Förord
H a n såg ut som ett lik. Med gula fingrar, dåliga tänder och ögon som döden själv. Eller så gick han att likna vid ett vilt djur, som när han under en middagsbjudning plockade upp en bit av den nästintill råa rostbiffen med båda händerna och gnagde i sig. Och hans sambo påminde mest om en välmenande mentalpatient med tomt stirrande blick, med ögon som antika dockors ögon »som reflekterar allt och ser inget«. Det är Marianne, fru till Kells Elvins (William S. Burroughs äldsta vän), som lämnat dessa personporträtt av Burroughs och Joan Vollmer. Vi befinner oss i Mexico City, tidigt femtiotal, mitt i familjen Burroughs-Vollmers nedåtgående spiral. En kortfattad historik över William S. Burroughs liv så här långt: William Seward Burroughs II, sonson och arvtagare till William Seward Burroughs, patentinnehavare till en förbättring av räknemaskinen, och dotterson till James Wideman Lee, en gudfruktig predikant av fire-and-brimstone-snitt, à la den djuplantliga Södern. Sexuellt antastad i unga år av en barnflickas pojkvän. Upptäcker sin egen homosexualitet under tidiga tonår. Harvardstudent. Umgänge med blivande författare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg i New York på trettio- och fyrtiotalen, men framför allt med småtjuvar, narkomaner och hustlers som Herbert Huncke och Bill Garver – livet som outsider och narkoman var en del av Burroughs högst medvetna strävan att fly sin medelklassbakgrund i St. Louis. Försöker vid upprepade tillfällen att ta värvning i armén men nekas. Inleder en relation med Joan Vollmer V
år 1946 i New York. Uppmuntrad av Kells Elvins – och på flykt undan lagen – tar Burroughs med sig Joan och Julie, Joans barn från en tidigare relation, till Lower Rio Grande i södra Texas där han försöker sig på att bli lantbrukare. Joan föder sonen William Burroughs III år 1947. I södra Texas vittnas det om en ödesdiger lek som Joan och William ägnar sig åt: William kastar apelsiner åt Joan som hon placerar på sitt huvud varpå han skjuter prick mot dem med sin pistol. Söker sig rastlöst till New Orleans men blir enbart efter ett par månader arresterad för narkotikainnehav. Turen går – på flykt undan lagen – från ett Amerika som Burroughs under sammandrabbningar med byråkratin under lantbrukaråren kommit att betrakta som en socialistisk polisstat, mot Mexiko, som vid första anblick framstår som en utopi för den individualistiskt präglade libertarianen. Relationen mellan William S. Burroughs och Joan Vollmer är en av de mest beryktade i amerikansk litteraturhistoria. Trots uppenbara motsättningar som Williams homosexualitet och misogyna tendenser så fanns det mycket som band dem samman. I bekantskapskretsen betraktades båda som exempellöst intelligenta. Och deras historia saknar inte spektakulära inslag, som att Joan och Bill sades kunna kommunicera på telepatisk nivå (under lekar som inom parapsykologin skulle kallas mental radio – att gissa vad den andre har tecknat). Men de förenades inte minst i drogberoendet; Burroughs till heroin, Joan till amfetamin. Av allt att döma så levde de dock båda separata liv, om än under samma tak. Burroughs umgänge i Mexico City består mestadels av andra amerikaner i exil, däribland missbrukare, bartenders och studenter vid universitetet där han läser mayansk och mexikansk arkeologi. Han frekventerar bögbaren Chimu där han på bristfällig spanska raggar upp pojkar till närliggande hotell och i maskopi med Old Dave Tercerero går jakten efter läkare som vill skriva ut kokain, morfin, allt de kan få tag i. VI
* Det är något som sker med Burroughs under åren i Mexico City. Att han under längre perioder byter ut heroin mot alkohol är en orsak till förvandlingen. Under den alkoholindränkta heroinabstinensen kan han bli våldsam och vid ett tillfälle slår han nästan ihjäl en av sina katter, som räddas i sista stund av en chockad Joan. Rob Johnson skriver [i boken The Lost Years of William S. Burroughs] att det utöver turerna med missbruken framför allt är något annat som tynger William: »Han närmade sig medelåldern, och efter att ha misslyckats som lantbrukare i Texas, och sett sina planer på att köpa mark eller öppna en bar i Mexiko gå om intet på grund av mexikansk lagstiftning, så hade Burroughs börjat misströsta om sina framtidsutsikter. […] I Texas hade han åtminstone rutinen vid lantbruket. I Mexiko stod han ansikte mot ansikte med tomheten.« Det är under den här perioden som William S. Burroughs börjar skriva. I september 1951 är Burroughs tillbaka i Mexico City efter resan till Ecuador som skildras i Queer. Relationen med Lewis Marker (Eugene Allerton i boken) har havererat och sökandet efter den kraftfulla psykedeliska drogen yage har misslyckats. Han har slut på pengar. Han tyngs av något »dämpande och tryckande, en ofrånkomlig känsla av fruktan och onda aningar, som han försöker dränka i alkohol« [Ted Morgan: Literary Outlaw]. Under eftermiddagen den 6 september 1951 drabbas Burroughs av panikångest. Han gråter okontrollerat, får svårt att andas och dras med en djup känsla av depression och förlust. Senare samma kväll går han på en mindre fest i sällskap av Joan. Där hoppas han kunna sälja sin pistol, dels för att han behöver pengar, men också för att den skjuter dåligt, den »skjuter lågt«. Bland de närvarande på festen finner vi Lewis Marker. De dricker Oso Negro, en mexikansk blandning av vodka och gin. VII
