Pressröster om Stridens skönhet och sorg 1914 och den tidigare utgåvan av Stridens skönhet och sorg: ”Stridens skönhet och sorg 1914 är en vacker och ömsint skildring av första världskriget ... ett storartat verk som stannar kvar länge i mig.” Isabelle Ståhl, Svenska Dagbladet ”Med stor ömhet återger Peter Englund alla dessa krigets röster; soldater och sjukvårdare, konstnärer och småbarns mammor, fältväblar och skolflickor. Man tvivlar aldrig på Englunds trohet mot käl lorna, men det vi läser är en gripande kollektivroman, historieskrivning som skön litteratur.” Ulrika Knutson, Expressen ”Boken är grundligt baserad på anteck ningar och memoarer och Englund har på ett mästerligt vis vävt in dessa i tex ten ... Med enskilda människoöden och en ton som påminner om Erich Maria Remarques förmedlar Peter Englund helt enkelt en fantastisk och makalös historia, berättad som flera ... Bokens styrka ligger i att den berör redan från första sidan. Historierna är vackert sam manflätade och har en tydlig och ge nomgående röd tråd med en påtaglig allvarsamhet.” Marcus Alexander Wahlborg, Falu-Kuriren “Genom Englunds persongalleri levan degörs krigets fasor och lidanden, men också dess trivialiteter och tristess, dess vardag och väntan ... Och själva fram ställningen av [den enskilda människans] upplevelser är gripande och välskriven som en roman. Bruket av presens, som i en journalistisk text, skapar samtidighet, nerv och intensitet. Människorna i boken blir levande och angelägna … Englunds krigsberättelse öppnar en telegraflänk till det förflutna; man tycker sig vara där igen, på plats, i potatislandet och skyt tegraven. Mer nu än så här blir inte 1914.” Lina Sturfelt, Sydsvenskan
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 1
”Åter igen har Englund rott i land med en lika ambitiös som gripande skildring av krigets effekter på den enskilda män niskan; komponerat en mäktig fuga för fyrtio röster, där den initialt utbredda entusiasmen och nationalistiska yran i takt med utbredningen av krigets fasor gradvis slår över i chock, förtvivlan, upp givenhet och sorg.” Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet ”Peter Englund lyckas med det näst in till omöjliga – att på ett intressant sätt genom korta kapitel berätta om vad för sta världskrigets huvudpersoner gjorde, såg, tänkte och kände den speciella da gen, byggt på kvarlämnade brev, dag böcker och memoarer.” Caroline Engvall, Metro ”Det är ett briljant grepp av Englund att skildra första världskriget genom att utgå ifrån i stort sett vanliga människor, deras alldagliga tankar och handlingar ... Man rycks med känslomässigt på ett vis som kanske inte riktigt sker när man läser andra historiska verk ...” Andrés Stoopendaal, Borås Tidning ”Peter Englund har skapat ett mäster verk av berättande historieskrivning, lika märkligt underhållande som skrämman de. Han har sannerligen överträffat sig själv.” Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet ”Särskilt hade han gillat fotnoterna. Att på detta sätt bryta ut kuriosan vittnar om en djup förtrogenhet med litterär dynamik. Alla dessa notiser om tagg tråd, kokain och brevduvor, eller den om ubåten vars namn var ’Foucault’ (nu bombad och sänkt), hade kunnat ställa till förödelse i den större historien. I stäl let växer de nu likt en undervegetation, vild och spännande … Läsningen skänker likafullt enastående överblick … den är
2014-12-12 11:07
nöjsam som en tv-serie och stärkande som varje tanke på livets korthet.” Fredrik Sjöberg, Dagens Nyheter ”Med sin nya, utomordentligt fascineran de bok Stridens skönhet och sorg vänder Peter Englund på de militärhistoriska perspektiven för att skildra den enskil des erfarenhet. Ungefär som romaner brukar göra. Han gör det genom att ska pa en genre för sin egen bok i rummet mellan dokumenterande vittneslitteratur och romanberättelsens inlevelse. Finns liknande böcker på andra språk? Jag tror inte det. Denna originalitet är väl så viktig att understryka.” Mikael van Reis, Göteborgs-Posten ”Stridens skönhet och sorg är en säll synt medmänsklig bok om ett sällsynt omänskligt krig. På det här sättet borde krig skildras mycket oftare.” Ola Wihlke, Arbetarbladet ”Det är helt enkelt storslagen och inten sivt berörande läsning.” Christian Dahlgren, Borås Tidning ”Stridens skönhet och sorg har givit mig den intensivaste läsupplevelsen på mycket länge.” Torgny Nevéus, Upsala Nya Tidning ”Jag har studerat krig i fyra årtionden, men aldrig förr läst en så exceptionell bok.” Washington Post ”Englund introducerar varje ny karaktär med perfekt tajming, arrangerar dem likt en kompositör som för in ett nytt instru ment. Det skapar en frisk, skiftande, full ständigt övertygande bild av kriget ...” The Telegraph ”Den förtjänar sin framgång eftersom den är klarsynt, mänsklig och elegant skriven. Den misslyckas aldrig med att behålla läsarens intresse.” Financial Times
”En bok som lyser av ovanlig briljans.” The Observer ”Stridens skönhet och sorg är osminkad historia, en okonventionell blick på det krig som till så hög grad formade det se naste århundradet ... Englund lyckas på ett beundransvärt sätt förmedla dessa [individuella] scener ... ” Boston Globe ”En oförglömlig och enastående bild av krig ... en vacker tribut!” San Francisco Chronicle ”En lysande bedrift i retrospektiv jour nalistik.” Publisher’s Weekly ”Peter Englund visar hur spännande his torieskrivande kan vara” Der Spiegel ”Ett ytterst mångfacetterat, gripande verk över första världskriget som inte kunde vara mer sannfärdigt.” Neue Zürcher Zeitung ”Auktoritativ ... Första världskriget in ifrån. Verklighetstrogen, som levande livet. Aldrig har det givits en så nära, in gående och samtidigt upprörande när bild av den militära aspekten av detta krig. Ingen har någonsin skildrat första världskriget som Peter Englund.” El Pais ”Tills nu har jag funnit endast två böcker om första världskriget helt oumbärliga. Den första är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den andra är Augusti 1914 av Barbara Tuchman, ett skarpsinnigt verk av en fulländad his toriker. Stridens skönhet och sorg är ett gott komplement till dessa.” La Vanguardia, Culturas
”En litterär och historisk bragd.” The Guardian
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 2
2014-12-12 11:07
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 6
2014-12-12 11:07
