9789186297497

indiens historia

Sรถren Wibeck

Indiens historia

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2012 Faktagranskning: Lars Eklund Sättning: Frederic Täckström, www.sbmolle.com Omslag: Lönegård & Co Omslagsbild: © Jeremy Horner/Corbis Kartor: Anders Enquist Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-86297-49-7

Innehåll Förord 7 Mötet med Indien 11 Hinduers bristande känsla för historia 20 Induscivilisationen 34 Den vediska kulturen 39 Teorin om den ariska invasionen 46 Födelsen av två religioner: buddhism och jainism 55 Alexander den stores erövring 77 Mauryaimperiet och kung Ashoka 83 Hinduismen 92 Indien efter Ashoka 115 Guptaimperiet, den klassiska tiden 122 Islams ankomst 128 Delhisultanatet 135 Mogulimperiet 149 Portugiserna anländer 169 Sikhismens födelse 189 Mogulrikets nedgång, Ostindiska kompaniets uppgång 195 Britterna i Indien 220 Upproret mot britterna 1857 243 Brittiska kronan ersätter Ostindiska kompaniet 250 Indisk nationalism vaknar 257 Självständighet 298 Indien efter 1947 334 Kastväsende i förändring 354 ”Incredible India” 368 Kronologi 373 Litteratur 376 Register 379

Den som glömmer historien är dömd att upprepa den.

Jawaharlal Nehru, inspirerad av George Santayana

Den är vis som erkänner att Sanningen är En och bara En. Ännu visare är den som accepterar att Sanningen har många namn och kan nalkas från myriader vägar.

Vedisk text citerad av Wole Soyinka

Kan det som skrivs som historia skiljas från den som skriver den?

Jawaharlal Nehru

Förord ”Indien har aldrig varit ett lätt land att förstå. Kanske är det för djupt, för motsägelsefullt och varierat. Få människor har i dag tid eller lust att se bortom det uppenbara.”

Orden är Indira Gandhis. Hon yttrade dem när omvärlden kritiserade hennes land. Indien har en lång historia, många språk, flera kulturer och religioner.

Ett sådant land är inte lätt att förstå.

Britterna gjorde det inte när de anlände på 1600-talet. De trodde att Indien alltid hade sett ut som det gjorde då. Ingen äldre historia fanns nedtecknad.

Källmaterial saknades. De religiösa skrifterna berättade fantastiska saker, men det var myter och legender, ingen verklig historia. En schablon uppstod, som har bitit sig fast, att hinduer saknar känsla för historia.

Historikern James Mill, som gav ut ett standardverk om Indien, förkastade kulturen som ”irrationell och fientlig mot alla mänskliga framsteg”. Max Müller, den berömde tysk-brittiske sanskritexperten, beskrev Indien som en idyllisk bykultur som älskade passivitet, meditation och världsfrånvändhet. Européerna begrep sig helt enkelt inte på subkontinenten, särskilt inte religionen. I hinduismen fanns ett annat tänkande än i kristendomen och grekisk religion, de religioner som européerna kände till.

Nyfikna britter började rekonstruera historien. Flera forskare gjorde stora och banbrytande upptäckter. Idag anklagar indiska historiker dem för att de skrev en förvrängd historia utifrån ett kolonialt perspektiv. Det är rätt i vissa fall, men fel i andra. Många av britterna drevs, som vi ska se, av ett ärligt uppsåt.

Att skriva om det förflutna innebär att göra urval och komprimera tid och händelser. Det som har skett nyligen får ofta prioritet framför det som har hänt för längesen. Kanske beror det på att vi saknar detaljkunskaper om den äldre historien och att vi är mer intresserade av det som har hänt nyligen.

När förlaget och jag pratade om bokens innehåll diskuterade vi om det skulle omfatta en längre historia eller enbart den koloniala tiden. Vi enades om att också den tidiga historien bör vara med. Upptäckten av induskulturen illustrerar varför. Den existerade för över 4 000 år sedan, men upptäcktes så sent som på 1920-talet. Plötsligt stod det klart att Indiens historia var mycket äldre än man tidigare hade trott. Ett annat exempel är kejsar Ashoka. Han är en av historiens märkligaste härskare som styrde över ett blomstrande buddhistiskt 7

indiens historia

indiskt imperium på 200-talet f.Kr. Fram till början av 1800-talet var Ashoka glömd, men då lyckades en ung engelsman tolka hans edikt som kastade ljus över hans liv och tänkande. En fascinerande gestalt tonade fram. Idag är Ashoka Indiens stolthet, ett exempel på en upplyst och tolerant härskare, vars dharma chakra, lagens hjul, pryder nationens flagga.