Någon gång under kvällen iscensätter Joan och William sin lek från åren i Södra Texas, men i avsaknad av apelsiner sätter Joan ett whiskeyglas på huvudet. Den här gången blir, som vi vet, utgången fatal. Det var Kells Elvins som uppmuntrade Burroughs att börja skriva för att bearbeta känslomässiga hinder och komplikationer. Det resulterade i debutromanen Junkie [1953]. Samma förhoppning fanns under skrivandet av Queer. Ur det egna förordet [1985]: »Så fort något är nerskrivet förlorar det sin förmåga att förvåna, precis som ett virus förlorar sitt övertag när ett försvagat virus skapat antikroppar som försatts i beredskap.« Queer var Burroughs försök till självexorcism. Boken skildrar månaderna innan Joans död, men arbetet med den inleds några månader efteråt. Det är en bok om rotlösheten i psyket hos någon vars liv genomgått en total kollaps. Fast själva kollapsen – den fatala olyckan – är osynliggjord. Långt senare skulle Burroughs beskriva känslan av att det var Joan som drog kulan mot sig. Som om han själv enbart var en passiv förmedlare av döden. Joans dödslängtan var omvittnad. Hennes alkoholmissbruk hade tilltagit avsevärt under sommaren då William reste till Ecuador med Marker och en av hennes teckningar under den här perioden var ett självporträtt med rökpuffar som emanerade från huvudet samt ordet Troglodyte skrivet under; ett mexikanskt uttryck för att beskriva särskilt avskyvärda brottslingar. Queer utvecklades till en så pass smärtsam text att Burroughs höll sig i trettio år från att publicera den. Det skulle bland annat krävas ett nytt omfattande kontrakt på sammanlagt sju böcker och över 200.000 dollar, som förhandlades fram av den företagsamme litteräre agenten Andrew Wylie, för att han skulle ändra sig. Vid det laget hade Burroughs bosatt sig i Lawrence, Kansas. VIII
Han hade blivit invigd i American Academy and Institute of Arts and Letters och åtnjöt status som litterär ikon. Att Joans död påverkade William på ett mycket djupt plan står bortom allt tvivel. Så sent som några dagar före sin död skriver han om henne i dagboken: »Sa mor om Joan: ›Hon var en tigrinna‹. Hon sa nej till varje påtvingad bundenhet.« – DA N I E L W E ST E R LU N D –
Författarens förord
N ä r jag bodde i Mexico City i slutet av fyrtiotalet var det en stad med en miljon invånare, med klar gnistrande luft och en himmel med den särskilda nyans av blått som går så bra ihop med kretsande gamar, blod och sand – det nakna, hotfulla, skoningslösa mexikanska blå. Jag tyckte bra om Mexico City från första dagen första gången jag var där. 1949 var det billigt att leva där, där fanns en stor koloni utlänningar, sagolika horhus och restauranger, tuppfäktningar och tjurfäktningar, alla tänkbara sorters förströelser. En ensamstående man kunde leva gott där för två dollar om dagen. Mitt åtal i New Orleans för innehav av heroin och marijuana utvecklade sig så föga lovande att jag beslutade att inte infinna mig till rättegången, och jag hyrde en lägenhet i ett stillsamt medelklasskvarter i Mexico City. Jag visste att jag enligt preskriptionslagstiftningen inte kunde komma tillbaka till Staterna på fem år, så jag ansökte om mexikanskt medborgarskap och anmälde mig till några kurser i mayansk och mexikansk arkeologi vid Mexico City College. Värnpliktsstipendiet betalade böcker och undervisning, och ett underhåll på sjuttiofem dollar per månad. Jag tänkte jag kanske kunde ge mig på jordbruk, eller kanske öppna en bar vid amerikanska gränsen. Mexico City tilltalade mig. Slumkvarteren stod sig bra i jämförelse med vilket ställe som helst i Asien i fråga om smuts och fattigdom. Folk sket på gatorna och lade sig sedan ner och sov i skiten med flugor krypande ut och in i munnen. Företagsamma typer, inte sällan spetälska, gjorde upp eld i gathörnen och lagade XI
till vedervärdiga, stinkande stuvningar som de sålde till förbipasserande. Fyllon låg och sov mitt på huvudgatans trottoarer utan att besväras av polisen. Det föreföll mig som om alla i Mexiko behärskade konsten att sköta sig själva och skita i andra. Om en man ville bära monokel eller gå med käpp tvekade han inte att göra det, och ingen glodde på honom för det. Pojkar och unga män gick arm i arm gatan fram och ingen brydde sig om det. Det var inte så att man inte brydde sig om vad andra ansåg; en mexikan kom helt enkelt aldrig på tanken att vänta sig kritik från en främling, inte heller att kritisera andras beteende. Mexiko var i grunden en orientalisk kultur som speglade tvåtusen års farsoter och fattigdom och förnedring och idioti och slaveri och brutalitet och psykisk och fysisk terror. Det var en ond och dyster och kaotisk stad, med drömmens speciella art av kaos. Ingen mexikan kände egentligen