Alfhild Agrell ingeborg nordin hennel Alfhild Agrell rebell humorist ber채ttare
rebell humorist ber채ttare
Ingeborg Nordin Hennel Atrium
ingeborg nordin hennel
Alfhild Agrell rebell humorist ber채ttare
Atrium
Utgiven med stöd av Kungl. Skytteanska Samfundet, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Sven och Dagmar Saléns stiftelse, Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Stiftelsen Lars Hiertas Minne.
Äldre stavning av verktitlar och i citat har normaliserats.
www.atriumforlag.se
Atrium Förlag, Umeå, 2014 © Ingeborg Nordin Hennel Redaktion: Jenny Berggren, Christo Burman © Omslagsbilder: Stockholms stadsmuseum, Profilbild Leek, Kungliga Biblioteket samt Uppsala universitetsbibliotek © Omslagsformgivning: Jenny Berggren © Bild på försättsblad: Alfhild Agrells visitkort, i Clara Wurnells privata ägo © Bild på eftersättsblad: Brev från Alfhild Agrell till Ellen Key, Ellen Keys samling. Kungliga Biblioteket Boken ingår i Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar nr 68 Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 ISBN: 978-91-86095-43-7 ISSN: 0560 2416 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
innehåll Före läsningen 7 från härnösand till stockholm
13
entrén på stockholms teaterscener
55
det blev en verklig premiär...
91
en stockholmskändis
115
bakslag
151
mellanspel
179
ett framgångsrecept
211
norrlandsförfattaren
247
från grand hôtel i caux till två rum och kök i gnesta
275
den hårdnackade vagabonden
303
tack
333
noter
335
bibliografi
351
bildförteckning
361
personregister
365
serieförteckning
372
från härnösand till stockholm I det hus där Medelhavsmuseet numera ligger, på Fredsgatan i centrala Stockholm, blev under 1800-talets senare hälft Fredrika och Carl Abraham Limnells hem en populär träffpunkt för huvudstadens kulturelit. Sommartid fortsatte umgänget i makarna Limnells påkostade villa Lyran, byggd i schweizerstil och belägen strax utanför Stockholm med en hänförande utsikt över Mälaren. Bland alla celebriteter som kom och gick hos Limnells sågs megastjärnor som Jenny Lind och Christina Nilsson, en världsdramatiker som Henrik Ibsen och den kungliga talscenens ”drottning”, skådespelaren Elise Hwasser. Till och med Oscar II lär vid något tillfälle ha lockats till den Limnellska salongen, finansierad med pengar från den framgångsrika skogsrörelse som tagit fart kring Wifsta utanför Sundsvall och som blev Wifstavarv AB. Fredrika Limnell var född och uppvuxen i Härnösand som dotter till en av det anrika Härnösandsgymnasiets lektorer och i sitt första äktenskap gift med PerErik Svedbom, son till samma skolas rektor och med kopplingar till Wifstavarv. Då kvinnosakskvinnan Lotten Dahlgren 1911 var klar med sitt arbete Norrländska släktprofiler, där hon ger en bild av Fredrika Limnells ungdomsår och första äktenskap, ville hon som recensent ha Alfhild Agrell med hennes förflutna i Härnösand. Efter några turer fram och tillbaka tackade Agrell nej. Skälet var, skrev hon till Lotten Dahlgren, att boken saknade den rätta stämningen. För henne, fortsatte hon, var Härnösand slädpartier till för tillfället uppvärmda gästgiverier i stadens närhet, då man drack brylå (glögg gjord på konjak eller vin) och dansade med bottinerna på för golvdragets Alfhild Martin 1865, 16 år gammal.