Den äldre historien är också viktig för att förstå dagens Indien. Politiker utnyttjar gärna historien för egna syften. Debatterna är stundtals livliga och högljudda, inte minst på grund av den så kallade hindutvarörelsen, en hindunationalistisk rörelse som vill skapa ett hinduiskt Indien utifrån ett idealiserat förflutet som sägs ha existerat före islams och kristendomens ankomst. Nationalisternas strävan har lett till otaliga konflikter och många döda. En stor del av innehållet upptas naturligtvis av den brittiska tiden och självständighetsrörelsen med gestalter som Mahatma Gandhi och Mohammad Ali Jinnah, mannen som drev fram delningen av subkontinenten i Indien och Pakistan. Man kan fråga sig om delningen var nödvändig. Runt en miljon människor gick under i oroligheterna, trots Gandhis icke-våldsbudskap. Händelserna är fortfarande djupa sår i folksjälen.

Historia är inte en gång för alla given. Den är inte en samling av objektiva fakta i form av namn, årtal och händelser. Den är ett ämne i rörelse och utveckling, där kärnan är analyser, tolkningar och förklaringar, den så kallade historiografin. Samma händelser kan tolkas och presenteras på skilda sätt. Nya rön och insikter förändrar tolkningarna, vilket jag försöker visa. Den nu 96-årige brittisk-amerikanske Mellanösternhistorikern Bernard Lewis skriver 2012 i sin självbiografi: ”Det är ett stort misstag att tro att historiska sanningar är som matematiska sanningar där ett svar är rätt och alla andra fel. Om historien är en enkel berättelse om händelser, då finns det svar som är rätt och fel; men den är inte av större intresse eller värde för någon.”

Jag är journalist, inte historiker, vilket naturligtvis präglar framställningen.

Jag har rest regelbundet i Indien under 25 år och intervjuat historiker, författare och företrädare för politiska partier, kaster och religioner. I mitt dagliga arbete på Sveriges Radios samhällsredaktion, med inriktning på politik och religion, har jag rapporterat åtskilligt om Indien och Pakistan. Inför den här boken intervjuade jag flera av dagens ledande indiska historiker som Romila Thapar, Irfan Habib, Shireen Moosvi, Sugata Nandi, Ravindran Gopinath och många andra.

Säg att du och jag skulle skriva varsin bok om Sverige. Det skulle säkert bli två olika böcker. Samma sak med Indien. Materialet är så omfattande att varje författare kan välja sin egen skildring. Det är omöjligt att täcka in alla aspekter. Följaktligen är detta inte det enda sättet att närma sig Indiens historia.

Men det är ett sätt.

8

förord

Jag är tacksam mot Lars Eklund, erfaren Indienkännare och biträdande föreståndare för SASNET, nätverket för Sydasienstudier vid Lunds universitet, för hans faktagranskning och insiktsfulla synpunkter. Jag är också tacksam mot Stina Andersson vid Historiska Media för hennes gedigna redaktörskap. Kvardröjande brister, oklarheter eller felaktigheter ska skrivas helt på mitt konto.

Sören Wibeck

Qinghai Hu

TAJIKISTAN

TURKMEN.

Ockuperat av Pakistan med indiskt anspråk

Ind

Srìnagar

Kabul

A

Shimla

Chandìgarh

Punjab

Lhasa

Haryàna

New-Delhi

Arunachal Pradesh

NEPAL

Ga

Kathmandu

Sikkim

Gangtok

n

PAKISTAN

Lucknow

Jaipur

Rajasthan Ràjasthàn

Kanpur

Patna

Bhopal

Calcutta

Maharashtra Mahàràshtra

Orissa

Panaji

Mizoram

Mandalay

Chittagong

MYANMAR

Bhubaneswar

Chiang Mai

Bengaliska viken

Hyderabad na

Aizawl Àìzawl

Tripura

Andhra Pradesh

Rangoon

Pondicherry

Yanam

Goa

Karnàtaka Karnataka

Madras

Bangalore

Indiska Oceanen

Pondicherry

Kavaratti

Lakshadweep

Kerala

Tamil Nadu Nàdu

Pondichery

Pondicherry

Kariakal Jaffna

0 km

200

Trivandrum

Den indiska subkontinenten idag.