någon annan mexikan, och när en mexikan dödade någon (vilket hände ofta), var det i allmänhet hans bäste vän. Var och en som så ville var beväpnad, och jag läste åtskilliga gånger om hur berusade poliser skjutit mot stamgästerna på någon bar och själva blivit skjutna av beväpnade civilpersoner. Som auktoriteter stod mexikanska snutar på samma nivå som spårvagnskonduktörer. Alla ämbetsmän var mutbara, inkomstskatten var mycket låg och medicinsk vård var oerhört billig, eftersom läkarna annonserade och lät pruta med sig. Man kunde få gonorré botat för två dollar och fyrtio cent, eller köpa penicillin och spruta i sig det själv. Det fanns inga bestämmelser som inskränkte möjligheterna till självmedicinering, och kanyler och sprutor kunde köpas var som helst. Detta var på Alemáns tid, när la mordida härskade, och en pyramid av mutor reste sig från den patrullerande polisen och upp till presidenten. Mexico City var också världens mordhuvudstad med den högsta mordprocenten per invånare. Jag minns att man kunde läsa historier i tidningen varenda dag, i stil med de här: En campesino har kommit in till stan och står och väntar på en XII
buss: linnebyxor, sandaler gjorda av bildäck, vidbrättad sombrero, machete i bältet. En annan man står också och väntar, klädd i kostym, och tittar ilsket muttrande på sitt armbandsur. Bonden drar sin machete och hugger huvudet av mannen. Han berättade senare för polisen: »Han tittade på mig med blickar som var muy feo och till slut kunde jag inte behärska mig.« Mannen var uppenbarligen arg för att bussen kom sent och tittade bortåt vägen efter bussen, varpå bonden misstolkade hans uppträdande, och i nästa ögonblick rullar ett huvud i rännstenen med en förskräcklig grimas och blottade guldtänder. Två campesinos sitter dystra vid vägkanten. De har inga pengar till frukost. Men titta där: en pojke kommer ledande några getter. En campesino plockar upp en sten och dunkar hjärnan ur pojken. De tar getterna till närmaste by och säljer dem. De sitter och äter frukost när de grips av polisen. En man bor i ett litet hus. En främling frågar honom om vägen till Ayahuasca. »Å, den här vägen, señor.« Han för mannen runt, runt: »Här framme ligger vägen.« Plötsligt inser han att han inte har någon aning om var den där vägen ligger, och varför skulle han besvära sig med saken? Så han plockar upp en sten och slår ihjäl sin plågoande. Campesinos dödade sina offer med stenar och machetes. Mer mordiska var politiker och lediga poliser, var och en med sin egen automat-45:a. Man lärde sig gå omkull snabbt. Här kommer ännu en sann historia: En pistolviftande político får höra att hans älskarinna bedrar honom och ska träffa någon på en cocktailbar. En ung amerikansk kille råkar komma in och sätter sig bredvid henne, när den här machon störtar in: »CHINGOA!« Han halar fram sin 45:a och blåser killen av barstolen. De släpar ut liket på gatan och drar i väg med det en bit. När polisen kommer rycker bartendern på axlarna, torkar av sin nerblodade bardisk och säger bara: »Malos, esos muchachos!« [»Fula pojkar!«] Varje land har sina egna särskilda skitar, som snuten i Södern som räknar sina skåror efter skjutna negrer, och den hånflinande XIII
mexikanske machon hör sannerligen till toppskiktet i ren vidrighet. Och många i den mexikanska medelklassen är ungefär lika motbjudande som vilken bourgeoisie i världen som helst. Jag minns att narkotikarecepten i Mexiko var ljusgula, som en tusendollarsedel, eller ett vanhedrande avsked ur armén. En gång försökte gamle Dave och jag ta ut på ett sådant recept, som han fått helt lagligt från mexikanska myndigheter. Den förste apotekaren vi gick till ryggade väsande tillbaka från åsynen: »No prestamos servicio a los viciosos!« [»Vi betjänar inte narkomaner!«] Vi gick från apotek till apotek och blev sjukare för varje steg: »Nej, señor…« Vi måste ha gått åtskilliga kilometer. »Aldrig varit här i trakten förut.« »Nå, vi försöker ett till.« Till slut kom vi in på en pytteliten farmacía, ett hål i väggen. Jag drog fram receptet, och en gråhårig dam log mot mig. Apotekaren tittade på receptet och sa: »Två minuter, señor.« Vi satte oss ner och väntade. Det stod geranier i fönstret. En liten pojke kom och gav mig ett glas vatten, och en katt strök sig mot mitt ben. Efter en stund kom apotekaren tillbaka med vårt morfin. »Gracias, señor.« När vi kom ut tycktes nu omgivningen förtrollad: Små farmacías på en marknadsplats, trälådor och bodar, en pulquería i hörnet. Små stånd som sålde stekta gräshoppor och mintgodis som var svart av flugor. Pojkar som kommit in från landet i fläckfritt vitt linne och repsandaler, med ansikten som polerad koppar och vilda oskyldiga svarta ögon, som exotiska djur, bländande könlöst vackra. Där var en pojke med skarpa drag och svart skinn, han luktade vanilj och hade en gardenia bakom örat. Jo, man kunde träffa på en hygglig själ, men man måste vada igenom Knölarnas Rike för att hitta honom. Så är det alltid. Precis när man tror att jorden är befolkad av enbart Knölar, stöter man på en Hygglig Själ.
