Mary Aris Fioretos
Roman
av aris fioretos har tidigare utgivits På Norstedts Delandets bok, 1991 Det kritiska ögonblicket, 1991 Den grå boken, 1994 En bok om fantomer, 1996 Vanitasrutinerna, 1998 Stockholm noir, 2000 Sanningen om Sascha Knisch, 2002 Vidden av en fot, 2008 Den siste greken, 2009 Halva solen, 2012 På andra förlag bland annat Skallarna, 2001 (med Katarina Frostenson) Flykt och förvandling, 2010 Avtalad tid, 2012 (med Durs Grünbein) isbn 978-91-1-306482-6 © Aris Fioretos, 2015 Norstedts, Stockholm Bild: Thomas Florschuetz, Utan titel, 2015 Form: Birgit Schlegel, gewerkdesign, Berlin Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se www.arisfioretos.com * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
granat채ppelk채rnorna.
i.
på sista fotot från i november bär jag jeansjacka, polojumper
och byxor av det slag som Stella kallar slacks. Lågskor och en filtväska över ena axeln. Om min äldsta vän såg fotot skulle hon anta att jag väger som vanligt, ett par kilo över femtio. Själv känner jag mig uppdämd. Ansiktet är fylligare än när jag gick genom grindarna till högskolan i höstas. Även halsen känns fylligare, fast det kan bero på polokragen. Ögonbrynen är två breda penseldrag, läpparna slutna. Munnen gör att jag ser behärskad ut – eller »reserverad«, som Dimos säger. På bilden skriver jag i ett häfte som jag trycker mot låret. Kroppen vrider sig åt sidan, skuggorna är många och konstiga eftersom ljuset kommer från olika källor – gatlyktor och skyltfönster, möjligen en strålkastare. Under fotot har någon noterat: Lytt. Jag döptes till Maria. Så står det på id-kortet jag lagt på hyllan i Dimos kokvrå. Kortet visar att jag fyllt tjugotre. För några år sedan kunde jag inte föreställa mig hur det skulle vara att bli så gammal; nu studerar jag redan arkitektur på sista året. Examensarbetet är det enda som återstår. Det skall handla om flerfamiljsboende i urbana miljöer, men jag har inte hunnit särskilt långt. Jag vet inte om jag kommer att bli byggnadsingenjör, landskapsarkitekt eller vanlig arkitekt. Jag gissar att det blir vanlig arkitekt; det är i alla fall vad jag skulle önska. När jag var liten kallades jag Dotter eller Nyckelpigan, enstaka gånger Polioflickan – sjukdomen förklarar hältan. Jag har också kallats för andra namn, men dem tänker jag inte gå in på. Dimos kallar mig Mary. Hädanefter är det så jag skall heta. Mary. Den reserverade. 13
på bilden syns inte nitarna över jackans vänstra bröstficka. Jag
tryckte fast dem efter läkarbesöket – jag kan vara vidskeplig ibland. Det är konstigt, men samtidigt som jag är fylld av den mildaste oro känns det som om jag bär en sol i mellangärdet, darrande som en knuten näve jubel. sju på kvällen när jag vaknar. Jag hade inte tänkt sova, men då jag återvände från doktorn var kroppen tung som fuktig jord, huvudet lätt som eter. Det räckte att lägga sig på sängen. Nu märker jag att jag sovit drömlöst, minneslöst, som om kroppen behövde vila sig från uppdraget att vara människa. Dimos sida av sängen är tom. Sedan i onsdags är min pojkvän på högskolan. Imorse var han hemma för att duscha och hämta några saker. Han visste att jag skulle till doktorn efter lunch, fast tror ännu att det har med ledvärken att göra. Jag skall berätta när vi ses om en stund. I taket roterar fläkten slött men metodiskt. Trots att det blivit höst är dagarna varma, särskilt i denna bakugn till lägenhet. Om jag håller andan tillräckligt länge tränger svett fram i hårfästet. Efter en stund formas en droppe stor nog att rinna över tinningen. Den glider utmed örat, kittlas lite och försvinner ned i nackhåret. Rännilen påminner mig om bilden jag såg i tidningen för några dagar sedan, efter första besöket hos doktorn, då jag bara lämnade ett prov. En pojke satt med en filt över axlarna och uppspärrade ögon, tårarna hade grävt fåror i det obegripligt smutsiga ansiktet. Kinderna liknade ett härjat flodlandskap. I famnen höll han en sotig klump. Först när jag läste bildtexten förstod jag vad det var. Sexåringen med sin teddybjörn. Han överlevde branden som tog hela familjen. Jag grät som ett barn.