SRI LANKA

a

Colombo

600 km

Port Blair

ar n

MALDIVES

400

rö icoba Andaman- & N

Arabiska havet

THAILAND

is h

Dhaka

Cuttack

Nagpur

Bombay Kr

Kohima Imphàl Imphal

Manipur

Agartala

VästWest Bengal bengalen

Jamnagar

NagaNàgàLand

Shillong

BANGLADESH

Madhya Pradesh

ada

Narm

map Brah

Dispur

Meghàlaya Meghalaya

Bihàr Bihar Gandhinagar Gàndhìnagar Indore

Itanagar

BHUTAN Assam

Karachi Gujaràt Ahmadabad

Thimphu

Mekong

Uttar ge Pradesh s

Salween

Ind

Delhi

u tr a

Rohtak

us

Sukkur

Amritsar

ej utl

S

Quetta

N

Himàchal Himachal Pradesh

Lahore Faisalabad

I

Ockuperat av Kina med indiskt anspråk

Ockuperat av Indien med pakistanskt anspråk

Islamabad Qandahar

K

Jammu och Kashmìr

us

AFGHANISTAN

Mötet med Indien Nästan alla har en uppfattning om Indien, även om man aldrig har varit där.

Den som kommer för första gången är aldrig riktigt förberedd på mötet. Man kan ha läst böcker, sett filmer och ätit på indiska restauranger och ha en aning om vad som väntar, men det verkliga mötet blir annorlunda. Det drabbar med sådan magnitud att allt förutfattat och förväntat upplöses. Kontrasterna är enorma. Synintrycken, ljuden och dofterna så intensiva att de kan leda till förvirring.

En del drabbas av panik. De står inte ut med trängseln, värmen, tiggarna, smutsen och magsjukan, ofta kallad Delhi Belly.

De återvänder aldrig.

Andra återvänder. Och återvänder igen. Indien tycks kunna bli ett behov.

Det som skrämmer vissa fascinerar andra: myllret, kaoset, kulturen och människorna. För många västerlänningar är Indien också ett religiöst land med ett exotiskt, lockande budskap, fjärran från stela och historiskt belastade statskyrkor.

Det första resenären drabbas av är trängseln, oavsett om man landar på flygplatsen i New Delhi eller Mumbai. Horder av chaufförer med namnskyltar textade med spretiga bokstäver väntar på gäster som ska köras till olika hotell.

Den som inte har bokat i förväg omringas snabbt av taxiförare som kör till ”stans bästa hotell”, som nästan alltid är tvivelaktiga, men som ger chauffören provision på besökarens bekostnad. Räddningen blir att åka med förbetald taxi som inte heller är någon garanti mot allehanda förvirringar. Som bäst talar chauffören någon engelska, som sämst kan han inte läsa och har just anlänt till stan. Med lite tur kan han hitta till hotellet.

Jag bor den här gången på ett hotell i stadsdelen Paharganj i New Delhi.

Det kategoriseras mellanklass, men jag vet inte vem som gjort klassificeringen.

Städningen är sådär, luftkonditioneringen fungerar ibland, kontakterna är lösa, toalettsitsen likaså, varmvatten finns kanske, duschstrålen är svag, men personalen är ytterst vänlig även om den allt som oftast glömmer vad den ska göra.

Gatan heter Nehru Bazaar och är ett Indien i koncentrat. Ett myller av människor pulserar från tidig morgon till sen kväll. Kvinnor rör sig graciöst i färgrika sarier eller salwar-kameez, en populär dräkt med pyjamasliknande byxor som smiter åt vid vrist och anklar med en lång, löst sittande tunika över. Männen är klädda i kurta, en långskjorta som hänger över byxorna, även om många 11

indiens historia

också är klädda mer västerländskt. Kor vandrar hemtamt omkring. Oxdragna kärror kommer tungt lastade. Cykelrikshor är fortfarande ett populärt transportsätt. De används som taxi, men också som varutransporter med laster som kan vara fyra, fem meter höga. På nätterna beger sig rikshaförarna inte alltid hem. De sover på passagerarsätet, utmattade efter allt trampande. Trehjuliga motorcykelrikshor – alltid gulgröna – far fram som ilskna getingar. De drivs idag med gas, men för inte så många år sedan drevs de med tvåtaktsbränsle.

Odören och den smutsiga luften var outhärdlig. Skiftet av bränsle påbjöds av myndigheterna som subventionerade kostnaderna. Till en början fanns det få mackar och köerna blev kilometerlånga med kaos som följd. Idag är tillgången bättre, och numera är också New Delhis bussar gasdrivna.

Utmed Nehru Bazaar kan det mesta handlas. Här ligger järnaffärer, färgaffärer, tygaffärer, apotek, skrädderier, skomakerier och en kvarn som mal från morgon till kväll. Ett snickeri gör likkistor som används av kristna och muslimer; hinduerna sveper sina avlidna på en enkel bår som bärs genom basaren till kremeringen.

Mjölk och yoghurt säljs i lösvikt, i plastpåsar eller i plåtkrukor, som kunderna bär med sig. Jag har lärt känna ägaren till mjölkaffären. Han har många anställda och han står alltid själv på trottoaren utanför och tar emot betalningen. Sedlarna skyfflar han ner i en stor låda. Han är ingen fattig man. Nyligen öppnade han ett hotell mitt emot järnvägsstationen för att tjäna ännu mer.