*
XIV
En dag knackade det på min dörr klockan åtta på morgonen. Jag gick till dörren i pyjamas, och där stod en inspektör från Invandrarverket. »Klä på er. Ni är anhållen.« Det föreföll som om kvinnan bredvid hade kommit med en lång redogörelse för mitt berusade och störande uppträdande, och vidare var det något fel med mina papper, och var fanns den mexikanska hustru jag uppgivit mig ha? Invandrarmyndigheten var helt inställd på att sätta mig i fängelse i väntan på att deportera mig som icke önskvärd utlänning. Naturligtvis kunde allting ordnas upp med hjälp av lite pengar, men min förhörsledare var chef för deportationsavdelningen och skulle inte nöja sig med småsmulor. Till slut fick jag hosta upp över tvåhundra dollar. När jag gick hem från Invandrarverket försökte jag föreställa mig hur mycket jag kunde ha blivit tvungen att betala om jag verkligen haft några tillgångar investerade i Mexico City. Jag tänkte på de ständiga problem de tre amerikanska ägarna till Ship Ahoy fick dras med. Snutarna kom jämt in för att få sin mordida, och sedan kom hälsovårdsinspektörerna, och sedan fler snutar som letade efter något som de kunde ha som hållhake för att klämma fram en redig hacka. De tog ner kyparen på stan och klådde upp honom. De ville veta var man gömt Kellys lik? Hur många kvinnor hade blivit våldtagna på det där stället? Vem levererade marijuanan? Och så vidare. Kelly var en amerikansk hippie som blivit skjuten på Ship Ahoy sex månader tidigare, återhämtat sig och nu befann sig i amerikanska armén. Ingen kvinna hade någonsin blivit våldtagen där, och ingen rökte någonsin gräs på stället. Vid det här laget hade jag helt övergivit mina planer på att öppna en bar i Mexico City. En narkoman bryr sig föga om vilket intryck han gör. Han bär lortiga, schabbiga kläder och känner inget behov av att dra uppmärksamheten till sig. När jag var fast på heroin i Tanger kallades jag »El Hombre Invisible«, Den Osynlige Mannen. Denna upplösXV
ning av ens egen bild av sig själv leder ofta till en urskillningslös hunger efter bilder. Billie Holiday sa att hon förstod att hon var fri från narkotikan när hon slutade titta på TV. I min första roman, Junkie, framstår huvudpersonen »Lee« som helgjuten och självständig, säker på sig själv och på vart han är på väg. I Queer är han upplöst, lider av ett desperat kontaktbehov, är fullständigt osäker på sig själv och sina avsikter. Skillnaden är givetvis enkel: när Lee går på narkotika är han under betäckning, skyddad, och dessutom allvarligt begränsad. Knarket inte bara kortsluter sexualdriften, det bedövar också känslomässiga reaktioner intill utplåning, hur mycket beror på doseringen. När jag ser tillbaka på händelserna i Queer, antar denna mardrömslika månad av akut abstinens en helvetisk belysning av hot och ondska som flyter ut från neonblänkande cocktailbarer, av otäckt våld, med 45:an alltid i beredskap. När jag gick på narkotika var jag isolerad, drack inte, gick sällan ut, tog bara min spruta och väntade på att det skulle bli dags för nästa. När skyddshöljet tas bort, tränger allt som hållits tillbaka av narkotikan fram. En narkoman under avtändning är utsatt för samma känslomässiga överdrifter som ett barn eller en människa i puberteten, oavsett sin egentliga ålder. Och sexualdriften återvänder med full kraft. Män på sextio år har våta drömmar och spontana orgasmer (en mycket otrevlig upplevelse, agaçant som fransmännen säger, man ryser av obehag). Om inte läsaren håller detta i minnet kommer förvandlingen i Lees karaktär att framstå som oförklarlig eller psykotisk. Kom också ihåg att abstinenssyndromet begränsar sig självt, tar slut efter ungefär en månad. Och Lee befinner sig i en period av våldsamt drickande, som förvärrar alla de sämsta och farligaste sidorna av abstinenssjukdom: vårdslöst, otillständigt, våldsamt, sentimentalt – med ett ord förfärligt – uppträdande. När missbruket upphör återanpassar sig organismen och stabiliseras på samma nivå som före narkotikabruket. I berättelsen uppnås denna stabilitet till slut under den sydamerikanska resan. XVI
Det finns varken något heroin eller andra droger efter hostmedicinen i Panama. Lees drickande har reducerats till några stadiga järn vid solnedgången. Ganska likt den Lee som senare uppträder i Yagebreven, frånsett Allertons spöklika närvaro. Jag hade alltså skrivit Junkie, och drivkraften därtill var ganska enkel: att i noggrannast och enklast möjliga termer skildra mina upplevelser som narkoman. Jag hoppades på publicering, pengar, erkännande. Kerouac hade gett ut The Town and the City vid den tidpunkt då jag började skriva Junkie. När Kerouacs bok kom ut, minns jag att jag skrev till honom att pengar och ryktbarhet nu var säkrade. Som ni ser visste jag ingenting om författarbranschen på den tiden. Mina motiv för att skriva Queer var mer komplicerade och står inte helt klara för mig nu. Varför skulle jag så noggrant vilja uppteckna dessa oerhört smärtsamma och otrevliga