde innan arkeologerna i Israel attraherades av den teoretiska nyorientering som sköt fart i USA på 1960-talet och som har kallats ”den nya arkeologin”.

De amerikanska arkeologer som undersökte indianstammars och eskimåers anspråkslösa boplatser frågade sig varför arkeologerna i Mellanöstern huvudsakligen sysslade med att frilägga de forntida härskarnas palats, tempel och gravmonument. De nu välutvecklade laborativa metoderna, exempelvis pollenanalys, kol 14-dateringar och dendrokronologi, kan ju ge mycket mer information om de ekonomiska, sociala och ekologiska villkoren för invånarna i en antik by än ruinerna efter storstilad arkitektur. Varför grävde man ut ruinkullarna i Palestina utan att också undersöka den omgivande miljön och platsens ekologiska förutsättningar? Kort 81

101406 Bibeln.ORIG.indd 81

10-05-11 09.54.46

bibeln och arkeologerna sagt – varför skulle Bibeln styra de arkeologiska undersökningarna av Palestinas forntid? ”Den nya arkeologin” hade sin motsvarighet inom historieforskningen där alltfler hävdade vikten av att skriva historien ”underifrån”. Varför skulle historikerna prioritera politiker och militärer – bönder, fiskare, hantverkare, arbetare, kvinnor och barn hade väl också spelat en roll i historien? För de forskare som ägnat sig åt den bibliska arkeologin var de här frågeställningarna ännu inte aktuella, och för studenter i Israels arkeologi betonades fortfarande antikens historia, kultur och språk medan man i andra länder hade insett värdet av antropologi och ekologi i den arkeologiska utbildningen.

Genombrottet för ”den nya arkeologin” i Israel skedde slutligen som en följd av sexdagarskriget 1967 då Israel kunde ockupera Västbanken, höglandet väster om Jordanfloden. Nu inledde de israeliska arkeologerna en omfattande inventering av de delar av Palestina som hade tillhört Jordanien, och det var bråttom, man visste inte då hur länge Israel kunde få behålla Västbanken.

En arkeologisk inventering syftar till att noga kartlägga ett utvalt område, att pricka in alla boplatser och studera deras läge i förhållande till odlingar och betesmarker, vägar och vattendrag samt att samla in och analysera de krukskärvor som finns utströdda i terrängens ytskikt. En sådan inventering kan ge en bred kunskap om hela traktens forntid, medan en koncentrerad utgrävning av en enskild boplats ger en fördjupad men lokalt begränsad kunskap. En inventering där man hittar boplatser från olika tider ger arkeologerna möjlighet att spåra demografiska förändringar och förskjutningar inom områdets ekonomiska historia.

Naturligt nog kom de israeliska arkeologerna att koncentrera sina inventeringar till de trakter som hade varit israeliternas centrala bosättningsområde under forntiden, de som tillskrivits stammarna Juda, Benjamin, Efraim och Manasse. Inventeringen, som gjordes till fots, omfattade alla slags lämningar av husmurar, 82

101406 Bibeln.ORIG.indd 82

10-05-11 09.54.46

Israeliterna odlingsterrasser och bevattningskanaler samt inte minst de högar av krukskärvor som vittnar om forntida bebyggelse. Nästa fas blev att göra väldokumenterade sonderingar i stället för de stora spekulativa projekt som de traditionella arkeologerna engagerade sig i. Därför har endast ett fåtal boplatser undersökts, den viktigaste vid byn Izbet Sartah som grävdes ut av Israel Finkelstein, arkeologiprofessor i Tel Aviv.

Resultatet av denna inventering var överraskande. Uppe i bergen, som varit glest bebyggda under 1200-talet f.Kr., kan man se hur det under 1100-talet f.Kr. växer fram ett helt nätverk av byar.

Det rör sig om cirka 250 små boplatser, i varje by har det bott ungefär hundra invånare i enkla och likformade hus, en familj i varje. Mellan husen fann man nedgrävda förrådskärl med säd, man hittade också skäror och små handkvarnar vilket tyder på att man odlat spannmål på bergsterrasserna. Men där fanns också redskap som hör ihop med produktion av vin och olivolja, och där fanns spår av inhägnader för boskap. Man observerade att det i bergsbyarnas avfallshögar fanns ben av getter och får, men inga ben av svin. De här byborna fick inte äta griskött. Men förbudet mot att äta griskött var inte något unikt tabu i forntidens Mellanöstern, det förekom också hos sumerer, assyrier och egyptier som alla betraktade grisen som ett mycket orent djur.

Byarna ligger ganska långt från varandra, de har inga försvarsmurar och inga tempel, man har inte hittat några vapen, ingen importerad keramik, inga smycken och inga skriftliga dokument.

Byarna har varit fattiga men självförsörjande, och deras materiella kultur är densamma som i det övriga Kanaan. Men varifrån kom då dessa bybor och varför bosatte de sig uppe i bergen?

Israel Finkelstein menar att svaret på frågan går att hitta i den allra äldsta byggnationen i byarna uppe i bergen, en bosättning som har en annan karaktär än den nere på slättbygden. Det visar sig nämligen att de äldsta husen har placerats i en cirkel eller en oval 83

101406 Bibeln.ORIG.indd 83

10-05-11 09.54.46

bibeln och arkeologerna så att de bildar en inhägnad för byns boskap. Så här gör boskapsägande beduiner än i dag när de slår läger och reser sina tält. När beduinerna blir bofasta ersätter de tälten med enfamiljshus, men dessa placeras fortfarande runt djurens inhägnad. Det var också så det gick till, menar Finkelstein, när boskapsskötande nomader blev bofasta småbönder uppe i Palestinas bergstrakter. Detta medförde en demografisk revolution som satte fart under 1100-talet f.Kr. och pågick i flera generationer, så att det fyrahundra år senare fanns 500 byar i området. Och den här ökningen av antalet bosättningar var inte begränsad till landet väster om Jordanfloden och Döda havet, utan den skedde också i de östra områdena. I både Ammon, Moab och Edom ökade antalet bosättningar och även där var det samma materiella kultur som i Kanaan, och man talade säkert samma semitiska språk eller dialekter av samma språk.

Protoisraeliterna Israel Finkelsteins analys innebär att han återupptar Albrecht Alts teori att israeliterna ursprungligen var nomader som helt fredligt flyttade in i landet Kanaan. Men han moderniserar teorin och pekar på att det har funnits en väl fungerande symbios mellan städerna och nomaderna under bronsåldern, men att den upphörde under 1100-talet f.Kr. när slätternas städer förstördes och bönderna fördrevs. Då försvann marknaden för nomadernas försäljning av kött och hudar, och de kunde inte längre köpa spannmål från slättens bönder. Boskapsskötarna måste bli småbönder och själva odla sin spannmål, sin frukt och sina grönsaker och kanske också minska sina hjordar av får och getter. Men jag tror inte att Finkelsteins teori räcker för att förklara den snabba demografiska utvecklingen i Palestinas berg, man måste också räkna med att stadsbor och bönder flydde dit upp när städerna och slättbygden förhärjades. Bosättningarna i bergen blev en smältdegel för alla 84

101406 Bibeln.ORIG.indd 84

10-05-11 09.54.47

Israeliterna dessa flyktingar som varit stadsbor, bönder eller boskapsskötare i landet Kanaan.

Arkeologerna vill identifiera människorna i dessa bergsbyar som protoisraeliter, helt enkelt därför att byarna fortsatte att vara bebodda i flera hundra år, och när de dyker upp i de skriftliga källorna kallar sig byborna för israeliter. I byarna kan man ibland se hur några hus har slutits samman till en egen grupp, vilket avspeglar hur familjer förenas till en släkt som i sin tur går ihop med byns andra släkter till en klan eller en stam som benämner sig efter en förfader från gångna tider. Så uppkom de tolv israelitiska stammarna som senare sammanslöt sig till en konfederation där stammarnas mytiska förfäder sades ha varit bröder, söner till en gemensam stamfader som skulle ha hetat Jakob/Israel.

Arkeologernas nya bild av israeliternas ursprung och äldsta historia i Palestina stämmer väl överens med texten på en egyptisk segerstele som restes omkring 1210 f.Kr. i farao Merenptahs gravtempel i Thebe. Inskriften består av en skrytsam krönika över Merenptahs segerrika fälttåg mot Egyptens fiender i Mellanöstern: ”Kanaan har plundrats intill värsta elände. Ashkelon har besegrats, Geser har erövrats, Yanoam existerar inte längre.

Israel är ödelagt, hans efterkommande finns inte. Hurru har blivit änka tack vare Egypten.” I den här inskriften karaktäriseras Ashkelon, Geser och Yanoam med ett hieroglyftecken som betyder ”befäst stadsstat”, medan Israel betecknas med hieroglyfen ”folk på landsbygden”. Dessutom är Israel maskulinum medan stadsnamnen är femininum, vilket ytterligare understryker att man i Egypten gjorde tydlig åtskillnad mellan de israelitiska byarna och de kanaaitiska städerna.

Merenptah-stelen är den tidigaste icke-bibliska text som omnämner Israel, och den visar att israeliterna i slutet av 1200-talet f.Kr. inte utgjorde något allvarligt hot mot det egyptiska imperiet i Palestina.

85

101406 Bibeln.ORIG.indd 85

10-05-11 09.54.47

bibeln och arkeologerna Men texten på Merenptah-stelen visar också att redan då hade dessa småbönder och herdar uppe i bergen formerat sig till den gemenskap som kallade sig Israel. Hur man markerade denna identitet gentemot slättbygdens kanaaiter och andra folk framgår av arkeologernas inventering. I bergsbyarna fanns inga tempel och inga avgudabilder, men det fanns det i städerna på slätten i bronsålderns Kanaan. Och så var det ju också i andra stadskulturer under hela antiken. Man uppförde tempelbyggnader i sten eller tegel som skulle föreställa gudens boning och inuti templet ställde man upp en skulpterad bild av guden; i dessa städer kunde man dyrka flera gudar som alla hade sitt eget tempel. Men det var inte alltid som gudarna avbildades i mänsklig gestalt. Den gudomliga kraften kunde också uppenbara sig i ett uråldrigt träd, en porlande källa eller i ett ovanligt stenblock. Som särskilt heliga betraktades meteoritstenar, och i de antika kulturerna omnämns flera kultbyggnader vars heligaste föremål varit en meteorit. Den mest kända är den svarta sten som inmurats i Kaba i Mekka, muslimernas heligaste monument.

Nomadstammarna som rörde sig över stäpperna och öknarna i Mellanöstern byggde inga tempel. De bar med sig sina heliga föremål i en kista som ställdes upp under ett ceremonitält när man slog läger. Kistan med stammens heliga föremål spelar en central roll i Bibelns berättelser om israeliternas tidigaste historia. Det är den kistan som kallas Förbundsarken eftersom man där förvarade stentavlorna med tio Guds bud, det vill säga avtalet mellan Gud (Jahve) och Moses. Förbundsarken stod i Uppenbarelsetältet och det var där som Moses hade sina förtroliga möten med Gud. Att det inte finns några arkeologiska lämningar efter tempel i protoisraeliternas byar, beror alltså på att de även som bofasta bar med sig nomadernas livsstil. Deras religiösa centrum var Uppenbarelsetältet (som ibland också kallas Jahves boning). Det berättas också att Uppenbarelsetältet med Förbundsarken rövades bort av filistéerna 86

101406 Bibeln.ORIG.indd 86

10-05-11 09.54.47

Israeliterna men återtogs av kung David som ställde upp det i Givon, en mil norr om Jerusalem. Och där stod sedan Uppenbarelsetältet till dess det flyttades in i det tempel som kung Salomo byggde i Jerusalem.

Men protoisraeliterna hade inte haft behov av tempel och inte heller av gudabilder, ty de föreställde sig inte guden i mänsklig gestalt. Men var protoisraeliternas religion monoteistisk; fanns det enligt deras religiösa tro bara en enda gudomlighet, Jahve? Och i så fall – när och hur uppkom monoteismen bland israeliterna?

Pionjären inom den textkritiska bibelforskningen, Julius Wellhausen, skrev under 1870-talet flera böcker om källorna till Gamla testamentet och även om israeliternas historia. Wellhausen hävdade att tron på en enda allsmäktig gud var det högsta stadiet av religion, och han menade att israeliternas gudstro hade genomgått en utveckling från polyteism till monoteism. Uppenbarligen hade Wellhausen inspirerats av Darwins utvecklingslära som publicerats något decennium tidigare. Darwinismens inflytande var så stort att Wellhausens tes blev gällande ända till 1940-talet då den vederlades av William Foxwell Albright. Styrkan i Albrights argumentation var hans kännedom om det omfattande arkeologiska materialet från Palestina och Syrien som ju varit okänt på Wellhausens tid.

Albright menade att israeliternas monoteism hade sitt ursprung i den politiska och religiösa revolution som hade anförts av Moses.

Förutsättningen för Albrights tes är naturligtvis hans bokstavstrogna läsning av Gamla testamentet och hans övertygelse att Moseböckerna rymmer en betydande historisk sanning. Albright menade också att Moses hade blivit monoteist i Egypten där han skulle ha inspirerats av farao Akhenatons uppror mot polyteismen på 1300-talet f.Kr. och hans proklamation av solskivan Aton som den ende guden.

Om man, som dagens bibelforskare, anser att Moseböckerna har tillkommit vid mitten av 600-talet f.Kr. eller senare, inställer sig andra jämförelser. Jahves förväntan och krav på sitt utvalda 87

101406 Bibeln.ORIG.indd 87

10-05-11 09.54.47

bibeln och arkeologerna folk är nämligen till form och innehåll mycket likt de avtal som de assyriska kungarna slöt med de furstar man besegrat i Syrien och Palestina under 700-talet f.Kr. Den viktigaste paragrafen i dessa avtal var själva lojalitetsförklaringen till segraren, vilket har sin motsvarighet i det första av tio Guds bud: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Det är detta påbud som har tolkats som att israeliterna var monoteister. Men egentligen står det ju inte riktig så i det första budordet. Kravet från Gud: ”Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig”, innebär ju faktiskt att Jahve erkänner att det finns andra gudar, men han förbjuder israeliterna att dyrka dem. Och de som bryter mot detta förbud, till exempel offrar åt kanaaiternas Baal, kommer att straffas av Gud. En stor del av berättelserna i Gamla testamentet handlar just om detta: att de olyckor som har drabbat israeliterna är straffet för att de brutit mot den första paragrafen i avtalet mellan Jahve och Moses. Avfällingarna kan ha varit övermodiga och högfärdiga makthavare men där finns också fromma tvivlare som menat att Jahve inte fullgjorde sin del av avtalet, varför de i stället vände sig till Baal, kanaaiternas och feniciernas skyddsgud, eller till Moabs gud, Chemosh, eller till guden Ashter i Ugarit. Profeternas varningar vittnar om att avfallen har varit många och säkert både fler och allvarligare än vad Gamla testamentets författare vill medge.

Ett alternativ till Josua Redan i slutet av 1200-talet f.Kr. fanns det sålunda i Palestina en befolkningsgrupp som av den egyptiska ockupationsmakten kallades Israel. Det var säkert också det namn som gruppen själv använde, ty Isra-el är inte ett egyptiskt ord, det är en sammansättning med namnet på den kanaaitiska guden El. Det finns ingenting som tyder på att israeliterna skulle ha varit ett främmande folk 88

101406 Bibeln.ORIG.indd 88

10-05-11 09.54.47

Israeliterna i landet Kanaan, att de skulle ha varit invandrare från en annan kulturkrets. Israeliterna var helt enkelt kanaaiter som i en svår tid hade flytt upp i de centrala bergsbygderna där de formerade sig i en ny gemenskap som kallade sig Israel. Det är knappast troligt att invånarna i dessa små byar kunde ha utrustat den armé som under Josuas ledning skulle ha erövrat Det förlovade landet. Det är därför förvånande att både bibelforskare och arkeologer så länge utgått från att Josuas bok är en acceptabel källa till historien om israeliternas bosättning i landet Kanaan. Det finns nämligen en mer trovärdig men mindre heroisk berättelse om samma skeende, nämligen i Domarbokens första kapitel: Manasse kunde inte driva bort folket i Bet-Shean med lydstäder eller i Tanak med lydstäder och inte heller invånarna i Dor med lydstäder, i Jivleam med lydstäder eller i Megiddo med lydstäder: Kanaaneerna lyckades hålla sig kvar i den delen av landet. När israeliterna blev starkare måste kanaaneerna utföra tvångsarbeten, men de drevs inte bort. Efraim drev inte bort kanaaneerna som bodde i Geser, utan kanaaneerna bodde kvar där bland dem.

Sebulon drev inte bort invånarna i Kitron och Nahalol, utan kanaaneerna bodde kvar bland dem men måste utföra tvångsarbeten.

Asher drev inte bort invånarna i Acko och Sidon och inte heller folket i Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov.

Asheriterna fick alltså bo bland kanaaneerna i landet, ty de kunde inte driva bort dem.

Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat utan de fick bo bland kanaaneerna i landet. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat måste utföra tvångsarbeten.

Amoreerna trängde undan daniterna till bergen och lät dem inte komma ner på slätten. Amoreerna lyckades hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stammar fick övertaget måste de utföra tvångsarbeten. (Dom. 1:27–35)

89

101406 Bibeln.ORIG.indd 89

10-05-11 09.54.47

bibeln och arkeologerna Historien om israeliternas bosättning i Det förlovade landet finns alltså i två olika versioner i Bibeln. Den ena är Josua-bokens hjältesaga om Josuas segerrika fälttåg och erövring av kanaaiternas städer i Palestina. Den andra är den mer nyktra redogörelsen för israeliternas inte alltid så lyckade integration bland de kanaanitiska stammarna, vilket ibland ledde till konfrontationer, men som i stort sett torde ha varit precis så fredlig som sammanfattande beskrivs i Domarboken: Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar. (Dom. 3:5–6) Den här beskrivningen av tillståndet i landet Kanaan kan jämföras med den arkeologiska bilden av Palestina i slutet av 1100-talet f.Kr. då man kan dela in befolkningen i fyra grupper. Den första gruppen är kanaaiterna som sedan länge bor i befästa städer på slätten. Den andra gruppen är de egyptiska ockupationstrupperna som ligger förlagda i befästningar runt om i landet, men som tydligen börjar förlora kontrollen över händelseutvecklingen. Denna situation utnyttjas av den tredje gruppen, israeliterna, som från sina bergsbyar söker sig ned till slättbygderna men utan att kunna erövra landet. Den fjärde gruppen är ”sjöfolken”, de främmande invandrarna från havet som har erövrat ett antal städer utmed kusten, dit hör filisteerna i söder samt shekeler och scherder i norr. För att förstå hur den här situationen har uppkommit måste vi vidga perspektivet till hela östra Medelhavsområdet och gå tillbaka till 1200-talet f.Kr.

Bronsålderns sammanbrott Arkeologernas undersökningar visar att israeliternas inträde i historien sammanfaller i tiden med det dramatiska skeende som inleddes i hela östra Medelhavsområdet i slutet av 1200-talet f.Kr. 90

101406 Bibeln.ORIG.indd 90

10-05-11 09.54.47

Israeliterna och som skulle kulminera hundra år senare. Det är denna kaotiska brytningstid som arkeologerna betecknar som bronsålderns sammanbrott.

Vi kan inte säkert ange de bakomliggande orsakerna till denna turbulens. Det kan ha varit naturkatastrofer i både Balkan och Anatolien. Arkeologerna har noterat spår av jordbävningar i Mykene och Tiryns i Grekland men också i Troja och Ugarit i Anatolien. Det kan också ha inträffat en klimatförsämring som har slagit ut både jordbruket och boskapsskötseln, kilskriftstexter från hettitiska och syriska städer talar om hungersnöd. Men det skulle också kunna tyda på ett sammanbrott för den hårt styrda planekonomi som kännetecknade staterna i den sena bronsåldern.

Både stadsplaneringen, arkitekturen och arkivens dokument avslöjar att dessa samhällen var centralstyrda från administrationen i kungapalatsen. Beskattningen av bönderna var hård, vilket ledde till stagnation av jordbrukstekniken och utsugning av jordarna.

Den fortgående krisen briserade till slut i strejker, hungerkravaller, uppror och massflykt – en utveckling som har åtskilliga paralleller i historien. Man ska nog också räkna med verkliga krig mellan staterna, ungefär så som grekernas belägring av Troja skildras i Homeros diktverk Iliaden. Men arkeologerna understryker att de lager av förstörelse som man konstaterat i Greklands och Mellanösterns stadsruiner inte rör sig om en samtidig våg av erövring och plundring, det kan ibland ligga decennier mellan ödeläggelsen av dessa rika bronsåldersstäder och dateringarna är osäkra. Den sammantagna effekten är dock otvetydig: städer lades i ruiner, de materiella lämningarna blir torftigare och befolkningen minskade.

I Grekland vittnar ruinerna vid bland annat Mykene, Tiryns och Pylos om den fullständiga ödeläggelsen, inte bara av de imponerande palatsen utan också av maktstrukturen och administrationen.

Vid utgrävningarna av palatset i Pylos hittade man ett helt arkiv med lertavlor som var administrativa dokument nedtecknade med 91

101406 Bibeln.ORIG.indd 91

10-05-11 09.54.48

bibeln och arkeologerna en skrift som kallas Linear B och på ett språk som visat sig vara grekiska. Liknande dokument har hittats i andra palats vilket visar att den sena bronsålderns civilisation i Grekland, den så kallade mykenska kulturen, var grekisktalande.

En del av dokumenten från Pylos är instruktioner till befälhavaren över flottan av roddarfartyg och till befälhavarna över kustbevakningen, man väntade uppenbarligen ett anfall från havet. De höga murarna kring Mykene och Tiryns avslöjar att även där hade härskarna fått anledning att känna sig hotade.

Den mykenska keramiken Att den mykenska härskarklassen i bronsålderns Grekland var rik, framgår av den mäktiga arkitekturen och de praktfulla gravarna.

Salarna i Athens Nationalmuseum är fyllda av guld, silver och andra dyrbara föremål från de mykenska härskarnas gravar. De här dyrbarheterna hade man köpt från Egypten och Syrien, och de mykenska härskarna betalade med en omfattande export av vin, olivolja, salvor och örtmedicin, kanske också opium. Emballaget för alla dessa flytande varor var krukor och flaskor av keramik dekorerade i en stil som är mycket typisk för det mykenska konsthantverket. Men den mykenska keramik som har hittats i Mellanöstern rymmer också mängder med skålar och bägare som inte varit emballage, utan ingått i vinserviser. De har uppskattats för sina sköna former, sin vackra dekor och sin glänsande yta.

Mykensk keramik har hittats i alla stora ruinkullar och gravfält vid östra Medelhavets kuster, och just för att den är så typisk kan den användas av arkeologerna för att dels kartlägga dåtidens handelsförbindelser, dels för att datera de antika lämningarna på utgrävningsplatserna. Den mykenska keramiken är nämligen inte statisk, både form och dekor förändras och utvecklas i stort sett för varje generation, och därigenom har den blivit ett mycket 92

101406 Bibeln.ORIG.indd 92

10-05-11 09.54.48

Israeliterna värdefullt hjälpmedel när det gäller att klargöra sammanhangen under bronsålderns slutskede i länderna vid östra Medelhavet.

Det vetenskapliga instrumentet för att använda den mykenska keramiken för att datera bronsålderns lämningar kom att utarbetas av den svenske arkeologen Arne Furumark, vars stora verk The Mycenaean pottery kom ut 1941. Men vad Furumark egentligen gjorde var att på den mykenska keramiken applicera den typologiska metod som ett halvt sekel tidigare hade utarbetats av Hans Hildebrand och Oscar Montelius, de två pionjärerna inom den svenska arkeologin. Deras avgörande insats var att de tolkade de nordiska fornsakernas förändringar i form och dekor utifrån den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin publicerat.

Darwins bok om arternas uppkomst kom ut på svenska 1871 och väckte stort uppseende, den kom också både direkt och indirekt att påverka arkeologins metoder. Så här skrev Oscar Montelius 1884: Vad arten är för naturforskaren, det är nämligen typen för den förhistoriske fornforskaren, och den sistnämnde sätter ej längre till sin enda uppgift att beskriva och jämföra fornsakerna från skilda länder och utforska livet i dessa trakter under flydda tider.

Han söker numera att även spåra det inre sammanhang, som finnes mellan typerna, och visa, hur den ena typen, liksom den ena arten, utvecklat sig ur den andra. Vi kallar detta typologi.

Arne Furumark blev professor i Uppsala 1952. I The Mycenaean pottery gav han beskrivningar och analyser av den mykenska keramik som då fanns tillgänglig i museerna. Furumark tillämpade alltså den typologiska metod som Hildebrand och Montelius hade skapat, men avvisade idén om typologins likhet med Darwins utvecklingslära: ”Om ett sådant synsätt verkligen skulle vara giltigt, skulle det arkeologiska materialet självt äga ett organiskt liv, vilket naturligtvis är absurt och kan inte tas på allvar.”

93

101406 Bibeln.ORIG.indd 93

10-05-11 09.54.48

bibeln och arkeologerna I stället ville Arne Furumark förklara de mykenska artefakternas gradvisa förändringar i dekoren med människans traditionsbundna och konservativa läggning som förhindrade stora steg och radikala brott i det antika konsthantverkets utveckling – till skillnad från den moderna tidens krav på ständigt nyskapande.

Men Furumark varnade för en alltför slavisk tillämpning av den typologiska metoden när det gäller att fastställa kronologiska och historiska sammanhang. Man måste också räkna med att andra faktorer kan ha påverkat förändringarna, till exempel modetrender eller övergång till massproduktion. Det är en utveckling som vi kan observera både under antiken och i nutiden, inte minst inom keramiktillverkningen. För att möta en växande marknads krav förändras hantverket till massproduktion, men under antiken var det en massproduktion utan hjälp av maskiner. Krukmakaren fick i stället assistans av hela sin familj som delade upp produktionen sinsemellan, inte minst engagerades barnen att utföra de enklare men tidskrävande detaljerna i vasmåleriet. Resultatet blir en ökande och mer rationell produktion i verkstaden, men en sjunkande kvalitet i hantverket och speciellt i dekoren. Det är denna process som kan avläsas inom den mykenska keramiken som en följd av den ökade efterfrågan och den växande exporten. Samma process kan man i dag observera i de många verkstäder i Mellanöstern som tillverkar turistsouvenirer.

Arne Furumark följde också den rådande trenden inom den nordiska fornforskningen att dela in ett historiskt skeende i tre perioder. För den grekiska bronsålderns keramik använder han de vedertagna begreppen Early Helladic (EH), Middle Helladic (MH) och Late Helladic (LH) – det är keramiken från perioden Late Helladic som också kallas mykensk keramik. Varje period kan i sin tur delas in i flera faser, Furumark tyckte sig kunna avläsa elva sådana faser inom den mykenska keramiken. Experterna är ense om att den bästa mykenska keramiken har tillverkats i Grekland, främst i landskapet Argolis där Mykene var huvudort.

94

101406 Bibeln.ORIG.indd 94

10-05-11 09.54.48

Israeliterna Den största utmaningen för Arne Furumark blev att konstruera en absolut kronologi för den mykenska keramikens utveckling, en kronologi som skulle kunna hjälpa arkeologerna att förstå vad som skedde vid bronsålderns sammanbrott, det skede då Bibelns värld blir historiskt gripbar. Men dessvärre finns det egentligen bara ett fynd av mykensk keramik som kan fixeras i en absolut kronologi. Det är de många vaser av Furumarks typ LH III:A:1 som hittades när Flinders Petrie på 1890-talet grävde ut farao Akhenatons palats vid Tell el-Amarna i Egypten. Akhenatons regeringstid börjar cirka 1350 f.Kr., vilket ger en ungefärlig tidsram för produktionen av denna typ av keramik. För den senare utvecklingen finns emellertid ingen säker datering, men Furumark beräknade att övergången mellan typerna LH III:B och LH III:C borde ligga cirka 1230 f.Kr. (numera anses den ligga vid cirka 1200 f.Kr.).

Furumarks förslag till datering av den mykenska keramikens kronologi har alltså justerats av senare forskning, men hans analys av den mykenska keramiken utgör fortfarande grunden för bronsålderns arkeologi i Grekland, Cypern, Anatolien, Syrien och Palestina. Ty de dekorerade krukskärvorna har hittills ansetts vara de mest tillförlitliga instrumenten när det gäller att datera ruinerna efter bronsålderns städer i Medelhavsländerna. Men de är ändå ganska trubbiga instrument, vilket visat sig inte minst i tolkningen av de fynd av keramik som man gjort i Palestina.

När Arne Furumark sammanställde sin katalog över den mykenska keramiken fanns det ännu ganska få utgrävningar av ruinkullarna vid Palestinas kust. Men så pass många fynd av krukor och krukskärvor fanns i museerna att han kunde ägna ett kort avsnitt åt dem i sin bok och konstatera att den här keramiken var en särskild gren av hans typ LH III:C . Han ansåg också att den borde knytas till den folkgrupp som i Bibeln kallas filistéer och som hade bosatt sig i Palestinas kustland. Från min tid som amanuens hos Arne 95

101406 Bibeln.ORIG.indd 95

10-05-11 09.54.48

bibeln och arkeologerna Furumark vid mitten av 1950-talet minns jag att han menade att filistéerna kom från Kilikien, det landskap i Anatolien som ligger innanför Cypern och som anses vara järnsmidets ursprungsland.

96

101406 Bibeln.ORIG.indd 96

10-05-11 09.54.48

Filistéerna

I det sekulariserade Europa har Bibeln på många håll spelat ut sin roll som litteratur för tröst och uppbyggelse. De bibliska myterna ingår inte längre i vårt gemensamma kulturarv, de bibliska hjältarna är inte längre våra förebilder. Undantag finns givetvis, det viktigaste är sagan om Davids seger över den jättelike filistén Goljat som blivit till en metafor för den svages försvar för sin frihet och rätt gentemot en övermäktig fiende eller en härskande byråkrati.

Och vår sympati finns alltid hos den som är David. Det var därför Europa stödde den unga staten Israels kamp mot de muslimska grannländerna för drygt sextio år sedan. Och det är därför många européer i dag känner sympati för de palestinska ungdomar som kastar stenar mot stormakten Israels pansarvagnar.

Det är i Första Samuelsbokens skildringar av striderna mellan israeliterna och filistérna som vi möter kämpen Goljat: Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.

(1 Sam. 17:4–7)

97

101406 Bibeln.ORIG.indd 97

10-05-11 09.54.49

bibeln och arkeologerna Varje morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg Goljat fram och utmanade kung Sauls här av israeliter som blev utom sig av skräck.

Det var då som herdepojken David dök upp och fick kung Sauls tillstånd att ställa upp i tvekamp mot Goljat. David stoppade ned fem släta stenar i sin ränsel, han tog sin käpp och med slungan i handen gick han fram mot Goljat: När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelser över David. ”Kom hit,” ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, han som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.”

När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom.

Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt iväg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

(1 Sam. 17:42–50)

För en historiker är det lätt att hävda att sagan om David och Goljat är en propagandamyt, författad av prästerskapet vid templet i Jerusalem. Den bokstavstroende bibelläsaren ger sig dock inte så lätt, utan brukar komma med en motfråga: ”Kan det ändå inte finnas en kärna av sanning i sagan om israeliten Davids seger över filistén Goljat?” Jo, det finns en kärna av sanning, nämligen den 98

101406 Bibeln.ORIG.indd 98

10-05-11 09.54.49

Filistéerna långa fiendskapen mellan israeliterna och filistéerna. Om detta berättar Bibeln ganska utförligt, men kanske inte på det sätt som vi väntar oss efter att ha hört sagan om David och Goljat. Låt oss därför först granska Skriftens ord, och därefter lyssna till arkeologernas synpunkter.

Den andre Filistéerna har inte fått något gott eftermäle i historien och i flera moderna språk är ordet ”filisté” ett nedsättande begrepp. På den tiden universitetens studenter var bekanta med Bibelns språkbruk använde de begreppet filisté för att beteckna ”de andra”, det vill säga kälkborgarna. Bakgrunden till den här föraktfulla attityden ligger just i Bibelns berättelser om fiendskapen mellan israeliterna och filistéerna, denna fiendskap som utgör den röda tråden i Domarboken, Samuelsböckerna och Första Kungaboken i Gamla testamentet. Filistéerna är israeliternas ”den andre” – motbilden och arvfienden.

Främmande folk omnämns i Bibeln på drygt niohundra ställen, i hälften av fallen rör det sig om filistéerna, och det är berättelser som är fyllda av hat, fruktan och förakt. Israeliterna visste mycket väl att filistéerna var rikare, starkare och tekniskt mer avancerade, men filistéerna var ändå värda förakt ty de var inte omskurna, de åt griskött och de dyrkade främmande gudar. En del forskare menar att det var i konfrontationen med filistéerna som israeliterna skärpte sina religiösa tabun och föreskrifter. Det var trycket från ”den andre” som skapade judendomen som en särskild religion.

Det var också krigen mot filistéerna som frambringade israeliternas största hjältar: Simson, Samuel, Saul, David och Salomo. ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” Detta är en återkommande mening i 99

101406 Bibeln.ORIG.indd 99

10-05-11 09.54.49

bibeln och arkeologerna Domarbokens berättelser om de israelitiska stamhövdingarna på 1100-och 1000-talen f.Kr. Även om sammanställningen och redigeringen av dessa berättelser har skett långt senare, rymmer Domarboken ändå en hel del trovärdiga upplysningar om denna kaotiska epok. Till exempel talas om israeliternas svårigheter att erövra slättbygderna och om deras försvarskrig mot filistéerna men även om strider mellan israeliterna inbördes. Som historisk skrift har Domarboken betydligt större trovärdighet än Moseböckerna och Josua, men naturligtvis rymmer även Domarboken en del myter och sagor. Det är sålunda i Domarboken vi möter den väldige Simson som utan vapen slår ihjäl tusentals filistéer. Slutligen blev dock Simson tillfångatagen av filistéerna. Han fördes till ett fängelse i Gaza där han fick slava i en sädeskvarn, han bländades och förnedrades. Simsons sista hjältedåd bestod i att han med bara händerna störtade kolonnerna i stadens tempel, varvid både han själv och ett stort antal filistéer omkom.

Simson hade varit hövding och domare över danaiternas stam som efter hans död fördrevs av filistéerna långt norrut. Enligt Bibeln kom danaiterna till en stor och rik kanaaitisk stad som hette Laish, som de nu erövrade och döpte om till Dan. Arkeologerna har grävt fram både det kanaaitiska Laish och det israelitiska Dan i en ruinkulle som fått namnet Tell Dan. Utgrävarna har konstaterat att den kanaaitiska staden Laish har haft täta förbindelser med städerna vid Medelhavskusten. I en stor gravanläggning från 1200-talet f.Kr. med 40 gravlagda personer hittades 440 föremål av keramik, glas, metall, brons och elfenben.

Där fanns 28 mykenska vaser, däribland en stor så kallad krater dekorerad med ett hästspann, enligt den kemiska analysen hade vasen tillverkats i Grekland. Det här är den rikaste graven med mykensk keramik som hittats i Palestina.

Men när Laish på 1100-talet f.Kr. erövrades av israeliter av Dans stam, fördrevs den ursprungliga befolkningen, förbindelserna med Medelhavet bröts och importen av mykenska vaser 100

101406 Bibeln.ORIG.indd 100

10-05-11 09.54.49

Filistéerna upphörde. Den nya staden Dan fick en annan karaktär än föregångaren. Danaiternas stad var en fattig boplats för en befolkning som levde av sina får och getter i kombination med ett lågintensivt jordbruk. Israeliternas Dan låg långt efter de kanaaitiska städernas levnadsstandard, och ännu längre efter filistéernas tekniska och militära nivå.

Så långt Domarboken, men även i Första Samuelsboken är det filistéerna som till en början är de framgångsrika. I bokens fjärde kapitel besegras israeliterna i slaget vid Eben Haeser, och i nästa drabbning kan filistéerna lägga beslag på Förbundsarken och föra den i triumf till sin stad Ashdod. Först efter ett halvår återlämnades Förbundsarken till israeliterna. Och inte förrän tjugo år senare, när israeliterna var tillbakaträngda ända till Mispa, bara någon mil norr om Jerusalem, kunde den åldrige domaren Samuel stoppa filistéernas framryckning och leda israeliterna till den första segern över arvfienden. Nu krävde folket att Samuel måtte utse en gemensam krigsledare för de tolv stammarna och som också skulle vara kung över alla israeliter. Samuel tvekade men gav med sig, kungen skulle utses av Gud med lottens hjälp.

Lotten pekade ut en ung man från Benjamins stam, hans namn var Saul.

Saul och hans söner måste utkämpa hårda strider mot filistéerna, som enligt Första Samuelsboken var vapentekniskt överlägsna: På den tiden fanns inga smeder i Israel, eftersom filistéerna ville hindra hebréerna att tillverka svärd eller spjut. Därför måste israeliterna alltid ge sig ner till filistéerna, när de ville låta smida en plogbill eller en hacka, en yxa eller oxpik. Två tredjedels sikel var priset för plogbillar och hackor, en tredjedels sikel för yxor och oxpikar. När kriget kom hade därför ingen av dem som stod under Sauls och Jonathans befäl vare sig svärd eller spjut. Bara Saul och Jonathan hade vapen. (1 Sam. 13:19–22)

101

101406 Bibeln.ORIG.indd 101

10-05-11 09.54.49

bibeln och arkeologerna Det avslutande kapitlet i Första Samuelsboken skildrar hur israeliterna förlorar slaget vid Gilboaberget, där också kung Saul och hans söner dödas: Då israeliterna på andra sidan slätten och på andra sidan Jordan fick veta att soldaterna hade tagit till flykten, och att Saul och hans söner hade stupat, övergav de sina städer och flydde. Och filistéerna kom dit och bosatte sig där. (1 Sam. 7)

Enligt Bibeln är det alltså filistéerna som segrar i striderna med israeliterna – med ett enda undantag, nämligen i berättelsen om Davids seger över Goljat. Men denna bibliska berättelse är naturligtvis en saga, en propagandamyt med större symbolvärde än sanningshalt.

Varifrån kom filistéerna?

Varifrån kom nu dessa filistéer som så plötsligt dyker upp i Bibeln liksom från ingenstans, och som lika mystiskt försvinner ur historien?

När Bibeln inte ger oss något gott svar, måste vi vända oss till arkeologin. Men eftersom arkeologin i Palestina varit så ensidigt inriktad på Bibelns berättelser om israeliternas historia, dröjde det ända till 1960-talet innan man företog ordentliga utgrävningar i de ruinkullar vid Palestinas kust som döljer filistéernas städer.

Resultatet har varit förvånande. Filistéernas städer har visat sig vara välplanerade, välbyggda och väl tilltagna. En del forskare menar att det kan ha rört sig om cirka 25 000 filistéer med familjer som i flera vågor har invandrat till Palestinas södra kust och där erövrat ett antal kanaaitiska städer som de jämnat med marken för att sedan bygga sina egna städer ovanpå ruinerna. Av de fem filisteiska städer som finns omnämnda i Bibeln har arkeologerna undersökt Ashkelon, Ashdod och Ekron. Det antika Gaza kan 102

101406 Bibeln.ORIG.indd 102

10-05-11 09.54.49

Filistéerna man inte gräva fram eftersom ruinerna täcks av den moderna staden. Däremot har man nyligen identifierat och börjat gräva ut den ruinkulle som döljer staden Gat, den stad där Goljat ska ha bott.

Förutom dessa fem stora städer har man grävt fram andra mindre platser i Filistéen, det kustområde där filistéerna levde. De här städerna ligger där åarna från bergen har sina utlopp i Medelhavet.

Det var i ådalarna som handelsvägarna mellan Israels berg och Medelhavets kust gick fram. Konflikterna mellan israeliterna och filistéerna handlar om kontrollen över dessa vägar, men också om kontrollen över de bördiga dalgångarna, till exempel Terebintdalen där duellen mellan David och Goljat ska ha ägt rum.

Att datera ruinerna efter filistéernas städer är svårt. Lämningarna av byggnaderna, murarna av sten eller lertegel går inte att datera om man inte har några inskrifter som kan ge en direkt hänvisning till när byggnaderna uppfördes. Men arkeologerna har inte hittat några filisteiska inskrifter, och vi vet inte vilket språk de talade och skrev – om de nu verkligen hade ett skriftspråk.

Men vid årsmötet 2006 i American Schools of Oriental Research (ASOR) visade man upp en filisteisk inskrift som man året innan hade hittat vid utgrävningarna i Tell es-Sofi. Detta var en sensation – men utgrävaren vägrade tillsvidare att publicera någon bild av det viktiga fyndet! Han ville själv vara den förste som tolkade inskriften för att på så sätt kamma hem den vetenskapliga triumfen.

En annan möjlighet till datering av en förhistorisk boplats är om man hittar några egyptiska föremål som kan knytas till någon farao vars livstid vi känner till, men än så länge har man inte gjort några sådana fynd i filistéernas städer. Och då återstår bara att tålmodigt sortera de stora mängder krukor och krukskärvor som man till och med stöter på i ytlagret på ruinkullarna i Palestina och sedan söka datera dem efter Arne Furumarks system.

103

101406 Bibeln.ORIG.indd 103

10-05-11 09.54.50

bibeln och arkeologerna

Sjöfolken I många ruinstäder i östra Medelhavet kan man konstatera att ett bebyggelseskikt med keramik av Furumarks typ LH III:B ofta följs av ett lager med rester efter brand och förstörelse, och om staden har återuppbyggts innehåller den nya bebyggelsen keramik av typen LH III:C . Denna lagerföljd är så påfallande, särskilt i kuststäderna, att arkeologerna kopplar den till syriska och egyptiska inskrifter som berättar om ”sjöfolkens” härjningar.

På Cypern har man konstaterat att kusterna invaderats av främlingar som av keramiken att döma har kommit från Grekland i tidigt 1100-tal f.Kr. På den nordsyriska kusten mittemot Cypern låg den rika handelsstaden Ugarit vars kung var vasall till kungen över hettiterriket som residerade i Hattusas borta i Anatolien.

Både Ugarit och Hattusas ödelades på 1180-talet f.Kr. Förstörelsen av Ugarit måste ha kommit plötsligt, i palatsets brännugn låg nybrända lertavlor, dokument som man inte hunnit ta om hand.

Där fanns bland annat ett brev från kungen i Ugarit till kungen på Cypern, ett nödrop som aldrig kom iväg: Till Cyperns Konung. Min Fader, så säger hans son, kungen i Ugarit. Jag faller ned för min Faders fötter. Hälsningar till min Fader, till Ditt hus, Dina hustrur, Dina trupper, till allt som tillhör Cyperns Konung, många, många hälsningar. Min Fader, fiendens skepp är redan här, de har satt eld på mina städer och har gjort mycket stor skada i landet. Min Fader, vet Du inte att alla mina trupper är stationerade i hettiternas land, och att alla mina skepp ligger i Lykien och ännu inte har återvänt? Så mitt land är övergivet till sig självt.

På det här viset kollapsade det ena efter det andra av bronsålderns kungariken i länderna vid östra Medelhavet. Det ledde till en kedjereaktion, skaror av flyktingar begav sig söderut. Deras mål var förmodligen att finna en ny tillvaro i Egypten, den enda 104

101406 Bibeln.ORIG.indd 104

10-05-11 09.54.50

Filistéerna kvarvarande stormakten sedan även hettiterriket gått under. Ett vältaligt vittnesbörd om det dramatiska skeendet ger det stora tempel som farao Ramses III uppförde vid Medinet Habu, fasaden är täckt av reliefer och inskrifter som förhärligar faraos segrar över sjöfolken när de 1186 f.Kr. anföll Egypten både till lands och till sjöss. På relieferna ser man strider mellan bågskyttar, lansbärare och soldater med dragna svärd, man ser båtar som rammar varandra och roddare som faller överbord. I detta tumult är det ändock lätt att urskilja de egyptiska soldaterna med sina runda anleten och svarta peruker från mängden av långa och magra angripare med olika slags stridshjälmar; fienden var uppenbarligen sammansatt av flera folk, precis så som farao Ramses berättar i de segerstolta inskrifterna: Sjöfolken konspirerade på sina öar, och plötsligt gick de till anfall, inget land kunde motstå dem. Hatti, Kode, Karchemish, Arzawa, Alashiya blev isolerade. Sjöfolken satte upp ett härläger inne i Amurrus land, de fördrev invånarna och förhärjade landet så det såg ut som om det aldrig varit bebott. De tågade mot Egypten medan jorden brändes framför dem. Deras liga av förenade folk bestod av peleset, tjeker, shekelesh, denyen och weshesh.

Farao Ramses lyckades hejda sjöfolkens försök att ta sig in i Egypten, men han kunde inte hindra dem från att invadera Palestinas kust. I norr var det tjeker och shekelesh, och i söder peleset som erövrade de fem städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod, Gat, och Ekron. Peleset är det folk som i Bibeln kallas filistéer och som blev israeliternas arvfiende genom hela den bibliska historien.

Vid utgrävningarna i filistéernas städer har man hittat en dekorerad keramik som uppenbarligen är avläggare till Furumarks typ LH III:C . Den första fasen av den här keramiken är importerad från Grekland men den andra fasen är tillverkad av lokal lera, ytan 105

101406 Bibeln.ORIG.indd 105

10-05-11 09.54.50

bibeln och arkeologerna har därför inte samma fina lyster. Både kärlens former och dekor avslöjar dock att filistéernas keramik är ett arv från den mykenska kulturen på Egeiska havets öar och kuster. Och just detta faktum att den yngre keramiken inte är importerad, utan tillverkad på plats av den lokala leran, tyder på att filistéerna haft med sig sina egna krukmakare hemifrån. Filistéernas ankomst till Palestina var inte bara en militär invasion, utan en total migration av ett helt samhälle på flykt. Men varför flydde de?

Den hypotes som jag i dag tycker ger det mest plausibla svaret handlar om en klimatförsämring. För bronsålderns primitiva jordbruk räckte det med några alltför torra somrar för att skörden skulle utebli och knappheten på livsmedel skulle övergå till hungersnöd. Geologer tycker sig kunna konstatera att det under slutet av bronsåldern blev markant varmare och att havsytan steg.

I Egypten slog skördarna fel, vilket medförde att faraonerna inte kunde försörja sina trupper i Palestina utan måste utrymma de områden man ockuperat. Texterna från Ugarit talar om brist på livsmedel i hettiternas land, och då återstod bara en möjlighet, nämligen att emigrera. Filistéerna uppfattades av egypterna som sjörövare, men i själva verket var de flyktingar som sökte sig en ny tillvaro på Palestinas kust. Den hypotesen förklarar varför de egyptiska bilderna av ”sjöfolkens” anstormning inte bara visar krigare utan också kvinnor och barn på oxkärror. Den förklarar också varför filistéerna hade med sig sina krukmakare och smeder och varför de byggde sig helt nya städer i det främmande landet – de ville helt enkelt återskapa sin förlorade hemmiljö. Det kan därför vara på sin plats att göra en genomgång av de viktigaste utgrävningarna av städerna i Filistéen.

106

101406 Bibeln.ORIG.indd 106

10-05-11 09.54.50

FilistĂŠerna

Syrien och Palestina under antiken.

107

101406 Bibeln.ORIG.indd 107

10-05-11 09.54.53

bibeln och arkeologerna

Gaza Fiendskapen mellan israeliter och filistéer berodde i hög grad på att de filisteiska städerna dominerade Palestinas kust, de kunde på så sätt utestänga israeliterna från Medelhavet, från de feniciska städerna i norr och söderut ända ned till Gaza som gränsade till Sinaihalvön. Denna långa och smala kuststräcka kom att fungera som en landsväg mellan Egypten och Syrien, med ett antal bivägar som slingrade sig upp genom bergen till städer som Hebron, Betlehem, Jerusalem, Samaria, Megiddo, Hasor, Damaskus. Men vid Gaza vidgas den smala kustremsan till en stor slätt som under antiken var genomfluten av en å som i vår tid oftast är reducerad till nästan uttorkad ravin, en wadi; på kartan heter den Wadi al-Gazzah.

Köpmän, pilgrimer och soldater på väg till Egypten samlades i Gazaoasen där de kunde bunkra dricksvatten och färska grönsaker inför den långa fotvandringen genom Sinais öken. Till Gaza kom också kamelkaravanerna från det fjärran Arabien med rökelse, myrra och exotiska kryddor, och nere vid stranden väntade skutor från Kreta och Cypern, från Fenicien och Grekland. Alla vägar bar till Gaza, filistéernas största och rikaste stad, en knutpunkt för den arabiska karavanhandeln och en av antikens största slavmarknader.

Gazas ekonomiska betydelse och dramatiska historia under antiken kan kanske förvåna oss som blivit vana vid den slentrianmässiga beteckningen ”Gazaremsan”, ett nedsättande geopolitiskt begrepp som skulle ha varit helt otänkbart under forntiden. Med tanke på vad både Bibeln och andra antika texter berättar om den internationella handelsstaden Gaza är det också förvånande att så få arkeologiska utgrävningar har gjorts i området. Detta beror naturligtvis på att arkeologerna har koncentrerat sig på att finna sambanden mellan Bibelns berättelser och eventuella israelitiska 108

101406 Bibeln.ORIG.indd 108

10-05-11 09.54.53

Filistéerna ruinkullar i Palestina och då har filistéernas ruinstäder legat utanför deras intresseområde. Under det brittiska mandatet var en expedition från Palestine Exploration Fund i Gaza år 1922. Man undersökte då ruinkullen Tell Haruba där man hittade lämningar efter en stad som haft en blomstringstid redan 1550–1200 f.Kr. Egyptologen Flinders Petrie kom till Gaza 1930 och under sju år grävde han i ruinkullarna Tell Jemmeh, Tell el-Farah och Tell al-’Ajjul och kunde visa att Gazaområdet hade varit både bebott, bebyggt och befäst under bronsåldern. De moderna utgrävningar som företagits i Tell al-’Ajjul har bland annat redovisat fler än 900 föremål som härstammar från Cypern.

När britterna lämnade mandatet Palestina 1948 kom Västbanken att administreras av Jordanien som understödde europeiska och amerikanska arkeologers utgrävningar i exempelvis Jeriko och Qumran. Men Gaza förvaltades av Egypten där arkeologerna helst ägnade sig åt faraonernas epok och därför saknade intresse för filistéernas ruiner i Gaza.

Efter sexdagarskriget 1967 ockuperades området av staten Israel.

Israeliska arkeologer gjorde vissa inventeringar av ruinplatserna, men kunde inte hindra de rovgrävningar som pågick. Redan under de första åren av den israeliska ockupationen av Sinai dök det upp egyptiska terrakottasarkofager på antikvitetsmarknaden och de kunde spåras till Deir el-Balah, två mil söder om Tell al-’Ajjul.

Israeliska arkeologer började gräva på platsen och kunde avslöja att där fanns ruiner av ett egyptiskt fort från sen bronsålder. I den tillhörande nekropolen hittade man ett femtiotal egyptiska sarkofager av terrakotta. I gravarna fanns egyptiska lyxföremål av alabaster men därtill också en mängd mykensk keramik av typen LH III:B från Cypern. Arkeologernas slutsats är att ruinerna är lämningar av en handelsplats där det bott både utländska köpmän och egyptiska soldater. Sarkofagerna och det övriga fyndmaterialet finns nu i det arkeologiska museet i Jerusalem.

Den israeliska armén lämnade Gaza 1993 och sedan kunde 109

101406 Bibeln.ORIG.indd 109

10-05-11 09.54.53

bibeln och arkeologerna palestinierna själva börja rekonstruera Gazas forntid i ett försök att skapa sig en egen nationell identitet. Året därpå kom ett erbjudande från Frankrikes utrikeministerium om ett samarbete med den palestinska myndighetens arkeologer och antikvarier.