Trånga gränder leder till och från Nehru Bazaar. Fattiga sover inför öppen ridå, en del har bara en säng i ett prång. En familj som består av fyra generationer bor vid sidan av en offentlig pissoar. De gamla kvinnorna sitter på en träbänk och tittar på människorna som passerar. Barnen leker bredvid. Urinen läcker ut i gränden. Stanken är vidrig. Hur står de ut? Kan man vänja sig vid odör?

Drogförsäljare erbjuder diskret sina varor. Narkomaner sitter på huk intill väggarna med dimmiga blickar och långsamma rörelser. De är unga och består av bara skinn och ben. Suresh, en 35-åring, hyr tillsammans med tre andra män ett rum i en gränd. ”Jag har inte råd med något annat”, säger han och berättar att han kommer från delstaten Bihar i norr där han har sin fru och tre barn. ”Varför tar du inte hit dem?” frågar jag. ”Jag har inte råd, jag tjänar 3 500–4 000 rupier per månad [omkring 500 kronor], och det kan jag inte försörja familjen på. Allt är dyrare här i Delhi än på landsbygden. Jag skulle inte kunna betala hyra eller barnens skolgång.”

Suresh arbetar på ett hotell. ”Mitt liv består av att arbeta och sova”, säger han. Han får lite dricks av generösa gäster, men mestadels blir det inget alls.

Han sparar så att han kan resa hem en gång om året. Likt Suresh är många indier gästarbetare i det egna landet.

12

mötet med indien

Religionen är alltid närvarande. Tidigt på morgonen, när solen går upp, väcks jag av klockor som ringer i templet bredvid hotellet. Det är bara ett litet bås med en gudinnebild. Kvinnor ber här innan dagens hushållsarbete tar vid.

Rakt över gatan ligger ett större tempel med de populäraste gudabilderna.

Morgon som kväll genomför prästen sina ceremonier. Han viftar med eld framför gudarna och gudinnorna och sjunger heliga hymner ackompanjerad av en man på harmonium. Däremellan sitter han med korslagda ben och välsignar människor med en ockrafärgad prick i pannan, där det tredje ögat sägs sitta. Prästen sköter också husaltaret bakom receptionen på mitt hotell. Ägaren är en mycket religiös man. Själv besöker han ett annat tempel varje morgon och kväll, ett tempel där hans gudinna finns. Henne tackar han för allt han äger och har. ”Tidigare var jag lika fattig som alla andra”, säger han. ”Men jag gick till min gudinna, Yogmaya jee, och bad om råd. Jag lånade pengar och byggde det här hotellet. Titta, nu äger jag detta!” ”Du är en driftig man”, säger jag. ”Nej, det är gudinnan som är god”, säger han.

Han vill att jag åker till templet så att jag förstår hur fantastisk hon är. Han ställer hotellets chaufför till förfogande. Efter hans enträgna vädjanden besöker jag en dag templet som ligger i en annan del av Delhi. I templet framförs religiös dans som illustrerar berättelsen om Yogmaya jee. Danserskan är skicklig, graciös och en njutning att se. Till min häpnad ser jag att gudinnan framställs som ett kvinnosköte, en yoni, en symbol som har förekommit sedan urminnes tider. Hur tillber man en sådan?

Detta är en bild av Indien, en medeltida, kaotisk, myllrande, fattig och religiös bild.

Det finns fler bilder. Bara en kilometer från Nehru Bazaar ligger Con­naught Place, New Delhis kärna, den brittiska kolonialismens stolta skapelse. Här möter det fashionabla New Delhi, en välmående och internationell miljö.

Många indiska företag har sina huvudkontor i området, och här handlar de välbeställda och den växande medelklassen. Platsen byggdes mellan åren 1929 och 1933 och döptes efter prins Arthur of Connaught and Strathearn, som besökte Indien 1921. Arkitekturen har inspirerats av The Royal Crescent i Bath i England, som byggdes på 1700-talet och består av ett trettiotal hus i en halvmåne. Connaught Place är lätt igenkännbar på en karta och består av en inre, en mellan- och en yttre cirkel. Vägar strålar ut i alla riktningar som ekrar i ett hjul. Jag lär mig aldrig att hitta här. Allt ser likadant ut. Man kan gå runt, runt utan att se någon skillnad på de olika kvarteren som benämns A 13

indiens historia

till F i den inre cirkeln och G till N i den yttre. Den inre cirkeln döptes 1995 om till Rajeev Chowk (Rajeevs plats) efter den mördade premiärministern Rajiv Gandhi.