FÖRORD Detta är del två i ett tänkt fembandsverk om det första världskriget. Det bygger, som tidigare förklarat, på en sammansmältning av den svenska versionen av Stridens skönhet och sorg från 2008 med olika nya texter – huvuddelen av dem publicerade i olika utländska upplagor av boken. Jag tror att de som läst den första volymen förstått vad jag velat göra, att detta inte är ett verk som syftar till att förklara vad det första världskriget var – dess orsaker, förlopp och resultat – utan att det istället handlar om ett försök att visa hur det var. Och att jag velat göra detta utifrån en ny form: ett flätverk av biografier över ett fyrtiotal högst verkliga människor som alla på olika vis deltog i och berördes av det. Urvalet av personer till detta verk har styrts av en vilja att ge en mångsidig bild av det första världskriget, och då både som händelse och som erfarenhet. Många andra personer hade givetvis kunnat komma ifråga. (Som vi alla vet finns det kolossala mängder med brev, dagböcker och memoarer bevarade från åren 1914–1918.) Att personerna inte är fler, och att boken är uppbyggd som den är beror helt enkelt på att jag velat skildra kriget som en individuell erfarenhet, inte bara bortom de gängse historiska och sociologiska kategorierna, utan också bortom de gängse berättarformerna, där vi i bästa fall möter människor som dessa som belägg eller färgklickar, snabbt förbiilande i den stora berättelsens breda, ohejdbara ström. Urvalet av personer har dessutom styrts av ännu en faktor: källmaterialets anrikningsgrad. Centralt för mig har också varit att hitta människor som efterlämnat ett personligt färgat källmaterial som verkligen tillåter en att komma dem nära inpå livet, och som ger en möjlighet att berätta inte bara vad de gör, utan också vad de äter för mat, vad de känner, vad de hoppas, vad de drömmer etc. (Det kan nämnas inom parentes att medan urvalet av datum för enskilda
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 7
2014-12-12 11:07
kapitel till dels faktiskt varit slumpmässigt, utifrån en kalendarisk matris, har jag alltid försökt få med folks drömmar, i hopp om att i denna kollektiva dagbok – för att låna Walter Kempowskis term – även sträcka mig mot känslolivets djupare lager.) Så om någon undrar vad jag möjligen lagt till i dessa inte sällan närgångna skildringar kan jag svara enkelt: ingenting. Källorna jag brukat är rika nog. Detta är historia, inte fiktion. I slutfört skick kommer detta att vara ett omfångsrikt verk, ovanligt stort till och med. En av poängerna med detta är att det, förutom en mycket precis närbild av denna epokskapande händelse, också ger en möjlighet att följa de här människornas liv, bortom formlerna, och mäta avståndet mellan det som de en gång var och hoppades på och det som slutligen blev, och att i deras öden även skåda världens förvandling. Berlin, en kväll i augusti 2014 P.E.
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 8
2014-12-12 11:07
En omskakande tid av febrigt intensifierat liv som förstärker allt tiofalt, det ädla och det dåliga, och frambringar förändringar som annars skulle ha varit resultatet av många årtionden; en tid av tärande umbäranden och omvälvningar, som samtidigt tvingar människan till tankar, insikter och bekännelser som ingen tidigare; som inte medger någon vegetativ tillvaro, utan manar henne att medvetet inta sin plats, vare sig denna förefaller ärofull eller inte; en tid med en verkan som döden: ordnande trots virrvarret, klargörande, bestämmande; som lär oss vad vi var och är, och som i kval ger oss stadga och anspråkslöshet – varför skulle vi inte ha rätt att kalla en sådan tid stor! Thomas Mann, ur Betrachtungen eines Unpolitischen, 1918 * Ingen av dem var omedvetna om det mysterium som omgav dem, för de var del av det; en enskild kunde varken skilja sig från det fullständigt, eller identifiera sig med det helt och hållet. En människa må rasa mot kriget; men kriget med dess myriader ansikten kunde alltid vända mot honom ett som var hans eget. Frederic Manning, ur Her Privates We, 1930 * Det måste ske som man ej kan föreställa sig, och kunde man föreställa sig det skulle det ej ske. Karl Kraus, ur Die Fackel, december 1914
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 11
2014-12-12 11:07
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 12
2014-12-12 11:07
DRAMATIS PERSONÆ 1915 Vladimir Littauer – rysk kavallerist, 22 år Oskar Kokoschka – österrikisk-ungersk kavallerist, 28 år Richard Stumpf – tysk slagskeppsmatros, 22 år Sarah Macnaughtan – skotsk hjälparbetare, 49 år Elow Nilson – svensk, frivillig i Franska främlingslegionen, 19 år Elfriede Kuhr – tysk skolflicka, 12 år Herbert Sulzbach – tysk artillerist, 20 år Michel Corday – fransk ämbetsman, 45 år Carlos Paton Blacker – pionjärlöjtnant i brittiska armén, 18 år William Henry Dawkins – ingenjör i australiska armén, 21 år Slavka Mihajlović – serbisk läkare, 26 år Florence Farmborough – sjuksköterska i ryska armén, engelska, 27 år Laura de Turczynowicz – amerikanska, gift med en polsk adelsman, 35 år Sophie Botjarskij – sjuksköterska i ryska armén, 21 år Paul von Gerich – rysk infanterikapten av finlandssvensk börd, 41 år René Arnaud – infanterist i franska armén, 21 år Andrej Lobanov-Rostovskij – ingenjör i ryska armén, 22 år Kresten Andresen – soldat i tyska armén, dansk, 22 år Rafael de Nogales – kavallerist i osmanska armén, sydamerikan, 35 år Fritz Nagel – tysk artillerist, 21 år Pál Kelemen – kavallerist i österrikisk-ungerska armén, ungrare, 20 år Vera Brittain – engelsk undersköterska, 20 år Harvey Cushing – fältkirurg i amerikanska armén, 45 år Kunigunde von Richthofen – tysk hemmafru, 45 år Angus Buchanan – infanterist i brittiska armén, 27 år Willy Coppens – stridspilot i belgiska flygvapnet, 22 år Franz Kafka – österrikisk-ungersk medborgare, försäkringstjänsteman, 31 år Billie Nevill – infanterist i brittiska armén, 20 år Olive King – chaufför i serbiska armén, australiensiska, 28 år Robert Musil – löjtnant i österrikiska reserven, 33 år Alfred Pollard – infanterist i brittiska armén, 21 år Vincenzo D’Aquila – infanterist i italienska armén, italiensk-amerikan, 21 år Lyder Ramstad – norrman, frivillig i tyska armén, 29 år Edward Mousley – artillerist i brittiska armén, nyzeeländare, 28 år Paolo Monelli – bergsjägare i italienska armén, 23 år Åldern avser hur gamla personerna var vid krigsutbrottet, beteckningen visar deras huvudsakliga syssla under krigsåren.