Projektets nyckelpersoner blev Jean-Baptiste Humbert från franska arkeologiska institutet i Jerusalem samt den palestinske arkeologen Moain Sadeq, och de måste nästan omgående genomföra ett par räddningsgrävningar, dels vid Tell es-Sakan, dels vid Blakhiyah.

Tell es-Sakan upptäcktes av en slump 1998 när man skulle bygga ett nytt bostadsområde fem kilometer söder om Gaza City. Ruinen visade sig innehålla lämningar efter ett tidigt egyptiskt fort från tiden 3300–2300 f.Kr. Denna upptäckt har gjort Gaza till en av Mellanösterns äldsta städer. Ruinerna vid Blakhiyah är kända ända sedan början av 1900-talet men de har varit täckta av de stora sanddynerna utmed havsstranden. Det var vid anläggningen av ett avloppssystem som man 1994 stötte på ruinerna och beslöt att göra en räddningsutgrävning. Det rör sig om ett stort område med ett fort från persisk tid och en lågstad som har sträckt sig 350 meter utmed stranden. Platsen är troligen identisk med hamnstaden Anthedon som nämns av Herodotos. Bland fynden fanns 2 000 skärvor av keramik från Athen som kan dateras till tiden 525–475 f.Kr. Men där hittades också en mängd fin keramik från den nabateiska ökenstaden Petra som hade en intensiv karavanhandel med Gaza under decennierna kring Kristi födelse.

De nya arkeologiska utgrävningarna i Gazaområdet presenterades i en utställning år 2000 i L’Institut du Monde Arabe i Paris, samtidigt utkom en bok av Jean-Baptiste Humbert. Nu började man också planera för ett arkeologiskt museum i Gaza vilket 2007 ledde till en ny utställning, denna gång i Musée d’Art et d’Histoire i Genève, och med understöd från UNESCO. De utställda föremålen kom dels från utgrävningarna, dels från en stor privatsamling 110

101406 Bibeln.ORIG.indd 110

10-05-11 09.54.53

Filistéerna i Gaza som hade katalogiserats av museet i Genève. I och med kriget 2008 upphörde den arkeologiska aktiviteten.

Gaza hade alltså varit en internationell marknadsplats redan under bronsåldern och då kontrollerades området av Egyptens faraoner.

Men deras dominans över oasen utmanades av folk från Syrien, exempelvis hyksos och hettiter, men också av ”sjöfolken” från öarna och länderna vid Medelhavet, däribland filistéerna som slog sig ned på Palestinas kust under 1100-talet f.Kr. I Bibeln är det rika Gaza den mest förhatliga av filistéernas handelsstäder och det var där som israeliternas hjälte Simson torterades innan han slutligen kunde vräka omkull stadens hednatempel och därmed döda både sig själv och tretusen filistéer.

Kampen om makten över Gaza pågick under hela antiken, och både assyriska, babyloniska och persiska kungar lyckades för en tid erövra Gaza från Egypten, samtidigt som alltfler grekiska sjöfarare, köpmän och legosoldater kom dit. Herodotos nämner Gaza som en mycket stor stad på 400-talet f.Kr., det var en självständig statsstad befolkad av araber och greker samt övervakad av perserkungens soldater.

När Alexander den store på 330-talet f.Kr. erövrade hela perserriket ville han också få kontroll över den lönande karavanhandeln genom Mellanöstern. Därför angrep han Gaza som emellertid inte gav sig så lätt. Belägringen drog ut över två månader med stora förluster för angriparna. För Gazas försvarare blev utgången av kriget katastrofal, alla män stupade eller avrättades, alla kvinnor och barn såldes som slavar. Men för Alexander den store blev erövringen en lysande affär, han kunde till sin lärare Leonidas i Makedonien skicka hem en skeppslast med 3 ton myrra och 15 ton rökelse – en nästan ofattbar volym av antikens mest exklusiva produkter.

111

101406 Bibeln.ORIG.indd 111

10-05-11 09.54.54

bibeln och arkeologerna

Ashkelon Under 1300-talet f.Kr. var Ashkelon en vasallstat under Egypten.

Det finns sju brev från stadens kung Widia till farao Akhenaton i Amarna med löften om leveranser av livsmedel till den egyptiska hären. Breven är skrivna på akkadiska som då var det internationella diplomatspråket. I egyptiska texter nämns Ashkelon ibland som en fiende eftersom staden behärskade vägen mellan Egypten och Syrien och stundom gjorde uppror. Reliefer på en tempelvägg i Karnak visar hur farao Merenptahs trupper stormar Ashkelon och slår ner en revolt. I och med ”sjöfolkens” invasion förstördes Ashkelon och ovanpå ruinerna byggde filistéerna sin nya stad som fick cirka 10 000 invånare.

Frånsett en mindre sondering på 1920-talet dröjde det ända till 1985 innan man företog en större vetenskaplig utgrävning av det filisteiska Ashkelon. I stadens centrum hittades ruinerna av ett palats med tillhörande tempel, och här, i ett rum som troligen varit vävkammare, hittade man 150 spolformade vävtyngder gjorda av lokal lera, sådana har man senare också hittat i andra filisteiska städer. Den här typen av vävtyngder finns inte i de kanaaitiska eller israelitiska boplatserna, men däremot i ruinerna efter städer i Grekland, till exempel Mykene och Pylos. Åt samma håll pekar också de knivar av järn och andra redskap som man har hittat. I avfallshögarna har arkeologerna stött på både grisben och hundben vilket visar att filistéerna åt både griskött och hundkött – precis som man gjorde på Kreta i mykensk tid.

Ashdod Ruinkullen Tell Ashdod ligger vid kusten strax norr om Ashkelon.

I texterna från Ugarit omnämns köpmän med västsemitiska namn från den kanaaitiska staden Ashdod som säljer purpurfärgade tyger, 112

101406 Bibeln.ORIG.indd 112

10-05-11 09.54.54

Filistéerna en uppgift som bekräftades vid utgrävningarna på 1960-talet, då man stötte på tjocka lager av skal från purpursnäckor. Arkeologerna har konstaterat att det under sen bronsålder har funnits ett egyptiskt palats i det kanaaitiska Ashdod som varit säte för faraos guvernör. Men i slutet av 1200-talet f.Kr. erövrades Ashdod av ”sjöfolken” och det egyptiska palatset raserades. På palatsets ruiner byggdes nu ett hantverkskvarter med ett krukmakeri, den keramik som tillverkades här var av typen LH III:C och liknar den som samtidigt tillverkades på Cypern.

I en annan del av staden hittade arkeologerna ett litet tempel med en statyett av en tronande modergudinna av det slag som då dyrkades i det mykenska Grekland och som israeliska arkeologer har döpt till Ashdoda. Efter den första vågen av invandrare (”sjöfolken”) kommer någon generation senare en ny våg bosättare som också använder keramik av typen LH III:C , fast i en yngre variant.

Under 1000-talet f.Kr. expanderar stadsområdet, det sker en folkökning men också ett ökat välstånd. Enligt Josuas bok i Gamla testamentet skulle Ashdod tilldelas Juda stam som emellertid inte lyckades erövra staden. Ashdod ödelades cirka 965 f.Kr. men vi vet inte vem angriparen var, och staden blev snart återuppförd.

En arkeologisk sensation inträffade år 2003 när man anlade ett nytt järnvägsspår mellan de moderna städerna vid Ashdod och Ashkelon. Man stötte på omfattande antika ruiner som vid utgrävningarna visade sig vara ett assyriskt palats från slutet av 700-talet f.Kr., då de assyriska kungarna hade erövrat både filistéernas och israeliternas städer (med undantag av Jerusalem). Det nyupptäckta palatset har troligen varit centrum för de assyriska kungarnas administration av erövringarna i Palestina.

113

101406 Bibeln.ORIG.indd 113

10-05-11 09.54.54

bibeln och arkeologerna

Ekron Ruinkullen Tell Miqne ligger inte vid kusten utan en bit inne i landet. William Foxwell Albright inspekterade platsen 1924 och hävdade att under den här kullen dolde sig ruinerna efter den lilla staden Eltekeh som omnämns i Josuas bok. Albrights identifikation kom inte att betvivlas förrän 1957 då det israeliska riksantikvarieämbetet gjorde en ny inspektion och upptäckte att ruinområdet var betydligt större än vad Albright hade trott, och att det troligen var Ekrons ruiner som låg under Tell Miqne. Ekron omtalas i Bibeln som en stor stad med ett mycket strategiskt läge vid gränsen mellan filistéerna och israeliterna. Ekron kontrollerade tillfarten till kustlandet, och det var därför israeliterna gång på gång anföll staden, men utan framgång.

På 1980-talet började en israelisk-amerikansk expedition att gräva ut ruinerna efter Ekron som visade sig ha varit en stad med cirka 5 000 invånare. De omfattande fynden av dekorerad keramik av typen LH III:C visar att filistéernas bosättning på platsen hade ägt rum i början av 1100-talet f.Kr. Keramiken är inte importerad från Cypern eller Grekland utan tillverkad av den lokala leran. Man har hittat flera keramikugnar i den övre delen av staden, och runt ugnarna låg en stor mängd krukskärvor av typen LH III:C . Men så är det också på andra platser runt östra Medelhavet där man lokalt tillverkat denna keramik: i Libanon, Syrien, Kreta, Cypern och Anatolien. Spridningen av den här keramikstilen beror alltså inte bara på handel över havet, det rör sig också om en omfattande migration av människor som i sen bronsålder kommit från den mykenska civilisationen.

Nu är det inte bara keramiken som indikerar detta utan också en hel del andra fynd som man gjort just i Ekron. Det var en välplanerad stad, i centrum fanns ett palats med en helgedom och administrativa lokaler, och runt detta centrum låg bostadskvarteren 114

101406 Bibeln.ORIG.indd 114

10-05-11 09.54.54

Filistéerna medan verkstäderna var placerade alldeles innanför stadsmuren.

Palatsets hall dominerades av en stor rund härd, precis som i de mykenska palatsens förnämsta sal, megaron. I en tempelbyggnad hittades skulderblad från kor som hade använts i orakelceremonier, ett religiöst bruk som är känt också från Cypern.

När Ekron slutligen erövrades och förstördes skedde det i första hälften av 900-talet f.Kr. samtidigt med att också Ashdod ödelades, kanske i en samordnad attack mot Filistéen. Eftersom det här ägde rum ungefär vid den tid då kung David enligt traditionen ska ha erövrat Jerusalem, är det naturligt att historikerna menar att det var kung David som också erövrade Ekron och Ashdod och att detta skulle ha inneburit vändpunkten i det långa kriget mellan israeliterna och filistéerna. Jag för min del har dock svårt att tro att de israelitiska hövdingarna varit i stånd att genomföra ett så stort fälttåg, eftersom Första Samuelsboken så emfatiskt framhåller filistéernas vapentekniska överlägsenhet. Det finns inga arkeologiska bevis för att det skulle ha varit israeliterna som förstörde Ekron och Ashdod, det kan lika väl röra sig om en egyptisk här som skulle återställa faraonernas imperium över Palestina – ett sådant egyptiskt fälttåg under farao Shishak finns dokumenterat från 925 f.Kr., och det kan mycket väl ha föregåtts av andra.

Ekron gick nu in i historiens skugga, under de närmaste tvåhundra åren var staden bara delvis bebyggd. Men i slutet av 700-talet f.Kr., när Assyrien blivit den dominerande stormakten i Mellanöstern, fick Ekron ett nytt uppsving. När assyrierna hade besegrat de båda kungarikena Israel och Juda, överlämnades de bördigaste landsdelarna i Israel till filistéerna, och då återuppbyggdes de gamla hantverkskvarteren i Ekron. Under 600-talet f.Kr. blev Ekron Palestinas största produktionsort för både vin, olivolja och textilier, arkeologerna har hittills hittat 103 olivpressar, och ett stort antal vävtyngder. Keramiken i detta nya Ekron består till 80 procent av vastyper som har fört den keramiska 115

101406 Bibeln.ORIG.indd 115

10-05-11 09.54.54

bibeln och arkeologerna traditionen i Filistéen vidare ända från den mykenska keramiken typ LH III:C .

Filistéernas Ekron blomstrade alltså under det assyriska väldet, och gjorde så även när Egypten åter tog kontroll över Filistéen år 630 f.Kr. Men så erövrades landet av babyloniernas kung Nebukadnessar som deporterade eliten av både filistéer och israeliter till Mesopotamien; i babyloniska dokument från 500-talet f.Kr. stöter man på både filisteiska och israelitiska personnamn.

Terebintdalen Enligt Bibeln skulle duellen mellan David och Goljat ha ägt rum i Terebintdalen där filistéerna hade samlat sig på kullarna till väster, medan israeliterna fattat posto på dalens östra sida i avsikt att hindra filistéernas frammarsch mot Juda land. Själva hjältesagan bör man väl inte tolka bokstavligen, men den geografiska angivelsen är intressant. Arkeologiska utgrävningar har nämligen visat att Terebintdalen – som i dag heter Elahdalen – var det bördiga och omstridda gränslandet mellan israeliterna uppe i bergen och de filistéer som från kusten hade trängt fram ända hit. På västra sidan av dalen ligger ruinkullen Tell es-Sofi invid ån Elah. Arkeologerna Bliss och Macalister grävde här redan 1899, därefter hamnade Tell es-Sofi utanför arkeologernas intresse. Men efter sexdagarskriget 1967, då Israel erövrat Västbanken, företogs privata grävningar i ruinerna av den israeliske generalen och försvarsministern Moshe Dayan.

Efter segern i sexdagarskriget 1967 hade nämligen Moshe Dayan befälet över hela Sinai och Västbanken och satte igång med privata utgrävningar på ett trettiotal platser. Han kunde kommendera soldater till sina utgrävningar, han använde arméns truckar och helikoptrar för att transportera sina fynd. Han köpte också arkeologiska föremål från antikhandlarna och donerade eller sålde en del av sina fynd till museerna. Efter Dayans död 1981 116

101406 Bibeln.ORIG.indd 116

10-05-11 09.54.54

Filistéerna ville hans änka sälja hans samling av antika föremål till arkeologiska museet i Jerusalem för två miljoner dollar. Men museet avvisade budet, man vill inte köpa föremål utan dokumenterade fyndomständigheter. Man nådde småningom en kompromiss som innebar att museet betalade en miljon för halva samlingen (det som Dayan hade köpt in) mot att resten (det som Dayan hade rovgrävt) donerades till museet.

Först 1996 började den vetenskapliga arkeologin intressera sig för ruinkullen Tell es-Sofi, som man nu tror är identisk med den filisteiska staden Gat. Utgrävningarna bedrivs nu som ett gemensamt israeliskt-kanadensiskt projekt och man har redovisat flera intressanta fynd, bland annat skulderblad från kor som har använts i vissa magiska riter. Liknande fynd som tidigare gjorts på Cypern har daterats till mykensk tid, det vill säga 1200–1000 f.Kr. Men fynden i Tell es-Sofi är från cirka 800 f.Kr. och visar alltså på en lång kontinuitet i filistéernas riter och innebär också ett stöd för teorin att filistéerna skulle ha kommit från Cypern eller från länderna däromkring. Man har också hittat en krukskärva med en inskrift som ännu inte är tolkad.

Ruinerna i Tell es-Sofi vittnar om att staden förstördes i tidigt 700-tal f.Kr., troligen av assyrierna. I förstörelselagret hittades mängder av keramik, huvudsakligen hushållskärl och förrådskrukor men också kultiska kärl.

På det som var den israelitiska sidan av Terebintdalen ligger ruinkullen Khirbet Qeiyafa. Utgrävningarna av kullen började 2007 och blev snabbt uppmärksammade, ty man hittade några olivkärnor som med kol 14-metoden kunde dateras till 1050–970 f.Kr. Det här har varit en ganska liten men starkt befäst plats, man beräknar att det endast bott cirka 500 personer innanför de bastanta försvarsmurarna. Detta var alltså en fästning som skulle bevaka vägen från kusten upp mot Juda land.

117

101406 Bibeln.ORIG.indd 117

10-05-11 09.54.55

bibeln och arkeologerna Israeliska arkeologer menar att fästningen bevisar att det redan under 900-talet f.Kr. fanns en israelitisk stat under en stark kung (David?) som ville försvara sitt rike mot filistéernas framstötar.

Fästningen ligger bara en dryg mil öster om Gat, och enligt utgrävarna har de två platserna helt olika keramik, vilket kan betyda att deras invånare kom från två etniskt olika kulturer – israeliter respektive filistéer?

Det mest sensationella fyndet är emellertid en stor krukskärva med inristad text, det är fem rader med tillsammans femtio tecken.

Språket är hebreiska, den äldsta hebreiska inskrift som hittills påträffats. Enligt utgrävaren, Yosef Garfinkel vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, kan man tydligt läsa vissa hebreiska ord som betyder ”kung”, ”domare”, ”tjänare”. Fästningen har existerat blott tjugo år innan den erövrades och raserades, man vet ännu inte vilka erövrarna var, det kan ha varit filistéerna men det kan också ha varit farao Shishaks egyptiska här som under sitt fälttåg i landet cirka 925 f.Kr. plundrade både filistéernas och israeliternas städer.

Utgrävningarna av ruinkullarna i Terebintdalen bedrivs med modern teknik och fynden analyseras i naturvetenskapliga laboratorier. I sådana utgrävningar blir olivkärnor och sädeskorn lika viktiga fynd som krukskärvor och stenblock. Dagens arkeologiska projekt utnyttjar också modern informationsteknik. Projekten har egna webbsidor som innehåller både beskrivande text och ett urval bilder, där finns brev och bloggar som diskuterar fynden och där finns länkar till böcker och artiklar. Även attityden till filistéerna har ändrats, deras historia och kultur ska nu studeras utifrån de arkeologiska fynden och inte genom de bibliska berättelsernas perspektiv. Det verkar alltså som om forskningen om filistéerna har tagit flera steg framåt, men fortfarande återstår en del frågor att besvara innan man kan beskriva den historiska verkligheten bakom myterna om David 118

101406 Bibeln.ORIG.indd 118

10-05-11 09.54.55

Filistéerna och Goljat. Vilka materiella och kulturella skillnader kan man exempelvis konstatera mellan israeliterna och filistéerna? Varifrån kom filistéerna, vilket språk talade de? Var de ättlingar till den mykenska tidens greker?

David och Goljat Genom hela Bibelns historia förblev filistéerna israeliternas arvfiende. Ett rikt och mäktigt grannfolk som kom från ett annat land, som åt griskött, inte var omskurna och som dyrkade främmande gudar. Men hur kunde filistéerna som var framgångsrika producenter av vin och olivolja, skickliga vapensmeder och krukmakare och väldiga krigare få ett så dåligt eftermäle i historien? Kanske saknade de en kraftkälla som både greker och israeliter hade tillgång till, nämligen nationella poeter och historiker? Vi känner ju inte till någon filisteisk Homeros eller Herodotos, och inte heller någon filisteisk motsvarighet till det prästerskap i Jerusalem som skrev de patriotiska myterna i den hebreiska Bibeln.

Och myterna lever längre än historien. Långt ner i hellenistisk tid utmålar Bibelns författare de filisteiska städerna som ett hot mot israeliterna. I Mackabeerböckerna skildras judarnas uppror mot de grekiska kungarna i Antiokia som från 200 f.Kr. behärskade Syrien och Palestina; i dessa krig stod filistéerna på grekernas sida. I Första Mackabeerboken berättas hur Judas Mackabaios i december 165 f.Kr. ställs inför en väldig här av greker och filistéer, i den situationen åkallar han minnet av israeliternas segrar i det förgångna: Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filistéernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! (1 Mack. 4:30–31)

119

101406 Bibeln.ORIG.indd 119

10-05-11 09.54.55

bibeln och arkeologerna Arkeologerna i Israel brukar presentera sina intressantaste fynd i tidskriften The Israel Exploration Journal (IEJ). En mycket uppmärksammad artikel om fynd från Filistéen stod att läsa i nummer 56/2007, den var författad av Frank M. Cross och Lawrence E. Stager, professorer vid Harvarduniversitetet. Frank M. Cross är en auktoritet när det gäller språken i det antika Mellanöstern, Lawrence E. Stager är arkeolog och leder de amerikanska utgrävningarna i Ashkelon.

Dessa utgrävningar har naturligtvis resulterat i en stor samling krukskärvor, de mest intressanta är 19 stycken med påmålade skrivtecken; de dateras till 1100-talet f.Kr. Cross och Stager kan påvisa att dessa skrivtecken har likheter med den skrift som användes på Cypern och Kreta under sen bronsålder. De drar därför slutsatsen att de filisteiska sjöfararna och köpmännen i hamnstaden Ashkelon var läs- och skrivkunniga och använde den så kallade cypro-minoiska skriften som var anpassad för ett indoeuropeiskt språk. Slutsatsen är inte överraskande, utgrävningarna i filistéernas städer har ju visat att filistéernas materiella kultur var distinkt skild från israeliternas och i stället besläktad med civilisationen på Egeiska havets öar och kuster.

I USA betraktades artikeln som en sensation, den visade ju att kulturen i filistéernas städer stod högt över den som fanns hos de israelitiska småbönderna och fåraherdarna. Den visade också att Bibelns avundsjuka och hatfyllda propaganda mot Goljat och filistéerna hade lyckats skapa fördomar som hållits levande ända in i vår egen tid.

120

101406 Bibeln.ORIG.indd 120

10-05-11 09.54.55

David och Salomo

Vid en första genomläsning kan man tycka att Gamla testamentet är en heterogen samling berättelser som har tillkommit i olika tider och mest av en slump fogats samman i en omfångsrik volym. Men ju mer man penetrerar texterna, desto tydligare framträder sambandet mellan de olika delarna. Den hebreiska Bibeln, Gamla testamentet, är israeliternas patriotiska epos som berättar om deras ursprung och kamp för nationell självständighet, därefter om kungarikets storhetstid och slutligen om rikets nedgång och fall. I detta epos ingår inte bara de historiska böckerna utan också lagarna, psalmerna och profetiorna. Om man koncentrerar läsningen till de historiska böckerna kan man lättare upptäcka den röda tråden som löper genom berättelserna och som förvandlar historien till litteratur.

Den hebreiska Bibeln blir till ett drama som trots många hinder rör sig mot sin kulmen, det mäktiga rike som skapades av kung David. Lika ödesbundet är rikets upplösning och försvinnande, ty det land som Gud hade utlovat kunde Davids ättlingar inte förvalta. Betraktar man Den hebreiska Bibeln på detta vis, blir det uppenbart att dramats hjälte är kung David som ska ha förenat de två hövdingadömena Israel och Juda under sin spira och som styrde sitt rike från den nya huvudstaden Jerusalem.

121

101406 Bibeln.ORIG.indd 121

10-05-11 09.54.55

bibeln och arkeologerna

Kung David Den åldrige domaren Samuel hade smort Saul av Benjamins stam till israeliternas förste kung med uppdraget att försvara dem mot filistéernas angrepp. Saul residerade i sin hemby Giva, som låg en halvmil norr om nuvarande Jerusalem. Hans kungadöme omfattade de tio stammar som levde i norra Palestina och som hade sin gemensamma kultplats i Shekem i närheten av nuvarande Nablus. Men Juda stam, som bodde i landets södra bergstrakter, stod utanför Sauls domäner och deltog inte i hans strider mot filistéerna. I stället utsåg Juda stam sin främste krigare David till sin egen kung som skulle residera i den heliga staden Hebron, där patriarken Abraham och hans familj var begravd. Motsättningarna mellan de två kungarna gick så långt att David och hans gerillakrigare anslöt sig till kung Akish i den filisteiska staden Gat. David och hans män deltog därför inte i slaget vid Gilboabergen där Saul och hans son Jonathan stupade.

Till ny kung utsågs nu en annan av Sauls söner som hette Ish-Boshet, och under flera år pågick det sedan ett inbördeskrig mellan Davids och Sauls familjer. Sedan Ish-Boshet mördats kom sändebud till kung David i Hebron från stammarna i norr, vilket berättas i Andra Samuelsboken: Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron. ”Vi är av samma kött och blod som du”, sade de. ”Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste.” Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. Där slöt han förbund med dem inför Herren, och de smorde honom till kung över Israel.

David var trettio år då han blev kung, och han regerade i fyrtio år: sju år och sex månader i Hebron över Juda och trettiotre år i Jerusalem över både Israel och Juda. (2 Sam. 5:1–5)

122

101406 Bibeln.ORIG.indd 122

10-05-11 09.54.56

David och Salomo Berättelsen om kung Davids regering inleds med att han erövrar Jerusalem som låg just i gränslandet mellan Juda och Israel. För att ytterligare understryka den nya gemenskapen lät David flytta den heliga Förbundsarken till Jerusalem och ställa upp den i ett tält, ett tabernakel, på stadens akropol.

I fortsättningen berättas hur David besegrade både filistéerna och andra grannfolk och utsträckte sitt rike ända till Eufrat i norr och till Akabaviken i söder. Men berättelsen om kung David skildrar också intrigerna vid hans hov och kampen mellan hans olika hustrur och deras söner om tronföljden. Den som vinner maktkampen är Batseba, och David utser hennes son Salomo till tronföljare.

Salomos guldålder David hade varit den djärve krigaren och imperiebyggaren, Salomo blev den vise fredsfursten som stiftade lagar, diktade psalmer och byggde ett stort tempel till Jahve där Förbundsarken placerades längst in i det allra heligaste rummet. Salomo öppnade sitt rike för den internationella handeln. Karavanvägarna mellan Medelhavet och Arabien gick genom Palestina, och köpmännen måste betala tull och skatt för sina varor till landets kung. Så blev Salomo den rikaste av alla furstar i Mellanöstern och kunde sluta avtal med både kung Hiram i Tyros och med drottningen av Saba. Enligt Bibeln var kung Salomos tid israeliternas historiska guldålder.

Men den senare delen av Första Kungabokens krönika om kung Salomos liv och leverne är starkt kritisk. Han hade tagit sin första hustru från Ammon, vilket var förbjudet enligt Mose lag. Han hade 700 bihustrur och 300 konkubiner från flera olika länder och han lät dem behålla sina egna gudar och kulter. Han hade köpt 1 400 stridsvagnar och 12 000 hästar, de flesta från Egypten, och han hade höjt skatterna så att han varje år kunde inkassera 666 123

101406 Bibeln.ORIG.indd 123

10-05-11 09.54.56

bibeln och arkeologerna talenter. Allt detta stod i strid med reglerna i Femte Moseboken (Deuteronomium) om kungens plikter: Men han skall inte skaffa sig en mängd hästar; han får inte skicka sitt folk tillbaka till Egypten för att skaffa mängder av hästar. Herren har ju sagt till er: ”Ni skall aldrig ta den vägen tillbaka igen.” Han skall inte skaffa sig en mängd hustrur och förledas till avfall av dem. Inte heller skall han skaffa sig en stor mängd silver och guld. (5 Mos. 17:16)

Salomos storslagna byggnadsverk, hans palats och tempel, hans befästningar och stallar för tusentals hästar kunde inte uppföras utan pengar och stora insatser av arbetskraft. Israeliterna påtvingades tunga skatter och tvångsarbete och de tio stammarna i norr upplevde kung Salomo i Jerusalem alltmer som en tyrann. När Salomo hade avlidit krävde de att skatterna skulle avskaffas, men hans efterträdare, sonen Rehabeam, vägrade att mildra pålagorna.

Då bröt sig Israels stammar ut från unionen med Juda och utsåg en egen kung, en man ur Efraims stam som hette Jerobeam och som gjorde Sikem till sin huvudstad. Så bildades de två kungarikena Israel i norr och Juda i söder, vilket innebar en återgång till den situation som rådde då Saul och David regerade över varsitt rike.

Så lyder Bibelns berättelse om Davids och Salomos rike, men kan vi lita på Bibelns historieskrivning i det här fallet? Vi vet ju att Femte Moseboken troligen är identisk med den textrulle som översteprästen Hilkia ”hittade” vid restaureringen av Jerusalems tempel under kung Josias regering 639–609 f.Kr. Av allt att döma var det Hilkia och hans medhjälpare som författade texten och som förmådde kung Josia att genomföra en reformering av det religiösa livet i Juda. Man rensade ut främmande kulter, raserade utländska gudars altare och centraliserade Jahves kult till templet i Jerusalem.

Det var troligen också Hilkia och hans skrivare som författade 124

101406 Bibeln.ORIG.indd 124

10-05-11 09.54.56

David och Salomo Första Kungaboken. Historien om kung Salomo rymmer nämligen flera fenomen och föreställningar som hör hemma i 600-talet f.Kr. Krönikan om kung Salomos fyrtioåriga regeringstid torde därför vara en myt som i en och samma person konkretiserar flera israelitiska kungars maktmissbruk och försummelser som förorsakade den kris som kung Josia och översteprästen Hilkia sökte lösa genom sin nyordning.

Om krönikan om Salomos rikedomar alltså är en myt måste man också fråga sig om även de agerande personerna är uppdiktade – har David och Salomo verkligen existerat?

Vi har redan tidigare sett att det är svårt, för inte säga omöjligt, att placera in Gamla testamentets personer och händelser i en kronologisk översikt över antikens historia i Mellanöstern, eftersom dessa berättelser sällan har någon anknytning till personer och händelser som finns belagda i andra antika texter. Så är det ju med Bibelns berättelser om Abraham, Jakob, Josef, Moses och Josua.

Dessa gestalter finns inte omnämnda i någon enda av de många hieroglyftexter eller kilskriftsdokument från bronsåldern som har hittats i Egypten och i Mesopotamien. Så är det också med David och Salomo, de finns inte dokumenterade i några icke-bibliska texter från antikens Mellanöstern.

Om Davids och Salomos rike varit så stort, mäktigt och rikt som det sägs i Bibeln, borde det också ha efterlämnat tydliga arkeologiska spår, till exempel ruiner av palats och tempel eller offentliga inskrifter av det slag som påträffats i Egypten, Anatolien och Mesopotamien. Men arkeologerna har inte hittat en enda israelitisk inskrift om en militär seger eller om ett tempelbygge som skulle kunna bekräfta den bibliska berättelsen om Davids och Salomos stora bedrifter och lysande framgångar. Det finns inte heller några lämningar efter monumentala byggnader som säkert skulle kunna dateras till deras regeringstid, varken i Jerusalem eller annorstädes i Palestina.

125

101406 Bibeln.ORIG.indd 125

10-05-11 09.54.56

bibeln och arkeologerna Men diskussionen är inte avslutad, ty 1993 påträffades en ny inskrift i samband med utgrävningarna av Tell Dan i norra Israel.

Det var tre fragment av en segerstele, en kalkstensplatta med inskription, som var infogade i en antik stenmur. Texten berättar om hur kung Hazael av Damaskus år 835 f.Kr. besegrade en fientlig här från sina södra grannar. Därvid hade han dödat Jehoram som var son till Israels kung Achav samt Achasja som var son till Jehoram ”kungen av Davids hus”, det vill säga Juda rike. Inskriften har väckt en hel del debatt eftersom den otvetydigt visar att kungarna i Juda rike ansågs härstamma från en släktfader som hetat David.

Inskriften gör det också sannolikt att hövdingen David faktiskt har existerat, men den berättar tyvärr ingenting om hans liv eller om hans kungarike. Det finns bibelforskare som därför misstänker att inskriften från Tell Dan är ett falsifikat.

När levde Salomo och David?

Den traditionella dateringen av David och Salomo bygger på en kombination av en uppgift i Bibeln och en fornegyptisk inskrift. I Första Kungaboken berättas hur den döde kung Salomo efterträddes av sin son Rehabeam, och sedan står det: Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem och plundrade både Herrens Hus och kungens palats på deras skatter. Allt tog han, också alla guldsköldar som Salomo låtit göra. (1 Kon. 14:25–26)

Den här brandskattningen av Jerusalem stämmer bra överens med farao Shishaks segerinskrift på en tempelvägg i Karnak i Egypten.

I denna inskrift berättar Shishak att han under ett fälttåg i Palestina förstörde en hel rad städer, däribland Megiddo. Där har utgrävarna också hittat fragment av en inskrift där Shishak skryter över sin seger. Men i listan över plundrade städer nämns inte 126

101406 Bibeln.ORIG.indd 126

10-05-11 09.54.56

David och Salomo Jerusalem, vilket kan betyda att Jerusalem enbart brandskattades.

Enligt de kronologiska tabellerna över Egyptens faraoner skulle Shishak ha regerat 945–924 f.Kr., och därifrån får man sedan räkna baklänges. Daterar man Shishaks fälttåg i Palestina till 925 f.Kr., skulle Rehabeam ha efterträtt sin far som kung i Jerusalem år 930 f.Kr., vilket alltså skulle vara Salomos dödsår. Enligt Bibeln regerade Salomo i fyrtio år, han skulle alltså ha tillträtt tronen år 970 f.Kr., vilket då borde ha varit Davids dödsår. Men även för David anger Bibeln en fyrtioårig regeringstid, sju år i Hebron som kung över Juda land och trettiotre år som kung över det förenade kungariket Juda/Israel. David skulle alltså ha valts till kung över Juda ungefär år 1010 f.Kr., och då var Saul fortfarande kung över nordriket Israel. När Saul hade stupat i strid mot filistéerna dröjde det några år innan David valdes till kung även över riket Israel, kanske skedde det år 1003 f.Kr. I så fall kan man tänka sig att Davids erövring av Jerusalem ägde rum år 1000 f.Kr., vilket ofta anges i handböckerna.

Men den här metoden att fastställa en kronologi för kungarna David och Salomo känns inte helt tillfredsställande. Det är ju knappast troligt att båda kungarna skulle ha regerat i precis fyrtio år vardera, i Bibeln används som vi sett begreppet ”40 år” för att beteckna en opreciserad lång tidrymd. Ändå är det de här årtalen som används då man försöker synkronisera de bibliska uppgifterna med de arkeologiska fynden. Nyckelfrågan är det brandlager i Megiddo som betecknas som Stratum VI, en ödeläggelse som arkeologerna har påvisat, men inte kunnat exakt datera.

Om denna förstörelse arkeologiskt kan dateras till omkring 925 f.Kr., kan den hänföras till farao Shishaks fälttåg i Palestina.

Yigael Yadin och andra traditionalister bland arkeologerna ville dock datera Megiddos ödeläggelse till cirka 1000 f.Kr., med hänvisning till uppgifterna i Andra Samuelsboken att David skulle ha gjort både araméer, moabiter, ammoniter, filistéer, amalekiter och 127

101406 Bibeln.ORIG.indd 127

10-05-11 09.54.56

bibeln och arkeologerna edomiter till sina lydfolk och utsträckt sitt välde från gränsen mot Egypten ända upp till floden Eufrat. För Yadin var det politiskt viktigt att denna bibliska beskrivning av kung Davids rike var historiskt korrekt. Men håller hans tolkning för en närmare granskning?

Alla arkeologer är överens om att det är mycket vanskligt att göra precisa dateringar av forntida byggnader med hjälp av dekorerade krukskärvor som påträffas i ruinerna. Därför sätter man numera stora förhoppningar till laborativa metoder, främst kol 14-mätningar och dendrokronologi. Tyvärr är det först under de senaste decennierna som man har prövat dessa naturvetenskapliga dateringsinstrument vid utgrävningar i Palestina. Mycket av det äldre fyndmaterialet har därför aldrig blivit analyserat med moderna metoder. Konferenser om kol 14-mätningar av det arkeologiska materialet från Palestina har inte heller varit övertygande. Dels har laboratorierna varit skiljaktiga i sina resultat, dels har arkeologerna varit oense om hur resultaten ska tolkas. Det är nämligen så att kol 14-mätningar inte kan ge oss exakta dateringar utan bara vissa tidsramar. Däremot kan en dendrokronologisk mätning av en träbjälkes årsringar ge oss det exakta årtalet för när trädet fälldes – men den kan inte ange vilket år bjälken skadades av brand! Det är dessutom svårt att konstruera ett bra dendrokronologiskt system för de trädfattiga länderna i Mellanöstern.

Detta är bakgrunden till den strid som länge har rasat, och som fortfarande rasar, mellan ”maximalister” och ”minimalister” inom bibelforskningen. Maximalisterna är de bokstavstrogna traditionalister som menar att det verkligen har funnits att stort israelitiskt kungarike som regerades av David och Salomo under 900-talet f.Kr. Minimalisterna vill revidera denna historieskrivning och reducera Davids rike till ett litet furstendöme. Några minimalister ifrågasätter själva existensen av detta rike som skulle ha enat hövdingadömena Israel och Juda, andra vill till och med förneka David och Salomo som historiska personer.

128

101406 Bibeln.ORIG.indd 128

10-05-11 09.54.57

David och Salomo

Damaskus Tyros

Damaskus

Aram

Dan

ISRAEL

ISRAEL

Samaria

Samaria

Ammon

Bethel

Ammon Jerusalem

100

Moab

li

st

Moab

KadeshBarnea

Eilat

Fi

Fi 0

JUDA

ée

n

JUDA

li

st

ée

n

Jerusalem Beersheba

Aram

Tyros

Edom

Edom

0

kilometer

100

Eilat

kilometer

Israeliternas två kungariken från slutet av 900-talet f.Kr. till början av 500-talet f.Kr. Den vänstra kartan visar minimalisternas uppfattning om Israels och Judas begränsade utsträckning. Den högra kartan återger maximalisternas föreställning om de två rikenas omfattning.

Grälet om Megiddo När läsarna av The Wall Street Journal öppnade tidningen på nyårsaftonen 1997 måste de ha höjt på ögonbrynen, ty tidningens förstasida dominerades av ett porträtt av en arkeolog, nämligen Israel Finkelstein. Något liknande hade aldrig tidigare hänt i tidningens 109-åriga historia. Men vad hade då denne arkeologiprofessor från Tel Aviv gjort som motiverade att han fanns på nyhetsplats i världens största finanstidning? Hade han gjort ett sensationellt fynd vid en utgrävning? Nej, det hade han inte, snarare tvärtom.

129

101406 Bibeln.ORIG.indd 129

10-05-11 09.55.03

bibeln och arkeologerna Han hade nämligen underkänt de allmänt accepterade arkeologiska ”bevisen” för Bibelns berättelser om Davids och Salomos stora israelitiska kungarike. Och det hade han gjort i en föreläsning under ett årsmöte med USA:s främsta bibelforskare.

Både Finkelsteins föreläsning och debatten den utlöste vittnar om att den kris som forskningen kring Gamla testamentet genomgått och fortfarande genomgår inte bara är ett akademiskt gräl. Det handlar också om västerlandets religiöst färgade föreställningar om Mellanösterns forntid.

Bakgrunden är följande. I många år hade The Annual Meeting varit ett stort och gemensamt möte för American Academy of Religion (AAR) och Society of Biblical Literature (SBL) samt American Schools of Oriental Research (ASOR). Men 1997 bröt ASOR sig ur gemenskapen och höll ett eget årsmöte i mitten av december, veckan före The Annual Meeting. Orsaken var att arkeologerna i ASOR tyckte att de inte fick tillräckligt utrymme i de gemensamma årsmötena som alltmer dominerades av bibeltrogna forskare i de andra två sällskapen. Den dominerande parten var SBL med sina 6 000 medlemmar, medan ASOR med 1 400 medlemmar vägde lätt i sammanhanget, särskilt som det inom ASOR fanns en djup spricka mellan de bibeltrogna efterföljarna till William Foxwell Albright och de arkeologer som ville utforska Palestinas forntid utan att först snegla i Bibeln. Det var denna yngre falang som fick ASOR att byta namnet på sin tidskrift från The Biblical Archaeologist till Near Eastern Archaeology.

I och med ASOR:s utträde såg det ut som om The Annual Meeting skulle bli utan arkeologiska föredrag, men då ingrep ett fjärde sällskap för bibelforskning, nämligen Biblical Archaeology Society (BAS) och organiserade två seminarier om det dunkla 900-talet f.Kr., den epok då David och Salomo skulle ha härskat över ett stort och mäktigt rike som hade omfattat hela Palestina och en del av grannländerna.

130

101406 Bibeln.ORIG.indd 130

10-05-11 09.55.04

David och Salomo Till dessa seminarier hade man inbjudit framstående utländska experter på Heliga landets arkeologi, däribland Niels Asher Silberman som skrivit en biografi över Yigael Yadin, samt de två ledarna för de återupptagna utgrävningarna i Megiddo, Israel Finkelstein och David Ussishkin från universitetet i Tel Aviv. Redan deras preliminära rapporter från utgrävningarna hade gjort klart att de var mycket kritiska till Yadins tolkning av vissa byggnadsrester i Megiddo som lämningar efter kung Salomos befästningar, stall och palats. De nya utgrävarna ville helt enkelt datera om dessa ruiner med ungefär hundra år, det vill säga till ett halvsekel efter Salomos död. För de kristna fundamentalisterna i USA var ryktet om dessa revisionistiska rapporter utmanande, så det fanns förvisso goda skäl för The Wall Street Journal att skicka en reporter till mötet i San Francisco.

Av tidningsreferaten framgår att seminarierna hade varit både spännande och livliga. Revisionisternas föredrag uppfattades som provokativa, och traditionalisterna svarade med hårda, för att inte säga hätska, ord. När Silberman vågade påpeka att Yadin, liksom de allra flesta arkeologer, hade tolkat fynden i Megiddo efter sin egen erfarenhet och sina personliga föreställningar fick han mothugg av Lawrence E. Stager som varnade för en sådan ”postmodernistisk relativism” och bestämt motsatte sig en sådan nedvärdering av Yigael Yadins storhet som arkeolog.

Vid en ytlig betraktelse kan det hela verka vara ett akademiskt gräl om dateringen av några krukskärvor i ruinerna av staden Megiddo. Men problemet är djupare än så. Ty om man accepterar Yadins ”höga” datering av Megiddos ödeläggelse (kung Davids fälttåg cirka 1000 f.Kr.) innebär det samtidigt att man godtar Bibelns framställning av Davids och Salomos rike som en stormakt i Mellanöstern under 900-talet f.Kr. Den ”låga” datering som Finkelstein och Ussishkin förespråkar (farao Shishaks fälttåg 925 f.Kr) innebär i stället att man måste 131

101406 Bibeln.ORIG.indd 131

10-05-11 09.55.04

bibeln och arkeologerna revidera den historia som förs fram i Första Kungaboken. Därmed reduceras Davids och Salomos kungarike till ett obetydligt och ganska fattigt hövdingadöme. Att en sådan revision av historien kan underminera de bibliska argumenten för staten Israels utbredning är uppenbart, därav de våldsamma konvulsionerna i den arkeologiska debatten. Arkeologernas diskussioner om dateringen av Megiddos förstörelse har nu pågått i ett drygt decennium; i tidskrifter, i böcker och på konferenser. Att man ännu inte har kommit överens är naturligtvis genant för arkeologins vetenskapliga rykte, det krävs uppenbarligen bättre dateringsinstrument än den sedvanliga bestämningen av den dekorerade keramik som hittas i de antika ruinerna.

Den mesta aktuella informationen om utgrävningarna av Megiddos ruinkulle finns numera på nätet under The Megiddo Expedition (megiddo.tau.ac.il/chronology). Där ges en bra översikt över diskussionerna om den ”höga” respektive ”låga” kronologin för Megiddos olika arkeologiska strata. Man kan konstatera att The Megiddo Expedition förkastar Yadins höga kronologi, och att expeditionen för sin del arbetar efter den låga kronologi som har utarbetats av Finkelstein och Ussishkin. Man betecknar därför Megiddos Stratum VI–V som en typiskt kanaanitisk stad som blomstrade under 900-talet f.Kr., men som brändes ned cirka 925 f.Kr., förmodligen av farao Shishak. David och Salomo skulle alltså inte ha haft någonting med staden att göra.

Ovanpå ruinerna av den stad som Shishak plundrat uppfördes en ny stad av kung Omri som härskade över nordriket Israel 884– 873 f.Kr. De monumentala byggnader i Megiddo som tillskrivits kung Salomo uppfördes först ett halvt sekel efter den förmodade tidpunkten för Salomos död och då av samma byggmästare som hade varit verksamma i kung Omris huvudstad Samaria. Byggnadsblocken har nämligen samma dimensioner och identiska stenhuggarmärken. Till samma tid daterar man nu också de rester 132

101406 Bibeln.ORIG.indd 132

10-05-11 09.55.04

David och Salomo av monumentala byggnader som påträffats i Hazor och Geser.

Med den här remarkabla nerdateringen av ruinerna i Megiddo och annorstädes har bibelforskningen förlorat det enda arkeologiska vittnesbördet om en israelitisk stormakt som enligt Bibeln skulle ha regerats av David och Salomo.

Bakom grälet om ruinerna av Megiddo kan man också skymta den ideologiska konflikten mellan Tel Aviv och Jerusalem. Tel Aviv är en ung stad med ett sekulariserat universitet som bedriver arkeologi med moderna metoder, medan arkeologerna i Jerusalem tycks digna under kraven från politiker, finansiärer och religiösa institutioner att till varje pris hitta Davids stad och Salomos tempel.

Men Bibelns berättelser och Yigael Yadins arkeologiska tolkningar har fortfarande sina anhängare. I juli 2005 uppfördes ruinkullarna Hazor, Megiddo och Beersheba på UNESCO:s världsarvslista, bland kriterierna nämns att dessa städer ”utövade ett mäktigt inflytande på senare historia genom de bibliska berättelserna”.

Man kan onekligen undra över urvalet, eftersom varken Hazor, Megiddo eller Beersheba har haft någon religiös betydelse i Bibeln och de var inte heller religiösa centra under forntiden. Däremot var de strategiskt belägna befästningar och militära stödpunkter. Beersheba kontrollerade karavanvägen från öknen i söder, på samma sätt som Hazor kontrollerade den stora vägen från norra Syrien och Megiddo kontrollerade vägen från Medelhavet. De tre städerna anses av maximalisterna ha varit gränsfästningar och hörnstenar i kung Davids storrike. Med denna lista har alltså UNESCO medvetet eller omedvetet tagit maximalisternas parti i bibelforskarnas kontrovers om Davids och Salomos rike, ett ställningstagande som skulle kunna bli ett politiskt problem. Maximalisternas karta över Davids rike omfattar nämligen stora områden som nu ligger i Jordanien, Irak och Syrien, och den kartan är inte obekant för de ultraortodoxa nationalisterna i staten Israel.

133

101406 Bibeln.ORIG.indd 133

10-05-11 09.55.04

bibeln och arkeologerna

Tro och vetande Ju mer man fördjupar sig i arkeologernas diskussioner om Bibelns berättelser och deras relation till antikens historia, desto klarare framstår det att bibelforskarnas argument och teorier har påverkats av deras religiösa eller ideologiska övertygelse. Och när alltfler personer har kommit fram till denna insikt, har det åstadkommits en kris inom den gren av fornkunskapen som själv kallat sig ”den bibliska arkeologin”. Utvecklingen av denna kris har man genom åren kunnat följa i tidskriften Biblical Archaeology Review (BAR).

I januarinumret 2006 hade man ett referat från en konferens i Rom om forntidens historia i Palestina. Här framträdde bland andra de främsta företrädarna för minimalisterna, bland dem Israel Finkelstein från Tel Aviv, Niels Peter Lemche från Köpenhamn och Giovanni Garbini från Rom. Från deras håll hävdade man bestämt att Bibeln inte kan användas som historisk källa. Man avfärdade också föreställningen om ett förenat israelitiskt kungarike på 900-talet f.Kr. och förnekade Davids och Salomos historiska existens – de två kungarna är enbart symboliska gestalter. Några minimalistiska bibelforskare menade också att den berömda Tell Dan-inskriften, som hittades för ett decennium sedan och som omnämner ”Davids hus”, är ett falsarium, eller i varje fall en vantolkning av ordalydelsen.

De tyngsta invändningarna mot minimalisterna kom från den konservative arkeologen William Dever, som i debatten betecknade sig själv som vare sig maximalist eller minimalist, men ändå envist hävdade att Bibeln måste betraktas som en viktig historisk källskrift.

Bara ett år senare, i vårnumret 2007, presenterade BAR:s chefredaktör Hershel Shanks ett intressant initiativ. Han hade bjudit in fyra av de mest framstående bibelforskarna och redovisade det samtal man haft om hur den arkeologiska forskningen om Bibeln 134

101406 Bibeln.ORIG.indd 134

10-05-11 09.55.05

David och Salomo har påverkat deras religiösa tro. Ett sådant samtal hade man inte kunnat föra med arkeologer i Athen, Rom eller Birka, men i Jerusalem är arkeologerna alltjämt beroende av sin relation till Bibeln.

Yngst i skaran och mest radikal var Bart Ehrman, som är en ledande expert på de apokryfiska evangelierna, det vill säga olika berättelser om Jesus som cirkulerade i de tidigkristna församlingarna men som inte ansågs så trovärdiga att de kunde få plats i Nya testamentet.

Bart Ehrman föddes in i en fundamentalistiskt kristen miljö där han fick lära sig att Bibeln var Guds egna ord och därför ofelbar.

Men under sina universitetsstudier började han ställa frågor och fann alltför många motsägelser i de bibliska berättelserna. Det som fick honom att definitivt överge den fundamentalistiska trosvissheten var det så kallade teodicé-problemet, frågan varför Gud, den allsmäktige och kärleksfulle, inte ingriper för att förhindra våld och krig, ondska och lidande – vill Han inte, kan Han inte, finns Han inte? Tvivlaren Bart Ehrman anser numera att Jesus förvisso korsfästes och dog, men att han aldrig uppstod från de döda.

Den betydligt äldre arkeologen James Strange växte upp i en baptistförsamling i östra Texas där valet stod mellan att vara bokstavstroende eller att inte betraktas som kristen över huvud taget.

James Strange blev aldrig bokstavstroende och hans religiositet utgår inte från något påbud uppifrån att det finns en Gud som ingriper i människornas värld. Hans kristna tro är sprungen ur hans egna erfarenheter. Han är fortfarande aktiv som baptistpräst vid sidan av forskningen, men arkeologin har aldrig påverkat hans religiösa övertygelse. James Strange tror på Jesu uppståndelse, men uppståndelsen ska inte förstås bokstavligen utan betraktas som en metafor.

Lawrence Schiffman är en välkänd expert på Dödahavsrullarna.

Som ortodox jude förklarar han att man inom judendomen aldrig 135

101406 Bibeln.ORIG.indd 135

10-05-11 09.55.05

bibeln och arkeologerna tagit Bibelns texter så bokstavligt som man gjort inom den protestantiska kristenheten. Han vill själv gärna tro att Exodus har ägt rum, ty det är en del av judarnas historia, men vad som exakt hände, vet vi inte. Som jude kan han inte acceptera Jesu anspråk på att vara Messias, han kan inte heller acceptera tron på Jesu uppståndelse, men anser att korsfästelsen troligen har ägt rum.

Sist i raden kom nestorn bland arkeologerna i Heliga landet, William Dever, en aktad men numera också kritiserad efterföljare till Albright och Yadin. Devers far var en brinnande fundamentalistisk predikant i Tennessee, och den unge William blev själv predikant vid bara sjutton års ålder. Han började studera teologi vid Harvarduniversitetet men sadlade om till arkeologi. Efter disputationen reste han till Jerusalem för ett kort studiebesök, men blev kvar i tolv år. Han blev föreståndare för den arkeologiska institutionen vid Hebrew Union College vilket innebar att alla hans kollegor och vänner var judar, och att han måste vänja sig vid judiska sedvänjor i både arbetet och på fritiden. Det blev naturligt för William Dever att gifta sig med en judinna och att konvertera till den mosaiska tron.

Som judisk arkeolog i Jerusalem tog Dever ställning mot minimalisterna, och på 1990-talet framträdde han i både böcker och på konferenser som en tung och stundom frän kritiker av Israel Finkelstein och hans revisionistiska krets i Tel Aviv. Men efter ett halvsekels verksamhet som bibelarkeolog erkänner nu William Dever att också han har blivit något av en minimalist som tvivlar på både Abraham, Jakob, Moses och Messias.

