Av Roslund & Hellström Odjuret (2004) Box 21 (2005) Edward Finnigans upprättelse (2006) Flickan under gatan (2007)
ISBN 978-91-642-0294-9 © Anders Roslund & Börge Hellström 2009 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Ozone inc. Författarfoto: Peter Knutson Tryckt hos ScandBook, Smedjebacken 2009
4
han hade lämnat Vasagatan och fastnat i kön på Söderleden i höjd med Slussen. Klockan närmade sig fem, han borde ha hämtat på förskolan för nästan en timme sedan. Piet Hoffmann satt i bilen och försökte mota bort stress och värme och irritation över en eftermiddagstrafik han inte kunde påverka. Tre filer stod stilla och gjorde det så långt fram i tunneln det var möjligt att se. Han brukade för att slippa slåss med storstaden tänka på Zofias ansikte som var så mjukt när hans fingrar sökte det eller Hugos ögon när han cyklade alldeles själv eller Rasmus hår som spretade åt alla håll av nyponsoppa och utspädd apelsinjuice. Det fungerade inte. Vilka satt du med? Bilder av dem han tyckte om gled varje gång över i bilder av en leverans som i en lägenhet på Västmannagatan blev en annan människas död. Skåne. Mio. Josef Libanon. Virtanen. Greven. Hur många vill du ha? En annan infiltratör med samma uppdrag som han själv. Vilka mer? En annan infiltratör som suttit mittemot honom men spelat sämre. Vilka mer! Han om någon visste hur en fejkad bakgrund såg ut, hur den var uppbyggd, vilka frågor som skulle ställas för att spräcka den. De hade arbetat för polisen från var sitt håll och hamnat på samma plats och han hade inte haft något jävla val, de skulle båda ha dött annars, nu hade det räckt med en och en som inte var han själv. Han hade sett människor dö förut. Det var inte det. Hans vardag krävde det och hans trovärdighet krävde det och han hade lärt sig att skaka av sig döda människor som inte var nära. Men operationen hade varit hans ansvar, ett mord, han riskerade livstids fängelse. 58
Erik hade ringt från en flygplats utanför Jacksonville. Nio år på den svenska Polismyndighetens inofficiella lönelista som hemligt statsanställd hade lärt Piet Hoffmann att han var värdefull och myndigheten hade tidigare trollat bort förseelser såväl i tjänsten som privat. Erik Wilson skulle trolla bort den här också, poliser var bra på sådant, några hemliga underrättelserapporter på rätt chefsbord brukade räcka. Hettan hade tilltagit i den stillastående bilen och Piet Hoffmann torkade bort svetten som rann längs skjortans krage samtidigt som de förbannade köerna började släppa. Han fixerade en registreringsskylt som rörde sig långsamt ett par meter framför och tvingade tillbaka bilderna av Hugo och Rasmus och det riktiga livet och kunde tjugo minuter senare kliva ut på Hagtornsgårdens gästparkering mitt i Enskededalens stora område med hyreshus. Han närmade sig ytterdörren och stannade plötsligt med handen stilla i luften någon centimeter från handtaget. Han lyssnade på röster hos lekande, stojande, högljudda barn och han log, fastnade några sekunder i dagens bästa stund. Han öppnade dörren men avbröt igen, det var som om det stramade över axlarna och han förde hastigt en hand under kavajen, en lång utandning av lättnad, han hade tagit av sig vapenhölstret. Han öppnade dörren. Det luktade nybakat, ett sent mellanmål för ett par av barnen som satt tillsammans vid ett bord i matrummet. Det högljudda kom från salen längre in, det stora lekrummet. Han satte sig ner på en låg stol i farstun nära små skor och färgglada jackor på hängare som var märkta med barnens namn och egenhändigt tecknade elefanter. Han nickade åt en ung kvinna, någon ny i personalen. – Hej. – Hugos och Rasmus pappa? – Hur kunde du gissa det? Jag har inte … 59