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 13
2014-12-12 11:07
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 14
2014-12-12 11:07
KRONOLOGI 1/1
Ytterligare ett försök att inta Warszawa når sin ände. Även denna gång med ett misslyckande. Januari Utdragna rysk-österrikiska bataljer i Galizien och Karpaterna, pågår till april. 4/1 Den osmanska Kaukasusoffensiven avbryts efter ett katastrofalt nederlag vid Sarikamis. 14/1 Brittiska trupper invaderar tyska Sydvästafrika. 3/2 Osmanska trupper anfaller Suezkanalen. Attacken misslyckas. 8/3 Brittisk offensiv vid Neuve Chapelle, pågår en vecka. Obetydliga framgångar. 22/3 Galiziska staden Przemyśl kapitulerar för sina ryska belägrare. 25/4 Brittiska styrkor landstiger på Gallipolihalvön, i syfte att öppna Bosporen. April Omfattande massakrer på armenier inleds i Osmanska riket. 28/4 En stor och framgångsrik tysk-österrikisk offensiv inleds i öst. 7/5 Det brittiska passagerarfartyget Lusitania torpederas av en tysk ubåt. 23/5 Italien förklarar Österrike-Ungern krig, invaderar Tyrolen och Dalmatien. 23/6 Första italienska offensiven vid Isonzo inleds. Små framgångar. 9/7 Tyska Sydvästafrika kapitulerar. 15/7 En omfattande rysk reträtt inleds i öst. 18/7 Andra italienska offensiven vid Isonzo inleds. Obetydliga framgångar. 5/8 Warszawa intas av tyska trupper. 19/9 En tysk-österrikisk invasion av Serbien inleds. 25/9 En stor fransk-brittisk offensiv inleds i väst. Små framgångar. 26/9 En brittisk kår börjar avancera uppför Tigris. 3/10 En fransk-brittisk armé stiger iland vid Salonika, för att hjälpa serberna. 9/10 Belgrad faller. Det serbiska sönderfallet inleds. 11/10 Bulgarien förklarar krig mot Serbien. 18/10 Tredje italienska offensiven vid Isonzo inleds. Inga framgångar. 10/11 Fjärde italienska offensiven vid Isonzo inleds. Små framgångar. 22/11 Slaget vid Ktesifon. Den brittiska framryckningen mot Bagdad avbryts. 5/12 Den brittiska kår som inte kunnat nå Bagdad innesluts i Kut al-Amara. 10/12 Evakueringen av de allierade styrkorna från Gallipolihalvön inleds.
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 15
2014-12-12 11:07
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 16
2014-12-12 11:07
EN DAG I BÖRJAN AV JANUARI
Vladimir Littauer konverserar i ingenmansland utanför Pilkallen Vinterkallt, vinterstilla. En tysk ulan rider försiktigt fram över ett frostigt fält. Hans lans är prydd med en vit flagga. Ingen skjuter. Ulanen kommer närmre. Vad är detta? Littauers division står fortfarande inne i östra delen av Ostpreussen. Fronten har stelnat, tillfälligtvis i alla fall. De befinner sig inte långt från Stallupönen, ett av slagfälten från augusti, en månad vars dramatik, förhoppningar och sensommarvärme nu syns mycket, mycket fjärran. Som på en rad andra krigsskådeplatser har även här ett tillfälligt uppehåll i striderna fått soldaterna att bli mer återhållsamma. Det är som om fredens sätt att känna och reagera ännu en tid dröjt kvar, eller kanske som om de vaknat upp ur ett rus, tillfälligtvis, därtill hjälpta av reminiscenser från ett äldre, mer civiliserat Europa, ett Europa som visserligen bara ligger mindre än ett halvår bort, men, precis som augustis värme, samtidigt mycket, mycket fjärran.1 Och precis som på andra platser har det hela börjat med en prak-
1 Man kan, med Eric Hobsbawm, tala om en förkrigsvärld präglad av små, begränsade och för det mesta avlägsna krig, samt ”ett i det närmaste oavbrutet materiellt, intellektuellt och moraliskt framåtskridande”. Han påminner bland annat om att de pogromer som ägde rum i Ryssland ”som (med rätta) upprörde omvärlden och mellan 1881 och 1914 drev miljontals ryska judar över Atlanten, var små, närmast försumbara, i jämförelse med moderna massakrer: de döda räknades i dussintal, inte i hundratal, för att inte nämna i miljontal”.
17
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 17
2014-12-12 11:07
tikalitet. Linjen består här inte så mycket av skyttegravar som av posteringar, för det mesta placerade i någon av de många muromgärdade bondgårdarna.2 I det öppna, ostpreussiska landskapet är det emellertid svårt att nå dessa stödpunkter med underhåll, utan att dra på sig fientlig uppmärksamhet och dito eld. Kokvagnarna har fått åka långa, krångliga omvägar för att hålla soldaterna där framme med varm mat. Mellan tyskar och ryssar har det dock med tiden uppstått ett slags outtalad överenskommelse, som innebär att man inte skjuter på varandras fältkök. De kan därför färdas helt öppet från postering till postering, i fullt dagsljus, utan att riskera beskjutning. Littauer har just fått en ny befattning: chef för regementets signalpluton. De bittra erfarenheterna under krigets första månader, med ständiga sammanbrott i kommunikationerna och påföljande förvirring, har fått de ansvariga att förstå att denna del av organisationen försummats. Antalet soldater har ökats från tjugo till sextio, och medan heliograferna i praktiken övergivits – de ligger alltid kvar på packvagnarna – har istället antalet fälttelefoner med tillhörande utrustning mångdubblats. Trots detta är behovet ännu inte fyllt. Littauer har för privata pengar köpt ytterligare fälttelefoner, av ett svenskt kvalitetsmärke, och skänkt dessa till regementet.3 Hans soldater är odisciplinerade och tjuvaktiga och erbjuder inte en vidare imponerande anblick – ”skröpliga hästar, dåliga sadlar, betsel som hålls ihop av snören” – men de kan alla läsa och skriva. Den tyske ulanen med den vita flaggan når den ryska posteringen.
2 Där finns knappt någon taggtråd. Det var först förra månaden som den ryska armén börjat tilldela sina trupper ”med hullingar försedd ståltråd”, som den oviga termen ännu lyder. 3 Det är möjligt att inköpet skedde först senare under året. Littauers text är inte helt klar på den här punkten.