och upprivande minnen? Jag skrev Junkie, men det var Queer som skrev mig. Jag ville också säkerställa mitt framtida skrivande, få ner det där på papperet för gott, befria mig från det: författande som vaccination. Så fort något är nerskrivet förlorar det sin förmåga att förvåna, precis som ett virus förlorar sitt övertag när ett försvagat virus har skapat antikroppar som försatts i beredskap. Så jag uppnådde en viss immunitet mot vidare riskabla förehavanden av liknande slag genom att skriva ner mina upplevelser. I början av manuskriptet till Queer, när Lee återvänt från narkotikaberoendets isolering till de levandes land som en besatt och klumpig Lasarus, förefaller han fast besluten att få tag i något, i uttryckets sexuella mening. Det ligger något egendomligt systematiskt och osexuellt i hans sökande efter ett lämpligt sexuellt föremål, han stryker den ene kandidaten efter den andre från en lista som tycks sammanställd med inriktning på fullständigt misslyckande. På något mycket djupt plan vill han inte lyckas men är beredd att gå hur långt som helst för att undvika insikten att han egentligen inte är ute efter sexuell kontakt. XVII
Men Allerton var definitivt något slags kontakt. Och vad var det för slags kontakt Lee var ute efter? Härifrån sett var hans begrepp om den saken mycket förvirrade och hade ingenting att göra med Allerton som individ. En narkotikaberoende person är ointresserad av vilket intryck han gör på andra, men under abstinensperioden kan han få ett tvångsmässigt behov av en publik, och detta är tydligen vad Lee söker hos Allerton: en publik, ett bekräftande av hans uppträdande, som givetvis är en mask, för att dölja hans förfärliga inre upplösning. Så han uppfinner en vildsint variant för att få uppmärksamhet som han kallar för Programmet: chockerande, kvickt, fascinerande. »Det var Den Gamle Sjöman, träffad av var tredje kula…« Föreställningen tar formen av olika nummer: fantasier om Schackspelarna, Oljemannen från Texas, Corn-Hole Gus Begagnade Slavlager. I Queer drar Lee dessa nummer för en verklig publik. Längre fram, när han utvecklas som författare, uppstår en publik inom honom. Men samma mekanism som skapade A. J. och doktor Benway, samma skapande impuls tillägnas Allerton, som tvingas in i rollen av godkännande musa, en roll där han begripligt nog känner sig besvärad. Vad Lee söker är kontakt eller erkännande, som en foton som urskiljer sig från substanslöshetens dimma för att efterlämna ett outplånligt märke i Allertons medvetande. Oförmögen att finna en adekvat iakttagare hotas han av en plågsam upplösning i intet, som en obemärkt foton. Lee vet inte att han redan engagerat sig i skrivandet, eftersom detta är hans enda möjlighet att göra en outplånlig registrering, vare sig Allerton är benägen att observera något eller ej. Lee drivs obönhörligt in i diktens värld. Han har redan gjort valet mellan sitt liv och sitt arbete. Manuskriptet förlorar sig i Puyo, Staden vid Vägens Slut… Sökandet efter yage har misslyckats. Den mystiske doktor Cotter vill bara bli av med sina ovälkomna gäster. Han misstänker att de är förbundna med hans förrädiske partner Gill, som har för avsikt XVIII
att stjäla hans genialiska arbete med att isolera curare ur det sammansatta pilgiftet. Jag hörde senare att kemifirmorna beslöt sig för att helt enkelt köpa upp stora mängder av pilgiftet och avskilja curaren i sina amerikanska laboratorier. Snart syntetiserades drogen och är nu en standardsubstans som man kan hitta i många muskelavslappnande preparat. Så det verkar som om Cotter egentligen inte hade någonting att förlora: han hade redan slagits ut ur konkurrensen. Återvändsgränd. Och Puyo kan fungera som modell för Döda Vägars Plats: ett dött, meningslöst gytter av hus med plåttak under ett ständigt hällregn. Shell har dragit i väg och lämnat efter sig monteringsfärdiga hus och rostande maskiner. Och Lee har nått slutet på sin färd, ett slut som fanns inbyggt från början. Han står där slagen av oöverkomliga avstånd, den besegrades trötthet efter en lång, plågsam resa gjord i onödan, fel avtagsvägar, spåret försvunnet, en buss väntande i regnet… tillbaka till Ambato, Quito, Panama, Mexico City. När jag började skriva denna kompletterande text till Queer, paralyserades jag av en seg motvilja, en skrivblockering som var som en tvångströja: »Jag tittar på manuskriptet till Queer och känner att jag helt enkelt inte kan läsa det. Mitt förflutna var en förgiftad flod som jag hade turen att undkomma och som man känner sig direkt hotad av, åratal efter de beskrivna händelserna. Plågsamt till den grad att det blir svårt att läsa, för att inte tala om att skriva om det. Vartenda ord, varje gest får mig att rysa.« Skälet till denna motvilja blir tydligare när jag tvingar mig att forska i saken: boken har motiverats och formats av en händelse som aldrig omnämns, som faktiskt noggrant undviks: vådaskjutningen som blev min hustru Joans död i september 1951. Medan jag skrev The Place of Dead Roads kände jag mig vara i andlig kontakt med framlidne engelske författaren Denton Welch och formade romanens huvudperson, Kim Carson, direkt efter XIX