Efter sin sons död har Dever blivit en cynisk agnostiker som numera upplever religionen som ett hinder när han fortsätter att söka efter vad som egentligen hände i forntidens Palestina. William Devers självbekännelse är en gripande berättelse om den kristne fundamentalisten som förlorade sin tro när han konfronterades med den arkeologiska vetenskapens kritik av Bibeln som historisk källa.

136

101406 Bibeln.ORIG.indd 136

10-05-11 09.55.05

David och Salomo

Drömmen om Messias Debatten om Davids rike har inte bara politiska aspekter, där finns också en religiös dimension, som berör både judar och kristna.

De två rikena Israel och Juda erövrades ju först av assyrierna, sedan av babylonierna, perserna, grekerna och romarna. Men förlusten av den politiska självständigheten kom att stärka den nationella identiteten, vilket främst manifesterades i den religiösa samhörigheten kring templet i Jerusalem. Det var i denna miljö som minnet av kung David hölls levande och växte till en legend.

Drömmen om kung Davids återkomst tar gång på gång gestalt i profetiska personer som framträder med anspråk på att betraktas som Messias, han som är den nye David.

Det hebreiska ordet mashíach betyder ”den som är smord” och syftar på den ceremoni där den utsedde konungen invigs genom att hans huvud smörjs med olivolja. Efter kungadömets upplösning kunde den här ceremonin användas även för att utse templets överstepräst eller för att hylla en profet. Den grekiska översättningen av mashíach är christos, Messias och Kristus betyder alltså samma sak. Både det hebreiska och det grekiska ordet betecknar en person som utpekas som den som ska bli konung över ett nytt judiskt storrike, och i samma betydelse används ibland beteckningen ”Davids son”.

Jesus, profeten från Nasaret, hyllades som Messias och Kristus när han kom till Jerusalem för att fira påskhögtiden och hånades som ”judarnas konung” när han korsfästes som en upprorsmakare.

Men Jesus var varken den förste eller den siste som har framträtt med anspråk på att vara ”Davids son”.

Den förste var Josia som var kung över Juda rike i slutet av 600-talet f.Kr. och då genomförde en omfattande reform av den judiska kulten, men också en komplettering av den hebreiska Bibeln. Han kallades därför Den nye David. Hundra år senare, när 137

101406 Bibeln.ORIG.indd 137

10-05-11 09.55.05

bibeln och arkeologerna den persiske storkonungen Kyros befriade judarnas ledare från den babyloniska fångenskapen och lät dem återvända till Jerusalem och återuppbygga det raserade templet, blev även han hyllad som Messias. Det fanns också messianska förhoppningar knutna till bröderna Maccabaios som vid mitten av 100-talet f.Kr. ledde judarnas uppror mot de grekiska kungar som då härskade över Syrien och Palestina. Och när judarna hundra år efter Jesu död gjorde ett nytt uppror, denna gång mot romarnas kejsare, blev upprorets ledare Bar Kokhba också hyllad som Messias.

Gamla testamentets skildring av Davids och Salomos guldålder har inte bara varit en drivkraft för de judiska Messiasrörelserna. Även inom kristendomen och islam har minnet av David och Salomo levt vidare, och många härskare har åberopat dem som sina förebilder. Karl den store ville vara en ny kung David som skulle återförena de två kristna kejsardömena, Rom och Konstantinopel, i en union. Och det osmanska imperiets mäktigaste sultan bar det stolta namnet Süleyman den store. Men Saul, David, Batseba, Salomo och Drottningen av Saba ingår också i det västerländska kulturarvet. De har gestaltats i litteraturen och i konsten, på teater och film och har på så sätt bidragit till den så kallade orientalismen, vårt svärmeri för det forntida Mellanöstern. Sagan om David och Salomo kommer därför att leva vidare även om arkeologerna lyckas revidera den bibliska berättelsen och skapa en annan bild av den historiska verkligheten i Palestina under 900-talet f.Kr.

138

101406 Bibeln.ORIG.indd 138

10-05-11 09.55.05

Ett vidare perspektiv

De anonyma författarna till Gamla testamentet fokuserade sina berättelser på enskilda personer, det är patriarkernas, domarnas och kungarnas göranden och låtanden som driver den bibliska historien framåt. Samma perspektiv använde också de grekiska och romerska historieskrivarna, och så har nästan alla europeiska historiker gjort ända in i vår egen tid. Det är därför inte förvånande att den traditionella arkeologin har följt samma mönster, man har grävt i Palestinas ruinkullar för att hitta spåren efter de bibliska hjältarnas verksamhet. Denna bindning till Bibeln har gjort att arkeologerna i Palestina förvånansvärt sent kom att uppmärksamma de nya idéer som framfördes av en grupp historiker i Frankrike i tidskriften Annales d’histoire économique et sociale. Alltsedan första numret som kom ut 1929, har dessa historiker haft stort inflytande över historieforskningen.

Den så kallade Annales-skolan kritiserade den historieskrivning som var fokuserad på enskilda personer och politiska händelser, man ansåg det viktigare att undersöka de underliggande geografiska, ekonomiska och sociala strukturerna liksom själva mentaliteten hos de samhällen man skildrar. Annales-skolans historiker ville samla och beskriva alla slags kvarlevor och traditioner: hur var klimatet, hur fungerade transporterna, bostäderna, redskapen, vad visste man om sjukdomar, vad hade man för kunskaper om 139

101406 Bibeln.ORIG.indd 139

10-05-11 09.55.05

bibeln och arkeologerna naturen, vad tänkte man om livet, vad hade man för gudstro? Det var den totala historien man sökte.

Den mest betydelsefulla historikern inom Annales-skolan blev Fernand Braudel vars avhandling La Méditerranée et le Monde méditerranéen à l’époque de Philippe II (1949) innehöll en skarpsynt analys av tidens flöde i historien och ett försök att strukturera den historiska tiden. Braudel menar att historiker och även arkeologer måste bli medvetna om att det finns tre tidsperspektiv i historien: I det korta perspektivet skildrar man de händelser där människor varit aktiva, till exempel krig och revolutioner.

I ett mellanlångt perspektiv observerar man de förskjutningar inom vetenskap, teknologi, mentalitet och politik som har förändrat människors villkor.

I det mycket långa perspektivet beskriver man de långsamma och långvariga förskjutningarna i klimat, geografi och ekologi som har skapat ramarna för människors tillvaro, både möjligheterna och begränsningarna. Det är detta långa perspektiv som Braudel kallar la longue durée, en numera välkänd term inom historieforskningen.

Fernand Braudels bok blev banbrytande men det tog sin tid, den översattes till engelska först 1967 och det är inte förrän på 1990-talet som man kan märka att den har påverkat forskningen om Palestinas forntid. Ett viktigt initiativ togs av University of California i San Diego som i januari 1993 samlade en stor grupp arkeologer till ett symposium under rubriken ”The Archaeology of Society in the Holy Land – New Perspectives on the Past”. De många föredragen utgavs i en imponerande volym två år senare, och i inledningen understryks att inspirationen kom från Fernand Braudel och Annales-skolan i Frankrike.

140

101406 Bibeln.ORIG.indd 140

10-05-11 09.55.06

Ett vidare perspektiv

Beduiner och bönder Ett bra exempel på det nya synsättet är ”The Madaba Plains Projekt” i Jordanien. Det startade som en ordinär utgrävning organiserad av Andrew University i USA. Målsättningen var bestämd av projektets finansiärer och ledning: utgrävningen skulle bevisa att ruinkullen Tell Hesbân gömde lämningarna efter amoréernas kungastad Heshbon. Staden nämns i Bibeln i samband med Josuas erövring av Heliga landet.

De professionella arkeologerna hävdade däremot att det vore viktigare att göra en modern utgrävning för att kunna klarlägga platsens stratigrafi och materiella historia – utan att snegla i Bibeln.

Men när grävningarna inleddes 1968 hade finansiärerna prioriterat den bibeltrogna målsättningen som dock ledde till att projektet blev ett fiasko. Redan efter tre säsonger stod det klart att ruinkullen inte kunde identifieras med staden Heshbon. I den situationen kunde man ha väntat sig att finansiärerna skulle ha dragit sig ur projektet men så skedde inte, i stället fullföljde man nu de professionella arkeologernas önskemål. Man utökade också projektet med en inventering av hela regionen runt kullen och då kunde man inregistrera ruiner efter 148 boplatser från olika epoker tvärs igenom historien, bland annat den höga ruinkullen Tell el-Umayri som ligger vid en rikt flödande vattenkälla. Förutom lämningar av bostadshus, stallar, silor och oljepressar tog man nu också tillvara sådant som inte brukade sparas vid de bibelorienterade utgrävningarna, exempelvis djurben och förkolnade sädeskorn eller fruktkärnor som skulle analyseras av osteologer och paleobotaniker. När man sedan skulle göra en syntes av detta mångfacetterade fyndmaterial uppmanade man projektets medarbetare att sammanfatta sina analyser under ett gemensamt sociologiskt perspektiv, nämligen metoder och system för att anskaffa föda. Hur producerade man livsmedel, hur förvarade man det och hur distribuerade man det?

Det är frågor som knappast känns adekvata för den moderna 141

101406 Bibeln.ORIG.indd 141

10-05-11 09.55.06

bibeln och arkeologerna storstadsmänniskan, men som dagligen var – och är – aktuella för de människor som lever mellan öken och odling.

I ett annat projekt i Jordanien har sociologer genomfört en serie intervjuer med en beduinstam som berättat hur man periodvis levde som nomader i tält ute på stäppen för att sedan under andra tider bo som småbönder i sina hus vid foten av bergen. De berättade också att det fanns bestämda gränser för stammens marker där de kunde föra sina hjordar av får, getter och kameler i bete.

Gränserna mellan stammarnas områden var inte utmärkta, men alla visste var de gick och de iakttogs även i vår tid. Detta bekräftade samtidigt Bibelns uppgifter om hur Israels stammar i forntiden delade upp Heliga landet mellan sig. Stammens område skulle helst omfatta två eller flera växtzoner för att underlätta växlingen mellan åkerbruk och boskapsskötsel. Det område som tilldelats Benjamins stam, och där Saul varit kung, sträckte sig sålunda från Jordanflodens nedre lopp, med ett subtropiskt klimat där det växte palmer, upp till bergens västsluttningar som har Medelhavsklimat och där man kan odla oliver och vindruvor.

Beduinernas sätt att organisera sin tillvaro för att livnära stammens medlemmar på bästa sätt har alltså en flertusenårig historia.

Både under den tidiga, den mellersta och den sena bronsåldern har nomadiska stammar från öken och stäpp slagit sig ned på bergssluttningarna och blivit småbönder som odlat spannmål, oliver och vindruvor och som hållit nötkreatur. Efter ett par hundra år vänder migrationen, småbönderna överger sina odlingar och ersätter nötboskapen med får och getter som bättre kan livnära sig under förflyttningar.

Beduinernas migrationsmönster i Mellanöstern är en bra illustration av Braudels tidsperspektiv la longue durée. För kunskapen om Heliga landets historia kan detta perspektiv vara viktigare än Gamla testamentets myter om Moses utvandring från Egypten och Josuas erövring av landet Kanaan.

142

101406 Bibeln.ORIG.indd 142

10-05-11 09.55.06

Ett vidare perspektiv

Kungarna i Heliga landet Bibelns berättelse om israeliternas kungatid är både kronologiskt och geografiskt begränsad, det är en historia skildrad ur det korta perspektivet i Braudels system. Men det gäller ju också den traditionella historieskrivningen i vår egen tid där man använder begreppen ”det enade kungariket” om Davids och Salomos tid, respektive ”det delade riket” om de senare kungarikena Israel och Juda. De två begreppen har också styrt värderingarna så att det vilar ett nostalgiskt skimmer över Davids och Salomos epok medan skymningen sänker sig över ”det delade riket”.

I den traditionella historieskrivningen börjar israeliternas kungatid med Davids erövring av Jerusalem år 1000 f.Kr. och slutar med Nebukadnessars erövring av staden år 586 f.Kr. då israeliternas siste kung fördes bort i fångenskap till Babylon. Men ”den babyloniska fångenskapen” varade inte så länge, den blev bara en femtioårig episod i en historia som vänder blad först med Alexander den stores erövringar av Mellanöstern på 330-talet f.Kr. Även det geografiska perspektivet måste vidgas, och de arkeologiska utgrävningarna i Jordanien har visat att man inte kan separera israeliternas tidigaste historia från de omgivande folkens.

På båda sidor om Döda havet skedde samma utveckling: jordbrukets teknologi förbättrades, alltfler beduiner blev bofasta bönder som uppförde terrassodlingar och bevattningsanläggningar och andra stora projekt vilket krävde att klaner och stammar måste samarbeta under ett styrande centrum.

Allt detta påverkade samhällsstrukturen, och det är nu man formerar sig i små kungariken med ett territorium som begränsas av de geografiska förhållandena. I Jordanien bildas rikena Ammon, Moab och Edom, i Syrien finns Aram (Damaskus). I Palestina framträder Juda rike som sträckte sig söderut från Jerusalem, norr därom finns riket Israel som har huvudstaden Samaria och 143

101406 Bibeln.ORIG.indd 143

10-05-11 09.55.06

bibeln och arkeologerna som gränsar till kustens filisteiska och feniciska stadsstater. När de här kungarikena uppstod är svårt att säga, de arkeologiska lämningarna liksom inskrifterna, kan dateras till 800-talet f.Kr. och senare. Det kan tyda på att statsbildningarna var en process som satte igång först när Egypten hade givit upp sin ockupation av Palestina, det vill säga tidigast efter farao Shishaks plundringståg i landet år 925 f.Kr. Både de historiska dokumenten och de arkeologiska fynden talar för att kungatiden i Palestina börjar med de två rikena Israel i norr och Juda i söder. Och de historiska dokumenten är nu inte bara Bibelns berättelser i Första och Andra Krönikeboken, från den här tiden finns också ett antal inskrifter där kungarna i de olika smårikena i Heliga landet skryter över sina segrar i något litet krig med grannstaten. Däremot har arkeologerna inte funnit något kungligt arkiv i Palestina eller i Jordanien av det slag som man påträffat i palatsruinerna i Egypten och Assyrien – även om det naturligtvis kan ha funnits. I det här historiska perspektivet kan jag därför inte se någon plats för ett mäktigt israelitiskt storrike, ett ”enat kungarike” under David och Salomo så som det beskrivs i Samuelsböckerna och Kungaböckerna.

Med Första och Andra Krönikeboken blir den bibliska historieskrivningen mer trovärdig. Dels därför att författarna flera gånger hänvisar till de annaler som ska ha förts vid kungahoven, dels för att en del av dessa händelser och namn kan verifieras av samtida inskrifter. Därför kan man utifrån Krönikeböckernas notiser göra en lista över de kungar som regerade över riket Israel från och med kung Jerobeam, som enligt Bibeln ska ha brutit med Salomos arvtagare cirka 925 f.Kr. Decennierna efter Jerobeams död följde flera tronskiften, men 885 f.Kr. erövrades kungamakten av Omri, som anlade huvudstaden Samaria. Omris dynasti härskade i ett par generationer. Hans son Achav, som var gift med en kungadotter från den feniciska staden Tyros, regerade 873–853 f.Kr., sonsonen 144

101406 Bibeln.ORIG.indd 144

10-05-11 09.55.06

Ett vidare perspektiv Achasja regerade endast i två år, och hans son Joram styrde sedan Israel tills han år 843 f.Kr. störtades genom en revolution ledd av officeren Jehu. Men revolutionen skapade kaos och Jehu sökte stöd hos kungen i Assyrien som därmed kunde inleda sitt gradvisa övertagande av riket Israel. Slutet kom år 722 f.Kr. då en assyrisk här erövrade Samaria och tillfångatog Hosea, den siste kungen över Israel. Tillsammans med kungen deporterades också en del av befolkningen till Mesopotamien, medan andra lyckades fly söderut till Jerusalem och Juda rike.

På samma sätt kan man också göra en trovärdig kronologi över de tjugo kungar av Davids dynasti som regerade över Juda rike ända från Rehabeam, Salomos son. I denna lista finner vi exempelvis Jeboram som regerade 851–843 f.Kr., hans änka den israelitiska prinsessan Athalia styrde sedan riket till 836 f.Kr. Hezekia hette en kung som regerade 727–698 f.Kr., han efterträddes av Manasse som regerade ända till 642 f.Kr. Manasse efterträddes år 639 f.Kr. av Josia, som reformerade tempelkulten i Jerusalem och som mördades på order av en egyptisk farao år 609 f.Kr. Den siste kungen över Juda rike var Zedekiah som 586 f.Kr. kapitulerade för den babyloniska kungen Nebukadnessar och fördes med sitt hov, sin administration och sitt prästerskap till fångenskap i Babylon. Även i moderna översikter av Mellanösterns forntid brukar man okommenterat återge Bibelns berättelser om kungarna i Israel och Juda, och man låter personer och händelser passera revy utan att sätta in dem i ett större sammanhang. Men Kungaböckerna och Krönikeböckerna är ju inte en objektiv skildring av skeendet i Palestina under femhundra år, de är en partsinlaga författad av prästerskapet i Jerusalem flera hundra år efter de händelser som berättas. Avsikten har varit att glorifiera kungadynastin i Jerusalem som hävdade att den härstammade från kung David.

Detta kan förklara berättelsernas ytterligt negativa attityd till kungarna i Israel – enligt traditionen skulle ju kungarna i Israel 145

101406 Bibeln.ORIG.indd 145

10-05-11 09.55.06

bibeln och arkeologerna ha gjort uppror mot Davids dynasti som härskat över det ”enade kungariket”. Profeterna anklagade kungarna i Israel för att ha avfallit från Jahve och för att ha infört utländsk lyx i huvudstaden Samaria. De fick ju också sitt straff när deras land ockuperades av Assyriens härar och rikets elit deporterades till Mesopotamien.

Prästerskapet i Jerusalem skulle under århundraden fortsätta att odla denna fientliga attityd mot människorna i Samaria. Det är detta som ligger bakom Jesu provokativa liknelse om den föraktade men föredömligt barmhärtige samariten. Även skildringen av kungarna i Juda rike är kraftigt färgad av Jahve-prästernas sympatier och antipatier mot kung Davids efterföljare. En av prästerskapets hjältar är kung Hezekia som ska ha centraliserat kulten av Jahve till templet i Jerusalem – men det var samtidigt hans äventyrliga utrikespolitik som föranledde Assyrien att ockupera delar av Juda och överlämna bördiga delar av landet till filistéerna! Hezekias son, Manasse, skildras som en ond och dålig härskare ty han tillät israeliterna att dyrka både Baal och Ashera – därför förtiger man att Manasses långa regering som lojal vasall till Assyrien innebar fred och ekonomisk återhämtning för Juda rike. Manasses son Josia skildras däremot i ljusa färger eftersom han genomförde religiösa reformer som gynnade Jahves präster i Jerusalem, och bröt med Assyrien för att i stället bli vasall till Egypten. Varför Josia mördades vid ett möte med Egyptens farao vet vi emellertid inte.

Inskrifterna Den bibliska krönikan om kungatiden i rikena Israel och Juda är alltså författad av prästerna i Jahves tempel i Jerusalem och det är deras perspektiv som har avgjort vilka kungar som varit ”goda” och vilka som varit ”dåliga”. För att en sådan ensidig skildring av den antika historien i Palestina ska kunna användas måste den 146

101406 Bibeln.ORIG.indd 146

10-05-11 09.55.07

Ett vidare perspektiv kompletteras med uppgifter i andra källor, till exempel inskrifter.

Och det finns faktiskt några inskrifter som bekräftar en del av de kunganamn som man möter i den bibliska krönikan och som har hög trovärdighet eftersom de är samtida med de händelser som omnämns.

På högplatån öster om Döda havet låg riket Moab, och enligt Gamla testamentet var moabiterna ättlingar till Abrahams brorson Lot. Inskrifter därifrån visar också att moabiternas språk var nära besläktat med hebreiskan och att deras gud Kamosh var mycket lik israeliternas Jahve. Ändock låg Moabs kungar i ständiga krig med grannlandet Israel. Hos Gamla testamentets krönikörer och profeter är dessa krig ett återkommande tema. Att bitterheten var ömsesidig framgår av texten på den meterhöga Mesha-stelen som 1868 hittades i ruinerna av Moabs huvudstad Dibon. Den europeiska präst som hittade stelen var förtänksam nog att göra en avklappning av inskriften på papper innan beduinerna hann slå sönder den. Avklappningen plus några fragment av stenen hamnade i Paris där man sedan lyckades rekonstruera både stelen och texten, en kopia av Mesha-stelen står nu utställd i Louvren.

I texten, som dateras till 830-talet f.Kr., berättas att landet Moab har varit ockuperat av den israelitiske kungen Omri men att kung Mesha befriat sitt rike och att han erövrat flera städer, förstärkt deras murar, byggt nya vattencisterner och förbättrat vägarna.

De assyriska kungarna har efterlämnat många inskrifter som beskriver deras framgångsrika krig i Mellanöstern. Två av Salmanassar III:s segermonument finns i British Museum i London.

Det första hittades 1848 vid utgrävningarna av Nimrud. Det är en två meter hög obelisk i svart basalt vars fyra sidor är täckta av bilder i relief samt inskriptioner. Texterna handlar om Salmanassar III:s krigståg i hela Mellanöstern, från Medelhavet i väster till Persiska viken i öster. Två gånger har han besegrat Hazael, kungen 147

101406 Bibeln.ORIG.indd 147

10-05-11 09.55.07

bibeln och arkeologerna i Damaskus, och han har även tagit emot en väldig tribut i guld och silver av Jehu, kungen av Israel. En av bilderna visar hur Jehu faller på knä framför sin besegrare Salmanassar III. Andra bilder visar hur elefanter, flodhästar och kameler förs till Assyrien som krigsbyte från exotiska länder.

Det andra monumentet hittades 1868 vid Kurk i sydöstra Turkiet. Det är en två meter hög stele som täcks av en reliefbild av den assyriske kungen samt av 102 rader med kilskrift. I texten berättar Salmanassar III om slaget vid Quarcar i Syrien där han besegrade en koalition av småkungar från Aleppo, Damaskus, Ammon och Israel och tog ett stort krigsbyte; detta fältslag dateras av assyriologerna till år 853 f.Kr.

Kungar och krig Det är påfallande hur ofta både Krönikeböckerna och inskrifterna från tiden berättar om krigen mellan kungarikena i Heliga landet och om deras uppror mot det assyriska imperiet. Men de berättar ingenting om krigens orsaker. Varför krigade israeliter, moabiter, araméer, filistéer och assyrier med varandra under 800-talet f.Kr. och sedan i ett par hundra år? Var det bara frågan om makthunger, erövringslust och palatsintriger, eller kan vi finna ett bättre svar om vi studerar den antika Mellanösterns ekonomiska historia?

Till att börja med kan man konstatera att fornlämningarna från 800-talet f.Kr. är betydligt rikare än från tidigare epoker i Palestina, välståndet ökade och alltfler byar blev städer. Under 800-talet f.Kr. kan man också iaktta en ny skiktning i befolkningen, i städerna växer det fram en välbeställd medelklass som gör sig fri från de gamla banden till klanen och stammen. Man kan avläsa det i nekropolerna där de rika familjerna begraver sina döda i kammargravar uthuggna i bergen och med dyrbara 148

101406 Bibeln.ORIG.indd 148

10-05-11 09.55.07

Ett vidare perspektiv gravgåvor, medan enkelt folk begravs enligt beduinernas tradition i enkla gropar utan gravgåvor och utan minnesmärken. Till den välbeställda medelklassen kan man räkna städernas köpmän, men också palatsens skrivare och administratörer. Att det fanns gott om skrivkunnigt folk omvittnas av fynden av stämpelsigill och ostraka, krukskärvor med påskrift som använts både som kvitton och som brev.

Hur ska man nu förklara denna välståndsökning i städerna och rikedomen hos kungarna i Heliga landet? Hur israeliterna betalade sin import av byggnadsmaterial och dyrbarheter från främmande kulturer framgår inte av Bibelns berättelser, ty Bibelns författare visar inte något intresse för den ekonomiska historien. Men de arkeologiska lämningarna kan ge oss vissa ledtrådar. I både Bibelns berättelse om kungatiden och i det samlade inskriftsmaterialet får man intrycket att det var nordriket Israel som dominerade över sydriket Juda. Det var i Israel som de största städerna byggdes och det var där som de nya rikedomarna strömmade in.

Samaria Omri och hans son Achav byggde den nya huvudstaden Samaria på ett berg sex mil nordväst om Jerusalem. Runt bergets topp uppfördes en hög mur och utrymmet bakom denna stödmur fylldes igen med tonvis av sten, lera och jord så att det skapades en plattform för palats, magasin och hus för administrationen. Denna konstgjorda akropol var ett av de största byggnadsverken i sin tid och Omris palats blev ett av de ståtligaste och mest luxuösa i dåtidens Mellanöstern. I ruinerna har arkeologerna hittat femhundra snidade elfenbensplattor som dekorerat möbler av ädelträ och som utförts av feniciska konstnärer.

Kung Omris dynasti härskade över ett stort område i Palestina och Syrien, dess rike Israel var orienterat mot Mesopotamien och 149

101406 Bibeln.ORIG.indd 149

10-05-11 09.55.07

bibeln och arkeologerna mot Medelhavet. Man hade politiskt och kommersiellt samarbete med feniciernas städer, kung Achavs drottning var som vi sett en prinsessa från Tyros. Landet Israel hade en blandad befolkning, där fanns både moabiter, filistéer och syrier, här levde inflyttade fenicier, egypter och araber som alla hade egna språk och egna gudar. Naturligtvis kom de att påverka israeliterna och deras härskare, kung Achav uppförde ett tempel åt det feniciska gudaparet Baal och Ashera, vilket framkallade protester hos Jahves rättrogna profeter i Juda land. Ty riket Juda och Jerusalem stod utanför den internationella kultur som växte fram i Samaria.

Under de fyrtio år som Omris dynasti styrde riket Israel befäste och bebyggde man flera platser varifrån man kunde kontrollera genomfartsvägarna i landet, till exempel Jezreel, Megiddo, Hazor och Geser. Dessa imponerande ruinkullar undersöktes i början av 1900-talet av arkeologer från Tyskland, Storbritannien och Frankrike, men under de senaste decennierna bedrivs här moderna utgrävningar av israeliska arkeologer. De mest imponerande konstruktionerna från antiken är de djupa schakt och långa tunnlar som man har stött på i Megiddo, Hazor och Geser och som gjorde det möjligt att vid en belägring hämta vatten ur en underjordisk källa och bära upp det till klippfästningen. Mindre imponerande – men minst lika viktiga – var de långa pelarhallar som har grävts fram i Megiddo och som visade sig vara stall för hundratals hästar.

Upptäckten av de här stallarna har bekräftat vad både notiser i Bibeln och assyriska inskrifter berättar, nämligen att kungarna i Israel – precis som de assyriska kungarna – förfogade över en slagkraftig armé med en stor kontingent av hästar och hästdragna stridsvagnar. De starkaste hästarna kom från Nubien/Sudan och såldes av Egyptens faraoner till kungen i Israel, som antingen behöll hästarna eller sålde dem vidare, främst till den nya stormakten Assyrien. Handeln med hästar mellan Egypten och Assyrien gav stora inkomster till mellanhänderna, det vill säga småkungarna i 150

101406 Bibeln.ORIG.indd 150

10-05-11 09.55.07

Ett vidare perspektiv Palestina och Syrien som använde dem till att bygga både imponerande egna stallar och mäktiga borgar.

Men den nya rikedomen i Samaria stack i ögonen på de fattigare kusinerna i Juda där profeterna Amos och Jesaja fördömde hästhandeln med Egypten. Och Assyriens härskare irriterades av de höga kostnaderna för att köpa hästar från Egypten via israelitiska, filisteiska och arameiska mellanhänder. Det var därför de gick i krig mot småkungarna runt om i Heliga landet och tvingade dem att bli vasaller till kungen i Assyrien. Som vasaller skulle de fortsätta importera hästar från Egypten, men nu fick de inte sälja dem vidare utan måste leverera hästarna i skatt till stormakten Assyrien.

Assyrierna erövrade Samaria år 722 f.Kr., staden förstördes inte men drygt 7 000 personer deporterades till Mesopotamien. I de assyriska kungarnas arkiv redovisas sju kompanier med stridsvagnar, däribland ett som anges komma från Samaria, och som bestod av kuskar, soldater, hästskötare och officerare. Även i fortsättningen kom småkungarna i Mellanöstern att göra uppror mot det assyriska väldet, en av dem var Hezekia i Jerusalem. Men hans uppror slutade i katastrofen år 701 f.Kr., visserligen skonades Jerusalem, men de bördigaste delarna av Juda land måste han avträda till de fientliga grannstäderna i Filistéen och Israel som då i gengäld fick ett ekonomiskt uppsving i skydd av det assyriska imperiet.

Det är denna utveckling som arkeologerna kunde skönja när de undersökte ruinerna vid byn el-Jib vars arabiska namn har bevarat det bibliska namnet Gibeon. Platsen låg inom Benjamins område men hade överlåtits till Levis stam, tydligen var det en gammal kultplats, och den var erkänd som asyl. Det var vid ”Gibeons damm” som Sauls och Davids söner möttes för att förhandla om en lösning på konflikten mellan de två kungarna. Men förhandlingarna gick snett och urartade till en blodig strid som blev förödande 151

101406 Bibeln.ORIG.indd 151

10-05-11 09.55.07

bibeln och arkeologerna för Sauls familj. Inte långt därefter erbjöd de David att bli kung även över Sauls rike. Vid offerplatsen till Jahve på Gibeons stadsberg ställde David upp tabernaklet med Mose lagtavlor, där det fick stå till dess ett tempel blev byggt i Jerusalem.

Gibeons ruiner grävdes ut under åren 1956–1962 av den amerikanske arkeologen James Pritchard från Pennsylvania University.

Han kunde konstatera att platsen varit bebodd redan under bronsåldern. Men i tidig järnålder (på 1000-talet f.Kr.) uppfördes en mur runt stadsbergets krön och innanför muren högg man ut ett stort runt schakt i berget, det var 12 meter i diameter och 11 meter djupt. Utmed insidan fanns en inhuggen spiraltrappa ned till schaktets botten varifrån en gångtunnel ledde ytterligare 15 meter ned till en grotta där man kunde komma åt grundvattnet.

Det finns all anledning förmoda att det är denna märkliga vattentäkt som är Gibeons damm i Bibeln. När man senare tog upp en annan tunnel ned till grundvattnet kom den gamla cisternen ur bruk och fylldes med avfall. Det tog arkeologerna två år att tömma denna gigantiska avfallsgrop på jord, sten, byggnadsrester och trasiga vinkrukor.

Bland fynden fanns ett stort antal handtag till vinkrukor, på femtiosex av dem fanns namnet ”Gibeon” inristat på hebreiska och inskriptionerna kan dateras till 700- och 600-talen f.Kr. Den stora mängden kasserade vinkrukor fick sin förklaring år 1959 när arkeologerna avtäckte en större yta på klipplatån och upptäckte en mängd runda hål som visades sig vara öppningar till sextiotre uthuggna små grottor i berget. I grottorna hittade man vinkrukor och i närheten fann man rester av vinpressar. Man har därför dragit slutsatsen att det här var källargropar som använts för att lagra vin för jäsning, om groparna var täckta höll de en konstant temperatur om 18 grader. Man beräknar att den totala lagringskapaciteten uppgick till 100 000 liter. Den stora vinproduktionen i Gibeon under 700- och 600-talen f.Kr. är ett exempel på hur assyriernas imperium stimulerade den ekonomiska tillväxten i 152

101406 Bibeln.ORIG.indd 152

10-05-11 09.55.08

Ett vidare perspektiv Palestina. Denna högkonjunktur avbröts dock i och med Babyloniens erövringar i landet, för Gibeons del kan man märka en tydlig tillbakagång under 500-talet f.Kr. I valet mellan stormakterna Egypten och Assyrien hade Filistéen valt Assyrien vilket blev gynnsamt; Israel och Juda hade satsat på Egypten vilket visade sig vara ett misstag. Assyriernas ockupationer av smårikena i Palestina och Syrien drev många människor på flykt till Jerusalem och Juda. En följd av detta befolkningstillskott blev att Juda rike expanderade söderut med nya bosättningar i Negev, gränslandet mot arabernas öknar. Denna nyorientering skulle dock visa sig vara ekonomiskt fördelaktig i ett längre perspektiv.

Ty därmed kom Juda land i direkt kontakt med den uppblomstrande karavanhandeln med antikens dyraste varor: guld, rökelse, myrra och orientaliska kryddor. Detta är bakgrunden till berättelsen i Nya testamentet där det står att när de vise männen från Österlandet kommit fram till Betlehem och fick se Maria med Jesusbarnet, föll de på knä: ”… och de öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld, rökelse och myrra.”

Rökelse och myrra Varför var rökelse och myrra så dyrbart? De var ju varor som var lätta och billiga att producera. Rökelse gör man av kåda från rökelseträdet, och myrra får man av kåda från myrrabusken.

Bådadera växer vilt och rikligt i den kalkrika marken i Oman och Sydjemen men också i Somalia, Eritrea och Etiopien. Både rökelse och myrra produceras genom att man snittar trädets eller buskens stammar så att kådan rinner ut och stelnar till droppar som samlas in och får torka ett halvår. Då har rökelseträdets kåda blivit så porös att den kan smulas sönder till ett vitt pulver som kan antändas och då sprida sin välluktande rök. Ur myrrabuskens 153

101406 Bibeln.ORIG.indd 153

10-05-11 09.55.08

bibeln och arkeologerna kåda kan man dessutom pressa fram en bitter olja som kallas stacte, och som användes i parfymer, mediciner och läkande salvor redan i faraonernas Egypten men också i Mesopotamien och i Palestina, liksom hos perserna, grekerna och romarna. De heligaste föremålen i Jerusalems tempel smordes med ren myrra, och i Egypten användes myrra vid balsameringen av mumier. När man ville spetsa sitt vin, kokade man ihop myrra med kryddor till en bitter saft som man blandade i vinet till angenäm styrka och smak. Myrrabusken är inte så vanlig som rökelseträdet, därför var myrra ungefär tre gånger så dyrt som rökelse, men myrrans olja var den parfym som stod sig bäst – ända upp till tio år!

Men även rökelse blev oerhört dyrt i konsumentledet på grund av de långa transporterna, många mellanhänder och den kostsamma övervakningen av den dyrbara lasten. I Arabien var rökelsen helig, insamlingen av kådan skedde under stränga restriktioner. När rökelsepulvret läggs på glödande träkol avger det en tunn rök med angenäm doft, och arkeologerna har hittat åtskilliga rökelsealtare i miniatyr som användes i hemmen, vilket vittnar om att rökelse var ett njutningsmedel, nästan som en drog. Rökelsen var antikens mest effektiva deodorant men användes också mot insekter. I hela den antika världen användes rökelse vid brännoffer. I faraonernas Egypten menade man att prästernas böner och de dödas själar stiger mot himlen med den tunna röken från rökelsekaret, och i templet i Jerusalem förbrukade prästerna ett kilo rökelse varje dag.

Men framför allt användes stora mängder rökelse vid kremeringen av de döda. Israeliterna brände inte sina döda men det gjorde fenicier, kartager och greker och hettiterna i norra Syrien. Det fanns alltså en stor och växande internationell marknad för rökelse. Det var dock Sydarabiens kungar som hade monopol på tillverkningen av rökelse och myrra, och de beskattade producenterna och krävde höga tullar av de handelsmän som ville köpa och transportera varorna med karavaner genom Arabiens öknar.

154

101406 Bibeln.ORIG.indd 154

10-05-11 09.55.08

Ett vidare perspektiv Att karavanhandeln expanderade under 800-talet f.Kr. berodde på att det var då som araberna hade lyckats tämja kamelen som lastdjur. Kameler kan bära över 200 kilo vilket innebär stora volymer av de lätta varorna rökelse, myrra och kryddor, särskilt som själva emballaget också var lättviktigt, nämligen tygpåsar och skinnsäckar. Men kamelers marschfart överstiger knappast tre mil om dygnet, vilket innebar att karavanens väg måste slingra sig fram mellan de oaser där det fanns vatten och odlingar. Därför tog det tio veckor från Jemen till Gaza och ytterligare en vecka upp till Damaskus. Varje karavan bestod av ett par hundra kameler plus kameldrivare, köpmän och passagerare. Det var alltså ett helt litet samhälle av människor och djur som drog genom Arabien från söder mot norr och nordost. Karavanens ankomst till en oas innebar både arbete och fest. Det krävdes folk som kunde lossa varorna och stuva dem i magasinen, det krävdes rum för övernattning och mat för karavanens människor, det krävdes bete och vatten för kamelerna. Och varje litet hövdingadöme utmed vägen krävde skatt och tullavgifter på varorna. Naturligtvis medförde alla dessa pålagor att varornas pris steg för varje dygn de fraktades.

Karavanhandeln stimulerade ekonomin i Mellanöstern och oaserna växte till stora och rika städer. Men även beduinerna blev förmögna på denna omfattande varutransport genom öknarna, det var beduinerna som varje år födde upp tusentals kameler till effektiva lastdjur. Det var beduinerna som ledde de långa karavanerna från oas till oas genom öknen och skyddade dem mot överfall och plundring.

I basarerna i Aleppo och Damaskus kan man fortfarande få tag i ålderdomliga astrolabier, instrument för att bestämma stjärnornas läge på natthimlen. Astrolabierna uppfanns av indiska och arabiska sjöfarare för att navigera nattetid på Indiska oceanen.

Men de kunde också användas vid navigering i öknen under natten, ty karavanerna marscherade ju under natten för att undvika 155

101406 Bibeln.ORIG.indd 155

10-05-11 09.55.08

bibeln och arkeologerna hettan under dagarna – det var därför De vise männen från Östern navigerade efter stjärnorna när de sökte sig till Betlehem.

Oaserna i öknen Det var karavanhandeln som gjorde öknarnas oaser välbeställda, det var karavanerna som berikade städernas furstar och köpmän i Heliga landet. Detta är bakgrunden till Bibelns berättelse om kung Salomos rikedomar och de palats och tempel som han ska ha byggt på 900-talet f.Kr. Men berättelserna är inte historiskt tillförlitliga, de har ju tillkommit först på 600-talet f.Kr. och speglar snarare just den tidens ekonomiska och politiska förhållanden.

Detta gäller också episoden om drottningen av Saba och hennes besök hos Salomo. Den episoden har dock en historisk kärna, ty i assyriska inskrifter från 700-talet f.Kr. omnämns ett kungarike Saba i Arabien. Saba motsvarade nuvarande Jemen och var ett rikt jordbruksland som också hade handelsförbindelser med både Indien och Västafrika. Även i riket Saba producerade man den rökelse och myrra som sändes norrut med kamelkaravanerna.

Hos profeter som Jesaja och Hesekiel möter man namnen på rika oaser i arabiska öknen, till exempel Tayma, Dedan och Duma, namn som tydligen var välbekanta för åhörarna. Både Dedan och Tayma finns omnämnda i de assyriska kungarnas annaler från 700-talet f.Kr., och i båda oaserna har arkeologerna funnit kanaler för konstbevattning och andra lämningar av ett omfattande jordbruk.

Den viktigaste oasen var Tayma varifrån två vägar gick österut mot Persiska viken och Mesopotamien, medan en väg gick norrut mot Palestina och Syrien. Den som kontrollerade Tayma kunde också styra karavanhandeln genom Arabien – vilket de assyriska, babyloniska och persiska kungarna var väl medvetna om. Det 156

101406 Bibeln.ORIG.indd 156

10-05-11 09.55.08

Ett vidare perspektiv var därför kung Nabonidus år 553 f.Kr. flyttade sitt residens från Babylon till Tayma. Därmed stärkte han sitt inflytande över karavanhandeln, men förlorade samtidigt kontrollen över utvecklingen i hemlandet. Femton år senare erövrades Babylonien av perserkungen som installerade en egen guvernör i Tayma.

Eftersom Tayma var beläget där karavanvägarna korsades kom denna stora oas att bli en viktig mötesplats som fick stor betydelse för spridningen av Muhammeds religiösa rörelse, den som gav upphov till islam. De europeiska resenärer som på 1800-talet tog sig fram till den berömda oasen blev imponerade av de antika ruinerna, men det dröjde ända till 1979 innan arkeologiska utgrävningar kunde inledas i Tayma. Även utmed vägen genom Sinai låg flera stora oaser, den största var Kadesh-barna som med sin rika vattenkälla blev en mötesplats för vägfarare från Arabien, Egypten och Palestina. Kadesh-barna omnämns i Bibeln som den plats där israeliterna slog sig ned efter uttåget ur Egypten, och det var här som Moses slog sin stav i berget så att den rika källan vällde fram. Vid Kadesh-barna fanns en gränsfästning redan på 900-talet f.Kr. som erövrades av farao Shishak. Att det förblev en viktig fästning framgår av det faktum att den återuppbyggdes och åter raserades flera gånger under historien. Under 1800-talet letade flera expeditioner efter oasens antika ruiner i ökenlandskapet, utan framgång. Dessa upptäcktes först av Woolley och Lawrence när de gjorde sina arkeologiska och politiska sonderingar i trakten åren före första världskriget.

Systematiska utgrävningar av Kadesh-barna ägde inte rum förrän 1976–1982.

Kuntillet Ajud är en oas och en ruinkulle fem mil söder om Kadesh-barna. Här har arkeologerna grävt fram ett byggnadskomplex som är svårt att tyda; det tycks ha varit en religiös institution fast där finns inget tempel. I anläggningen som uppenbarligen varit israelitisk har man hittat åtskilliga förrådskärl men också skålar, bägare och flaskor av keramik som ibland har påskrifter 157

101406 Bibeln.ORIG.indd 157

10-05-11 09.55.08

bibeln och arkeologerna med feniciska bokstäver: Texterna är på hebreiska och består av böner och hyllningar till Jahve. Man har också hittat en mängd vävtyngder och även fragment av linnetyger (de israelitiska prästerna skulle vara klädda i linnedräkter). Tydligen har byggnaderna använts för att tillverka tyger och annan rekvisita till israelitiska präster, och man antar att platsen lydde direkt under kungen av Israel, kanske Joash som regerade 801–786 f.Kr. Det är alltså bara ett par decennier sedan arkeologerna började gräva ut ruinstäderna i öknen, och först nu kan vi se resultaten och därmed få en bättre förståelse för den ekonomiska utvecklingen i Heliga landet. Vi kan ana att de många krigen i forntidens Mellanöstern egentligen gällde kontrollen över vinproduktionen, hästhandeln, karavanvägarna och oaserna. Men om detta finns inget att läsa i Gamla testamentet ty det är skrivet enbart ur det korta och patriotiska perspektivet.

I maj 2010 blev det också offentliggjort att det Europeiska Forskningsrådet har beviljat Israel Finkelstein 3 miljoner euro för ett projekt som syftar till att beskriva Heliga landets forntid utifrån naturvetenskapernas perspektiv och metoder – en välkommen ansats att förnya arkeologin i Israel.

158

101406 Bibeln.ORIG.indd 158

10-05-11 09.55.08

Jerusalems tempel

Forskningen om Heliga landets forntid har alltid varit närsynt och är det i viss mån fortfarande. Behovet att koppla ihop arkeologiska fynd med bibliska texter har som vi sett lett till ett snävt perspektiv på den antika historien, och det är sällan man lyfter blicken ovanför Palestinas horisont. Men det var ju inte bara Palestina utan alla länder vid Medelhavets östra kust som skakades av det dramatiska skeendet under 1100-talet f.Kr. då bronsålderns städer och borgar raserades och många människor tvingades lämna sina hemtrakter. Greker flydde från Peloponnesos upp i Arkadiens berg eller ut över havet till Cypern, från Anatolien strömmade folkskaror ner i Syrien och i Palestina flydde man från slättbygderna upp till bergen. Vi vet inte hur omfattande den här migrationen blev, men arkeologerna har konstaterat en betydande avfolkning i flera länder. Vi kan inte heller avgöra hur länge den här processen pågick. När arkeologerna talar om ”de mörka århundradena” menar de 1000- och 900-talen f.Kr. som onekligen är fattiga på fornfynd. Även i helt moderna översikter av Mellanösterns forntid brukar man återge Bibelns berättelser om israeliternas kungar utan kommentarer, och man låter personer och händelser passera revy utan att sätta in dem i ett större sammanhang.

159

101406 Bibeln.ORIG.indd 159

10-05-11 09.55.09

bibeln och arkeologerna The Anchor Bible Dictionary utgavs i New York 1992 i sex volymer, det är ett gediget och ofta använt uppslagsverk med flera välrenommerade bibelforskare som konsulter, till exempel arkeologen William Dever och filologen Frank M. Cross. Men som i många andra amerikanska arbeten om Heliga landet rör det sig om traditionell och bibeltrogen historieskrivning. I den översiktliga artikeln ”Jerusalem” kan man sålunda läsa att kung Davids rike sträckte sig från Egyptens gräns ända upp till floden Eufrat, med en välorganiserad administration i Jerusalem som enligt listorna i Andra Samuelsboken och Första Krönikeboken uppgick till mer än femhundra personer. Man skriver också att Salomo gjorde Jerusalem till en kosmopolitisk storstad, och att han byggde både ett praktfullt tempel och ett palats uppe på stadsberget. Byggnaderna uppfördes medels tvångsarbeten och bekostades med tunga skatter, vilket ledde till svåra ekonomiska problem för landet som efter kung Salomos död splittrades i nordriket Israel och sydriket Juda.

Artikeln följer alltså Bibelns egen berättelse till punkt och pricka. Där finns inte någon tvekan, inte ett uns av källkritik, ingen diskussion av det faktum att arkeologerna hittills inte hittat några säkra lämningar efter monumentala byggnader från 900-talet f.Kr., vare sig i Jerusalem eller på andra platser i Heliga landet. I stället använder artikelns författare helt ogenerat begreppet ”empire” som beteckning för Davids och Salomos kungadöme, trots att både språkforskare och arkeologer har påvisat betänkliga brister i Bibelns version av antikens historia i Mellanöstern.

Språkforskarna är överens om att Gamla testamentets historiska berättelser har författats flera hundra år efter Davids och Salomos tid, kanske under den religiösa reformationen i Jerusalem på 600-talet f.Kr., kanske i fångenskapen i Babylon på 500-talet f.Kr. Och de allra flesta arkeologer anser numera att lämningarna efter monumentala byggnader i Megiddo, Samaria och Geser inte hör till 900-talet f.Kr., och att det inte heller i Jerusalem finns några 160

101406 Bibeln.ORIG.indd 160

10-05-11 09.55.09

Jerusalems tempel så gamla ruiner. De arkeologer som i trosvisst nit letat efter spår av Salomos tempel har inte blivit bönhörda.

Centrum och periferi Både troende och tvivlande historiker och arkeologer begår emellertid samma metodiska misstag när de i sin forskning tar Bibeln som utgångspunkt och därmed låter israeliterna utgöra navet i skildringen av Palestinas forntid. I det bibliska perspektivet är Jerusalem skildringens historiska och geografiska centrum, en helig stad som är inringad av ”omgivande” folk: filistéer, fenicier, araméer, moabiter, araber. Och för den bibliska arkeologins pionjärer har det varit självklart att de ”omgivande” folkens ruinkullar är mindre intressanta än de som ligger mitt i israeliternas heliga land.

Men i dag har perspektivet vidgats i takt med att alltfler ruinstäder har grävts fram i de trakter och de länder som betraktats som israeliternas ”periferi”. Det visar sig då att den arkeologiska bilden är densamma i både Palestina, Syrien och Jordanien. Den epok som i Bibeln domineras av Sauls, Davids och Salomos kungadömen är fattig på arkeologiska fynd. Städerna har varit små, och de flesta saknar palats. Alla bostadshus är lika oansenliga och där finns ingen lyx, vilket tyder på att det ännu inte existerade någon social hierarki. I dessa små städer har arkeologerna inte hittat några kaserner för soldater, inga baracker för byggnadsarbetare, inga stallar för hästar, inga butiker och inga stora förrådshus för lagring av livsmedel. Allt tyder på att den ekonomiska aktiviteten under denna tid, 1000-talet och 900-talet f.Kr., var låg och lokal.

Handeln var småskalig eftersom man ännu inte hade domesticerat kamelen som lastdjur, och arkeologerna har inte hittat några arkiv med brev och räkenskaper av det slag som påträffats i Egypten och Mesopotamien. Mot den här bakgrunden är det svårt att 161

101406 Bibeln.ORIG.indd 161

10-05-11 09.55.09

bibeln och arkeologerna sätta tilltro till Bibelns detaljerade skildring av Davids mäktiga kungadöme och Salomos ofantliga rikedomar. Bibelns beskrivning av Salomos glänsande tempel är snarare en anakronism, en projektion ett par hundra år tillbaka i tiden från Jerusalems första storhetstid på 600-talet f.Kr. Trots att arkeologerna alltså inte kan förete några bevis för att Jerusalems tempel verkligen skulle ha existerat redan på 900-talet f.Kr. använder man inom den bibliska arkeologin föreställningen om Salomos tempel som ett kronologiskt begrepp i israeliternas historia, vilket gör att den bibliska myten upphöjs till ett historiskt faktum.

Som ”The First Temple Period” räknas sålunda tiden 1000–530 f.Kr. vilket omfattar både kung Davids etablering av Jerusalem som sin huvudstad och Nebukadnessars förstöring av Salomos tempel.

När man i israeliska och amerikanska medier möter nyheten att arkeologerna har hittat föremål från ”The First Temple Period” ger det egentligen ingen vägledning, ty den exakta dateringen kan då pendla från 900-talet f.Kr. till 500-talet f.Kr. I denna historieskrivning börjar ”The First Second Temple Period” med att perserkungen Kyros år 530 f.Kr. låter israeliterna återvända från den babyloniska fångenskapen och uppföra ett nytt tempel. Ibland kan man också möta begreppet ”The Second Second Temple Period” som utgår från den nya stora tempelanläggning som kung Herodes byggde och som Jesus kunde besöka men som ödelades av romarna år 70 e.Kr. Det finns faktiskt inte några arkeologiska skäl att göra en särskild kronologi för Jerusalem som utgår från en byggnad vars tillkomsttid vi inte vet något om. Begreppen är inte vetenskapligt motiverade, de hör snarare hemma i den religiösa och nationalistiska propagandan.

Den bibeltrogna kronologin avviker från den icke-bibliska arkeologin där man använder en periodisering som bygger på den 162

101406 Bibeln.ORIG.indd 162

10-05-11 09.55.09

Jerusalems tempel grekisk-romerska kulturhistorien: den arkaiska perioden cirka 800–500 f.Kr., därefter den klassiska perioden som slutar med uppdelningen av Alexander den stores rike efter hans död år 323 f.Kr., så följer den hellenistiska perioden som avslutas med att hela Medelhavsvärlden uppgår i det romerska imperiet år 30 f.Kr.; den perioden anses nå sitt slut i och med muslimernas erövringar av Mellanöstern och Nordafrika på 600-talet e.Kr. Dessa två system att periodisera Heliga landets antika historia speglar alltså två olika forskningsperspektiv: bibelarkeologerna utgår från Jerusalems horisont, medan antikhistorikernas perspektiv omfattar hela Medelhavsområdet – och där är Jerusalem bara en obetydlig plats i periferin.

Ruinernas romantik Ruiner har alltid fascinerat, raserade borgar övervuxna av murgröna väcker vår förundran och stimulerar vår fantasi. Vilka lysande kungar och ädla hjältar bodde där? Vilka fiender blev dem övermäktiga, stormade murarna och brände gemaken? Redan i tidigt 700-tal f.Kr. berättade grekerna sagor om de raserade borgarna i Troja, Thebe och Mykene. Homeros och andra diktare sjöng sånger om hjältar som hetat Ajas, Agamemnon, Akilles, Odysseus. Man pekade ut deras förmenta gravhögar och offrade till dem som halvgudar. Utanför Troja fanns en kulle som sades vara Akilles gravhög, och på ön Salamis fanns en kultplats för den väldige kämpen Ajas.

