Sigrids hemlighet Karin Wahlberg
historiska media
Sigrids hemlighet.indd 3
09-01-26 09.42.19
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se Sigrids hemlighet är andra delen i serien ”Släkten” Läs mer på www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Karin Wahlberg 2009 The original Concept developed by the Danish House of History in 2005 Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbild: © Iconica/Getty Images Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten Sättning: Gyllene Snittet Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-38-8
Sigrids hemlighet.indd 4
09-01-26 09.42.19
kapitel 3
Sigrid ryckte till. En ljummen vind svepte in. Frisk och torr luft retade hennes näsborrar. Det var himmelsblått i vindögat i taket. Dörren ut mot gårdsplanen stod öppen och ett starkt solljus låg som en matta över de breda golvplankorna. Hon hade sovit länge, förstod hon. Ingen hade väckt henne, och det var ovant. Hon tycktes kunna sova hur länge som helst numera. Det berodde på att kroppen växte, sa mor. Bak ryggen var det tomt. Hon kände efter med handen men visste redan att Östen inte låg kvar där, och hon for upp. Hon hade lovat Holmlög att se till honom. Han hade väl gått ut på gårdsplanen, tänkte hon och ställde sig i dörröppningen och fick kisa i det skarpa ljuset. Hon visste också att han var snabb och nyfiken av sig och kunde smita iväg på egna äventyr. Hon rös till men frös inte alls i särken eftersom det var en vacker dag. Varmt och gott för årstiden var det, ljuvligt rent av, men ändå märkvärdigt och obehagligt eftersom inget var som det skulle. Hon förnam att en stark oro vibrerade i luften, även om hon inte förstod vad den bestod av, mer än att det hade med mor att göra. Nattens oroligheter och stök fanns kvar i kroppen på Sigrid. Hon gnuggade ögonen och försökte bestämma sig för vad hon skulle göra nu när världen hade stannat helt och det var tyst som i de dödas rike, fast solens strålar flödade över planen och sa henne att världen borde vara god. Ödsligheten tydde på att djuren var ledda till bete och kvinnfolket satt och tjattrade i undan31
Sigrids hemlighet.indd 31
09-01-26 09.42.20
skymda vrår där hon inte kunde se dem, och karlarna var i arbete ute på mark och åker och osynliga för henne. Mor? tänkte hon. Hur hade det gått? Var det ett sorgligt budskap som skulle möta henne? Och var hölls Östen? Han hade säkert smitit in till mor. Hon måste hitta honom! Hon hade ju lovat Holmlög att se till honom och satte därför fart in i stugmörkret. Hon såg framför sig hur han stod tryckt invid mor med snorrännan under näsan, och att mor hade lagt en arm om honom medan hon visade upp deras nya lilla syskon, ett litet barn som skulle göra alla så glada. Alla skulle lyckönska den nya familjemedlemmen, och mor och far skulle bjuda till ett stort gästabud och de skulle äta och dricka och leka för att fira att släkten blivit större och starkare, och samtidigt skulle de passa på att offra till Frej för att solen skulle fortsätta att visa sig frikostigt. Sigrid såg allt detta framför sig medan hon saktade farten när hon närmade sig gavelrummet där mor hölls. Hon stannade tvärt i dörröppningen och stirrade. En kall knytnäve körde in i magen och hon frös till. Det gick inte att väja med blicken från mor. Hon var så förändrad, nästan oigenkännligt; blåblek och med svetten blänkande över kinderna. Var det för sent? Var det därför alla höll sig undan? Andades mor inte längre? En grå skugga föll över Sigrids ansikte. Mor hade flyttat till Guds hus. Sigrids underläpp började darra. Förtvivlan fick henne att stå kvar vanmäktig och utom sig. Ett liv utan mor – hur skulle det gå! Luften inne i kammaren var unken av rök från bränt ene och det var skrämmande dunkelt, trots att flera tjärstickor brann och solen letade sig in som en smal, rak stråle genom vindögat. Men skillnaden mellan ute och inne var så stor att ögonen behövde tid för att vänja sig. Då, som genom ett under, ett sådant som Vite Krist kunde utföra, så vände mor huvudet mot henne från bädden. Hon levde! Tack och lov, mor levde! Men blicken mor gav henne var matt och full av plågor. Holmlög hade sin breda rygg vänd mot Sigrid. Hon stod böjd över modern, över magen och det som fanns där nedom. Så kom ett kort skrik från mors läppar, så hjärtskriande och hemskt att Sigrid ville springa därifrån, men hon stod fort32