klockan är
14
Om Olympiagatan stod i lågor skulle jag utan vidare kasta mig in i eldhavet för att rädda invånarna – trots att ingen skulle tacka mig, i alla fall inte mor, och trots att det var länge sedan min halvbror Theo lämnade landet. Ändå ville jag så sent som för några år sedan inget hellre än att vara föräldralös. Vad som helst, bara jag slapp kvävas i denna privata version av kyrkan, familjen och vår heliga nation, som militären kallar det. Känslan försvann inte förrän jag flyttade ihop med Stella. Nej, det stämmer inte. Egentligen dröjde det till killen med hästsvans. Jag hade sett honom med vänner i korridorerna eller vid stora ingången där folk säljer begagnade läroböcker. Och märkt att han sneglade. Men sanningen är att jag inte tänkte mycket mer, så när han i början av förra läsåret korsade boulevarden och gick rakt mot mig blev jag så häpen att jag inte uppfattade vad han sade. Jag hade just tagit farväl av Stella och var på väg in genom grindarna då han tilltalade mig. Han kändes dubbelt så stor som vanliga människor, vilket inte precis underlättade. Jag ursäktade mig utan att lyssna. Föreläsningen hade börjat, jag hade bråttom, en annan gång – ord av det slaget. Möjligen avgjorde det dåliga samvetet. Innan jag gick in i huvudbyggnaden vände jag mig i alla fall om och såg killen stå kvar där jag lämnat honom. Som om han slagit rot. Det skulle bli min första bild av Dimos. Och med tiden bleknade allt runt omkring – de sjabbiga palmträden, soptunnorna, stöket vid grindarna. Kvar fanns endast denna siluettklippta gestalt. Ställd, orubblig, ett träd till människa. Någon berättade att han var aktiv i studentorganisationerna, och det hände att jag överfölls av efterhängsen värme vid tanken på hur glömsk av sig själv han stått vid ingången. Likväl vittrade bilden. För övrigt var jag ihop med en av Stellas 15
studiekamrater på engelska institutionen, vilket bringade oreda i tillvaron under en tid. Antonis heter han, men har nästan inget att göra med denna historia. I våras upptäckte jag killen igen. Det var på automatrestaurangen mittemot Nationalmuseum, där det händer att jag äter lunch om jag inte orkar gå hem. Och plötsligt började muskeln i bröstet bete sig som en sparv. Han satt i det enda båset där det fanns en ledig plats, försjunken i en ritning, och åt utan att tänka på maten. Det var tveksamt om han klippt sig sedan vi talats vid; nu bar han dessutom ett spretigt skägg, vilket fick honom att likna en korsning mellan munknovis och rockstjärna. När jag frågade om det gick bra att sätta sig kom bara ett grymtande till svar. Tio minuter förflöt. I jukeboxen i båset intill spelades en hit ur en amerikansk tv-serie om ett pojkband: This one thing I will vow ya I’d rather die than to live without ya Jag åt medan Trädet, upptagen av sin ritning, fortsatte att föra skeden till munnen även när det inte fanns något kvar på tallriken. Det såg lustigt ut, men istället för att skratta studerade jag för första gången en främmande människas händer. De långa, seniga fingrarna, de förvånansvärt välvårdade naglarna, ådrorna som ringlade sig likt maskar mellan knogarna. Och fräknarna, utskakade över huden som det finaste puder. Då han inte hade höjt blicken på en kvart tyckte jag ändå att det räckte. Att vara glömsk av sig själv är en fin sak, artighet en annan. Jag sköt in stolen, men istället för att gå lutade jag mig fram med brickan i händerna. »Du äter luft, vet du det?« Rösten lät kärvare än vad som var avsikten. Han tittade på skeden och sedan på mig. Under ett ögonblick så utdraget att jag senare kunde granska minnet i 16
detalj följde jag förvandlingen från förbryllan till häpnad. När han insåg vem jag var drog han efter andan. Inandningen var så förbehållslös, och så oskyddad, att den gav mig en chock av samhörighet. Leende men nervös låtsades han svälja, och jag begrep att det var bäst att sätta sig. »Förlåt.« Brickan skrällde. »Jag var nog lite ohövlig förra gången.« Det är allt. Så blev vi tillsammans. Då Trädet rullat ihop ritningen sade han vad han hette. Jag hade hört namnet förut – vem har inte det? – fast visste inte att det var så här han såg ut. Kanske ville han väcka beundran, tänkte jag. Kanske trodde han att jag imponerades av att han var en av De fria studenterna. När jag presenterat mig sade han dock bara: »Dotter till kaptenen?« Jag hade väntat mig mycket, men knappast det. Sparven slutade att flaxa och jag försökte resa mig. Vad jag än svarade skulle det bli fel. »Man kan börja eller sluta.« Han märkte att jag blev rådvill. »Alltså, jag menar, kan vi inte vara sådana som börjar – lära känna varandra alltså, menar jag?« Jag var inte säker på att grammatiken stämde, men släppte brickan. Han stoppade ett mynt i jukeboxen och knappade in låten som just spelats. »Får jag kalla dig Mary?« jag låser, utan att veta att det skall bli sista gången. Väggarna är ljusgröna som omogen melon, golvet av marmor. I ena hörnet står ett par träbockar med en skiva på, kläder döljer stolen. Vasen vid dörren lämnades kvar av förra hyresgästen. Den är stor och rund och dammig, med vasskolvar nedstuckna som fnasar varje gång dörren öppnas eller stängs. Dimos påstår att han tycker om att se fjunen virvla genom luften som torra snöflingor, men jag misstänker att han är för lat för att slänga kolvarna. På toalettdörren hänger min filtväska,