I Palestina skedde en liknande romantisering av det okända förgångna. Ruiner utpekades som lämningar efter Josuas erövring av Kanaans land, i Hebron visade man patriarkernas gravar, och i sagorna blev Simson, Saul, David och Salomo till hjältar av homeriska dimensioner.

Berättarna och diktarna såg som sin uppgift att förklara och 163

101406 Bibeln.ORIG.indd 163

10-05-11 09.55.09

bibeln och arkeologerna gestalta den anonyma historien vars lämningar fanns att skåda i alla landskap i Grekland, liksom också i Anatolien, Syrien och Palestina. Man uppfann inte bara krigshjältar utan även vise män som skulle ha grundlagt städer, formulerat deras lagar och instiftat samhällets institutioner. Invånarna i de joniska grekernas städer, exempelvis Miletos och Athen, var sedan gammalt uppdelade i fyra klasser: aigikoreis, argadeis, hopletes och geleontes – orden betydde ursprungligen ”herdar, arbetare, krigare och bönder”.

Men historikerna i det antika Athen hittade på en förklaringsmyt som hävdade att det rörde sig om namnen på fyra hjältar Aigikoreus, Argades, Hoples och Gelon vilka sades vara söner till jonernas stamfader Ion, han som skulle ha skapat Athens första konstitution – det är inte svårt att se paralleller till Bibelns berättelser om Jakobs söner, Israels tolv stammar och Mose lagtavlor.

En välkänd förklaringsmyt är den om Rom vars svårtydda namn förklarades utifrån en påhittad stadsgrundare som hos de antika historikerna hette Romos eller Romulus. Hans efterträdare Numa Pompilius tillskrevs alla romerska lagar och religiösa institutioner, den följande kungen Ancus Marcius skulle ha byggt Roms hamn och initierat stadens handel. Men Rom uppstod ju inte på det viset. Staden uppkom vid mitten av 700-talet f.Kr. genom en sammanslagning av byarna på kullarna vid Tiberns forsar och med berget Capitolium som flyktborg med ett gemensamt tempel för stadsguden Jupiter. På samma vis hade staden Athen uppkommit genom en sammanslagning av byarna runt berget Akropolis. På liknande sätt skedde vid samma tid runt om i Grekland och Italien men också i Syrien och Palestina. Den här processen att sammanföra angränsande byar till en stad avsåg inte i första hand att forma en stadsbebyggelse, utan att skapa ett samhälle som kunde vara tillräckligt stort, fritt och väl organiserat för att kunna skydda sina invånare. Ett sådant samhälle kallades på grekiska för en pólis, vilket brukar översättas med ”stadsstat”. I ett allmänt historiskt perspektiv var också Jerusalem en pólis.

164

101406 Bibeln.ORIG.indd 164

10-05-11 09.55.09

Jerusalems tempel Redan tidigt började de mest framgångsrika stadsstaterna expandera för att få kontroll över näraliggande jordar, skogar och betesmarker. Athen lade under sig hela landskapet Attika, och Rom underkuvade de andra städerna i landskapet Latium. Flera städer i Grekland kom från 600-talet f.Kr. att behärskas av envåldshärskare som med ett anatoliskt låneord kallades tyranner, det gällde till exempel Feidon i Argos, Polykrates på Samos, Kleisthenes i Sikyon och Peisistratos i Athen. Det var dessa tyranner och deras söner som ledde de grekiska stadsstaternas politiska och ekonomiska expansion, och de genomförde stora byggnationer av akvedukter, hamnar, tempel.

Hela den här perioden kännetecknas av ett närmande mellan Grekland och Mellanöstern som historikerna ofta har underskattat. I de grekiska städerna översvämmades basarerna av orientaliskt konsthantverk, grekerna lärde sig skriva med det fenikiska alfabetet, Polykrates ingick en allians med farao Amasis i Egypten, och vi finner grekiska legosoldater både i faraonernas här och i de assyriska kungarnas arméer. Tyrannernas revolutioner och krig i den grekiska världen har sin motsvarighet i Bibelns berättelser om de ständiga krigen mellan kungarna i stadsstaterna i Heliga landet.

Hierosolyma Av böcker och artiklar om utgrävningarna i Jerusalem kan man få intrycket att staden är en arkeologisk gåta. Men så är det faktiskt inte. Jerusalems äldsta bebyggelsehistoria följer ett mönster som vi känner igen från andra platser i Palestina, Jordanien, Syrien och Grekland. Också i Jerusalem finns det spår av en befäst bebyggelse under bronsåldern som emellertid övergavs vid mitten av 1100-talet f.Kr. Så följer här, liksom i hela östra Medelhavsområdet, de fyndfattiga seklen, ”de mörka århundradena”. När 165

101406 Bibeln.ORIG.indd 165

10-05-11 09.55.09

bibeln och arkeologerna Jerusalem återuppstod som en pólis var Juda land glest befolkat i jämförelse med det norra grannlandet Israel, och Jerusalem var då bara en fattig kusin till Israels kungastad Samaria. Fynden av fenikiska elfenbenssniderier i Samarias rikemanshus har ingen motsvarighet i Jerusalem, inte heller det hundratal ostraka som använts som kvitton i Samarias handelshus i tidigt 700-tal f.Kr. Enligt den traditionella bibelforskningen var det emellertid redan under 900-talet f.Kr. som kung Salomo skulle ha uppfört ett stort tempel på stadsberget i Jerusalem. Bibelns beskrivning tyder på att det varit ett av de allra största byggnadsverken i det dåtida Mellanöstern. Men tyvärr är Bibelns beskrivning den enda dokumentation vi har av Salomos tempel. Byggnaden finns inte omnämnd i de assyriska eller babyloniska kungarnas annaler, och inte heller i de inskrifter som hittats på olika håll i Heliga landet.

Det finns inte heller några arkeologiska fynd som tyder på att det skulle ha existerat ett stort tempel på Jerusalems akropol redan under 900-talet f.Kr. Kan man i stället hitta en annan tidpunkt då man uppförde det tempel i Jerusalem som blev israeliternas religiösa centrum och nationella symbol? De politiska, ekonomiska och religiösa förutsättningarna för en sådan kraftsamling i Juda rike föreligger enligt min mening inte förrän i slutet av 700-talet f.Kr., kanske inte förrän vid mitten av 600-talet f.Kr. Under det assyriska väldet hade riket Israel visserligen förlorat sin självständighet men pax assyrica hade faktiskt medfört en vidgad marknad för både Israels och Filistéens städer och därmed ökat välstånd. De återkommande revolterna mot Assyrien blev dock ett hinder för den ekonomiska tillväxten. Assyriens slutliga ockupation av Israel och förstörelse av Samaria år 722 f.Kr. drev tusentals människor på flykt söderut till det glest befolkade Juda. Detta medförde en demografisk boom som ledde till nyodlingar i landets södra delar och ända ner i Negevs stäpp- och ökenlandskap. Som vi sett kom därmed kungarna av Juda i direkt kontakt med karavanhandeln från Arabien till 166

101406 Bibeln.ORIG.indd 166

10-05-11 09.55.10

Jerusalems tempel Gaza, en handel som de nu kunde beskatta och som gjorde dem rika.

Ett arkeologiskt fynd som belyser denna nya rikedom i Jerusalem gjordes 1993 i Ketef Hinnom, väster om Jerusalems gamla stadsmur. Man hade upptäckt en nekropol med 37 gravgrottor från 600-talet f.Kr. som hade använts i flera generationer. Av allt att döma rörde det sig om familjegravar med flera gravkamrar som anlagts runt en gård. I grotta nummer 24 hittade man skeletten efter 95 individer, och i en av kamrarna stod en kista som innehöll mängder av gravgåvor. Där fanns mer än tusen föremål, bland annat 263 hela keramikvaser samt åtskilliga vaser av alabaster samt guldsmycken och silversmycken. Så fanns där också två silverbleck av en tändsticksasks storlek, som använts som amuletter. På dessa små silverbleck finns inristade en bön till Jahve, den är avfattad på hebreiska, och är ett citat från Fjärde Moseboken (6:24–26).

Herren välsignar dig och beskyddar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Detta är det tidigaste bibelcitatet på hebreiska. Texten är fyrahundra år äldre än dem som hittats bland Dödahavsrullarna.

Det var denna politiska, ekonomiska och demografiska situation som gav anledning och möjlighet för kungarna av Juda att under 600-talet f.Kr. uppföra ett tempel åt Jahve på Jerusalems stadsberg och göra detta tempel till israeliternas religiösa mötesplats.

Eftersom templet ingick i kungarnas palatskomplex blev Tempelberget också hela Juda rikes nationella centrum. Därigenom kom templets överstepräst att få en maktposition som inte hade någon 167

101406 Bibeln.ORIG.indd 167

10-05-11 09.55.10

bibeln och arkeologerna motsvarighet i grekernas värld. I Juda rike hade översteprästen makt att göra tillägg till templets annaler, att förlänga kungadynastins historia bakåt i tiden in i myternas värld, att göra Jerusalems första tempel ett par hundra år äldre än det verkligen var.

Men vid sidan av Kungaböckernas och Krönikeböckernas tillrättalagda historieskrivning finns från denna epok ett par böcker i Bibeln som talar med en annan röst, nämligen profeternas skrifter.

Hosea och Amos framträdde med sina varningar i nordriket Israel vid mitten av 700-talet f.Kr. Jeremias och Hesekiel upplevde Nebukadnessars anfall mot Juda och erövringen av Jerusalem år 587 f.Kr. Jeremias flydde till Egypten, Hesekiel var bland dem som deporterades till Babylon. Profeternas skrifter är viktiga vittnesbörd om israeliternas nederlag mot de assyriska och babyloniska stormakterna, och de gripande Klagovisorna ger glimtar av nöden och hungern bland Jerusalems ruiner.

Salomos tempel I antikens värld var offermåltiden en viktig ingrediens i människans förhållande till gudarna. Offerdjurets kött grillades åt människorna att äta, prästerna fick skinnet att sälja för pengar, men fettet och benen brändes på altaret och den tjocka röken ringlade upp mot himlen för att avnjutas av gudarna. Och med röken steg människans böner till gudarna ty offret betraktades som en gåva till guden med bön om hjälp eller med en bön om försoning och förlåtelse för den synd man begått. Om man föreställde sig att gudarna fanns i himlen var det naturligt att placera offerplatserna så nära gudarnas hemvist som möjligt, och därför uppförde man sina altare på höjden av en kulle eller på toppen av ett berg. Moses mötte sin gud på berget Sinai, grekernas gudar bodde på berget Olympos, och runt om i Palestinas berg 168

101406 Bibeln.ORIG.indd 168

10-05-11 09.55.10

Jerusalems tempel hade byarna sina altare där man offrade till Baal eller till Jahve.

Utanför Samaria låg offerplatsen på berget Gerissim, medan Jerusalems offeraltare stod på stadens akropol. Offerplatserna var heliga sedan urminnes tider och har så förblivit in i vår tid. Vid berget Gerissim lever en samarisk folkspillra som vid påsktiden fortfarande grillar sina offerlamm enligt en tradition som går tillbaka till antiken.

I Jerusalem är historien och traditionen mer komplicerad. Både judar och muslimer menar att det var här på stadsberget som Abraham reste det altare där han på Guds bud skulle offra sin förstfödde son. Muslimerna hävdar att det var deras stamfader Ismael som skulle offras, ty det var ju han, sonen till tjänstekvinnan Hagar, som var Abrahams förstfödde. Men judarna menar att det var deras stamfader Isak som skulle offras, han var ju Abrahams förste son med den äkta hustrun Sara.

Vilket som, människooffret hindrades ju av Gud som i stället lade ett lamm på altaret och därmed visade att han – till skillnad från den kanaaitiska guden Baal – inte ville ha några människooffer. Enligt både judisk och muslimsk tradition hade Salomo byggt sitt tempel så att det innersta och heligaste gemaket omslöt den klipphäll där Abraham hade rest sitt offeraltare. Så hade också det Andra templet varit uppfört, och så placerade även kung Herodes sitt stora tempel.

Enligt den islamiska traditionen var det från denna klipphäll som profeten Muhammed började sin himmelsfärd, och det var på denna klippa som kalifen Malik lät uppföra Klippmoskén med den gyllene kupolen, den invigdes år 692 e.Kr. Grekerna byggde sina tempel som ett bostadshus för guden, och därinne placerade man en staty av guden som man föreställde sig ha mänsklig gestalt. Sådana gudabilder var förbjudna enligt Mose lag och fanns naturligtvis inte i israeliternas helgedomar.

Salomos tempel ska ha varit en lång byggnad av sten, enligt 169

101406 Bibeln.ORIG.indd 169

10-05-11 09.55.10

bibeln och arkeologerna Bibelns beskrivning var det tänkt som en monumental version av tabernaklet, det tält som Moses lät uppföra för att skydda och bevara Förbundsarken, den förgyllda kista av akacieträ där han förvarade de två stentavlorna med Tio Guds bud. Förbundsarken stod i templets allra heligaste, det innersta gemaket som var dolt bakom ett stort broderat draperi, och där vaktades den av två väldiga keruber, skulpterade sfinxer med enorma vingar som fyllde hela rummet. I Förbundsarken fanns ingenting annat än Mose lagtavlor, men själva närvaron av dessa Guds ord gjorde templet i Jerusalem inte bara till Jahves boning utan också till hans enda tänkbara boning i Heliga landet, ty endast i detta tempel stod Förbundsarken som markerade gudens närvaro.

De flesta tempel i den antika världen var rika eftersom alla människor som sökte hjälp hos templets gud betalade för sig. Templet i Jerusalem blev ovanligt rikt eftersom det var israeliternas enda nationella helgedom, och varje man över tjugo år skulle erlägga en årlig tempelskatt om en halv sikel. Furstar och förmögna privatpersoner skänkte också dyrbara gåvor som samlades i templets skattkammare. Varje krig medförde naturligtvis risk för plundring och ett behov att gömma undan templets dyrbarheter på hemlig plats.

I den stora hallen i Salomos tempel fanns alla de möbler, husgeråd och instrument som ingick i gudstjänstens ceremonier och som detaljerat beskrivs i Bibeln: Salomo gjorde alla föremål i Herrens hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet för skådebröden, de gyllene lampställen framför koret, fem till höger och fem till vänster, blommönstret, lamporna och tängerna av guld, vidare faten, knivarna, offerskålarna, pannorna och fyrfaten av guld, slutligen beslagen på dörrarna in till det inre rummet, det allra heligaste, och på dörrhalvorna in till långhuset, också de av guld. (Första Kungaboken 7:48–50)

170

101406 Bibeln.ORIG.indd 170

10-05-11 09.55.10

Jerusalems tempel Det var endast templets överstepräst som fick träda in i det allra heligaste gemaket och där utföra de föreskrivna ceremonierna framför Förbundsarken. Översteprästens ämbete var därför prestigeladdat och blev det än mer genom bestämmelsen att översteprästen måste vara ättling till Sadok som var överstepräst hos kung David.

Liksom kungamakten ärvdes inom ”Davids hus” skulle översteprästens ämbete vara förbehållet personer ur ”Sadoks hus” som räknade sina anor tillbaka ända till Aron, bror till Moses och israeliternas förste överstepräst.

Salomos tempel är en central föreställning inom judendomen och det judiska folkets historia. Men frånvaron av arkeologiska indicier har alltså fått många forskare att tvivla på att detta tempel verkligen skulle ha existerat redan på 900-talet f.Kr. Templets försvarare är därför mycket aktiva för att finna nya indicier och argument. Ett sådant är Bibelns berättelse att kung Joash gick ut med ett påbud att den skatt som israeliterna betalade till prästerskapet skulle användas för att reparera templet. Eftersom Joash skulle ha regerat 836–798 f.Kr. borde detta tempel ha varit det som Salomo byggt. Ett arkeologiskt stöd för denna uppgift i Bibeln blev känd år 2003 då en inskrift med precis samma påbud publicerades. Flera forskare anser dock att denna inskrift är en modern förfalskning, en av de många som vid lämpliga tidpunkter dykt upp hos antikvitetshandlarna i Jerusalem. Ett annat sådant omdiskuterat fynd från en antikhandel är ett litet granatäpple av elfenben med en inristning på antik hebreiska där det står att klenoden tillhör ”templet”; det lilla granatäpplet har möjligen krönt en ceremonistav. Då fyndet inte gjorts vid en professionell utgrävning är det omöjligt att datera och ristningen kan mycket väl vara en modern förfalskning.

De upprörda diskussionerna om förfalskningarna och om de eventuella spåren efter Jerusalems tempel kan verka svåra att förstå för en utomstående, det gäller ju bara arkeologi och antik 171

101406 Bibeln.ORIG.indd 171

10-05-11 09.55.11

bibeln och arkeologerna historia, kan man tycka. Men när det gäller Heliga landet är arkeologi och antik historia en ofrånkomlig del av nutiden, och inte minst gäller det traditionen om Salomos tempel. Ty frågan om vem som har den historiska rätten till den heliga offerplatsen på Tempelberget i Jerusalem är så politiskt laddad att man inte kan utesluta förfalskningar av indicier och dokumentation.

Det andra templet Under assyriernas välde hade både Israel och Juda utvecklat sin ekonomi. De var inte längre fattiga länder, utan producerade både vin, olivolja, honung och balsamolja som de kunde exportera till Mesopotamien, Egypten och Grekland. Templet i Jerusalem var en stor markägare och en mäktig ekonomisk institution. Det var troligen därför som kung Nebukadnessar ville få kontroll över Jerusalems tempel som konkurrerade med templen i Babylon. Att det fanns ett tempel på Jerusalems stadsberg, Sion, som ödelades år 587 f.Kr. av kung Nebukadnessar kan knappast betvivlas, även om vi inte vet när detta tempel hade uppförts. Ödeläggelsen av Jerusalem och deporteringen av stadens elit till fångenskap i Babylonien var naturligtvis en katastrof för israeliterna. Men för de omgivande folken i Ammon, Edom och Samarien innebar det faktiskt en befrielse från en aggressiv granne, och det förklarar varför de inte kom till israeliternas hjälp när Nebukadnessar invaderade Juda rike. Israeliterna upplevde deras passivitet som ett svek, och allt framgent skulle minnet av dessa händelser förgifta förhållandet mellan israeliterna och deras grannar. Generation efter generation fick det inpräntat när man läste Jeremias dystra profetior eller sjöng de bittra verserna i Klagovisorna (1:4):

172

101406 Bibeln.ORIG.indd 172

10-05-11 09.55.11

Jerusalems tempel Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer till högtiderna.

Hennes portar står övergivna, hennes präster suckar, de unga kvinnorna klagar.

Bitter är hennes sorg.

Bland bibelforskarna har det pågått en debatt om förödelsen efter Nebukadnessars erövring av Juda rike 597 f.Kr. och Jerusalems förstörelse tio år senare, och i den debatten har William Foxwell Albright spelat en ledande roll. Både Albright och andra arkeologer i hans generation accepterade nämligen Andra Kungabokens berättelse om den totala ödeläggelsen av Juda rike som efter deportationen av mer än 10 000 personer till Babylon blev det Tomma landet. När de på 1930-talet grävde ut ett antal ruinkullar i södra Judéen tycktes de också få denna bild bekräftad, ty i ruinkullarna fanns ett förstörelselager som man daterade till Nebukadnessars tid. Albright formulerade sin slutsats i det klassiska verket The archaeology of Palestine (1949): ”Det finns inte ett enda känt fall, där en stad i Judéen var kontinuerligt bebodd under det judiska folkets exil i Babylonien.”

Detta påstående har stått oemotsagt under ett halvt sekel. Men när man nu har gått igenom de gamla utgrävningsrapporterna och dessutom gjort nya kompletterande undersökningar av ruinkullarna kan man konstatera att Albrights dateringar har utgått från Bibeln, inte från fynden. Förvisso hade Nebukadnessar erövrat de befästningar som skulle skydda Jerusalem från anfall söderifrån, till exempel Lakish, men den babyloniska armén gick inte längre söderut än så. Det var israeliternas södra grannar, edomiterna, som invaderade och plundrade städer och byar i södra Judéen.

Landet norr om Jerusalem, de trakter som hade tillhört Benjamins stam, blev inte alls förhärjat. De arkeologiska utgrävningarna har i stället visat att det fanns en materiell kontinuitet i norra Judéen 173

101406 Bibeln.ORIG.indd 173

10-05-11 09.55.11

bibeln och arkeologerna vilket möjliggjorde ett ekonomiskt uppsving under den babyloniska ockupationen, med ökad export av vin och olivolja. De babyloniska erövrarna var också angelägna om att infrastrukturen skulle överleva, men Jerusalem fick inte längre vara huvudstad. Babylonierna, liksom senare perserna, kom att administrera Judéen från gränsfästningen Mispa, en mil norr om Jerusalem.

Det var ju inte heller så att Juda rike tömdes på invånare, profeten Jeremias som från Jerusalems horisont upplevde hela kriget ger mer trovärdiga och exakta siffror: Detta är de som bortfördes av Nebukadnessar: under det sjunde året 3 023 judéer, under Nebukadnessars artonde regeringsår 832 personer från Jerusalem och under Nebukadnessars tjugotredje regeringsår 745 judéer … sammanlagt 4 600 personer.

(Jer. 52:28–30)

Israeliterna i Babylon Bibeln berättar knappast något om de israelitiska fångarnas situation i Babylonien, trots att denna exil kom att få stor betydelse för judendomens fortsatta historia. Av profeten Jeremias framgår att det var Jerusalems elit som hade deporterats: det var kung Jehoiakin och hans familj och hov samt hela överklassen, det vill säga rådsherrar och godsägare, präster och profeter, officerare, men även vapensmeder och hantverkare. Den babyloniska fångenskapen innebar inte fängelseläger eller slaveri. Kungafamiljen fick en anständig statspension, officerarna enrollerades i den babyloniska hären och hantverkarna arbetade inom byggnadsverksamheten.

Israeliternas babyloniska fångenskap upphörde efter femtio år i och med att perserkungen Kyros erövrade Babylon år 539 f.Kr. Bibeln hänvisar till perserkungens dekret att israeliterna skulle få återvända till Jerusalem och bygga upp det tempel som raserats.

174

101406 Bibeln.ORIG.indd 174

10-05-11 09.55.11

Jerusalems tempel Detta dekret får stöd av ett arkeologiskt dokument, kung Kyros sigillcylinder, som kungör att alla krigsfångar som deporterats till Babylon ska få återvända till sina hemländer.

Men det var inte alla israeliter som ville återvända till det ödelagda Jerusalem, de ville stanna kvar i Babylonien där de hade etablerat sig i sina yrken. Deras namn dyker upp bland annat i ett arkiv med nästan niohundra kilskriftstavlor som hittades i slutet av 1800-talet vid utgrävningarna av Nippur. Arkivet hade tillhört ett affärsföretag som vid mitten av 400-talet f.Kr. drevs av familjen Murashû. I dessa affärshandlingar finns cirka 2 200 personnamn, däribland både babyloniska, persiska och arabiska namn men också ett åttiotal namn på israeliter som bodde i olika byar runt om staden Nippur. De levde alltså inte i någon enklav, och begreppet ”jude” finns inte i arkivets dokument. De här personerna var ättlingar till de israeliter som hade deporterats till Babylonien hundrafemtio år tidigare, och de var väl integrerade i den babyloniska och persiska befolkningen. De gav till och med babyloniska namn till sina barn. Men deras religion höll dem samman och skilde dem från omgivningen, av dokumenten framgår det att israeliternas ättlingar i Nippur aldrig gjorde affärer på sabbaten.

Att leva i exil är alltid traditionsbevarande. Det fanns säkert både präster och profeter som i landsflykten arbetade för att israeliterna i Babylon skulle bibehålla sin religiösa och etniska identitet. De höll fast vid sina traditioner med omskärelse, böner, sabbat och fasta. Det är också troligt att det var dessa präster i landsflykt som sammanställde de gamla krönikorna och profetböckerna till den skriftliga kanon som vi kallar Gamla testamentet. Israeliterna i exil kunde dock inte uppföra ett nytt tempel i Babylonien eftersom Jahves offerplats var knuten till Jerusalem, och dit kunde man ordna pilgrimsresor inför de stora högtiderna. Men för uppläsning ur de heliga skrifterna och för de gemensamma bönerna behövde 175

101406 Bibeln.ORIG.indd 175

10-05-11 09.55.11

bibeln och arkeologerna man nya samlingslokaler på de platser där man bodde, och det var troligen under exilen i Babylonien som de första synagogorna byggdes.

Perserkungarnas politik I Bibeln hyllas perserkungen Kyros som israeliternas befriare, en gudasänd Messias, och perserna skildras som ett civiliserat folk som skilde sig från de barbariska assyrierna och babylonierna.

Denna bibliska attityd har återkommit hos de flesta västerländska historiker och fick ju också stöd av språkvetenskapen: perserna var indoeuropéer men assyrierna och babylonierna var semiter! I dag är historikerna mer medvetna om att även perserkungarna deporterade besegrade folk och ödelade deras tempel. Och i de fall där perserna visade religiös tolerans och respekterade de ockuperade ländernas kulturtraditioner krävde de i stället dryga skatter i form av soldater, arbetare, boskap, livsmedel och även pengar.

De som skulle driva in och leverera skatterna var de nationella kungarna, de lokala furstarna och de stora templens överstepräster. Dessa blev alltså vasaller till storkonungen i Persien. Det här var ett system som gjorde vasallerna rika och därigenom lojala till storkonungen, det var samtidigt ett system som gav storkonungen möjlighet att med hjälp av lojala vasaller hålla samman sitt väldiga imperium. Men det var också ett system som vidgade klyftan mellan hög och låg, mellan rika och fattiga, ty de som skulle betala var småbönderna och herdarna, hantverkarna och lönearbetarna.

Perserkungarnas undersåtar dignade under skatterna, men uppbördsmännen – furstarna och prästerna – led ingen nöd.

Det är därför man i de grekiska städer som hotades av perserna finner rika familjer som var villiga att underkasta sig perserkungen, medan majoriteten av befolkningen ville strida för sin frihet.

I Athen mördades den perservänlige tyrannen Hipparchos år 514 176

101406 Bibeln.ORIG.indd 176

10-05-11 09.55.11

Jerusalems tempel f.Kr. och ett par år senare tvingades hans bror Hippias att fly till perserkungen. I det maktvakuum som uppstod organiserades den första grekiska demokratin – Athen blev ett helt nytt samhälle som till och med kunde sätta stopp för perserkungarnas försök att erövra Grekland. Det var just under de här åren som de hemförlovade israeliterna skulle bygga det Andra templet i Jerusalem.

Persernas militära hot mot de grekiska städerna kan vi läsa om hos Herodotos, men vi har inte tillgång till några persiska historiker från tiden som kan berätta hur perserkungarna uppfattade grekernas expansion mot Mellanöstern. De egyptiska faraonerna av 26:e dynastin residerade under 500-talet f.Kr. i staden Sais i Nilens delta och deras här bestod till stor del av grekiska legosoldater. Dessa faraoner ingick också allianser med flera grekiska städer, och farao Amasis, som var starkt influerad av den grekiska kulturen, gifte sig med en grekisk prinsessa från Kyrene. I närheten av Sais låg den helt grekiska hamnstaden Naukratis med ett antal grekiska tempel, och vid gränsen mot Palestina fanns den grekiska hamnen Anthedon alldeles invid Gaza.

När perserna år 525 f.Kr. ockuperade Egypten sände kung Darius I sin egyptiske hovläkare Udjahorresnet till Sais för att återupprätta de traditionella prästkollegierna där man hade undervisat i gammalegyptisk teologi och liturgi, men även i medicin.

Kung Darius lät också sin persiske satrap Aryandes kodifiera de gamla lagar som skulle gälla för de egyptiska templen; dessa blev nu översatta till både arameiska och det egyptiska folkspråket demotiska.

177

101406 Bibeln.ORIG.indd 177

10-05-11 09.55.11

bibeln och arkeologerna

Esra och Nehemja Det var alltså inte en unik händelse när kung Kyros lät de israelitiska krigsfångarna återvända till Juda land och återuppbygga Jerusalem och Jahves tempel. Det var kanske snarare så att han av realpolitiska skäl beordrade Serubbabel, den siste judakonungens sonson, att leda en israelitisk återinvandring för att rekonstruera det samhälle som babylonierna hade ödelagt. Men återuppbyggnaden gick trögt och i mitten av 400-talet f.Kr. skickades en ny expedition till Jerusalem, denna gång under ledning av israeliten Nehemja som hade gjort karriär vid perserkungens hov. Nehemjas första uppdrag tycks ha varit att bygga upp Jerusalems försvarsmurar. Vid den här tiden hade nämligen Egyptens deltaland ockuperats av en flottstyrka från Athen, vilket också innebar ett hot mot södra Palestina. Det var därför som perserna nu anlade ett par fästningar i Negev för att kunna försvara vägen från Gaza upp mot Jerusalem.

I Nehemjas bok i Bibeln berättar han själv om sitt uppdrag och de konflikter det medförde med guvernörerna i Ammon och Samaria. Men han mötte också motstånd inom Juda hos de småbönder som aldrig deporterades, utan levde kvar i sina byar där de dessutom brukade den jord som hade ägts av israeliterna i exil. De utgjorde säkert den största delen av befolkningen och var också de fattigaste. De var uppblandade med folk från grannländerna och deras religion var också blandad, de dyrkade både Jahve och andra gudar, exempelvis den mycket populära gudinnan Ashera. Här inskred nu Nehemja, han rensade ut de främmande kulterna och förbjöd blandäktenskap mellan Jahves folk och andra religionsutövare. I allt detta måste Nehemja ha haft stöd från perserkungen.

Så var det också med den skriftlärde prästen Esra som fick kungens uppdrag att skriva nya lagar för Juda rike och nya regler för kulten av Jahve.

178

101406 Bibeln.ORIG.indd 178

10-05-11 09.55.12

Jerusalems tempel Av Esras och Nehemjas böcker framgår det att Juda rike nu inte var detsamma som före exilen. Befolkningen var inte längre ”israeliter”, uppdelade på de tolv stammarna. Efter exilen i Babylon började man i stället använda beteckningen ”judar”, vilket alltså inte avsåg en territoriell identitet utan en religiös identitet. Landet beboddes nu av folkgrupper från olika länder med skilda traditioner, men också med olika ekonomiska förutsättningar. I landsbygdens byar levde fattiga småbönder utan någon erfarenhet från Babylon och de utövade sin traditionella religion i det privata. I Jerusalem bodde de rika och välutbildade aristokraterna som var barnbarn till den elit som en gång hade deporterats till Babylon och där värnat om sin kulturella och religiösa identitet genom att samla in de gamla stammarnas legender, traditioner och lagar. Men de hade också påverkats av babyloniernas och persernas kultur och religion, och den judendom som Esra och Nehemja predikade i Jerusalem var naturligtvis godkänd av storkonungarna i Persien. Den religiösa självständighet som kung Kyros nu givit Jerusalem innebar dock inte någon politisk frihet. Judarna hade inte längre någon kung av Davids hus, deras ledare var nu templets överstepräst och över honom härskade den persiske kungens satrap. Översteprästen kunde också avsättas – även om han var ättling till Sadok.

Alexander den store Den stora arkeologiska aktiviteten i Heliga landet har givit oss ny kunskap om utvecklingen i perserriket under 400- och 300-talen f.Kr. Det blir allt tydligare hur den grekiska kulturen infiltrerade filisteiska och fenikiska städer där arkeologerna hittar alltmer grekisk keramik, särskilt från Athen. Även de många fynden av atenska silvermynt visar hur grekerna blivit dominerande inom handeln. Grekernas arkitektur och bildkonst spred sig och grekiska bildhuggare dekorerade perserkungens sommarpalats Persepolis.

179

101406 Bibeln.ORIG.indd 179

10-05-11 09.55.12

bibeln och arkeologerna Utgrävningarna i förstörda städer bekräftar också uppgifterna hos antika historiker om återkommande uppror mot perserna, främst i Babylonien och Egypten.

Marken var alltså väl förberedd när persernas imperium år 337 f.Kr. invaderades av Alexander den store, kungen i Makedonien, i spetsen för en väldig här. Efter ett femtonårigt fälttåg hade han erövrat hela Mellanöstern ända bort till gränsen mot Indien och skoningslöst plundrat och ödelagt flera stora städer som Tyros och Gaza.

Ett skakande fynd gjordes på 1960-talet då man i en stor grotta vid Tell el-Dalieh i närheten av Samaria hittade tvåhundra skelett.

Fyndet hör ihop med en händelse som ger en blixtbelysning av krigets grymhet. Under fälttåget hade Alexander och hans här av makedonier och greker erövrat Samaria, men inte så långt senare revolterade staden, den makedoniska befälhavaren togs tillfånga och brändes levande. Alexander återvände, revolten slogs ned, befolkningen massakrerades och Samaria gjordes till en koloni för makedoniska soldatveteraner. Ett par hundra upprorsmän hade emellertid flytt upp i vildmarken och gömt sig i den stora grottan.

De upptäcktes av Alexanders soldater som tände stora bål utanför grottans ingång, röken fyllde grottan och flyktingarna kvävdes till döds. Förutom skelett hittade utgrävarna brukskeramik och mynt samt en mängd papyrusdokument avfattade på arameiska, det var främst juridiska handlingar som ger inblickar i tidens ekonomiska och sociala historia. Bland de många egennamnen i dokumenten finns åtskilliga som är avledda av gudanamnet Jahve vilket visar att befolkningen i Samaria ännu på 300-talet f.Kr. ansåg sig vara ättlingar till invånarna i det av assyrierna erövrade riket Israel.

När Alexander den store hade avlidit i Babylon år 323 f.Kr. delades hans välde mellan hans mest betydande generaler: Ptolemaios blev kung över Egypten, Seleukos blev kung över Mesopotamien och Syrien, medan Perdikkas blev riksföreståndare över Makedonien och 180

101406 Bibeln.ORIG.indd 180

10-05-11 09.55.12

Jerusalems tempel Grekland. Därefter följde en lång rad krig mellan dessa arvtagare.

I krigens spår följde en omfattande invandring av greker till Mellanöstern där Alexander och hans efterföljare hade anlagt en rad nya städer, till exempel Alexandria i Egypten, Seleukia i Mesopotamien och Antiokia i Syrien. I de här städerna byggdes gator och torg, tempel, teatrar och idrottsplatser i grekisk stil. Här talade folk grekiska och levde på grekiskt vis i en kulturmiljö som fick impulser från både Egypten, Mesopotamien och Hellas. Det är denna internationella kulturmiljö och hela denna epok som kallas hellenismen. Men ute på landsbygden bodde egypter, araber, babylonier, perser, syrier, filistéer och judar i sina gamla städer med sina inhemska traditioner och egna gamla gudar. Och när grekerna började bosätta sig även i dessa städer och ville förändra deras utseende och livsstil uppstod kulturmöten och kulturkrockar.

Mackabéernas uppror I Judéen ledde konfrontationen mellan greker och judar till kris och inbördeskrig vilket skildras i Mackabeerböckerna som ingår i den hebreiska Bibeln. I den svenska bibeln har Mackabeerböckerna aldrig ingått i Gamla testamentet, men i den senaste översättningen från 2000 har de, tillsammans med några andra skrifter, placerats i en särskild del med titeln ”Tillägg till Gamla testamentet”. Hela förloppet berättas också av den judiske historieskrivaren Flavius Josefus som i flera böcker skildrat den judiska kulturen och judarnas historia under den hellenistiska epoken.

Det var städernas överklass – godsägarna, köpmännen, officerarna – som ville att deras samhällen skulle ”moderniseras” så att de kunde få del av den hellenistiska enhetskulturens fördelar. De hade lärt sig tala grekiska, de kunde läsa grekisk litteratur och de antog grekiska namn. De ville nu att varje stad skulle inrätta ett grekiskt gymnasion där deras söner skulle få utbildning i grekisk 181

101406 Bibeln.ORIG.indd 181

10-05-11 09.55.12

bibeln och arkeologerna kultur och grekisk idrott. Alla idéer om att införa hellenismen i de gamla städerna i Mellanöstern understöddes av de grekiska kungarna, främst av Antiochos IV som år 175 f.Kr. blev kung över Syrien/Palestina. Antiochos bestämde sig för att göra om det judiska Jerusalem till en grekisk stad som skulle byta namn till ”Antiokia i Jerusalem”. När översteprästen Onias ”av Sadoks hus” opponerade sig blev han avsatt. Han ersattes år 171 f.Kr .av sin bror Josua som antog det grekiska namnet Jason. Det skulle visa sig att de flesta familjerna ur Jerusalems överklass slöt upp bakom Jason och kungens reformplaner.

Men deras projekt var inte så lätt att genomföra, ty invånarna i Judéen var ett alldeles särskilt folk, och Jerusalem var en alldeles särskild stad. Judarnas religion var unik, de trodde på Jahve, den ende och allsmäktige guden som finns i himlen och som inte kan avbildas i mänsklig gestalt. Judarna hade också en egen nationell historia som berättade om deras uttåg ur Egypten under Moses och om deras mäktiga kungar David och Salomo. Men judarna hade inte längre någon egen kung, Davids dynasti var längesedan utslocknad. Judarnas land lydde nu under den grekiske kungen i Antiokia, men judarnas dagliga leverne och deras religiösa traditioner styrdes av Mose lag och av påbuden från översteprästen i templet i Jerusalem.

Antiochos ville ändra på allt detta, ”Antiokia i Jerusalem” skulle bli en helt grekisk pólis med en demokratisk folkförsamling som skulle välja stadens ämbetsmän och fastställa lagarna. Han ville också avskaffa Mose lag, särskilt påbuden om sabbaten, högtiderna och omskärelsen samt förbudet att äta griskött – det vill säga de regler som gjorde en person till jude och särskilde honom från greker och andra hedningar. Jahves tempel skulle tillägnas grekernas himmelsgud Zeus, och de slaktoffer som föreskrevs i Mose lag skulle förbjudas. Tempelområdet skulle inte längre vara helgat, även kvinnor skulle i fortsättningen få beträda förgården.

182

101406 Bibeln.ORIG.indd 182

10-05-11 09.55.12

Jerusalems tempel Ett hedniskt altare ställdes upp framför templets portar som revs och brändes upp, ty nu skulle templet vara öppet även för hedningarna.

Men bara efter ett par år gick det hela snett. Kung Antiochos hade plundrat templet, avsatt Jason och sålt ämbetet som överstepräst till en man som hette Menelaos och som inte alls kom från ”Sadoks hus”. För de traditionellt troende judarna var detta ett oerhört övergrepp, de samlade sig kring Jason i en väpnad revolt men var tvungna att fly ut i öknen. Revolten ledde år 167 f.Kr. till fullt inbördeskrig. För att kunna behärska Jerusalem lät Antiochos inne i staden uppföra en fästning som kallades Akra och som härbärgerade både hans hedniska trupper och de judiska familjer som hade stött planerna på att hellenisera den judiska kulturen.

Ledare för revolten var nu prästen Mattathias och hans familj, främst sonen Judas Mackabaios som efter tre år fick till stånd en vapenvila som gav honom möjlighet att få tillbaka Jerusalem och Tempelberget: Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nedbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna.

Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och de renade gårdarna. De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset.

Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fest och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. (1 Mack. 4:38, 48–51 och 59–60)

183

101406 Bibeln.ORIG.indd 183

10-05-11 09.55.12

bibeln och arkeologerna Det är denna glädjens fest i mitten av december som kallas chanukka och som fortfarande är en viktig högtid i det judiska religiösa året.

Kungariket Juda Mackabéernas familj tillhörde hasmonéernas mäktiga släkt och deras framgångar i kriget tvingade kung Antiochos att återkalla sina antijudiska dekret, och hans överstepräst Menelaos avrättades. Upproret fick nu också stöd av den nya stormakten Rom som fört över en här till Mellanöstern och besegrat Antiochos. Efter tjugofem års krig kunde mackabéerna år 141 f.Kr. äntligen erövra fästningen Akra och därmed befria hela Jerusalem från fiendens trupper. Därmed var Judéen åter ett självständigt rike som styrdes av en överstepräst, som från år 104 f.Kr. även var landets kung.

De första kungarna, Aristobulos och Alexander Janneus, erövrade både Edom i söder och Galiléen i norr och tvingade ländernas invånare att omskära sig varigenom de också blev judar.

När Alexander Janneus dog år 76 f.Kr. efterträddes han av sina söner Hyrkanos och Aristobulos som snart kom i konflikt om makten. Slutligen ingrep den romerske generalen Pompejus på Hyrkanos sida och år 63 f.Kr. förde han sin här mot Jerusalem. De som stödde Hyrkanos ville öppna stadsportarna medan Aristobulos anhängare tog sin tillflykt till Jahves tempel. Först efter tre månaders belägring kunde Pompejus erövra Jerusalem och beträda det för hedningar förbjudna Tempelberget. Han gick in i templets stora hall och imponerades av de skatter som fanns där.

Men därefter gjorde den romerske segraren något oerhört, han gick bakom det stora förhänget och trädde in i Det allra heligaste, det gemak som endast översteprästen fick beträda. Efter en stund kom Pompejus tillbaka och berättade för sina soldater att därinne fanns det ingenting – Det allra heligaste var ett tomt rum.

184

101406 Bibeln.ORIG.indd 184

10-05-11 09.55.13

Klagomuren

Mackabéernas framgångsrika uppror mot Antiochos IV var inte en unik händelse i den hellenistiska tidens Mellanöstern, utan snarare ett av flera tecken på att de makedoniska kungarnas välde var under upplösning. Det var nämligen inte bara judarna som förklarade sig självständiga, så gjorde även andra, till exempel Commagene i Nordsyrien vars furstehus hävdade att de härstammade från de persiska storkonungarna. På samma sätt upprättade arabiska hövdingar furstendömet Ituréen i Libanons berg, och i söder kunde de arabiska nabatéerna utvidga sitt rike öster om Döda havet ända upp till Damaskus.

De romerska generaler som erövrade Syrien och Palestina insåg att det skulle bli svårt att hålla det väldiga området ockuperat eftersom det är så geografiskt splittrat. De långa bergskedjor som löper från norr till söder försvårade kommunikationerna mellan kusten och inlandet. De djupa floddalarna skyddades av omgivande höjdplatåer, och den syriska slätten isolerades mot öster av stäpp och öken. Denna geografi var en bakgrundsfaktor i konflikterna mellan israeliter och filistéer men också mellan rikena Juda och Israel.

Det var geografin som gjorde det omöjligt att skapa en politisk enhet av Syrien-Palestina, och romarna insåg snart att det skulle bli svårt och kostsamt att hålla samman hela området genom militär 185

101406 Bibeln.ORIG.indd 185

10-05-11 09.55.13

bibeln och arkeologerna ockupation. Därför blev till en början bara norra Syrien organiserat som den romerska provinsen Syria, styrt av en romersk guvernör med fyra legioner till sitt förfogande. I övrigt tycks härskarna i Rom ha uppmuntrat de lokala furstarna att styra över sina egna kungariken, men som vasaller till romarriket. Och Roms krav på dessa vasallkungar i Commagene, Ituréen, Nabatéen och Judéen var entydiga: de skulle skapa fredliga förhållanden i regionen, de skulle förfölja stråtrövarna som plundrade karavaner och lamslog handeln. Och naturligtvis skulle de inleverera skatt till Rom. Dessutom krävde Rom att vasallkungarna skulle skydda det romerska imperiets gränser mot den andra stormakten i Mellanöstern, det mäktiga perserriket som nu styrdes av en dynasti som kallades partherna. Men problemet var att kungen av Judéen, Antigonos II av hasmonéernas släkt, inte accepterade romarnas invasion utan gick i allians med partherna. För Rom gällde det nu att hitta en kompetent motspelare till Antigonos, en motspelare som också skulle ha legal rätt till tronen i Jerusalem – det var då de fann Herodes.

Kung Herodes Inom hasmonéernas släkt rådde en bitter och blodig kamp om makten över Judéen, och varje tronpretendent uppvaktade senaten i Rom med väl tilltagna mutor. Segrare i denna maktkamp blev Herodes som faktiskt inte kom ur hasmonéernas släkt. Hans mor var en arabisk prinsessa från nabatéernas land, hans far, Antipater, kom från Edom – som kallades Iduméen av romarna – där hans familj hade tvingats konvertera till judendomen när landet erövrades av Alexander Janneus. Men Antipater kom ändock att bli den mäktigaste rådgivaren till kungahuset i Jerusalem, särskilt som han hade goda relationer till den romerske diktatorn Julius Caesar. Antipater manövrerade så att sonen Herodes blev ingift 186

101406 Bibeln.ORIG.indd 186

10-05-11 09.55.13

Klagomuren i kungafamiljen och därmed också pretendent på tronen i Jerusalem. När Herodes år 41 f.Kr. besökte Rom – det var ett par år efter mordet på Caesar – blev han av romerska senaten utsedd till kung över Judéen, trots att där redan fanns en regerande kung ur hasmonéernas släkt, Antigonos II. Under de närmaste åren rådde fullt inbördeskrig i Palestina innan Herodes år 37 f.Kr. lyckades erövra Jerusalem och avsätta sin konkurrent. Herodes kunde sedan behålla tronen ända till sin död år 4 f.Kr. Kung Herodes blev en betydande man i Palestinas historia, men hans eftermäle är väl det sämsta tänkbara, ty han är för evigt förknippad med legenden om barnamorden i Betlehem. Det är Matteusevangeliet i Nya testamentet som berättar att tre vise spåmän hade talat om för Herodes att det fötts ett gossebarn i Betlehem som skulle bli kung över Palestina. Av rädsla för sitt liv lät då Herodes avrätta alla gossar under två års ålder, men Jesus undkom eftersom hans föräldrar hade flytt till Egypten.

Den här berättelsen är knappast sann, men både under antiken och senare har den betraktats som trovärdig eftersom Herodes var känd för sin hänsynslöshet. Hans väg till makten hade kantats av en serie mord på konkurrenterna. Det är också så att huvudkällan till vår kunskap om Herodes är den judiske historieskrivaren Josefus som betraktade Herodes som en usurpator och ”halvjude”, eftersom hans föräldrar var utlänningar och inte tillhörde hasmonéernas släkt. Josefus, som själv kom från en judisk prästsläkt, anklagade Herodes för att han gick utanför de aristokratiska familjernas krets när han valde sina närmaste rådgivare eller utsåg templets överstepräst. Detta är förklaringen till att Josefus tecknar en nidbild av Herodes, vars långa regering emellertid nu börjar omvärderas av den moderna historieforskningen.

Det fanns förvisso skäl för Herodes att vara misstänksam mot den hasmoneiska kungafamiljen och mot de aristokratiska släkterna som hävdade att det var de som hade rätten att utse 187

101406 Bibeln.ORIG.indd 187

10-05-11 09.55.13

bibeln och arkeologerna översteprästen i Jahves tempel. För att säkra sin tron måste han därför begränsa de ledande familjernas inflytande, och det kunde han göra genom att liera sig med makthavarna i Rom. De gamla adelsfamiljerna fråntogs sin makt och ersattes av en ny aristokrati som bestod av tjänstemännen i Herodes egen administration; det var också ur den kretsen han nu på egen hand utsåg översteprästen i Jahves tempel.

Greker och judar Herodes var alltså en kung av Caesars nåde, liksom de övriga av Roms vasaller i Syrien och Palestina. Men varken härskarna i Rom eller deras vasaller kunde pacificera Mellanöstern, därtill var de geografiska och etniska motsättningarna alltför stora. Både Bibeln och de antika historikerna berättar om blodiga uppgörelser mellan judar, greker och araber. Den judiske kungen Alexander Janneus hade utökat sitt rike genom att erövra ett flertal grekiska städer, till exempel Pella och Gerasa i öster samt Gaza, Anthedon och Raphia i söder. Alla de här städerna ”befriades” sedan av Pompejus och hans romerska här. Några städer kom att överlåtas på kung Herodes men att konflikterna mellan greker och judar kvarstod framgår av följande exempel: Joppa var en hamnstad på Palestinas kust som var mycket viktig för Judéens handel med Medelhavsländerna. Joppa hade anlagts av grekiska kolonister men när staden erövrades av mackabéerna fördrevs den grekiska befolkningen. Som en rent judisk stad blev Joppa sedermera centrum för judarnas revolt mot Rom under åren 66–70 e.Kr. Scythopolis var en gammal israelitisk stad som i Gamla testamentet heter Bet-Shean men som fick ett nytt namn av de grekiska 188

101406 Bibeln.ORIG.indd 188

10-05-11 09.55.13

Klagomuren kolonister som bosatte sig där. Scythopolis blev en av de mest helleniserade städerna i Palestina, men där fanns också en judisk minoritet. Staden erövrades av Alexander Janneus men befriades av Pompejus. Grekerna i Scythopolis stod på Roms sida under judarnas uppror vilket ledde till massmord på den judiska befolkningsminoriteten.

Exemplen visar att det inte ens under Herodes långa regering gick att skapa en homogen nation av Syrien och Palestina. Området rymde alltför stora ekonomiska och kulturella skillnader och där fanns alltför starka aggressioner mellan folkgrupper som historien igenom varit fiender.

Judarna drömde fortfarande om att återupprätta Davids och Salomos stora kungarike, deras nationalhjältar var mackabéerna som faktiskt hade uppnått detta mål under ett sekel. Grekernas idealstat var ju inte ett kungarike, utan en pólis, en självständig stadsstat med folkstyre. Arabernas samhällen var organiserade efter ett urgammalt system av stammar och klaner som styrdes patriarkaliskt, även när deras oaser i öknen förvandlades till städer som exempelvis nabatéernas Petra.

Djupast sett var det också fråga om mycket olika ekonomier och om den stora skillnaden mellan kustens, inlandets och öknens livsformer. De grekiska sjöfararna seglade från kuststäderna ut över hela Medelhavet, arabernas kamelkaravaner rörde sig över enorma avstånd mellan de gamla civilisationerna i Egypten, Arabien, Mesopotamien och Indien. Men de judiska samhällena i det bergiga inlandet var agrara, de var geografiskt och kulturellt jordbundna.

Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att judarna var religiösa och konservativa medan grekerna var sekulära och radikala. Detta förhållande kunde inte kung Herodes ändra på, det är inte heller säkert att han skulle ha velat det. Herodes ville i varje fall inte med våld tvinga sina undersåtar att konvertera till judendomen, så som Alexander Janneus hade gjort med iduméerna och ituréerna.

189

101406 Bibeln.ORIG.indd 189

10-05-11 09.55.13

bibeln och arkeologerna Det var i detta land av kulturella och sociala motsättningar som Jesus skulle predika broderskap.

Byggherren Herodes Varje romersk general och varje judisk eller arabisk furste som ville ha internationellt anseende måste tillägna sig den grekiska kulturen. De måste lära sig tala och skriva grekiska, och de måste modernisera sina städer med grekisk arkitektur och skapa stadsmiljöer som liknade Athen, Alexandria och Antiokia. Kejsar Augustus gjorde Rom till en hellenistisk storstad och det skröt han med i sin självbiografi. Och Herodes hade ambitionen att vara något mer än bara en romersk lydkonung över det splittrade och outvecklade landet Judéen. Han ville bli en hellenistisk furste i tiden, och hans förebild var kejsar Augustus som också var hans vän och beskyddare – kung Herodes imiterade kejsar Augustus.

Herodes omgav sig med grekiska kulturpersoner, han anordnade grekiska idrottstävlingar i Jerusalem och fick själv presidera vid spelen i Olympia i Grekland. Han byggde både en grekisk teater och en romersk amfiteater i Jerusalem som han omgestaltade till en hellenistisk stad med grekisk-romersk arkitektur – Herodes genomförde alltså mycket av det som Antiochos IV hade misslyckats med hundrafemtio år tidigare. Men samtidigt måste han vara lojal mot det judiska folkets religiösa och kulturella traditioner. Herodes var därför noga med att förbjuda skulpterade bilder i Jerusalem, och han undvek att prägla sitt porträtt på de mynt han utgav, vilket annars var regel bland både grekiska furstar och romerska guvernörer. Han byggde också ett nytt praktfullt tempel till Jahve, men det var inte bara ett religiöst projekt, det ingick också i hans strategiska överväganden inom politik och ekonomi.