Connaught Place är berömd för sitt restaurangutbud. Här hittar varje indisk kultur sin egen mat. Men affärernas utbud har blivit som i alla storstäder.

Internationella märkesbutiker som Nike, Reebok och Levi’s ligger bredvid varandra. Här finns tre McDonald’s, KFC, Pizza Hut, Domino’s och Subway, liksom Rolex, Hilfiger och Louis Vuitton.

New Delhi är synonymt med överfulla bussar och hänsynslösa bilförare.

Sedan 2002 är metron ett alternativ. Den som har hamnat i en bilkö i Delhi förstår vilken tillgång metron är. Men den som lider av klaustrofobi ska undvika rusningstrafik. Passagerarna pressas in. Det är svårt att andas och människor trycks emot en. Ficktjuvar har ett eldorado. ”Jag bor ända ute vid flygplatsen, så jag kommer snabbt till och från jobbet med metron”, säger en man i trettioårsåldern. ”Men numera tar jag bussen. När jag åkte hem hade jag ett par hundra rupier i fickan. När jag steg av var de borta. Jag märkte ingenting.”

Under åren som metron byggdes var det många som trodde att den aldrig skulle bli färdig. Idag omfattar den en sträcka på 156 kilometer. Varje dag reser en och en halv miljoner passagerare. Delhiborna klagar på förseningar. Jag fattar inte varför. Vad gör en försening om tågen under rusningstrafik kommer varannan minut? Det stora problemet är att stationerna ligger för långt från människornas bostäder. De måste använda buss eller riksha för att komma till och från stationerna. Utbyggnaden fortsätter och 2021 lovar politikerna att det ska finnas en station inom en halv kilometer oavsett var man bor i Delhi.

Ingen indier tror det innan de får se det.

I centrala New Delhi, nära Connaught Place, ligger den anrika och magnifika gurdwaran Bangla Sahib, sikhernas tempel. Bakom en vidsträckt mur öppnar sig en annan värld. Här finns ett kök, en skola och ett sjukhus – vilket är vanligt i en sikhisk gurdwara. Köket gör mat åt alla: troende, pilgrimer och vanliga besökare. Mer än en fattig backpacker har ätit här. Alla äter samma slags mat, hög som låg, rik som fattig, vilket ses som en symbol för jämlikhet och broderskap. Själva gurdwaran är en vit byggnad med tre gyllene kupoler, en blandform av moské och hinduiskt tempel. Här finns också en stor konstgjord damm, 70 x 70 meter, vars vatten anses undergörande. Anledningen är att sikhernas åttonde guru, Harkrishan Dev, bodde här år 1664 och välsignade vattnet. De troende badar i det och tappar på flaska för att ta med hem. Det sägs ha varit särskilt effektivt mot koppor och kolera. Liv och rörelse råder hela dagarna. Kvinnorna bär färgrika sarier och männen svärd eller dolk som 14

mötet med indien

en del av den sikhiska klädseln. Människor sitter på marken. En del pratar, andra sitter stilla och mediterar. För att få gå in i gurdwaran måste man ta av sig skorna och täcka huvudet. Vid ingången vaktar en vitklädd man i blå turban och med ett spjut i handen. Väl inne ljuder musik; sex musiker spelar harmonium, trumma och violin. Besökarna sitter på mattor på golvet. Gudstjänsterna inleds med hymner ackompanjerade av musikinstrumenten.

Calcutta New Delhi gjordes till huvudstad av britterna 1911. På platsen fanns då redan en stad vid namn Delhi. Den fick heta Old Delhi och britternas bygge New Delhi. Idag är det samma stad, men de olika delarna har skilda karaktärer.

Britternas första huvudstad var Calcutta. Det är staden som har gett fattigdom och elände ett ansikte och förknippas med Moder Teresa. Många besökare kommer med tåg över Howrah Bridge, en gigantisk konsolbro som har blivit symbol för Calcutta, eller Kolkata, som staden heter idag. Vykort med bron i olika vinklar och ljusförhållanden finns att köpa överallt. Med flyg landar man på den flygplats som förr hette Dum Dum – visst, namnet har med dumdumkulor att göra, kulor som expanderar när de träffar. Dum Dum var en egen stad, grundad 1783 och högkvarter för det bengaliska artilleriet, fram till 1853, med en ammunitionsfabrik. Idag har flygplatsen döpts till Netaji Subhas Chandra Bose Airport efter en av de mer märkliga upprorsmakarna i Bengalens historia.

Få människor har någonsin sagt något trevligt om Calcutta. Det är en stad som saknar sin like, där hundratusentals, säkert fler, sover på gatorna. Jag har rest i många fattiga länder men aldrig mött så många tiggare som här. En del försörjer sig på ett litet gatukök, kanske med en handdragen riksha, andra samlar plast- och glasflaskor. För en del återstår bara att tigga.