lägenheten innan
17
intill väckarklockan ligger Brev från fängelset och en bok i hållfasthetslära. En bit av ett sönderrivet vykort sticker upp som bokmärke; man ser lite av en hand och en frukt. Förutom läroboken och kläderna är endast ett av kassettbanden mina. Visserligen tillbringar jag flera nätter i veckan hos Dimos, men röran är så stor att man riskerar att inte hitta sina saker om de lämnas här. Ovanför skrivbordet har en bild på en skrattande boxare som klippts ut ur tidningen fått sällskap av pojken med det sotiga kramdjuret. Nere på gatan gasar en motorcykel, bilar tutar och bromsar. Kvarterets lottförsäljare ropar ut vinsterna vid morgondagens dragning, från grannhuset hörs buller från kvinnor som hämtar tvätt. Någon spolar i det inre av fastigheten, av och till går hissen igång. Trots att toalettdörren är stängd hörs kranen droppa med små, precisa mejselslag. När jag besökte lägenheten första gången förklarade jag att det inte var svårt att byta packningen. Men Dimos skrattade bara sitt ljusa skratt, som lät som jag föreställer mig att fräknar skulle låta om de kunde. Trycket i ledningarna var så svagt att man fick vara glad för varje droppe. Bostaden ligger högst upp. Då man stiger ur hissen på femte våningen måste man gå en trappa till. Där finns två dörrar. Den ena leder ut på taket, den andra till hans etta med dusch och kokvrå. En cistern upptar hälften av takytan, resten består av hisstrumman och terrassen som hör till bostaden. Han plockade undan kläder och gammal disk och drog upp jalusierna med några kraftfulla ryck, så förklarade han att det var terrassen som fick honom att flytta in. Femtio kvadratmeter under himlen, omgivna av tvättlinor och tv-antenner. Större frihet fanns inte i detta land. Så fort jag kommer på fötter böjer jag mig fram. Blodet fyller huvudet likt vatten en svamp. Doktorn menar att yrsel är 18
vanligt i början. De närmaste veckorna kan bli oroliga, sedan kommer det att kännas bättre. Då anfallet gått över lägger jag undan id-kortet. Lagen fordrar att medborgare bär handlingar på sig, fast enligt Dimos är det bättre att betala straffavgiften. »En människa har rätt att vara anonym.« Jag tror att det är något han läst hos Gramsci. För det mesta låter polisen ändå en gå. Jag spolar tillbaka kassetten. Medan bandet fladdrar och skaver tänder jag spisen. Lågan flämtar till, blå som is. Ett av granatäpplena från i höstas ligger på bordet intill den turkiska kaffekvarnen som Dimos också köpte. Veven såg så sirligt orientalisk ut att han tog kvarnen utan att pruta. Han påstår att det räcker att se den för att känna doften av kaffe. Nu undrar jag hur länge till det dröjer innan vi använder den. Äpplet har redan blivit så torrt att kärnorna skramlar om man skakar det. På hyllan ligger ett paket röda Santé som Dimos måste ha glömt. Sju kvar. Jag har bestämt mig för att sluta, men ännu gäller förbudet bara köp av egna cigaretter. När jag tänt en mot gaslågan rör jag ned socker i kaffet. Sumpen sjuder upp och lägger sig. Vid tanken på hur han skall reagera blir jag både förväntansfull och nervös. Mellangärdet känns alltmer som en pirrande solvävnad. På väg ut på terrassen trycker jag ned play. Sedan huset byggdes för tio år sedan, i samband med byggboomen som följde när man övergick till cementbundna material, har avgaserna ätit sig in i marmorn. Det kvittar hur ofta vi sopar, det är ändå som att gå på ett tunt skikt av aska. Dimos vill inte höra det – han slår händerna för öronen och börjar sjunga den där Monkees-låten – men jag är övertygad om att marmorn har behandlats fel. Den måste slipas och poleras, så 19