honom. Hela stycken kom till mig som om de dikterats, som bordsdans. Jag har skrivit om den ödesdigra morgon då Dentons olycka ägde rum och gjorde honom till invalid för återstoden av sitt korta liv. Om han stannat lite längre här, inte så länge där, hade han missat mötet med den kvinnliga bilförare som körde på hans cykel bakifrån utan någon uppenbar anledning. Vid ett tillfälle hade Denton stannat för att dricka kaffe, och när han satt och tittade på mässingsgångjärnen på kaféets fönsterluckor, en del av dem trasiga, drabbades han av en känsla av universell förtvivlan och förlust. Så varje händelse denna morgon är laddad med en särskild innebörd, som om den varit understruken. Denna olycksbådande klärvoajans genomsyrar Welchs författarskap: ett scone, en kopp te, ett bläckhorn inköpt för några shilling, laddas med en särskild och ofta ödesdiger innebörd. Jag får precis samma känsla i nästan outhärdlig grad när jag läser manuskriptet till Queer. Den händelse som Lee känner sig obarmhärtigt dragen till är hans frus död för hans egen hand, insikten om en besatthet, en död hand som väntar på att träs över hans egen som en handske. Således stiger en smog av hot och ondska upp från sidorna, en ondska som Lee, full av och samtidigt i avsaknad av insikt, försöker fly undan med hjälp av besatta fantasiutflykter: hans »program«, som får en att rysa på grund av det vidriga hotet alldeles bakom eller bredvid dem, en närvaro förnimbar som en dimma. Brion Gysin sa till mig i Paris »Ugly spirit shot Joan because…« [»Ond ande sköt Joan för att…«] Ett slags mediummeddelande som aldrig fullbordades – eller gjorde det det? Det behöver inte fullbordas, om man läser det: »Ugly spirit shot Joan to be cause«, alltså för att upprätthålla en förhatlig parasitisk ockupation. Mitt begrepp om besatthet står närmare den medeltida modellen än de moderna psykologiska förklaringarna, med sitt dogmatiska insisterande på att dylika manifestationer nödvändigtvis kommer inifrån och aldrig, aldrig, aldrig utifrån. (Som om det funnes någon klart entydig skillnad mellan inre och yttre.) Jag talar om XX
en bestämd hemsökande självständig enhet. Och den psykologiska tolkningen kan mycket väl ha uppfunnits av de hemsökande enheterna, eftersom ingenting är farligare för en parasit än att ses som en separat invaderande varelse av den värdvarelse den invaderat. Och på grund härav visar sig den hemsökande parasiten bara när det är absolut nödvändigt. 1939 blev jag intresserad av egyptiska hieroglyfer och sökte upp någon på egyptologiska fakulteten vid Chicagouniversitetet. Och någonting skrek i örat på mig: »HÄR HAR DU INGENTING ATT GÖR A!« Jo, hieroglyferna försåg mig med en nyckel till besatthetens mekanismer. I likhet med ett virus måste den hemsökande enheten hitta ett ställe att komma in igenom. Detta tillfälle var det första tecknet för mig på att det fanns något i min varelse som inte var jag och som inte stod under min kontroll. Jag kommer ihåg en dröm från denna period: Jag arbetade som insektsutrotare i Chicago, i slutet av trettiotalet, och bodde på ett pensionat i North Side. I drömmen ligger jag och flyter nära taket med en känsla av yttersta död och förtvivlan, och när jag tittar ner ser jag min kropp gå ut genom dörren med mordiska avsikter. Man undrar ifall yage kunde ha räddat kvällen med en bländande uppenbarelse. Jag minns en mening ur ett textcollage jag gjorde i Paris åratal senare: »Flådda vindar av hat och missöden brände shotet.« Och jag trodde i flera år att detta refererade till att bränna ett shot med knark, när knarket skvätter ut ur sprutan eller ögondropparen på sidan, på grund av stopp i kanylen. Brion Gysin påpekade den verkliga innebörden för mig: brände av skottet som dödade Joan. Jag hade köpt en scoutkniv i Quito. Den hade metallskaft och ett underligt matt, gammalt utseende, som någonting från en lumpaffär vid sekelskiftet. Jag kan se den på en bricka med gamla knivar och ringar, där den försilvrade hinnan flagar. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen, några dagar efter det att jag kommit X XI