från härnösand till stockholm | 13
skull. Det var dramatiska björnjakter, då sårade män måste sys ihop ”på operationsbordet”. Det var missväxtår, då ”benrangelsfingrar klappade på den stängda stadsporten”. Det var vintrar, då samerna ”som påträngande i både sin andliga och kroppsliga nöd gick en rent av i blodet”. Det var nätter, då sömnen stördes av ”kedjeskrammel” från Härnösands hospital, trots att detta låg i dyster isolering utanför södra stadsporten. Det var en tid, då den legendariske rektorn Per Samuel Huss ännu skymtade ”som en aktad skugga i ett fönster”. Och det är mycket möjligt att Agrell med denna suggestiva men subjektiva minnesbild fångade något essentiellt i sin barndomsstads atmosfär, där hon föddes i januari 1849. Med sina omkring 2 800 invånare var Härnösand på den tiden en överblickbar miljö, en småstad dit man tog sig per ångbåt så länge Bottenhavet var isfritt. Under resten av året litade man till häst och vagn alternativt släde ända fram till 1893, då staden fick en järnvägsförbindelse med anknytning till Norra stambanan. Med sina låga trähus eller så kallade gårdar, sina brunnar som stod för vattenförsörjningen och sina kullerstensbelagda gator utan trottoarer gav staden ett ålderdomligt intryck. Detta intryck blev inte mindre påtagligt vintertid då nattmörkret
14 | alfhild agrell
Härnösand i vinterskrud.
lystes upp av oljelampor, som dinglade från bastanta rep spända över de smala gatorna – lyktor som enligt Agrell ”sågos mera än de läto se” – och då en brandvakt gick sin rond genom staden och tutade i sitt horn varje hel timma. Ändå var Härnösand vid mitten av 1800-talet inte vilken landsortshåla som helst. Med sitt skeppsvarv, sin seglation och sin ångbåtstrafik med brädlaster från vattensågarna i Ådalen som viktigaste exportvara placerade sig staden på femte plats bland Sveriges sjöfartsstäder. Som säte för både landshövding och biskop fungerade Härnösand också som administrativt och kyrkligt centrum med ett fögderi, som i det senare fallet sträckte sig ända upp till finska gränsen i norr. Därutöver hävdade sig denna stifts- och residensstad som Norrlands äldsta skolstad, kallad Norrlands Aten. Då Agrell såg dagens ljus fanns där vidare en sparbank och en affärsbank, ett apotek och en stadsläkare, en bok- och musikhandel samt en lokaltidning, Härnösands-Posten, som sjösatts 1842 och som till en början kom ut med ett nummer per vecka men efter ett par decennier med två. Vid mitten av 1850-talet fick Härnösand också en ”elektrisk telegraf”, medan lokalposten bör ha fungerat utmärkt från och med 1864 tack vare stadens fem brevlådor som tömdes fyra gånger varje dag.
från härnösand till stockholm | 15
Stadskärnan var koncentrerad kring Stora Torget, där de förmögnare köpmännen och skeppsredarna drev sina rörelser och där det tre våningar höga länsresidenset ritat av sengustavianen Olof Tempelman låg. I dess närhet sågs det gamla och i trä uppförda rådhuset, som på 1920-talet fick lämna plats för Sundsvalls Enskilda bank och flyttades till Murbergets friluftsmuseum. Rådhuset var visserligen endast två våningar högt men fick auktoritet genom sitt torn, sin höga trappa och sin klocka, som klämtade i händelse av brand. Från Stora Torget kom HärnöLänsresidenset i Härnösand. sandsborna via nuvarande Trädgårdsgatan till den nybyggda domkyrkan som invigdes 1846, tre år innan Agrell föddes. En resurs för dem som ville ta en promenad var Gröna gången (nu Brunnshusgatan) eller Stadsträdgården bakom domkyrkan, som på 1850-talet rustades upp med parkbänkar och nyplanterade träd. I hörnet av Härnösands två större stråk, Storgatan och Nybrogatan, ståtade en annan av Tempelmans byggnader i nyantik stil, en byggnad försedd med en omtalad pelarkolonnad och platsen för stadens domkapitel, trivial (real)och gymnasieskolor. Något längre bort, i korsningen mellan dagens Brunnshusgatan och Nybrogatan, kunde de som inte hade råd att söka sig till den tidens mer eleganta spa dricka kraft och hälsa i Brunnshuset, företrädesvis under juli månad. Ett annat alternativ för att sommartid stärka kropp och själ var uppfriskande simturer i Nattviken nedanför