att den porösa ytan sluts ordentligt. Det borde egentligen varenda hantverkare känna till. Jag sätter mig med ryggen mot den eftermiddagsvarma cisternen. Vattnet skälver, enormt och ändå fjäderlätt. Kaffet bränner, solen glittrar i de översta fönstren mittemot. På taket börjar kvinnorna bli klara. Båda trycker hakan mot tvätten när de går med överfulla korgar mot trapphuset. De hälsar; jag vinkar tillbaka. Jag tror att jag skall föreslå att terrassen åtgärdas. Marmorn kan slipas igen, och om räcket kläs in med bast behöver inga olyckor inträffa. Efter siestan skulle vi se tvätten torka, om kvällen dunklet tätna och under natten kunde vi studera stjärnbilderna, kyliga som diamanter och ofattbart avlägsna. So make a stand for your man, honey Try to can the can Pojkband i all ära, men jag föredrar kvinnor i jeansjacka. Basgången dundrar bullrande genom ådrorna, tjäran bränner svart och sträv i lungorna. Cigaretten guppar i mungipan när jag sjunger med Suzi Quatro. För första gången finns jag i världen som finns i mig, byggd kring en sol inte större än ett gryn. Att ett liv kan vara så lätt. fortfarande när jag kommer ut på gatan. Nu är jag klädd som på det sista fotot – i svart sånär som på jackan. Fötterna bär nedför backen som om de fått eget liv. Sopor har staplats utanför butikerna. Det måste vara hämtning inatt. En innehavare talar med en kund medan han slår botten ur några kartonger och viker den styva pappen. Jag går ut på gatan och fortsätter längs de parkerade bilarna. Framför mig promenerar en man i utanpåskjorta. Händerna på ryggen; mellan fingrarna glider radbandets stenar enligt någon förborgad ritual.
jag sjunger
20
Även han rör sig snabbare än vanligt, och innan jag hinner ikapp viker han av. Istället kommer en gul trådbuss sviktande uppför backen. De båda kablarna som ansluter till ledningarna får den att likna en jättelik gräshoppa. En passagerare drar just i snöret, så reser hon sig för att stiga av. Jag har lovat att höra av mig till Stella, men går först till apoteket, där jag hämtar ut nya tabletter mot ledvärken. Jag köper också sakerna som Dimos bad om. Så fort jag kommer ut igen skrapar jag av etiketten från tablettröret, sedan sneddar jag över avenyn och fortsätter in i parken. Cypresserna liknar startklara raketer, de vitkalkade rännstenarna påminner om landningsbanor. Några äldre män sitter på en bänk med solrosfrön kring fötterna. Skalen kippar som fiskmunnar. En mor skjuter en barnvagn medan hon framåtlutad pratar med den lilla buddhan som sitter upprätt och allvarlig med händerna om vardera kanten. Två skolflickor skyndar hem från kvällsundervisningen – kofta över uniformen, böcker och häften tryckta mot bröstet. Vid kiosken mitt i parken virvlar myggor kring tidningarna som hänger under markiserna. En kvinna räknar mynt bakom travarna med cigarettpaket och den kolossala telefonen. Jag handlar ett dubbelt spearmint. Medan jag stoppar på mig växeln läser jag rubrikerna. Jordbävningen i oktober har skördat ett nytt offer. Denna gång är det en äldre kvinna som aldrig återfick medvetandet efter att ha räddats ur ruinerna. Regeringen tillkännager att Sjätte flottan skall ligga kvar i bukten. Förbindelser har upprättats med den nya ledningen i Chile. Landets studenter uppmanas till fortsatt flit och disciplin. Efter segern mot Norton i september vill Ali utkämpa en ny titelstrid med Frazier. I fjärran hör jag ropen skalla, inlindade i bomull. 21
ju närmare högskolan jag kommer, desto tydligare urskiljer jag
utropstecknen: »Ett, och ett – och fyra! Ett, och ett – och fyra!« »Ned med juntan! Ned med juntan! Ned med juntan!« »Gör något! De tar ju vårt bröd!« Protesterna är inne på tredje dygnet. Folk skyndar längs gatorna; många bär plankor och tegelstenar, andra förnödenheter. Landets framtid avgörs just på högskolan. Det började hos ekonomerna i vintras och fortsatte hos juristerna under våren, första hävningar efter år av stiltje. Under sommaren tilltog protesterna, även ute i landet, och nu har de svällt till en våg av missnöje. Jag svänger ned på boulevarden som leder förbi Nationalmuseum och högskolan – och ser med ens människohavet. Det måste vara tusentals människor som trängs framför stora ingången. Fanor vajar, slagord skanderas, megafoner sprakar och viner. Butiksägarna har rullat ned jalusierna; kioskerna är ännu öppna. En buss ger upp några meter framför mig. De hydrauliska pumparna pyser slött. Den som vill kan stiga av innan chauffören tar en omväg runt området. Två tre bilar söker krångla sig förbi, men dirigeras om av studenter med flygblad i händerna. Kungörelserna trycks under vindrutetorkare och sticks in genom fönster. Polisen ser fortfarande på utan att ingripa. Framför hotellet snett över boulevarden står de civilklädda männen med solglasögon. Även de ser på utan att göra något. Det verkar som om kvällen kommer att bli som igår. Folk klänger på gallret utmed boulevarden. Av och till blänker metallplåtarna som hängdes upp första dagen för att blända säkerhetstjänstens kameror i husen mittemot. Nu ljuder andra slagord: »Vi är de fria belägrade!« 22