Sigrids hemlighet.indd 32
09-01-26 09.42.20
farande kvar, som fastfrusen. Mor fick inte gå till de dödas rike. Inte barnet heller. Så upphörde skriket, och mors blick vandrade återigen mot Sigrid där hon stod dödsförskräckt och stel med de knutna händerna hårt pressade mot munnen så att knogarna vitnade. Holmlög rätade på sig och vände sig om. ”Sigrid!” utbrast hon. Och innan Sigrid hann smita iväg kom den otäcka frågan som hon helst inte ville höra. ”Du håller väl reda på Östen, som du lovat”, frågade Holmlög. Och Sigrid dog en smula. ”Hm”, sa hon och nickade ivrigt och pep därefter snabbt iväg. Ut genom dörren for hon, och ut på gårdsplanen, som märkligt nog fortfarande var folktom och helt öde bortsett från hönsen som pickade och hundarna som låg i gasset och slöade och en av gårdens största katter som stolt kom gående med en död råtta i munnen. Hon satte av mot hönshuset där Östen gärna hölls med de duniga kycklingarna, men han var inte där, så hon fortsatte till stian där han inte heller fanns och sedan till fähuset där hon bara hittade Valdis och en annan av trälflickorna. ”Har ni sett Östen?” De stirrade med nyfikna och stickande ögon på henne. ”Nä”, sa båda och skakade på huvudena där långa, toviga hårtestar föll utmed halsarna, för far och mor tvingade inte trälarna att vara rakade eller stubbade. Flickorna vågade inget fråga, men de sporde med ögonen om något var på tok. Sigrid kastade av sig vad de tänkte eller tyckte, de var ju ändå inget värda, bara två trälar, och hon rusade vidare till härbärget där arma stackare och vilsekomna besökare brukade få tak över huvudet, och sedan sprang hon till kokhuset, men ingen Östen där heller. Inte heller i smedjan kunde hon finna honom och i vävstugan var han inte heller. Vävramarna stod ensamma och gapade och väntade på mor och Sigrid. Man måste vara ren om fingrarna om man skulle handskas med de fina garnerna och inte ha lort under naglarna eller hårda valkar som repade garnet, som Valdis och de andra som hölls med djuren hade. Sigrid längtade 33
Sigrids hemlighet.indd 33
09-01-26 09.42.20
för en kort stund dit; till renheten, till sedan, när allt var som vanligt igen och allt detta med mor och barnet och Östen var över och hon kunde få vara med mor alldeles ensam och se väven växa under fingrarna. Ingenstans syntes Östen till. Ängslan drev henne vidare. Samtidigt blev hon vred. Dumma Östen! Undrar om han gömde sig med flit för att hon skulle leka gömme med honom? Förstod han inte att han inte fick göra så! Livet på gården hade stannat upp för att far var bortrest och mor låg i födslovåndor, tänkte hon. Alla passade på att lata sig. Ögonen drog ihop sig av ilska. Men hon ville inte be om hjälp. Ville inte vädja till någon slö karl som skulle släpa sig runt på långsamma, magra ben, och som skulle titta lika kallt och förebrående på henne som Valdis. Samtidigt hoppades hon att någon hade tagit sig an Östen! Att han satt belåten i någons knä och åt på en brödbit och såg sig runt med sina ljusblå ögon utan att vara det minsta ledsen eller rädd. Sigrid hade inte ro att stå overksam, utan satte fart och rundade gaveln till ladan och såg ut över viken som blänkte nedanför slänten. Hade han gått ner till sjön? tänkte hon. Å, nej! Hon rusade ner mot stranden, klampade ut på den långa bryggan och såg gubben Rurik hållas med näten i båten. Men ingen Östen hade synts, sa gubben och kliade sig i nacken. Fiskaren var stel i kroppen, även om han var stark i nypor och armar, så Sigrid bad inte honom hjälpa henne att leta. Bara inte Östen hade trillat i eller gått ut för långt! Alla onda andar väcktes återigen och for runt och bråkade i henne. Gubben Rurik var lomhörd och hade kanske inte uppfattat plumset? Vattnet var fortfarande kallt, men Östen tyckte om att sitta vid vattenbrynet, leka med bark och träbitar som om de vore stora skepp som seglade, det visste hon. Måtte han inte ha vadat ut i vattnet, den olydiga lilla ungen! Hon stillade sig en kort stund och hämtade andan medan hon skuggade ögonen med handen och granskade vattenytan från strandkanten och riktigt långt ut. Gode Vite Krist, hon såg inget som flöt, mer än några fåglar som guppade i all beskedlighet. Hon 34