tillbaka till Mexico City, och jag bestämde mig för att låta slipa kniven. Knivsliparen hade en liten visselpipa och en bestämd rutt, och när jag gick gatan fram mot hans kärra intensifierades en känsla av förlust och sorg som hängt över mig hela dagen så till den grad att jag fann att tårarna rann nerför mina kinder. »Vad i all världen står på?« undrade jag. Denna djupa depression och en undergångskänsla dyker gång på gång upp i texten. Lee hänför dem i allmänhet till sina misslyckanden med Allerton: »En tung melankoli bromsade rörelser och tankar. Lees ansikte var stelt, hans stämma tonlös.« Allerton hade just tackat nej till en middagsinbjudan och hastigt givit sig i väg: »Lee stirrade ner i bordet, hans tankar var långsamma, som om han frusit svårt.« (När jag läser detta blir jag frusen och deprimerad.) Detta är en synsk dröm från Cotters skjul i Ecuador: »Han stod framför Ship Ahoy. Stället verkade folktomt. Han hörde någon gråta. Han fick syn på sin lille son och föll på knä och tog barnet i famnen. Ljudet av gråt kom närmare, en våg av sorg… Han höll lille Willy tätt intill sitt bröst. En grupp människor stod där i fångdräkter. Lee undrade vad de gjorde där och varför han grät.« Jag har tvingat mig själv att minnas dagen för Joans död, den överväldigande känslan av undergång och förlust… när jag gick gatan fram fann jag plötsligt att tårarna rann utmed mina kinder. »Vad är det för fel med mig?« Den lilla scoutkniven med metallhandtag, den flagnande försilvringen, lukten av gamla mynt, knivsliparens visselpipa. Vad hände med kniven jag aldrig hämtade? Jag tvingas till den motbjudande slutsatsen att jag aldrig skulle ha blivit författare om inte Joans död inträffat, och till en insikt om i vilken omfattning denna händelse motiverat och formulerat mitt skrivande. Jag lever under hemsökelsens ständiga hot och ett ständigt behov av att fly undan denna hemsökelse, undan Kontroll. Så Joans död satte mig i kontakt med inkräktaren, Den X XII
Onda Anden, och manövrerade in mig i en livslång kamp, där jag inte haft något annat val än att skriva mig fri. Jag har tvingat mig till att undfly döden. Denton Welch är nästan mitt ansikte. Lukten av gamla mynt. Vad hände med denna kniv vid namn Allerton, tillbaka till den motbjudande Margaras AB. Insikten är fundamental formulerad handling? Dagen för Joans undergång och förlust. Fann att tårar rann från Allerton som flådde samma person som en sprutskytt från Västern. Vad är det du skriver omigen? En livslång förskrivning till Kontroll och Virus. När viruset berett sig tillträde använder det värdvarelsens energi, blod, kött och ben för att tillverka kopior av sig själv. En modell för dogmatisk påstridighet aldrig, aldrig utifrån skrek i mitt öra, »HÄR HAR DU INGENTING ATT GÖR A!« En tvångströjeanteckning noggrant paralyserad av tung motvilja. För att undkomma sina redan nerskrivna rader åratal efter de skildrade händelserna. En skrivblockering undvek Joans död. Denton Welch är Kim Carsons röst genom ett moln understruket trasig bordsdans. W illia m S. Bur roughs Februari, 1985
QUEER
Ett
L e e vände sin uppmärksamhet mot en judisk pojke vid namn Carl Steinberg, som han varit ytligt bekant med i omkring ett år. Första gången Lee såg Carl tänkte han: Den där skulle jag inte ha något emot, om inte familjejuvelerna varit pantsatta hos Onkel Knark. Pojken var blond, hans ansikte var magert och vasst med några få fräknar, alltid lite skärt kring öronen och näsan som om han nyss tvättat sig. Lee hade aldrig känt någon som såg så ren ut som Carl. Med sina runda små bruna ögon och sitt krusiga blonda hår fick han Lee att tänka på en ung fågel. Carl var född i München och hade växt upp i Baltimore. Till sättet och åskådningen verkade han europeisk. Han skakade hand med en antydan till att slå ihop klackarna. Lee fann i allmänhet europeiska ungdomar lättare att tala med än amerikanska. Bristen på hyfs hos många amerikaner gjorde honom deprimerad, det var en ohövlighet grundad på en solid okunnighet om hela begreppet god ton och hyggligt uppförande, från utgångspunkten att i sociala sammanhang alla människor är mer eller mindre jämlika och utbytbara. Det var känslan av kontakt Lee sökte i varje relation. Han kände en viss kontakt med Carl. Pojken lyssnade hövligt och tycktes begripa vad Lee sa. Efter att ha ryggat tillbaka lite i början godtog han det faktum att Lee var sexuellt intresserad av hans person. Han sa till Lee: »Eftersom jag inte kan ändra mig i fråga om dig, får jag ändra mig i fråga om andra saker.« Men Lee insåg snart att han inte gjorde några framsteg. »Om 27
jag har kommit så här långt med en amerikansk pojke«, resonerade han, »borde jag kunna komma ända fram. Han är alltså inte homosexuell. Folk kan vara tillmötesgående. Vad är det för hinder i vägen?« Lee gissade till slut svaret: »Hindret är att hans mor inte skulle gilla det.« Så Lee insåg att det var dags att ge sig. Han kom att tänka på en judisk homosexuell god vän som bodde i Oklahoma City. Lee hade frågat honom: »Varför bor du här? Du har tillräckligt med pengar för att bo var du vill.« Svaret var: »Det skulle ta livet av min mor om jag flyttade.« Lee hade blivit mållös. En eftermiddag var Lee ute och gick med Carl intill parken vid Amsterdam Avenue. Plötsligt bugade sig Carl lätt och tryckte Lees hand. »Lycka till«, sa han, och sprang i väg mot en spårvagn. Lee stod och såg efter honom, gick sedan in i parken och satte sig ner på en betongbänk som var gjuten så att den skulle likna trä. Blå blommor hade fallit ner på bänken och på gången framför den. Lee satt där och såg blommorna röra sig utmed stigen i den varma vårvinden. Molnen drog sig samman på himlen till en eftermiddagsskur. Lee kände sig ensam och besegrad. Jag får leta efter någon annan, tänkte han. Han höll händerna för ansiktet. Han var mycket trött. Han såg en suddig rad pojkar. Allteftersom var och en av pojkarna kom till täten av kön, sa han »Lycka till« och sprang i väg mot en spårvagn. »Tyvärr… fel nummer… försök igen… någon annanstans… på något annat ställe… inte här… inte jag… har ingen användning för det, inget behov av det, vill inte ha det. Varför just jag?