»Vi är av trä! Natten är av trä! Varför kommer ni med eld?« Och hela tiden hörs den stora, dova dyningen under ropen, den som bär upp alla de övriga parollerna: »Bröd – utbildning – frihet! Bröd – utbildning – frihet! Bröd – utbildning – frihet!« Utanför automatrestaurangen står två killar i trean. För en vecka sedan frågade den ene mig om examensarbetet, nu skriver han i ett block. Varje gång han blir klar med en sida ger han den till sin vän, som genast räcker pappret vidare till förbipasserande. Innan bussen svänger ned mot textilkvarteren lutar sig chauffören ut genom fönstret. »Vad förkunnar ni, grabbar?« Skrattande svarar de: »114!« Det är den sista paragrafen i vår avskaffade grundlag, i vilken det patriotiska folket anförtros uppgiften att upprätthålla landets författning. Medan bussen står stilla textar andra studenter med tuschpennor på plåten. En kille målar ett stort fredstecken med vit täckfärg över kylaren. När han frågar om han får ersätta destinationen ovanför framrutan med demokrati slår chauffören med handen sidledes i luften, som om han hackade grönsaker. Killen skulle bara våga. Ett par tjejer springer förbi, den ena med en höjd sopkvast, den andra med en flagga draperad över axlarna. »Äntligen händer det, äntligen händer det!« Möjligen har de rätt. Det verkar inte som om militären tänker ingripa. Vid kiosken ser jag två män i läderjacka och solglasögon, en av dem har en kamera runt halsen. Jag väntar tills de försvunnit i mängden, sedan köper jag skolhäften. Häftena är desamma som jag brukar använda för skisser: mörkblått omslag, sextiofyra olinjerade sidor. Då jag frågar vad jag skall skriva föreslår killarna slagord på franska eller engelska, fast jag håller mig till 114. Utan utropstecken. Det låter kanske underligt, men jag tycker inte om tecknet. Så fort jag rivit ut en sida tas 23
den ur händerna. Intill oss delar andra ut flygblad. Eller så ropar någon: »Sitt, sitt!« Och genast sätter sig tjugo personer och börjar sjunga. En man som inte kommer någonstans i sin bil vevar ned rutan och undrar vad jag heter. Jag skakar på huvudet. Då vill han ge mig ett mynt så att jag kan köpa ett häfte till. Åter skakar jag på huvudet. Inte med andras pengar. Så fortsätter det. En lång stund är himlen rosa som ett skrapsår. Sedan faller mörkret. även jag på gatan med armarna om okända axlar och sjunger för full hals. Det är som om ett oväder av blommor bultade i blodet. Eller så talar jag med vänner och får veta vad som skedde medan jag försov mig hos Dimos. Men för det mesta skriver jag, gripen av trots och jubel. Efter snart sju år händer det. Allt folk drömmer om, det händer verkligen. När häftena tar slut köper jag nya. Till slut ser jag knappt vad handen skriver. Så fort gatlyktorna tänts börjar högtalarna knastra, sedan ljuder en röst som jag känner igen. »Här är högskolan, här är högskolan! Detta är De fria studenternas radio.« Lugnt redogör den för vad som behövs inne på området: bröd, vatten, vaselin, kompresser, d-sprit … Så följer kraven på mötesfrihet, press- och yttrandefrihet, akademisk frihet. Och därefter läser rösten upp namn. Det har den gjort sedan ockupationen inleddes i onsdags, alltid efter att belysningen slagits på men innan natten kommit. Namnen tillhör personer som förmodas röra sig i skuggorna. Hur De fria studenterna fått reda på dem är en hemlighet. »Var hälsad ställföreträdande adjutant Samaritis, 36 år och far till två barn. Bruka inte våld mot era bröder och systrar. Var hälsad inspektör Lamas, ålder okänd men vår bror. Bruka inte våld. Var hälsad löjtnant Klendros, 29 år och far till emellanåt sitter
24
en pojke. Bruka inte heller ni våld mot era bröder och systrar. Var hälsad kapten Petr…« Dimos skall fortsätta läsa upp namnen en timme till. Jag lovade att komma innan han började, men nu har jag inte bråttom. Så länge han sitter vid mikrofonen har han ändå ingen tid. som rök. Efter ett tag anlägger folk eldar på trottoarerna. De flackar och fladdrar, likväl är det svårt att se vem som rör sig i skumrasket. Först nu märker jag att det ligger oro i luften. Antagligen beror den på att det är den tredje natten och tröttheten börjar ta ut sin rätt, men stämningen verkar febrilare – som om mörkret gnuggades med kattpäls. Plötsligt får jag en knuff i sidan. »Akta dig, de har sett dig!« Vid kiosken upptäcker jag en av läderjackorna som sänker kameran. Killarna i trean har försvunnit, folk trängs och skriker. De flesta pressar på mot ingången, men allt fler rör sig i motsatt riktning. Jag kör ned häftet i väskan. Dags att ta sig in till Dimos. Ju närmare huvudingången jag kommer, desto större blir trängseln. Folk hänger inte bara på gallren utmed boulevarden, de sitter också i palmträden och lyktstolparna därinne. Flera undrar om jag sett något. När jag frågar vad ropar de: »Militären! Kommer den? Militären!« Hittills har högskolan bevakats av poliser och män ur säkerhetstjänsten, men alla fruktar att soldater skall kallas in från förläggningarna utanför staden. Det skulle betyda att regeringen inte tänker tillåta fortsatta protester. Ingen vet vad som sker i så fall. Innanför gallren skanderar folk att skolan är en fredad plats, ändå kan jag se att flera håller stolsben i handen och några bär strumpor fyllda med sand. Andra ropar med knytnävarna höjda.