18
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 18
2014-12-12 11:07
Han överlämnar ett brev, adresserat till regementets officerare. Han har också med sig ett paket. Brevet innehåller en artig hälsning, paketet konjak och cigarrer. Littauer och de andra komponerar snabbt ett lika artigt svarsbrev, där man inbjuder de tyska officerarna till ett möte mellan linjerna. Sedan får en husar rida över till en tysk postering med detta brev, en vit flagga samt en gengåva bestående av vodka och cigaretter. Senare samma eftermiddag träffas tre ryska och tre tyska kavalleriofficerare ute i ett frostigt ingenmansland. Littauer är en av dem. Ryssar och tyskar konverserar på ett artigt och belevat vis. Man nämner inte kriget, utan samtalet rör sig mest om sport, särskilt om den föregående sommarens stora riduppvisningar. Någon har med sig en kamera. Fotografier tas. Innan man skils åt kommer man överens om att ses igen nästa dag. Ryssarna skall ta med sig hors d’œuvres, tyskarna konjak. På kvällen får Littauers nye divisionschef reda på vad som hänt. Han förbjuder vidare fraternisering. Nästa morgon, när tyskarna visar sig, skjuter de ryska soldaterna varningsskott. Det blir inga fler möten. Littauer mår dåligt över det skedda: Att skjuta på tyskarna (fastän över deras huvuden) den morgonen fick oss att känna att vi uppträdde på ett mycket ovärdigt sätt. Vi skämdes och hoppades att vi skulle få tillfälle att förklara för dem vad som hade hänt.
19
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 19
2014-12-12 11:07
TISDAGEN DEN 5 JANUARI
Oskar Kokoschka drömmer om ett landskap upplyst av eld Detta är hans tredje dag i uniform. Och vilken uniform sedan! Ljusblå tunika med vita uppslag, röda uniformsbyxor, blå pälsbrämad jacka, nonchalant hängd över axlarna med hjälp av ett flätat band i guld, långa svarta stövlar samt till sist en förgylld dragonhjälm med den kejserliga dubbelörnen framtill samt en hög framåtsvept kam. Och sabel. Det är en dräkt som förändrats föga sedan Königgrätz 1866, och inte alltför mycket sedan Austerlitz 1805. Det är sant som det sägs: Den österrikisk-ungerska armén har de vackraste uniformerna i Europa. Uniformen är skräddarsydd åt Oskar Kokoschka av den kända skräddarfirman Goldman & Salatsch, vars lokaler ligger mittemot kejsarpalatset Hofburg i centrala Wien. Är det esteten i honom som fick honom att genast gå iväg till en fotograf för att låta sig avporträtteras i full mundering, med sabel och allt, eller handlar det om något annat? Eller är han bara stolt, kanske en smula motvilligt? I fotografiernas välrakade och prydlige dragon med lätt beslöjad blick är det hur som helst svårt att finna spår av den rebelliske ”övervilding” som fram tills alldeles nyss satte skräck i Wienbourgeoisien. (Han ser betydligt yngre ut än sina 28 år.) Troligtvis är den yttersta adressaten hans stora, olyckliga kärlek Alma Mahler. Fotografiet som en påminnelse om att han är beredd att skänka henne den yttersta kärleksgåvan – sitt liv?4
4 Trots att Alma Mahler drivit på honom i beslutet att anmäla sig som frivillig
20
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 20
2014-12-12 11:07
Han är nu del av ett dragonregemente, men kan inte rida; det är en av de saker han måste lära sig. Hästen, en märr, är Kokoschkas egen, köpt strax före inryckningen för de pengar han fått när han sålt den stora målningen ”Vindens brud”5 till en apotekare i Hamburg. Djurets namn är Minden Ló. Förbandet, Dragonregemente Nr. 15, är ett av de finaste i den österrikisk-ungerska armén, känt för att manliga medlemmar av kejsarfamiljen ofta gjort tjänst där, och det befolkas av en myckenhet unga män från adel och aristokrati. Stämningen är just därför familjär, det vanligaste tilltalsordet är ”du”, men Kokoschka med sin bakgrund bland lägre medelklass känner att han inte passar in. Det har hänt att han gått hungrig, då han skyggat för att slå sig ned vid borden invid någon av hans självsäkra och ståndsmedvetna kamrater. Han är osäker på vad han skall säga och till vem – gradbeteckningarna är ännu ett mysterium för honom. De i sin tur betraktar honom med ett förstrött intresse, har förstått att han är något slags konstnär – någon har gissat på futurist. Om Kokoschka hoppats att militärtjänstgöringen snabbt skulle lösa något av hans problem har han hittills fått bli besviken. Besattheten över Alma Mahler är minst lika stark som förr, ja, kanske har den till och med stegrats av det faktum att han nu inte längre kan uppsöka henne när och hur han vill. Nej, Kokoschka känner att han måste få träffa henne, så han går till sin kompanichef, en liten major, och begär permission. Men denne är helt oförstående,
reagerar hon negativt på fotografiet, kanske för att hon i det anar en anklagelse: ”Du var hos fotografen tillsammans med Loos för att få ditt barnsliga, dödliga ansikte odödliggjort – och för vem?” 5 I tavlan går det att se ett kärlekspar som svävar bland vågor: mannen bär Kokoschkas drag, den sovande kvinnan Almas. Den räknas idag som ett av hans finaste verk.
21
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 21
2014-12-12 11:07
skriker bara med gäll röst: ”Nej!” Och så var det med den saken. På natten drömmer han. Han befinner sig på en plats som påminner om Italien. En rasande liten man (majoren) jagar honom. Kokoschka flyr undan majoren, genom ett nattligt landskap. Landskapet är upplyst av eld. Han är på väg till Alma. Men Alma är inte en person, utan ett ord som han hör inom sig hela tiden. Samtidigt ser och möter han andra människor som samtalar högljutt och utan värme med varandra. När Kokoschka vaknar känner han sig stark och lugn. Ute är det snö och is.
22
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 22
2014-12-12 11:07
SÖNDAGEN DEN 17 JANUARI
Richard Stumpf skrubbar däcket på SMS Helgoland utanför Helgoland Kallt, blygrått hav. Spänd förväntans upplösning i en gäspning. Inte en enda gång har de varit i strid, inte en enda gång sett en fiende. Under sjöstriden utanför Helgoland i slutet av augusti hörde de ljudet av kanondån i fjärran men fick aldrig chansen att ingripa. Stumpf betecknar det som ”en svart dag” för honom och resten av besättningen. Det närmaste de kommit en strid var när de på juldagen hörde ljudet av brittiska luftskepp. Då SMS Helgoland var kringvärvd av dimslöjor blev de visserligen aldrig angripna, men längre bort hade ett av luftskeppen fällt bomber mot en kryssare och ett lastfartyg och lyckats starta en brand på ett av dem. Stumpfs skepp hade dock skjutit efter ljudet, visserligen helt i blindo men med desto större eftertryck. Inte så att SMS Helgoland och de andra fartygen i tyska högsjöflottan har hållit sig undan. Den tyska flottstrategin bygger emellertid på att noga välja sina strider med den numerärt överlägsna brittiska marinen. Det är ubåtarna som förväntas utföra det mer vardagliga grovgörat med att strypa tillförseln till de brittiska öarna och steg för steg försvaga motståndaren.6 Några stora, imponerande sjöslag har inte ägt rum; båda sidors amiraler är akut medvetna om att de skulle kunna förlora det här kriget på en eftermiddag. Bristen på
6 Just det hade börjat lovande, då den tyska ubåten U 9 i september inom loppet av en dryg timme sänkt tre brittiska kryssare, som visserligen var gamla – men ändå.