Här besannas talesättet: ”Indien är så kaotiskt att bara en gud kan styra det.”

Calcutta är en stad att älska och hata. Enligt reseskildringar från 1700-talet var hettan det första som slog besökarna, likaså fukten, trängseln, smutsen och lukten. Inget har förändrats. Renhållningsverket verkar ha permanent strejk. Trafiken är inget för den tvehågsne. Bilisterna, särskilt taxichaufförer, utvecklar en imponerande skicklighet: de sicksackar sig fram i obefintliga filer, täpper igen varje millimeter vid stopp. För det mesta sker det med gott humör. Tutande är obligatoriskt, även om det inte hjälper när det står hundra bilar framför. Vid rödljus slår alla av bilens motor. Miljövänligt, men miljön är ändå katastrofalt dålig.

15

indiens historia

Och värre blir det. Förvånansvärt många nya bilar kör omkring. Med dagens växande medelklass har allt fler råd att köpa bil. Repor och bucklor tillhör vardagen. Antalet dödsolyckor är det högsta i världen. År 2009 rapporterades 126 000 döda i den indiska trafiken, en ökning med 57 procent från 2002. Det är mycket med tanke på att biltätheten fortfarande bara är 12 bilar per tusen invånare; i Sverige är motsvarande siffra 461 bilar. Landets största biltillverkare, Maruti Suzuki India, rapporterade den högsta månadsförsäljningen någonsin, 118 908 bilar, i oktober 2010, en ökning med 38 procent jämfört med året innan. Under 2011 föll dock nybilsförsäljningen kraftigt. Höga räntenivåer och höjda bensinpriser har minskat efterfrågan, konstaterade Sugato Sen hos den indiska biltillverkarorganisationen Siam.

Alla taxibilar i Kolkata är gulmålade och av märket Hindustan Ambassador. Modellen är baserad på Morris Oxford III och få modifieringar har gjorts sedan den första bilen 1958. Fabriken ligger utanför Kolkata. Trots engelskt ursprung betraktas den som genuint indisk och rullar under det stolta namnet ”de indiska vägarnas kung”. Bilen har ikonstatus eftersom landets ledare alltid har åkt i Ambassador, men idag kräver säkerheten andra bilar.

I Kolkata finns fortfarande handdragna rikshor. De ger en mager försörjning åt många fattiga. En del drar sina rikshor barfota. Hur klarar de det på smutsiga gator?

Jag vandrar genom de fattiga områdena från Sudder Street, en populär gata bland backpackers, till Bose Road. Här försiggår livet på gatan, synligt för alla.

Hygienen avklaras offentligt, på morgonen tvålar invånarna in sig och häller en hink vatten över sig. Här ligger butiker och verkstäder i små bås på rad som hyser skomakare, fruktförsäljare, frisörer och köttförsäljare. I de muslimska kvarteren hänger större köttstycken från biffdjur. I de hinduiska kvarteren är köttstyckena mindre eftersom de kommer från getter och får. I några bås sitter skrivare som hjälper icke läs- och skrivkunniga med dokument av olika slag.

Detta är Moder Teresas Calcutta. Jag tar in på Bose Road, där spårvagnar som har sett sina bästa dagar gnisslar fram; karosserna är slitna och buckliga efter många intermezzon, färgen är flagnad, vilket på en del döljs bakom färgrik reklam. Men de rullar. Här ligger Moder Teresas så kallade moderhus, Missionaries of Charity. Huset fungerar idag som huvudkvarter och skola för nya systrar och volontärer som sänds ut till de 750 center som orden har över hela världen. Det var här Moder Teresa bodde och verkade från 1953 fram till sin död 1997. Hon är begravd bara trettio meter från det rum där hon bodde och där hon också dog. En trappa leder upp till rummet: en enkel brits, ett grovt träbord och några hyllor, ett lysrör i taket. På väggen en bild av Moder Teresa 16

mötet med indien

när hon möter Johannes Paulus II. Graven har grävts mitt i husets samlingssal. På så vis är hon alltid närvarande. En konstnärligt lagd syster skapar varje dag en blomsterdekoration med texten ”Be a Light for Jesus”. Systrar faller på knä och ber, likaså besökare. Graven har blivit en pilgrimsplats för människor från hela världen. En broschyr om helgonets liv uppmanar alla som upplevt ett mirakel efter en bön till den döda att höra av sig.