190

101406 Bibeln.ORIG.indd 190

10-05-11 09.55.13

Klagomuren Herodes blev samtidens störste byggherre i Mellanöstern, verksamheten var så omfattande att den har tolkats som ett utslag av storhetsvansinne. Man har pekat på de vräkiga palatsen och de imposanta templen men har då bortsett från alla nyttobyggnader och nyodlingar och alla nya arbetstillfällen som han skapade. Tempelbygget i Jerusalem sysselsatte flera tusen personer under många år. Man förbiser också den våldsamma jordbävningen år 31 f.Kr. som lade flera städer och byar i grus och aska och framtvingade ett omfattande program för återuppbyggnad. Bara fem år senare drabbades landet av en svår torka som ledde till missväxt och hungersnöd. Det året sänkte Herodes skatten med en tredjedel, och började bygga långa akvedukter för att trygga vattenförsörjningen till både odlingar och städer.

Han uppmuntrade också till nyodlingar. Två mil norr om Jeriko anlade han staden Phaesaelis i den bördiga Jordandalen. Norr om Gennesaretsjön anlades Bathyra, en militärkoloni som befolkades med judar från Babylon som fick gratis jord att bruka och dessutom skattefrihet. I närheten byggdes tullstationen Hippos som fick en grekisk bemanning.

Herodes största projekt var återuppbyggnaden av den krigsförstörda staden Samaria och utbyggnaden av hamnen Straton. En gång i tiden hade ju Samaria varit huvudstad i riket Israel och konkurrerat med Jerusalem som kultplats för Jahve, och fiendskapen mellan Jerusalem och Samaria kvarstod även efter assyriernas, babyloniernas och grekernas erövring av Heliga landet. Mackabéerkungen Johannes Hyrkanos erövrade och raserade Samaria år 108 f.Kr., staden låg sedan i ruiner till dess Herodes återuppbyggde den och gav den namnet Sebaste, vilket är den grekiska översättningen av Augustus. Högst upp på akropolen byggde han ett Augustustempel i grekisk-romersk stil varifrån man hade utsikt ända till Medelhavet.

Straton var en kustfästning som kejsar Augustus överlämnade 191

101406 Bibeln.ORIG.indd 191

10-05-11 09.55.14

bibeln och arkeologerna till Herodes som byggde ut staden med en stor hamnbassäng skyddad av en imposant vågbrytare som numera ligger under vattenytan. Enligt Josefus var vågbrytaren uppförd av gigantiska stenblock, men nu har marinarkeologer avslöjat att det rör sig om gjutna betongblock, en byggnadsmetod som Herodes hade stött på i Italien. Man använde pozzolana, en speciell cement från Neapelbukten, och marinarkeologernas undersökningar har visat att kung Herodes faktiskt importerade mängder av pozzolana från Italien till den nya hamnen. Herodes döpte om platsen till Caesarea som en hyllning till den romerske diktatorn. Staden blev landets viktigaste hamnstad, sedermera även residens för Judéens romerska guvernörer. Huvuddelen av Caesareas befolkning var grekisk, men där fanns en betydande judisk minoritet och gång på gång utbröt konflikter och kravaller mellan folkgrupperna.

Slutligen ingrep kejsar Nero och beslöt att staden i fortsättningen skulle styras enbart av grekerna. Under den judiska revolten mot den romerska ockupationen var Caesareas greker lojala mot Rom och genomförde en massaker på stadens judar.

Under hela sin regeringstid var Herodes maktposition hotad, dels av partherna som romarna aldrig hade besegrat, dels av hasmonéerna som han fördrivit från tronen i Jerusalem. Denna hotbild är förklaringen till de fästningar och befästa palats som han uppförde.

De största var Hyrkania, Herodion, Machaeros och Masada.

Högt uppe i Judéens berg ligger ruinerna av Hyrkania som byggdes av judakungen Johannes Hyrkanos i slutet av 100-talet f.Kr. Fästningen erövrades av romarna och låg sedan övergiven i ett par decennier innan Herodes restaurerade den som fängelse för sina politiska fiender. Efter Herodes död övergavs Hyrkania och först femhundra år senare uppfördes ett kloster vid ruinerna, platsen heter nu Khirbet Mird. På senare år har arkeologerna intresserat sig för de två tunnlar som går långt in i bergets fot. Man hoppas att de leder in till en av de skattgömmor som nämns i den textrulle 192

101406 Bibeln.ORIG.indd 192

10-05-11 09.55.14

Klagomuren av koppar som hittades bland Dödahavsrullarna (se sidan 205) och som nu förvaras i Amman.

Machaeros var en gränsfästning öster om Döda havet, den uppfördes av Alexander Janneus, erövrades och revs av romarna men återuppbyggdes av Herodes. Det var här som en av Herodes söner, Herodes Antipater, lät avrätta Johannes Döparen. Arkeologiska undersökningar av Machaeros bedrevs på 1970- och 1980-talen av franciskanernas bibelinstitut i Jerusalem.

En dryg mil sydost om Betlehem reser sig ett kägelformat berg som är krönt av borgen Herodion med fyra bastanta runda torn.

Vid foten av borgen har man grävt fram en stor anläggning med palats, badhus och en hippodrom samt odlingar och parker som varit väl bevattnade. Det här var Herodes sommarpalats, en originell nyskapelse med bostäder för både kungens familj och hans hov i skydd av den mäktiga borgen. Vid utgrävningarna i en kulle intill Herodion hittade man år 2007 Herodes mausoleum som emellertid var plundrat.

Herodes och Jerusalem Kung Herodes hade ett komplicerat förhållande till Jerusalem.

Det hade tagit honom flera år att erövra staden, vars invånare i allmänhet var lojala anhängare till den gamla kungafamiljen. De betraktade Herodes som en utländsk usurpator som var lierad med fienden Rom. Det här förhållandet avspeglar sig också i Herodes byggprojekt i huvudstaden. I det nordvästra hörnet av Tempelberget byggde han fästningen Antonia från vilken man kunde övervaka folkmassorna vid de stora offerhögtiderna då det fanns risk för oroligheter och upplopp. Garnisonen i Antonia bestod av romerska legosoldater, vilket underströk fästningens roll som Roms vakande öga.

Tempelbergets östra sida stupar brant ned mot Kidrondalen med 193

101406 Bibeln.ORIG.indd 193

10-05-11 09.55.14

bibeln och arkeologerna de stora judiska, kristna och muslimska gravplatserna, och på andra sidan höjer sig Olivberget. Från Tempelbergets södra spets sträcker sig en utlöpare, den sluttande åsen Ophel Hill där Jerusalems äldsta bebyggelse har legat. Det har varit en liten kanaanitisk stad som fick sin vattenförsörjning via en tunnel från Gihon-källan vid bergets fot. Denna typ av vattentäkt känner vi till också från andra städer under bronsåldern.

Det är troligt att staden redan då hette Jerusalem. I den egyptiske farao Akhenatons arkiv från 1300-talet f.Kr. finns ett par brev från en furste i den kanaanitiska staden U-ru-sa-lim. Bronsålderns kaotiska upplösning drabbade också Urusalim, ty platsen är fattig på fornfynd från de ”mörka århundradena”. Det finns inte heller några fynd som säkert kan dateras till 900-talet f.Kr., den tid då David och Salomo skulle ha residerat i Jerusalem och därifrån härskat över hela Palestina. Att ruinområdet på Ophel Hill numera kallas ”Davids stad” är alltså inte arkeologiskt motiverat, det är snarare uttryck för ett nationalistiskt önsketänkande – och kanske även för en politisk ambition?

Först på 700-talet f.Kr. expanderade staden och bebyggelsen spred sig till den höjdplatå som ligger väster om Tempelberget. Den här expansionen ägde rum i samband med att Assyriens kungar erövrade nordriket Israel, vilket som vi sett ledde till att stora strömmar av flyktingar drog till sydriket Juda och till Jerusalem.

När sedan den babyloniske kungen Nebukadnessar hade plundrat Jerusalem år 589 f.Kr. minskade åter stadens befolkning. Staden var fortfarande glest befolkad under persernas ockupation av Heliga landet som varade tvåhundra år, fram till Alexander den stores erövring av hela Mellanöstern.

Det var på denna västra höjdplatå som hasmonéerna hade haft sitt residens, och här byggde också Herodes sitt ståtliga palats i romersk stil med trädgårdar, dammar och fontäner – anläggningen beskrivs i lyriska ordalag av Josefus. Palatset skyddades av tre höga vakttorn, två av tornen är nu försvunna, av det tredje finns 194

101406 Bibeln.ORIG.indd 194

10-05-11 09.55.14

Klagomuren bara grunden kvar och den ruinen benämns helt anakronistiskt ”Davids torn”. På västra bergets sluttningar har arkeologerna hittat förnäma hus i romersk stil med fina fresker. Uppenbarligen har kvarteren nära kungapalatset utövat lockelse på de förmögna familjerna i Jerusalem, de som också delade Herodes beundran för den grekisk-romerska kulturen. Förutom det topografiska avståndet mellan ”nedre staden” på Ophel Hill och ”övre staden” på västra berget fanns där tydligen också en social skillnad mellan de två stadsdelarna. Kanske var det för att överbrygga denna spänning som Herodes påbörjade sitt nästa byggnadsprojekt, det nya Jahve-templet som verkligen blev det judiska folkets nationalhelgedom.

Det nya Tempelberget Kung Herodes byggprojekt för Tempelberget i Jerusalem var ett av de största i den antika Mellanöstern. Själva tempelhuset skulle stå på samma plats där Serubbabels nu förfallna tempel stod och där även kung Salomos tempel skulle ha stått. Enligt traditionen hade Salomos tempel ju varit placerat över den lilla klippa där en gång Abraham hade rest ett altare för att offra sin förstfödde son Isak; men Gud hade hejdat Abrahams människooffer och i stället lagt ett lamm på offeraltaret. Enligt muslimsk tradition är det just denna heliga klippa som sedan 600-talet omsluts av Klippmoskén, som fortfarande är den elegantaste och vackraste byggnaden i Jerusalem.

På Herodes tid var Tempelbergets platå knagglig och fylld av både klippor och gropar, han beslöt därför att bergsplatån skulle fyllas upp och jämnas ut samt utvidgas till dubbel storlek. Detta innebar att hela tempelområdet byggdes upp som en väldig plattform vars långsidor var cirka 450 meter medan kortsidorna mätte nästan 300 meter. För att hålla de väldiga fyllnadsmassorna på 195

101406 Bibeln.ORIG.indd 195

10-05-11 09.55.14

bibeln och arkeologerna plats förstärktes bergets sidor med en hög och tjock stödmur av stenblock som på sina ställen är gigantiska. Flera av dem väger 50 ton, och det största stenblocket är 12 meter långt, 3 meter högt och 4 meter tjockt – beräknad vikt 400 ton!

Runt den uppbyggda plattformen löpte en bastant försvarsmur och innanför den en skuggande portik för pilgrimer och andra besökare, men templets inhägnade förgårdar var förbjudet område för alla hedningar. De judiska kvinnorna hade tillträde endast till den yttre förgården. Endast judiska män som genomgått den påbjudna rituella reningen fick komma in på den inre förgården.

Den allra sista förgården var förbehållen präster och tempeltjänare som skulle slakta och stycka offerdjuren och bränna resterna på offeraltaret framför tempelhuset. Men det var bara översteprästen som en gång om året fick träda bakom templets förhänge och gå in i Det allra heligaste, det hemliga gemak som på Herodes tid var tomt, eftersom Arken med Mose lagtavlor spårlöst försvunnit flera hundra år tidigare.

Hela denna ceremoniella tågordning verkar vara inlånad från de stora templen i faraonernas Egypten, och Josefus beskrivning av templets fasad pekar också åt samma håll. Trots Herodes entusiasm för allt grekiskt har Jahves tempel i Jerusalem inte lånat några drag från den grekisk-romerska tempelarkitekturen. Men templets funktion och attraktionskraft påminner om de största helgedomarna i den grekiska världen, till exempel Apollons tempel i Delfi och Artemision i Efesos.

Pilgrimerna fick ju inte sin religiösa upplevelse gratis, de måste betala för sig. De måste köpa offergåvor och betala avgifter till templets prästerskap, men också skaffa mat och husrum nere i staden till priser som var särskilt höga under de stora högtiderna.

Och naturligtvis köpte man souvenirer. När aposteln Paulus kom till Efesos och predikade om Jesus som var Guds son och som hade uppstått efter döden, protesterade souvenirförsäljarna. Bland 196

101406 Bibeln.ORIG.indd 196

10-05-11 09.55.14

Klagomuren silversmederna som tillverkade små modeller av Artemistemplet till pilgrimerna blev det upplopp – marknadsföringen av en ny gud var ju ett hot mot deras försörjning.

Precis som Delfi och Efesos hade Jerusalem blivit en vallfartsort med en ständig ström av pilgrimer som gjorde stadens invånare välbärgade och templets prästerskap förmöget och mäktigt.

De stora skarorna av pilgrimer till Tempelberget kunde vara svåra att kontrollera, och vid påsken och andra stora högtider låg templets vaktstyrka i högsta beredskap. Det var därför kung Herodes alltmer sällan vistades i sin huvudstad, han bodde i stället på sina slott uppe i bergen eller nere vid Döda havet.

Efter Herodes död delades kungariket mellan sönerna, den äldste sonen Archelaos fick Judéen och bodde oftast i Jeriko innan han avsattes efter några år av kejsar Augustus. Judéen styrdes därefter av romerska guvernörer, men de residerade i Caesarea och besökte Jerusalem enbart vid de stora högtiderna. Likadant gjorde Herodes Antipas, kung Herodes andre son, som fått Galiléen på sin lott.

Han gjorde Tiberias vid Gennesaretsjön till sin huvudstad, men råkade besöka Jerusalem som pilgrim samma påsk som Jesus.

För en nutidsmänniska är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig vad som utspelades på gårdarna framför Jahves tempel. Dagligen slaktades och grillades oxar, får och duvor inför ögonen på tusentals pilgrimer som lockats av prästernas försäkran om syndernas förlåtelse. Under de stora nationella högtiderna var det tiotusentals människor som trängdes på Tempelberget och blev exalterade av allt de såg, hörde och kände. Oxarnas bölande, fårens bräkande, stanken från offerdjurens urin och avföring, lukten från slaktbodarna av blod, inälvor och hudar, stekoset från grillarna. Leviternas körsång sökte överrösta och dämpa larmet från djurslakten. Och allt var insvept i en dimma av väldoftande rökelse.

Vi har också svårt att förstå hur dessa blodiga ceremonier kunde 197

101406 Bibeln.ORIG.indd 197

10-05-11 09.55.15

bibeln och arkeologerna vara ett uttryck för judisk religiositet under antiken. Den judiska religionen såsom vi känner den från medeltiden och framåt har ju utövats i små församlingar och lokala synagogor under ödmjuk bön och läsning ur de heliga skrifterna. Inom den äldre forskningen menade man att de lokala judiska församlingarna med synagogor och rabbiner uppstod först efter att romarna år 70 hade erövrat Jerusalem och bränt ner Jahves tempel; utan tempel, leviter och djuroffer skulle den judiska religiositeten ha ändrat karaktär. Men så enkelt var det nog inte, de israeliska arkeologernas utgrävningar har avslöjat flera ruiner som synagogor från första århundradet f.Kr. och enligt Bibeln fanns det synagogor i bruk redan under Jesu tid.

En missförstådd ruin Herodes ombyggnad av Tempelberget och de oändliga skarorna av pilgrimer förändrade Jerusalem. Mitt i rikets huvudstad fanns nu ett stort avskilt och helgat område med egna försvarsmurar och egen administration under översteprästens ledning. Medan kungarna och guvernörerna residerade på annan plats blev Jahves tempel en stat i staten som blev alltmer oundgänglig för Jerusalems ekonomi. Vid Tempelbergets fot och långt upp i sluttningarna växte basarkvarteren med bodar, butiker och värdshus som betjänade och säkert också skörtade upp pilgrimerna, då precis som nu.

De oansenliga ruinerna efter de här små husen får sällan någon uppmärksamhet, och endast om de kan kopplas till en person eller händelse i Bibeln väcker de arkeologernas intresse. Ett lärorikt exempel är ruinen av en rundbyggnad som år 1913 grävdes fram på sluttningen av Ophel Hill. Utgrävaren var en fransk arkeolog som hette Raymond Weill och han menade att detta var ruinen av ett vakttorn. Andra forskare ville identifiera den lilla rundbyggnaden med ”Siloatornet” som nämns av Jesus i en diskussion 198

101406 Bibeln.ORIG.indd 198

10-05-11 09.55.15

Klagomuren med lärjungarna som återges i Lukasevangeliet. Den tolkningen finns fortfarande kvar i moderna guideböcker över Jerusalems sevärdheter.

Men i dag är den lilla runda ruinen (1,5 meter hög och 6 meter i omkrets) omvärderad av forskningen, och har därmed fått en helt annan anknytning till Nya testamentet. Det har nämligen inte varit ett vakttorn utan ett columbarium, ett duvslag, vilket bekräftas av att man vid nya utgrävningar hittat andra duvslag på platsen.

Att föda upp duvor var en utbredd och lönande bisyssla för småbönderna i den antika Medelhavsvärlden. Duvan var ett billigt tillskott till den fattiges magra köttdiet, och fågelspillningen var ett uppskattat gödselmedel. Traditionen att bygga små torn som columbarier har levt kvar i Mellanöstern ända till vår egen tid.

I Palestina har de israeliska arkeologerna stött på hundratals antika duvslag, dels som små torn, dels som konstgjorda grottor, bara runt Jerusalem har man hittat ett drygt trettiotal, vilket förklaras med hänvisning till texterna i Bibeln. I Moseböckernas lagar och regler står det nämligen på flera ställen att den som har syndat eller blivit orenad ska offra ett lamm till Jahve, men det poängteras att den som inte har råd att köpa ett offerlamm i stället kan offra ett par duvor.

I Lukasevangeliet står det att när Josef och Maria bar fram det lilla Jesusbarnet i templet gav de ett par duvor till prästen så som lagen föreskrev. I vuxen ålder skulle Jesus fara ut i ett raseriutbrott mot den stojande kommersen längs vägen upp till templet: Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem.

I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.” (Joh. 2:13–16)

199

101406 Bibeln.ORIG.indd 199

10-05-11 09.55.15

bibeln och arkeologerna Att den här episoden berättas i nästan identiska ordalag i alla fyra evangelierna gör den i hög grad trovärdig. Det här var en händelse man kom ihåg, inte bara bland lärjungarna utan också bland allmänheten i Jerusalem. Man kan kanske säga att episoden är en nyckelscen i dramat om profeten Jesus. Hans protest gällde egentligen inte penningväxlarna och duvhandlarna utan fastmer prästerskapet som i sin snikenhet lät den högljudda kommersen pågå ända in på det heliga Tempelberget. Naturligtvis blev prästerskapet provocerat, och även försäljarna av offerlamm, duvor och souvenirer kände sig hotade när Jesus fick fler och fler anhängare.

Snart var det bara en tidsfråga när han skulle röjas ur vägen.

Kontinuitet och splittring Offerceremonierna på Tempelberget uttryckte också något mer än individens gudstro. Det rörde sig om en manifestation av den nationella samhörigheten mellan alla dem som tillhörde Jahves utvalda folk och som hade Jerusalems tempelberg som sin verkliga hemort på jorden även om de bodde i Babylon, Alexandria eller Rom. Många av dem som bodde i förskingringen köpte sig gravplatser i Jerusalems närhet. Jahves tempel stod för kontinuiteten i den judiska nationen som hade fötts med uttåget från Egypten. De heligaste föremålen i templet symboliserade just denna händelse, till exempel skådebröden och den sjuarmade lamphållaren liksom riterna som måste följas till punkt och pricka för att traditionen skulle kunna föras vidare. Men den religiösa kontinuiteten hotades av den sociala splittringen.

Herodes hade donerat rika gods och stora markområden till sina söner och till familjens vänner och förtrogna, vilket innebar att många fria småbönder tvingades bli arrendatorer och lönearbetare hos den nya överklassen. Det relativa välståndet under Herodes egen regim försämrades under hans söner, vilket ledde till 200

101406 Bibeln.ORIG.indd 200

10-05-11 09.55.15

Klagomuren en ekonomisk och social kris. I den situationen beslöt de romerska kejsarna att avskaffa systemet med vasallstater och lägga Judéen under direkt styre, man skulle sedermera förfara likadant med Galiléen. Därmed blev det oundvikligt att den romerska ockupationsmaktens krav på nya skatter skulle leda till konfrontationer med de nationella strömningarna bland judarna.

Drömmen om att återskapa Davids och Salomos rike hade förverkligats under mackabéernas befrielsekrig mot de grekiska kungarna, och med Herodes monumentala tempel i Jerusalem återkom hoppet att drömmen än en gång skulle bli verklighet. Men Palestina var ett splittrat land, försvagat dels av strider mellan judar och greker i flera städer, dels av den förödande oenigheten mellan de olika religiösa sekterna bland judarna. Där fanns seloterna vilkas mål var att fördriva romarna med vapenmakt. Där fanns sadduccéerna som ville värna om de aristokratiska familjernas privilegier och förmögenheter. Där fanns de skriftlärda fariséerna som hade ett brett folkligt stöd. Och så fanns de asketiska och hemlighetsfulla esséerna som bara skymtar i de antika skrifterna, men som nu blivit fullt synliga i och med fynden av Dödahavsrullarna.

Den romerska ockupationsmakten betraktade varje sekt med misstänksamhet och som ett hot om en förestående revolt. I det läget är det förståeligt att det förekom ett samspel mellan Roms utsända guvernör och Jerusalems överstepräst. Guvernören Pontius Pilatus ville värna om den politiska stabiliteten, och översteprästen Kaiafas vakade över templets maktposition och prästerskapets inkomster.

Varje opposition mot den rådande ordningen skulle slås ned, även om den bara emanerade från kringvandrande predikanter som Johannes Döparen eller Jesus från Nasaret. Det fanns nämligen profeter som predikade mot den utplundring av landets invånare som bedrevs av templets prästerskap, av Herodes arvingar samt inte minst av de romerska guvernörerna och deras skatteindrivare.

201

101406 Bibeln.ORIG.indd 201

10-05-11 09.55.15

bibeln och arkeologerna I den tilltagande desperationen kom alltfler människor att lyssna till profeternas predikningar om den förestående apokalypsen, världens undergång då Ljusets herre ska besegra Mörkrets furste och utbreda Guds rike över jorden.

En del av deras apokalyptiska visioner skrevs ned och cirkulerade bland de intellektuella. En sådan skrift är Daniels bok i Gamla testamentet, en annan är Uppenbarelseboken som avslutar Nya testamentet, en tredje återfinns bland Dödahavsrullarna.

Johannes Döparen En av Palestinas kringvandrande profeter var Johannes Döparen, en asketisk ökeneremit som döpte sina anhängare i Jordanfloden för att de skulle vara rituellt renade inför mötet med det förestående Gudsriket. Johannes Döparens rykte växte och han samlade så stora skaror åhörare kring sig att hans väckelse kom att uppfattas som ett hot av Galiléens vasallfurste, Herodes Antipas. Johannes fängslades och när han anklagade Herodes Antipas för incest (han hade äktat sin svägerska vilket var förbjudet i Mose lag) avrättades han genom halshuggning. Bland de fromma judar som låtit döpa sig av Johannes fanns predikanten Jesus från Nasaret, och det var vid detta dop som Jesus upplevde att han fick sin religiösa kallelse.

Det framgår också av evangelierna i Nya testamentet att historien om Jesus börjar med hans möte med Johannes Döparen.

Redan under antiken pekade man ut Johannes Döparens födelseplats i en liten by nära Jerusalem som nu heter Ain Karim och där det finns lämningar av ett par mycket gamla kyrkor. I närheten finns en stor grotta som började grävas ut år 2000 av Shimon Gibbs. Grottan har tydligen varit en kultplats där Johannes anhängare hållit hans minne vid liv – utgrävaren menar också att Johannes hade bott i grottan under sommaren, medan 202

101406 Bibeln.ORIG.indd 202

10-05-11 09.55.15

Klagomuren han på vintern drog sig ner till Jordanfloden för att predika och döpa.

Här finns också kultplatser som är knutna till minnet av Johannes Döparens verksamhet, framför allt till hans dop av Jesus. Två gånger om året, i januari och vid påsken, samlas skaror av pilgrimer från de ortodoxa kyrkorna på Jordanflodens västra strand för att döpas i samma vatten som Jesus. Men deras besvikelse blir stor när de upptäcker att de israeliska myndigheterna har infört badförbud i Jordan, och att de måste döpa sig i stora vattentankar.

Badförbudet motiveras dels av att floden är förorenad, dels av säkerhetsskäl – på andra sidan floden ligger en militäranläggning som ingår i det muslimska Jordaniens gränsförsvar.

Inför det kristna jubelåret 2000 beslöt dock Jordaniens kung Hussein att anlägga en park till minne av Johannes Döparens verksamhet. Vid de förberedande arkeologiska undersökningarna på platsen upptäcktes ruinerna av tidigkristna byggnader, bland annat ett kapell med mosaiker. De fortsatta utgrävningarna kommer säkert att ge besked om vad det har varit för byggnader och när de uppfördes. Minnet av Johannes Döparen hade tydligen redan i den tidiga kristenheten skapat två vallfartsplatser, en på var sida om Jordanfloden. Kulten av Johannes Döparen har också givit upphov till ett stort antal heliga reliker, bland annat lär det finnas ett tjugotal kranier som utpekas som Johannes avhuggna huvud.

Det judiska upproret Johannes Döparens anhängare och Jesu lärjungar var inte de enda proteströrelserna i det romerska Palestina. I det kaos som uppstod efter Herodes död år 4 f.Kr. framträdde flera judiska rebeller.

Några av dem gjorde anspråk på att vara Messias, till exempel Judas från Galiléen som ledde en revolt som pågick i flera år.

203

101406 Bibeln.ORIG.indd 203

10-05-11 09.55.16

bibeln och arkeologerna Simon, den avlidne kungens slav, brände ner kungafamiljens slott i Jeriko och plundrade flera andra palats i trakten. Det fanns ett socialt patos även i stråtrövarnas överfall på karavanerna och i de lokala upplopp som slutligen ledde till det judiska upproret mot Rom år 66. Men det var inte fråga om ett allomfattande uppror i den romerska provinsen Syria-Palestina, ty de grekiska städerna förblev lojala mot Rom. Och det var inte hela den judiska befolkningen som reste sig i ett samordnat uppror. Josefus, som har skildrat kriget, var först befälhavare för en rebellstyrka men insåg det lönlösa i ett väpnat uppror mot de romerska legionerna.

Josefus bytte sida, och han var säkert inte ensam.

Efter fyra år hade de romerska legionerna krossat upproret, hundratusentals judar hade stupat eller förts som fångar till Rom. I både Galiléen och Judéen lades många städer och byar i ruiner. Jerusalem plundrades, Jahves stora tempel brändes ned och byggnaderna på Tempelberget demolerades och vräktes ner utför bergsbranten.

Det enda som återstod av kung Herodes storstilade tempel var de imposanta stödmurarna som dock var begravda under rasmassorna. Men invid bergets sydvästra hörn fanns en kort sträcka av stödmuren fullt synlig och dit sökte sig sörjande judar från när och fjärran – de hade förlorat sitt tempel men de hade inte övergivit sin tro. De offentliga slaktoffren i Jahves tempel kom att ersättas av de privata bönerna vid Klagomuren.

204

101406 Bibeln.ORIG.indd 204

10-05-11 09.55.16

Dödahavsrullarna

Dödahavsrullarna är det märkligaste arkeologiska fyndet i Heliga landet, både genom deras omfattning och deras gåtfullhet, och inte minst genom de märkliga fyndomständigheterna.

Fynden består av en mycket stor mängd antika dokument med texter på gammal hebreiska och arameiska som hittades under decenniet 1946–1956 i elva grottor i bergen ovanför ruinplatsen Khirbet Qumran vid Döda havets nordvästra strand, inte långt från Jeriko.

Med tanke på fyndomständigheterna kan materialet delas in i tre grupper. Den första gruppen består av åtta ganska intakta dokument nedtecknade med bläck på pergamentblad som har sammanfogats och därefter rullats ihop till en volumen, den längsta textrullen mäter cirka nio meter. Varje sådan volym hade virats in i en linneduk och stoppats ned i varsin lerkruka som sedan gömts i en grotta. Dessa åtta textrullar förvärvades av Hebreiska universitetet i det israeliska, västra Jerusalem. Till denna grupp av hela rullar kan man också räkna den så kallade copper scroll, en unik rulle av tunn kopparplåt med instämplad text som emellertid kom att hamna i arkeologiska museet i Amman, huvudstaden i Jordanien.

Den andra fyndgruppen består av flera tusental fragment av pergamentrullar som hamnade i The Palestine Museum (numera 205

101406 Bibeln.ORIG.indd 205

10-05-11 09.55.16

bibeln och arkeologerna Rockefeller Museum) i den arabiska, östra delen av Jerusalem.

Där finns också den tredje fyndgruppen som utgörs av fynden från utgrävningarna av ruinerna vid Khirbet Qumran och av en stor gravplats i närheten. Men dessa fynd är svåra att datera, och alla arkeologer är inte överens om vad de antika byggnaderna vid Qumran har haft för funktion och vad anläggningen haft för relation till de många textrullarna som bevarats i grottorna.

Historien om Dödahavsrullarna är spännande som en thriller, men den stämmer också till eftertanke, ty den visar hur den arkeologiska forskningen ända in i vår egen tid har varit beroende av politiska, ekonomiska och religiösa gruppers och individers krav och ambitioner. I denna historia figurerar beduiner och antikhandlare, katolska präster och frikyrkliga predikanter samt både kristna och judiska språkforskare. Deras agerande kan ibland verka ologiskt, stundom osympatiskt, och kan bara förstås mot bakgrunden av dåtidens politiska situation.

Bakgrunden är att vid första världskrigets slut hade Frankrike och Storbritannien befriat det arabiska Mellanöstern från den turkiske sultanens välde. Från 1920 förvaltades Syrien/Libanon av Frankrike och Palestina/Transjordanien av Storbritannien på mandat från Nationernas Förbund. Efter andra världskriget avvecklades mandaten. År 1946 blev Syrien och Libanon självständiga republiker och Transjordanien blev ett eget kungarike.

I det brittiska mandatet Palestina var situationen mer komplicerad. Storbritannien hade nämligen under mellankrigsåren uppmuntrat den judiska invandringen till Palestina och givit stöd till den sionistiska rörelsen och dess mål att återupprätta den judiska staten Israel så som den existerat under antiken.

Judeförföljelserna i Europa före och under andra världskriget kom sedan att ytterligare öka invandringen. Därmed utökades också invandrarnas krav att få en egen judisk stat i Palestina, ett krav som motarbetades av arabländerna. Konflikten mellan 206

101406 Bibeln.ORIG.indd 206

10-05-11 09.55.16

Dödahavsrullarna de två folkgrupperna stegrades och fick bland annat till följd en terrorverksamhet som också riktades mot britternas styre. För att kunna upprätthålla ordningen beslöt britterna att dela Jerusalem i två zoner, dels Gamla staden i östra Jerusalem med övervägande arabisk befolkning, dels det västra Jerusalem som var en modern stad med judisk befolkning. De båda zonerna åtskildes av stora taggtrådsstängsel, och man måste ha pass för att komma från den ena delen av Jerusalem till den andra.

Under den alltmer svårhanterliga konflikten visade britterna en proarabisk attityd, bland annat installerade man i östra Jerusalem den så kallade Arablegionen, ett elitregemente från Transjordaniens armé under befäl av den engelske generalen John Glubb Pascha och hans brittiska officerare. När britterna inte kunde hejda det hotande inbördeskriget, beslöt man att avveckla sitt mandat. Storbritannien meddelade FN att man den 15 maj 1948 skulle lämna Palestina.

I november 1947 samlades FN:s generalförsamling för att diskutera Mellanösterns framtid. Stormakterna stödde ett brittiskt förslag att dela Palestina i en arabisk och en judisk stat, medan arabländerna inte bara avvisade förslaget utan också förklarade att den dag den judiska staten Israel utropades skulle arabstaterna gå till samfälld attack.

Detta är förspelet till det drama i flera akter som under drygt sextio år har utspelat sig i Mellanöstern. Det är också bakgrunden till det intrikata spelet om Dödahavsrullarna.

När ridån går upp är det november 1947.

Professor Sukenik Och det hände sig vid den tiden att en arabisk antikhandlare i Betlehem fick besök av en beduin som ville sälja några pergamentblad med gamla skrivtecken som han hittat i en grotta invid Khirbet 207

101406 Bibeln.ORIG.indd 207

10-05-11 09.55.16

bibeln och arkeologerna Qumran. Antikhandlaren blev intresserad men han tyckte att skrivtecknen var konstiga, de var i varje fall inte arabiska. Var detta verkligen en antik handskrift eller var det kanske en förfalskning?

Innan han köpte pergamentbladen ville han därför visa upp dem för en expert, en kollega i östra Jerusalem som var kristen armenier.

Och den armeniske antikhandlaren blev så intresserad att han i sin tur telefonerade till en kund och nära vän, Eleazar Sukenik, som var professor i arkeologi vid Hebreiska universitetet i västra Jerusalem.

Det bestämdes att Sukenik skulle få se pergamentbladen redan nästa dag, ty alla inblandade var medvetna om att det var mycket bråttom. Men att ordna ett sådant möte var inte så enkelt, för att passera gränsen mellan östra och västra Jerusalem måste man ju ha särskilt pass och det kunde inte ordnas i en handvändning. Men varför var det så bråttom? Jo, därför att bara några dagar senare skulle FN:s generalförsamling fatta beslut om Palestinas framtid och då skulle gränsen säkerligen stängas för gott. Allt detta visste professor Sukenik och antikhandlaren när de bestämde att i väntan på sina pass ändå mötas vid det höga taggtrådsstängsel som utgjorde gränsen mellan östra och västra Jerusalem.

Och där stod de nu den 26 november 1947, antikhandlaren höll fram ett par pergamentark som Sukenik försökte tyda genom taggtråden. Han kände igen skriften, han hade sett liknande tecken på antika gravstenar i Jerusalems omnejd, men han hade aldrig sett dem präntade med bläck på pergament. Han ville därför se flera ark av handskriften och behövde få möjlighet att studera dem närmare. Hans armeniske vän förstod och lovade att söka upp sin arabiske kollega i Betlehem. Dagen därpå ringde han och berättade att han nu hade fått ytterligare pergamentark. Sukenik, som nu fått sitt pass, skyndade över gränsen till östra Jerusalem. Han blev snabbt övertygad om att pergamentarken verkligen var antika och att de mystiska skrivtecknen var hebreiska, den äldsta hebreiska text han någonsin sett. Den judiske arkeologen och den kristne 208

101406 Bibeln.ORIG.indd 208

10-05-11 09.55.16

Dödahavsrullarna antikhandlaren beslöt att redan nästa dag fara till Betlehem för att köpa hela samlingen av handskrifter från Qumran som fanns i den arabiska antikaffären. Professor Sukenik var dock oförsiktig nog att berätta planen för sin familj som varnade honom för att bege sig till det arabiska Betlehem den 28 november, just den dag då FN skulle fatta beslut om att dela Palestina, något som säkerligen skulle framkalla upplopp bland araberna. Till sin förtvivlan måste Sukenik inställa sin resa den dagen, men på kvällen kunde han på radion höra att FN hade beslutat uppskjuta beslutet ytterligare ett dygn, vilket gav honom ännu en chans.

Så i gryningen den 29 november gick professor Sukenik över gränsen till östra Jerusalem utan att meddela sin familj. Tillsammans med sin armeniske vän tog han bussen till Betlehem och sökte upp den arabiske antikhandlaren som villigt tog fram de tre krukor med pergamentrullar som beduinen från Qumran hade deponerat hos honom. Sukenik öppnade försiktigt den första skriftrullen och kunde strax konstatera att skriften och texten var antik hebreiska, säkert tusen år äldre än de hebreiska bibeltexter som man hittills haft tillgång till.

I sin dagbok skrev han senare: ”Jag fick plötsligt en känsla av att ödet hade utvalt just mig att få skåda en hebreisk skriftrulle som ingen läst sedan tvåtusen år.” Han måste absolut förvärva handskrifterna till Hebreiska universitetet i Jerusalem, fast han visste hur det går till att göra affärer med arabiska köpmän – inga snabba beslut utan långa och artiga samtal vid kaffet medan man prutar. Men Sukenik visste också att det skulle dröja åtskilliga timmar innan det skulle bli morgon i USA så att debatten i FN kunde börja. När tidsfristen gick mot sitt slut lät han förstå att han behövde mer tid att i lugn och ro studera skriftrullarna innan han kunde komma med ett bud. Antikhandlaren i Betlehem samtyckte till att Sukenik fick låna skriftrullarna i två dagar. Han svepte in dem i vanligt omslagspapper och såg till att hans kund kom med bussen tillbaka till Jerusalem.

209

101406 Bibeln.ORIG.indd 209

10-05-11 09.55.16

bibeln och arkeologerna Hela kvällen satt professor Sukenik böjd över de antika skrifterna medan hans familj lyssnade på radion. När det blev midnatt i Jerusalem kom beskedet att FN beslutat att Palestina skulle delas, och på morgonen den 30 november ringde Sukenik till den armeniske antikhandlaren och meddelade att han nu skulle köpa de tre handskrifter han fått låna från Betlehem, vilket också skedde.

Metropoliten Samuel Eleazar Sukenik kunde inte ana att detta bara var första akten i dramat om Dödahavsrullarna. Men två månader senare fick han ett brev från en bekant i östra Jerusalem som tillhörde den syriska ortodoxa kyrkan och som ville visa upp fyra gamla pergamentrullar med hebreiska skrivtecken som han hade hemma. När de senare träffades i östra Jerusalem förevisades skriftrullarna och Sukenik såg genast att de här rullarna var lika gamla som de han själv hade köpt i slutet av november. Det framkom att samme beduin som levererat tre skriftrullar till Sukenik hade tidigare sålt de här fyra rullarna till den syriska kyrkans biskop, metropoliten Samuel i klostret Sankt Markus i Jerusalem. Metropoliten hade också skickat ut en grupp munkar för att med beduinens hjälp leta reda på fyndplatsen, grottan vid Qumran. De fann grottan, men hittade inga nya skriftrullar.

Metropoliten Samuel hade rådfrågat flera experter om texterna men de ansåg att det knappast rörde sig om antika dokument, de var på sin höjd ett par hundra år gamla. Så metropoliten lade textrullarna på hyllan – till dess han fick höra talas om Hebreiska universitetets förvärv av de tre skriftrullarna från Qumran som experterna menade var tvåtusen år gamla. Det var då han lät sitt ombud kontakta professor Sukenik. Och här satt nu Sukenik med ännu en samling antika hebreiska texter från Qumran, och han kunde knappt tro sina ögon. Han utbad sig att få låna rullarna 210

101406 Bibeln.ORIG.indd 210

10-05-11 09.55.17

Dödahavsrullarna under några dagar för att kunna bestämma deras innehåll och för att visa dem för universitetets rektor för ett eventuellt inköp.

Förslaget accepterades och Sukenik kunde gå tillbaka över gränsen till det judiska Jerusalem med de unika skriftrullarna i ett paket under armen. Under en vecka satt han sedan fördjupad i dessa antika texter från Qumran, särskilt den rulle som visade sig innehålla hela texten till profeten Jesaja – och det i en version som var tusen år äldre än den text som fanns i hans egen Bibel. Han fick också veta från högsta ort att det fanns finansiärer som ville hjälpa universitetet att köpa även dessa nyfunna dokument.

Den 6 februari 1948 återlämnade Sukenik de skriftrullar han fått låna. Han försökte ta upp en diskussion om köpesumman men ingendera parten ville just då föreslå ett pris, de kom dock överens om ett nytt möte veckan därpå. Det mötet blev aldrig av, i stället fick Sukenik ett brev där metropoliten meddelade att han ville undersöka marknaden bättre för att söka få ut bästa pris. Det visade sig senare att metropolitens ombud hade uppsökt American Schools of Oriental Research i Jerusalem, där arkeologerna menade att han skulle få mycket bättre betalt om han sålde skriftrullarna i USA. De amerikanska arkeologerna lyckades också få metropolitens tillstånd att avfotografera skriftrullarna för senare publikation. De sände också några fotografier till den bibliska arkeologins nestor, William Foxwell Albright vid Johns Hopkins University i Baltimore.

Den 15 mars fick de svar från Albright: ”Mina hjärtligaste gratulationer till det största handskriftsfyndet i modern tid.”

Metropoliten Samuel blev nu verkligen medveten om vilken skatt han satt på, men förstod också att det drog ihop sig till krig mellan judar och araber i Palestina. På inrådan av de amerikanska arkeologerna begav han sig till USA där han placerade sina fyra skriftrullar i säkert förvar. Professor Sukenik fick aldrig återse metropolitens skriftrullar från Qumran, det var en besvikelse som han bar med sig ända till sin död 1953.

211

101406 Bibeln.ORIG.indd 211

10-05-11 09.55.17

bibeln och arkeologerna Bara något år därefter utspelades dramats tredje akt, nu i New York. Sukeniks äldste son var också arkeolog, fast under 1940-talet var han mest engagerad i den israeliska motståndsrörelsen, där han fick sitt kodnamn Yigael Yadin.

Under kriget 1948–1949 var Yadin chef för den israeliska arméns generalstab, efter kriget återupptog han sin forskning. Det var han som ledde utgrävningen av Masada (se sidan 79) och han deltog även i faderns arbete med Dödahavsrullarna. I maj 1954 är Yadin i New York och håller föreläsningar om skriftrullarna och då träffar han professor Albright som låter honom veta att ryktet berättar att metropoliten Samuel har svårt att sälja sina fyra skriftrullar på grund av det höga priset, cirka en halv miljon dollar. På morgonen den 1 juni blir Yadin uppringd av en bekant från krigsåren, en journalist som tipsar honom att noga läsa annonssidan i The Wall Street Journal. Yadin köper tidningen och får syn på en liten annons med rubriken ”De fyra Dödahavsrullarna” och texten: ”Bibliska manuskript från 200-talet f.Kr. till salu. Lämpliga som donationer till lärosäten eller religiösa institutioner från en eller flera personer.

Box F. 206 Wall Street Journal.” Yadin inser genast att det här är hans stora chans att förvärva de skriftrullar som hans far blivit lurad på. Men han misstänker att metropoliten Samuel knappast skulle sälja sin skatt till professor Sukeniks son och därför gäller det nu att skaffa fram en bulvan och dessutom några finansiärer eller långivare.

Hans judiska vänner i New York ställer upp och redan efter något dygn är förhandlingarna igång; de avslutas den 1 juli då metropoliten Samuel måste acceptera att priset prutas till 250 000 dollar.

När Yadin i triumf återvände till Israel med de fyra skriftrullarna fullbordades den tredje akten av dramat om Dödahavsrullarna; bara ett par år senare hade de nya textrullarna dechiffrerats, avfotograferats och publicerats så att omvärlden kunde få ta del av dokumenten. Man uppförde också ”The Shrine of the Book”, ett särskilt museum där textrullarna nu är utställda, det öppnades för allmänheten 1965.

212

101406 Bibeln.ORIG.indd 212

10-05-11 09.55.17

Dödahavsrullarna Både Eleazar Sukenik och Yigael Yadin menade att de sju textrullar de förvärvat hade ingått i ett bibliotek som tillhört den judiska sekt som antika historiker kallade esséer och som skulle ha bott vid Döda havets norra strand.

Utgrävningen Den 14 maj 1948 utropades den självständiga staten Israel, och dagen därpå gick arabstaterna till anfall. Det västra Jerusalem var inringat och fick utstå en svår belägring. Men trots det militära underläget kunde Israel driva tillbaka angriparna och även utvidga sitt territorium under det år som kriget varade. Men det fanns också en annan vinnare, nämligen Transjordanien som tack vare Arablegionen kunde ta över östra Jerusalem men också få kontroll över Västbanken med Jeriko och grottlandskapet vid Khirbet Qumran; i och med detta ändrade man statens namn till Jordanien.

Det var britterna som hade organiserat Jordaniens militära och civila förvaltning. Både Arablegionens general, sir John Glubb Pascha, och Jordaniens riksantikvarie Gerald Lankester Harding var britter. Ideologiskt var de anhängare av den romantiska orientalism vars banérförare varit den brittiske arkeolog och officer som fått hedersnamnet Lawrence of Arabia.

Ryktet om försäljningen av de första Dödahavsrullarna hade snabbt spritt sig bland beduiner och antikhandlare och nådde naturligtvis också Jordaniens riksantikvarie. När Harding hörde talas om fynden av de antika textrullarna vid Döda havet skred han genast till verket. Han vände sig till de arkeologiska institut som stormakterna sedan länge hade inrättat i östra Jerusalem, där låg ju också det arkeologiska museet, The Palestine Museum, som hade donerats av familjen Rockefeller. Det var detta museum 213

101406 Bibeln.ORIG.indd 213

10-05-11 09.55.17

bibeln och arkeologerna som nu blev centrum för ett internationellt forskarteam som skulle göra en utgrävning av ruinerna vid Khirbet Qumran och samtidigt leta efter fler handskrifter i grottorna i trakten. Något samarbete med Yigael Yadin eller andra israeliska arkeologer var då inte möjligt, det rådde visserligen vapenstillestånd mellan Jordanien och Israel men inte fred. Till ledare för det internationella teamet utsågs fader Roland de Vaux, han var rektor för École Biblique et Archéologique Française i Jerusalem, som egentligen var en gren av den franska Dominikanorden, han var också ordförande i styrelsen för The Palestine Museum.

Den arkeologiska verksamheten inleddes 1949 med en undersökning av Grotta nr 1, det var därifrån de textrullar kommit som Eleazar Sukenik förvärvat; här hittade man ett par hundra små pergamentfragment och Roland de Vaux uppdrog åt två yngre präster, fader Milik från Polen och fader Barthélemy från Schweiz, att ta hand om materialet.

Roland de Vaux var utbildad sociolog och katolsk präst, men hade också företagit en del mindre utgrävningar i Transjordanien och skrivit ett par böcker om Palestinas forntid. Det var ganska naturligt att Harding gav honom uppdraget att leda utgrävningarna av ruinerna vid Khirbet Qumran. Fader de Vaux var, precis som Sukenik och Yadin, övertygad om att ruinerna hade varit en klosterliknande anläggning för en grupp esséer, och att skriftrullarna varit deras bibliotek som de gömt i de närbelägna grottorna när de romerska legionerna krossade judarnas nationella revolt åren 66–70 e.Kr. Tyvärr har den utgrävning som Roland de Vaux utförde aldrig blivit fullständigt publicerad, en del av fynden har faktiskt försvunnit, och flera forskare har ifrågasatt hans tolkningar av ruinerna. De menar att de Vaux varit alltför påverkad av sina egna erfarenheter av kristna kloster. Man har i stället föreslagit att ruinerna varit en herrgård, en befästning eller ett krukmakeri 214

101406 Bibeln.ORIG.indd 214

10-05-11 09.55.17

Dödahavsrullarna och man har betvivlat att det skulle ha funnits ett samband mellan ruinerna och skriftfynden i grottorna. Men jag tycker nog att det finns skäl att acceptera den idé som de Vaux hade, att det rört sig om en anläggning för en grupp män som tillhört en särskild religiös rörelse, kanske esséerna eller någon annan judisk sekt. Det faktum att man hittat samma slags keramik i både ruinerna och grottorna visar ju på ett otvetydigt samband och samtidighet. Utgrävarna hittade också en stor mängd antika mynt, de yngsta var präglade år 68 e.Kr., därefter har verksamheten tydligen upphört och anläggningen övergivits.

Vi västerlänningar har alltid förknippat grottor med berg och skogar i vildmarken, tillhåll för rövare och gömställen för flyktingar. Så det var naturligt för Roland de Vaux och Harding att tolka grottorna vid Qumran som gömställen där judiska flyktingar undan de romerska trupperna kunnat dölja sina heliga skrifter.

Men i Mellanösterns och Nordafrikas ökenlandskap har man i tusentals år använt grottor som bostäder, stall, verkstäder och gudstjänstlokaler. Och så gör man än i dag. I det heta ökenlandskapet ger grottorna skugga och svalka under dagen, men värme under natten.

En närmare granskning av grottorna vid Qumran visar också att de har haft olika användning. Grotta 1 är en naturlig grotta uppe i bergen ovanför ruinerna, likaså grotta 3 och grotta 11.

De textrullar som man hittat i grotta 1 hade varit omsorgsfullt nedstoppade i stora lerkrukor vilket kan tyda på att den grottan varit en gezirah, ett arkiv för slitna och uttjänta skriftrullar som ändå måste sparas eftersom texten var helig. (En mycket stor sådan gezirah hittades 1898 under en medeltida synagoga i Kairo.) De grottor som låg närmast ruinerna var uthuggna för hand, i grotta 8 fanns nästan inga skriftfragment men däremot bitar och remsor av pergament, kanske var detta en verkstad där man tillverkade textrullar. I grotta nr 7 fanns enbart grekiska texter, och i grotta 215

101406 Bibeln.ORIG.indd 215

10-05-11 09.55.18

bibeln och arkeologerna nr 4 hade det stått hyllor. Bland de skrifter som hittats där fanns flera kopior av samma text – har den grottan varit en kopieverkstad och referensbibliotek?

I museets källare I dag kan man tycka att det fanns ett drag av amatörism i den arkeologiska utgrävningen vid Khirbet Qumran, och så var det också i handhavandet av de pergamentfragment som samlades i The Palestine Museum. De verkliga experterna var ju beduinerna, endast 20 procent av fragmenten i museet har hittats av arkeologer, de övriga 80 procenten har man köpt av antikhandlare eller direkt av beduiner som med stor skicklighet och lokalkännedom har bedrivit rovgrävningar i ökenbergens grottor. Kritikerna menar att det i den situationen har hänt att man blandat ihop en del av de små fragmenten som man funnit i olika grottor, vilket naturligtvis kan ha skett. En nyckelfigur i sammanhanget var den syriskt kristne antikhandlaren Kando som från sin butik i östra Jerusalem dirigerade beduinernas aktiviteter och köpte upp deras fynd. Det ryktades att Kando visste mycket mer om grottornas innehåll än fader de Vaux, och att han sålt flera textrullar till privatpersoner.

När israelerna under sexdagarskriget 1967 erövrade östra Jerusalem gjorde Yigael Yadin en husundersökning hos Kando och kunde faktiskt lägga beslag på en dittills okänd textrulle, den så kallade Tempelrullen.

Det största fyndet gjordes på hösten 1952 i grotta nr 4 där beduinerna i hemlighet kunde gräva fram ett hårdpackat lager av tusentals pergamentbitar med text. Beduinerna erbjöd de Vaux ett par lådor med fragment och han köpte dem för 600 dinarer.

Harding bestämde att man i fortsättningen skulle betala fragmenten med 1 dinar per kvadratcentimeter – han kunde ju inte ana att 216

101406 Bibeln.ORIG.indd 216

10-05-11 09.55.18

Dödahavsrullarna beduinerna skulle leverera ytterligare 11 000 kvadratcentimeter!

Att köpa den mängden pergamentfragment var inte möjligt för The Palestine Museum men i denna kritiska situation kom Jordaniens regering till hjälp med 15 000 dinarer. Året därpå fick Harding ett bidrag på 30 000 dollar från John D. Rockefeller Jr för att kunna anställa sex unga forskare från Europa och USA som skulle arbeta med materialet.