– Inte särskilt många kvar. Hon försvann bakom en hylla med väl använda pussel och fyrkantiga byggklossar i trä och kom strax tillbaka med två barn som var tre och fem år gamla och som fick hans hjärta att skratta. – Hej pappa. – Hej hej pappa. – Hej hej hej pappa. – Hej hej hej … – Hej mina två pojkar. Båda vann. Vi hinner inte med fler flest hej idag. Imorgon. Då hinner vi igen. OK? Han sträckte sig mot en röd jacka och trädde den på Rasmus raka armar, drog honom sedan till famnen för att byta inneskor mot uteskor på ett par fötter som inte stod särskilt stilla. Han lutade sig framåt och en kort blick på sina egna skor. Helvete. Han hade glömt att lägga dem i den öppna spisen. Det svarta som blänkte kunde vara en yta av död, fragment av hud och blod och hjärnsubstans, han skulle bränna dem genast de kom hem. Han kände på bilbarnstolen som stod bakåtvänd i passagerarsätet. Den satt lika spänd som den skulle och Rasmus petade som han brukade redan loss små bitar mönster från sätets tygöverdrag. Hugos var mer en hård fyrkant att sitta på för att komma lite högre upp och han kontrollerade säkerhetsbältet samtidigt som han pussade den mjuka kinden. – Pappa ska bara ringa. Är ni tysta en liten liten stund? Jag lovar att vara klar innan vi kör under Nynäsvägen. Amfetamin i kapslar, bilbarnstolar som skulle spännas säkert, skor som blänkte fragment av död. Han orkade just nu inte riktigt förstå att det var olika delar av en vardag. Han stängde av telefonen precis i det ögonblick bilen korsade 60
den trafikerade infartsleden. Han hade hunnit med två korta samtal, det första till resebyrån för att boka det sista SAS-flyget klockan 18.55 till Warszawa och det andra till Henryk, kontaktmannen på huvudkontoret, för att boka ett möte på plats tre timmar senare. – Jag hann. Jag blev klar precis på den här sidan av vägen. Nu ska jag bara prata med er. – Pratade med jobbet? – Ja. Med jobbet. Tre år gammal. Och han separerade redan språken och vad pappa använde dem till. Han strök en hand över Rasmus hår och kände hur Hugo lutade sig fram bakom honom för att säga någonting. – Jag kan också polska. Jeden, dwa, trzy, cztery, pięć, sześć, siedem … Han tystnade, fortsatte med rösten aningen mörkare. – … åtta, nio, tio. – Bra. Du kan ju jättelångt. – Jag vill kunna längre. – Osiem, dziewięć, dziesięć. – Osiem, dziewięć … dziesięć? – Nu kan du. – Nu kan jag. Bilen passerade Enskede blomsteraffär och Piet Hoffmann stannade, backade tillbaka och gick ut. – Vänta här en liten stund. Jag kommer strax. En röd brandbil i plast stod ett par hundra meter senare mitt på en trång garageinfart och han lyckades undvika den till priset av att skrapa bilens högersida lätt mot staketet. Han knäppte upp säkerhetsbälten och bilbarnstolar och stod kvar och följde deras springande fötter över en mossgrön gräsmatta. De kastade sig båda ner på marken och kröp genom den låga häcken 61
in till grannhuset med tre barn och två hundar. Piet Hoffmann skrattade till och blev varm i magen och längs halsen, deras energi och glädje, ibland var allt bara enkelt. Han höll buketten i handen och låste upp dörren till det mörka huset de lämnat i hast, det hade varit en sådan morgon, när allt tog lite längre tid. Han skulle strax diska upp frukostens tallrikar som fortfarande stod på bordet och plocka upp kläderna som låg utspridda i varje rum på hela nedervåningen men gick först trappan ner mot källaren och pannrummet. Det var maj månad och timern till oljepannan skulle vara avstängd länge till, han startade den manuellt, tryckte på den röda knappen och öppnade luckan och lyssnade på hur den skakade igång och började brinna. Han böjde sig ner, knöt upp skorna och släppte dem över elden. De tre röda rosorna skulle stå mitt på köksbordet i vasen som var så fin och som de köpt en sommar på Kosta glasbruk, Zofias och Hugos och Rasmus tallrikar på de platser de suttit vid sedan de samma sommar lämnat lägenheten. Ett halvt kilo tinad köttfärs från hyllan högst upp i kylskåpet, han fräste den i en stekpanna, salt och peppar, matlagningsgrädde och två burkar krossade tomater. Det började lukta gott, ett finger ner i pannan, det smakade