Samtidigt som Kolkata har ett välförtjänt dåligt rykte är det en fantastisk stad. Ett land i sig självt, befolkningen är en och en halv gång Sveriges, femton miljoner. Att enbart beskriva den som fattig är inte rättvist. Vissa delar är moderna och bebos av en växande medelklass och överklass. Staden var den brittiska kolonialmaktens huvudstad från 1700 fram till 1911. Kvar finns en rad koloniala byggnader som vittnar om vad som varit. Här blandas de arkitektoniska stilarna: gotik, barock, romansk och islaminspirerad. Brist på underhåll gör att många hus är på väg att falla samman. Oklara ägarförhållanden, föråldrade lagar, trilskande hyresgäster och sega byråkrater sätter ofta käppar i hjulet för en effektiv restaurering. En del sätts dock i stånd, till exempel det berömda Great Eastern Hotel som gick under namnet Österns juvel. Författaren Mark Twain skrev att det var ”det bästa hotellet öster om Suez” efter att ha bott här under sin resa längs ekvatorn.

Det är lätt att inleda samtal. På vägen till Oxford Bookshop, som är en njutning för bokälskare, stannar jag för att fotografera i folkvimlet. En man börjar prata med mig. När vi skiljs åt tio minuter senare har han berättat om sitt liv, sin karriär, var han föddes, förhållandet till hustrun, vad barnen heter och gör, varför han bytte jobb och vad han tjänar nu och vad han önskar av framtiden.

Väl i Oxford Bookshop frågar mig en man om han får ta ett par minuter av min tid. Inte alla är så artiga. De flesta börjar bara prata, obekymrade om det upptar någons tid eller inte, även om det mestadels sker vänligt och med gott humör. Mannen undrar om jag känner till Nederländerna. ”Kan du säga mig varför de är så bra på landhockey? Indien är inte alls lika bra”, säger han. Jag gör honom besviken. Jag visste inte ens att holländarna var bra på landhockey.

Han jobbar som försäljare på ett telekomföretag, förklarar han, och säger att jag bör satsa på ett abonnemang hos hans företag när jag ändå är i Indien.

Snart världens näst största ekonomi Indien är ett stort land, en subkontinent, som sträcker sig från Himalayas snöklädda berg i norr till Keralas soliga stränder i söder. Förutom engelska talas 22 nationella språk och en lång rad mindre språk. Räknar vi de olika 17

indiens historia

dialekterna, som kan skilja sig rejält från huvudspråken, hittar vi mellan 200 och 400 språk.

Med i runda tal en sjättedel av världens befolkning – 1,2 miljarder – är Indien världens näst mest befolkade land efter Kina. Medelklassen uppgår till kanske trehundra miljoner och växer med fem procent årligen. ”Dessa indier har pengar som medelklass, men inte medelklassens värderingar”, klagade en krönikör, när ett antal debattörer krävde censur och bestraffning av författarinnan Arundhati Roy när hon hävdade att Kashmir aldrig varit en naturlig del av Indien.

Tillväxten år 2010 var 8,8 procent. Enligt BRIC-rapporten, publicerad av Goldman Sachs, kommer Indien 2043 att vara världens näst största ekonomi efter Kina. Men trots den ekonomiska framgången är Indien fortfarande fattigt. Mer än var tredje indier lever under fattigdomsgränsen, vilket innebär under en US-dollar per dag. Eftersom inkomstbaserad fattigdomsgräns bara tar hänsyn till nödvändig inkomst för basal mat, inte andra saker som hälsovård och utbildning, betraktas fattigdomsgränsen ibland som en svältgräns.

Av den vuxna befolkningen är 34 procent analfabeter – över en tredjedel av alla analfabeter i världen är indier. Skillnaden mellan könen är ett särskilt problem. Av personer över femton år är 23 procent av männen och 45 procent av kvinnorna analfabeter. Kvinnornas låga utbildning har en negativ effekt för familjeplaneringen. Studier har visat att kvinnlig läskunnighet påverkar hur gifta par använder preventivmedel, även om kvinnorna i övrigt inte har någon ekonomisk självständighet. Det positiva idag är att läskunnigheten ökar snabbare bland kvinnor än bland män.

Problemen som återstår att lösa är enorma. Premiärministrarna Jawaharlal Nehru och Indira Gandhi försökte överbrygga gapet mellan Indien och de utvecklade länderna genom koncentration på tung industri och elproduktion.

Då var Indien en halvsocialistisk ekonomi med omfattande statlig styrning, statligt ägande och produktionslicenser. Marginalskatten var uppe i nästan hundra procent. Idag har världsekonomin gått in i en ny fas. Framgången för indisk ekonomi kan föras tillbaka till reformer som den dåvarande finansministern, nuvarande premiärministern, Manmohan Singh lanserade 1991. Väl medveten om problemen citerade Singh 1991 Victor Hugo: ”Ingen makt i världen kan stoppa en idé om dess tid har kommit”. Idén var att Indien skulle bli en marknadsekonomi.