23
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 23
2014-12-12 11:07
framgångar till havs har dock i Tyskland fyllts med andra berättelser. Vid krigsutbrottet fanns det nämligen lättare tyska marineskadrar här och var på världshaven, ofta i anslutning till någon av Tysklands kolonier. Mycket snart inleddes uppseendeväckande katt-och-råtta-lekar mellan dessa undanglidande fribytare och den tungt framångande brittiska örlogsflottan.7 Nej, den tyska högsjömarinen har hittills nöjt sig med att patrullera de egna vattnen, för att skydda hemlandet mot fientliga landsättningar, samt att utföra enstaka nålsticksangrepp mot den engelska Nordsjökusten.8 Sedan juldagarna har SMS Helgoland varit på patrull varannan dag, ett tröttsamt göra som ofta betyder brist på sömn. Dessutom är det kolossalt monotont. Stumpf noterar i sin dagbok: ”Det händer aldrig någonting värt att nämna. Om jag varje dag skulle föra anteckningar om mina göromål, så skulle där alltid stå samma saker.” Även denna dag är fylld av rutiner. Först skrubbar Stumpf och de andra matroserna däcket. Därefter putsar de alla mässingsdetaljer tills de skiner. Till sist följer en pedantisk genomgång av uniformerna. Särskilt det sistnämnda gör Stumpf rasande. Han skriver i sin dagbok: Trots att vi på grund av den allmänna bristen på ylle inte på lång tid haft möjlighet att byta ut nötta persedlar i skeppets förråd undersöker divisionschefen9 varenda skrynkla och fläck
7 Den tyska Stillahavseskadern segrade oväntat vid Coronel, den 1 november 1914, men förintades senare, den 8 december, i en batalj vid Falklandsöarna. 8 I mitten av december 1914 bombarderade tyska slagkryssare Scarborough, Hartlepool och Whitby. Skadorna blev värst i Scarborough, där fyren förstördes och nitton civila dödades. 9 I det här sammanhanget är en division en bestämd del av ett krigsfartygs sammanlagda artillerimanskap.
24
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 24
2014-12-12 11:07
på våra uniformer. Han avvisar varje försök till förklaring med standardsvaret: ”Dålig ursäkt!” Min skapare, beteende av det här slaget gör mig så trött på flottan. De flesta bryr sig inte längre. Vi är glada att inte alla officerare är på det här viset. Stumpf biter ihop under den ”vidriga visitationen” men önskar stilla att ett fientligt plan kunde dyka upp och ”släppa en bomb på gubbens huvud”. Dessutom tröstar han sig med att eftermiddagen kommer att vara fri. Då anländer en order. SMS Helgoland skall styra tillbaka till Wilhemshaven för att gå i torrdocka. ”Fan också”, skriver han, ”ännu en söndag förstörd.” Kriget fortsätter att trotsa Stumpfs förväntningar. Eftermiddagen förspills på krångel i slussarna. I den blånande skymningen avbryts försöken att ta sig vidare, och de gör an för natten. * Samtidigt har Sarah Macnaughtan lämnat sitt soppkök och Belgien, och via Calais återvänt till London. Där drabbas hon av ett nervsammanbrott. Hon skriver i sin dagbok: Jag märkte att jag hade svårt att anpassa mig till olika småsaker, man blev häpen över att se människor fortfarande köra omkring fridfullt i öppna vagnar. Det var som att återvända till livet på jorden igen efter att ha varit i en annan värld som var förskräcklig. Jag begav mig till mitt hem och njöt av själva lukten där. Mitt lilla bibliotek och den timme eller två som jag tillbringade där var min största glädje. Olika personer föreslog att vi skulle hitta på något, men jag kände inte för att gå ut och vädret var häpnadsväckande dåligt.
25
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 25
2014-12-12 11:07
* Vid denna tid har den svenske främlingslegionären Elow Nilson återvänt till sitt regemente vid den stillastående fronten i nordöstra Frankrike. Han skriver sålunda: För övrigt är den ena dagen i fält den andra ganska lik. Man nästan glömmer att det existerar en annan tillvaro än denna. Att försöka reflektera eller ge sig in på något vidlyftigt tankearbete det går ej, man blir för slö därtill. […] Kylan här är ganska kännbar, men man byltar på sig så gott man kan för att hålla den borta. För närvarande liknar jag mest en vandrande garderob. Se här min ekipering: Uniformsrock, tjock stickad tröja, uniformsjacka, stickad väst, vanlig väst, två skjortor plus två undertröjor. Trots kylan och trots den monotona tjänsten i skyttegravarna är han på gott humör: ”Kamratlivet här är det bästa tänkbara. Så är även förhållandet emellan officerare och manskap. Skämt och glam förekommer ständigt.”
26
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 26
2014-12-12 11:07
FREDAGEN DEN 22 JANUARI
Elfriede Kuhr får besök av en bagarlärling i Schneidemühl Det är sent. Dörrklockan ringer. Elfriede öppnar. Ute i det frostiga vintermörkret står bagarens lärling, iförd sina vita arbetskläder, med träskor på fötterna, täckt av mjöldamm. Han håller fram en täckt korg. I den ligger nybakade småbröd, ännu varma ur ugnen. De brukar få färskt bröd hemburet var morgon, men vad är detta? Nu är det ju kväll? Bagarpojken skrattar: ”Nä, inte nu längre, fröken.” Han berättar att man på grund av de nya statliga restriktionerna vad gäller användande av mjöl inte längre tillåts baka på nätterna. Vilket han inte alls är ledsen över; nu kan han sova som en normal människa. Så rusar han vidare, ropar åt henne: ”Det är på grund av kriget!” Hennes mormor tycker att det bara är bra. Tyskar äter hur som helst för mycket bröd. I tidningarna går det att se stränga varningar mot att bruka säd som boskapsfoder: ”Var person som använder spannmål som föda till djur begår en synd mot Fosterlandet och kan bestraffas.” Den tyska folkförsörjningen står inför en genomgripande omläggning: istället för att låta kalorierna ta omvägen via slaktdjur skall man konsumera mer av dem i deras ursprungliga, vegetariska form. (Om man äter spannmål ger det fyra gånger så många kalorier som om det först skall bli till kött.) Grönsaker, inte kött, skall hädanefter härska på de tyska middagsborden. I denna trakt arbetar två tredjedelar av befolkningen med jorden. Det betyder dock inte att alla lever under samma villkor. Småbönderna och lantarbetarna har redan börjat känna av de sämre tiderna, medan storbönderna 27
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 27
2014-12-12 11:07
klarat sig alldeles utmärkt. Elfriede har hört talas om storbönder som trots alla förbud fortsätter att ge sina kor och hästar spannmål; det kan man se på djurens runda hull och skinande blanka pälsar. Nej, storbönderna och godsägarna har ännu inte känt av kriget: Varje morgon till frukost äter de sådant där underbart vetebröd, ibland med russin och mandlar i, och till det ägg, korvar, ost, rökt skinka, rökt gås, olika sorters sylt och jag vet inte vad. Vem som vill kan dricka färsk mjölk, vem som vill kan få kaffe eller te. I sitt te tillsätter de till och med hela skedar med fruktgelé. Elfriedes upprördhet och avundsjuka över storböndernas leverne rymmer dock denna dag ett styng av dåligt samvete. Även hon försyndar sig mot Fosterlandet, på sätt och vis i alla fall. Hon är mycket svag för hästar, och ibland när hon träffar på någon tar hon i smyg det bröd eller äpple hon själv äter och ger det till djuret. Man ser emellertid inte alls så många hästar som före kriget; alla som inte direkt behövs i jordbruket har tagits över av armén.