också gott. En kastrull till hälften fylld med vatten och en skvätt olivolja för att undvika att pastan kokade över. Han gick till husets andra våning och in i sovrummet. Sängen var obäddad och han sjönk med ansiktet in i kudden som luktade hon. Den ständigt packade resväskan väntade i garderoben, två pass, plånboken med euro, złoty och amerikanska dollar, en skjorta, strumpor, underkläder och en necessär. Han tog den i handen men ställde den i hallen, vattnet hade börjat koka, en halv påse spröda spagettipinnar genom fuktig ånga. Han såg på klockan. Halv sex. Han hade bråttom men skulle hinna. 62
Det var fortfarande varmt ute, den sista strimman sol skulle snart försvinna bakom grannhusets tak. Piet Hoffmann gick fram till häcken som den här sommaren borde klippas ner ordentligt, han såg två barn han kände igen på andra sidan och ropade åt dem att det var mat. En bit ner på den smala gatan hörde han taxin närma sig, den svängde in och parkerade på garageuppfarten, den röda plastbrandbilen klarade sig igen. – Hej. – Hej. De höll om varandra, som de brukade göra, han tänkte varje gång att han aldrig mer skulle släppa. – Jag hinner inte äta med er. Jag måste till Warszawa ikväll. Ett akut möte. Men kommer hem till imorgon kväll. OK? Hon ryckte på axlarna. – Egentligen inte. Jag hade sett fram emot en kväll tillsammans. Men OK. – Jag lagade mat. Den står på bordet. Jag har sagt till ungarna, dom är på väg. Eller borde åtminstone vara det. En kort puss på hennes mun. – En till. Du vet det. En till. Alltid jämnt antal. Hans hand mot hennes kind, två pussar till. – Nu blev det tre. En till. Han pussade igen. De log mot varandra. Han tog väskan och började gå, såg mot häcken och hålet längst ner i mitten där ungarna borde komma ut. De syntes inte till. Han var inte förvånad. Han log igen och startade bilen.
63
ewert grens letade på golvmattan som försvann in under passagerarsätet och Sven Sundkvist. Han hade petat in två kassettband där. I handskfacket väntade ytterligare två. Han skulle ta dem med sig om en stund, packa ner dem, glömma dem. De två unga och uniformerade poliserna stod kanske något mindre bleka kvar på trottoaren mellan bilens framdäck och porten till Västmannagatan 79. Hermansson startade och hade börjat backa när en av dem knackade på sidorutan och Sven vevade ner. – Vad tror ni? Ewert Grens lutade sig fram från baksätet. – Du hade rätt. Det är en avrättning. Det var sen eftermiddag utanför kvarteret Kronoberg och svårt att hitta en ledig plats på Bergsgatan. Hermansson körde runt de trötta polishusen och parkerade efter tre varv trots Ewerts protester på Kungsholmsgatan vid ingången för Norrmalmspolisen och Länskriminalen. Grens nickade svagt mot vakten och gick in genom dörren han inte passerat på många år, han hade för länge sedan lärt sig att tycka om rutiner och att hålla sig hårt i dem för att inte falla. En korridor och en smal trappa och de klev in i Länskommunikationscentralen, hjärtat i det stora huset med en sal stor som en mindre fotbollsplan och vid varannan dator en polis eller civilanställd som följde de tre små skärmarna framför sig och de betydligt större som klädde väggarna från golv till tak, beredda att värdera den här dagens fyrahundra larmsamtal till 112. Var sin kopp kaffe och var sin stol när de satte sig ner bredvid 64
en kvinna i femtioårsåldern, en av de civilanställda och en av dem som la sin arm på den hon talade med. – Hur dags? – Tolv och trettiosju. Och någon minut tidigare. Kvinnan som fortfarande höll en hand på Ewerts axel skrev med den andra in 12.36.00, sedan tystnaden som kändes lång, så som det ofta blir när många står och lyssnar tillsammans på ingenting. Twelve thirty-six twenty.
En elektronisk röst, på engelska precis som i övriga polisvärlden, följd av en verklig, en ung kvinna som grät när hon larmade om ett lägenhetsbråk i en port med adress Mariatorget. Twelve thirty-seven ten.