Reformerna bestod i avveckling av handelshinder och licenser, privatisering, skattelättnader, avregleringar, bättre företagsledningar och juridiskt säkra ägandeförhållanden. Kort sagt: Indien följde det som kallas Washington Consensus, 18

mötet med indien

ett koncept som först lanserades 1989 av ekonomen John Williamson. Williamson sammanfattade de tio punkter som Washingtonbaserade institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken och USA:s finansdepartement vid den tiden var överens om och som troddes nödvändiga för att återställa ekonomierna i Latinamerika efter 1980-talets kriser.

Hjärtat i det indiska miraklet är IT-branschen som via mjukvara, call centers och outsourcing har expanderat över hela världen. Indien saknade kapital, och det statsägda banksystemet var värdelöst som finansieringskälla. Men det fanns ett överskott på välutbildade engelsktalande ingenjörer bland annat för att man satsat på utbildning i världsklass. Samtidigt glömde byråkraterna att överreglera den nya industrin, och det blev möjligt att starta nya verksamheter.

Indiens ekonomiska utveckling de senaste tjugo åren är fantastisk. Exporten har trettondubblats, nationalprodukten femdubblats. Idag är ekonomisk utveckling eller den fjärde industriella revolutionen baserad på mikrochips, bioteknologi, informationsteknologi och nya energikällor. Själva IT-industrin i sig fyller paradoxalt nog bara en liten del av ekonomin, men bruket av IT har gett stora framsteg för det övriga näringslivet och för befolkningen. Telefon­ abonnenterna har vuxit från en halv miljon till nästan 900 miljoner. Indiens framgång visar att ett utvecklingsland kan utvecklas utan att mänskliga rättigheter kränks och utan att göra avkall på demokratin. Indonesien, Sydkorea och Brasilien är länder som tillhör samma grupp.

Utvecklingen är kaotisk i en ung demokrati och Indien är inget undantag.

Nationen har långt kvar med sin djupa fattigdom, etniska och religiösa konflikter, terrorism, populism, kastsystem och korruption. Försök har gjorts för att få till stånd en nationell anda. Social lagstiftning har gjort mycket för att undanröja diskriminering av oberörbara kaster, stambefolkningar, kvinnor och andra traditionellt diskriminerade grupper av befolkningen, men spänningar mellan olika grupper har bestått och resulterat i utbrott av tragiskt våld.

19

Hinduers bristande känsla för historia Böcker om indisk historia inleds ofta med ett konstaterande: det råder brist på källor.

Indiens historia är gammal, men källmaterialet är så torftigt att det har ansetts som det sämsta tänkbara. ”Varje framställning av Indiens historia måste ta hänsyn till att en inhemsk historisk tradition saknas”, skrev Erik Gren 1959 i Indiens historia, som var lärobok för många svenska studenter. På 1950-talet skrev den legendariske indiske historieprofessorn Ramesh Chandra Majumdar: ”Före 1200-talet e.Kr. har vi inga historiska texter av något slag, än mindre en sådan detaljerad berättelse som i fallen Grekland, Rom eller Kina.” Att han satte 1200-talet som gräns berodde på att muslimerna då började skriva historiska krönikor om sina segrar i Indien. I den tidigare kulturen, den hinduiska, skrevs ingen historia. ”Det är svårt att ge någon rationell förklaring till denna brist, men fakta lämnar inte utrymme för något tvivel”, konstaterade Ramesh Chandra Majumdar.

Bristen på källor har lett till uppfattningen att hinduer saknar intresse för historia. Det har upprepats så många gånger att det blivit en schablon. Forskare har ifrågasatt schablonen, men det har inte hjälpt. Istället har den förstärkts.

På sin höjd kan hinduer tillskrivas en viss känsla för förfluten tid, men inte för faktisk historia.

Professorn i jämförande religionsstudier Arvind Sharma vid McGill University i Montreal, själv indier, har forskat kring föreställningen. I ett samtal med honom frågar jag var vi hittar roten till klichén om hinduers historielöshet. ”Vi får gå långt tillbaka”, säger han. ”Historiografi som separat disciplin har aldrig existerat i Indien. Synen har varit holistisk: alla studier, oavsett om det har varit inom medicin, arkitektur eller litteratur, har skett under religionens paraply. Allt i livet hörde samman med den ultimata verkligheten, Brahman, den högste guden. Det finns inga historiska texter utanför de religiösa texterna.

Formuleringen av hinduernas ointresse har skett i modern tid, men kan spåras till medeltiden och längre tillbaka än så.”

Det är folk som har ansett sig ha känsla för historien som har kritiserat hinduerna för deras bristande historiekänsla.

20