kvällen tätnar
25
»Juppi ja ja, juppi juppi ja, juppi ja ja, juppi juppi ja …« »Vi är de fria studenterna!« I högtalaren manar Dimos polisen att inte använda våld, sedan fortsätter han att läsa upp namn. Plåtarna blänker i det elektriska ljuset. Larmet är öronbedövande. Jag vet att jag måste ta mig in före midnatt, sedan släpps inte ens sjukskötare in. Första kvällen överraskades ockupanterna av säkerhetstjänsten. Männen hade klätt sig i vita rockar, några bar till och med stetoskop runt halsen. Knappt hade de tagit sig in förrän de gick lös med batonger och blydaggar. Dussintals personer skadades, ett par livshotande. Inte förrän på morgonen kunde de hämtas med ambulans. Efter protester från Röda korset håller sig polisen utanför, men ingen vet hur länge till. strax före midnatt stängs strömmen av. Från en sekund till nästa ligger området i mörker. Bara polisens strålkastare vid stora ingången fungerar ännu – samt högskolans generator, vilket får huvudbyggnaden att lysa som en blek klenod i natten. Underligt nog känner jag mig trygg. Cigaretter glimmar i mörkret, folk sjunger och ropar. Trots natten verkar ingen på allvar tro att något kan hända, inte i detta hav av hopp och människor. Värmen, svetten, närheten av kroppar som visslar och ropar – allt skänker skydd. Motvilligt märker jag ändå att jag inte längre tar för givet att knuffarna vill väl. Flera gånger fattar jag instinktivt om magen. I fjärran tjuter sirener; ambulanser verkar vara på väg. Så ljuder en megafon, därefter förklarar en röst tunn som metallfolie att myndigheterna inte tillåter fortsatt vandalism. Man kräver respekt för lagen och kommer att göra vad som fordras för att återställa ordningen.
26
Personer som befinner sig på högskolan eller gatorna omkring har trettio minuter på sig att skingras, sedan ingriper man. Detta är en allvarligt menad varning. I mörkret hörs protester: »Stannar ni, så stannar vi!« »Gatan tillhör alla!« »Ni kan ta våra liv, men inte natten!« Det har blivit för sent att vika tillbaka, och vad skulle det tjäna till? Staden tillhör demonstranterna lika mycket som myndigheterna. Polisen kan tvinga folk att gå hem och gripa dem som blir kvar. Men imorgon fortsätter protesterna. Allt fler börjar skandera: »Sitt, sitt, sitt!« Och en efter en sätter vi oss. Folk håller upp tändare, glasögon glittrar i dunklet, trotset skall segra. När jag ser skepnaderna känns det som om natten får konturer. På gatorna och trottoarerna, på bänkarna, i rabatterna och under de släckta gatlyktorna – överallt sitter gestalter av mörker och motstånd som vägrar att skrämmas, vägrar att tystas, vägrar att ge upp. Polisen kan inte gripa eller jaga iväg dem alla. Även om demonstranterna inte är lika många som igår är de för många, och dessutom en del av dunklet. Någon börjar sjunga, andra stämmer in. Till sist darrar natten som ett lövverk. jag kan inte säga hur lång tid som går innan det hörs gälla skrik vid stora ingången. Kort därpå utbryter tumult. Någon ropar att det finns krypskyttar på taken, alla måste ta betäckning. Folk reser sig och börjar springa – ingen vet vart, huvudsaken är att komma bort. Jag hinner bara tänka: Nu börjar det. Med väskan tryckt under armen rör jag mig mot tvärgatorna. Människorna som kommer från ingången håller sig för magen eller huvudet. En tjej kräks vid en vägg medan pojkvän-
27
nen drar i henne. Ännu hörs studenternas högtalare, men nu är det inte längre Dimos som talar. Istället manar en kvinna: »Kamrater, lämna inte gatorna! Lämna inte gatorna!