16 | alfhild agrell
residenset, där stadens badhus också var öppet för kvinnor mellan nio och elva på förmiddagen, ett och tre på eftermiddagen. Tillsammans med sina familjer kunde de vidare förlusta sig på utvärdshuset Hof, medan de knappast var välkomna på någon av stadens fyra krogar. För den lekamliga nödtorften stod i övrigt under Alfhild Agrells tonårstid inte minst diversehandlaren Wahrgren, som ”rekommenderade sig” via stora annonser i Härnösands-Posten. Till ”billigt pris” saluförde han svarta, vita och kulörta handskar och guttaperkagaloscher för både män och kvinnor, olika slags tyger inklusive dräll för korsetter, lamafoder, ylle- och bomullströjor. Till Wahrgrens utbud hörde vidare aromatiska, parfymerade tvålar och andra sorters tvålar av ”Sewans välkända tillverkning” (en ansedd tvålfabrik i Malmö), stearinljus och talgljus, lampolja och tysk fotogenolja. Med detta sortiment samsades vetemjöl, ångrostat korn och ärtor, fransk senap, japansk soja, olika sorters te och någon gång extra söta och saftiga Messina-apelsiner. De som behövde glasögon, kikare eller mikroskop kunde vända sig till en P. E. Ericson som med jämna mellanrum dök upp i staden men stannade ”under endast kort tid”, som han betonade i sina annonser i lokalbladet. Tandvärk åtgärdades av en tillresande Stockholmstandläkare, som också stod till tjänst med ”artificiella tänder”. I bok- och musikhandeln, som vid samma tid drevs av Johan August Johansson, fanns också tapeter och bårder, tjärpapp och fri-
Marknad vid rådhuset på Stora Torget sedd från kanalen.
märken till salu inklusive en nymodighet som symaskiner, vilka ”lämna en stark och stadig söm”. Var Härnösandsborna inte nöjda med Johanssons utbud av böcker gick det från och med 1865, meddelade HärnösandsPosten, att för sex riksdaler per år prenumerera på Romanbladet. Tidningen gavs ut av de språkbegåvade systrarna Natalie och Bertha Spanier i Stockholm och innehöll endast romaner men lades ned redan efter två år. En annan möjlighet att stilla eventuell läshunger erbjöd den tidens lånebibliotek, och intresse för att prenumerera på ett sådant skulle anmälas på stadens postkontor. Men vilka som läste Romanbladet eller hörde till något lånebiblioteks prenumeranter går inte att säga. Högst i Härnösands sociala hierarki stod givetvis landshövdingen, biskopen och borgmästaren men också skeppsredare, tjänstemän och lärare med akademisk examen. Till ett lågborgerligt skikt räknades lägre tjänstemän, handelsmän och hantverkare. I gott samförstånd tycks man dock ha umgåtts över klassgränserna i det lilla Härnösand, något som också Alfhild Agrell kom att uppleva under sina barn- och tidiga ungdomsår och som blixtbelyser tendenser i det senare 1800-talets så kallade omvandlingssamhälle. Hennes mor, Carolina Margareta Adolfson, var Stockholmsflicka och dotter till en ämbetsman i Konfiskationskontoret, medan hennes far Erik Erikson kom från en bondefamilj i det ångermanländska Torsåker. Som näst äldste sonen i en syskonskara på elva barn reste han 16 år gammal till Stockholm, där han efter en tid som kypare avancerade till källarmästare i Gamla stan. I drygt tio år höll han sig kvar i huvudstaden för att sedan etablera sig som konditor i Härnösand – ”sockerbagare” som hans dotter Alfhild gärna kalAnnons för Romanbladet ur Härnösands-Posten lade det. Nu tog han det den 20 september 1865.