Men Harding och de Vaux gjorde en allvarlig missbedömning när det gällde bearbetningen av det väldiga textmaterialet. De borde ha förstått att det var orealistiskt att lägga ut detta stora uppdrag på en liten grupp språkforskare. Av dessa var det bara några få som kunde arbeta i projektet på heltid, de andra hade sitt egentliga uppdrag som akademiska lärare och forskare i hemlandet och vistades i Jerusalem bara halva året eller kanske bara några månader i taget. Och de skulle själva rengöra pergamentbitarna, släta ut fragmenten och placera dem mellan glasskivor för att sedan försöka identifiera texten och pussla ihop den med andra textfragment.

Alla dessa pergamentbitar förvarades i källaren till The Palestine Museum utan klimatkontroll och var utsatta för både solljus, fukt och damm. Vid det långa arbetsbordet där fragmenten låg framme satt forskarna och rökte, och ibland satte de ihop fragmenten med vanlig tejp – det fanns tydligen inga utbildade konservatorer tillgängliga! Som en okänd hjälte i detta sällskap av lärda – men opraktiska – språkforskare framträder museets fotograf, Najib Albina, som på eget initiativ fotograferade pergamentbitarna. Det är från hans negativ som alla bilder på textfragmenten i museet härrör, och man kan numera se hur originalen har förstörts genom åren, många fragment är i dag oläsbara.

Det var naturligtvis ett tidsödande arbete som den lilla kretsen av språkforskare tog sig an, och det dröjde till 1961 innan själva pusslet med textfragmenten kunde anses avslutat. Man kunde då 217

101406 Bibeln.ORIG.indd 217

10-05-11 09.55.18

bibeln och arkeologerna konstatera att materialet härrör från cirka 850 skrifter på hebreiska och arameiska samt ett litet antal på grekiska. Där finns både bibliska texter och lärda kommentarer till bibliska texter, där finns regler för den religiösa sekt som levat vid Qumran, där finns poesi och kalendrar. Men där finns inga brev eller dagböcker, inga räkenskaper eller juridiska dokument – det man hade hittat var alltså inte ett arkiv, utan ett bibliotek.

Inför den vetenskapliga publikationen av fynden beslöt den lilla forskargruppen att dela upp texterna mellan sig, och de fick också ensamrätten att publicera ”sina” texter i den vetenskapliga skriftserien Discoveries in the Judaean Desert. För forskarna var detta ett hägrande mål, varje vetenskaplig publikation betydde ett stort steg i den akademiska karriären. Det var kanske detta som gjorde att de vakade över sin exklusiva tillgång till textfragmenten, flera av dem höll föreläsningar i Europa och USA över ”sina” texter med egna bilder och egna tolkningar utan att släppa ifrån sig materialet till forskare utanför den inre kretsen i The Palestine Museum. Det skulle emellertid visa sig vara ett mycket oklokt beslut att lägga utgivningsansvaret för texterna på den enskilde forskaren, i stället borde projektet ha haft en sammanhållande ledning som kunnat driva på utgivningen, ty hela forskarvärlden väntade ivrigt att få veta vad som stod i textfragmenten från grottorna vid Qumran.

Ett och annat hade emellertid läckt ut, och i maj 1955 skrev den amerikanske litteraturkritikern Edmund Wilson en essä om Dödahavsrullarna i tidskriften The New Yorker som väckte stor uppmärksamhet. Och den bok som han därefter gav ut blev en sensation, det var den första populärvetenskapliga boken om Dödahavsrullarna, och den kom ut i åtminstone sex upplagor i USA . Orsaken till Wilsons framgång låg i hans påstående att det finns en slående likhet mellan esséernas skrifter från Qumran och kristendomens förkunnelse i Nya testamentet. Plötsligt blev Dödahavsrullarna hett stoff i massmedia och i de teologiska 218

101406 Bibeln.ORIG.indd 218

10-05-11 09.55.18

Dödahavsrullarna högskolorna i USA flockades studenter som ville skriva uppsatser i ämnet och själva åka till Qumran.

Men nu hade både de ekonomiska och politiska förutsättningarna åter ändrats. I Egypten hade en statskupp fört Gamal Abdel Nasser till makten, och han hade snabbt blivit en samlande gestalt för hela arabvärlden. Den nyvakna arabiska nationalismen och inte minst Suezkrisen 1956 ledde till att både Glubb Pascha och Harding avskedades och tvingades lämna Jordanien. Året därpå delade Rockefeller ut de sista treåriga stipendierna till forskarna i The Palestine Museum i östra Jerusalem. Efter 1961 skingrades teamet och den enskilde forskaren fick sedan sitta i hemlandet och arbeta med fotografier i stället för med de verkliga textfragmenten.

Den inre kretsen All fornforskning utgår från tolkning av materialet, och det är alltid enskilda personer som står för tolkningen. Filologer tolkar de antika texterna, arkeologer tolkar utgrävningar och fynd. Alla påverkas av sina förkunskaper, sina förutfattade meningar, sina religiösa föreställningar eller sin politiska ideologi. Detta gäller även tolkningen av Dödahavsrullarna, och därför måste man också granska den inre krets som arbetade i det stora källarrummet i The Palestine Museum – vad vet vi om deras bakgrund, deras personlighet och deras relation till varandra?

Roland de Vaux var enligt samstämmiga vittnesmål en given auktoritet som med sitt långa skägg och skrudad i Dominikanordens vita dräkt dirigerade verksamheten och dominerade sällskapet. Han presiderade vid middagsbordet där han avnjöt god mat och goda viner, och han var lika självklart centrum i diskussionerna vid kaffet och konjaken. För de unga språkforskarna var den femtioårige Roland de Vaux inte bara en lärare utan också en fadersgestalt.

219

101406 Bibeln.ORIG.indd 219

10-05-11 09.55.18

bibeln och arkeologerna Det var de Vaux som rekryterade språkforskarna och flera av dem kom som vi sett från dominikanernas institution École Biblique et Archéologique Française. Jean Starcky var teamets expert på arameiska. Josef Milik var den främste språkexperten och den som snabbast kunde dechiffrera ett textfragment. Det var därför fader de Vaux lade en orimligt stor arbetsbörda på Josef Milik som fick svårt att slutföra uppdraget. Han lämnade småningom sitt prästerliga kall, gifte sig och flyttade till Paris och förmåddes slutligen att överlämna en hel del av sitt material till nya medarbetare i projektet. Milik dog 2006 vid 83 års ålder.

Av de två amerikaner som Roland de Vaux kallade till sig var Patrick Skehan en 40-årig välrenommerad katolsk forskare, som för sina förtjänster tilldelats titeln monsignore av påven Pius XII. Den andre var Frank M. Cross, en ung forskare i hebreiska som hade varit elev till William Foxwell Albright. Cross kom att dechiffrera tusentals textfragment och har publicerat en stor mängd böcker och artiklar. Han betraktas som en av pionjärerna i arbetet med Dödahavsrullarna och blev sedermera professor i semitiska språk vid Harvarduniversitetet. Frank M. Cross kom att överleva alla sina kollegor och har i flera intervjuer värderat deras insatser, men också påtalat deras brister – ibland med en viss aristokratisk distans.

Den yngste i teamet var John Strugnell, han var bara 23 år när han 1953 började arbeta hos de Vaux, först som assistent åt Josef Milik. Han återvände sedan till England för att doktorera i hebreiska, men avbröt studierna 1960 och återvände till Jerusalem som teamets expert på paleografi (äldre skriftarter). Han tycks ha haft en osedvanlig förmåga att sortera textfragmenten efter de antika skrivarnas olika handstilar. Strugnell var troende kristen, han hade växt upp som protestant men konverterade småningom till katolicismen, troligen som en följd av det nära samarbetet med de Vaux och de andra katolikerna i projektet.

John Strugnell blev en mycket inspirerande och avhållen 220

101406 Bibeln.ORIG.indd 220

10-05-11 09.55.18

Dödahavsrullarna akademisk lärare i England, och sedermera professor vid Harvarduniversitetet. Men i Jerusalem kunde han ibland visa prov på den bitterhet mot staten Israel som förekom bland de engelsmän som sörjde sitt förlorade imperium i Mellanöstern. John Strugnell visade också tecken på en manodepressiv sjukdom som tidvis förvärrades av hans tilltagande alkoholmissbruk.

John Strugnell hade varit kurskamrat med John Allegro men det rådde ingen vänskap dem emellan, snarare tvärtom. Allegro hade varit metodistpastor men bytte karriär och blev en ledande forskare i semitiska språk vid universitetet i Manchester, som rekommenderade honom till Roland de Vaux. Allegro kom till Jerusalem 1953 och till en början fungerade han väl i teamet i The Palestine Museum. Men i januari 1956 höll han ett radioföredrag i BBC där han förklarade att ”Rättfärdighetens lärare” som omnämns i Dödahavsrullarna hade varit ledare för esséerna i Qumran, att han blivit korsfäst av den judiske kungen Alexander Jannaeus cirka 100 f.Kr. och att det var denne Rättfärdighetens lärare som varit förebilden för den myt om Jesu korsfästelse som evangelisterna skulle ha ”stulit” från texterna i Qumran.

De övriga medlemmarna i teamet protesterade mot Allegros tolkning i ett långt brev som publicerades i The Times. Språkforskarna ansåg att det var för tidigt att spekulera i texternas innehåll och tillkomst.

John Allegro var genom sin otålighet och fantasi, men också genom sin öppna attityd gentemot massmedier, en nagel i ögat på teamet i övrigt som lojalt slöt upp bakom Roland de Vaux och den mur som han hade rest kring sitt projekt. Den volym om fragment från grotta 4 som John Allegro utgav 1968 kritiserades sönder och samman av John Strugnell som påvisade både felaktiga läsningar och sakfel, men det var en kritik som också smakade hämndlystnad.

Större framgång hade Allegro med sin populära och personliga bok om Dödahavsrullarna, den svenska översättningen kom ut i 221

101406 Bibeln.ORIG.indd 221

10-05-11 09.55.19

bibeln och arkeologerna tre upplagor. Men John Allegro framträdde alltmer som ateist och när han hade återvänt till England skrev han en märklig bok där han hävdade att kristendomen var sprungen ur hallucinationer framkallade av flugsvamp. Att kollegan Frank M. Cross har kallat John Allegro en charlatan är knappast förvånande.

John Allegro gjorde dock en viktig insats när det gällde de två rullar av kopparplåt med instämplade skrivtecken som hittats i grotta nr 3 och som tillsammans utgjorde dokumentet The copper scroll. De skulle egentligen publiceras av Josef Milik men varken han eller någon annan visste hur man skulle kunna öppna kopparrullarna utan att förstöra dem. Allegro fick tillåtelse att ta rullarna till ett laboratorium i Manchester som lyckades såga upp kopparplåten i smala remsor där texten kunde läsas.

Rullarna visade sig vara listor över sextiofem olika platser där dyrbara skatter gömts undan, kanske dyrbarheter som räddats från templet i Jerusalem innan det förstördes av de romerska legionerna. Josef Milik menade att texten var en saga och hänvisade till liknande berättelser om gömda skatter i den orientaliska sagosamlingen Tusen och en natt. Men Allegro var övertygad om att det rörde sig om verkliga skatter, som ett tänkbart gömställe pekade han ut ruinerna efter kung Herodes palats vid Khirbet Mird.

Han kunde också övertala den nye jordanske riksantikvarien att 1960 få påbörja en utgrävning vid Khirbet Mird som dock blev resultatlös. I dag menar en del experter att Allegro förmodligen hade rätt, och några israeliska arkeologer går nu vidare hans spår.

Kopparrullarna finns nu i arkeologiska museet i Amman och har börjat visa tecken på sönderfall.

222

101406 Bibeln.ORIG.indd 222

10-05-11 09.55.19

Dödahavsrullarna

Kristna och judiska forskare Under sexdagarskriget 1967 kunde Israels armé erövra både Västbanken och östra Jerusalem, och därefter kan man märka ett försiktigt samarbete om Dödahavsrullarna mellan Yigael Yadin och Roland de Vaux. Det israeliska riksantikvarieämbetet tog över projektet i The Palestine Museum, som nu bytte namn till The Rockefeller Museum, men man undvek tillsvidare att direkt lägga sig i publiceringsarbetet. Inom den internationella bibelforskningen växte dock irritationen över bristen på insyn i verksamheten, endast en volym hade kommit ut på 1950-talet, och på 1960-talet utkom fyra.

Roland de Vaux avled 1971, hans vän Pierre Benoit ledde sedan projektet i femton år och då publicerades endast två volymer. Det var framför allt bland de judiska bibelforskarna i USA som alltfler kritiska röster höjdes. Projektets katolska forskare kring de Vaux hade understrukit likheterna mellan esséerna och Jesus rörelse, vilket de tolkade som ett direkt samband. De judiska forskarna hävdade i stället att Dödahavsrullarnas texter framför allt belyste judendomens historia under den romerska tiden, de var en viktig del av det judiska kulturarvet och borde därför göras tillgängliga för alla. Det var i denna irriterade atmosfär som olika rykten spreds om varför de katolska forskarna tycktes vaka över Dödahavsrullarnas hemligheter.

Det var nu som Hershel Shanks, utgivare av den amerikanska tidskriften Biblical Archaeology Review (BAR) inledde en kampanj mot det monopol på materialet som fader de Vaux och hans team hade skaffat sig, och han fick stöd av Geza Vermes, en av vår tids främsta experter på Nya testamentet.

Geza Vermes föddes 1925 i en judisk familj i Belgien. Familjen uppfattade den spirande antisemitismen som ett hot, ty de lät döpa sin son när han skulle börja skolan. De flyttade sedermera till 223

101406 Bibeln.ORIG.indd 223

10-05-11 09.55.19

bibeln och arkeologerna England där sonen blev akademiker, utträdde ur den katolska kyrkan 1957 och konverterade tillbaka till judendomen. Trettio år senare arrangerade Geza Vermes en kongress till 40-årsjubileet av de första fynden av Dödahavsrullarna, det var då han hävdade att hemlighetsmakeriet kring verksamheten i The Rockefeller Museum var århundradets största forskningsskandal.

Samma år, 1987, bröts projektets monopol på textmaterialet i och med att Robert Eisenman publicerade en faksimileutgåva med 1 800 bilder, det var avfotograferingar av Najib Albinas trettio år gamla foton som på okända vägar hade nått honom. Därmed fick forskarvärlden äntligen se vad Roland de Vaux och hans medhjälpare hade hittat i grottorna vid Qumran. Samma år avled Pierre Benoit och efterträddes av John Strugnell som dock avskedades redan efter två år. Skälet var främst att han i en israelisk tidning hade gjort antisemitiska uttalanden, bland annat hävdade han att kristendomen var en högre religion än judendomen och att alla judar borde omvända sig. Det är svårt att avgöra om Strugnells uttalande varit betecknande för hela teamets attityd eller om det var ett tecken på hans bipolära ohälsa. Vid hemkomsten till England kollapsade han och lades in på sjukhus för en längre tid. John Strugnell avled 2007.

Efter att John Strugnell avskedats tog en grupp israeliska experter över hela projektet, dess ledare blev Emanuel Tov och under hans ledning har utgivningsarbetet fått upp farten. Efter sex decenniers pusslande med alla dessa bitar från antika pergamentblad har man nu kunnat rekonstruera väsentliga delar av 850 antika bibliska och utombibliska skrifter och utgivit ett trettiotal volymer. Men allmänheten väntar fortfarande på svaret på frågan: Vad har dessa texter från grottorna vid Döda havet betytt för bibelforskningen?

För språkforskarna och litteraturforskarna har tolkningen av Dödahavsrullarna inneburit att man fått tillgång till flera hundra 224

101406 Bibeln.ORIG.indd 224

10-05-11 09.55.19

Dödahavsrullarna texter på en hebreiska som är tusen år äldre än dem man kände till före fynden 1947. Man kan nu studera hela Gamla testamentet i en hebreisk version som är lika gammal som den grekiska översättningen Septuaginta, alltså från 200-talet f.Kr. Bland Dödahavsrullarna finns också ett flertal utombibliska texter, till exempel Tempelrullen, Krigsrullen, Församlingsreglerna, Kopparrullen. Här kan historikerna få upplysningar om de politiska, sociala och religiösa spänningarna i Palestina både under hasmonéerna och under kung Herodes samt under romarnas ockupation.

Nu kan man också lättare urskilja motsättningarna mellan de stridande grupperna inom judendomen, till exempel sadduccéer, fariséer och esséer.

Ruinerna vid Qumran För arkeologerna var upptäckten av grottorna och ruinerna vid Qumran förbryllande och gav upphov till olika tolkningar, vilket i sin tur berodde på bristerna i de Vaux utgrävningar; så här i efterhand kan man ju konstatera att teamet i The Palestine Museum saknade professionella arkeologer.

Under utgrävningarna av ruinerna vid Qumran frilades en samling antika byggnader som hade ingått i ett större komplex.

Där fanns en uppdämd bäck och från dammen flöt friskt vatten genom rännor och ledningar till ett par små bassänger för rituella dop och slutligen ned till ett krukmakeri med två keramikugnar.

I anläggningens centrum stod ett försvarstorn och därintill en byggnad som man tror inrymde en möteslokal. I denna ruin hittade man också ett fem meter långt bord samt två bläckhorn, fynden kan tyda på att det i husets övervåning funnits en skrivarstuga där man kopierade de gamla handskrifter som sedan arkiverades i grottorna. I ett annat hus fanns ett stort rum som sannolikt varit den gemensamma matsalen, ty i ett angränsande förrådsrum 225

101406 Bibeln.ORIG.indd 225

10-05-11 09.55.19

bibeln och arkeologerna hittades ett tusental tallrikar, bägare och skålar. Man beräknar att anläggningen har härbärgerat cirka 200 personer, men utgrävarna har inte hittat några sovrum eller dormitorier, troligen har man övernattat i tält eller i grottorna. På de öppna gårdarna mellan husen stötte arkeologerna på gropar med begravda djurben som varit rester efter måltider, där finns ben efter får, lamm, getter och nötboskap. Djurbenen har antagligen begravts för att de ansågs vara ”heliga”, kanske hade vissa måltider en religiös innebörd.

Enligt de antika författarna fick endast män vara medlemmar av esséernas samfund, och de skulle leva i celibat – och det är just detta som varit en stötesten för den arkeologiska tolkningen av ruinerna. Öster om ruinerna hittade man nämligen en stor gravplats med cirka 1 100 gravar av vilka de Vaux lät undersöka 26. Det var en välordnad nekropol där gravarna låg i rader, de döda var placerade med huvudet i söder, fötterna mot norr. De gravar som låg närmast de ruinerade byggnaderna innehöll endast manliga skelett, men i nekropolens utsträckning längre österut hittade man kvinnogravar. Att esséerna med sina krav på celibat skulle ha tillåtit att kvinnor begravdes bland männen är knappast troligt, och därför kom den blandade gravplatsen att användas som ett argument mot Roland de Vaux och hans tes att anläggningarna vid Qumran skulle ha fungerat som ett slags kloster för den judiska sekten esséerna.

Men när man nu granskar de opublicerade rapporterna från utgrävningarna vid Qumran kan man konstatera att de Vaux och hans medhjälpare varit ganska oerfarna. Det visar sig nämligen att kvinnogravarna ligger helt utanför männens nekropol, gravarna är också annorlunda orienterade och grundare, kvinnoskeletten ligger närmare markytan än mansskeletten. Undersökningen av de dödas tänder visar också att kvinnornas tänder är mer slitna än männens och det på ett sätt som är vanligt bland ökennomaderna, som inte kan undgå att få sandpartiklar i sin föda. Den slutsats 226

101406 Bibeln.ORIG.indd 226

10-05-11 09.55.19

Dödahavsrullarna man nu drar är att dessa kvinnogravar innehåller skeletten av muslimska beduinkvinnor och att de är minst tusen år yngre än mansskeletten i nekropolens centrum. De osteologiska undersökningar som man kunnat göra av de begravda männen visar att de sällan uppnått fyrtio års ålder. En modern analys av fader de Vaux utgrävningar visar alltså att han haft rätt när han menade att det var esséer som bodde och verkade i anläggningen vid Qumran, men också att hans bristande rapportering samt frånvaron av professionella arkeologer har fördröjt den slutliga tolkningen av ruinerna med sextio år.

Av de antika författarnas uppgifter om esséerna framgår att det rört sig om en stor och välorganiserad sekt med cirka 4 000 medlemmar som bott över hela Palestina, de fanns i Jerusalem och de bodde också vid nordändan av Döda havet, vilket ju kan stämma med den geografiska belägenheten av ruinerna vid Qumran. Esséernas ursprung är höljt i dunkel, men de tycks redan vid mitten av 100-talet f.Kr. ha samlat sig som en proteströrelse riktad mot offerhögtiderna i Jerusalems tempel och mot översteprästerna där.

Deras skrifter talar om en ledargestalt, ”Rättfärdighetens lärare”, som tydligen varit den som organiserat rörelsen och författat dess regler.

Det ställdes stränga krav på den som ville inträda i esséernas samfund, endast män över arton år fick tillträde och då endast efter en treårig prövotid. Reglerna föreskrev rituell renhet och celibat, ovillkorlig lydnad och vördnad för de äldre. Dessutom måste man avstå från privat egendom. I gryningen förrättade man morgonbön vänd mot soluppgången, och man hade bönestunder både före och efter den gemensamma måltiden. Esséerna förkastade slaveriet och vägrade delta i de blodiga djuroffren på Tempelberget i Jerusalem.

Esséerna vördade Mose lag och vårdade alla antika handskrifter.

De ansåg att själen var odödlig, men om de trodde på kroppens återuppståndelse efter döden är osäkert.

227

101406 Bibeln.ORIG.indd 227

10-05-11 09.55.20

bibeln och arkeologerna Både samfundets regler och den omfattande kopieringen av antika handskrifter tyder på att esséerna varit intellektuella och för sin tid väl utbildade. På så sätt skiljer sig esséerna från senare väckelserörelser, till exempel de som leddes av Johannes Döparen eller Jesus från Nasaret. Det finns därför inget skäl att tro att Jesus varit medlem i esséernas samfund vid Qumran.

228

101406 Bibeln.ORIG.indd 228

10-05-11 09.55.20

Jesusrörelsen

Jesu verksamhet och dramatiska död berättas i Nya testamentet, men han finns också omnämnd av romerska historiker som upphovsman till en väckelserörelse som vållade myndigheterna en hel del bekymmer. I skrifterna om Jesus finns legender och mirakelberättelser, till exempel om hans födelse och uppståndelse. Men där finns också iakttagelser som mycket väl kan vara autentiska och gå tillbaka på ögonvittnesskildringar som har levt vidare genom muntlig tradition. Vid den här tiden var ju den muntliga berättarkonsten både vanligare och viktigare än den nedskrivna berättelsen. Jesus måste ha varit en fascinerande person med en betydande auktoritet eftersom han fick så många beundrare och anhängare. Det är därför inte förvånande att han fick rykte om sig att vara den väntade Messias, och att han därför uppfattades som ett hot mot den bestående ordningen, både av översteprästen Kaiafas och av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Men det var först efter korsfästelsen och mystiken kring Jesu försvunna kropp som han fick rykte om sig att ha varit av gudomlig börd. Och det var då som myterna kring honom skapades, de myter som än i dag skymmer sikten och gör det svårt för forskarna att få syn på den historiske Jesus.

Jesus och hans närmaste vänner vandrade från stad till stad i södra Galiléen och norra Judéen, de botade sjuka och predikade 229

101406 Bibeln.ORIG.indd 229

10-05-11 09.55.20

bibeln och arkeologerna att Gudsriket var nära förestående. Flera av lärjungarna var släkt med Jesus och med varandra. De var yrkesmän ur den lägre medelklassen, hade familj och delade hus med sina släktingar. Varför de plötsligt lämnade hus och hem vet vi inte, men det kan knappast enbart ha berott på att Jesus från Nasaret var en ovanligt karismatisk person, det kan också bero på att de blivit arbetslösa.

I bakgrunden skymtar den ekonomiska och sociala kris som bröt ut efter kung Herodes död år 4 f.Kr., då ståtrövare härjade i landet och kungapalatsen plundrades, då tempelbygget i Jerusalem avstannade och då romarna ökade skattetrycket på den judiska befolkningen.

Nya testamentet Den som inte är väl inläst på Bibeln föreställer sig nog att Nya testamentet enbart handlar om Jesus, men så är det ju inte. Det är bara de inledande fyra evangelierna som berättar om den judiske profeten och mirakelmannen Jesus från Nasaret, hans liv och verksamhet, hans avrättning och föregivna uppståndelse efter döden.

Evangeliernas författare känner vi till namnet: Matteus, Markus, Lukas och Johannes, men vilka personer som döljer sig bakom namnen vet vi inte. Man antar att Markus var följeslagare och skrivare åt aposteln Petrus när denne begav sig till Rom, på samma sätt som Lukas var vän och följeslagare till Paulus, som blev Jesusrörelsens främste missionär. Bibelforskarna är också överens om att det är Lukas som har författat Apostlagärningarna där det berättas om hur Jesu lärjungar missionerade runt om i Medelhavsländerna och hur de åstadkom den väckelse som gav upphov till kristendomen som en särskild religion, en utbrytning ur den judendom som Jesus själv hade bekänt sig till.

Apostlagärningarnas första sju kapitel berättar hur Jesusrörelsen uppstod i Jerusalem och hur den organiserades av personer som 230

101406 Bibeln.ORIG.indd 230

10-05-11 09.55.20

Jesusrörelsen själva hade sett och hört Jesus predika. De kunde peka ut både platsen för korsfästelsen och även den gravgrotta där man lagt Jesu lik som sedan på ett obegripligt vis spårlöst försvann. Denna första församling av Jesustroende judar i Jerusalem hade tre stöttepelare: den äldste aposteln Petrus, den unge älsklingslärjungen Johannes samt Jesu bror, Jakob.

När apostlarna reste ut för att missionera stannade Jakob kvar som ledare för församlingen i Jerusalem; efter Jakobs död övergick ledningen till hans kusin Simon. Men i församlingen ingick också en grupp grekisktalande judar som var inflyttade från de judiska minoriteterna i grekiskdominerade städer som Antiokia och Alexandria. Apostlagärningarna nämner hur dessa invandrade judar klagade över att man vid matutdelningen missgynnade de grekisktalandes änkor. Man beslöt då att utse en grupp om sju personer som skulle organisera de gemensamma måltiderna. Alla de sju som utsågs – och som alltså blev rörelsens första diakoner – bar grekiska namn, den ledande bland dem var Stefanos.

De första missionärerna Breven i Nya testamentet är riktade till olika församlingar inom Jesusrörelsen, och de var avsedda att läsas upp när man hade möte. För en del brev gäller att man inte vet vem som varit avsändare, men de flesta breven är skrivna av Paulus, den nya rörelsens främste ideolog och organisatör. Paulus brev är de äldsta texterna i Nya testamentet, de dateras till 50-talet. Inte förrän tjugo år senare nedtecknades de muntliga berättelserna om Jesus till de tre första evangelierna, medan det dröjde ända till första seklets slut innan Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken föreligger i skriftlig form. Paulus skrev sina brev på grekiska eftersom de var adresserade till de kristna församlingarna i grekisktalande städer.

Men även de fyra evangelierna är avfattade på grekiska, vilket 231

101406 Bibeln.ORIG.indd 231

10-05-11 09.55.20

bibeln och arkeologerna betyder att också de ingick i missionsverksamheten bland greker och grekisktalande judar. Det är därför det hebreiska namnet Messias bara förekommer två gånger i Nya testamentet, annars används den grekiska översättningen, Christos. Forskningen utgår emellertid från att evangelierna var översatta till grekiska från muntliga berättelser på arameiska, det språk som allmänt talades av den judiska befolkningen i Palestina.

Den kristna missionen bland greker och andra hedningar var emellertid inte självklar. Skillnaderna och motsättningarna mellan judisk och grekisk kultur blev redan från början ett problem för Jesusrörelsens ledare, och utlöste småningom en allvarlig kris. På ena sidan stod Paulus som kom från Tarsos i Mindre Asien och hade besökt både Efesos, Antiokia, Damaskus och andra grekiska städer. Han hävdade att apostlarna skulle missionera inte bara bland judarna utan också bland grekerna. På andra sidan stod Jakob som menade att budskapet om att Jesus var Messias bara angick de omskurna judarna, det borde inte riktas till de ickeomskurna, det vill säga greker och andra hedningar. Jakob stod alltså för den bland dåtidens judar vanliga fientliga attityden till den grekiska kulturen, medan Paulus redan var integrerad i den.

Vid ett möte i Jerusalem med Jesusrörelsens ledare, troligen år 49, segrade ändå Paulus linje, och han och hans följeslagare fick klartecken att missionera bland greker och andra hedningar.

Det är i det sammanhanget som evangelisterna börjar skriva ned berättelserna om Jesus på grekiska och Paulus skriver sina brev till församlingarna i de grekiska städerna, bland annat brevet till galaterna (3:28) där han pläderar för jämställdhet och enighet inom den kristna gemenskapen: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Paulus idéer om jämställdhet och de kristnas praktiska tillämpning av denna ideologi blev en viktig faktor i Jesusrörelsens snabba utbredning inom det romerska riket. Varje församling utsåg en 232

101406 Bibeln.ORIG.indd 232

10-05-11 09.55.20

Jesusrörelsen grupp diakoner och diakonissor som skulle se till att de fattiga fick mat och omvårdnad. Särskild omtanke ägnades åt de många krigsänkorna, vilket i sin tur ledde till att välbärgade äldre kvinnor gjorde donationer till församlingen som på så sätt kunde förstärka sin ekonomi.

Den kristna rörelsen fick redan tidigt en fast organisation som var baserad på den så kallade apostoliska successionen. Det var en föreställning om att Jesus före sin död hade överfört sin auktoritet över rörelsen till de tolv apostlarna som sedermera överförde denna auktoritet till biskoparna, som var de kristnas ledare i varje stad. Ju mer rörelsen växte, desto mer ökade biskoparnas makt och ekonomiska resurser.

Jesusrörelsens banerförare Petrus och Paulus kom på olika vägar att bege sig till Rom. Petrus skulle missionera i Trastevere, hamnkvarteren på ”andra sidan Tibern” dit de judiska krigsfångarna från Pompejus erövringar i Palestina hade blivit tvångsförflyttade.

Paulus skulle predika i de grekiska invandrarnas kvarter på berget Aventinen. Uppenbarligen hade missionen framgång, men den avbröts av pogromerna mot judar och kristna då de utpekades som skyldiga till den katastrofala brand som ödelade Roms centrum år 65. Det var troligen då som både Petrus och Paulus avrättades.

Petrus blev begravd bland mausoléerna på Vatikanbergets sluttning ner mot Trastevere, Paulus jordades på den begravningsplats som låg nedanför Aventinen utmed vägen till Ostia. Deras gravar hölls i helgd av den kristna församlingen i Rom och blev snart ett viktigt mål för kristna pilgrimers vallfärder.

233

101406 Bibeln.ORIG.indd 233

10-05-11 09.55.20

bibeln och arkeologerna

Aelia Capitolina Medan den kristna missionen hade framgång i de grekiska städerna blev livet svårare för den ursprungliga församlingen i Jerusalem.

Både Stefanos och Jakob dödades när de i sin förkunnelse angrep templets präster. Men församlingen överlevde förföljelserna och även romarnas plundring av Jerusalem år 70. När Eusebios på 300-talet skriver den kristna kyrkans tidigaste historia namnger han de fjorton biskopar som efterträdde Jakob som ledare för församlingen i Jerusalem – alla var de omskurna men Jesustroende judar.

Judarnas uppror mot Rom under åren 66–70 slutade i ett förkrossande nederlag, Jerusalem plundrades och Jahves tempel raserades till grunden. Den årliga avgiften om en halv sikel som varje judisk man betalat till Jahves tempel skulle i fortsättningen drivas in som en skatt till Jupitertemplet i Rom. Segrarna, kejsar Vespasianus och hans son Titus, förde templets dyrbarheter i ett bejublat triumftåg genom Rom. Den största trofén var den sjuarmade kandelabern i gediget guld som finns avbildad på relieferna inuti Titus triumfbåge vid Forum Romanum. De erövrade skatterna ställdes sedan ut på Forum Pacis, det Fredstorg som Vespasianus lät bygga.

Men ännu var det inte fred i Palestina, även om befolkningen hade decimerats genom kriget och genom deportationer. Nya romerska kejsare försökte med våld tvinga de Jahvetrogna judarna till underkastelse, vilket bara ledde till nya revolter. Kejsar Hadrianus insåg att den judiska nationalismen var rotad i den urgamla religionen, och gjorde därför flera inskränkningar i judarnas religionsutövning, han förbjöd både omskärelse och firande av sabbaten. Den judiska befolkningen i Palestina satte sig då till motvärn, och år 132 samlade man sig till ett uppror som dock efter några år slogs ner av de romerska legionerna.

234

101406 Bibeln.ORIG.indd 234

10-05-11 09.55.20

Jesusrörelsen Nu blev Jerusalem jämnat med marken och på ruinerna lät Hadrianus uppföra en helt ny stad, planlagd som ett romerskt härläger. Denna garnisonsstad fick namnet Aelia Capitolina och där förlades Roms tionde legion, Legio X Ferrata. På stadsberget uppfördes ett tempel till den romerske statsguden Jupiter, och på galgberget Golgata byggdes ett tempel till gudinnan Venus. Inga judar fick längre bo i Aelia Capitolina, och namnet Jerusalem försvann ur hävderna, det fanns bara kvar i judarnas och de kristnas heliga skrifter. Den kristna församlingen i Jerusalem fick emellertid fortsätta sin existens, men förklarligt nog valde man i fortsättningen sina biskopar bland stadens grekiska invånare. Det hade nu gått hundra år efter Jesu död, och både den första och den andra generationens ögonvittnen hade gått ur tiden. Det Jerusalem som Jesus och hans lärjungar hade upplevt fanns inte längre.

Traditionerna om Jesus och hans verksamhet levde kvar, dels i de berättelser som fanns i både Nya testamentet och i andra skrifter, dels i lokala minnesmärken i Galiléen och Judéen. Dit kom nu kristna pilgrimer som ville se och uppleva de platser som genom Jesu närvaro blivit helig mark: jungfru Marie bebådelse i Nasaret, Jesu födelse i Betlehem, hans möte med Johannes Döparen vid Jordanfloden, Petri hus i Kapernaum. Och i Aelia Capitolina visste man att romarna byggt ett Venustempel över den grotta där enligt traditionen Jesus varit gravlagd.

Det var med dessa pilgrimers identifikation av de bibliska platserna som Nya testamentets arkeologi tog sin början, det var också pilgrimernas önskemål och krav som styrde byggandet av monument och kyrkor.

235

101406 Bibeln.ORIG.indd 235

10-05-11 09.55.21

bibeln och arkeologerna

Jerusalems stadskarta vid tiden för Jesu död. Golgata och graven låg då utanför stadsmuren.

Konstantin den store Det romerska imperiet var en militärdiktatur som var grundad på lydnad och lojalitet mot den som utropats till imperator. Detta skulle varje undersåte demonstrera genom att offra framför imperatorns/kejsarens bild som till en gudabild. Men de kristna ville inte erkänna kejsaren som en gud, deras lojalitet var riktad till den egna församlingens biskop och diakoner som i ord och handling visade omsorg om de fattiga och sjuka. Berättelsen om Jesu död 236

101406 Bibeln.ORIG.indd 236

10-05-11 09.55.21

Jesusrörelsen

Jerusalem /Aelia Capitolina på Konstantin den stores tid.

Gravkyrkan med Martyrium och Anastasis låg då innanför den utvidgade stadens murar.

och uppståndelse väckte hopp om att alla människor skulle få ett nytt och bättre liv efter döden. Ju mer Jesusrörelsen växte och fick folkligt stöd, desto svårare blev det för de romerska kejsarna att hålla den kristna kyrkans ledare utanför rikets administration, särskilt som alltfler kvinnor i de kejserliga och aristokratiska familjerna lät döpa sig.

Konstantin den store var den förste romerske kejsare som öppet stödde den kristna rörelsen och som demonstrerade ett förakt för de hedniska kulterna. När han år 312 hade erövrat Rom från sin hedniske motkejsare donerade han sin hustrus palats, Lateranen, 237

101406 Bibeln.ORIG.indd 237

10-05-11 09.55.22

bibeln och arkeologerna till Roms biskop som residens. Där bredvid byggde han en stor kyrka med tillhörande baptisterium, ett dopkapell för den som ville döpa sig i den kristna gemenskapen. Därefter uppförde han minneskapell över både Petri och Pauli gravar med tillhörande basilika, en stor hall där pilgrimerna skulle samlas för att gå i procession runt monumentet över apostlagraven. För att åstadkomma detta på Vatikanberget exproprierade han den hedniska nekropolen och fyllde igen alla mausoléer och gränderna mellan dem så att det skapades en enorm plattform. På denna plattform uppfördes sedan den första Peterskyrkan som hade sitt högaltare rakt ovanför Petri grav. Konstantin den stores Petersbasilika stod i trettonhundra år innan den ersattes av den nuvarande Peterskyrkan.

Konstantin den store avskaffade korsfästelsen som metod för dödsstraff, och när han år 325 blivit herre även över Mellanöstern satsade han stora resurser för att uppföra kristna monument och kyrkor i Palestina. Rådgivare var hans fromma moder änkekejsarinnan Helena, biskopen Makarios i Aelia Capitolina som förvaltade de lokala traditionerna om Jesus, samt Eusebios som var ärkebiskop över Palestina och residerade i Caesarea. Eusebios har skrivit den tidigaste kyrkans historia samt en biografi över Konstantin den store. De båda biskoparna tycks inte ha haft några svårigheter att övertala kejsaren att riva det Venustempel som Hadrianus hade byggt på det område där de kristna menade att Jesu grav skulle finnas. När rivningsarbetena pågick kom änkekejsarinnan Helena till platsen, och tillsammans med biskop Makarios fick hon uppleva hur man i spillrorna av det hedniska templet hittade resterna av ett stort kors som man genast identifierade som Jesu kors.

Rivningen av Venustemplet blottlade ett område som på Jesu tid hade varit ett övergivet stenbrott, och eftersom området låg utanför stadsmuren hade det använts till både avrättningar och begravningar. På platsen fanns en bergknalle som enligt den lokala 238

101406 Bibeln.ORIG.indd 238

10-05-11 09.55.22

Jesusrörelsen traditionen var galgbacken Golgata, där romarna hade korsfäst både Jesus och andra dödsdömda. I berget bakom stenbrottet fanns flera uthuggna gravgrottor, och en av dessa hade utpekats som den grotta där man inför sabbaten hade deponerat Jesu lik i väntan på att få begrava honom. Men under sabbaten hade kroppen oförklarligt försvunnit, och Jesu lärjungar var övertygade om att han återuppstått till livet efter att ha varit död i fyrtio timmar – gravgrottan blev till Anastasis, Uppståndelsens grotta.

Kejsarens arkitekter stod nu inför uppgiften att förena de två heliga kultplatserna, Golgata och Anastasis, i en och samma helgedom. Man löste problemet genom att frilägga grottan från själva berget så att Anastasis blev ett eget monument som pilgrimerna kunde gå runt i procession. På Golgata ställde man ett monumentalt kors där man kunde samlas för gudstjänst. Platsen där monumenten stod inramades av byggnader till en stor gård, vid dess ena sida stod Anastasis och vid andra sidan uppfördes en stor basilika vars ingång låg vid huvudgatan genom staden som nu återfick sitt gamla namn, Jerusalem. Den spanska nunnan Egerias berättelse från en pilgrimsfärd till Jerusalem på 380-talet ger en inblick i hur platsen då såg ut och vilka ceremonier som då utfördes på Långfredagen till åminnelse av Jesu död: … Så sätter man fram en stol åt biskopen på Golgata, bakom korset som nu står där. Biskopen sätter sig på stolen, framför honom ställer man ett bord med en linneduk, runt om bordet ställer sig diakonerna. Så bär man fram ett skrin av förgyllt silver i vilket det heliga träet från Korset ligger; skrinet öppnas och man tar fram innehållet och lägger det på bordet, både korset och trätavlan med inskriften. När det lagts där griper biskopen tag i korsets ändar med båda händerna, medan han sitter, och diakonerna står runt om och bevakar det. Man bevakar det eftersom det är brukligt att både de troende och de som kandiderar för dopet knäfaller vid bordet, kysser det heliga korset och sedan går vidare. Och eftersom det hänt en gång, jag vet inte när,

239

101406 Bibeln.ORIG.indd 239

10-05-11 09.55.22

bibeln och arkeologerna att någon bet med tänderna i korset och på så sätt rövade bort en flisa, står diakonerna runt om bordet och vakar över att ingen vågar göra så igen.

Egerias berättelse om pilgrimen som lyckades bita till sig en flisa av den träbit som sades komma från Jesu kors är en av de tidigaste exemplen på de kristnas övertro på relikernas magiska kraft. Änkekejsarinnan Helena förstod också att dessa heliga reliker kunde användas för att värva fler proselyter till den kristna kyrkan. När hon hade flyttat tillbaka till Rom bodde hon i palatset Sessorium och där byggde hon kyrkan Santa Croce in Gierusalemme som skulle härbärgera de reliker som hon fört med sig från Jerusalem.

I kyrkans sidokapell kan man nu beskåda en bit av Jesu kors, två taggar ur törnekronan, en grov spik samt en bit av namntavlan med den blasfemiska inskriften ”Jesus från Nasaret judarnas konung”.

Där finns också Tomas Tvivlarens finger, det finger som han stack in i såret som den uppståndne Jesus visade honom. I guideboken över kyrkan står det att Helenas fynd av Jesu kors är ett historiskt faktum som absolut inte kan betvivlas. Tron på de heliga relikerna är tydligen inte ett passerat stadium i kristenhetens historia!

Jesusarkeologin Evangeliernas berättelse om Jesu predikovandringar är komprimerad, därför vet vi inte om de pågick hela året eller bara säsongsvis.

Inte heller vet vi om Jesus firade påsken i Jerusalem varje år eller om han var där bara en enda gång. Men det framgår att han under vandringarna fick mat och logi hos släktingar och vänner och att han inte släpade med sig sina ägodelar; därför är det knappast möjligt att hitta några arkeologiska lämningar efter Jesu liv och verksamhet. Ändock pågår det ett idogt letande efter platser, byggnader och föremål som kan sättas i samband med Jesus eller hans lärjungar. Det har till och med skapats en ny forskningsgren, 240

101406 Bibeln.ORIG.indd 240

10-05-11 09.55.22

Jesusrörelsen The Jesus Archaeology, som hade sin första konferens i Jerusalem vid millennieskiftet 2000. Av konferensrapporten Jesus and Archaeology som kom ut 2006 framgår att man inser svårigheterna att hitta några föremål som har varit i Jesu händer, men man menar att det finns ruiner av hus som Jesus kan ha besökt och att det finns platser där Jesus har varit. Det är därför man gör utgrävningar i Nasaret, Kapernaum, Bethsaida och andra platser.

Man menar också att de arkeologiska undersökningarna i Galiléen kan visa oss den religiösa, sociala och politiska miljö i vilken Jesusrörelsen uppstod.

Men vad kan de arkeologiska fynden, ruinerna och artefakterna, berätta om de idéer som Jesus ville predika eller om det budskap som hans apostlar spred till både omskurna och ickeomskurna? Jag måste erkänna att jag känner stor tvekan inför Jesusarkeologins anspråk. De arkeologiska fynden kan inte ersätta Jesusrörelsens tankeinnehåll, men de kan ibland belysa detaljer i Nya testamentets berättelser. Men det är vanskligt att tillämpa arkeologins metoder på ett enskilt livsöde. Och när man låter ett enskilt fynd ”bekräfta” en utsaga eller ett förlopp i Bibeln rör det sig knappast om vetenskaplig arkeologi, utan snarare om biblisk journalistik. Det är ”fyndet” som gör att arkeologin så lätt får massmedialt intresse, det gäller inte minst de arkeologiska fynden i Bibelns länder. Dessvärre har denna ”bibliska” arkeologi alltmer tagit intryck av journalistikens attityder.

I den ovan nämnda konferensrapporten förtecknar utgivaren de sju viktigaste arkeologiska upptäckterna som kan relateras till Nya testamentet. Listan toppas av den vita sten i Gravkyrkan i Jerusalem som antas utmärka den plats där Jesus korsfästes.

När den amerikanska tidskriften Biblical Archaeology Review (BAR) år 2009 jubilerade med att ge ut sitt tvåhundrade nummer presenterade man en lista på de tio viktigaste arkeologiska fynden i Heliga landet, den är kronologiskt ordnad så att den börjar 241

101406 Bibeln.ORIG.indd 241

10-05-11 09.55.23

bibeln och arkeologerna med bronsåldersportalen i Ashkelon och slutar med fyndet i Nag Hammadi i Egypten av tretton pergamentvolymer med gnostiska texter från senantiken.

Den mest utförliga tio-i-topp-listan återfinns i boken Excavating Jesus där två amerikanska bibelforskare, John Dominic Crossan och Jonathan L. Reed, tålmodigt gräver sig ner genom de olika lagren av vittnesbörd om Jesus, både i bibeltexten och i det arkeologiska materialet. Av pedagogiska skäl har jag valt att presentera den arkeologiska listan i omvänd ordning.

10. Fynd som bekräftar att judarna (inklusive Jesusrörelsen) iakttog de föreskrivna reglerna för renhet. Det handlar främst om fynd av små bassänger för rituella dop samt muggar av kalksten som användes vid den obligatoriska fottvagningen.

9. Utgrävningarna av byarna Jodefat och Gamla som ger en bra bild av det dagliga livet på landsbygden på Jesu tid.

8. Utgrävningarna av Masada och Qumran, två ruiner som demonstrerar judarnas motstånd mot romarnas ockupation.

Masada exemplifierar det militära upproret, Qumran demonstrerar hur vårdandet av den kulturella traditionen också kunde vara ett passivt motstånd.

7. Sepphoris och Tiberias, två städer som visar hur Herodes Antipas var angelägen om att hellenisera Galiléen på Jesu tid.

6. Caesarea och Jerusalem som vittnar om kung Herodes imponerande byggnadsverksamhet decennierna före Jesu födelse.

5. Fynden vid Gennesaretsjön, dels en antik ruin som antas vara det hus där aposteln Petrus hade sitt hem, dels en antik roddbåt av den typ som Petrus och hans vänner kan ha använt när de fiskade.

4. Foten av en korsfäst man med en spik genom hälen, hittad i en benkista i en grav i Jerusalem.

242

101406 Bibeln.ORIG.indd 242

10-05-11 09.55.23

Jesusrörelsen 3. En inskrift med namnet Pontius Pilatus funnen i Caesarea.

2. En benkista med det inristade namnet Kaiafas funnen i en grav i Jerusalem.

1. En benkista med påskriften ”Jakob son till Josef, bror till Jesus”. (Fyndet kommer från en antikhandlare i Jerusalem, och påskriften misstänks vara en modern förfalskning.)

En analys av listan visar att författarna har arrangerat den i två delar. Nummer 10–6 har bara en indirekt anknytning till Jesus, de ska i stället belysa viktiga fenomen i Palestina på Jesu tid, exempelvis urbaniseringen av Galiléen jämsides med det traditionella livet i bondbyarna samt helleniseringen av judarnas städer under kung Herodes regim men också motståndet mot det grekiska-romerska inflytandet. Nummer 5–1 är enstaka fynd som har fått stor uppmärksamhet, trots deras lösa anknytning till Jesus. Namninskrifterna Pontius Pilatus, Kaiafas och Jakob är dock intressanta, ty dessa personer finns ju även omnämnda i Nya testamentets berättelser om Jesus. Fynden kan gälla som en bekräftelse på att de här personerna verkligen existerat, och då kan inskrifterna ses som ett indicium på att även Jesus har existerat som historisk person.

Fynden i Kapernaum Den lilla staden Kapernaum, vid Gennesaretsjön, var den plats där Jesus först blev känd för att kunna bota sjuka. Enligt evangelierna bodde Jesus en tid i Kapernaum och det var här de första lärjungarna anslöt sig till honom. Det var fyra unga fiskare, dels brödraparet Petrus och Andreas, dels Sebedaios söner Jakob och Johannes. I januari 1986 hittade man i sjön vraket av en antik fiskebåt, den är åtta meter lång och har haft plats för tolv roddare plus en rorsman och den har med kol 14-metoden daterats till Jesu tid. Det var säkert en vanlig typ av båt bland Kapernaums fiskare 243

101406 Bibeln.ORIG.indd 243

10-05-11 09.55.23

bibeln och arkeologerna men entusiasmen över fyndet har lett till att den numera är känd som ”Jesusbåten”.

Pilgrimen Egeria kom också till Kapernaum och skriver i sin dagbok: ”I Kapernaum har apostlafurstens hus byggts om till kyrka med de ursprungliga väggarna kvar … Här finns också den synagoga där Herren botade en man som blivit besatt av djävulen.”

Egerias berättelse har bekräftats av utgrävningar som under åren 1968–1985 gjordes av Franciskanerordens arkeologer i den ruin som enligt gammal tradition skulle innehålla aposteln Petrus hus.

Det är ett byggnadskomplex som genomgick flera faser under antiken. I det understa lagret fanns ett bostadshus som restaurerades i slutet av första århundradet e. Kr. Då fick den stora hallen ny väggputs, de vanliga husgeråden försvann och i stället fann utgrävarna stora förrådskrukor samt en mängd oljelampor – bostadshuset hade blivit en församlingslokal. På 300-talet blev huset ombyggt till kyrka med väggmålningar med blomstermotiv, på väggarna har fromma pilgrimer ristat kristna böner på grekiska, syriska och hebreiska. Det var denna nya kyrka som Egeria besökte. Den här kyrkan revs på 400-talet för att ge plats åt ett martyrium, ett åttakantigt minneskapell över den heliga platsen, men byggnaden raserades på 600-talet då araberna erövrade Palestina.

Utgrävningarna kan varken bekräfta eller förneka traditionen om Petrus hus i Kapernaum. Men att byggnaden brukades och vårdades i flera hundra år tyder på att traditionen har varit mycket stark och den kan mycket väl ha börjat ganska snart efter att Petrus dött martyrdöden i Rom någon gång på 60-talet.

244

101406 Bibeln.ORIG.indd 244

10-05-11 09.55.23

Jesusrörelsen

Ossuarierna Tre av de fyra viktigaste fynden på den arkeologiska topplistan är små benkistor av kalksten, så kallade ossuarier, från Jesu tid som hittats på flera ställen utanför det antika Jerusalem, något som kräver sin särskilda förklaring. Allteftersom Herodes byggnationer i Jerusalem färdigställdes uppstod ett överskottslager av mindre kalkstensblock men också ett överskott av undersysselsatta bildhuggare. I den situationen kan man se hur det uppstår en ny genre av gravmonument som kan dateras till Jesu levnadstid och fram till templets förstörelse år 70. Det rör sig om nästan tusen halvmeterstora ossuarier som arkeologerna har hittat runt om Jerusalem, men bara där.

Bakgrunden är den att judarna, till skillnad mot greker och romare, inte ville kremera sina döda utan deponerade dem i gravgrottor som förseglades med stora stenblock. När kroppen hade upplösts föste man ihop skelettdelarna i en grop så man fick plats för nya lik. Men under det sista decenniet f.Kr. började de välbeställda familjerna i Jerusalem att samla ihop de dödas ben i dekorerade benkistor av kalksten, man lade ofta ben från flera personer i samma ossuarium. Det som gör de här ossuarierna så intressanta för utforskningen av Nya testamentet är påskrifterna av de dödas namn. Arkeologen Eleazar Sukenik höll 1931 ett föredrag i Berlin om gravfynden i Jerusalem och kunde då visa bilder på ett ossuarium med påskriften ”Jesus son till Josef”. För de troende kristna var fyndet förbryllande – hur kunde det finnas skelettdelar kvar efter den till himlen uppstigne Jesus?