« Det låter som Röda Flora. Smällar ekar mellan fastigheterna, rädslan sprider sig som ett istäcke spricker enligt min bror. Nu kan jag se soldater närma sig i mörkret. Militären har alltså kallats in. Männen går med ryggen mot varandra och geväret lyft till axeln. Folk viker undan, trycker sig mot väggar eller trängs i portar. Så hörs ett oförargligt »popp«. Strax därefter flera. »Popp«, »popp«, »popp« … Det tar några sekunder innan jag begriper vad det är. Metallhylsor skramlar över gatan, luften fylls av stickande rök. Och jag får panik. berättat att ögonen drabbas först. De börjar svida, därefter trycker det över bröstet, och sedan kommer illamåendet. Jag vet att jag inte får gnugga mig, men kan inte låta bli. Jag behöver mina ögon, jag behöver mina ögon. Folk slår omkring sig, hostar och skriker. Tårgasen går inte att undkomma, det gör allt ondare att andas. På något sätt lyckas jag ta mig till ett kafé ett par gator bort. Kanske är det mannen som varnade mig som drar med mig. »Här, ta den här«, säger han inne i lokalen och ger mig sin näsduk. Men jag letar först runt i väskan. När jag smetat på vaselin förvandlas näsduken till ett klibbigt paradis. Långsamt försvinner smärtan, ändå känns det som om jag hade kattklor i ögonen. Förvirrat tänker jag att ljuset fungerar härinne. Genom tårarna ser jag kyldisken, travar med askfat i ett hörn, näsduksklumpen i min hand. Jag lovar mig själv att minnas varje föremål. Även klockan på väggen – den är snart ett på natten – och tandpetarna som glänser bland gurkskivordimos har
28
na och oljan på en tallrik. Men framför allt näsduken. Den är röd med stora svarta prickar, som klänningen jag fick när jag fjorton år gammal kom hem med fina betyg i allt utom gymnastik. Jag vet att jag inte får stanna. Vid det här laget har främlingen stuckit; männen i lokalen stirrar. En del håller spelkort i händerna, andra röker. Ingen säger något. Utifrån hörs skrik och sirener, sedan ljuder högtalaren igen – förvånansvärt tydligt trots att högskolan ligger flera kvarter bort. »Skjut inte på era bröder och systrar, soldater! Skjut inte!« Röda Floras röst skallar genom natten och förvirringen. »Soldater, vi är bröder och systrar! Vi behöver läkare! Varför skjuter ni? Skjut inte!« Efteråt skäms jag över att jag niger innan jag går. på gatan hörs ett dovt rasslande, marken skälver som inspärrad
åska. Det är svårt att säga vad som händer, men skottlossningen har tilltagit och luften tätnar av rök. Överallt hostar folk. En del bär fortfarande proviant, mediciner och verktyg, fast de flesta rör sig bort från högskolan. Då jag frågar skakar alla på huvudet. Ingen vet vad som sker. Med näsduken för ansiktet skyndar jag utmed fasaderna, i en båge runt området. Sidoentrén är också avspärrad, men om jag bara kan ta mig dit räknar jag med att bli insläppt. Alltid finns det någon som känner igen mig. Och om det inte räcker får de hämta Dimos. Han med fräknarna. Som byggde radiosändaren. Trädet till människa. I nästa kvarter låser ett medelålders par just upp en port. Jag inser att jag glömt att ringa Stella. Hönsskit också. Jag ville höra av mig efter siestan, men tänkte inte en sekund på det när jag handlade tuggummit i parken. Då jag når porten släpper paret in mig, fast de gör ingen plats i hissen. Jag blir stående 29
framför hissdörren, ser numren lysa upp och sväljas på panelen. Till slut tar jag trapporna. När jag når översta våningen hörs nyckeln vridas om. Jag knackar på och ber att få låna telefonen. Ingen öppnar, ingen svarar ens. Illamåendet tilltar. På kaféet lyckades jag få det under kontroll, men nu väller kväljningarna upp. Medan jag väntar på att anfallet skall gå över gnuggar jag vaselin runt ögon och näsborrar. Räknar andetagen. Räknar dem en gång till. Efter ett tag tröttnar jag och räknar istället tickandet tills ljuset släcks och strömbrytaren måste tryckas in igen. Så går minuterna. Doktor Kolver bad mig att vara försiktig och det första jag gör är att andas in tårgas. Stella skulle korsfästa mig. Jag knyter dubbla knutar på skorna; jag snyter mig. Kanske klarar jag det ändå. Jag hinner knappt ut på gatan förrän jag kräks. Nästan inget kommer upp, bara kaffe och vad som kan ha varit en paj eller pirog – jag minns inte längre vad jag åt när jag köpt nitarna i järnaffären efter undersökningen. Det känns i alla fall som en befrielse. Där står jag med handflatorna mot knäna, snoret rinner, och väntar på att tömmas. Benen darrar, magen krampar, jag