28
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 28
2014-12-12 11:07
LÖRDAGEN DEN 23 JANUARI
Herbert Sulzbach utsätts för fransk artillerield vid Ripont Nyligen snöade det. När artillerielden någon gång tystnar finns det något fridsamt, ja, närmast idylliskt över det vita, böljande landskapet. Problemet är bara att detta sker så sällan. Det smäller mest hela tiden. Sedan ett par veckor utför fransmännen framstötar lite varstans på den här delen av västfronten: i Argonne, i Alsace och här, i Champagne. De franska framgångarna har visserligen varit måttliga, men de har ackompanjerats av en artillerield som varit värre än något Sulzbach tidigare sett. Och inte sällan har eld riktats direkt mot deras pjäsplats, som nu är upplöjd av granatgropar. Deras 7.7cm-kanoner, som är ordentligt nedgrävda, har än så länge klarat sig. Den gamla vanan, att hålla draghästarna och förställarna i närheten av pjäserna, har man givetvis fått sluta med. Men då förflyttningar nu blivit något alltmer sällsynt, så gör detta ingenting. Längre bak går det att se rader med vingliga hyddor och raskt hopsnickrade stall, som dock i takt med tiden börjat ta en mer beständig karaktär. Liksom kriget självt. Sulzbach är en av alla dessa som marscherat ut övertygad om att det hela skulle vara över på några veckor – därav brådskan, förklädd till iver – men vid nyår tvingades han besviket konstatera att någon ände ännu inte gick att se. Detta, och granaterna, och kylan, och vätan, och, inte minst, leran, som sätter sig på allt och i allt och över allt, har fått honom att tappa sitt goda humör. Sulzbach sjunger inte längre lika mycket som förr. Han har tagit sig an en herrelös hund. Det är en liten vit tik av blandras. En 29
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 29
2014-12-12 11:07
annan välsignelse är vännen Kurt Reinhardt. De kan prata om allt med varandra. Denna dag utsätts de än en gång för intensiv fransk artillerield. Av misstro mot sina nybyggda skyddsrum eller bara av skräck att begravas levande, väljer de att rusa upp i det fria, och kasta sig raklånga i den kalla leran. Knallarna och tryckvågorna svallar fram över dem från alla håll. Efteråt noterar han i sin dagbok: Det är tur att man har få tillfällen att fundera, men när man väl får tid till det målar man alltid upp det segerrika intåget i sin hemgarnison. Men vi får inte bli veka, vi är ju redan ’ärrade krigare’ – men kommer det någonsin att bli riktig fred igen? Ännu några av batteriets soldater har sårats, och två av hästarna är döda.
30
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 30
2014-12-12 11:07
LÖRDAGEN DEN 30 JANUARI
Oskar Kokoschka berättar om kasernlivet för sin mor En knapp månad har gått sedan han ryckte in i armén. Kokoschka befinner sig alltjämt under träning, i dragonregementets kaserner i Wiener Neustadt, fyra mil söder om huvudstaden. Han har inte ens lärt sig att rida ordentligt. Mycket av hans mentala energi går åt att tänka på och oroa sig för Alma Mahler, som han skickat många kärleksfulla brev de senaste veckorna. Denna dag skriver han ett brev till sin mor, Romana:10 Kära mor! Dagsarbetet: Jag går upp klockan halv fem, är i stallet klockan halv sex, där jag betraktar ryktningen och utfodringen av hästarna, jag vågar redan befinna mig både under och invid hästen. Klockan sju till halv åtta rider vi ut, då min häst stör genom att skutta och vilja skena iväg osv. När det sedan dras sabel på hästryggen, eller vid avsittningen och då hästarna tjudras tillsammans medan ryttarna rycker fram för att agera infanteri, uppstår det återigen oro, och som allra mest när vi slutligen beger oss tillbaka, egenhändigt sadlar om hästarna, och framför allt då man skall sitta upp själv, eftersom hästen dansar omkring trettio varv innan man är uppe. När det är skvadronsexercis och man skall stå eller vända sig åt ett annat håll än vad hästen
10 Romana har för övrigt ställt sig synnerligen avvisande till sonens alltmer komplicerade kärlekshistoria med den sju år äldre småbarnsmodern Alma Mahler.
31
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 31
2014-12-12 11:07
vill, eller trava medan den sätter av i galopp, hörs det en del föga hedrande tillrop från befälet. Klockan tio till elva är det inryckning i kasernen, undervisning med blamage på de nyinrycktas bekostnad, till officerarnas allmänna munterhet och infall. Ofta håller det på till halv ett på eftermiddagen, då det är fältövning till fots med motståndare och skytte – där jag är i förtruppen, tar mig uppförs och nedförs, i språng, ålar, gräver ned mig i värn. Sedan snabbt kasta i sig mat under en timme. Klockan två inspektion av stallet, klockan halv tre utryckning till fots, eller skjutövning, under vilka jag aldrig har träffat något, halv fem inryckning, uppställning på kaserngården för att åhöra order, då tjänst, straff osv. meddelas. Jag hade redan dessförinnan vaktposttjänst två gånger varje dygn (två timmar framför ett magasin eller ett kaserntorn och sedan återigen fyra timmars beredskap i vaktstugan). Om man åker till Wien utan tillstånd får man 40 dagars arrest. Med tillstånd är uteslutet. Imorgon har jag stallinspektionstjänst från klockan ett på eftermiddagen till klockan ett på natten med i princip korprals grad, för att i denna höga rang samla på mig kunskaper.