Ett barn som skrek om en pappa som hade ramlat i en trappa och som blödde jättejättejättemycket från kinden och håret. Twelve thirty-seven fifty.
Något som skrapade till. En tydlig inomhusmiljö. Sannolikt en mobiltelefon. Ett okänt nummer på skärmen. – Ett oregistrerat kontantkort. Den kvinnliga operatören hade flyttat handen från Ewert Grens och han lät bli att svara för att undvika ny kroppskontakt. Det var många år sedan någon hade tagit på honom och han visste inte längre hur han skulle göra för att slappna av. Larmcentralen.
Skrapljudet igen. Sedan en surrande, störande ton. Och en mansröst som var spänd, stressad, men försökte låta lugn när den nästan viskade. En död man. Västmannagatan 79.
Svenska. Utan brytning. Men han hade sagt något mer. Den surrande tonen hade gjort det svårt att uppfatta den sista meningen. 65
– Jag vill höra det en gång till. Operatören flyttade markören en bit bakåt på tidkoden som löpte som en svart mask över datorns ena skärm. En död man. Västmannagatan 79. Femte våningen.
Det var allt. Den surrande tonen ebbade ut och samtalet var slut. Den elektroniska rösten läste monotont twelve thirty-eight thirty och en upprörd äldre man anmälde ett pågående rån mot en tobaksaffär på Karlavägen när Ewert reste sig upp och tackade för hjälpen. De gick tillsammans genom polishusets långa korridorer och mot utredningsroteln. Sven Sundkvist saktade in för att kunna tala med en chef som haltade allt kraftigare för varje år men vägrade använda käpp. – Lägenheten, Ewert. Den hyrs enligt värden sedan ett par år tillbaka av en polsk medborgare. Jag har bett Jens Klövje på Interpol att leta reda på honom. – En mula. Ett lik. En polack. Ewert Grens stannade framför den långa trappa de skulle följa två våningar upp, han såg på sina kollegor. – Alltså narkotika, alltså våld, alltså öststat. De såg på honom men han sa inte mer och de frågade inte och skildes åt vid kaffeautomaten, en kopp i varje hand, han öppnade dörren och gick av vana till bokhyllan bakom skrivbordet och lyfte armen mot den tills han avbröt tvärt. Den var tom. Damm i raka linjer, fula fyrkanter av varierande storlek, där hade musikmaskinen stått, där hade kassetthyllan stått, och där, två lika stora fyrkanter en bit bort, högtalarna. Ewert Grens drog handen genom spår efter ett helt liv. Musiken han hade packat ner och som aldrig mer skulle spelas i det här rummet hörde ihop med en annan tid. Han kände sig lurad, försökte förhålla sig till tystnaden, den som aldrig funnits här. 66
Han tyckte inte om den. Den röt så förbannat åt honom. Han satte sig ner i skrivbordsstolen. En mula, ett lik, en polack. Han hade just sett en man med tre stora hål i huvudet. Alltså narkotika, alltså våld, alltså öststat. Trettiofem år som polis i den här staden och det blev hela tiden lite mer, lite grövre. Alltså organiserad brottslighet. Inte konstigt att han ibland valt att leva i det förflutna. Alltså maffia. När han börjat, en mycket ung polis som trodde han kunde göra skillnad, hade maffia varit något som härskat långt bort, i södra Italien, i amerikanska städer. Idag, avrättningar som den här, hårdheten, det var så förorenat, kollegor i varje större distrikt stod och såg på medan den organiserade brottslighetens alla grenar fördelade pengar som föddes ur narkotikahandel, vapenhandel, människohandel. Varje år trängde nya aktörer in med våld på Citypolisens bevakningsområde och han hade de senaste månaderna utrett såväl mexikansk som egyptisk maffia. Den här, den polska, ännu en han aldrig tidigare mött men med samma ingredienser, drogerna, pengarna, döden. De utredde lite här och utredde lite där men skulle aldrig hinna ikapp, varje dag riskerade poliser hälsan och förståndet och varje dag kom de ännu en liten bit längre bort ifrån kontroll. Ewert Grens satt länge kvar vid skrivbordet och såg bort mot kartongerna i brun papp. Han saknade ljudet. Av Siwan. Av Anni. Av en tid när allt var mycket enklare.
67