undrar om delar av mig kan ta skada. Då konvulsionerna upphört märker jag att jag befinner mig vid skiljelinjen. Bakom mig har husen ström, framför mig ligger fastigheterna i mörker. Ett par steg till och jag skulle stå med en fot på vardera sidan. I några fönster fladdrar stearinljus. Antagligen gömmer sig människor bakom gardinerna, tysta vittnen till vad som sker. Tänker de inte göra något? Jag fortsätter på den mörka sidan av gatan. Vid nästa korsning urskiljer jag skepnader. De rör sig lugnt och metodiskt, men det är svårt att säga vad de håller på med. Ju längre jag betraktar gestalterna, desto mer övertygad blir jag dock om 30
att det är soldater. Jag gissar att de spärrar av området. I så fall betyder det att högskolan kommer att stormas. När ockupationen planerades tidigare i höstas var alla överens om att vapen inte fick användas. Dimos berättade att medlemmar av förbjudna organisationer ändå ville rösta om saken. Röda Flora sade att militären inte skonar oss bara för att vi önskar en fredlig lösning på utbildningsfrågan. Till slut hade han rest sig. Frågan var väl snarare om det var till studenternas för- eller nackdel; våld födde våld. Istället kunde man tillkännage namnen på männen från säkerhetstjänsten. Till exempel. Varför skulle de få vara anonyma om ingen annan fick vara det? Det avgjorde saken. Medan jag funderar på hur jag skall ta mig förbi soldaterna kryper en taxi fram. Släckta strålkastare, svagt gnissel från chassit. Senare förstår jag att den måste ha följt efter mig. Chauffören vevar ned rutan. Två personer sitter i baksätet, förmodligen studenter. Den ena, en finnig tjej, ser på mig med outgrundlig blick. »Skynda dig. De upptäcker oss strax.« satt mig i bilen backar den och svänger ned mot textilkvarteren. Efter en stund slår chauffören på strålkastarna. Vi rullar genom övergivna gator. Han frågar vad jag heter. Pluggar jag på högskolan? Har jag vänner inne på området? Jag mår illa och säger bara att det vore fint om han ville släppa av mig vid torget några kvarter bort, därifrån kan jag gå. Men när vi närmar oss syns militärpoliser. Lastbilar har körts upp på trottoaren, motorcyklar parkerats intill en vägspärr. Det verkar som om torget används som stödpunkt. Där finns till och med en pansarvagn. En soldat vinkar. Han bär vit hjälm och vita handskar. Svärande girar chauffören in på en sidonär jag
31
gata. Omöjligt att stanna, lika bra att köra mig hem. Var var det jag sade att jag bodde nu igen? På denna sida av boulevarden tycks staden evakuerad. Öde gator, säckar med tygrester på illa upplysta trottoarer, billiga skrädderier och lagerlokaler. Bilen gungar till varje gång vi far över ett hål i asfalten. Då känns det som om vi hörde ihop, chauffören, de båda i baksätet och jag – en försvuren grupp, en oändlig natt. Ingen säger något, men mannen därbak röker. Även det stärker känslan av gemenskap, trots att jag åter blir illamående. När vi stannar vid en korsning ser jag en tovig hund rota bland soporna. Den skäller med svansen rest och framåtriktade öron. Så här måste staden ha tett sig för snart sju år sedan, under undantagstillståndet i samband med vad skolböckerna kallar den nationella revolutionen. Tom men full av avfall. Så fort taxin släppt av mig tänker jag ta mig tillbaka. Jag vet inte hur jag skall komma in, men vill inte att en timme till hinner gå utan Dimos. Tio minuter senare far taxin åter förbi hunden. Först begriper jag det inte, sedan inser jag att det inte är studentanhängare som sitter i bilen. I samma ögonblick lägger mannen i baksätet handen på min axel och ber om filtväskan. Strax därpå återvänder vi till torget. Nu är chauffören inte längre rädd för att köra fram till soldaten. Han vevar ned rutan och säger nästan muntert, vänd mot tjejen därbak och sedan mot mig: »Två till.« Jag kan inte uppbåda en enda värdig tanke.
32
1RYHPEHU ÉšÉ˘É Éœ (Q WMXJRWUHĂ–ULQJ Ett studentuppror. En diktatur. 2FK GHQ PLOGDVWH RUR IRUPDG till en knuten näve jubel.
ISBN 978-91-1-306482-6