18 | alfhild agrell
Rådhuset med Johanssons bokhandel till höger i bild.
nya efternamnet Martin, till en början Åkerlund Martin, men snart enbart Martin. Åkerlund var möjligen lånat av en farbror som blev jordbrukare i Timrå utanför Sundsvall och med efternamnet Åkerlund. År 1846 gifte sig den då 27-årige Erik Martin med den ett par år äldre Carolina Margareta och i äktenskapet föddes två flickor, Alma i augusti 1847 och Alfhild knappt två år senare. Att Erik Martin och hans hustru hade sociala ambitioner reflekteras i valet av faddrar vid döttrarnas dop. Bland Almas fyra dopvittnen fanns postinspektören och friherren Erik Johan Hummerhielm, vars hustru Constance enligt anekdoten i sin ungdom skulle ha inspirerat Erik Johan Stagnelius till dennes berömda Amanda-gestalt. Alfhild i sin tur hedrades med sex faddrar, däribland Härnösands stadsfiskal som var en av stadens högre tjänstemän. I sin roman Guds drömmare kom Agrell långt senare – 1904 – att återskapa sin mors framåtanda. Där möter vi henne som en lika färgstark som energisk Stockholmsflicka, som gift ned sig med en Erik Åkerlind (jämför Erik Åkerlund Martin) och hamnat i en gudsförgäten småstad.
från härnösand till stockholm | 19
57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia... Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005. 58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sailing Boats, Anthropomorphs På 1880-talet hyllades Alfhild Agrell (1849-1923) som en av Sveand Reindeer. Umeå 2006. riges främsta författare. Hennes sätt att ifrågasätta kvinnors vill59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kor och samhällets dubbelmoral grep tag i många, däribland kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer. Umeå 2006. den Frånberg, unga Selma Lagerlöf, men med tiden blev Agrell alltmer 60. Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons motarbetad av sina manliga kolleger och fann tystad som penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006. Umeå sig 2007. 61. Lassila, Mauno Liljenäs,valde Ingridhon (red.), Med Linné ioch norr.iklädde Förändringar dramatiker. Som och motdrag nya genrer sig i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar. Umeå 2007. pseudonymer som applåderades i pressen, tills det stod klart att 62. Rosenqvist, i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och Agrell var denClaes som(red.), hållitArtister i pennan. underhållning på 1800-talet. Umeå 2008. 63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. RepresenDenna biografi den Arts första Alfhild Agrell tations of Sámi ger in Visual and helhetsbilden Literature. Umeåav 2008. – enJacobsson, framstående tillika en av våraiförsta kvinnliga 64. Roger,dramatiker Typographic Man: Medielandskap förändring – Studier humorister en färgstark folklivsberättare. I och med att i provinsensoch tryckkultur. Umeå 2009. 65. Mårald, Erlandarkiv och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stiggåta WessAgrells privata är förkommet har hon lämnat en léns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010. till eftervärlden: Vem var denna kvinna som med alla sina för66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations vandlingsnummer roade Sverige och gäckade kritikerna? of the Swedish North. Umeå 2010. 67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga Medtexter utgångspunkt i privatbrev, sparade vännerEdlund och kolleger, 1979–2013. Festskrift tillägnad professorav Lars-Erik på 60-årsbeger sig den Ingeborg Nordin Hennel på efter Agrell, från dagen 16 augusti 2013. Redigerad av spaning Roger Jacobsson. Umeå 2013. 68. Hennel, Ingeborg Nordin, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. uppväxtåren i Härnösand till hennes uppgång och fall på StockUmeå 2014. holms litteraturscen. I ord och bild får vi möta en svensk bryt-
ningstid och komma allt närmare både författaren och människan Alfhild Agrell. Distribution:
Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64 Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46 Atrium Förlag, Umeå: 68 Kungl. Skytteanska Samfundet