« Det sista ansiktet var så verkligt och så fult att Lee sa högt: »Vem har frågat dig, din fula jävel?« Lee öppnade ögonen och såg sig omkring. Två mexikanska tonårspojkar gick förbi med var sin arm om halsen på varandra. Han såg efter dem och slickade sig om sina torra, spruckna läppar. Lee fortsatte träffa Carl efter denna händelse, tills Carl slutligen sa »Lycka till« för sista gången och gick sin väg. Lee hörde senare att han följt med sin familj till Uruguay. 28
*
Lee satt på Rathskeller med Winston Moor och drack dubbla tequila. Gökklockor och malätna hjorthuvuden gav restaurangen ett ödsligt, malplacerat, tyrolskt utseende. Lukten av utspillt öl, översvämmade toaletter och surt avfall hängde som en tjock dimma i rummet och flöt ut på gatan genom de trånga, opraktiska svängdörrarna. En TV-apparat som var trasig halva tiden och som avgav hemska, gutturala skrik gav den allmänna otrevligheten en fulländande touche. »Jag var här i går kväll«, sa Lee till Moor. »Kom i samspråk med en homofil läkare och hans pojkvän. Läkaren har varit major i armén. Pojkvännen är nån vag form av ingenjör. Ful och elak liten sopa. Så den här läkaren bjuder in mig på en drink med dom, och pojkvännen blir svartsjuk, och jag vill ändå inte ha någon öl, vilket doktorn uppfattar som riktat mot Mexiko och honom själv. Han börjar med trivs-ni-i-Mexiko-snacket. Så jag säger till honom att Mexiko är okej, till vissa delar, men att han själv är en tjatigjävel. Jag säger detta på ett artigt och fint sätt, fattar du. Dessutom måste jag i alla fall gå hem till min fru. Varpå han säger: ›Ni har ingen fru, ni är lika homosexuell som jag.‹ Jag sa till honom: ›Jag vet inte hur homosexuell ni är, doktorn, och jag har inte för avsikt att ta reda på det. Inte för att ni skulle vara en snygg mexikan. Ni är en gammal ful jävla mexikan. Och det gäller i dubbel mån för er malätne pojkvän.‹ Jag hoppades förstås att meningsutbytet inte skulle kulminera i någon överdriven klimax… Du kände aldrig Hatfield? Naturligtvis inte. Före din tid. Han dödade en cargador i en pulquería. Han fick köpa sig fri för femhundra dollar. Om man betraktar en cargador som den absoluta botten, tänk dig då vad det skulle kosta att skjuta en major i mexikanska armén.« Moor vinkade till sig kyparen. »Yo quiero un sandwich«, sa han och log mot kyparen. »Quel sandwiches tiene?« »Vad vill du ha?« frågade Lee, irriterad av avbrottet. 29
»Jag vet inte riktigt«, sa Moor och tittade igenom menyn. »Jag undrar om dom kan åstadkomma en sandwich med smält ost på rostat fullkornsbröd?« Moor vände sig mot kyparen igen med ett leende som var avsett att verka pojkaktigt. Lee blundade medan Moor kastade sig in i ett försök att förmedla begreppet smält ost på rostat fullkornsbröd. Moor var charmigt hjälplös med sin halvdana spanska. Han spelade liten gosse i främmande land. Moor log mot en inre spegel, ett leende utan skymten av värme, men det var inget kallt leende: det var ett meningslöst leende av senilt förfall, ett leende som går ihop med löständer, leendet hos en man som blivit gammal och mindre vetande i den odelade självförälskelsens isoleringscell. Moor var en mager ung man med blont hår som han alltid bar ganska långt. Han hade blekblå ögon och mycket vit hy. Under ögonen fanns mörka påsar och kring munnen två djupa rynkor. Han såg ut som ett barn och samtidigt som en i förtid åldrad man. Hans ansikte visade dödsprocessens härjningar, förruttnelsens plundringståg i ett kött som var avskuret från levande kontakt. Moor motiverades, hölls bokstavligen vid liv och i rörelse, av hat, men det fanns ingen passion, ingen våldsamhet i hans hat. Moors hat var ett långsamt, stadigt tryck, svagt men oändligt ihärdigt, som väntade på att dra fördel av minsta svaghet hos någon annan. Det var Moors hats långsamma dropp som ristat förfallets linjer i hans ansikte. Han hade åldrats utan livserfarenhet, som ett köttstycke som ligger och ruttnar på en hylla i skafferiet. Moor hade för vana att avbryta en berättelse alldeles innan den kommit fram till sin poäng. Ofta inledde han ett långt samtal med en kypare eller vem som helst som fanns till hands eller blev obestämd och avmätt, gäspade och sa: »Vad var det du sa nu igen?« som om han återkallats till den tråkiga verkligheten från funderingar som andra saknade förmåga att sätta sig in i. Moor började tala om sin fru. »Du förstår, Bill, i början var hon så beroende av mig att hon bokstavligen fick hysteriska anfall 30