När man 1980 uppförde ett hyreshus i en förort till Jerusalem stötte man på en gravgrotta med sex benkistor som väckte sensation. Ty det ena ossuariet hade påskriften ”Maria”, på en annan stod det ”Josef” och på en tredje kunde man läsa ”Jesus son till Josef”. Detta var uppenbarligen en familjegrav. Men kunde det verkligen vara en familjegrav för Jesus från Nasaret och hans 245

101406 Bibeln.ORIG.indd 245

10-05-11 09.55.23

bibeln och arkeologerna föräldrar – i så fall skulle det ju kunna vara ett bevis för att uppståndelsen aldrig hade ägt rum! Gåtan fick sin lösning när man 1994 publicerade en katalog över de 835 judiska ossuarier som då fanns i de israeliska museerna. I katalogen redovisades 147 mansoch kvinnonamn. Det näst vanligaste mansnamnet var Josef (19) följt av Jesus (10), det näst vanligaste kvinnonamnet var Maria (20). Tydligen kunde vem som helst heta Jesus och vara son till en Josef och en Maria.

Mot den här bakgrunden är det svårt att förstå mediehysterin kring det ossuarium som har påträffats hos en antikhandlare i Jerusalem och som har påskriften ”Jakob son till Josef bror till Jesus”.

Fyndet presenterades vid en stor presskonferens i Washington den 21 oktober 2002 och samtidigt kungjorde Biblical Archaeology Review med braskande rubriker att detta fynd var ett arkeologiskt bevis för att Jesus verkligen hade existerat. I tidskriften beskrivs fyndet av André Lemaire, en välkänd fransk epigrafiker (expert på antika inskrifter), som försäkrade att den arameiska påskriften är autentisk och bör dateras till år 63, den är därmed det äldsta epigrafiska vittnesbördet om Jesus från Nasaret. Lemaire tror också att ossuariet innehållit benen av Jesu bror Jakob. Två veckor senare ställdes benkistan ut i Toronto där Society of Biblical Literature hade sitt stora internationella årsmöte som då ägnade stor uppmärksamhet åt Jakobs ossuarium. Men riksantikvarieämbetet i Jerusalem betvivlade Lemaires analys och hävdade att påskriften är en modern förfalskning och vill åtala antikhandlaren.

Hela historien skulle kunna avfärdas som en storm i ett vattenglas, en mediehändelse och inget annat. Även om påskriften skulle vara autentisk kan den inte bevisa att ossuariet har varit avsett för just den Jakob som var bror till Jesus från Nasaret, namnen i katalogen över de judiska ossuarierna manar ju till en viss försiktighet i identifikationen. Det kan också ha varit själva katalogen med alla 246

101406 Bibeln.ORIG.indd 246

10-05-11 09.55.23

Jesusrörelsen dessa inskrifter återgivna i faksimile som har inspirerat antikhandlaren till en förfalskning för att på så sätt öka värdet på det antika föremålet. Den som är konspiratoriskt anlagd kan kanske ana en annan avsikt bakom den massmediala dramaturgin och den perfekta tajmningen när Jakobossuariet dyker upp på scenen. Det fanns kanske ett behov hos de kristna bibelarkeologerna att gå till motattack mot de tvivel på Nya testamentet som följde i kölvattnet av skriftfynden vid Qumran och Nag Hammadi?

Den korsfäste Det mest intressanta fyndet i den här topplistan är enligt min mening nr 4, skelettfoten som 1968 hittades i en gravgrotta i den antika nekropolen vid Givat Hamivtar i Jerusalem. I gravgrottan påträffades femton ossuarier med skelettrester från sammanlagt trettiofyra individer. De här skelettfynden är naturligtvis viktiga för den antropologiska forskningen, men utgrävarna fick disponera benen endast under fyra veckor, sedan skulle de åter begravas enligt beslut av Israels religiösa myndigheter. Arkeologerna tvingades alltså till en hårdhänt prioritering och koncentrerade sig därför på ossuarium nr 4 i grotta nr 1. I denna benkista låg skelettet av en ung man, men det var inte helt intakt ty den ena foten saknades.

Den andra foten hade hälen genomborrad av en decimeterlång järnspik med böjd spets. Den unge mannen hade uppenbarligen blivit korsfäst vilket också bekräftades av att det fanns ett namn inristat inuti ossuariet, där står Yehochanan som möjligen betyder ”Den korsfäste”. Keramiken i graven dateras till första århundradet efter Kristi födelse.

Korsfästelse var ett mycket grymt dödstraff som förekom i både Egypten, Kartago och Rom men också i mackabéernas judiska kungarike. Korsfästning utdömdes för rebeller och krigsfångar, 247

101406 Bibeln.ORIG.indd 247

10-05-11 09.55.24

bibeln och arkeologerna för brottslingar och förrymda slavar. Det var en långsam och plågsam avrättning, i den upphängda kroppsställningen försvagas andningsmuskulaturen undan för undan så att den korsfäste slutligen kvävs till döds. Det var säkerligen tiotusentals personer som avrättades genom korsfästning och därefter slängdes i massgravar – den korsfäste hade inte bara förverkat sitt liv, han hade också förverkat sin egen begravning. Men det förekom att den dömande myndigheten överlämnade liket efter en korsfäst person till hans familj för en privat begravning, det finns bara några få exempel på detta omnämnda av de antika författarna. Uppenbarligen hade så skett med den korsfäste Yehochanan i ossuariet från Givet Hamivtar, och det finns därför ingen anledning betvivla att så skedde också med Jesus från Nasaret.

Fynden i gravgrottan publicerades i Israel Exploration Journal (IEJ 20/1970) och till rapporten fogades den särskilda undersökning av den korsfäste mannen som hade utförts av en professor i antropologi vid namn N. Haas, och som utmynnade i två rekonstruktionsbilder. I bägge versionerna har den korsfäste spikats fast med tre spikar, en spik genom de hoplagda fötterna samt en spik genom vardera handleden. Professor Haas blev starkt kritiserad för sin tolkning av skelettfyndet, och femton år senare reviderades rapporten av hans medhjälpare J. Zias och E. Sekeles (IEJ 35/1985).

Det visade sig nämligen att det inte funnits några skador på händer eller handleder som kunde ha förorsakats av en spik, däremot fanns skador på skuldror och armar som tydde på att mannen hade varit fastbunden – inte fastspikad – vid korsets tvärbjälke. Fötterna torde inte heller ha varit hoplagda på korsstammens framsida, utan vardera foten har varit fäst vid korsstammens sida genom en lång spik genom hälen. Denna nya version av hur mannen i ossuarium nr 4 har blivit korsfäst är den mest sannolika, och den som bäst svarar mot de antika författarnas antydningar om hur korsfästelserna brukade gå till. Evangeliernas beskrivning av hur Jesus korsfästes nämner inte heller att hans händer spikades fast.

248

101406 Bibeln.ORIG.indd 248

10-05-11 09.55.24

Jesusrörelsen De bilder som professor Haas rekonstruerade är i stället influerade av de krucifix och andra konstverk som finns i den kristna konsten alltsedan tidig medeltid. Men de konstnärer som på 600-talet gjorde de första bilderna av Jesu korsfästelse hade själva aldrig sett en sådan avrättning eftersom all korsfästning redan på 300-talet hade förbjudits av Konstantin den store. Krucifixen är således inte realistiska bilder, utan är skapade utifrån estetiska och konstnärliga överväganden. Så är det också med själva korset som i alla bilder har fått en estetiskt tilltalande höjdsträckning medan det i verkligheten knappast överstigit två meter. Korset som kristenhetens symbol äger därför en formens elegans som Jesu kors aldrig hade.

Jesusrelikerna Det finns alltså inga arkeologiska fynd som kan sättas i direkt samband med personen Jesus från Nasaret. Däremot finns det ett antal föremål som påstås härstamma från episoder som berättas i Nya testamentet och som vördas som heliga reliker av både den lokala befolkningen och av tillresande pilgrimer.

I nästan alla religioner visar man upp reliker, föremål som har ägts eller vidrörts av en helig person. Relikerna anses utstråla en undergörande kraft, i reliken finns den fördolda gudens närvaro, det är därför som de troende dyrkar reliken som vore den guden själv. För den som inte kan tro på relikernas mirakulösa kraft eller som betvivlar det heliga föremålets historiska äkthet framstår denna dyrkan av reliker som vidskepelse. I Europa norr om Alperna försvann kyrkans stöd för tron på reliker med reformationen, men i de katolska och ortodoxa kyrkornas länder finns den kvar och blommar upp vid de stora helgonfesterna. I diskussionerna om relikernas äkthet har både troende och tvivlare engagerat den 249

101406 Bibeln.ORIG.indd 249

10-05-11 09.55.24

bibeln och arkeologerna moderna vetenskapen för att få stöd för sin sak, både arkeologer, läkare, kemister och fysiker har konsulterats för att undersöka heliga relikers äkthet. Varje sådant uppdrag innebär ett val mellan tro och vetande som lätt leder till en konflikt mellan kyrkan och forskningen.

Relikerna från Heliga landet kom till Europa i två vågor. Den första består av de föremål som änkekejsarinnan Helena, som vi sett, förde med sig hem till Rom och placerade i sitt palatskapell Santa Croce in Gierusalemme. Den andra vågen kommer med hemvändande riddare från korstågen under 1100- och 1200-talen, vilket kan förklara den stora mängden och den geografiska spridningen.

Flisor från det Sanna Korset finns i ett hundratal kyrkor i Europa, det finns ett trettiotal spikar från korsfästelsen och minst lika många taggar ur Jesu törnekrona. I kyrkan Santa Prassede i Rom står en stump av den kolonn där Jesus stod bunden när han piskades. I Valencia finns den Heliga Kalken som Vatikanen godtagit som ett historiskt föremål men den är inte erkänd som den faktiska vinskålen från Jesu sista måltid, den är alltså ingen helig relik. Den märkligaste och mest vördade av alla kristenhetens reliker är den långa linnevävnad som ända sedan medeltiden har ansetts vara Jesu liksvepning, och som nu förvaras i domkyrkan i Turin. Det unika med denna svepning är att den har ett avtryck av en död mans kropp, en knappt synlig bild som ser ut som ett svartvitt fotonegativ där ljusa partier är svarta och de mörka partierna är vita. Först när reliken visades upp 1898 kunde man fixera bilden i ett fotografi och kopiera den till en positiv bild.

Vad man då ser är en naken långsträckt man med långt mörkt hår och fylligt skägg. Så avbildades Jesus under medeltiden, men inte under senantiken. Under Konstantin den stores tid porträtterades Jesus i stället som en skägglös yngling, mer lik den grekiske guden Apollon än en judisk profet.

250

101406 Bibeln.ORIG.indd 250

10-05-11 09.55.24

Jesusrörelsen

Vetenskap på villovägar Här skulle jag enligt planerna ha avslutat detta kapitel om arkeologerna och Jesusrörelsen. Men det blev inte så, vilket berodde på ett slumpartat fynd som jag gjorde i ett antikvariat i Avignon. Det var en skrift utgiven 1950 av den franske kirurgen Pierre Barbet under titeln La Passion de N.S. Jésus-Christ selon le chirurgien.

Boken beskriver Jesu korsfästelse och död utgående från Pierre Barbets detaljerade studium av svepningen i Turin då den visades upp 1933 med anledning av att katolska kyrkan firade 1900-årsjubiléet av Jesu korsfästelse och död.

Utifrån sina erfarenheter som kirurg och sina kunskaper om anatomi hävdade Barbet att det var utsöndringar av blod och svett från ett icke tvättat lik som åstadkommit avtrycket av den döda manskroppen på linnevävnaden. Han tyckte sig också se tjockare ansamlingar av levrat blod just där Jesus fått sina djupa sår efter spikarna i händer och fötter samt efter nådastöten av en lans i ena sidan. Pierre Barbet blev övertygad om att det var Jesu levrade blod han såg och att det var Jesu liksvepning han hade framför sig. För den religiöse kirurgen blev det en skakande upplevelse, och han föll på knä framför reliken, den svepning som aposteln Petrus skulle ha hittat när han gick in i den tomma gravgrottan på påskdagens morgon. Enligt traditionen skulle svepningen på 400-talet ha kommit från Jerusalem till Konstantinopel där den förvarades i Lacerna-kyrkan. Varje fredag vecklades den ut så att de troende kunde se bilden av den döde Jesus på vävnaden. När Fjärde Korstågets riddare plundrade Konstantinopel 1204 blev reliken en del av krigsbytet och fördes till Frankrike för att slutligen 1578 hamna hos kungen av Savojen som deponerade den i domkyrkan i sin huvudstad Turin, där den fortfarande förvaras fast den numera övergått i Vatikanens ägo.

251

101406 Bibeln.ORIG.indd 251

10-05-11 09.55.24

bibeln och arkeologerna Pierre Barbet hade som kirurg stor erfarenhet av både levande och döda människors anatomi, han var också övertygad om att han med sin expertkunskap skulle kunna tolka blodfläckarna på svepningen i Turin till en trovärdig bild av hur Jesus korsfästes och dog. Men denne nyktert iakttagande kirurg hade också den djupt religiöse katolikens tro på relikernas helighet och gudomliga kraft, och han blev nästan besatt av tanken att han verkligen hade sett Jesu blod, och än mer – han hade skådat in i Jesu ansikte! Barbet började uppträda inför både läkare och präster med dramatiska föreläsningar om Jesu lidande samtidigt som han skrev en svit lärda studier över döden på korset vilka han sedermera sammanfattade i sin bok.

Men som vetenskapsman insåg Pierre Barbet att hans teori om Jesu död måste få stöd av praktiska experiment, och han förmådde en anatomisk institution att låna ut ett lik som han med hjälp av några kollegor spikade upp på ett stort kors. I sin bok har Barbet beskrivit det makabra experimentet och illustrerat det med fotografier. Han hävdar också att experimentet var lyckat. Det bevisade att det räckte med de två spikarna i vardera handleden samt en spik genom de hoplagda fötterna för att den korsfäste skulle bli hängande på korset – med nedsjunken bål, lätt böjda knän och de utsträckta händerna strax ovanför huvudet. Denna hängande ställning måste enligt Pierre Barbet slutligen leda till döden genom kvävning.

Den kyligt exakta beskrivningen av experimentet är obehaglig läsning, det rör sig ju om likskändning med syfte att ge vetenskapligt stöd åt en medicinsk hypotes om Jesu död. Men Barbet menade väl att ändamålet helgade medlet, ty inför det skändade liket läser han ur Davids psalm nr 130, De profundis: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre.”

Jag läste Pierre Barbets bok med förundran och med skepsis och förde sedan upp den på listan över alltför spekulativa Jesusböcker, 252

101406 Bibeln.ORIG.indd 252

10-05-11 09.55.24

Jesusrörelsen jag tänkte inte ta den på allvar. Men många andra har gjort det, och Pierre Barbet betraktas nu som den verklige pionjären för ett nytt forskningsområde som kallas sindonologi (av sindon, Bibelns grekiska ord för Jesu liksvepning). Via Internet kan man nu få kontakt med ett fyrtiotal föreningar, organisationer, institut och museer som sysslar med sindonologi, och det finns drygt femton tidskrifter i ämnet. Mer än hälften av de här organisationerna finns i USA och de flesta är av ungt datum. Det senare gäller även en av de viktigaste institutionerna, Il Centro di Sindonologia del Caravità, som finns i Rom och som startade 1975 med en fotoutställning. Sedan 1990 anordnar institutet konferenser för teologer, arkeologer, historiker, läkare och naturvetenskapsmän som diskuterar relikens ålder, bildens gåtfulla teknik och svepningens betydelse för vår kunskap om korsfästelsen som avrättningsmetod under antiken. Sindonologin har blivit en blomstrande gren på Jesusarkeologins träd.

Pierre Barbets mest intressanta efterföljare är Frederick Zugibe, professor i rättspatologi vid Columbia University i New York, som 1995 beskrev sina egna experiment med korsfästelse i en artikel i den kanadensiska tidskriften Sindon. Experimenten innebar att några frivilliga personer lät sig korsfästas så att deras händer spändes fast med remmar vid korsets armar medan fötterna surrades vid korsets stam. Under den tid de hängde på korset mätte man bland annat deras puls, blodtryck och andningsfrekvens samt noterade eventuella smärtor. Experimentets resultat var överraskande: ingen av de ”korsfästa” hade haft andningsproblem eller tendens till kvävning och inte heller våldsamma smärtor.

På grundval av detta experiment har professor Zugibe underkänt Barbets teori att korsfästelsen leder till döden genom kvävning. I fallet Jesus, menar Zugibe, var dödsorsaken medicinsk chock till följd av kraftiga blödningar som medförde syrebrist i hjärnan och hjärtkollaps. Det som föranledde chocken var den misshandel som 253

101406 Bibeln.ORIG.indd 253

10-05-11 09.55.25

bibeln och arkeologerna Jesus utsattes för både före och under korsfästelsen med ohyggliga smärtor och stor blodförlust.

Svagheten i Zugibes hypotes ligger i den korta tid som varje korsfästelse i hans experiment varade (max 45 minuter) ty enligt antika författare var det mest ohyggliga med korsfästelsen den långa plågsamma dödskampen som kunde pågå i många timmar.

Det är därför som det påpekas i Markusevangeliet att Pontius Pilatus blev förvånad över att Jesus hade avlidit så snabbt. Den notisen kan vara ett stöd för Zugibes tes att Jesus hade dött av en medicinsk chock, men kan också vara ett stöd för Pierre Barbets teori att korsfästelse annars brukade leda till döden genom långsam kvävning.

De båda läkarnas experiment hade som given förutsättning att linnevävnaden i Turin verkligen är tvåtusen år gammal. Om den däremot inte är antik utan från medeltiden, har deras mödosamma experiment varit bortkastade. Vävnadens ålder är alltså avgörande för hela sindonologin, och naturligtvis borde man kunna datera den med modern laboratorieteknik. Sådana försök har också gjorts och de har dokumenterats i ett välgjort brittiskt TV-program från 2005, som visar hur en vetenskaplig kommitté bildades 1978 och fick tillstånd att under fem dagar mikrofotografera svepningen och den märkliga bilden. Man kom fram till att det inte finns några färgpigment på tyget, däremot spår av blod. Vatikanen gav 1988 sitt tillstånd till att tre små bitar klipptes ut ur ena hörnet av vävnaden och sändes för kol 14-test till laboratorier, ett i vardera England, Schweiz och USA. De tre laboratorierna blev samstämmiga i sina analyser: den del av vävnaden där proven togs kan dateras till tiden 1260–1390. Men ett par amatörforskare, med tro på reliken och med tvivel på naturvetenskapen, hävdade emellertid att testbitarna hade klippts ut ur den del av svepningen som hade lagats under medeltiden. Och mycket riktigt, mikroskopiska undersökningar visade att just här hade originalets linnetyg fått 254

101406 Bibeln.ORIG.indd 254

10-05-11 09.55.25

Jesusrörelsen en inblandning av medeltida bomullstrådar. Det har också visat sig att både lagningen och själva förvaringen av svepningen kan ha förorenat tyget så pass att varje kol 14-analys blir osäker och meningslös.

Laboratorierna har därför föreslagit att man ska få ta nya prover och då från någon del av tyget där det finns avtryck av den döda manskroppen, och allra helst från de partier där tyget har blivit brandskadat och därför renats från andra föroreningar. Men nu vägrade Vatikanen, vilket kan förvåna men som egentligen är förståeligt. För katolska kyrkan är tron viktigare än vetenskapen.

För den som i sin religiösa tro är övertygad om att det verkligen är Jesu liksvepning som förvaras i Turins domkyrka, skulle varje nytt ingrepp betraktas som ett grovt helgerån. Och skulle nya undersökningar stödja de tidigare testerna, måste ju även Vatikanen erkänna att en av dess heligaste reliker är en medeltida förfalskning – vilken påve skulle vilja förorsaka den katolska kyrkan en sådan prestigeförlust?

Sålunda fortsätter diskussionen mellan dem som vill veta och dem som enbart vill tro, och den har pågått med stor intensitet under det första decenniet av 2000-talet. Men ännu har man inte löst gåtan med den unika bilden. Det finns bara en sådan bild och ingen vet hur den är gjord. Det är alltså läge för nya spekulationer, vilket man kan följa på nätet där särskilt Wikipedia ägnar stor uppmärksamhet åt svepningen i Turin.

Det mest uppseendeväckande inlägget har kommit från Barbara Frale i Vatikanarkivet som i en intervju i The Times den 21 november 2009 hävdar att hon nu kan läsa de bokstäver och ord som både hon och andra forskare tycker sig se inpräntade på vävnaden på samma sätt som avtrycket av den döde mannen.

Orden är skrivna med både grekisk, latinsk och hebreisk skrift, och texten ska enligt Barbara Frale tolkas som ett intyg från en romersk myndighetsperson att mannen i svepningen är Jesus från 255

101406 Bibeln.ORIG.indd 255

10-05-11 09.55.25

bibeln och arkeologerna Nasaret som tagits ner från korset, och att han först efter ett år i en allmän grav ska få överlämnas till sin familj. Men i december 2009 hittade arkeologer i Jerusalem liksvepningen för en judisk överstepräst från Jesu tid. Denna dokumenterat antika svepning är tillverkad med en betydligt enklare vävteknik än den som finns i Turin och som textilexperterna anser vara medeltida. Detta nya fynd har kastat tvivel inte bara över reliken i Turin utan också över hela sindonologin, som alltmer framstår som en vetenskap på villovägar.

Jesusrörelsens budskap handlade inte i första hand om Jesu plågsamma död och inte heller om äkta eller falska reliker. Kristendomens förkunnelse är ett påstående om att Jesus återvände till livet efter att ha varit död i fyrtio timmar. Men detta mirakel – sant eller falskt – kan Jesusarkeologin varken bevisa eller motbevisa.

256

101406 Bibeln.ORIG.indd 256

10-05-11 09.55.25

Slaget om Jerusalem

När Konstantin den store hade besegrat sina medtävlare i kampen om makten över det romerska imperiet insåg han snart att rikets ekonomiska tyngdpunkt inte längre låg i Italien utan i Mellanöstern. Han flyttade därför sitt residens från Rom till staden Bysans vid Bosporen, sundet mellan Europa och Asien.

Bysans byggdes ut med breda gator, monumentala torg, stora badhus och kristna kyrkor; år 330 invigdes den nya huvudstaden, Det andra Rom, som fick namnet Konstantinopel. Stadens invånare var kristna och de hade grekiska som modersmål, men hela deras kultur och livsstil kom att influeras av kontakterna med grannfolken i Syrien, Persien, Egypten och Arabien. Så förvandlades den hellenistiska epokens hedniska grekisk-romerska kultur till senantikens kristna grekisk-orientaliska kultur. Det är denna kultur som kallas den bysantinska eftersom den hade sitt upphov i Bysans/Konstantinopel.

Konstantins prioritering av den östra rikshalvan ledde till ett uppsving för städerna i Mellanöstern, något som bland annat kan avläsas i de många kyrkobyggena. Men denna förskjutning av romarrikets politiska och ekonomiska tyngdpunkt österut innebar en motsvarande försvagning av den västra rikshalvan; när veteskutorna från Egypten omdestinerades till Konstantinopel blev det brödbrist och hungerkravaller i Rom. När sedan gränsförsvaret 257

101406 Bibeln.ORIG.indd 257

10-05-11 09.55.25

bibeln och arkeologerna i norr försvagades kunde germanernas stammar strömma ned i Medelhavsländerna. Goter, langobarder och vandaler grundade egna kungariken i Spanien, Italien och Nordafrika. Goterna stormade Rom år 410, och under tre dagar brändes och plundrades den gamla huvudstaden. Men värre skulle det bli när vandalerna år 455 härjade i Rom under två veckor och tömde torgen, palatsen, templen och kyrkorna på konstverk och andra dyrbarheter. Enligt en tradition var det vandalerna som då lade beslag på klenoderna från Jerusalems tempel, den sjuarmade kandelabern och andra heliga föremål som hade stått utställda på kejsar Vespasianus fredstorg. Hela detta krigsbyte fraktades till Kartago där vandalernas kung residerade. De bysantinska kejsarna försökte ta tillbaka de förlorade länderna i väst och var tidvis framgångsrika. Kejsar Justinianus återerövrade Kartago år 533 och förde klenoderna från Jerusalems tempel till sin huvudstad Konstantinopel. Men deras historia slutar inte där.

Berget Nebo Kristendomens snabba utbredning i Mellanöstern hade både militära och kommersiella orsaker, en religiös gemenskap var till fördel inom armén och den underlättade handeln. I bergen öster om Döda havet hade de romerska kejsarna låtit sina legioner bygga ut den gamla karavanleden till en riktig väg, och den var kantad av oaser, städer, handelsstationer och urgamla kultplatser, där man redan på kejsar Konstantins tid byggde kyrkor och anlade kloster.

En välbesökt kultplats var berget Nebo ovanför Döda havet. Det var där som Gud lät Moses se ut över Det förlovade landet. Men Moses skulle själv aldrig få komma dit, han skulle avlida och begravas på Nebo.

Den här platsen var välkänd under hela antiken, och hit ledde en väg från Jeriko. Den vägen använde pilgrimen Egeria på sin 258

101406 Bibeln.ORIG.indd 258

10-05-11 09.55.25

Slaget om Jerusalem vandring upp till berget år 393. Vid foten av berget passerade hon en rikt flödande källa med välsmakande vatten. De fromma eremiter som bodde där förklarade att det var här som Moses hade slagit sin stav i berget så att det sprungit fram en källa. På bergets topp fanns ett stort kloster och tre kyrkor, i en av kyrkorna pekade munkarna ut Mose grav. Munkarna visade också den fantastiska utsikten över Döda havet och Juda land, samma utsikt som Gud hade visat för Moses. Egeria berättar: Från själva kyrkdörren såg vi hur Jordanfloden rinner ut i Döda havet, och den platsen var just nedanför där vi stod. Vi såg staden Livias på vår sida av Jordan och Jeriko på andra sidan, ty klippan framför kyrkdörren sköt ut över dalen. Härifrån kan man se det mesta av Palestina, Det förlovade landet, och allting i Jordandalen så långt ögat når.

Berget Nebo med kloster och kyrkor köptes 1932 av Franciskanerorden som sedan dess har genomfört utgrävningar och rekonstruktioner av de gamla kyrkorna. De viktigaste fynden är de bysantinska golvmosaikerna som blandar grekiska myter med kristen symbolik. Det är lätt att förstå franciskanernas entusiasm över dessa kyrkor och mosaiker från den tidigaste kristna tiden. Men de arkeologer som inte delar deras kristna tro frågar sig naturligtvis vad som kan ha funnits på Nebo innan de första munkarna och kyrkobyggarna kom dit. Fanns där en israelitisk kultplats, eller en kanaaitisk, eller vad?

Madabakartan Inte långt från berget Nebo ligger den lilla staden Madaba med anor ända ner till bronsåldern. Här möttes vägarna från Jeriko, Damaskus och Petra, vilket gjorde Madaba till en betydande handelsplats. I romersk tid blev staden också ett förvaltningscentrum 259

101406 Bibeln.ORIG.indd 259

10-05-11 09.55.26

bibeln och arkeologerna och under senantiken även biskopssäte, då fanns inte mindre än fjorton kyrkor i Madaba. Ännu på 1800-talet fanns här romerska ruiner, men de är nu försvunna.

Däremot har flera av de bysantinska kyrkorna överlevt genom återkommande ombyggnader, vilket har räddat de unika mosaikgolven. Den märkligaste mosaiken upptäcktes 1897 i kyrkoruinen St Georg. Den föreställer en bildsatt karta över Palestina, förmodligen skulle den hjälpa pilgrimerna att orientera sig när de stod på utsiktspunkten uppe på berget Nebo och såg ut över Det förlovade landet. Golvmosaiken som mäter 15 x 6 meter är visserligen skadad men man kan se att den ursprungliga kartbilden sträckte sig från Nildeltat i söder till hamnstaden Sidon i norr.

På kartan anges ett antal platser med namn och en symbolisk bild, namnformerna är grekiska och de är skrivna med grekiska bokstäver. Men det betyder inte att alla platser i Heliga landet var bebodda av greker när mosaikkartan skapades, cirka 550.

Det fanns flera städer utmed karavanlederna som hade en judisk befolkning, och på ännu fler platser fanns det en arabisk majoritet bland invånarna, från Petra upp till Damaskus. Både judar och araber upplevde de kristna bysantinska kejsarnas välde som en militär ockupation och ett ekonomiskt förtryck.

Jerusalem var vid den här tiden en helt kristen stad. På mosaikkartan finns det grekiska namnet angivet: HAGIA POLIS HIEROS … ”Den heliga staden Jerusalem” och under namnet ligger en bild av Jerusalem sett i fågelperspektiv. Där ser man den imponerande Damaskusporten, och därinnanför det stora ovala torget varifrån utgår två breda gator som är kantade med kolonnader. Invid den ena gatan ser man Heliga gravens kyrka med sin kupol över Jesu gravgrotta. Den andra gatan ser ut att leda fram till den stora kyrka som hette Nya Maria-kyrkan, den hade uppförts av kejsar Justinianus och invigdes 543 – mosaiken är alltså gjord efter detta datum. Nya Maria blev det bysantinska Jerusalems största kyrka, 260

101406 Bibeln.ORIG.indd 260

10-05-11 09.55.26

Slaget om Jerusalem den mätte 125 x 60 meter, men var märkligt nog den enda kyrka som inte uppfördes som ett monument över en berättelse om Jesus.

Nya Maria var egentligen ett helt komplex som förutom kyrkan också innehöll ett kloster med sjukstuga, gästhem och bibliotek.

Kyrkan har beskrivits av Justinianus hovkrönikör Prokopios, och vissa detaljer påminner om vad Bibeln skriver om Salomos tempel. En annan källa uppger att man vid en särskild fest i augusti brukade samlas i Nya Maria för att lyssna till en högläsning ur Kungaböckernas beskrivning av Salomos tempel.

Israeliska arkeologer hävdar att Justinianus byggde Nya Maria som en kopia av Salomos tempel i avsikt att kyrkan skulle härbärgera den sjuarmade kandelabern och de andra klenoderna, som först rövats bort till Rom, därefter hamnat i vandalernas Kartago och sedan återtagits av Justinianus som slutligen hade återbördat dem till Jerusalem. Men då han inte ville bygga ett nytt tempel till Jahve, uppförde han en kristen kyrka med det gamla templets mått på sluttningen upp mot Tempelberget. Men själva Tempelberget förblev obebyggt och öde så länge Jerusalem lydde under de romerska kejsarna.

En koloss på lerfötter Kejsar Justinianus uppförde också dåtidens allra största kyrka i Konstantinopel tillägnad Hagia Sophia, Den heliga visheten, och invigd 537. Han byggde också palats och befästningar samtidigt som han förde krig mot både goter, vandaler och perser. De långa krigen och den omfattande byggnationen måste han bekosta med allt högre skatter, vilket ökade undersåtarnas fattigdom och minskade deras lojalitet mot de bysantinska makthavarna överallt i imperiets provinser. Den politiska krisen fördjupades också av konflikterna mellan kristenhetens olika trosriktningar. Till detta kom så den förödande böldpesten som bröt ut 543 och sedan 261

101406 Bibeln.ORIG.indd 261

10-05-11 09.55.26

bibeln och arkeologerna återkom i flera vågor, man räknar med att befolkningen i det bysantinska riket decimerades med en tredjedel, kanske mer.

När Justinianus avled år 565 var hans imperium en koloss på lerfötter, och hans efterföljare kunde inte hindra perserna från att erövra Antiokia år 611 och Damaskus 613. En persisk här, som också innehöll en avdelning judiska soldater, ockuperade Jerusalem under åren 614–617 då man anställde en massaker på de kristna invånarna och plundrade deras kyrkor. Nya Maria brändes ner för att aldrig mer återuppbyggas. Vad som hände med den sjuarmade kandelabern och de andra klenoderna från Salomos tempel vet vi inte, men det finns arkeologer som menar att skatterna gömdes i grottorna under kyrkan och därför kanske kan återfinnas. Även Heliga gravens kyrka plundrades och perserna förde bort Jesu Sanna Kors till sin huvudstad Ktesifon. Tio år senare kunde dock den bysantinske kejsaren Herakleos göra en djup räd in i perserriket och återta Jesu kors som han år 630 förde i triumf tillbaka till Jerusalem. Två år senare utfärdade han en ukas att alla judar i hans rike skulle tvångsdöpas i den kristna tron, detta som ett straff för deras deltagande i persernas plundring av Den heliga staden. Men hans påbud hade knappast någon verkan, ty det bysantinska väldet över Mellanöstern var nu i upplösning.

Herakleos flydde till Konstantinopel och tog Det Sanna Korset med sig, och relikens vidare öde är okänt.

De muslimska kalifernas arabiska härar hälsades som befriare i både Egypten, Palestina och Syrien – men inte i det kristna Jerusalem som kapitulerade först efter ett års belägring. En februaridag år 638 red kalifen Omar in i staden på en vit kamel, vid hans sida red Jerusalems patriark Sofronius på en åsna. Sofronius var besegrad och förnedrad och ett par veckor senare avled han i en hjärtattack.

262

101406 Bibeln.ORIG.indd 262

10-05-11 09.55.26

Slaget om Jerusalem

Muhammeds efterföljare Mellanöstern hade i flera århundraden haft en blandad befolkning av judar, greker och araber. Öknens nomader var hedningar, medan städernas invånare hade anslutit sig till judendomen eller kristendomen. Kristenheten var dock splittrad, grekerna tillhörde i allmänhet den ortodoxa kyrkan som stöddes av kejsaren i Konstantinopel och som predikade att Kristus hade två naturer, en gudomlig och en mänsklig. De kristnade araberna hade däremot anslutit sig till monofysiterna som hävdade att Kristus hade en enda natur, den gudomliga. De förkastade Treenigheten, läran om Fadern, Sonen och Den helige ande. Monofysiterna var utstötta ur den ortodoxa kyrkan och förföljdes av de bysantinska kejsarna, liksom också judarna.

Arabernas erövring av Mellanöstern under senantiken ska inte ses som en folkvandring, utan snarare som ett uppror mot de bysantinska kejsarna och allt de stod för: höga skatter, maktmissbruk, religiös förföljelse. Upproret leddes av köpmannen Muhammed och hans släktingar, och det spred sig längs karavanlederna i alla väderstreck från Mekka till Jemen, Egypten, Syrien, Mesopotamien och Persien. Det var inte bara ett militärt uppror, det var också en nationell arabisk väckelse som skulle leda till en ny epok i Mellanösterns religiösa och politiska historia. Den judendom som Moses hade instiftat hade efterträtts av den kristendom som utgick från Jesus, och den skulle nu efterföljas av islam med Muhammed som profet. Till judarnas hebreiska bibel och de kristnas grekiska Nya testamentet fogades nu muslimernas heliga skrift, Koranen, som var skriven på deras eget arabiska språk. För muslimerna var Koranen den tredje och sista delen av Mellanösterns Heliga bok.

Denna attityd kunde de kristna aldrig förstå, de såg muslimerna som utbrytare ur kristendomen, en kättersk sekt som skulle bestraffas för sitt avfall från den rätta läran.

263

101406 Bibeln.ORIG.indd 263

10-05-11 09.55.26

bibeln och arkeologerna Det är mot den här bakgrunden man ska förstå den tolerans som Muhammeds efterträdare kaliferna visade gentemot judar och kristna, de fick behålla sina synagogor och kyrkor, och judarna fick ånyo bosätta sig i Jerusalem. Det var också därför som kalifen Omar förebrådde patriarken Sofronius för att han försummat det heliga berget i Jerusalem där Salomos tempel hade stått och där de kristna nu kastade sina sopor. De kristna menade att templets rasering var Guds straff för att judarna medverkat till avrättningen av Jesus. Kalifen hävdade att Tempelberget var en haram, en plats som var helig i både Gamla och Nya testamentet och nu även i Koranen. Än i dag heter Tempelberget Haram al-Sharif och förvaltas av waqf, en muslimsk religiös stiftelse.

Det skulle dock dröja ända till år 691 innan kalifen Malik uppförde Klippmoskén, som egentligen alltså inte är ett bönehus utan ett monument över Salomos tempel. Den åttkantiga byggnaden är visserligen inspirerad av de kristna rundkyrkorna men den är placerad över den klippa som fanns i Det allra heligaste i den judiska helgedomen. Enligt judarnas mytologi var det ju på denna klippa som Abraham hade rest ett altare för att offra sin son Isak.

På den klippan skulle sedan Salomo, när hans tempel var färdigt, ha placerat Förbundsarken med Mose lagtavlor. Men vid romarnas erövring av Jerusalem år 63 f.Kr. var Det allra heligaste tomt. Den judiske filosofen Moses Maimonides, som levde på 1100-talet, berättar en myt om Förbundsarkens försvinnande: Vid västra väggen inne i Det allra heligaste fanns en klippa och på den stod Förbundsarken. Framför den stod krukan med manna från himlen och Arons stav. När Salomo uppförde sitt tempel visste han att det var dömt att en gång ödeläggas, och därför byggde han djupt nere i bergets vindlande tunnlar en hemlig kammare där man kunde gömma arken. Det var kung Josia som beslöt att gömma Förbundsarken i den grotta som Salomo hade huggit ut.

264

101406 Bibeln.ORIG.indd 264

10-05-11 09.55.26

Slaget om Jerusalem Bland ortodoxa judar har denna myt odlats ända in i vår tid, men i den islamiska mytologin är Klippmoskén byggd över den klippa som var startpunkten för Muhammeds himlafärd. Det finns också skäl att anta att Klippmoskén byggdes som en utmaning mot de kristnas Gravkyrka, både placeringen och byggnadsformen tyder på det. Men allra tydligast är den arabiska mosaiktext som löper runt kupolens insida: ”Tro på Gud och hans sändebud. Tala inte om Treenigheten. Gud är den ende Guden och kan inte ha en son.”

Varken kalifen Omar eller de följande kaliferna av umayyadernas dynasti gjorde Jerusalem till sin huvudstad. De valde att residera i Damaskus där de i början av 700-talet uppförde en av islams största moskéer på det heliga berg där det redan fanns en kyrka och där det ännu tidigare hade funnits ett romerskt tempel.

Liknande bönehus uppfördes vid den tiden också i Medina, Kairouan, Cordova samt i Jerusalem, där al-Aqsa-moskén byggdes på Tempelbergets södra del. Vid mitten av 700-talet störtades umayyadernas dynasti och den nya härskarfamiljen abbasiderna uppförde den nya huvudstaden Bagdad i Mesopotamien. Därmed flyttades muslimernas politiska och kulturella centrum närmare den persiska civilisationen och kom att ta starka intryck därifrån, samtidigt som det innebar ett fjärmande från den kristna och bysantinska kultursfären. När sedan alltfler judar och kristna konverterade till islam förändrades den demografiska situationen.

På platser där judar eller kristna hade varit i majoritet blev de nu en missgynnad och tidvis misshandlad minoritet, bland annat lät kalifen Hakim rasera Gravkyrkan i Jerusalem år 1009. Det var Hakims förföljelser av de kristna som var en av anledningarna till de militära invasioner från Europa som har kallats korstågen.

265

101406 Bibeln.ORIG.indd 265

10-05-11 09.55.26

bibeln och arkeologerna

Korstågen Vid tiden för korstågen var muslimernas välde splittrat, de mäktigaste klanerna bröt sig ur gemenskapen och grundade egna riken, på 900-talet fanns det tre kalifat, ett i vardera Bagdad, Kairo och Cordova. Där fanns också en djup fiendskap mellan sunniter och shiiter, de två huvudriktningarna inom islam. Kalifen i Bagdad slöt nu en allians med de turkiska stammar som började invadera Anatolien, bland dem seldjukerna vars hövding antog den militära titeln sultan, vilket medförde att kalifen i Bagdad reducerades till enbart en religiös ledare. Det var den här splittringen bland muslimerna som gjorde det möjligt för korstågshären att invadera Syriens kust och erövra Antiokia.

I juli 1099 började korsriddarna belägringen av Jerusalem som med sina höga murar verkade ointagligt, stadens guvernör hade också lagt upp ett stort lager av livsmedel. Han hade även evakuerat de kristna invånarna, ty han räknade med att de skulle göra gemensam sak med korsriddarna. Kvar i staden fanns bara judar och muslimer. På morgonen den 14 juli stormades Jerusalem och korsriddarna genomförde ett fruktansvärt blodbad. De trängde in i både hus och moskéer och dödade alla muslimer de såg. Judarna flydde in i sin största synagoga men den sattes i brand så att alla innebrändes. Efter korsriddarnas seger blev Jerusalem åter en helt kristen stad, men den blodiga massakern väckte avsky och hat i hela Mellanöstern och har sedan dess varit ett hinder i försöken att skapa förtroende mellan den muslimska och den kristna världen.

Korsriddarna bemödade sig om att restaurera den raserade Gravkyrkan. Att de inte raserade Klippmoskén berodde på att de var övertygade om att byggnaden faktiskt var Salomos tempel (på samtida pilgrimskartor kallas den Templum Domini). De placerade dock ett kors på byggnadens kupol. Men de respekterade inte 266

101406 Bibeln.ORIG.indd 266

10-05-11 09.55.26

Slaget om Jerusalem Haram al-Sharif, utan byggde ett palats inuti al-Aqsa-moskén. Den sydöstra delen av den plattform som kung Herodes hade uppfört vilade på höga och bastanta valv, där installerade korsriddarna ett stall för sina hästar, och de hävdade att detta också hade varit kung Salomos stall. I knappt hundra år kunde korsriddarna behålla Jerusalem, men år 1187 besegrades de av Egyptens kurdiska sultan Saladin och de måste retirera från Den heliga staden.

De turkiska sultanerna utvidgade sitt välde över Anatolien under 1400-talet, de invaderade Balkan och erövrade Konstantinopel vars grekiska namn ändrades till det turkiska Istanbul. Den 29 maj 1453 red sultanen Mehmed II in i staden på en vit häst, han utropade sig till sultanen av Rom, och gjorde om Hagia Sophia till en moské.

Den siste bysantinske kejsaren hade stupat, men hans brorsdotter Sophia fanns i Rom, och påven såg till att hon blev gift med den ryske fursten Ivan III som därmed ansåg sig ha arvsrätt till den bysantinska tronen. Ivan antog därför titeln tsar, det vill säga caesar på ryska, han övertog den bysantinska kejsarens vapensköld med dubbelörnen och utropade Moskva till Det tredje Rom. Konkurrensen om arvet efter kejsarna i Rom och Bysans gjorde den ryske tsaren och den turkiske sultanen till arvfiender, vilket förklarar varför sultanen anslöt sig till Tyskland och Österrike vid första världskrigets utbrott 1914. Kriget blev en katastrof för både tsaren och sultanen. Tsarens främsta krigsmål hade varit att återerövra Konstantinopel åt kristenheten, men revolutionen i Sankt Petersburg år 1917 gjorde slut på tsardömet i Ryssland, och tsarfamiljen arkebuserades. Sultanen förlorade sitt välde över Mellanöstern till England och Frankrike samt de nu självständiga arabstaterna; sultanen själv gick i landsflykt och Turkiet blev en republik.

I krigets slutskede ockuperades Istanbul av de allierades krigsflotta, och den franske amiralen red in staden på en vit häst, det 267

101406 Bibeln.ORIG.indd 267

10-05-11 09.55.27

bibeln och arkeologerna var en symbolisk gest som alla förstod. Den skulle påminna om sultan Mehmed II:s triumf 1453, men också om kalifen Omars intåg i Jerusalem år 638.

Kriget om Palestina Vid fredskonferenserna efter första världskrigets slut hade man bestämt att Mellanöstern skulle delas upp i ett antal nationalstater enligt europeisk modell. Ingen politiker tycks ha frågat sig om denna modell verkligen gick att tillämpa på den mångkulturella civilisationen mellan Medelhavet och Persiska viken. Det var de kristna segrarmakterna – inte muslimerna – som ritade upp gränserna för Syrien, Palestina, Transjordanien, Irak och Saudiarabien, och som deklarerade att Syrien och Palestina skulle förvaltas av Frankrike respektive Storbritannien på mandat från Nationernas Förbund. Efter andra världskriget lämnade fransmännen sitt mandat och Syrien och Libanon bildade egna stater med blandad befolkning. Britterna fick allt svårare att styra utvecklingen i Palestina där den omfattande invandringen av judar från Europa ledde till konflikter med araberna. När Storbritannien omsider lämnade sitt mandat fattades ett FN -beslut att Palestina skulle delas i två stater, en judisk och en arabisk, medan Jerusalem skulle internationaliseras och ställas under FN:s kontroll. Det blev inte så. När staten Israel utropades i maj 1948 gick arabländerna till anfall, efter ett års krig stod de emellertid som förlorare medan Israel hade erövrat ytterligare 40 procent av Palestina och drivit mer än en halv miljon palestinier på flykt. Som vi sett kom stilleståndslinjen mellan Israel och Jordanien att gå tvärs igenom Jerusalem så att de judiska kvarteren i Gamla staden behärskades av Arablegionen, de jordanska trupper som utrustades och anfördes av brittiska officerare. Ockupationen medförde att många synagogor raserades och att inga judar fick besöka Klagomuren.

268

101406 Bibeln.ORIG.indd 268

10-05-11 09.55.27

Slaget om Jerusalem Vapenstilleståndet varade i nitton år. På försommaren 1967 blev det uppenbart att arabstaterna förberedde ett nytt anfall mot Israel. Men det israeliska flygvapnet slog till först och så effektivt att arabländernas stridsflyg blev utslaget. Efter bara sex dagar var kriget över. De israeliska arméerna hade erövrat hela Västbanken, de hade fördrivit Arablegionen från Jerusalem, de hade också ockuperat Sinaihalvön i söder och Golanhöjderna i norr.

Arkeologi och politik Den första judiska arkeologkonferensen efter sexdagarskriget hölls i Jerusalem i oktober 1967. Förväntningarna var höga, ty nu skulle man sätta spaden i jorden i stadens kärna. Bland de närvarande märktes Israels ledande arkeologer Yigael Yadin, Benjamin Mazar och Nahman Avigad, alla tre med internationell utbildning. Närvarande var också en del politiker och höga militärer, till exempel Yitzhak Rabin, Uzi Narkiss och Mordechai Gur samt Jerusalems borgmästare Teddy Kollek, den drivande kraften i sällskapet. Man enades om att röja upp kvarteren framför Klagomuren till en stor öppen plats som kunde ta emot både bedjande judar och fotograferande turister. Kvarteren norr om Klagomuren skulle de religiösa myndigheterna få ansvaret för, området söder om Klagomuren skulle få disponeras av den arkeologiska myndighet som motsvarar Riksantikvarieämbetet i Sverige.

De gamla judiska kvarteren var svårt krigshärjade, för att få dem beboeliga måste man röja, riva, sanera och bygga nytt. Men samtidigt var ju det här ett gynnsamt tillfälle att göra utgrävningar på rivningstomterna och vid de öde gatorna innan den nya bebyggelsen skulle komma på plats. Det blev många och långa diskussioner mellan stadsplanerarna och den ansvarige arkeologen, Nahman Avigad. Resultatet blev något av en arkeologisk park, ungefär som 269

101406 Bibeln.ORIG.indd 269

10-05-11 09.55.27

bibeln och arkeologerna i Athen och Rom. Ruiner efter antika byggnadsverk frilades och blev delvis rekonstruerade för att appellera till turisterna. Mest iögonfallande är rekonstruktionen av en senantik gata kantad av kolonner, just en sådan som man kan se på mosaikkartan i Madaba. Man hittade också flera rikemanshus från kung Herodes tid som hade bränts ned vid den romerska erövringen av Jerusalem år 70, och där förekom mängder av värdefulla lösfynd. Det fanns naturligtvis mycken goodwill att inkassera med dessa utgrävningar bland nybyggnationerna, men bland utländska forskare restes också kritik mot den politiska styrningen av projektet.

Det arkeologiska projektet hade kommit igång på våren 1968 då Benjamin Mazar hade börjat med en djupgrävning vid det sydöstra hörnet av stödmuren runt Tempelberget. Tretton meter under den aktuella marknivån stötte man på den stenlagda gata som kung Herodes hade anlagt utmed Tempelbergets västra mur. Gatan hade sedan fyllts igen av de stenmassor som de romerska soldaterna hade vräkt ner från berget när de raserade Jahves tempel. Ovanpå denna fyllning kunde man notera cirka femtio arkeologiska lager av bebyggelse, bland annat ett palats från de umayyadiska kalifernas epok som återanvänt marmorkolonner från Herodes byggnadsverk. Det muslimska palatset var försett med badrum, vattenledningar och avlopp, men hade raserats vid ett vulkanutbrott år 747. Palatset blev aldrig återuppbyggt utan kom att utnyttjas som stenbrott och sedermera som gravplats.

Benjamin Mazar fortsatte sina utgrävningar längs den södra sidan av Tempelberget där han stötte på den breda fritrappa som hade givit allmänheten tillträde till kung Herodes tempel. Söder om Tempelberget sträcker sig den ås som tidigare kallades Ophel Hill men som nu heter Davids stad eftersom det är här arkeologerna (Benjamin Mazar, Kathleen Kenyon, Yigal Shiloh, Eilat Mazar) har träffat på Jerusalems äldsta bebyggelse, daterad till bronsåldern. På åsens ena sida upptäckte Kathleen Kenyon en 270

101406 Bibeln.ORIG.indd 270

10-05-11 09.55.27

Slaget om Jerusalem trappliknande terrass som fungerat som stödmur för en större byggnad högst upp – kanske en befästning eller ett palats?

Benjamin Mazar avled 1995, till hans efterträdare som projektets ledare utsågs hans sondotter Eilat Mazar, utbildad arkeolog från Hebreiska universitetet. Hon hade också övertagit sin morfars övertygelse att man med hjälp av Gamla testamentets beskrivningar skulle kunna lokalisera kung Davids palats som enligt den traditionella bibelforskningen skulle ha uppförts på 900-talet f.Kr. Eilat Mazar har också flera gånger hävdat att hon verkligen har funnit kung Davids palats, första gången 1997 i en artikel i Biblical Archaeology Review. Men de rester av murar som hon hittat är svåra att datera, keramikfynden likaså. Hennes entusiasm och tilltro till texterna i Bibeln har också förlett henne till vissa misstag, till exempel den totala misstolkningen av inskriften på ett stämpelsigill. Mazar läste bokstäverna som ett namn som finns i Gamla testamentet, men glömde att texten på en sigillsten alltid är spegelvänd, det är först vid stämplingen som den blir rättvänd – och då blev det ett helt annat namn!

Davids stad Det är alltid segrarna som skriver historien, det är alltid segrarna som bestämmer vilka utgrävningar som ska göras, vilka monument som ska vårdas, vad som ska sparas och vad som ska rivas.

I det perspektivet blir det begripligt att de israeliska arkeologerna efter segern 1967 fokuserade på de fornminnen som stod för kontinuiteten i det judiska Jerusalem, det vill säga Davids stad, Jahves tempel och Klagomuren.

Arkeologiska utgrävningar är kostnadskrävande projekt, och varken universiteten eller riksantikvarieämbetet i Jerusalem kan finansiera dem utan bidrag från privata fonder och institutioner 271

101406 Bibeln.ORIG.indd 271

10-05-11 09.55.27

bibeln och arkeologerna – och så är det ju även i både Sverige och andra länder. Men i Israel vet arkeologerna att det bästa sättet att få sådana bidrag och donationer är att koppla utgrävningarna till Bibelns berättelser.

De viktigaste finansiärerna bakom utgrävningarna av Davids stad är Shalem Center och ELAD, två organisationer som är verksamma på den politiska högerkanten och som helt öppet arbetar för att fördriva palestinierna från östra Jerusalem. Deras framgång är obestridlig, bland annat har det israeliska riksantikvarieämbetet överlåtit administrationen av den arkeologiska parken till ELAD. Det är sålunda guider från ELAD som ger vinklade föreläsningar i turistbussarna om den antika historien i Jerusalem.