Sigrids hemlighet.indd 34
09-01-26 09.42.20
fortsatte på snabba fötter genom vassruggen, sprang så att de hårda bladen skar mot benen och stenar och ojämnheter fick fötterna att ömma, för hon var inte van vid att springa barfota. Hela tiden ropade hon ängsligt på Östen, men hon vågade inte skrika för full hals; rädd som hon var för att någon från gården skulle höra henne. Hon hade ju lovat att hålla reda på sin bror. Löftet ekade i huvudet. Hon svalde och försökte pressa ner gråten, det blev annars så svårt att andas när hon sprang. Hon hulkade mest; det sved när hon svalde. Hon tog den smala stigen utmed de bortersta åkerlapparna, som just skulle till att sås. Efter sådden fick alla småbarn på gården hoppa runt på åkern och skrämma bort fåglarna, som annars pickade i sig de värdefulla sädeskornen. Det såg så lustigt ut, och det var sådant som Sigrid inte fick vara med på. Hon spejade ut över nejden, men ingen Östen, bara en av karlarna som gick med piken efter hästen och luckrade upp den sista biten av åkern. Han gick med ryggen mot och såg henne inte, och hon brydde sig inte om att springa över den fårade myllan för att fråga honom, utan fortsatte rakt fram på stigen som följde kanten av tegen ända upp till vägen. Vägen ledde hem till gården eller åt andra hållet vidare över bron längre bort, den bro som far höll på att bygga om och göra bredare och stadigare för att det skulle gå lättare att ta sig över ån med hästar och till och med vagnar. Vägen fortsatte sedan bort till bryggorna, där alla båtar låg som de for till Sigtuna med. Ögonen var beredda på att se Östen tulta fram någonstans. Kanske var han här på vägen där han inte fick hållas? Eller var han på väg hemåt? Kanske var han redan hemma och satt vid bordet och drack mjölk och smulade med en brödbit? Längre bort från gården än så här vågade hon sig inte. Inte ensam. Den mörka skogen tog vid, den som vägen slingrade sig in i, och som var farlig. Sigrid vände skogen ryggen och såg ut över åkrarna och sjön som låg nedanför henne, ljus och inbjudande. Hennes rödblonda och tjocka fläta hängde tung på ryggen. Fjunigt hår klibbade i ansiktet. Hon strök undan stråna och torkade svetten ur ansiktet, flämtande av rädsla och spring. Hon stod stilla 35
Sigrids hemlighet.indd 35
09-01-26 09.42.20
och lyssnade medan hon betraktade sädesärlorna som obekymrat och muntert vippade med sina långa, svarta stjärtfjädrar där de hoppade runt på åkerjorden framför henne. En gök hördes gala bortom skogen. Andhämtningen hade lugnat sig. Skogen bak ryggen skrämde, men kanske hon åtminstone borde gå utefter kanten och titta in. Då steg ett ljud upp. Mitt bland fågelkvittret lät det som från ett gnälligt litet barn. Det var Östen! Inte göken. Hon fick fart på benen och följde ljudet, fast det hördes inifrån skogen. Hon drevs in bland stammar som stod tätt. Grenar piskade henne i ansiktet, men förtvivlan fick henne att bli orädd. Bara en liten bit till, tänkte hon, och lystrade som förhäxad till rösten som blev alltmer tydlig. Han hulkade så som bara Östen kunde. Hon bet ihop medan hon satte ner de såriga fötterna i lingonriset – och stannade tvärt. Försiktigt trampade hon sedan så ljudlöst hon kunde och smög sig bakom en ek. Hon gömde sig bakom den tjocka stammen medan hon alldeles tydligt kände hur hovar stampade i marken så att den gungade. Hon lämnade trädet, smög sakta vidare medan grenar knäcktes under hennes fötter och en och annan solstrimma fridfullt letade sig ner genom de täta grenverken och lyste upp mossbetäckta stenbumlingar och gammalt ris. Så gjorde hon ånyo halt. Där stod de. Tre män. Och tre ridhästar. Tre rövare från skogen. Östen är fasthållen av en av främlingarna; kort och grov med skägg och burrigt hår, iklädd en smutsig kjortel och pösbyxor av läder. Sigrid begriper att det inte är så enkelt som att be dem att släppa Östen så att hon och brodern kan gå därifrån. Mannen med längst hår – ljust och tunt – och en blå slängkappa flinar. Hon ser att det inte är något gott leende. Han vänder sig mot de andra två. De nickar inte ens. De vet vad han tänker göra, men hon förstår det inte. I samma stund har hon den blå slängkappan över sig. Hårda händer kastar henne framåt i blåbärsriset och tar 36
Sigrids hemlighet.indd 36
09-01-26 09.42.20