32
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 32
2014-12-12 11:07
ONSDAGEN DEN 3 FEBRUARI
Michel Corday träffar en hjälte i Paris Ännu en lunch. Sällskapets mest illustre gäst är utan tvekan den kände författaren, äventyraren, resenären och akademiledamoten Pierre Loti,11 dess mest udda en löjtnant Simon, i det civila lärare i franska i England och översättare. Översättare, ja: Simon har översatt en bok från engelska till franska, men den har inte alls blivit populär; den handlar nämligen om en tysk (Goethe). Trots sina svaga litterära meriter försvarar ändå löjtnanten sin plats i sällskapet. Han är nämligen veteran från slaget vid Marne, där han förlorade ett öga och skadade sin ena arm. Utanför fönstren: ett snålkallt Paris. Det står en speciell aura kring slaget vid Marne. Orsaken är till dels självklar: det var då de till synes ohejdbara tyska arméerna hejdades, Paris räddades och ett hotande nederlag i kriget avvärjdes. (Dessutom har triumfen vid Marne fått dölja en verkligt stor besvikelse, nämligen den misslyckade och synnerligen kostsamma franska offensiven in i tyska Lothringen i krigets öppningsskede.) Men det finns ett skäl till. Slagfältet är helt enkelt tillgängligt. Stridszonerna är annars hermetiskt tillslutna områden, dit inga civila har tillträde och dit det krävs specialtillstånd för att ens få ringa ett telefonsamtal. (Till och med de höga politikerna möter ibland problem då de vill besöka fronten, något de gärna vill, eftersom det ser bra ut och ger dem möjlighet att klä sig i egenartade, uniformsliknande
11 Om Loti är omtalad numera, är det mest för att han beundrades så mycket av Proust.
33
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 33
2014-12-12 11:07
kreationer. En gång när justitieminister Aristide Briand besökte fronten trodde någon att han var sällskapets chaufför.) Platserna där Marneslaget utkämpades är emellertid öppna för vem som helst och ligger dessutom i bekväm närhet av Paris. De har därför blivit ett populärt utflyktsmål. Folk åker dit och plockar åt sig de spillror efter striderna som fortfarande belamrar slagfältet och tar hem dem som souvenirer: pickelhuvor, mössor, knappar, patronhylsor, granatskärvor, karteschkulor. Och för dem som inte kan eller orkar göra den lilla dagsturen finns autentiska minnessaker att köpa på vissa marknader, korgvis, nyplockade. Löjtnant Simon börjar beskriva sina upplevelser under slaget och hur det gick till när han blev sårad. Till sin bestörtning märker Corday då att de andra personerna runt bordet blir förströdda och nästan slutar att lyssna. Det har redan gått inflation i hjältar och dramatiska krigshistorier. Och han påminns om en officer som fått båda sina ben amputerade och som sagt: ”Ja, just nu är jag en hjälte. Men om ett år kommer jag bara att vara ännu en krympling.” Det är fortfarande omöjligt att säga att man vill ha fred. De som hör dylikt reagerar ofelbart med fyrop: ”Chockerande!” Restaurangerna är åter fyllda av folk.12 *
12 Det kan nämnas att denna dag avrättas, genom hängning, tre av de män som varit med om attentatet i Sarajevo i slutet av juni året innan. Den som med egen hand mördat ärkehertigen och hans hustru, Gavrilo Princip, har klarat sig undan dödsstraff eftersom han vid dådet var yngre än 20 år. Princip sitter nu noga inlåst i fästningen Theresienstadt, dömd till 20 års fängelse. Där kommer han att befinna sig till den 28 april 1918, då han dör av tuberkulos, in i det sista fanatiskt fri från ånger över det han ställt till med.
34
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 34
2014-12-12 11:07
Samma dag, onsdagen den 3 februari, stiger Carlos Paton Blacker iland i Dunkerque. Det gör han dock inte som soldat utan som frivillig i en av de många hjälporganisationer som har satts upp på privat initiativ för att bistå nödlidande i Belgien. Blackers vacklan är över. Han tänker ta del i kriget. Två gånger har han också försökt ta värvning i armén, men båda gångerna har han avvisats på grund av sin dåliga syn. Så detta får duga. Det passar också hans stillsamma temperament – han har svårt att se tyskarna som horder av grymma och okontrollerade bestar. När Blacker lämnar fartyget vid elvatiden – solen skiner – gör han det i sällskap med en lång, smal och blyg brittisk sjuksköterska, miss Davis. Knappt har de två hunnit kliva av landgången så hörs ljudet av smällar. Några tyska aeroplan närmar sig snabbt. Hans egen reaktion förvånar honom uppenbarligen. Han skriver: Planen kom tillräckligt nära för att jag skulle känna igen de svarta korsen på vingarna. De tycktes flyga rakt mot hamnen där miss Davis och jag stod. Anflygningen väckte en rad tankar som, antar jag, måste ha dykt upp hos alla som för första gången blir bombade, beskjutna med granater eller gevärseld: det är en högst avsevärd skillnad mellan att läsa en krigshistoria och att själv få en smak av kriget. När du läser en historia vet du att hjälten kommer att överleva hur farliga och fantastiska hans äventyr och prövningar än är. Kanske blir han skadad eller försatt ur stridbart skick. Men det skulle förstöra historien om han blev dödad. Med förstahandsupplevelsen förhåller det sig inte så. Det blev klart för mig när jag stod på kajen i Dunkerque och såg de tyska planen närma sig, som om piloterna visste att miss Davis och jag stod där. ”Det finns ingen anledning”, sade jag till mig själv, ”att inte en bomb eller granatskärva inom de närmaste sekunderna faller på just denna fläck och därmed gör slut på den här hjältens historia.” Jag lade märke till en 35
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 35
2014-12-12 11:07
inte helt obehaglig känsla av spänning. Jag kunde bli dödad, naturligtvis, vilket vore synd. Men detta var vad som med en lätt överdrift kunde kallas ett elddop, om vilket jag hade läst att efter det så blir livet aldrig riktigt detsamma igen. Det var en riktigt stimulerande tanke. Inget mer händer. Aeroplanen svänger och flyger bort.