Oberoende israeliska arkeologer har protesterat; ingen vill väl rent ut hävda att finansiärerna styr utgrävningarna, men alla vet att i diskussionerna om vem som har rätt att leva och bo i Jerusalem kommer kung Davids palats att vara ett tungt argument.

Striderna om Klagomuren Efter att upproren mot romarna slagits ner år 70 och år 135 var judarna utestängda från Jerusalem. Men från 300-talet finns notiser om att judiska pilgrimer en gång om året fick komma in i staden för att vid en bönestund sörja över det raserade templet.

Redan då tycks deras mötesplats ha varit den antika stödmuren nedanför Tempelberget, närmare den heliga platsen än så kunde man inte komma. När de muslimska kaliferna öppnade Jerusalem för judisk invandring blev bönemötena en daglig företeelse som även den turkiske sultanen tolererade. Men när bönemötena vid Klagomuren växte i omfattning började de muslimer som bodde i grannskapet att protestera mot de alltför många pilgrimerna och de alltför högljudda litaniorna. Detta föranledde Ibrahim Pascha att 1840 varna rabbinerna för att deras trosbröder uppträdde störande.

272

101406 Bibeln.ORIG.indd 272

10-05-11 09.55.27

Slaget om Jerusalem Efter första världskriget skärptes konflikterna om de religiösa platserna i Jerusalem. Den sionistiska rörelsen hävdade att Klagomuren inte bara var en religiös mötesplats, den skulle också vara en nationell helgedom för världens alla judar i väntan på Messias som skulle återuppbygga templet. Sionistledaren Chaim Weizmann ville 1919 köpa området framför Klagomuren och den brittiske guvernören accepterade förslaget, men muslimernas ledare sade nej. På 1920-talet blev tonen mellan parterna alltmer oförsonlig och ledde till den ena sammanstötningen efter den andra.

De brittiska guvernörerna såg noga till att både judar och muslimer strikt följde de bestämmelser som sultanerna hade utfärdat i början av seklet. Till dessa hörde att judar inte fick uppföra några konstruktioner vid Klagomuren som muslimerna kunde uppfatta som ett hot mot de kringboende. Man fick därför inte ställa upp en skärm mellan de bedjande männen och kvinnorna vid muren, och man fick inte placera ut bänkar för de åldringar som ville delta i bönen. Några incidenter – som i efterhand kan verka nästan löjliga – utvecklades till tumult och tragedier. Den 28 september 1928, dagen för den judiska festdagen yom kippur, ingrep den brittiska polisen mot de bedjande vid Klagomuren, man ryckte bort stolar och bänkar från de sittande gamlingarna och rev ned träskärmen mellan män och kvinnor. Tumultet mellan judarna och de brittiska poliserna väckte internationellt uppseende och skadade Storbritanniens anseende som mandatmakt. Och det blev inte bättre när guvernören erkände att polisens ingripande berodde på klagomål från muslimernas ledare som menade att judarnas ökande närvaro vid Klagomuren var en konspiration som syftade till att ta över al-Aqsa-moskén.

Muslimernas ledare, stormuftin Amin al-Husayni, förstod att utnyttja britternas svaghet. Han fick britternas tillstånd att bygga om ett hus i grannskapet till en moské med minaret varifrån böneutroparen kunde överrösta bönerna och sångerna vid Klagomuren.

273

101406 Bibeln.ORIG.indd 273

10-05-11 09.55.28

bibeln och arkeologerna Han fick också förvandla platsen framför muren till en genomfartsgata där en strid ström av hojtande människor, skriande åsnor och skramlande dragkärror störde judarnas andaktsstunder. I mitten av augusti 1929 blev några judar misshandlade vid muren, vilket ledde till omfattande demonstrationer i Tel Aviv med sextusen personer som skanderade: ”Klagomuren är vår!” Nästa dag demonstrerade trehundra ungdomar i Jerusalem, man höjde sioniströrelsens fana vid Klagomuren och sjöng sionisthymnen.

Dagen därpå marscherade tvåtusen muslimer till Klagomuren där de brände böneböcker och andra föremål som bedjande judar tagit med sig. Några dagar senare anställde uppretade muslimer en massaker på judiska pilgrimer som besökte patriarkernas gravar i Hebron. Nu tillsatte britterna en kommission som skulle utreda judarnas och muslimernas rättigheter och skyldigheter vid Klagomuren. Kommissionen slog fast att muren och husen därintill tillhörde muslimernas religiösa myndighet, men att det skulle ges fritt tillträde för judarnas bönestunder. Däremot förbjöds judarna att trumpeta i shofar, det vädurshorn som man brukade blåsa i vid yom kippur. Men just det förbudet trotsades varje år av judiska ungdomar som därför omedelbart arresterades av den brittiska polisen.

Vapenstilleståndet efter kriget 1948–1949 innebar att Klagomuren hamnade i den jordanska zonen, och under nitton år var det judiska nationalmonumentet otillgängligt för mosaiska trosbekännare. När de israeliska trupperna i början av juni 1967 hade drivit iväg Arablegionens soldater strömmade de entusiastiskt till Klagomuren. Men mötet blev en chock, böneplatsen hade vandaliserats och en urinoar hade byggts mot den tvåtusenåriga sakrosankta muren. En vecka senare, vid sabbaten den 14 juni, hade hela området rensats och de arabiska husen rivits. Klagomurens längd hade fördubblats och framför den anlades ett torg med plats för ett par hundratusen besökare. Platsen heter numera Västra muren.

274

101406 Bibeln.ORIG.indd 274

10-05-11 09.55.28

Slaget om Jerusalem

Tempelberget Tempelberget, Haram al-Sharif, intogs av de israeliska trupperna den 7 juni 1967. Rabbinen Shlomo Goren och andra sionister krävde att man skulle ockupera hela området och riva Klippmoskén så att man på dess plats kunde uppföra Det tredje templet till Jahve.

Men Israels överbefälhavare Uzi Narkiss och försvarsministern Moshe Dayan sade nej av hänsyn till den internationella opinionen och risken för ett storkrig med hela den muslimska världen. Som vi sett överlämnade de förvaltningen av Haram al-Sharif till en muslimsk stiftelse. De ortodoxa judarna ansåg att Moshe Dayan därmed hade förrått judendomen, men han fick stöd av de högsta rabbinerna som förbjöd judar att beträda Tempelberget. Rabbinernas skäl var förmodligen också politiska, men maskerades som religiösa föreskrifter. Tempelplatsen var ju helig mark och eftersom ingen vet exakt var templet stod fanns det ju risk för att besökare som inte var judiska präster skulle förorena den heliga platsen. Det är dessutom så att den som vill beträda tempelområdet måste vara rituellt renad, vilket bland annat innebär att han först ska renas med vatten blandat med askan från en offrad röd kviga. Andra ortodoxa judar menar att man måste vänta på Messias, ty först med Messias ankomst kan man uppföra Det tredje templet.

Världsopinionen hade kanske väntat sig att konflikten kring Haram al-Sharif skulle ebba ut med tiden, men det tycks vara tvärtom.

Det finns nu flera judiska organisationer som aktivt arbetar för en israelisk ockupation av Tempelberget så att Det tredje templet kan byggas där.

The Temple Institute har ett eget museum där man förevisar templets inredning, möbler och prästdräkter, inte bara för historieintresserade utan också för en framtida användning när Det tredje templet blivit byggt.

Temple Mount Faithful genomför regelbundet marscher till 275

101406 Bibeln.ORIG.indd 275

10-05-11 09.55.28

bibeln och arkeologerna Haram al-Sharif för att lägga ned en grundsten till Det tredje templet, men medlemmarna har hittills alltid blivit stoppade av polisen. I oktober 1990 blev emellertid ett sådant demonstrationståg orsak till ett muslimskt upplopp som måste kväsas av israelisk polis, varvid tjugoen palestinier dödades och ett hundratal sårades. Rörelsen har också en egen hemsida med en aggressiv framtoning. Deras hjältar är mackabéerna: ”Vår tid påminner om mackabéernas period då Israel kontrollerades av grekernas imperium som förbjöd Israel att fullgöra sitt gudomliga uppdrag att vara en helig nation, ett prästkungadöme och ett ljus för alla länder.”

Man måste onekligen fråga sig om dessa organisationer verkligen menar att inte bara bygga upp det antika templet utan också återinföra de blodiga djuroffer som var det stående inslaget i tempeltjänsten – skulle det över huvud taget vara möjligt i den moderna staten Israel?

En arkeologisk sevärdhet i Jerusalem är den tunnel som grävts genom de antika fyllningsmassorna bakom kung Herodes stödmurar framför Tempelberget. När tunneln öppnades för turister i september 1996 utbröt våldsamma protester bland muslimerna, som menade att tunneln skulle kunna rasera Klippmoskén, I det upploppet dödades sjuttio palestinier och sjutton israeliska soldater. En följd av denna tragiska händelse blev att de israeliska myndigheterna, både riksantikvarieämbetet och regeringen, sökte undvika vidare konflikter om Tempelberget. Detta kom snart att utnyttjas av waqf som i december 1996 kunde inviga en ny moské i de underjordiska valv som kallas Salomos stall – och som har byggts utan tillstånd.

Tre år senare började man gräva ett stort schakt i tempelplatån för att bygga en nödutgång från den underjordiska moskén.

Schaktningarna utfördes med moderna bulldozrar, och jordmassorna fraktades bort med lastbilar eller dumpades på sluttningarna 276

101406 Bibeln.ORIG.indd 276

10-05-11 09.55.28

Slaget om Jerusalem nedanför Tempelbergets östra mur. Allt detta utfördes utan att några arkeologer fick tillfälle att dokumentera eller ta vara på de fornsaker som påträffades.

Ytterligare fem år senare kunde man se grävskopor och traktorer i arbete med att gräva ett stort och djupt dike över Tempelberget, från dess norra till södra del. Det meterdjupa diket är cirka 350 meter långt, och behövs säkert för att dra telefonledningar och elkablar till al-Aqsa-moskéen och till den nya moskén i Salomos stall, och därför hade både regeringen och riksantikvarieämbetet godkänt projektet. Men man hade inte krävt att arbetet skulle övervakas av arkeologer, trots att det var högst troligt att man skulle göra fynd av fornsaker. Men nu protesterade arkeologer, vetenskapsmän, författare och andra kulturpersoner i Israel mot att waqf avsåg att frakta bort den framgrävda jorden utan att arkeologerna skulle få tid att gå igenom materialet. I september 2004 ingrep därför högsta domstolen och förbjöd all förflyttning av jorden tillsvidare.

Nu är ett antal arkeologer och volontärer idogt verksamma med att sila de jordhögar som dumpats uppe på Tempelberget eller på bergets sluttning ned mot Kidrondalen. Och visst hittar man föremål, både krukskärvor och marmorbitar, mynt, pilspetsar och djurben. Fynden kommer från alla perioder i historien, men eftersom det aldrig har gjorts en riktig stratigrafisk utgrävning på Tempelberget går alla dessa blandade lösfynd knappast att använda i det spännande pusslet om Jerusalems arkeologi.

Men de har ett politiskt värde. Gång på gång har nämligen palestiniernas politiska ledare deklarerat att det aldrig har funnits ett judiskt tempel på stadsberget i Jerusalem, varken Salomos, Serubbabels eller Herodes tempel skulle ha existerat.

I sådana sammanhang måste den internationella arkeologins företrädare våga konfrontationen med både politiska och religiösa 277

101406 Bibeln.ORIG.indd 277

10-05-11 09.55.28

bibeln och arkeologerna fundamentalister och ena sig kring en trovärdig analys av Jerusalems forntid. Och de måste tydligt markera vad som är bibliska myter och vad som är antikens verkliga historia i Mellanöstern.

Men religiösa fanatiker accepterar inte utlåtanden från arkeologer som tvivlar på de heliga skrifterna. Frågan är om de tänker respektera det faktum att Jerusalems gamla stad, inklusive stadsmuren och byggnaderna på Tempelberget, är uppförd på UNESCO:s lista över kulturella världsarv som måste skyddas, vårdas och bevaras?

278

101406 Bibeln.ORIG.indd 278

10-05-11 09.55.28

Supplement

Israels kungar år f.Kr.

Juda kungar år f.Kr.

Jerobeam 926–907 Basha 906–883 Omri 884–873 Achav 873–852 Achasja 852–851 Joram 851–845 Jehu 845–818 Joachas 817–800 Joash 801–786 Jerobeam II 788–747 Zacharias 747 Shallum 747 Menachem 747–737 Pekahiah 737–735 Pekach 735–732 Hosea 732–722

Rehabeam 931–914 Abijam 914–911 Asa 911–870 Jehoshaphat 870–846 Jehoram 851–843 Achasja 843–842 Athalia 842–836 Jehoash 836–798 Amasiah 798–769 Uzziah 785–733 Jotham 759–743 Ahaz 743–727 Hezekia 727–698 Manasse 698–642 Amon 641–640 Josia 639–609 Jehoahas 609 Jehoiakim 609–605 Jehoiakin 605–597 Zedekia 597–586 279

101406 Bibeln.ORIG.indd 279

10-05-11 09.55.28

bibeln och arkeologerna

Bibelkronologi Årtal f.Kr. 2600 2500 2100 1792–1750 1700–1550 1600–1200 1450 1490–1436 1475–1200 1400–1200 1250?

1280 1290–1224 1225–1205 1250?

1225?

1200 1190 1190 1025–1000 1000–965 965–925 920 876–869 722 715–687 705 701 689

Egypten, de stora pyramiderna byggs Mesopotamien, sumerernas första dynasti i Ur Mesopotamien, tredje dynastin i Ur Hammurabi kung i Babylon hyksos välde i Egypten Grekland, den mykenska perioden Kreta, den minoiska kulturens undergång Egypten, Tuthmosis III, fälttåg i Palestina/Syrien Anatolien, det hettitiska kungariket Syrien, Ugarits palatsarkiv Anatolien, det homeriska Trojas fall slaget vid Kadesh mellan egyptier och hettiter Egypten, farao Ramses II Egypten, farao Merenptah Egypten, traditionell datering av Exodus Kanaan, traditionell datering av Josuas erövring sjöfolken, Ugarit förstörs, hettiterrikets undergång Egypten, Ramses III besegrar sjöfolken Palestina, filistéerna bosätter sig vid kusterna traditionell datering av kung Sauls kungadöme traditionell datering av kung Davids kungadöme traditionell datering av kung Salomos kungadöme kungarikena Israel (nordriket) respektive Juda (sydriket) bildas Israel, kung Omri grundlägger huvudstaden Samaria Israel erövras av assyrierna, invånarna deporteras Juda, kung Hiskia befäster Jerusalem Assyrien, huvudstaden flyttas till Nineve Juda, assyrisk invasion och förstörelse Babylon erövras av assyrierna 280

101406 Bibeln.ORIG.indd 280

10-05-11 09.55.29

Supplement 671 640–609 626–539 612 604–562 597 586 586–538 539 538 520–515 445 336–323 323 200 166 166-63 150?

63 37–4

Egypten erövras av assyrierna Juda, kung Josia genomför religiösa reformer Babylon, nybabyloniska riket Assyrien, Nineve ödeläggs av babylonier och perser Babylon, kung Nebukadnessar Juda, babylonisk invasion, första deportationen Juda, Jerusalems fall, templet raseras Juda, den babyloniska fångenskapen Babylon, perserkungen Kyros erövrar Babylonien Babylon, Kyros edikt befriar judiska fångarna Palestina, templet i Jerusalem återuppbyggs Palestina, Jerusalems murar återuppbyggs Alexander den store erövrar Mellanöstern Egypten, Ptolemaios I härskar över Palestina Syrien, Antiochos III erövrar Palestina Palestina, mackabéernas uppror Palestina, hasmonéernas judiska kungarike Palestina, esséerna i Qumran Palestina, romaren Pompejus erövrar Jerusalem Palestina, Herodes den store kung

Årtal e.Kr. 30–33 66 68 70 73 132–135 135 135 312 324

Jesus predikar i Galiléen och Jerusalem, dör år 33 den första judiska revolten mot romarna romarna ödelägger Qumran romarna tar Jerusalem och raserar templet romarna tar Masada den andra judiska revolten under Bar Kokhba revolten slås ned och judiska Jerusalem raseras romerska Aelia Capitolina byggs på ruinerna Konstantin den store ensam härskare över Västrom Konstantin den store erövrar Mellanöstern 281

101406 Bibeln.ORIG.indd 281

10-05-11 09.55.29

bibeln och arkeologerna 330 335 337 360 527–565 532–537 542 570–632

Konstantinopel invigs som romarrikets huvudstad Gravkyrkan i Jerusalem färdigställd Konstantin den store dör första Hagia Sophia-kyrkan i Konstantinopel Justinianus I kejsare i bysantinska riket Nya Hagia Sophia-kyrkan uppförs i Konstantinopel den stora pesten i bysantinska riket den arabiske profeten Muhammed predikar islam, dör 632 638–642 muslimska araber erövrar Mellanöstern 638 Kalifen Omar erövrar Jerusalem 691 Klippmoskén byggs på Tempelberget i Jerusalem 1099 första korståget, korsriddarna erövrar Jerusalem 1187 Saladin och muslimerna återtar Jerusalem 1453 Konstantinopel erövras av sultan Mehmet II 1517–1917 sultanerna i Istanbul behärskar Mellanöstern 1914–1918 första världskriget 1917 sultanen i Istanbul förlorar Mellanöstern 1917–1948 Storbritannien styr Palestina på mandat från Nationernas Förbund 1939–1945 andra världskriget 1948 staten Israel utropas, krig med arabstaterna 1967 sexdagarskriget slutar med seger för Israel 1967– Israel har erövrat Västbanken och östra Jerusalem

282

101406 Bibeln.ORIG.indd 282

10-05-11 09.55.29

Bibliografi

Ahlström, Gösta W.: The history of ancient Palestine (1993).

Allegro, John: The treasure of the copper scroll (1960).

Allegro, John: Dödahavsrullarna (1963).

Bacon, Edward (red.): The great archaeologists (1976).

Barbet, Pierre: La Passion de N-S Jésus-Christ selon le chirurgien (1950).

Barnes Timothy: Constantine and Eusebius (1981).

Barnett, Paul: Jesus and the rise of early Christianity (1999).

Barstad, Hans: The myth of the empty land (1996).

Bauckham, Richard: Jesus and the eyewitnesses (2006).

Begg, Christopher: Josephus’ story of the later monarchy (2000).

Beskow, Per: Fynd och fusk (2005).

Boas, M. I.: Hedendom i kristendomen (1964).

Bowersock, G. W., Brown, Peter & Grabar, Oleg: Late antiquity (1999).

Bradshaw, Paul: The search for the origins of Christian worship (2002).

British Museum: Dictionary of the ancient Near East (2000).

Brown, Peter: Makten och det heliga (1997).

Bucaille, Maurice: La Bible, le Coran et la science (1976).

Busink, Th. A.: Der Tempel von Jerusalem von Salomo bis Herodes, vol. 1–2 (1970).

283

101406 Bibeln.ORIG.indd 283

10-05-11 09.55.29

bibeln och arkeologerna Butt, Gerald: Life at the crossroads: history of Gaza (1995).

Cahill, Thomas: Historien om Jesus (1999, 2001).

Chadwick, Henry: Den tidiga kyrkans historia (1998).

Chadwick, Henry: The Church in ancient society (2003).

Charlesworth, James (red.): Jesus and archaeology (2006).

Clark, Douglas (red.): 100 years of American archaeology in the Middle East (2003).

Clayton, Peter: The rediscovery of ancient Egypt (1982).

Cline, Eric: From Eden to exile (2008).

Cohen, Shaye: From the Maccabees to the Mishnah (1987).

Coogan, Michael: The Oxford history of the biblical world (1998).

Crossan, John: Jesus, a revolutionary biography (1995).

Crossan, John D. & Reed, Jonathan L.: Excavating Jesus (2001).

Daniel-Rops (Petiot, H.): Dagligt liv i Palestina på Jesu tid (1969).

Den Hertog, Cornelis (red.): Saxa loquentur (2003).

Dever, William G.: Who were the early Israelites (2003).

Donelli, Doris (red.): Jesus. A colloquium in the Holy Land (2001).

Eddy, Samuel: The king is dead: studies in the Near Eastern resistance to Hellenism (1961).

Edmonson, Jonatan (red.) Flavius Josephus and Flavian Rome (2005).

Einhorn, Lena: Vad hände på vägen till Damaskus? (2006).

Eisenman, Robert & Wise, Michael: Rösterna ur Dödahavsrullarna (1992).

Ephal, Israel: The ancient Arabs (1982).

Finkelstein, Israel & Silberman, Neil Asher: The Bible unearthed (2001).

Finkelstein, Israel & Silberman, Neil Asher: David and Salomon (2006).

284

101406 Bibeln.ORIG.indd 284

10-05-11 09.55.29

Bibliografi Freyne, Séan: Jesus, a Jewish Galilean (2004).

Furumark, Arne: Mycenaean pottery, vol. 1–2 (2. utg., 1972).

Furumark, Arne: Mycenaean pottery, vol. 3. Plates (1992).

Gardell, Jonas: Om Jesus (2009).

Garellic, Allan: Jesus, jude eller kristen? (2004).

Gibson, Shimon: The cave of John the Baptist (2004).

Gitin, Seymour (red.): Mediterranean peoples in transition (1998).

Goldhill, Simon: The Temple of Jerusalem (2006).

Goodman, Martin: Rome and Jerusalem (2008).

Grabbe, Lester: Ancient Israel (2007).

Groom, Nigel: Frankincense and myrrh (1981).

Gräslund, Bo: Relativ datering (1974).

Hamblin, William & Seely, David: Solomon’s temple (2007).

Handy, Lowell (red.): The age of Solomon (1997).

Heiligenthal, Roman & von Dobbeler, Axel: Menschen um Jesus (2001).

Hengel, Martin: Judentum und Hellenismus (1973).

Herrin, Judith: The formation of Christendom (1989).

Hillel, Daniel: The natural history of the Bible (2006).

Holmgren, R. & Kaliff, A.: Arkeologer i Bibelns Sodom (2003).

Hopkins, Keith: A world full of Gods (1999).

Hunt, E.D.: Holy Land pilgrimage in the later Roman Empire (1982).

Isserlin B. S. J.: The Israelites (1998).

Johnson, Luke Timothy: The real Jesus (1996).

Kasher, Aryeh: King Herod: a persecuted persecutor (2006).

Kasser, Rodolphe (red.): The gospel of Judas (2006).

Kieffer, René: Evangeliernas Jesus (2001).

Kollek, Teddy & Pearlman, Moshe: Jerusalem (1968, 1985).

Lampe, Peter: Christians at Rome in the first two centuries (2003).

Laughlin, John: Archaeology and the Bible (2000).

285

101406 Bibeln.ORIG.indd 285

10-05-11 09.55.29

bibeln och arkeologerna Lewin, Ariel: The archaeology of ancient Judea and Palestine (2005).

Levy, Thomas E.: The archaeology of society in the Holy Land (1995).

Levy, Thomas E. & Higham, Thomas: The Bible and radiocarbon dating (2005).

Loewe, William: Introduction to christology (1996).

Malamat, Abraham: History of the biblical Israel (2001).

Markoe, Glenn: Phoenicians (2002).

Matthews, Roger: The archaeology of Mesopotamia (2003).

Mazar, Amihai (red.): Archaeology of the land of the Bible, vol.

1 (1990).

Mazar, Amihai (red.): Studies in the archaeology of the Iron Age in Israel and Jordan (2001).

Mc Ray, John: Archaeology and the New Testament (1991).

Meeks, Wayne: The first urban christians (2003).

Mettinger, Tryggve: The riddle of resurrection (2001).

Mitchell T. C.: The Bible in the British Museum (2005).

Montelius, Oscar: Den förhistoriska fornforskarens metod och material (1884).

Montelius, Oscar: Die typologische Methode (1903).

Mountjoy, Penelope: Mycenaean decorated pottery (1986).

Murphy-O’Connor, Jerome: The Holy land (Oxford Archaeological Guides) (1998).

Müller, Mogens (red.): Historie og konstruktion (2005).

Oestgard, Terje: Political archaeology and holy nationalism (2007).

Oredsson, Dag: Moats in ancient Palestine (2000).

Oren, Eliezer (red.): The sea peoples and their world (2000).

Pagels, Elaine: De gnostiska evangelierna (1979).

Pearlman, Moshe: The Maccabees (1973).

Pearlman, Moshe: The Dead Sea scrolls in the Shrine of the Book (1988).

286

101406 Bibeln.ORIG.indd 286

10-05-11 09.55.30

Bibliografi Piccirillo, Michele: Mount Nebo (1987).

Pollock, Susan & Bernbeck, Reinhard: Archaeologies of the Middle East (2005).

Pritchard, James: Ancient Near Eastern texts relating to the Old Testament (1955).

Raunig, Walter: Bernstein. Weihrauch. Seide (1971).

Reed, Jonathan: Archaeology and the Galilean Jesus (2000).

Richter, Hermann: Pilgerreise der Aetheria von Aquitanien (1919).

Roller, Duane: The building program of Herod the Great (1998).

Rubinstein, Aryeh (red.): The return to Zion (1974).

Salzman, Michele: The making of a Christian aristocracy (2002).

Sandars N. K.: The sea peoples (1985).

Sartre, Maurice: The Middle East under Rome (2005).

Schürer, Emil: The history of the Jewish people in the age of Jesus Christ, vol. 1–3 (1973–1987). van Seters, John: In search of history: historiography in the ancient world (1983).

Shanks, Heshel (red.): The rise of ancient Israel (1992).

Shanks, Hershel: Jerusalem’s Temple mount (2007).

Snell, Daniel: A companion to the ancient Near East (2005).

Stegemann, E. & Stegemann, W.: The Jesus movement (1999).

Stern, Ephraim: Archaeology of the land of the Bible, vol. 2 (2001).

Stern, M.: Greek and Latin authors on Jesus and Judaism (1980).

Stroumsa, Guy: The end of sacrifice (2009).

Thompson, Thomas: The Messiah myth (2007).

Tov, Emanuel (red.): The texts from the Judaean desert (2002).

Tubb, Jonathan: Canaanites (2002).

Tubb, Jonathan & Chapman, R.: Archaeology and the Bible (1990).

287

101406 Bibeln.ORIG.indd 287

10-05-11 09.55.30

bibeln och arkeologerna Walker, P. W. L.: Holy city, holy places (1990).

Warren, Charles: The survey of western Palestine (1884).

Vaughn, A. & Killebrew, A. (red.): Jerusalem in Bible and archaeology (2003).

Veijola, Timo: Die ewige Dynastie: David und der Entstehung seiner Dynastie (1975).

Vermes, Geza: The changing faces of Jesus (2000).

Vermes, Geza: The authentic gospel of Jesus (2003).

Vermes, Geza: The Passion (2005).

Vermes, Geza: The Nativity (2006).

Wibeck, Sรถren: Jesus. Jude, rebell, gud? (2007).

Yadin, Yigael: Jerusalem revealed (1975).

Yadin, Yigael: The message of the scrolls (1992).

288

101406 Bibeln.ORIG.indd 288

10-05-11 09.55.30

Namnregister Abraham 11, 14, 16, 17, 19, 21f, 23, 24, 28, 31, 33, 37, 38, 63, 64f, 75, 122, 125, 136, 169, 195, 264 Abukir 37, 38 Achasja 126, 145 Achav 126, 144, 149, 150 Achlav 89 Acko 89 Adam 32 Aelia Capitolina, se 채ven Jerusalem 235, 237, 238 Afghanistan 44 Afik 89 Ai 74 Aigikoerus 164 Ain Karim 202 Ajalon 89 Akaba 59, 60, 123 Akhenaton 71, 87, 95, 112, 194 Akish 122 Akkad 19 Akra 183, 184 Akropolis 164 Aksiv 89 Alashiya 105 Albina, Najib 217, 224 Albright, William Foxwell 62f, 65, 73, 74f, 87, 114, 130, 136, 173, 211, 212, 220 Aleppo 148, 155 Alexander den store 13, 28, 111, 143, 163, 180f, 194 Alexander Janneus 184, 186, 188, 189, 193, 221 Alexandria 13, 28, 29, 46, 181, 190, 200, 231

al-Husayni, Amin 273f Allegro, John 221f Alt, Albrecht 72, 73, 84 Amasis 165, 177 Amenhotep 67 Amman 69, 193, 222, 295 Ammon 84, 123, 143, 148, 172, 178 Amos 151, 168 Anastasis 237, 239 Anatolien 91, 95, 114, 125, 159, 164, 266, 267 Ancus Marcius 164 Andreas 243 Anthedon 110, 177, 188 Antigonos II 186, 187 Antiochos IV 28, 182, 183, 184, 185, 190 Antiokia 13, 56, 119, 181, 182, 190, 231, 232, 262, 266 Antiokia i Jerusalem 182 Antipater 186 Antonia 193 Arabien 154, 155, 156, 157, 166f, 189, 257 Aram (Damaskus) 143 Ararat 19, 64 Archelaos 197 Argades 164 Argolis 94 Argos 165 Aristobulos 184 Aristoteles 29 Arkadien 159 Aron 24, 40, 70, 171, 264 Artemision 196 Aryandes 177 Arzawa 105

289

101406 Bibeln.ORIG.indd 289

10-05-11 09.55.30

bibeln och arkeologerna Bonaparte, Napoleon 37f Bosporen 257 Botta, Paul Emile 46f Braudel, Fernand 140, 142, 143 Breasted, J. H. 62 Bysans, se även Konstantinopel 257, 261 Bång, Petrus 31, 33

Ashdod 101, 102, 105, 112f, 115 Asher 23, 89 Ashkelon 85, 102, 105, 112, 120, 242 Assarhaddon 47 Assuan 35, 376 Assur 52 Assurbanipal II 47, 50, 52 Assyrien 19, 115, 144, 146, 147f, 150f, 153, 166, 194 Athalia 145 Athen 27, 92, 110, 164, 165, 176, 177, 178, 179, 190, 270 Attika 165 Augustus 190, 197 Avaris 66, 67 Aventinen 233 Avigad, Nahman 269 Babel 19f, 35 Babylon 25f, 28, 52, 145, 160, 173, 174, 175, 179, 191, 200 Babylonien, se även Mesopotamien 157, 172, 174,175, 176, 180 Bagdad 42, 44, 53, 59, 60, 265, 266 Balkan 91, 267 Bar Kokhba 138 Barbet, Pierre 251–253 Barthélemy, fader 214 Basra 47, 51 Bathyra 191 Batseba 123, 138 Beersheba 133 Begin, Menachem 89 Behistun 45 Bell, Gertrude 61 Ben-Ammi 21 Bender 36 Benjamin 23, 142 Benoit, Pierre 223 Berossos 28, 33 Bet-Anat 89 Bethsaida 241 Betlehem 36, 108, 156, 187, 193, 207, 208, 209 Bet-Shean 89, 188f Bet-Shemesh 89 Bietak, Manfred 66 Bilha 23 Blakhiyah 110 Bombay 44, 45

Caesarea 192, 197, 238, 242, 243 Callaway, Joseph 74 Champollion, Jean François 39 Chardin, Jean 42f Chesney, Francis Rawdon 56f Clemens VI 58 Commagene 185, 186 Cordova 265, 266 Cross, Frank M. 120, 160, 220, 222 Crossan, John Dominic 242 Cypern 95, 96, 104, 108, 109, 113, 114, 115, 117, 159 Damaskus 78, 108, 126, 148, 155, 232, 259, 260, 262, 265 Dan 23, 100f Darius I 44, 177 Darwin, Charles 32, 61, 87, 93 David 11, 12, 26, 32, 33, 40, 54, 78, 87, 97, 98, 99, 115, 116, 118f, 121, 122f, 126, 127, 128, 130, 131f, 134, 137, 138, 143, 144, 145f, 152, 160, 161, 162, 163, 182, 189, 194, 201, 271 ”Davids stad” 194, 270, 271f Dayan, Moshe 116f, 275 de Bruin, Cornelis 43 de Lesseps, Ferdinand 57 De Sarzec, Ernest 51 de Vaux, Roland 214f, 216f, 219f, 221, 223, 224, 225, 226, 227 Dedan 156 Deir el-Balah 109 Delfi 196, 197 della Valle, Pietro 42 Denon, Vivant 38, 39 Dever, William G. 75, 134, 136, 160 Dhiban 69 Dibon 69, 147 Dionysius Exiguus 32, 33 Dor 89 Drakon 70 Duma 156

290

101406 Bibeln.ORIG.indd 290

10-05-11 09.55.30

Namnregister Döda havet 13, 68, 69, 84, 143, 185, 193, 197, 205, 213, 227, 258, 259 Eben Haeser 101 Ebla 63 Edom 22, 84, 143, 172, 184, 186 Efesos 196f, 232 Efraim 24, 89, 124 Egeiska havet 106, 120 Egeria 239f, 244, 258f Egypten 9, 13, 21, 22f, 26, 27, 28, 35f, 38, 40, 55, 59, 65f, 85, 92, 104, 105, 106, 108, 111, 116, 124, 125, 126, 144, 150, 151, 153, 154, 157, 160, 161, 172, 177, 180, 189, 242, 247, 257, 262, 263, Ehrman, Bart 135 Ein el-Qudeirat 69 Eisenman, Robert 224 Ekron 102, 105, 114–116 El Obeid 64 Elah 116 el-Jib 151f Eltekeh 114 Eneman, Michael 36 Eritrea 153 Esau 21f Esra 178, 179 Etiopien 153 Eufrat 12, 20, 35, 37, 41, 56, 61, 64, 128, 160 Eusebios 30, 234, 238 Feidon 165 Feisal 61 Fenicien 108 Filistéen 103, 106, 115f, 151, 153, 166 Filon Judaeus 29f Finkelstein, Israel 83f, 129f, 131, 132, 134, 136, 158 Flavius Josefus 66, 80, 181, 187, 192, 194, 196, 204 Frale, Barbara 255f Furumark, Arne 93–96, 103 Gad 23 Gaius 29 Galiléen 23, 59, 184, 197, 201, 202, 204, 229, 235, 241, 242, 243 Gamla 242

Garbini, Giovanni 134 Garfinkel, Yosef 118 Garstang, John 73 Gat 103, 105, 117, 118, 122 Gaza 22, 100, 102f, 105, 108–111, 155, 167, 177, 178, 180, 188 Gelon 164 Genève 110f Gennesaretsjön 78, 191, 197, 242, 243 Gerasa 188 Gerissim 169 Geser 85, 89, 133, 150, 160 Gibbs, Shimon 202 Gibeon 74, 151–153 Gihon 194 Gilboabergen 102, 122 Giva 122 Givat Hamivtar 247, 248 Givon 87 Glubb Pasha, sir John 207, 213, 219 Golanhöjderna 269 Golgata 235, 236, 238f Goljat 97–99, 103, 116, 118f, 120 Goren, Shlomo 80, 275 Goshen 66 Grekland 26f, 91, 92, 95, 100, 104, 108, 112, 114, 164, 165, 172, 177, 180, 181 Grotefend, Georg Friedrich 44, 45 Gur, Mordechai 269 Haas, N. 248, 249 Hadrianus 234, 235, 238 Hagar 21, 169 Hakim 265 Ham 19, 20, 22 Hammurabi 27 Haram al-Sharif 264, 267, 275, 276 Haran 20 Harding, Gerald Lankester 213, 214, 215, 216f, 219 Har-Heres 89 Hatti 67, 105 Hattusas 104 Hazael 126, 147f Hazor 78f, 133, 150 Hebron 108, 122, 127, 163, 274 Helba 89 Helena 238, 240, 250 Herakleos 262 Herodes 162, 169, 186–188, 189,

291

101406 Bibeln.ORIG.indd 291

10-05-11 09.55.31

bibeln och arkeologerna 190–195, 197, 200f, 203, 222, 225, 230, 243, 245, 270, 276, 277 Herodes Antipas 197, 201, 242 Herodes Antipater 193 Herodion 192, 193 Herodotos 27f, 33, 36, 40, 110, 111, 119, 177 Hesekiel 156, 168 Heshbon 69, 141 Hezekia 145, 146, 151 Hildebrand, Hans 93 Hilkia 25, 124f Hinnomdalen 13 Hipparchos 176f Hippias 177 Hippos 191 Hiram 123 Homeros 29, 91, 119, 163 Hoples 164 Hosea 145, 168 Humbert, Jean-Baptiste 110 Hussein 203 Hyrkania 192f Hyrkanos 184 Ibrahim Pascha 272 Iduméen 186 Indien 37, 42, 56, 57f, 156, 180, 189 Irak 53, 60, 61, 133, 268 Isak 16, 19, 21f, 23, 24, 31, 169, 264 Ishaskar 23 Ish-Boshet 122 Ismael 21, 22 Israel 85f Israel 24, 101, 109, 115, 116, 121, 123, 124, 127, 128, 133, 137, 143, 144, 146f, 148, 149f 149, 151, 160, 166, 172, 185, 194, 213, 214, 221, 268f Istanbul, se även Konstantinopel 37, 52, 53, 267f Ituréen 185, 186 Ivan II 267 Izbet Sartah 83 Jafet 19, 20 Jakob, patriark 19, 21, 22f, 24, 31, 63, 65, 85, 125, 136 Jakob, Jesu bror 243, 246f Jakob, apostel 231,232, 234243 Jason 182, 183

Jeboram 145 Jehoiakin 174 Jehoram 126 Jehu 48, 145, 148 Jemen 155, 156, 263 Jeremias 168, 172, 174 Jeriko 73f, 109, 191, 197, 204, 205, 213, 258, 259 Jerobeam 124, 144 Jerusalem 13, 18, 24, 25, 26, 40, 57, 59, 87, 101, 108, 115, 121, 123, 124, 125, 126f, 133, 135, 143, 145, 146, 150, 151, 154, 160, 162, 163, 164, 165–167, 169, 172–174, 175, 178, 179, 182, 183, 184, 187, 190, 191, 193–196, 200f, 204, 205, 207, 209, 213, 216, 223, 227, 230f, 232, 234f, 236, 237, 239, 240, 241, 242, 243, 245f, 247, 251, 256, 260f, 262, 264, 265, 266f, 268, 269–278 Jesaja 151, 156, 211 Jesus 11, 12, 13, 14, 30, 32, 33, 76, 136, 137, 162, 187, 190, 196, 197, 198, 200–203, 221, 223, 228, 229f, 235, 236f, 240f, 243f, 245f, 247, 248f, 250, 251, 252, 253f, 255f, 263 Jezreel 150 Jivleam 89 Joash 158, 171 Jodefat 242 Johannes 76, 230, 231, 243 Johannes I 32, 33 Johannes Döparen, 14, 32, 76, 193, 201, 202f, 228, 235 Johannes Hyrkanos 191, 192 Jona 43 Jonathan 101, 122 Joppa 188 Joram 145 Jordan 21, 23, 32, 68, 71, 84, 142, 203, 259 Jordanien 60, 69, 82, 109, 133, 142, 143f, 161, 165, 203, 213, 214 Josef 22, 23, 31, 28, 35, 40, 65, 67, 125, 199, 243, 245, 246 Josia 25, 70, 124, 125, 137f, 145,146, 264 Josua 40, 71, 72, 73, 74, 78, 79, 90, 114, 125, 141, 142, 163 Juda 23

292

101406 Bibeln.ORIG.indd 292

10-05-11 09.55.31

Namnregister Juda, se även Judéen 24, 115, 121, 123, 127, 128, 137, 143f, 146, 149, 150, 151, 153, 160, 166f, 168, 172, 173, 178, 185, 186, 194, Judas 203 Judas Mackabaios 119, 183 Judéen 23, 24, 26, 48, 72, 173f, 182, 184, 186, 187, 190, 192, 197, 201, 204, 229, 235 Julius Africanus 30 Julius Caesar 186, 187 Justinianus 258, 261, 262 Kadesh-barna 69, 157 Kaiafas 201, 229, 243 Kairo 35, 37, 38, 266 Kairouan 265 Kaldéen 20 Kalla Nunia 43 Kanaan 20, 22 Kanaan 20f, 22, 23, 24, 66, 71, 72, 73, 74, 78, 83f, 85, 86, 88f, 90, 142, 163 Kando 216 Kapernaum 235, 241, 243–244 Karchemish 105 Karl den store 138 Karl XII 36 Karnak 112, 126 Kartago 247, 258, 261 Kashgar 42 Kenyon, Kathleen 73f, 270f Ker-Porter, Robert 45 Ketef Hinnom 167 Khirbet Mird 192, 222 Khirbet Qeiyafa 117f Khirbet Qumran, se Qumran Khorsabad 46, 47, 48, 57 Kidrondalen 193f, 277 Kilikien 95 Kina 42 Kish 53 Kitchener, Horatio 60 Kitron 89 Kleisthenes 165 Kode 105 Kollek, Teddy 269 Konstantin den store 237f, 249, 250, 257, 258 Konstantinopel 42, 251, 262, 267 Kreta 68, 108, 114

Ktesifon 262 Kujundschik 43, 46, 47f, 50 Kuntillet Ajud 157f Kurk 148 Kush 19 Kyrene 177 Kyros 26, 70, 138, 162, 174, 175, 176, 178, 179 Kämpfer, Engelbert 43 Laish 100f Lakish 48, 58, 173 Latium 165 Lawrence, Thomas Edward 60, 157, 213 Layard, Austen Henry 42, 47, 48f, 52 Lea 23 Lemaire, André 246 Lemche, Niels Peter 134 Leonidas 111 Levi 23, 24 Libanon 41, 114, 185, 206, 268 Livias 259 Lobdell, Henry 48 Lot 21, 22, 147 Lukas 230 Luther, Martin 30 Lyell, Charles 32 Lykien 104 Machaeros 192, 193 Madaba 259f, 270 Maimonides, Moses 264 Makarios 238 Makedonien 111, 180 Malik 169, 264 Manasse 24, 145, 146 Manetho 29, 33, 40, 66f Mari 60, 63 Maria 199, 235, 245, 246 Marinatos 68 Markus 230 Marquet-Krause 74 Marsh, Dwight Henry 48 Masada 79f, 192, 212, 242 Mattathias 183 Matteus 230 Mazar, Benjamin 269, 270, 271 Mazar, Eilat 270, 271 Medina 265 Medinet Habu 105

293

101406 Bibeln.ORIG.indd 293

10-05-11 09.55.31

bibeln och arkeologerna Megiddo 59, 89, 108, 126, 127, 129–133, 150, 160 Mehmed II 267, 268 Mekka 21, 86, 263 Memfis 27, 39 Mendenhall, George 72, 73 Menelaos 183, 184 Merenptah 85f, 112 Mesha 147 Mesopotamien 9, 19, 20, 26, 27, 28, 41, 42, 45f, 52, 53f, 55, 61, 63, 64, 116, 125, 146, 149, 154, 156, 161, 172, 180, 181, 189, 263, 265 Miletos 164 Milik, Josef 214, 220, 222 Mispa 101, 174 Moab 21, 84, 88, 143, 147 Montelius, Oscar 93 Moses 11, 17f, 23f, 25, 27, 28, 31, 32, 33, 35, 40, 67f, 69, 70, 71, 75, 76, 87, 88, 125, 136, 142, 157, 168, 170, 171, 182, 258, 259, 263, 264 Moskva 267 Mosul 35, 43, 46, 47, 48 Muhammed 157, 169, 263f, 265 Murashû 175 Mykene 91, 92, 112, 163 Nabatéen 185, 186 Nablus 122 Nabonidus 157 Nachor 20 Naftali 23 Naftali 89 Nag Hammadi 242, 247 Nahalol 89 Narkiss, Uzi 269, 275 Nasaret 235, 241 Nasser, Gamal Abdel 219 Naukratis 177 Neapelbukten 192 Nebo 258f Nebukadnessar 25f, 116, 143, 145, 162, 168, 172, 173, 174, 194 Negev 72, 153, 166, 178 Nehemja 178, 179 Nelson, Horatio 38 Nero 192 Niebuhr, Carsten 43f, 46 Nilen 27, 28, 35, 36, 39, 40, 41, 260

Nimrod 19 Nimrud 47, 48, 49, 52, 147 Nineve 19, 43, 46, 47f, 49, 51, 52, 57 Nippur 52, 175 Noa 11, 14, 17, 18f, 20, 31, 32, 50f, 53, 64 Norden, Frederik Ludvig 36 Nubien 36, 150 Numa Pompilius 70, 164 Nunia 43 Nuzi 63 Olivberget 194 Olympos 168 Oman 153 Omar 262, 264, 265, 268 Omri 132, 144, 147, 149f Onias 182 Ophel Hill 194, 195, 198f, 270 Ormuz 42 Orontes 56 Ostia 233 Palestina 9, 13, 20, 27f, 48, 54, 55f, 57, 59, 60, 61f, 65, 67, 72, 73, 81f, 84, 85, 87, 88f, 90, 95, 105, 106, 115, 119, 123, 127, 128, 130, 138, 139, 140, 143f, 149f, 150f, 153, 154, 157, 159, 161, 164, 165, 178, 187, 188, 189, 194, 198, 201, 206f, 209f, 232, 233, 234, 238, 243, 259, 260, 262, 268f Paulus 76, 196, 230, 231, 232f, 238 Peisistratos 165 Pella 188 Peloponnesos 159 Perdikkas 180 Persepolis 43f, 179 Persien 41, 42, 44, 45, 257, 263 Persiska viken 37, 56, 147, 156, 268 Petra 110, 189, 259, 260 Petrie, William Flinders 58, 95, 109 Petrus 230, 231, 233, 235, 238, 242, 243, 244, 251 Phaesaelis 191 Pi-Ramses 67 Pius XII 220 Platon 29 Polo, Marco 42 Polykrates 165 Pompejus 184, 188, 189, 233 Pontius Pilatus 201, 229, 243, 254

294

101406 Bibeln.ORIG.indd 294

10-05-11 09.55.31

Namnregister Pritchard, James 152 Prokopios 261 Ptolemaios 28, 180 Ptolemaios V 39 Pylos 91f, 112 Quarcar 148 Qumran 13, 109, 205, 206, 207f, 209, 210, 211, 213, 215, 216, 218, 219, 221, 224, 225–227, 242, 247 Rabin, Yitzak 269 Rakel 23 Ramses II 67, 68, 69 Ramses III 105 Raphia 188 Rassam, Hormuzd 47, 49, 52f Rawlinson, Henry 45f, 50 Rechov 89 Reed, Jonathan L. 242 Rehabeam 124, 126, 127, 145 Rich, Claudius James 44f Robinson, Edward 57 Rockefeller, J. D. 62 Rockefeller, John D. jr 217 Rom 29, 33, 164, 165, 190, 200, 233, 237f, 240, 247, 250, 258, 261, 267, 270 Rosette 39 Ruben 23 Ryssland 267 Röda havet 35, 37, 68 Saba, drottning av 123, 138, 156 Saba 156 Sadeq, Moain 110 Sadok 171, 179 Sais 177 Saladin 267 Salamis 163 Salmanassar III 48, 147f Salomo 40, 54, 78, 87, 123f, 125, 126, 127, 128, 130, 131f, 134, 138, 143, 144, 145, 156, 160, 161, 162, 163, 166, 169f, 171, 182, 189, 194, 195, 201, 261, 264, 266, 276, 277 Samaria 108, 132, 143, 146, 149–151, 160, 166, 169, 178, 180, 191 Samarien 23, 24, 172 Samarkand 42 Samos 165

Samuel 99, 101, 122 Samuel, metropolit 210f, 212 Sanherib 47f, 49 Sankt Petersburg 267 Santorini (Thera) 68 Sara 169 Sargon av Akkad 70 Saudiarabien 268 Saul 98, 99, 101, 102, 122, 138, 142, 151f, 161, 163 Schiffman, Lawrence 135f Scythopolis 188f Sebaste 191 Sebedaios 243 Sebulon 23, 89 Sekeles, E. 248 Seleukia 181 Seleukos 180 Sem 19, 20, 31 Sepphoris 242 Serubbabel 178, 195, 277 Shaalvim 89 Shanks, Herschel 134f, 223 Shekem 122 Shiloh, Yigal 270 Shishak 115, 118, 126, 127, 131, 144, 157 Sicard, Claude 35f Sidon 89, 260 Sikem 124 Sikyon 165 Silberman, Niels Asher 131 ”Siloatornet” 198f Silpa 23 Simon 23, 231 Simon, slav 204 Simson 99, 100, 111, 163 Sinai 18, 22, 36, 59, 68, 69, 108, 109, 116, 168, 269 Sion 172 Sippar 52 Skehan, Patrick 220 Smith, Eli 57 Smith, George 50f Sodom 21 Sofronius 262, 264 Solon 70 Somalia 153 Sophia 267 Stager, Lawrence E. 120, 131 Starcky, Jean 220

295

101406 Bibeln.ORIG.indd 295

10-05-11 09.55.32

bibeln och arkeologerna Stefanos 231, 234 Strange, James 135 Straton 191f Strugnell, John 220f, 224 Sudan 150 Suezkanalen 57, 58, 59 Sukenik, Eleazar 208–212, 213, 214, 245 Suruppak 64 Sydjemen 153 Süleyman den store 138 Syria-Palestina 185f, 188, 201, 204 Syrien 13, 28, 37, 48, 56, 59, 60, 61, 63, 67, 87, 88, 92, 95, 108, 111, 114, 119, 133, 138, 149f, 153, 156, 159, 161, 164, 165, 180, 181, 185f, 189, 206, 257, 262, 263, 266, 268 Tanak 89 Tarsos 232 Tayma 156f Teheran 45 Tel Aviv 129, 133, 136, 274 Tell Afar 42 Tell al-’Ajjul 109 Tell Dan 100, 126, 134 Tell ed-Daba 66 Tell el-Amarna 71, 95, 112 Tell el-Dalieh 180 Tell el-Farah 109 Tell el-Hesi 58 Tell el-Mutesellim 59 Tell el-Umayri 141 Tell es-Sakan 110 Tell es-Sofi 103, 116, 117 Tell Haruba 109 Tell Hesbân 69, 141 Tell Jemmeh 109 Tell Miqne 114 Tello 51, 52 Terach 20 Terebintdalen 103, 116–119 Thales 15 Thebe 85, 163 Thomson, Thomas 65 Tiberias 197, 242 Tiberius 32, 33 Tibern 164 Tiglatpileser III 54 Tigris 41, 47, 49, 64 Tiryns 91, 92

101406 Bibeln.ORIG.indd 296

Titus 234 Tomas Tvivlaren 240 Tov, Emmanuel 224 Transjordanien 206, 213, 268 Trastevere 233 Troja 91, 163 Turin 250, 251, 252, 254, 255, 256 Turkiet 41, 148, 267 Tuthmosis 67 Tyros 123, 144, 150, 180 Udjahorresnet 177 Ugarit 61, 88, 91, 104, 106, 112 Uppsala 36, 93 Ur 20, 52, 63f, 65 Uruk 52, 53, 54, 64 Ussher 30 Ussishkin, David 131, 132 Wadi al-Gazzah 108 Valencia 250 van Seters, John 65 Warren, Charles 57 Vatikanberget 238 Weill, Raymond 198 Weizmann, Chaim 273 Wellhausen, Julius 32, 87 Vermes, Geza 223f Vespasianus 234, 258 Viborg 31 Victoria 57 Widia 112 Wilhelm II 59 Wilson, Edmund 218f Volney, Constantin 36f Voltaire (F. M. Arouet de) 31 Woolley, Leonard 60, 63f, 65, 157 Västafrika 156 Västbanken 82, 109, 116, 213, 223, 269 Xerxes 44 Yadin, Yigael 78–81, 127f, 131, 136, 212, 213, 214, 223, 269 Yanoam 85 Yehochanan 247, 248 Zedekiah 145 Zias, J. 248 Zugibe, Frederick 253f Åkerblom, Johan David 39

10-05-11 09.55.32