36
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 36
2014-12-12 11:07
LÖRDAGEN DEN 6 FEBRUARI
William Henry Dawkins sitter vid pyramiderna och skriver till sin mor ”Min kära mor”, inleder han, ”tyvärr har vi inte fått någon post denna vecka på grund av brist på postbåtar.” Postgången till de australiska trupperna i Egypten är nyckfull. För tre veckor sedan fick han och de andra de brev de väntat på ända sedan i november: 176 säckar anlände. Före det: ingenting. Då: för mycket – en del hann knappt med att besvara alla. Nu: åter ingenting. Men Dawkins har fått nyheter om tillståndet där hemma: Han vet nu att alla har hälsan, att mamman har tagit tvillingflickorna till tandläkaren, att blommorna han försökt sända till en flickbekant tyvärr ej kommit fram, att priserna har gått upp i Australien. Själv är han på rätt gott humör. Han har dock börjat ledas, vid situationen och vid Egypten; de ständiga övningarna fortsätter, och de har drabbats av årets första sandstorm. Fortfarande vet de inte vad som skall ske härnäst, om de skall fortsätta till Europa eller stanna här i Egypten. Kriget har långsamt krupit närmare, men det befinner sig ännu inte inom syn- eller hörhåll. För en knapp vecka sedan upptäckte brittiska spaningsaeroplan osmanska förband som rörde sig genom Sinaiöknen mot Suezkanalen, och för tre dagar sedan inträffade den sedan länge emotsedda attacken. Två bataljoner med australiskt infanteri skickades som förstärkning till den mest hotade punkten,
37
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 37
2014-12-12 11:07
Ismailia, och snart var anfallet tillbakaslaget.13 Dawkins och många med honom är smått avundsjuka på dem som marscherade iväg mot kanalen, och i kommentarerna till modern anas ett visst mått rönnbärsfilosofi: Det har förekommit en del krakel nere vid kanalen, men du där hemma kommer utan tvivel att kunna läsa alla rapporter och en hel del därtill. Torsdagen var en minnesvärd dag för oss, då de första enheterna avsedda för försvar av kanalen avtågade. Det var de 7:e och 8:e bataljonerna. William Hamilton14 är i 7:e och även min gamle chef, major McNicholl [sic]. Alla avundades dem, men jag tvivlar på att tiden där nere kommer att vara vidare njutbar för dem då det är rätt monotont att vänta på turken, som helt klart inte består av något vidare gott soldatmaterial. Själv har han tillbringat den mesta tiden med att bygga, riva och transportera pontonbroar.15 Denna dag har de dock varit lediga. Tillsammans med en officerskollega har han ridit till Memfis, den gamla ruinstaden. Det som imponerade mest på honom var de två jättestatyerna av Ramses II. Han skriver i brevet: ”De var praktfullt
13 Det osmanska anfallet i öster var inte det enda hotet mot den brittiska närvaron i Egypten. Framåt slutet av år 1915 inledde en wahhabitiskt inspirerad gruppering i Libyen – som i islams namn slagits mot både fransk och italiensk kolonial expansion i Nordafrika – attacker över Egyptens västra gräns, attacker som understöddes av osmanska förband och som hejdades först efter ej obetydliga ansträngningar av brittiska styrkor. (Apropå buller i Nordafrika: Oroligheterna i Marocko, som inletts när området 1912 blev franskt protektorat, fortsatte ännu.) 14 En gammal bekant från kadettskolan i Duntroon. 15 I hans kortfattade dagbok från denna period förekommer ofta ett ord: pontooning.
38
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 38
2014-12-12 11:07
skulpterade och måste ha tagit åratal att fullborda.” Nu är det kväll, och han sitter i sitt tält: När du får detta brev torde den värsta sommarhettan ligga bakom er. Jag hoppas att det efter skörden kommer att bli lite billigare att skaffa sig sådant som mjöl och vete. Jag känner mig rätt trött, så jag avslutar med kärleksfulla hälsningar till alla från Will [och] xxxxxxxxx till flickorna.
39
NOK_ENGLUND_1915_inlaga.indd 39
2014-12-12 11:07
”Ett storartat verk som stannar kvar länge i mig.” Svenska Dagbladet Stridens skönhet och sorg 1915 är den andra delen av fem om det första världskrigets historia – en bok för varje krigsår. Genom att utgå från högst verkliga människoöden, i de flesta fall okända personer vars liv fallit i glömska, har Peter Englund hittat ett nytt sätt att skriva historia. Här får vi detaljskarpa närbilder från de allt brutalare bataljerna på väst- och östfronten, samt från de mindre kända krigsskådeplatserna i Afrika, Mesopotamien, Italien och Balkan. Samtidigt är det som sker i vardagen och hemmet centralt; hur kunde människorna uppfyllas av och förlora sig i det största och mest destruktiva krig världen dittills skådat, 1900-talets urkatastrof? Kraftigt utökad utgåva med nyritade kartor samt ett stort antal fotografier, varav de flesta aldrig visats förut.
Peter Englund (f. 1957) är filosofie doktor och professor. Han debuterade år 1988 med Poltava och har sedan dess skrivit tio böcker om svensk och internationell historia. Stridens skönhet och sorg har översatts och givits ut i 23 länder. Han är sedan 2002 ledamot av Svenska Akademien och är för närvarande dess ständige sekreterare.
”Med stor ömhet återger Peter Englund alla dessa krigets röster; soldater och sjukvårdare, konstnärer och småbarnsmammor, fältväblar och skolflickor. Man tvivlar aldrig på Englunds trohet mot källorna, men det vi läser är en gripande kollektivroman, historieskrivning som skön litteratur.” Expressen
P E TE R E N G LU N D
“Det är en märklig och svindlande upplevelse … Effekten är häpnadsväckande när vi kastas från den ena fronten till den andra, från sjukhus till bombade städer, från kärleksbekymmer till plötslig död … Det är storslaget och humanistiskt.” Helsingborgs Dagblad
STRIDENS S KÖ N H E T OCH SORG
STR I D E N S S KÖ N H E T OCH SO RG F Ö R S TA VÄ R L D S K R I G E T S A N D R A Å R I 1 0 8 KO R TA K A P I T E L
“Peter Englund är en mästare i att fånga både tiden, människorna och skeendet.” Upsala Nya Tidning ”Banbrytande på många sätt … ett mycket lyckat experiment som på ett gripande sätt förpassar läsaren till en svunnen tid där det fanns både glädje och framtidstro men också desperation och förtvivlan.” Nerikes Allehanda ”En bok som lyser av ovanlig briljans.” The Observer ”Jag har studerat krig i fyra årtionden, men aldrig förr läst en så exceptionell bok.” Washington Post
ISBN 978-91-27-14053-0
9 789127 140530
NOK_ENGLUND_1915_omslag_.indd Alla sidor
PETER E N G LU N D
Pressröster om Stridens skönhet och sorg 1914 och den tidigare utgåvan av Stridens skönhet och sorg:
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild framsida: Christopher R. W. Nevinson (1889–1946): ”Exploding shell”/Bridgeman Art Library Omslagsbild rygg: Albin Egger-Lienz (1868–1926): ”Die Namenlosen” Författarfoto: Patrik Lundin
2014-12-12 11:26